1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.15.11

Ut På Vandring…igen! Del 3

Posted in Min blogg at 2:03 f m

Det fick bli en båtresa.
Beslutet kom ungefär samtidigt med att jag vaknade någon gång runt halv åtta.
Upp ur sängen, dusch, på med kläderna, en snabb frukost och sen iväg till fots med full ryggsäck mot det ”riktiga” Kilpisjärvi nio kilometer bort.

Nu kommer en intressant punkt i berättelsen. Tanken var alltså att jag skulle ta bussen tillbaka till Karesuando på eftermiddan den enda bussen under dagens lopp. Detta för att dan därpå ta mig till Kiruna för flyget hem.
Om jag då skulle ta med mig hela packningen så kunde jag sen ta bussen från där båtarna avgår, för att slippa gå hela vägen tillbaka. OK, lite tungt onekligen – dator, CD-spelare, CD-skivor osv. ca 15 kg – men det skulle bli bättre så. Trodde jag…mer om det senare…

Väl medveten om att båten inte skulle vänta på mig blev det en rask promenad. Kom fram tio minuter i förväg till vad jag trodde skulle vara en på sin höjd kvartsfylld båt. Icke. Proppfylld.
Ett tag var jag orolig för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med. Vilket öde i så fall…
Precis före mig i kön stod tre sportiga, fräscha finska kvinnor runt fyrtio. Av någon anledning såg dom rätt glada ut över att se just mig där. Tre charmiga leenden mötte mig. Oj, tänkte jag, det var längesen jag fick den uppskattningen spontant från det andra könet. Förklaringen kom dock så fort jag satt mig i båten. Snittåldern på övriga passagerare låg runt 68, och jag ljuger inte! Jag var helt enkelt mer eller mindre den ende mannen under 65 på båten.

Nåja, det var ju inte för att flörta som vi var där så jag satte mig längst bak, tjerna i fören i någon slags kajuta. Det frestade ändå att gå dit och sätta mig och hålla hov som i vissa stunder är mäktig till, men nej…inte i dag.
Båtturen i sig var mäktig.. Alla platser var inombords men båten hade stora panoramafönster. En gropig sjö gjorde inte nånting alls, och Treriksröset – som var det utstakade målet – närmade sig. Jag var helt enkelt på väg dit med stormsteg.

Snart blev den blåsiga sjön både mindre och smalare. Till slut så smal att den snudd på liknade en flod.Till slut var det inte mer än ett några tiotal meter i varje riktning till strandkanten. Ena sidan svensk, den andra finsk. (När det blir krig mellan Sverige och Finland så kommer man att kunna kasta snöboll eller skjuta med slangbella över sjön här. Fast det blir förhoppningsvis inte i det här århundradet).
Framme! Hela gänget av båten för vandring mot målet. Jag gick av sist av alla då jag satt mig i aktern och fick väl uppe på bryggan hundra meter bort se de tre stiliga finskorna gå med raska steg längs stigen bort mot monumentet.
Där hänger vi på! tänkte jag.

Jodå, snart så hade jag passerat samtliga övriga som gick framför mig, men finskorna, dom drog på.
Jag ökade takten men tog blott mödosamt in en meter här, en meter där. Jag började efter ett tag undra över om dom möjligtvis var tre gamla skidåkartjejer som jag sett på TV tjugo år tidigare under VM eller vinter-OS, tävlandes mot ”Billan”. Allt jag såg var tre kalufser och en gul och två röda väl sittandes sportkläder tjugo meter framför mig. Faktiskt, fram till monumentet tre kilometer bort så hade jag ännu inte riktigt kommit ikapp dom. Och då gick jag ändå så fort jag bara kunde. Hu vilka tjejer…(Nåja, jag hade ju packning det hade inte dom…).

Väl framme vid monumentet så började jag nojsa och fjanta mig i vanlig ordning. Jag presenterade mig och frågade om dom kunde svenska .Nej, det kunde dom inte , men jag fick den i mitt tycke stiligaste – ja,varför inte? – att ta kort på mig när jag lutade mig mot den stora stenklumpen. Det blev stora, ja ännu större leenden än tidigare. Det här kändes riktigt bra.
Som ett ytterligare plus på det hela så hade allt molnigt från morgonen flytt sin kos och en ytterst behaglig septembersol tittade fram och gav en väldigt positiv lyster både till omgivning och stämning.

Tillbakamarsch och finskorna började ge sig iväg. Jag ville dock först göra det där berömda varvet runt monumentet: dvs avverka Finland, Sverige, Norge och ta ett par sista kort.
Men vart tog dom vägen? Vart hade de gula och röda sportkläderna tagit vägen nu då? Jo, där kunde jag skymta dom en bit bort i snårskogen.
På med ryggsäcken och så snabbt efter i tvåhundra meter…tills jag helt plötsligt på stigen såg en vägskylt utsnidad i trä.
”Kilpisjärvi 12 kilometer” stod det på den.
Inte 11 kilometer som jag läst innan på nätet. Men ändå…en kilometer hit eller dit är väl inte nåt att bråka om…
Jag tittade på klockan: tjugo över elva. Om jag skulle gå på i en jäkla fart sex kilometer i timmen, så skulle jag fixa det. För vi var ju på sjönivå och skulle till Kilpisjärvi på sjönivå, så det skulle ju inte vara några större problem med kuperad terräng, tänkte jag.
Eller kanske jag ändå skulle satsa på tryggheten med båt tillbaka i trevligt sällskap! Den skulle ju anlända en kvart innan bussens avgång och allt skulle vara frid och fröjd. Eller…?

Jag kastade en blick bort mot stigen mot Kilpisjärvi, och där ett par hundra meter bort så såg jag den blonda kalufsen på den sötaste finskan. Dom hade också beslutat sig för att knalla tillbaka.
Saken var avgjord. Här skulle det gås och fort dessutom!
Jag satte av i en hast, nästan småsprang, med min femtonkilos ryggsäck på ryggen. Påfallande snabbt kom jag också i fatt sällskapet och…nej det blonda håret och gula sportkläderna tillhörde en helt annan person, en gammal tant till på köpet.

Nåja, tärningen var kastad. Här fick jag inte missa någon buss inte. Raka spåret mot hållplatsen!
Lustigt nog så började det faktiskt ganska snart att gå uppför. Och det fortsatte att gå uppför. Och uppför. Och uppför. Och uppför.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Vad skulle jag upp på ett berg att göra? Nåja, det skulle väl snart gå nerför igen.
Icke alls.
Det bara fortsatte att stiga och stiga och stiga. Efter ett tag så kunde jag titta ner på dalgången med röset, ett par hundra meter nedanför mig…och titta framåt mot en stenig, lerig, slipprig stig som bara fortsatte uppåt.
Och jag började bli riktigt andfådd. Och vem skulle inte bli det?

På plussidan så var det ett rent utsagt vidunderligt landskap som visade sig under mig, med den klarblå himmel som det var just den dagen. Helt makalöst…men jag ville självfallet ändå inte missa bussen.!
Väl uppe på något som kunde kallas för bergskam så vände jag mig om igen och såg ut över det helt fantastiska landskapet. Och där långt därnere, stor som en liten barkbit, så såg jag båten gå ut från bryggan.
Där satt hela gänget, och framförallt tre damer som nu fick roa sig med sitt eget sällskap, och där stod jag, en åsna som, om stigen fortsatte att klättra uppåt, med allra största sannolikhet nu skulle missa min buss och därmed också mitt flyg hem och beskådade alltihopa. Där kunde jag ha suttit och haft det hur mysigt som helst och sen haft min buss kort därpå mot Karesuando.

En titt på mobilen visade mycket riktigt att chansen att hinna bussen var minimal.
För vägen bara fortsatte uppåt. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Och ingen lätt väg heller. Det var risk för att snubbla och bryta en fot i stort sett hela tiden. Sten efter sten efter sten i all oändlighet. Dessutom bäckar som skulle korsas där någon slumpmässigt slängt ut lite blöta stenar.

När skulle det börja plana ut? När skulle det börja gå nedåt? Vad är klockan? Hur lång bit är det kvar?
När det var som högst så dök det upp en skylt: Kilpisjärvi 5.8 kilometer. Va!? Jag hade bara gått halvvägs! En ny titt på mobilen visade att jag hade en halvtimme på mig för den andra halvan.
Jo, där gick det upp för mig; det fick bli en liftning till Karesuando, ett äventyr det också i och för sig, om det var till någon tröst.
Någonstans där så ledde stigen in i ett rent stenhelvete. Gigantiska bumlingar travade på varandra ungefär som man kan se på vågbrytare i hamnar. Med ryggsäcken på min rygg så hoppade jag med hjärtat i halsgropen från sten till sten. När jag i det läget insåg att stigen bara fortsatte uppåt så kände jag att det fick vara nog. Alltså, vi var säkert på femhundra meters höjd över sjön. Det var en oerhörd stigning i en väldigt tuff terräng. Med dessutom en tung rygga så blev det här riktigt jobbigt. Jag blickade neråt och tänkte: ”OK, det kanske är skog och myrar därnere men det är väl ändå inte värre än det här. Jag börjar klättringen neråt”. Sagt och gjort, jag började långsamt glida ner mot den bevuxna delen av bergsryggen. Inte lätt det heller. Ingen stig, väldigt brant, stenar som lossnade under mig, murkna trädstammar som knäcktes när jag tog tag i dom, och därnere skog, skog och återigen skog. Tät skog.Och stenar under vegetationen som riskerade att vricka mina fötter om och om igen. Och myrmark. Och åar. Och det tog aldrig slut.
Jag gick och gick och gick. Slutligen – efter kanske två timmars traskande i helt omöjlig terräng – så såg jag Kilpisjärvi på andra sidan sjön i en glipa mellan några träd.
Jodå, jag hade gått spik på, inget snack om saken, det brukar jag göra också. Bara ett problem, för en fågel så hade det funkat men inte för en människa. Det fanns ju en stor vik av sjön emellan oss, en vik som jag inte haft i mitt huvud. Jag hade trott att det bara var att glida längs en rak strandkant. Viken den var helt utanför min planering.

