1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

09.21.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #5 Elvis Golden Records

Posted in Min blogg at 12:25 f m

golden.png

Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.

Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträffar som avlöser andra fullträffar.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! Med ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i sin karriär kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt, med en så närmast ofattbar topp och bredd på det han producerat.

Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan – i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ’n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, som dominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm’n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ’n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.

För där fanns ju faktor Elvis – en fullkomligt unik artist. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som lades in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ’n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.

Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som lite endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackords-rocken.

Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildaste rockarna som i de lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.

Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.

Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.

Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ’n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ’n roll egentligen?

Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.

Det viktiga är ändå att slå fast att rock ’n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…

Nu går vi över till skivan!

De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.

ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707

SIDA 1

1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Det här är helt enkelt ett av rockens stora ögonblick.
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt 1956 i sina pojkrum och försökte kopiera detta ton för ton, något som kom att sätta en stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Många har under årens lopp velat få det att Elvis ”stal” Hound Dog av Big Mama Thornton, men det var inte ens Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt. Det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.

2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något från vad jag skrev då så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.

3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är helt lysande. Don’t Be Cruel som spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angelägen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.

4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta den flodvåg som till slut skulle komma att täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. ”I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..

5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.

6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love Me nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.

7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: ”Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor.
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.

SIDA 2

1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är faktiskt mer eller mindre ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, med kanske ett litet minus för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackord på gitarren.

2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosamma balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger.
Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957, men med på skivan kom den ändå.

3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från soundtracket till Loving You och därmed redan omnämnd.
För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.

4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Jag har svårt att förstå Love Me Tenders höga status i Elvisvärlden med tanke på den mängd monuentala mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor var den ändå.

5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock. Treat Me Nice går dock inte att hitta på EP-skivan med samma namn. Den kom i stället att hamna som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.

6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten mer eller mindre bort som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.

7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till – de flesta av er i vart fall – är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…

Ja vad säga – en tidig ”best of” med Elvis kan ju bara bli fantastisk. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå bara helt klockrent.
Det finns självklart bara ett slutbetyg för en skiva av den här kalibern.
De fyra första fullängdare som Elvis släppte nådde samtliga högst upp på USAs Billboard-lista, men ej så Elvis Golden Records, där en tredje plats blev den högsta positionen. Orsaken till detta går nog att hitta i att den stora majoriteten av presumtiva skivköpare redan hade alla låtar på singel eller EP.

SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!

Popularity: 24% [?]

19 Comments »

  1. JB said,

    09.21.11 at 2:07 f m

    Denna recension lades upp 25 minuter över midnatt. Och JAG LÄSTE DEN FÖRST!

  2. JB said,

    09.22.11 at 12:16 f m

    Har Ni tänkt på att Elvis sluddrar i Love Me Tender ? Lite i tredje versen och rejält i den fjärde, raden ”I’ll be yours through all the years”. Vi påminns också om vilken power och känsla det finns i That’s When Your Heartaches Begin. Hur kunde en 22-åring sjunga så?

  3. Lena Wärmé said,

    09.22.11 at 6:10 e m

    Tack för en fyllig, rolig och kunnig recension! Roligt också med kuriosa!

  4. JB said,

    09.23.11 at 10:22 e m

    Har du läst Boxing Monthly, August 2011?
    Ett “tungviktsnummer”. Det innehåller artiklar om Klitschko-Haye, Bermane Stiverne, Seth Mitchell och Robert Helenius.

    Graham Houston listar kontroversiella domslut genom historien och följande matcher omnämns:
    Sharkey vs Schmeling 1932
    Lewis vs Holyfield I
    Toney vs Tiberi 1992
    Ellis vs Patterson 1968
    Bugner vs Cooper 1971
    Louis vs Walcott 1947

  5. Tobbe said,

    09.24.11 at 4:46 f m

    Men först…ska Chuck Berry ha Polarpriset!

  6. Micke said,

    09.24.11 at 11:34 f m

    Chuck Berry? Ja, naturligtvis! Om någon har format rockmusikens sound så är det ju ”chucken”. Förmodligen så spelar det stor roll hur artisten i fråga skulle bete sig vid prisutdelningen som väger väldigt tungt in vid valet av pristagare. Ett knippe knepiga figurer som borde ha fått Polarpriset har ju ännu inte ens nämnts i diskussionerna. Chuck Berry är en. Phil Spector en annan. Brian Wilson har väl heller aldrig varit med i förhandspratet. Det tog ett par år innan Bob Dylan togs till nåder, osv

  7. Göran said,

    09.24.11 at 6:10 e m

    Den här plattan med Elvis har jag inte heller men dom flesta låtarna har jag hört. Hound Dog är favoriten….Love me Tender = zzzzzzzzzz.
    Åter igen finfin recension :)
    Ang. Polarpriset, det måste väl vara dax för Lou Reed, Paul Simon, Brian Wilson snart. Sen har vi ju Van Morisson, Neil Young……..

  8. Micke said,

    09.24.11 at 7:35 e m

    Jo, Peter Gabriel i all ära, dessa nämnda herrar är ju knappast mindre värda priset än vad han är.

  9. Göran said,

    09.24.11 at 8:12 e m

    Gillar Peter Gabriel och hans skivor med Genesis….men ändå känns det som någon av dom andra herrarna förtjänar det mycket mer.
    Inhandlade i dag REM sista skiva på vinyl…..hunnit bara lyssnat en gång, men låter som en mycket värdig sorti…..

  10. JB said,

    09.25.11 at 5:09 e m

    Och nu är det snart dags för King Creole!

  11. Micke said,

    09.25.11 at 5:23 e m

    Äh, vi hoppar direkt in på Speedway!

  12. JB said,

    09.25.11 at 7:26 e m

    Ja, den är ju så bra…

  13. Göran said,

    09.25.11 at 9:56 e m

    Såg faktist Speedway på bio någon gång på 70-talet. Har för mig att just låten ”Speedway” var riktigt bra…..

  14. Micke said,

    09.26.11 at 2:03 f m

    Vi kommer till den i sinom tid…Jodå, både titellåten och ett par till är faktiskt helt OK. Filmen däremot är ett totalt sömnpiller. Inte dålig, bara urtråkig.

  15. Göran said,

    09.26.11 at 5:34 e m

    Jo jag har för mig att den var väldigt seg och trist…

  16. JB said,

    09.29.11 at 1:08 f m

    Har du tittat på länken nu då…?

  17. Lars said,

    09.30.11 at 10:33 f m

    Ska man bara äga en Elvis.platta så är det denna!

  18. Göran said,

    09.30.11 at 10:28 e m

    Nej, det finns bättre skivor med Elvis enligt mig……

  19. JB said,

    10.10.11 at 1:59 f m

    Nineteen days…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *