02.25.12

Melodifestivalen 2012 25/2

Posted in Min blogg at 3:17 f m

Hur startade det hela?

2008 bildades Revolutionsorkestern, bandet bakom Thorsten Flinck.
Och…samma gubbar som var med på den första spelningen på Dalarö Strand Hotel är samma gubbar (plus Kenny H.) som stod på scenen tre och ett halvt år senare den 4 februari i Växjö som inslag nummer sju under melodifestivalens första deltävling år 2012.
Att gänget gick vidare till den andra chansen var givetvis den största triumfen i bandets historia.
Så långt från Tyresö Golfbana och Järnsta Kulturhus som det bara går, på blott något år.

Så hur började då denna lilla saga, och vad är det som har hänt sen den lite knaggliga starten under dessa snart fyra brokiga år?
Läs vidare så ska jag klargöra det hela lite grann – osminkat och ärligt. Ord för ord precis som det var och precis som det är.

Jag som skriver dessa rader – Micke – driver en skivbutik i Hornstull i Stockholm under mitt eget namn.
”Mickes” i kortform.
”Mickes CD, Serier & Vinyl” i den längre varianten.
För ungefär tolv år sedan, runt år 2000, så dök en ny blivande stammis upp i affären. En person som onekligen skulle komma att få ett stort inflytande på mitt framtida liv: Thorsten Flinck.

Första gången Thorsten dök upp i min butik så skällde jag faktiskt på honom. En inte helt nykter Thorsten ställde sin akustiska gitarr mot en bunt CD-skivor som föll till golvet. Min reaktion lät ju inte vänta på sig, och jag fick ett lätt grymtande ”Ja ursäkta så mycket då!” tillbaka. Men värre än så var det inte, och har sällan blivit senare heller.
Som de utåtriktade och sociala människor som vi båda är så etaberade vi i stället snabbt en vänskaplig kontakt under de gånger då denne dök upp i affären.
På Thorstens inrådan så började jag gå på olika teaterföreställningar i Thorstens regi. Roligt, imponerande, men även tidigt en inblick i en inte helt okomplicerad artist och människas agerande på och utanför scenen.
För hur var det med Paria på Tantogården, där jag och min syster enligt löfte skulle stå på gästlistan och få äta och dricka en timma innan föreställningen skulle börja?
No, no. Ingen Micke med syster på någon lista där inte. Som tur var så hade jag en tusenlapp på mig, så det löste sig ändå. Men förbannad blev jag.
Väl inne så fick vi dock se en formidabel föreställning, mer än väl värd sitt pris, så jag gick trots allt därifrån med mungiporna uppåt. En bra lektion för framtiden var det också…
Som jag ofta har sagt om Thorsten: strulet kommer man aldrig att komma undan med den mannen, det finns och kommer alltid att finnas där, men runt hörnet så finns det oftast en belöning som gör att det nästan alltid mer än väl är mödan värt att slänga sig in i det.

Nåväl, låt oss raskt gå fram till juli år 2008.

Thorsten var tidigt medveten om att jag själv spelat mycket gitarr i olika grupper under årens lopp. Tanken hade tidigare funnits hos mig att en dag skulle vi nog kunna spela ihop, Thorsten och jag, även om jag i huvudet aldrig riktigt konkretiserade i vilken omfattning.
Så en dag i mitten på juli, nämnda år 2008, så kom Thorsten in i min affär och sa till mig rakt ut: ”Öh, Micke…jag är bokad för två spelningar på Dalarö om en vecka…Torsdag, fredag…Öh…skulle du kunna dra ihop ett band till det?”
”Jovisst, kan jag göra det!” svarade jag i min vanliga franka stil. Det lät ju väldigt roligt, men hur det skulle gå till visste jag inte riktigt. Men, det kändes som en chans för bra för att inte ta.

Som det nu blev så var det egentligen bara basisten Magnus som jag själv fixade via en bekants bekants bekant (Stina som kände Pelle som rekommenderade Jonas som tipsade om Magnus Eugensson!).
Magnus krävde ett par rejäla övertalningar innan han ytterst motvilligt tackade ja. Jag tror att han i dag är ganska så glad för min envishet.

Nummer två på listan, klaviaturist Ulf Wahlberg, hade spelat i Flinka Fingrar – bandet som Thorsten hade haft bara någon månad tidigare. Thorsten föredrog att jag ringde upp Uffe och frågade om dennes eventuella medverkan på Dalarö.
Nu var jag i det här läget helt ovetandes om att Flincka Fingrar inte upplösts i full harmoni, och jag blev lite förvånad över att höra Uffes minst sagt tveksamma röst. Jodå, nog skulle han kunna tänka sig att spela på Dalarö med Thorsten Flinck. ”Men…om det bara blir pannkaka på torsdag så kommer jag inte på fredag! Så är det bara!” Jag försäkrade honom om att så skulle det absolut inte bli. Av någon anledning såå gick jag i god för det, hur jag nu kunde göra det…

Siste man in var Robert ”Trum-Robban” Olsson som Thorsten själv hittade på numera avsomnade Birka Musik.

Och där hade vi ett band!
Mot Dalarö och Strand Hotell!

Den första av de två spelningarna på Dalarö hade inletts med att Thorsten med full entusiasm hade kommit släpandes med en låtrepertoar som bestod av först så gott som hela CDn Vildvuxna Rosor, sen tre fyra låtar till om dan tills vi var uppe i cirkus tjugofem, och långtifrån alla var direkt enkla…och många påminde så mycket om varandra att det var klart svårt att komma vilket stick som skulle dyka upp när i vilken låt.

Repetitioner då?
En bokades in, dagen innan den första spelningen – utan Thorsten, för han dök aldrig upp. Dom två timmarna gick mestadels åt till att fyra människor som aldrig tidigare träffats skulle få lära känna varandra, det blev knappt tid till att köra igenom alla låtar som vi slutligen kom överens om skulle spelas. (Detta hindrade inte Thorsten från att senare samma kväll dyka upp med tre nya låtar som han absolut tyckte att vi skulle köra…).

När torsdagen kom och vår premiär skulle gå av stapeln var jag så fullmatad av information att jag trodde att mitt huvud skulle sprängas. Alla låtar som gick i samma tempo, samma tonart men som ändå inte var identiska och en nästan total frånvaro av repetioner och genongång av arrangemang gjorde att jag snabbt kände paniken komma.
Jodå, en recension från konserten som jag dan därpå läste i en tidning beskrev det hela som ett evigt prasslande med notpapper mellan låtarna. Och i åtminstone ett huvud – mitt – där, där var det total motorvägskorsning. Alla i gruppen var inte helt nöjda med min insats, den första kvällen, den saken var klar. Själv tyckte jag att det gick över förväntan och bättre än befarat. Men – i uppriktighetens namn – sällan eller aldrig har jag spelat så mycket fel på en spelning som då.

Att säga att det var en imponerande start är väl att ljuga, för det var det inte, men redan dan därpå så satt samtliga låtar betydligt bättre än vad de gjort tjugofyra timmar tidigare. Riktigt bra till och med, och efteråt så var det idel mungipor uppåt.
I min egen lilla värld så har jag möblerat om verkligheten en smula: Den första spelningen på Dalarö var nog egentligen bara ett genrep. premiären var helt enkelt dan därpå! Nja, så var det ju inte, men någonstans så var det just så som det blev.

Thorsten satt i logen efter den andra spelningen och såg oförfalskat glad ut – ja han verkade rent ut sagt vara lycklig, ett uttryck som man inte ser så ofta hos honom.
Det hade helt enkelt varit väldigt, väldigt roligt att spela på Dalarö när vi väl kommit igång. Inte bara jag utan även övriga bandmedlemmar var väldigt nöjda med hur det hade gått med tanke på de minimala förberedelser som vi hade haft.
Men, vad skulle hända nu då?

Kort tid därpå – typ tio dagar senare – skulle vi helt plötsligt vara med på TV 4s nyhetsmorgon!
Live skulle vi framföra två låtar – Bibelord och Vildvuxna Rosor, och det gjorde vi riktigt bra.

Någonstans där så började vi nog förstå att vi faktiskt var ett band, och att vi nog dessutom skulle fortsätta att spela tillsammans även i framtiden.

I början så var det knappast fråga om varken de stora scenerna eller de tunga gagerna. Långt ifrån. Snarare tvärtom. Nattklubb i Ludvika, golfklubb i Tyresö, Kjell Johanssons firmafest i Växjö, en scen bestående av träbackar på en gräsplan i Nordingrå och Hornstullspuben Sjöhästen var ganska avlägset från den Melodifestival som skulle komma men som vi inte ens kunde fantisera om.
Missförstå mig inte, det saknade inte alls charm att spela på de platser dit vi kom – tvärtom faktiskt, från många småplatser har jag enbart mycket goda minnen – men det är svårt att säga att vi kände oss helt bekväma med den begränsade uppmärksamhet som vår orkester rönte. Vi tyckte nog att vi var förtjänta av mer.

Men var vi så bra i början då?
Jo då, det var vi, men helt klart var Revolutionsorkestern i början inte det band som det är i dag.
Jag tycker nog att det har tagits steg i rätt riktning gradvis men kontinuerligt under tidens gång.
Repertoaren har inte bara blivit mer bekant för oss, det som inte funkade så bra i början har effektivt sållats bort till förmån för bättre låtar. Jag känner definitivt att vi i dag under en spelning har material som är starkt från början till slut.
Och vi är – som alla band som spelat ihop ett tag – betydligt mer samkörda i dag än sommaren 2008.

Personligen så förstod jag tidigt att Thorsten var något av en oslipad diamant. En enorm talang – inte tu tal om saken – men med små skönhetsfläckar. Förvånansvärt nog så lider Thorsten både av lindrig scenskräck och vacklande självtillit.
Han hade i början heller ingen vidare mikrofonteknik, och kunde ibland bli osäker på rytm och period i låtarna – något som i början spred en viss osäkerhet i bandet under spelningarna.
Men allt detta vägdes mer än väl upp av en fullständigt sanslös inlevelse och scennärvaro, och – framför allt – en röst som sällan hörts i detta land. Ärligt talat, jag vet inte vem man ska jämföra honom med.
Ibland var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att förstå att det var sant – jag spelar i ett band som kompar Sveriges främste sångartist! (Faktum är att jag nog fortfarande inte riktigt greppat hur stort det egentligen är).
Mycket av det som jag kallade för skönhetsfläckar funkar i dag på helt annat sätt än vad det gjorde 2008. Thorsten känns mer och mer som en komplett artist i dag.

Spelning för spelning så blev vi alla gradvis starkare och starkare, tajtare och tajtare, skickligare och skickligare och med tiden så blev vi ett riktigt ruggigt bra band. Inget tvivel om det.

Allt detta, plus att vi är ett gäng som verkligen trivs med varandra, gör att vi aldrig tvekade på att kämpa oss igenom ytterligare ett mindre gig på nån golfklubb eller lokal pizzeria. Resan har varit rolig för oss alla – och vi var hela tiden övertygade om att större scener skulle komma, förr eller senare.

Och det gjorde dom. 2010 var det så dags för en annan typ av spelplaner. Peace & Love i Borlänge, Gröna Lund och Liseberg var arenor som fick oss att förstå att vi hela tiden haft kompasskursen riktad åt rätt håll.
2011 gästade vi Eksjö stadsfestival, Malmös Palladium och Göteborgs Konserthus.
I maj samma år så hade debutskivan – Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern – släppts, med som högst en smått sensationell fjärdeplats på försäljningslistan.

Hösten 2011 så tillkännagavs dessutom den största händelsen ditills i gruppens historia: deltagandet i kommande års Melodifestival!
Som ni alla vet så blev utfallet från detta inget annat än en stor succé, med finalplats (och en tredjeplats – räknat på folkets telefonröster).

I skrivande stund – mars 2012 – så finns det en snudd på fullbokad sommar och höst som väntar på Thorsten och oss andra.
Det känns som om Sverige och svenskarna slutligen fått upp ögonen för Thorsten, hans snudd på obegränsade talang och de lojala vapendragarna i Revolutionsorkestern!

Popularity: 8% [?]

Permalink 5 Comments

02.20.12

Mickes blogg från Melodifestivalen 2012 19/2

Posted in Min blogg at 12:25 f m

Min vän Suzanne, som jag hade känt sedan 1974, gick hastigt och mycket tragiskt bort i cancer den 19:e november förra året. 51 år gammal.
Tio dagar efter det att hon kommit in till SÖS, och sedan snabbt blivit utslussad till en paljativ avdelning i Nacka, så somnade hon lugnt och fridfullt in för den allra sista gången. En tidigare botad bröstcancer hade kommit tillbaka, och denna gång med kraften av en tiotons-slägga. Suzanne hade inte en chans. Ingen kunde göra någonting för henne.

Starka, stolta, stiliga Suzanne. Den finaste av de fina. Hon som aldrig klagade, aldrig visade bitterhet mot sin omgivning eller mot livet.
Hon som alltid tog de ytterst få saker i tillvaron som hon såg som motgångar med samma skeva leende som hon nästan alltid bar. Samma leende som också dök upp sekunderna innan hon skulle säga en i stunden påkommen helt skruvad ordvits.
Suzanne var en av de roligaste människor jag någonsin mött. Alltid redo till en dråplig, underfundig, understundom dräpande kommentar.
Samtidigt alltid i en elegant inre skepnad, hur hon än var klädd, och ständigt med en värdig och stolt hållning. Hon var en människa som hela tiden gav och därmed alltid fick sin omgivnings respekt, vart hon än gick.
Hur kan hon inte finnas längre? Hur är det möjligt? Det går ju bara inte.
Jag vill bara skrika: ”Hallå där, manusförfattaren! Det blev fel där, Suzanne ska absolut inte dö! Inte nu i alla fall. Kom tillbaka om fyrtio år så kan vi börja snacka…”.

Om det på något märkligt sätt är en tröst för henne var än hon nu befinner sig, så är det att hon är oerhört saknad av alla de som lärde känna henne under hennes alltför korta stund i tillvaron. Jag skriver alla och jag menar alla.
Hennes död la sig som en våt filt över hela hennes omgivning. En filt som till stora delar fortfarande ligger där, och som kommer att finnas kvar länge till.

Suzanne hade många talanger – förutom att vara en alldeles fantastisk människa. Som tidigare sagt oerhört rolig, men hon hade även en mycket fin sångröst, var rent allmänt klart musikalisk, och – något som jag kom på under de senare åren – väldigt bra på att skriva låttexter. När någon i gänget fyllde år – framför allt om det var jämna år – så hade Suzanne alltid skrivit en egen text om födelsedagsbarnet på en känd melodi – typ Frithiof Anderssons Paradmarsch. Alltid väldigt fyndigt och ytterst träffsäkert.

Med åren som gick så blev jag mer och mer imponerad av det arbete som hon la ner på dessa verser och rader. Att det bodde en sann talang där inne stod bortom allt tvivel.
En dag för ett par år sedan så slog mig tanken helt plötsligt: Jag och Suzanne ska skriva låtar tillsammans!
Efter att bollat tanken inom mig själv ett par minuter så insåg jag att det bara var att skrida till handling. Så jag lyfte luren, slog henne en signal, och…visst var hon med på det. I hennes öron så lät det som en alldeles utmärkt idé.

Så vi träffades några gånger och petade lite grann i några låtuppslag som jag hade. Men mer än så blev det inte. Inget utkast kom någonsin till att bli en färdig låt, och projektet började mer eller mindre att rinna ut i den berömda sanden. Inte på grund av ointresse utan det klassiska ”det kom så mycket annat i vägen”.

Nåväl, för ganska på pricken ett år sedan så skickade jag ”Suss” ett sms om, ja inte minns jag vad, men där jag avslutade med något i stil med att jag skulle kolla på Melodifestivalen samma kväll. Suzannes kontring lät inte vänta på sig. ”Nästa år så är vi med!”

Vad hon – lite skämtsamt – syftade på var att hon tänkte att vi då kommit så pass långt med vårat samarbete att vi skulle ha med en låt till just Melodifestivalen 2012.
Nu blev det ju, som vi ju alla vet, inte alls så, men genom en märklig ödets nyck så kom i stället jag att hamna på scenen under nämnda festival. Tanken slog mig kort efter Suzannes bortgång: hon ska vara med mig där.

Så, på scenen i Växjö den 4:e februari, efter att scenarbetaren har gett mig min gitarr, så tar jag ur min kavajficka fram ett fotografi på Suzanne och kilar in en bit av ena hörnet under stallet. Och där satt det under hela tv-framträdandet.

Och där var vi då – i våra olika skepnader – jag och Suzanne på scen under Melodifestivalen 2012. Just så som hon hade sagt, ganska på pricken ett år tidigare. Inte riktigt som det var tänkt, utan väldigt, väldigt annorlunda, men just så bra och så fint som det nu kunde bli.

Direkt efteråt så stoppade jag tillbaka kortet igen i kavajen. Men det ska snart upp igen.
För samma procedur kommer att upprepas igen under den andra chansen i Nyköping, den 3:e mars.
Som en hyllning till en av de bästa vänner som jag någonsin haft.

Vi hörs snart igen!

Popularity: 8% [?]

Permalink 6 Comments

02.18.12

Melodifestivalen 2012 18/2

Posted in Min blogg at 9:20 e m

DELTÄVLING 3

Direktbloggande från den tredje deltävlingen, den artonde februari.

Artist nummer 1
Youngblood

Ja vad ska man säga…? Koreografi, har ni hört det ordet tidigare…? Det här gänget gav ordet ett ansikte.
(Jag vet en grupp som inte tränade ett steg inför sin delfinal men som gick till andra chansen ändå…)
Ärligt talat, all denna koreografi tar ju fullständigt udden ur det väsentliga: låten.
Känns enbart kontraproduktivt.
Det här kan nog ändå bli vad som helst. Går nog hem hos en hel del tjejer om inte annat.
Fisk eller fågel.Direkt till globen eller en snopen femteplats för att många känner avogsamhet mot deras inställsamma koreografi.
Skulle dock verkligen inte vilja möta dom i en duell i andra chansen. Kan bli farliga.

Artist nummer 2
Maria Benhaji

Lite för snällt, lite för skirt.
Hon låter bra när hon tar i, men har lite svårt att hålla tonen på de svagare partierna.
Allt slutar i en liten antiklimax.
Får svårt att gå vidare.

Artist nummer 3
Mattias Andreasson

Har jag helt fel, men…låter det inte en hel del Duran Duran om det här?
Hur som helst, bäst hitills – utan tvekan. Mattias är en klart driven sångare.
En riktigt bra insats och en inte helt pjåkig komposition.

Artist nummer 4
Love Generation

Koreografi, men på en nivå som känns på en godtagbar nivå.
Låten är väl lite tjatig, och jag tror inte på den. Går nog inte vidare.

Artist nummer 5
Carolina Wallin-Perez

Befriande chose-fri entré. Men…lite bräcklig röst i inledningen…
Själva låten känns ganska anonym, även om jag uppskattar hennes vilja att göra något som faktiskt sticker ut.
Och, sticker ut gör den…med att inte sticka ut alls…Ändå, en viss charm har det det onekligen.

Artist nummer 6
Andreas Johnson

Jo, om man misstänkte att Andreas skulle komma med något som låter som en blandning av Marc Bolan, David Bowie och Electric Light Orchestra så trodde man helt rätt.
Ett väldigt gott hantverk, en bra låt och en utmärkt sånginsats.
Raka vägen till globen, tack, den vill vi absolut inte möta i andra chansen!

Artist nummer 7
Molly Sandén

Molly är förmodligen den bästa sångartisten i hela startfället.
Hör jag spår av Sinead O´connor?
En riktigt bra låt och ett kanonframförande.
Raka vägen till globen här också tack! Inget som jag vill möta alls i Nyköping.

Artist nummer 8
Björn Ranelid & Sara Li

Härligt enkel och värdig catwalk för paret. Sådant ger respekt.
Låten då? Ojdå, har den redan börjat? Jag trodde att det fortfarande var presentationen.
Nej, det här var en riktig kalkon. Ranelid skämmer ju mer eller mindre ut sig.
Rakt ut ur festivalen och direkt in på Sunkit på Folkungagatan.
Eller så blir det en monsterhit…Något mitt i mellan finns inte här.

Först bland de 5……NUMMER 6!!!!!! Andreas Johnson
NUMMER 1!!!!!! Youngblood
NUMMER 3!!!!!! Mattias Andreasson
NUMMER 7!!!!! Molly Sandén
NUMMER 8!!!!! Björn Ranelid & Sara Li

Ut åkte alltså Maria Benhaji
Love Generation och
Carolina Wallin-Perez
Föga förvånande.
Bomben var onekligen att Björn Ranelid fortfarande är kvar. Nu går väl fanskapet till globen också…

Och direkt till globen går…..Molly Sanden!!!!!!!!
Mycket rättvist!!!

Och först till andra chansen….Youngblood!!!
Och sen ajajajajajaj…..Andreas johnson

Och nästa till final……………Björn Ranelid……..!!!!!!!!!!!
Nä, nu blommar det väl ändå i asfalten…………

Nåja, tittarna röstar. Så är det och det är inget att orda om.

Björn Ranelid & Sara Li samt Molly Sandén till final.
Andreas Johnson och Youngblood till den andra chansen.

Vi hörs i morgon igen!

Popularity: 9% [?]

Permalink 3 Comments

02.15.12

Melodifestivalen 2012 14/2

Posted in Min blogg at 10:12 e m

”Grattis till den andra chansen, Micke”!

Tack uppriktigt alla ni människor som spontant kommit fram till mig de senaste tio dagarna och sagt denna fras.
Men…vad var min egen konkreta reflektion; då – sekunderna efteråt, och vad är den nu – i skrivande stund, tio dagar senare?

Märkligt nog så kändes beskedet om att vi gått till andra chansen som…en besvikelse, faktiskt.
Visst, enormt roligt att vi får vara med på minst en mello till, absolut. Men ändå…
När vi blev uppropade som en av de fem som lite senare i programmet skulle tilldelas antingen:
a) biljetter direkt till finalen i Globen
b) en plats i uppsamlingsheatet andra chansen, eller
c) få en enkeresa hem
ja då gick räknesnurran runt. Vi hade alltså 80% chans att få vara kvar i tävlingen, 40% chans att gå raka vägen till Globen.
80% är ju nästan lika med 100% och 40%...nästan 50 -50.
Med andra ord så gott som en chans på två att gå direkt till final.

Tanken svindlade. Jag tänkte redan på den Eriksgata som vi skulle göra på catwalken upp till scenen om vi skulle gå och därigenom få gå fram och göra vårat bidrag en gång till. Hur många vackra damer skulle jag ge en kyss på väg upp till podiet? Skulle jag kunna hålla tårarna tillbaka? Skulle det bli det som jag skulle komma ihåg på dödsbädden som det stora ögonblicket i mitt liv?
Och – som jag tidigare offentligt hade lovat – nu skulle det bli Midnattsloppet till sensommaren. Springa alltså – inte titta på och dricka sig full med Belinda – utan verkligen springa, just det som jag utlovat på min Facebook-sida.
När vi sen basunerades ut som första akt att gå till andra chansen så var ju alla dessa tankar och luftslott blott drömmar som just gått upp i rök som en hägring i Sahara.

För mig så var det i det ögonblicket en besvikelse, hur absurt det än kan låta.
Missförstå mig nu inte…det var jättekul att vi gick vidare, framförallt i ett lite vidare perspektiv ett par dar senare.
Jag kände bara inte så just då. Jag gjorde inte det.

Den andra sidan av myntet är faktiskt att…jag tyckte och tycker synd om – väldigt synd om – dom artister som blev utslagna.
Helt uppriktigt.

Tjerena i Abalone Dots var ju väldigt duktiga – men var måhända lite fel i sammanhanget Melodifestival, och det insåg dom nog själva. Inga direkt sura miner där inte. Snarare tvärtom.

Marie Sernholt. Vänlig, ödmjuk, rättfram, begåvad och väldigt stilig. Ja det är min bild av henne. En sjätteplats var uppenbarligen en stor besvikelse för henne, något som hon ändå bar med ett högt huvud.
Men att lägga ner så mycket tid och energi på ett projekt som hon gjorde med dansare och utstuderad koreografi när allt sen bara mynnar ut i ingenting måste ju vara väldigt trist. Kan inte tänka mig annat.

Afrodite. Ja vilken förnedring dom utsattes för. Först tar sig ett bands ena medlem in på en av tjejernas hotellrum, sen så slår just det gänget ut dom från tävlingen. Vi kom tydligen fyra och Afrodite femma, så det var just vi som puttade ut dom.
Även här så var det arbete som tjejerna lagt ner imponerande.
Och som dom sjöng sen Afrodite…När Kayo, Gladys och Blossom värmde upp i sin loge med improviserad a cappella-sång så rös samtliga övriga deltagare som var i närheten och hade förmånen att få lyssna.
Vilka röster! Vilken härlig inlevelse!
Och ändå så åkte dom ut. Måste ju ha varit riktigt, riktigt tråkigt för dom.

Och så Moniker. Trea förra året och sist i den första deltävlingen i år. Måste ju kännas som en riktig förödmjukelse.

Undrar om samtliga dessa inblandade så här i backspegeln ångrar sin medverkan?
Nja, Abalone Dots helt klart inte, för dom så var det nog mest bara en kul grej och en ny erfarenhet – men de övriga tre tycker nog att den tid, de pengar och det arbete som de la ner på något som bara föll platt kunde ha investerats på ett helt annat sätt.

Helt ärligt, jag tycker faktiskt synd om dom alla åtta. Tre tjejer från Abalone Dots och tre från Afrodite. Marie och The Moniker.
Dom har alla min fulla sympati.

.

Popularity: 8% [?]

Permalink Kommentarer