12.31.11
Posted in Admin info, Min blogg
at 4:00 f m
FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER LUMPEN
Tillbaka från militärtjänstgöringen i Tyskland gled Elvis omgående rakt in på banan igen.
I stort sett blev det bara ett par dagars vila innan allt var som förr, om möjligt var tempot än högre den här gången. Skivinspelning, TV-show med Frank Sinatra, ännu en skivinspelning och därpå – inte ens två månader efter hemkomsten – in i studion igen för soundtracket till GI Blues. Kort därefter så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Hur som helst – sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues. Jag tycker att det bitvis blev en riktigt bra platta, tyvärr får vi dock dras med ett par låtar typ Big Boots och Didja Ever – låtar som i grund och botten inte är något annat än skräp.
Ur en historisk synvinkel kan man säga att med GI Blues startade ett nytt kapitel i boken om sångartisten Elvis Presley, sextiotalets soundtracks-era, ett kapitel som med tiden skulle ta sig allt mindre roliga uttryck.
Även om sextiotalets filmer fläckvis kan vara ganska så underhållande så blev det ändå en epok som är så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att helt styra hela skutan. Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar som trycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Soundtrack-plattorna blev därför många gånger inte bättre än så…
Nej, jag är av den uppfattningen att världen hade varit en bättre sådan och Elvis mått bättre som människa om han fokuserat sig på att göra ”riktiga” skivor typ Elvis Is Back och From Elvis In Memphis under hela sextiotalet och även turnerat, inte bara i USA utan även i Europa och Asien. Hade han gjort det hade kanske mått bättre med sig själv och måhända hållit på ända fram till i dag, vem vet?
GI Blues är trots det jag skrivit upptill en klart godkänd skiva. Det finns flera riktigt bra låtar att hitta både här och där – tyvärr, återigen, varvat med en del mindre roliga saker.
Här kommer GI Blues låt för låt!
G.I. BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256
SIDA 1
1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Johan Strauss klassiker Tales Of The Vienna Woods (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Det är en fin komposition, läckert arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att ännu en gång sjunga ett gammalt örhänge från en svunnen tid. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never och lite senare Surrender – och så nu en gammal Straussvals!
Resultatet är lysande.
1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? ”1) b)???”
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här låten – som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna – ges ut i övriga europa. Så detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Hänger ni med?
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och de går i samma tempo, men det är ändock två helt olika kompositioner.
Personligen så tycker jag nog att den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle är allra starkast, främst för att Elvis här gör en helt fenomenal vokal insats. Utan att anstränga sig ett dugg så får han till en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.
Kanonstart på skivan!
2) What’s She Really Like
Poplåt i shuffle-tempo. Den har ett tätt, gungande komp och en Elvis som sjunger som en Gud. Precis som inledningsspåret är även What’s She Really Like befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett antal spår på plattan.
What’s She Really Like är helt klart en av skivans allra starkaste kort.
3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet när man lyssnar på den här plattan. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit annorlunda text och arrangemang på den. Nu är den en del av ett soundtrack till en film, och så blev det lite tramsigare än vad det kanske hade behövt bli.
Elvis sjunger som vanligt lysande och det proffsiga kompet imponerar, men det räcker inte hela vägen då materialet från start är ganska trist.
4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, Elvis sjunger fint och känslosamt men mjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift om man pratar om Wooden Heart. Jag hade personligen ganska svårt för den redan som barn då jag första gången jag hörde den.
Wooden Heart släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den först 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Faktiskt det enda singelsläppet från GI Blues.
5) GI Blues
Kan tyckas vara en töntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en helt lysande rock ’n roll-låt! Sången är smått fenomenal och Elvis kramar ur låten allt det som han kan.
Briljant avslutning på sida ett.
SIDA 2
1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in ballader där kompet är utpräglat minimalistiskt och där rösten verkligen kommer helt till sin rätt. Som här på Pocketful Of Rainbows – en riktig pärla.
2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en rockare. Shoppin’ Around går helt i stil med Elvis sena femtiotal, tyvärr är den nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna hade då. Inte Elvis fel, han sjunger även här hur bra som helst, det är kompmusikerna i stället som viker ner sig. Av någon anledning spelar de märkligt lamt på det här spåret.
3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här – det var han alldeles för bra för att ens röra vid.
Nog sagt.
4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett hyfsat sätt, men inte heller det här är värdigt Elvis Presley. Ska man vara snäll kan man väl säga att det är typisk filmmusik.
5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Svårt för Elvis att misslyckas med den här låten och självklart gör han en riktigt bra version. Lyssnar man på originalet märker man dock direkt att det är långt från intensiteten och trycket som fanns där på den här versionen. Tyvärr.
6) Doin’ The Best I Can
Lite seg låt men ändå en fin avslutning på skivan, främst på grund av Elvis lysande sånginsats.
GI Blues är en skiva som lustigt nog är betydligt mera femtiotal än plattan innan – Elvis Is Back. Vi serveras en hel del rock’n roll i gammal god stil, både snabba sådana och i balladtempo, men tyvärr så är det genomgående på en betydligt tamare nivå än vi hade blivit bortskämda med under perioden före lumpen. Glöden från Loving You och King Creole dyker inte upp en gång på den här plattan. Här har det blivit mer kabaret och underhållning av det mesta. GI Blues är ändå ett av de allra bästa soundtracken från sextiotalet. Det som är bra på skivan är smått lysande, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen drar dock rejält ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Det kan tyckas lite märkligt, men så var det.
Att det blev så tillsammans med Blue Hawaiis enorma framgång året därpå kom att bana väg för kursändring som höll sig till december 1968.
Slutbetyg: En Fyra
Popularity: 14% [?]
Permalink
12.28.11
Posted in Admin info, Min blogg
at 3:02 f m
I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i typ ett halvår efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en ”hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in – GI Blues. Ingen vila här inte trots två år i Tyskland.
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning – ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves – inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt – ibland t.o.m. mindre än så – sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång, ja faktiskt varje gång, helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby – bara ett axplock av suveräna låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.
ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer
SIDA 1
1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro för det var helt obefogad. Make Me Know It blev en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare framförd på inget annat än ett lysande sätt. Sånginsatsen är inget annat än sensationellt bra. Det är uppenbart att Elvis hade tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LP-skiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never i Europa, men inte i USA.
Den kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom, så bra är den. Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.
En kanonstart på plattan.
2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis faktiskt följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.
3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England – våren 1977…! Men, även om det är en låt med solklar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för The Girl Of My Best Friend skulle ha varit en kassaskåpssäker hit.
Tyvärr låter Elvis röst här aningens tunn, något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en aning, men bara ytterst marginellt. Det här är förbålt bra ändå.
4) I Will Be Home Again
En lysande framförd version av Golden Gate Quartets låt från 1949.
Det här är något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än Charlie Hodge. ”The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst.
5) Dirty, Dirty Feeling
Det här är faktiskt det närmaste den rena rock ’n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Dirty, Dirty Feeling är dock, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis är i total högform och låten har ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tråkigt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.
6) Thrill Of Your Love
Thrill Of Your Love har en stark gospelkänsla över sig. Glöm texten, slut ögonen, lyssna och tänk den som ett spår på How Great Thought Art så förstår ni vad jag menar.
Elvis sjunger med en djup stämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis – som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Makalöst bra sång, suveränt komp och en fin komposition av Stanley Kesler – som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.
Första sidan är inget annat än häpnadsväckande bra.
SIDA 2
1) Soldier Boy
Det här känns som en flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt rotad i femtiotalet – 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är även här lysande.
2) Such A Night
Enligt mig är det här, i stark konkurrens, plattans starkaste spår. Such A Night har ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en lössläppt naturkraft. Vad låten sen syftar på behöver vi kanske inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
”Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet började närma sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.
3) It Feels So Right
Elvis låter här som vilken ärrad bluessångare som helst. Han tar i i fraseringarna ända från tårna med en kraft som krossar allt i sin väg. Även It Feels So Right kom, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare.
It Feels So Right är en av många lite bortglömda juveler från Elvis digra katalog.
4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Betydligt mer lättsamt än spåret innan men popmusik när den är som allra bäst.
5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare, ännu innerligare än It Feels So Right, även om sticket går aningens mer åt pop. Sånginsatsen är även här helt outstanding.
James Brown, alltid ett stort Elvis-fan, gjorde tre år senare en cover på Like A Baby.
6) Reconsider Baby
Och så en avslutning med något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. Reconsider Baby var en hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Den stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på en låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis allra främsta sånginsatser någonsin var ett faktum. Även så en ytterst värdig final på en helt fantastisk skiva.
Men hur fantastisk man än tycker att den här plattan och Elvis är så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ’n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare.
En ny era var helt enkelt kommen, vare sig man ville eller inte.
Jodå nog är det här en frapperande bra skiva, men noterbart är det ändå att inte en enda låt från Elvis Is Back släpptes som singel i USA 1960. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.
Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja det finns väl bara ett svar på det – Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.
Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så är Elvis Is Back tillsammans med From Elvis In Memphis Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Någonting som också slår en när man i dag lyssnar på Elvis Is Back är hur oerhört mycket bättre skivan är jämfört med allt annat som släpptes i samma epok. Ljudet, produktionen, spelet och framförallt sången är helt över all tänkbar, eventuell konkurrens.
Omdömet kan såklart bara bli ett.
Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!
Popularity: 15% [?]
Permalink
12.24.11
Posted in Min blogg
at 3:33 f m
FJORTON ÅR EFTER ELVIS CHRISTMAS ALBUM SÅ KOM JULSKIVA NUMMER TVÅ, OCH DEN ÄR PRECIS LIKA SVAJIG SOM SIN FÖREGÅNGARE…
1971 så kom Elvis med sitt andra bidrag till att förgylla julen för de talrika fansen världen över.
Vi går rakt in i musiken den här gången tror jag.
ELVIS PRESLEY ”SINGS THE WONDERFUL OF CHRISTMAS”
Utgiven 1971 på RCA Skivnummer LSP 4579
1) Oh Come, All Ye Faithful
Adeste Fideles, en hymn från sjuttonhundratalet i en modern tappning.
Pampigt, stiligt och vackert. Stor kör där Elvis är mer som en sångare i en ensemble än en solist som sticker ut och ett väl genomarbetat arrangemang.
En imponerande inledning på skivan. Hade det varit så här inspirerat rakt igenom så hade LPn blivit riktigt bra.
2) The First Noel
Ytterligare en hymn som även den innehåller ett fint körarrangemang.
Men är det här verkligen det material som Elvis Presley skulle lägga krut på 1971? Tveksamt, och han själv är heller inte speciellt övertygande. Snarast tassande och osäker med en märklig, trevande frasering som om det var den allra första gången som han sjöng låten.
Återigen vackert och ett arrangemang av högsta klass, men som helhet är det inte något att lyssna på mer än för att det är just Elvis som sjunger. Sånt här görs hela tiden världen över, och oftast betydligt bättre än så här.
3) On A Snowy Christmas Night
Nej, här börjar den här skivan glida av banan ordentligt. En mjäkig låt och en uppenbart måttligt engagerad Elvis. I finalen så låter det som om han börjar somna mitt i sluttonen.
4) Winter Wonderland
En låt från 1934 och som var en hit för Perry Como 1949, kunde det vara något för Elvis 1971?
Nja, det här skulle kunna vara ett soundtrackspår från 1962/63, från typ filmen It Happened At The Worlds Fair. Ungefär så spännande är det, precis så engagerad låter Elvis och på pricken så kokande är det högst pliktskyldiga kompet. Känns inte värdigt Elvis, inte heller hans kompmusiker, allra minst värdigt fansen som köpte skivan.
5) The Wonderful Of Christmas
Det är just den här typen av material som har gjort att Elvis haft svårt att under decenniernas lopp att till 100% bli tagen på riktigt allvar hos de mer inbitna musiktyckarna. Har man väl spelat in sådan här smörja – titellåten dessutom! – så har man satt sig själv i en svår sits.
Tummen ner för låten i sig och för en medioker sånginsats från en Elvis som, ärligt talat, verkar helt ointresserad. Snyggt, bitvis till och med ett väldigt snyggt körarrangemang, men vad hjälper det när det övriga är som det är.
6) It Won’t Seem Like Christmas (Without You)
Men se där! Som från ingenstans, en av plattans allra starkaste spår. En countryballad som låter som något taget från LPn Elvis Country, typ I Really Don’t Want To Know.
Klart godkänd och värd en bättre, mer meningsfylld text.
Sida 2
1) I’ll Be Home On Christmas day
Skriven av Michael Jarrett som även stod bakom I’m Leavin’ – en av Elvis bästa singlar på sjuttiotalet – som spelades in under samma session som julskivan. Mer av en tillfällighet så fick Elvis höra en demo med dessa båda låtar, skrivna av en då totalt okänd kompositör, och beslöt sig omgående för att spela in båda två. Lustigt nog så är det i stort sett de enda livstecken som Jarrett lämnat ifrån sig under sitt dryga halvsekel som professionell musiker. Nåja, bättre att ha skrivit två låtar till Elvis än att inte ha skrivit någon alls.
Elvis verkar ha tagit låten – en släpig bluesballad – på största allvar, för många försök gjordes för att få den precis så bra som han ville göra den. Tyvärr så lyckas det bara nästan, för på mer än ett ställe så sjunger Elvis rent ut sagt svagt. Det märks att han har en vision om hur låten ska framföras, men han når inte riktigt dit. Det här kunde ha varit bra, men är det inte.
2) If I Get Home On Christmas Day
Och så kom vi då till plattans – enligt mig – starkaste låt.
Det här är riktigt bra, det märks att Elvis kände för den här kompositionen. Här finns precis det patos och den innerligheten som kännetecknade det tidiga sjuttiotalet.
Med en annan text så hade det här med lätthet kunnat bli en hitsingel.
Ett snyggt, dramatiskt och väl framfört arrangemang.
3) Holly Leaves And Christmas Trees
Och så tillbaka till det inte fullt lika engagerade som dominerade sida ett. Elvis verkar större delen av låten helt obekväm med det som han sjunger. Utan att vara direkt dåligt så känns det här i det närmaste helt meningslöst.
4) Merry Christmas Baby
Ett ganska överskattat ”jam” som egentligen aldrig var meningen att ens spelas in. De första 2.45 är rätt OK, men de avslutande tre minuterna går mest bara på tomgång. Mycket hade vunnits på en nertoning strax efter att Elvis börjar sjunga efter gitarrsolot. Jo, den här låten är 5.45 lång…På tok för lång. På den första CD-utgåvan på denna LP så har man den ytterst dåliga smaken att ge ut hela jammet så att det slutar på runt sju outhärdliga minuter.
Snyggt bluesigt gitarrspel, dock utav – Eddie Hinton och inte av James Burton! Jo, denne la på gitarr i efterhand då James Burtons bluesspel ansågs som alldeles för platt och behövde ersättas.
5) Silver Bells
En tämligen trist avslutning på plattan. En femton år gammal Bing Crosby-låt – igen. Helt corny text.
Tänk att samma gubbe hade spelat in From Elvis In Memphis bara något år innan…
Inte mycket att säga om denna skiva som faktiskt känns tämligen onödig. När nu Elvis äntligen lyckats skaka av sig oket från filmerna med sina minst sagt ojämna soundtracks och i stället börjat spela in skivor med både klass och karaktär, varför skulle han då förstöra mycket av det med en skiva där han sjunger psalmer och om att bygga en snögubbe? En smula hårdraget, men den här skivan känns faktiskt – i bästa fall – lätt anakronistisk, som en kvarleva från hans märkliga turer i populärmusikens utkanter under åren 62-67. De år då som såg Beatles, Stones, Dylan och Hendix göra sina intåg i musikhistorien – medans Elvis sjöng till barn, dockor och kycklingar.
En klart intressant aspekt är dock att skivan överlag är ovanligt snyggt arrangerad och producerad. Stråkar och körer ligger överlag på en nivå högt över de arrangemang som fanns på de flesta av Elvis skivor från sjuttiotalet. Jämför exempelvis med Raised On Rock eller Elvis Now. Det är ju en ocean mellan det krut som lagts på de skivorna jämfört med Sings The Wonderful World Of Christmas, till den sistnämndas fördel.
Men – till Elvis nackdel – jag får bitvis känslan av att arrangemangen gjordes i efterhand för att ”rädda” skivan. När man – som Elvissamlare och inhandlare av diverse bootlegutgåvor – får tillfälle att höra de första nakna utkasten med bara sång och kompband så slås man av hur blodfattigt det låter. Elvis röst är bitvis väldigt tunn, något som senare hjälpligt täcktes upp med körsång på svaga partier. Märk väl: Elvis var generellt i något av sin livs form under åren 69-72. Liveskivorna och de flesta av singelsläppen var fullkomligt lysande, och ett flertal studioskivor tillhörde de bästa han släppte någonsin. Den här julskivan ville han nog innerst inne helt enkelt inte spela in, och då blev det som det blev.
Visst, ett par riktigt bra låtar där Elvis faktiskt visar upp varför han har epitetet ”kungen” finns det, och två eller tre halvhyfsade men alldeles för mycket som bara drar ner helhetsintrycket.
Slutbetyg : En TVÅA…
Popularity: 13% [?]
Permalink
12.06.11
Posted in Min blogg
at 3:25 f m
äntligen hittade den? När dessutom körsången låter som nånting ditsläpat från en operettaudition så är det kört för mig.
”My Wish Came True” spelades in i september -57, först nästan två år senare så hamnade den som b-sida på den allra sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka från lumpen, nämligen ”A Big Hunk O’Love”.
Listplacering? Faktiskt så högt som nummer tolv av någon totalt obegriplig anledning…
5) ”I Got Stung”
B-sida på ”One Night”.(En sanning med modifikation, då jag sett singeln angiven som utgiven med två a-sidor).
Elvis är här tillbaka på topp med en insats sprängfylld av energi och skaparglädje. Rejäla tungvrickningar i ett hisnande tempo nästan på rap-nivå och ett komp som blåser det mesta av banan.
”I Got Stung” var det sista som spelades in under inspelningarna 10 och 11 juni. Den blev alltså det allra sista som spelades in under Elvis magiska femtiotal.
Märkligt nog så kom ”I Got Stung” inte högre på USA-listan än plats åtta.
SIDA 2
1) One Night
”One Night” är en av Elvis tyngsta och bluesigaste ballader. Inte tu tal om det.
En intressant detalj med ”One Night” är att det är en cover på en mindre hit med sångaren Smiley Lewis, men i original hette den ”One Night Of Sin”. I Elvis första försök till inspelning av ”One Night” hette den också just så, men någon på RCA tyckte att det var lite för vågat med en låt med en sådan titel. Elvis själv dök en månad senare upp med en lätt modifierad version av texten och med den nya titeln ”One Night”. Både titel och text fick den här gången ett godkännande från bolaget.
Det paradoxala är dock att Lewis version, om man lyssnar på texten, är betydligt mildare i sin framtoning. Frasen ”One night of sin, is what I’m now paying for” låter ju närmast som en skamsen, ångerfylld bikt, medans Elvis ”One night with you, is what I’m now praying for” pekar på raka motsatsen, en ung mans drömmar om en natt ensam tillsammans med sin flickvän och allt vad det skulle innebära. Var man så mycket prydare på den tiden än man är i dag? Knappast.
En fjärdeplats på USA-listan blev resultatet för ”One Night”.
2) ”A Big Hunk O’ Love”
Även här har vi en Elvis i total toppform med ett tryck i musiken som stundtals gränsar till ren stenkross. Kompet ger mer eller mindre intrycket av att vara ett gigantiskt ånglok som mejar ner allt i sin väg. Tyngre än så här blev nog aldrig Elvis.
”A Big Hunk O’love”, inspelad 10 juni 1958, var den sista singeln som RCA 1959 gav ut innan Elvis kom tillbaka till sitt moderland. Ett mycket välförtjänt toppande av USAs Billboardlista blev belöningen.
3) I Beg Of You
Ett tillbakalutat komp, snudd på minimalistiskt, med en Elvis som tar sig an denna lite ovanliga skapelse på ett lysande sätt. Här skulle kanske Jordanaires ändå ha tagit ett steg tillbaka, kören blir lite för påträngande.
”I Beg of You” är en kort låt, inte ens två minuter lång. Lite grann känns den som ett mellanspel.
Baksida på Don’t men klättrade ändå så pass högt som upp till åttondeplats på Billboardlistan.
4) ”A Fool Such As I”
Ytterligare ett spår från sessionerna från juni -58.
När jag 1974 blev Elvis-frälst och med nya, förutsättningslösa öron, första gången hörde ”A Fool Such As I” så var min omedelbara reflektion att popen nog inte alls kom att starta med The Beatles. ”A Fool Such as I” skulle ledigt kunnat vara från början av sextiotalet, inte bara i det raffinerade arrangemanget långt från den traditionella rock ’n rollen från den tiden utan även det sätt varmed Elvis sjunger låten. Det låter mer som något från LPn ”Elvis Is Back” än 1958 över det här.
Bortsett från det så är det här en av mina absoluta favoriter med karlen. Hans utspel fullkomligt strålar av självförtroende och glädje över att återigen stå framför en mikrofon. (Det hade varit en paus på drygt fyra månader.)
Det skulle, tyvärr, dröja nästan två hela år innan det skulle ske igen på en professionell basis.
”A Fool Such As I” hade ett par år tidigare varit en hit med både Hank Snow och Jo Stafford. I Elvis tappning kom den dock aldrig att toppa USA-listan. En andra plats som bäst.
5) Doncha’ Think It’s Time
Plattan avslutas med en lite udda inspelning. Först en inledning med en (lätt ostämd) gitarr som följs upp av först trummor och sedan bas innan ett lite för påträngande Jordanaires tränger sig på som sedan mynnar ut i en shuffle där Elvis aldrig riktigt lyfter så som han nästan alltid gjorde på den tiden. På sticket där rytmen svänger till lite mer tar det sig lite grann, men ändå…”Doncha’ Think It’s Time” tillhör inte skivans trumfkort.
En poäng i sammanhanget är att den version som finns på LPn INTE är den som gavs ut på singel. Av misstag så kom en aningens annorlunda version ut. Singel är ett hopklipp av tagningarna 40, 47 och 48! Det verkar som om inspirationen aldrig ville infinna sig under inspelningen av ”Doncha’ Think It’s Time”. Fyrtioåtta tagningar och ändå så fick man klippa och klistra…
Singelversionen, b-sida på ”Wear My Ring Around Your Neck”, kom inte högre upp än på plats 23 i USA, något som jag mycket väl kan förstå.
Sammanfattning:
Med några få undantag är det idel toppnummer som här presenteras. Det är faktiskt svårt att greppa att Elvis efter fem singlar på Sun och bara drygt två år på RCA kunde släppa sin fjärde samlingsskiva med återigen snudd på rakt igenom oslagbart material. Med eftertryck så bevisar Elvis än en gång att han på femtiotalet var helt utan konkurrens i sin genre.
Så var det bara.
Inspelningarna från juni 1958 med en hungrig Elvis på permis och med i stort sett helt nya kompmusiker är ändå de mest imponerande spåren på skivan. Så här i efterhand så känns dom som en brygga från det banbrytande femtiotalet, då allt man gjorde färgades av pionjäranda där inga givna regler fanns, till det tidiga sextiotalets betydligt mer arrangerade och strukturerade popmusik.
Därmed självklart inte sagt satt det ena är sämre än det andra, men någonstans så känns övergången som en oundviklig utveckling av den tidigare så väl berövade treackordsrocken.
En sista liten detalj, innan vi slutar. Det här är ju en av de mest ”klassiska” LP-skivorna från Elvis digra katalog. Ändå, när den kom ut på marknaden så floppade den mer eller mindre. Position 31 på USAs billboardlista är väl kanske inte den peak-placering som man skulle gissa på, men högre än så hamnade den inte hösten -59 när den släpptes. Med det dryga halvsekel som gått och med ständiga nyutgåvor både på LP och CD så har den med tiden kommit att bli en av de mest säljande skivorna i Elvis katalog, men när ”Elvis Gold Records vol 2” kom så försvann den från listorna efter bara några få veckor.
Lustigt men sant.
Självklart så är det här en helt fantastisk LP där det givetvis bara finns ett betyg att ge.
Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!
Popularity: 15% [?]
Permalink
