03.17.12
Hur startade det hela?
Hur startade det hela? Det där med Thorsten och Melodifestivalen alltså?
2008 bildades Revolutionsorkestern, bandet bakom Thorsten Flinck.
Och…samma gubbar som var med på den första spelningen på Dalarö Strand Hotel är samma gubbar (plus Kenny H.) som stod på scenen tre och ett halvt år senare den 4 februari i Växjö som inslag nummer sju under melodifestivalens första deltävling år 2012.
Att gänget gick vidare till den andra chansen var givetvis den största triumfen i bandets historia.
Så långt från Tyresö Golfbana och Järnsta Kulturhus som det bara går, på blott något år.
Så hur började då denna lilla saga, och vad är det som har hänt sen den lite knaggliga starten under dessa snart fyra brokiga år?
Läs vidare så ska jag klargöra det hela lite grann – osminkat och ärligt. Ord för ord precis som det var och precis som det är.
Jag som skriver dessa rader – Micke – driver en skivbutik i Hornstull i Stockholm under mitt eget namn.
“Mickes” i kortform.
“Mickes CD, Serier & Vinyl” i den längre varianten.
För ungefär tolv år sedan, runt år 2000, så dök en ny blivande stammis, tipsad av sin bror, upp i affären. Det var en person som onekligen skulle komma att få ett stort inflytande på mitt framtida liv: Thorsten Flinck.
Första gången Thorsten dök upp i min butik så skällde jag faktiskt på honom. En inte helt nykter Thorsten hade ställt sin akustiska gitarr mot lådan med nyinkomna CD-skivor med konsekvens att ett par stycken föll till golvet. Min reaktion lät förstås inte vänta på sig, och jag fick ett lätt grymtande “Ja, ursäkta så mycket då!” tillbaka. Men värre än så var det inte, och har sällan blivit senare heller.
Som de utåtriktade och sociala människor som vi båda är så etaberade vi i stället snabbt en vänskaplig kontakt under de gånger då denne under tiden som följde dök upp i affären.
På Thorstens inrådan så började jag gå på teaterföreställningar i Thorstens regi. Roligt, imponerande, men även tidigt en inblick i en inte helt okomplicerad artist och människas agerande på och utanför scenen.
För hur var det nu med Paria på Tantogården, där jag och min syster enligt löfte skulle stå på gästlistan och få äta och dricka gratis en timma innan föreställningen skulle börja?
No, no. Ingen Micke med syster på någon lista där inte. Som tur var så hade jag en tusenlapp på mig, så det löste sig ändå. Men förbannad blev jag när jag förstod hur det låg till, inte tu tal om det.
Väl inne så fick vi dock se en formidabel föreställning, mer än väl värd sitt pris, så jag gick trots allt därifrån med mungiporna uppåt. En bra lektion för framtiden blev det också…
Som jag ofta har sagt om Thorsten: trasslet och strulet kommer man aldrig att komma undan med den mannen, det finns och kommer alltid att finnas där, men runt hörnet så finns det oftast en belöning som gör att det nästan alltid mer än väl är mödan värt att slänga sig in i det.
Nåväl, låt oss raskt gå fram till juli år 2008.
Thorsten var tidigt medveten om att jag själv spelat mycket gitarr i olika grupper under årens lopp. Tanken hade tidigare funnits hos mig att en dag skulle vi nog kunna spela ihop, Thorsten och jag, även om jag i huvudet aldrig riktigt konkretiserade hur et skulle gå till och i vilken omfattning.
Så en dag i mitten på juli, nämnda år 2008, så snubblade Thorsten in i min affär och sa till mig rakt ut: “Öh, Micke…jag är bokad för två spelningar på Dalarö om en vecka…Torsdag, fredag…Öh…alltså…öh,öh…skulle du kunna dra ihop ett band till dess?”
“Jovisst, kan jag göra det!” svarade jag i min vanliga franka stil. Det lät ju väldigt roligt, äntligen kom ögonblicket som jag väntat så länge på, men hur det nu skulle gå till visste jag inte riktigt. Men, det kändes som en chans för bra för att inte ta. Jag var helt övertygad om att det skulle bli en ren engångsförteelse och att det kanske inte krävde mer än ett hyfsat kompetent gäng som någotsånär skulle köra igenom låtarna.
Som det nu blev så var det egentligen bara basistsom jag själv fixade via en bekants bekants bekant (Stina som kände Pelle som rekommenderade Jonas som tipsade om – Magnus Eugensson!).
Magnus krävde ett par rejäla övertalningar innan han tämligen motvilligt tackade ja. Jag tror att han i dag är ganska så glad för min ihärdighet.
Nummer två på listan, klaviaturist Ulf Wahlberg, hade spelat i Flinka Fingrar, det band som Thorsten hade haft under ett par år men upplöst bara någon månad tidigare. Thorsten föredrog att jag ringde upp Uffe för att fråga om dennes eventuella medverkan på Dalarö.
Nu var jag i det här läget helt ovetandes om att Flincka Fingrar inte upplösts i full harmoni, och jag blev lite förvånad över att höra Uffes minst sagt tveksamma röst. Jodå, nog skulle han kunna tänka sig att spela på Dalarö med Thorsten Flinck. “Men…om det bara blir pannkaka på torsdag så kommer jag inte på fredag! Så är det bara!” lät det denne meddela med en så pass bestämd röst att jag fullt ut förstod att han inte menade något annat än fullaste allvar. Jag försäkrade honom om att så skulle det absolut inte bli. Av någon anledning så gick jag i god för det, hur jag nu kunde göra det…
Siste man in var Robert “Trum-Robban” Olsson som Thorsten själv hittade på numera avsomnade Birka Musik.
Och där hade vi ett band!
Mot Dalarö och Strand Hotell!
Förberedelserna för de två spelningarna på Dalarö inledes med att Thorsten med full entusiasm kom släpandes med en låtrepertoar som bestod av först så gott som hela Vildvuxna Rosor, skivan han hade gett ut tre år tidigare, sen tre fyra låtar till från Björn Afzelius och Totta Näslunds visskatt för var dag som gick tills vi slutligen var uppe i cirkus tjugofem, och långtifrån alla var direkt enkla…och många påminde så mycket om varandra att det var väldigt svårt att komma ihåg vilket stick som skulle dyka upp när i vilken låt.
Repetitioner då?
En bokades in, dagen innan den första spelningen – men det blev till slut utan Thorsten, för denne dök aldrig upp. Thorsten hade dessutom, mot alla andras vilja, trumfat igenom att vi skulle öva på själva Dalarö Strand Hotell för att få det så autentiskt som det bara kunde bli. Synd bara att han själv inte blev synlig förrän en halvtimma efter att Uffe hade varit tvungen att åka därifrån. Dom två timmarnas repetition innan Thorsten kom gick mestadels åt till att fyra människor som aldrig tidigare träffats skulle få lära känna varandra, det blev knappt tid till att köra igenom alla låtar som vi slutligen kom överens om skulle spelas. (Detta hindrade inte Thorsten från att senare samma kväll med full entusiasm dyka upp med tre nya låtar som han absolut tyckte att vi skulle köra…).
När torsdagen kom och vår premiär skulle gå av stapeln var jag så fullmatad av information att jag trodde att mitt huvud skulle sprängas. Alla låtar som gick i samma tempo, samma tonart men som ändå inte var samma låt och en nästan total frånvaro av repetioner och genomgång av arrangemang gjorde att jag snabbt kände paniken komma.
Jodå, en recension från konserten som jag dan därpå läste i en tidning beskrev det hela som ett evigt prasslande med notpapper mellan låtarna. Och i åtminstone ett huvud – mitt – där, där var det total motorvägskorsning. Alla i gruppen var inte helt nöjda med min insats, den första kvällen, den saken var klar. Själv tyckte jag att det gick över förväntan och betydligt bättre än befarat. Men – i uppriktighetens namn – sällan eller aldrig har jag spelat så mycket fel på en spelning som då.
Att säga att det var en imponerande start är väl att ljuga, för det var det inte, men redan dan därpå så satt samtliga låtar betydligt bättre än vad de gjort tjugofyra timmar tidigare. Riktigt bra till och med, och efteråt så var det idel mungipor uppåt.
I min egen lilla värld så har jag möblerat om verkligheten en smula: Den första spelningen på Dalarö var nog egentligen bara ett genrep. Premiären var helt enkelt dan därpå! Nja, så var det ju inte, men någonstans så var det just så som det blev. Det var också ganska glest med folk på torsdagskvällen, men fullproppat dan därpå.
Thorsten satt i logen efter den andra spelningen och såg oförfalskat glad ut – ja han såg i det närmaste lycklig ut, ett uttryck som jag sällan eller aldrig ser hos honom.
Det hade helt enkelt varit väldigt, väldigt roligt att spela på Dalarö när vi väl kommit igång. Inte bara jag utan även övriga bandmedlemmar var väldigt nöjda med hur det hade gått, framförallt med tanke på de minimala förberedelser som vi hade haft.
Men, vad skulle hända nu då? Skulle det sluta här eller skulle det här bli avstampet till nästa steg?
Det gav sig snart.
Kort tid därpå – typ tio dagar senare – skulle vi helt plötsligt vara med på TV 4s nyhetsmorgon!
Live skulle vi framföra två låtar – Bibelord och Vildvuxna Rosor, och det gjorde vi riktigt bra.
Någonstans där så började vi nog förstå att vi faktiskt var ett band, och att vi nog dessutom skulle fortsätta att spela tillsammans även i framtiden.
I början så var det knappast fråga om varken de stora scenerna eller de tunga gagerna. Långt ifrån. Snarare tvärtom. Nattklubb i Ludvika, golfklubb i Tyresö, Kjell Johanssons firmafest i Växjö, en scen bestående av träbackar på en gräsplan i Nordingrå och Hornstullspuben Sjöhästen var ganska avlägset från den Melodifestival som skulle komma men som vi inte ens kunde fantisera om.
Missförstå mig inte, det saknade inte alls charm att spela på de platser dit vi kom – tvärtom faktiskt, från många småplatser har jag enbart mycket goda minnen – men det är svårt att säga att vi kände oss helt bekväma med den begränsade uppmärksamhet som vår orkester rönte. Vi tyckte nog att vi var förtjänta av mer.
Men var vi så bra i början då?
Jo då, det var vi, men helt klart var Revolutionsorkestern i början inte det band som det är i dag.
Jag tycker nog att det har tagits steg i rätt riktning gradvis men kontinuerligt under tidens gång.
Repertoaren har inte bara blivit mer bekant för oss, det som inte funkade så bra i början har effektivt sållats bort till förmån för bättre låtar. Jag känner definitivt att vi i dag under en spelning har material som är klart starkt från början till slut.
Och vi är – som alla band som spelat ihop ett tag – betydligt mer samkörda i dag än sommaren 2008.
Personligen så förstod jag tidigt att Thorsten var något av en oslipad diamant. En enorm talang – inte tu tal om saken – men för den sakens skull inte utan skönhetsfläckar. Förvånansvärt nog så lider Thorsten både av lindrig scenskräck och vacklande självtillit.
Han hade i början heller ingen vidare mikrofonteknik, och kunde ibland bli osäker på både rytm och period i låtarna – något som i början spred en viss osäkerhet i bandet under spelningarna.
Men allt detta vägdes mer än väl upp av en fullständigt sanslös inlevelse och scennärvaro, och därtill en röst som sällan hörts i detta land. Ärligt talat, jag vet inte vem man ska jämföra honom med.
Ibland var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att förstå att det var sant – jag spelar i ett band som kompar Sveriges främste sångartist! (Faktum är att jag nog fortfarande inte riktigt greppat hur stort det egentligen är).
Mycket av det som jag kallade för skönhetsfläckar funkar i dag på helt annat sätt än vad det gjorde 2008. Thorsten känns mer och mer som en komplett artist i dag.
För varje spelning som gick så blev gänget allt starkare, än tajtare, allt vassare och mer samspelta och med tiden som gick så blev vi ett ruggigt bra band. Inget tvivel om det.
Allt detta, plus att vi är ett gäng som verkligen trivs med varandra, gör att vi aldrig tvekade på att kämpa oss igenom ytterligare ett mindre gig på nån klubb eller lokal pizzeria. Resan har varit rolig för oss alla – och vi var hela tiden övertygade om att större scener skulle komma, förr eller senare.
Och det gjorde dom. 2010 var det så dags för en annan typ av spelplaner. Peace & Love i Borlänge, Gröna Lund och Liseberg var arenor som fick oss att förstå att vi hela tiden haft kompasskursen riktad åt rätt håll.
2011 gästade vi Eksjö stadsfestival, Malmös Palladium och Göteborgs Konserthus.
I maj samma år så hade debutskivan ”Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern” släppts, med som högst en smått sensationell fjärdeplats på försäljningslistan.
Hösten 2011 så tillkännagavs dessutom den största händelsen ditills i gruppens historia: deltagandet i kommande års Melodifestival!
Som ni alla vet så blev utfallet från detta inget annat än en stor succé, med finalplats (och en tredjeplats – räknat på folkets telefonröster).
I skrivande stund – mars 2012 – så finns det en snudd på fullbokad sommar och höst som väntar på Thorsten och oss andra.
Det känns som om Sverige och svenskarna slutligen fått upp ögonen för Thorsten, hans snudd på obegränsade talang och de lojala vapendragarna i Revolutionsorkestern!
Popularity: 11% [?]