Det var bara att börja gå till vänster, men nu var terrängen om möjligt än värre. Nåja, jag var så blöt att jag inte kunde bli blötare. Så jag gick och gick och gick tills jag började se hur pass djupt in viken låg. Säkert en kilometer till, kanske mer än så,…och åt helt fel håll för mig. Mer eller mindre fick jag gå tillbaka…Långsamt gick det upp för mig varför vandringsleden gick just där den gick. Över berget men kortaste vägen, såklart. Jag hade kommit åt h-e fel…

Alltså, här ungefär så började jag få den där känslan av att ”nej, nu är inte jag med längre, nu vill jag byta kanal!”. Jag fick verkligen peppa mig själv: ”Sätt bara den ena foten framför den andra så ska vi trots allt snart vara framme! Ena foten framför den andra. Ena foten framför den andra. Snart, snart, snart är vi framme”.
Nu låter det ju som något överkomligt, att följa stranden på en vik tills den tar slut, men den där bergskammen som jag lämnat någon timme innan började närma sig oroväckande. Jag fick fasan i huvudet att det inte skulle gå att komma förbi ett par hundra meter längre fram. Alltså att berget skulle stupa rakt ner i vattnet. Vad jag hade gjort i ett sånt läge vet jag inte. (Förmodligen hade jag lämnat ryggsäcken åt sitt öde och gått tillbaka där jag lämnade stigen.)
Lyckligtvis så blev det inte så, även om bergskammen inte var mer än tio meter från stranden på det smalaste stället.

Till slut, efter stor möda mellan tättväxande, låga, ytterst grenrika träd, genom ris, över sten och kullar så kom jag till änden på viken. Och se där, tro det eller ej, en femhundra meter bort kunde jag se – landsvägen!
Och vad nu då? En bil på vägen också! Jag var tillbaka i civilisationen.
Den bilen var just då en oerhört vackrare syn än de tre finskorna tillsammans, och jag menar det.
Jaha, då var det bara att ta sig fram längs vikens kortsida då, så skulle jag vara uppe på vägen och starta liftandet mot Karesuando. Kanske skulle jag vara där inom en timme. När det är som mörkast, det är då ljuset lurar bakom knuten.
Men vad var det för ett brus som jag hörde? Ett brus som bara ökade för varje steg jag tog? Kunde det vara en ny bäck?

Och så kom då nästa ”det här får inte vara sant!”.
Från de höga bergen runt omkring ner till viken så gick det en häftigt strömmande, strid flod som effektivt gick mellan mig och vägen. Djup och uppenbarligen helt omöjlig att vada över.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Var det här den dagen då jag slutligen skulle brytas ner? Vad var det här ett straff för?
Jag började ytterst mödosamt att gå uppströms för att hitta ett möjligt ställe att via stenhopp ta mig över floden. Alltså, vid det här laget så hade jag gått drygt 25 kilometer – inkluderat morgonetappen och etappen från båten till monumentet – med min femton kilo tunga ryggsäck, varav hälften i synnerligen svår terräng. I detta läge så var jag på en ren utmattningsnivå. Tröttheten började blandas upp med en stor portion bitterhet.
”Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten?”
Men så helt plötsligt så såg jag något längst bort uppströms. Var det ett träd som fallit över vattnet…? Eller var det möjligtvis…? Kunde det vara? Var det verkligen…? Jodå, det var en bro!
Gud hade inte övergivit mig ändå!

Det tog, genom den oländliga stiglösa terrängen, ytterligare en kvart att komma till bron, men jag kom ändå dit till slut. Just då så kändes det nästan overkligt.
Från bron tog det mig fem minuter till för att komma till landsvägen. Och väl där vad får jag se: Jo, sällskapet med tanten som jag på håll misstagit för en av finskorna satt på några rastplatsbänkar och pratade ledigt och glatt med varandra. Va! Jag hade ju skenat om dom fem timmar tidigare precis i början på etappen! Så mycket vann jag alltså på att vara smart och lämna stigen…Absolut ingenting. Vilken åsna jag kände mig som…

Och efter det så kom nästa ego-knäck, som på beställning: Jag fick en lift efter bara två minuter vid vägkanten. Toppen! Två killar som ”bara skulle en bit bort”. ”OK” sa jag och hoppade in. Det var ju ändå en bit på vägen.
Vart skulle dom? Jo, till hotellet där jag hade startat dagens etapp! Jag hade ju alltså lika gärna kunnat lämna ryggan där och återvänt senare på eftermiddan. Allt detta släpande på ryggsäcken hade alltså ingen som helst mening då jag slutligen åtta timmar senare var tillbaka på utgångspunkten…

Försökte i en halvtimme lifta därifrån utan den minsta antydan till framgång. Knappt en bil passerade.
Tog min Mats ur skolan och ringde efter en taxi som körde hela vägen till Karesuando. 1320 kronor, men vad göra? Det hade blivit mångdubbelt dyrare att missa flyget. Valde att i Karesuando ta in på vandrarhem i stället för hotell och fick tillbaka 350 av pengarna där. Bussen hade kostat 200, så, ja, det gick väl att smälta.

Väl på vandrarhemmet tog jag en dusch och bytte kläder, gick och åt, skrev ner stora delar av detta som ni läser just nu och kände mig allteftersom oförskämt pigg. Blott en lätt stelhet, ingen trötthet alls faktiskt, bara en stark känsla av att ha gått igenom stora prövningar under dagens lopp. Visst var det så, men ganska snart så var prövningarna omvandlade till mestadels positiva minnesbilder som jag kunde småle åt. På det stora hela så hade det ju faktiskt varit en rent ut sagt fantastisk dag, fylld med oförglömliga upplevelser.
Det som inte dödar en härdar bara.

Det hela blev lite grann som en allegori över livet självt: man ska inte bara rusa på i 180 och tro att det går bättre för det. Bättre att stanna upp då och då, titta på kartan och sen gå vidare. Ett gott råd till mig själv.

Epilog i morgon.

Popularity: 22% [?]

6 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    09.15.11 at 2:17 e m

    Vilket drama! Så spännande och samtidigt roligt!

  2. Peter Lindgren said,

    09.15.11 at 6:44 e m

    Mycket underhållande berättelse – de jobbiga vedermödorna är verkligen roliga att läsa om!

  3. Göran said,

    09.15.11 at 7:39 e m

    Roande och fängslande skildring….mycket bra :)
    Paniken du beskrev påminde mig om när jag missade flyget från Manilas flygplats hem till Stockholm….snacka om ångest.

  4. Micke said,

    09.16.11 at 12:58 e m

    Öh…Göran…Berätta mera! Låter spännande…

  5. Stjofön Presley said,

    09.17.11 at 3:43 e m

    Wow, se det var ett riktigt äventyr! Jag kan se dig framför mig, Micke, när du tar dig fram vid viken och upptäcker att du måste vända. Och det där bergsstupet rätt ned mot viken, glädjen att upptäcka landtungan där emellan. Bron! Fy fasicken! Det var några perser, det där.
    Själv var jag på väg ut i solskenet för att klämma en bira på någon uteservering, men kunde inte lämna din berättelse. Mycket intressant och roligt! Och så… över till Manila!!!

  6. Göran said,

    09.17.11 at 4:33 e m

    Ja det var sannerligen en hemsk upplevelse :(
    Så här i efterhand kan man ju garva åt hela skiten, men just då var det som en mardröm.
    Jag och min familj hade varit borta en månad i Filippinerna, det hade varit en lyckad resa med en del upptäcksfärder runt om i landet.
    Dom sista dagarna innan vi åkte hem bodde vi i Manila. Hemsk stad enligt mig, skitigt, fattigt och fruktansvärt mycket trafik.
    I alla fall, dagen innan vi åkte hem gick vi på Hard Rock Cafe och det vart rätt så sent innan vi kom till hotellet och innan vi somnade. Planet skulle gå på morgonen så det vart väl typ bara 2 timmars sömn innan klockan ringde.
    Chocken kom när vi satt i taxin och var på väg mot flygplatsen….otroliga trafikstockningar klockan sex på morgonen. Taxin släpade sig fram mycket, mycket långsamt och jag kände efter ett tag att det här kommer att gå åt helvete. Väl framme var jag i upplösningstillstånd och vi rusade till våran gate. Vid gaten var det helt tomt förutom en man som berättade för oss att vi var en halvtimme försenade, flyget håller på att lyfta….ridå :(
    All skit som kom efter orkar jag inte skriva om. Men jag har i alla fall lärt mig en läxa för alltid. Var alltid ute i GOD TID när du ska flyga.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *