1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.13.11

Ut På Vandring…igen! Del 2

Posted in Min blogg at 8:06 e m

Vaknade på hotellet lagom till frukost. Förväntade mig ett fantastiskt fjälllandskap från det högt belägna hotellets panoramafönster. Icke då. Regn och dimma.
Nåja, regnet var nu inte värre än småspik och under frukosten på Hotell Davvi så hade det den positiva egenskapen att långsamt avta.
Efter utcheckningen så gick jag ner till byn – verkligen en by – Karvesuanto. Karvesuanto. Just det – den finska delen av Karesuando – och frågade efter när bussen skulle avgå mot Kilpisjärvi. Svaret jag fick då kom inte alls att stämma med de andra två svaren jag fick på samma fråga senare under dagen, och inget av svaren var korrekt heller för den delen.
Alltså: genom den pyttelilla byn Karvesuanto så går det kanske fyra bussar om dagen. Två mot Kilpisjärvi och två som går därifrån ifrån. Om ens det.
Det finns bara en landsväg så några andra bussar är ju då inte möjliga. Att då efter ett antal år, när man jobbar på bensinmacken där bussarna stannar, inte känna till vid vilken tidpunkt de avgår känns ju rätt märkligt, så till vida det nu inte är så att det uppfattas som mindre viktigt med en halvtimme hit eller dit. Det är kanske just så det är? När man är där nuet alltid är med en och då en timme eller tre inte är så viktigt för en, för att när allt kommer omkring, man har ju ändå ingen brådska med nånting när man väl är framme dit man ska , så då är ju bussens avgång med en marginal på en halvtimme hit eller dit inte så viktig.
Till deras försvar: alla svaren var tidigare än bussens avgång, så jag riskerade ingenting.

Jag beslöt mig för att gå tillbaka över bron till Karesuando på den svenska sidan – och just då började regnet tillta igen. Ordentligt. Nåja med gott om ombyteskläder i ryggan spelar väl lite väta ingen större roll.
Räddningen blev ändå till slut, när regnet vräkte ner, det lokala biblioteket där jag hastade in, där man till min stora glädje kunde låna en dator. På just den datorn så kom faktiskt större delen av gårdagskrönikan till.
Lätt blöt men inte så mycket att det störde så kom jag till slut med bussen mot Kilpisjärvi. Efter en timma på bibblan så gick jag ånyo över bron in i Finland och satte mig helt enkelt på rasthaket intill med min bärbara och en kopp kaffe, så fick den komma när den behagade dyka upp.
Och det gjorde den, och den bjöd på en tio mils fascinerande väg genom den svensk-finska fjällvärlden. Svensk-finska säger jag då vägen hela tiden faktiskt går jämns med gränsen mellan de två länderna. Onekligen blev det som allra pampigast vid just Kilpisjärvi. Majestätiskt i stort sett. Och det man ser därifrån är ju faktiskt just Sverige.

Jaha, av från bussen och fram till hotellet, som låg aningens irriterande ungefär en kilometer bort. Nåja, det skulle visa sig att jag hade ren bonnröta som bara fick gå en kilometer. Mer om det senare.
Väl framme och uppdaterad på var jag skulle bo osv så beslöt jag mig – klokt nog – för att göra en mindre rek-tur för att veta exakt vart jag skulle gå på dan därpå för att komma till Treriksröset. Jag hade kollat bussarna tillbaka och den enda bussen föe dan skulle avgå 13.30.
Alltså, ingenting fick lämnas till slumpen. Tjugotvå kilometer i terräng Kilpisjärvi – Treriksröset tur och retur – kan ta runt fem timmar om man går fort, så det var viktigt att jag visste var själva leden utgick någonstans. Någonstans norrut, men var? Bra att veta när man startar så att man slipper slösa tid på att ta reda på det om man nu har knappt med tid.
Jodå, jag började gå längs landsvägen, och jag gick och gick och gick.
Efter ett tag så insåg jag hur det låg till: jag var inte i Kilpisjärvi!
Jag hade tagit in på ett hotell med Kilpisjärvi i namnet, som sålunda utgav sig för att ligga där så att folk som ville åka till just Kilpisjärvi skulle kontakta dom och ta in där. Men hotellet låg ungefär nio kilometer ifrån själva Kilpisjärvi! För de flesta som åker dit kanske det där är helt uppenbart eller så spelar det inte någon roll, ungefär som att Stallmästargården inte ligger i Stockholm, men för mig så blev det en katastrof. Jag gick i nästan en och en halv timma innan jag var framme där jag från början förmodat att jag skulle vara. Enkel matematik. Tre timmar extra skulle den promenaden ta. Nu var vi helt plötsligt uppe i åtta timmar och en buss tillbaka till Karesuando som skulle gå vid halv två. Halv sex skulle jag behöva lämna hotellet! Lifta? Kanske, men vem kan förlita sig på något så osäkert? För…bussen till Karvesuanto skulle vara den sista för dan. Och i så fall skulle jag missa flyget hem från Kiruna. Vad göra?
Just då och där dök nu det nya alternativet upp.
Det fanns ju båtar såg jag från det ”riktiga” Kilpisjärv till Treriksröset, såg jag på en skylt längs vägen. Vore det något? En liten prestigeförlust skulle det onekligen vara, men jag skulle ju ändå ha varit ”där” dit jag ställde kosan.
OK! Tankarna började snurra i huvudet. Ett par realistiska alternativ fanns.

