04.30.12
LP-skivor av och med Elvis Presley #15 Pot Luck
LPn Pot Luck från 1962 är en av mina favoritplattor med Elvis.
Pot Luck innehåller tolv låtar där nästan samtliga även med Elvis-mått mätt, håller en mycket hög klass. Min vanliga slitna fras om många av Presleys albumlåtar – ”om den hade släppts på singel så skulle den tveklöst ha blivit en hit…” är relevant både här och där på Pot Luck. Ett flertal av de rena albumspåren – exempelvis Night Rider och Gonna Get Back Home Somehow – är väl så vassa som det mesta som släpptes på singel i samma epok. Något enstaka tveksamt spår går det väl att hitta, något som hindrar skivan från att få det allra främsta betyget, men vi pratar ändå om en i allra högsta grad lyssningsvärd skiva.
Pot Luck är sammanställd av låtar från fyra olika sessioner. Tidsspannet är mellan mars -61 och mars -62. Sånär som på tre dagar så är det ett helt år mellan det första och det sista besöket i studion.
Under dessa inspelningstillfällen så spelades samtidigt en rad andra spår in, en del släpptes på singel och blev hits. Just det – Pot Luck hade med lite god vilja och framsynthet kunnat vara ett av Elvis absoluta trumfkort under karriären, men, som så många gånger både före och efter, så schabblades chansen lite onödigt bort. Om man exempelvis hade slängt in singelsläpp som Little Sister, You’ll Be Gone och His Latest Flame, som spelades in samtidigt, som avslutning på sida 1 i stället för (Such An) Easy Question, Steppin’ Out Of Line och I’m Yours så hade saken varit klar – Pot Luck skulle då ha kunnat jämföras med Elvis Is Back eller From In Elvis In Memphis. Självklart hade det blivit en annorlunda platta än de två andra men på en musikaliskt sett lika hög nivå.
Men nu var det inte maximalt starka album som RCA i första hand var ute efter, utan snarast så många olika produkter som möjligt att välja på. Man ville sälja allt: LP, EP och singlar. Rädslan fanns att en singel skulle sälja mindre om samma låt fanns med på ett aktuellt album.
Kanske fanns det också en oro för ett eventuellt köpmotstånd mot en LP om den innehåll ett par låtar som redan varit utgivna på singel. Därav att Heartbreak Hotel inte var med på Elvis första LP osv.
Från sjuttiotalet och framåt har det varit helt otänkbart att inte ha med en aktuell hit på en LP, på sextiotalet tänkte man ofta annorlunda.
Raskt över till LPn Pot Luck och dess tolv låtar.
POT LUCK
Utgiven 1962 på RCA
Skivnummer LSP 2523
SIDA 1
1) Kiss Me Quick
Singeln Kiss Me Quick aldrig blev någon stor hit. I USA så peakade låten på trettiofjärde plats (!) på Billboardlistan. Det var då den största floppen i Elvis singelhistoria.
Samma mönster i England – sämsta listplaceringen sedan genombrottet.
Jag har lite svårt att förstå det – Kiss Me Quick innehåller ju allt som en hit ska ha: en stark komposition, läckert arr, tryck i kompet och en fenomenal sånginsats av Elvis. Så vad hände?
En orsak till varför det gick som det gick i USA kan vara att Kiss Me Quick där inte kom på singel förrän 1964. När singeln väl släpptes så var det en annorlunda typ av musik som dominerade hitlistorna än två år innan vid inspelningstillfället.
2) Just For Old Times Sake
En väldigt vacker ballad. Kanske lite släpig men Elvis tolkning är så fylld av dramatik och passion att det inte har någon större betydelse. Mycket fint småskaligt arrangemang.
3) Gonna Get Back Home Somehow
Jag undrar om inte detta är den snabbaste studiolåten som Elvis någonsin spelade in. Det är rappt, tungt och tätt spelat och en riktigt bra komposition. Elvis sångframförande är även det på topp. Gonna get Back Home Somehow är något som i mina öron borde vara en klassiker i dag i stället för något som bara anonymt gömt sig på ett album.
4) (Such An) Easy Question
Den här låten känns aningens lättviktig. Inte min favorit på skivan, men en bra låt ändå.
Även (Such An) Easy Question släpptes som singel flera år efter att den spelats in.
Den gick 1965 upp till elfte plats på USA-listan. Det känns ganska märkligt. Möjligtvis var den gynnad av att Crying In The Chapel någon månad innan blivit Elvis första riktiga hit på ett antal år, och att den även petades in i filmen Tickle Me. Hela fyra låtar från Pot Luck hamnade – tre år efter skivans utgivande – i Tickle Me. Filmen Tickle Me innehöll faktiskt inte en enda ny låt, utan man återanvände gammalt material. Det blev ju billigare så.
5) Steppin’ Out Of Line
Steppin’ Out Of Line skulle varit med i filmen Blue Hawaii, men plockades bort både i filmen och på skivan.
Det här ändå en rockare som inte på något sätt skulle ha gjort bort sig på ett eventuellt soundtrack. Den hade för min del mer än gärna kunnat sparka ut den vedervärdiga Ito Eats från hela Blue Hawaii-produktionen.
6) I’m Yours
Plattans svagaste spår. Eller, rättare sagt, det svaga spåret. Utan att vara direkt dålig så är I’m Yours något som med lätthet hade kunnat bytas ut mot exempelvis You’ll Be Gone eller For The Millionth And The Last Time som spelades in vid samma tillfälle.
Det mycket märkliga är att I’m Yours släpptes på singel med It’s A Long Lonely Highway – en av epokens verkliga trumfkort – som b-sida, naturligtvis så skulle det ha varit tvärtom. Och inte nog med det: den kom som singel drygt fyra år efter att den spelades in.
Det obegripliga är att den när den väl dök upp som fyrtiofemvarvare på skivdiskarna blev en av Elvis största framgångar i mitten av sextiotalet. Den nådde ända till plats elva på USA-listan. Alltså – vem sprang och köpte I’m Yours på singel 1965?
SIDA 2
1) Something Blue
Utsökt ballad, med ett mycket fint, sparsmakat arrangemang. Elvis gör låten full rättvisa med ett mycket fint framförande.
2) Suspicion
Suspicion blev en monsterhit med – Terry Stafford!
Elvis fantastiska version tog sig inte ens in på Hot 100, medans Staffords bleka kopia, faktiskt utgiven innan Elvis eget singelsläpp, gick upp till tredje plats på USA-listan. Elvis egen release peakade på plats 103…
Inte så konstigt kanske då man lagt den som b-sida på Kiss Me Quick! Vad tänkte gubbarna på RCA på när man gjorde detta val? Suspicion är ju en av de bästa låtar Elvis gjorde under första halvan av sextiotalet.
Elvis original släpptes dessutom först när Staffords version redan låg på listan.
Ajajaj… Där kastade RCA bort en kassaskåpssäker monsterhit.
3) I Feel That I’ve Known You Forever
Återigen en vacker ballad med ett snyggt minimalistiskt komp. Elvis vanliga studioinspelningar på sextiotalet som inte var filmlåtar präglades ofta av just det smygande, tassande, knappt hörbara kompet i bakgrunden men som ändå känns helt perfekt för den typen av låtmaterial och till den helt fantastiska balladröst som Elvis besatt i den epoken..
Även detta spår hamnade i filmen Tickle Me.
4) Night Rider
Night Rider är en av de rocklåtar som egentligen skulle vara en av Elvis stora klassiker och som borde finnas med på varje ”best-of” värd namnet. Nu är det inte så och orsaken till det är nog så enkel som att mannen i fråga gjorde så många andra låtar i samma höga klass.
Night Rider är ett av Pot Lucks trumfkort. Även den är en av de fyra låtar som tre år senare kom att hamna i filmen Tickle Me.
5) Fountain Of Love
En oerhört vacker ballad. Nästan drömsk i sin ljudbild med ett lätt eko på Elvis röst.
Fountain Of Love har ett mäktigt arrangemang med snyggt gitarrspel, fina harmonier och en Elvis som lägger in allt .
En av skivans givna höjdpunkter.
6) That’s Someone You’ll Never Forget
En pampig, elegant och stilfull avslutning på skivan med en Elvis som återigen lägger in en fullständig trovärdighet i varenda fras.
That’s Someone You’ll Never Forgetär en komposition, en av de få, som Elvis varit med och skrivit. Det sägs att Elvis kom till sin kompis Red West med låttiteln och en vag idé om hur melodin skulle gå, sen så gjorde denne resten – med ett utmärkt resultat.
Jag försöker att så ofta jag kan utan att bli tjatig poängtera de utsökta, minimalistiska arrangemangen som präglade Elvis inspelningar i den här epoken. Det här är ett bra exempel på just det. På versen är det i stort sett bara bas, en långt i bakgrunden liggande gitarr och en svävande kör med mycket eko. På refrängen kommer ett lite fösiktigt klinkande piano in, och på andra versen en virveltrumma spelad med vispar. Inget annat. Enkelt men väldigt effektfullt då Elvis sjunger helt lysande.
Inget annat än mycket vackert.
Det här känns som en typisk albumlåt, ändå så tyckte RCA 1967 – sex år efter låtens inspelning, fem år efter att Pot Luck kommit ut och då flowerpower stod i full blommning – att That’s Someone You’ll Never Forget skulle hamna som b-sida på singeln Long Legged Girl (with the Short Dress On). Att den nuhamnade så pass högt upp som plats 92 på USA-listan får väl anses som ett mirakel. Hur fin That’s Someone You Never Forget än är så är det nog så långt från listmaterial som man kan tänka sig, och knappast år 1967 i konkurrens med Beatles, Stones, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Janis Joplin och Grateful Dead.
Ändå – som albumspår ett av skivans absolut finaste ögonblick.
*
Pot Luck är, som jag skrev i inledningen, en alldeles utmärkt skiva. Även om det är en mix av inspelningar från olika sessioner så känns det ändå som en helgjuten skiva. En av orsakerna kan vara att snudd på hälften av kompositionerna är från Pomus-Schumans pennor.
Som titeln antyder så är Pot Luck ett hopplock från lite olika håll och kanter, men ett hopplock som låter riktigt bra.
Jag har alltid gillat Pot Luck och den får ett högt betyg, om än inte det allra högsta.
Slutbetyg: En stark FYRA!!!
Popularity: 9% [?]