Alternativ 1 Strunta i allt, gå på ortens dansrestaurang och roa mig för att åka hem dan därpå utan en meters promenerande.

Alternativ 2 Gå upp klockan fem packa och ge mig iväg mot Treriksröset.
Alternativ 3 Åka båt från Kilpisjärvi till Treriksröset och sen gå tillbaks därifrån.
Alternativ 4 Gå dit och försöka tajma in en båt tillbaka.
Alternativ 5 Åka båt fram och tillbaka.

Med de tankarna i huvudet gick jag tillbaka till mitt hotell i skymmningen. I början så hade jag ett envist regn piskandes i ansiktet, men som tur var så avtog det. Och då…då kom den igen.
Fastän att det var mulet så kom återigen den där magiska känslan fram igen. Mörka berg som avtecknade sig mot en regnskytyngd himmel, en stor lite ljusare fjällsjö och så strödda lampor från de få hus som fanns i området. En gång var femte minut så kom det en bil på den långa raksträckan, men det bara ökade på den lätt overkliga känslan. Jag såg lamporna i mörkret långt innan jag hörde motorbullret. I början så rörde sig knappt ljuset innan det tog fart de sista hundra metrarna och bilen sen svischade förbi. Jag tog en del kort med min systemkamera med lång slutartid. (Lutade den mot räcke o.dyl.). Får se när jag kommer hem hur dom kommer att gestalta sig.
Men viktigast: jag njöt igen! Så häftig miljö och jag hade privilegiet att vara där och beskåda alltihopa. Allt oväntat trassel som bortblåst i mitt huvud.

Väl tillbaka har jag fortfarande inte bestämt för vilket alternativ jag kommer att ta. Svaret kommer i morgon.
Tack för att ni läste så här långt!

imagescayiuysn.jpg

imagesca5oj17x.jpg

Popularity: 29% [?]

3 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    09.14.11 at 10:21 f m

    Så skönt att du fick din belöning efter alla dessa prövningar.
    Tack för en spännande berättelse och tillåt mig att uttrycka
    min beundran för din uthållighet!
    Intressant med norrlänningarnas något annorlunda tidsuppfattning.
    Det verkar nästan som att dom befinner sig i en helt annan kultur.

  2. Göran said,

    09.14.11 at 3:59 e m

    Mycket regn här i Stockholm oxå. Har aldrig vart så lång norrut som du är nu….måste testa det nån gång. Kan tänka mig att det är ett underbart vackert landskap.
    Ja norrlänningarna har verkligen en speciell jargong…ingen stress där inte :)
    Var på Hötorgets loppis i söndags…fick tag i Elvis Christmas Album för en spottstyver, dock inte originalet…pressningen var från 1976.

  3. Stjofön Presley said,

    09.17.11 at 3:27 e m

    Härliga rader, Micke! Har just kommit hem från skogen där jag har stugan. Mitt i ingenstans, praktiskt taget. Stjärnklara kylslagna nätter med en stor måne som lyser upp ängen framför stugan, eller sportstugan som man sa förr. Den mer än hundraåriga ladugården vars vita rappning lyser i ljusrosa-vitt i månljuset. Tystnaden som underhålls av en bäcks porlande. Och så ett tåg som vrålar förbi ett par hundra meter bort.
    Jag hajar att det du upplevt där uppe är något alldeles extra, ty det är det även för oss norrlänningar.
    Och tack för din iakttagelse, Lena! Det är som du säger. En annan kultur. Men man kan nog ha kuligare turer i Stockholm, tycker jag. Dock, lugnet finns även där. Så där halv fyra på morgonen när solen går upp över Riddarfjärden är det inte så tokigt.
    Nu ska jag kasta mig över del tre! Tack Micke, det här är ljuvlig läsning!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *