09.21.11
Posted in Min blogg
at 12:25 f m
Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.
Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträffar som avlöser andra fullträffar.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! Med ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i sin karriär kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt, med en så närmast ofattbar topp och bredd på det han producerat.
Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan – i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ’n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, som dominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm’n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ’n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.
För där fanns ju faktor Elvis – en fullkomligt unik artist. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som lades in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ’n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.
Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som lite endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackords-rocken.
Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildaste rockarna som i de lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.
Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.
Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.
Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ’n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ’n roll egentligen?
Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.
Det viktiga är ändå att slå fast att rock ’n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…
Nu går vi över till skivan!
De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.
ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707
SIDA 1
1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Det här är helt enkelt ett av rockens stora ögonblick.
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt 1956 i sina pojkrum och försökte kopiera detta ton för ton, något som kom att sätta en stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Många har under årens lopp velat få det att Elvis ”stal” Hound Dog av Big Mama Thornton, men det var inte ens Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt. Det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.
2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något från vad jag skrev då så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.
3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är helt lysande. Don’t Be Cruel som spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angelägen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.
4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta den flodvåg som till slut skulle komma att täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. ”I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..
5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.
6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love Me nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.
7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: ”Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor.
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.
SIDA 2
1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är faktiskt mer eller mindre ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, med kanske ett litet minus för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackord på gitarren.
2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosamma balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger.
Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957, men med på skivan kom den ändå.
3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från soundtracket till Loving You och därmed redan omnämnd.
För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.
4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Jag har svårt att förstå Love Me Tenders höga status i Elvisvärlden med tanke på den mängd monuentala mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor var den ändå.
5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock. Treat Me Nice går dock inte att hitta på EP-skivan med samma namn. Den kom i stället att hamna som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.
6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten mer eller mindre bort som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.
7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till – de flesta av er i vart fall – är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…
Ja vad säga – en tidig ”best of” med Elvis kan ju bara bli fantastisk. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå bara helt klockrent.
Det finns självklart bara ett slutbetyg för en skiva av den här kalibern.
De fyra första fullängdare som Elvis släppte nådde samtliga högst upp på USAs Billboard-lista, men ej så Elvis Golden Records, där en tredje plats blev den högsta positionen. Orsaken till detta går nog att hitta i att den stora majoriteten av presumtiva skivköpare redan hade alla låtar på singel eller EP.
SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!
Popularity: 24% [?]
Permalink
09.17.11
Posted in Min blogg
at 11:12 e m
Epilog.
Kortfattat.
Upp sex på morgonen och kände mig märkligt fräsch i i stort sett hela kroppen. Lite lårmuskler ömmade, annars var det ingen skillnad alls jämfört med normalt. Märkligt.
Buss från Karesuando till Kiruna. Tre timmar tills flygbussen skulle gå. Inga problem alls. Satte mig vid ett bord där det fanns el-uttag intill och började att skriva större delen av krönikan om etapp 3.
Gick ut en kvart i förväg på planen utanför där alla bussarna avgår.
Och väntade.
Och väntade.
Efter tjugo minuter så började jag ana att något inte var som det skulle. Här gällde det att agera. Var något fel så var jag ju tvungen att förstå det på en gång. En busschaffis gåendes på väg förbi förklarade också mycket klart och konkret när jag frågade varifrån flygbussarna avgick. På andra sidan gatan, utanför själva området.
Jag hade alltså just missat min flygbuss.
Skulle det trots allt gå åt h-e innan allt var över? Var det detta som allt skulle falla på till sist?
Kastade mig mot dörren till Stadshuset som låg alldeles intill. Väl därinne sprang jag fram till damen i receptionen som förklarade lugnt och sakligt att det inte var några problem alls med taxi i Kiruna, och att hon mer än gärna kunde tänka sig att ringa åt mig.
Tack!
Upptaget, bara att försöka igen…
Nu gick det! Kö…
Äntligen kom hon fram, men…nähä…ingen bil ledig, men…just det, missat flygbussen, kommer inte hem annars, OK, tack för det!
Tio l å n g a minuter senare så kom det en bil och plockade upp mig. Fem minuter senare så var vi framme vid flygplatsen. 350 kronor…Tack för det…
En minut senare hade jag checkat in och gick till gaten…en kvart innan den ens öppnade. Ingen risk för någon större stress egentligen…
Tre timmar senare var jag hemma – inne i butiken mao – och allt var snabbrt precis som det ska vara.
Nu fortsätter vi med Elvis-plattorna!!!
Treriksröset
Popularity: 22% [?]
Permalink
09.15.11
Posted in Min blogg
at 2:03 f m
Det fick bli en båtresa.
Beslutet kom ungefär samtidigt med att jag vaknade någon gång runt halv åtta.
Upp ur sängen, dusch, på med kläderna, en snabb frukost och sen iväg till fots med full ryggsäck mot det ”riktiga” Kilpisjärvi nio kilometer bort.
Nu kommer en intressant punkt i berättelsen. Tanken var alltså att jag skulle ta bussen tillbaka till Karesuando på eftermiddan den enda bussen under dagens lopp. Detta för att dan därpå ta mig till Kiruna för flyget hem.
Om jag då skulle ta med mig hela packningen så kunde jag sen ta bussen från där båtarna avgår, för att slippa gå hela vägen tillbaka. OK, lite tungt onekligen – dator, CD-spelare, CD-skivor osv. ca 15 kg – men det skulle bli bättre så. Trodde jag…mer om det senare…
Väl medveten om att båten inte skulle vänta på mig blev det en rask promenad. Kom fram tio minuter i förväg till vad jag trodde skulle vara en på sin höjd kvartsfylld båt. Icke. Proppfylld.
Ett tag var jag orolig för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med. Vilket öde i så fall…
Precis före mig i kön stod tre sportiga, fräscha finska kvinnor runt fyrtio. Av någon anledning såg dom rätt glada ut över att se just mig där. Tre charmiga leenden mötte mig. Oj, tänkte jag, det var längesen jag fick den uppskattningen spontant från det andra könet. Förklaringen kom dock så fort jag satt mig i båten. Snittåldern på övriga passagerare låg runt 68, och jag ljuger inte! Jag var helt enkelt mer eller mindre den ende mannen under 65 på båten.
Nåja, det var ju inte för att flörta som vi var där så jag satte mig längst bak, tjerna i fören i någon slags kajuta. Det frestade ändå att gå dit och sätta mig och hålla hov som i vissa stunder är mäktig till, men nej…inte i dag.
Båtturen i sig var mäktig.. Alla platser var inombords men båten hade stora panoramafönster. En gropig sjö gjorde inte nånting alls, och Treriksröset – som var det utstakade målet – närmade sig. Jag var helt enkelt på väg dit med stormsteg.
Snart blev den blåsiga sjön både mindre och smalare. Till slut så smal att den snudd på liknade en flod.Till slut var det inte mer än ett några tiotal meter i varje riktning till strandkanten. Ena sidan svensk, den andra finsk. (När det blir krig mellan Sverige och Finland så kommer man att kunna kasta snöboll eller skjuta med slangbella över sjön här. Fast det blir förhoppningsvis inte i det här århundradet).
Framme! Hela gänget av båten för vandring mot målet. Jag gick av sist av alla då jag satt mig i aktern och fick väl uppe på bryggan hundra meter bort se de tre stiliga finskorna gå med raska steg längs stigen bort mot monumentet.
Där hänger vi på! tänkte jag.
Jodå, snart så hade jag passerat samtliga övriga som gick framför mig, men finskorna, dom drog på.
Jag ökade takten men tog blott mödosamt in en meter här, en meter där. Jag började efter ett tag undra över om dom möjligtvis var tre gamla skidåkartjejer som jag sett på TV tjugo år tidigare under VM eller vinter-OS, tävlandes mot ”Billan”. Allt jag såg var tre kalufser och en gul och två röda väl sittandes sportkläder tjugo meter framför mig. Faktiskt, fram till monumentet tre kilometer bort så hade jag ännu inte riktigt kommit ikapp dom. Och då gick jag ändå så fort jag bara kunde. Hu vilka tjejer…(Nåja, jag hade ju packning det hade inte dom…).
Väl framme vid monumentet så började jag nojsa och fjanta mig i vanlig ordning. Jag presenterade mig och frågade om dom kunde svenska .Nej, det kunde dom inte , men jag fick den i mitt tycke stiligaste – ja,varför inte? – att ta kort på mig när jag lutade mig mot den stora stenklumpen. Det blev stora, ja ännu större leenden än tidigare. Det här kändes riktigt bra.
Som ett ytterligare plus på det hela så hade allt molnigt från morgonen flytt sin kos och en ytterst behaglig septembersol tittade fram och gav en väldigt positiv lyster både till omgivning och stämning.
Tillbakamarsch och finskorna började ge sig iväg. Jag ville dock först göra det där berömda varvet runt monumentet: dvs avverka Finland, Sverige, Norge och ta ett par sista kort.
Men vart tog dom vägen? Vart hade de gula och röda sportkläderna tagit vägen nu då? Jo, där kunde jag skymta dom en bit bort i snårskogen.
På med ryggsäcken och så snabbt efter i tvåhundra meter…tills jag helt plötsligt på stigen såg en vägskylt utsnidad i trä.
”Kilpisjärvi 12 kilometer” stod det på den.
Inte 11 kilometer som jag läst innan på nätet. Men ändå…en kilometer hit eller dit är väl inte nåt att bråka om…
Jag tittade på klockan: tjugo över elva. Om jag skulle gå på i en jäkla fart sex kilometer i timmen, så skulle jag fixa det. För vi var ju på sjönivå och skulle till Kilpisjärvi på sjönivå, så det skulle ju inte vara några större problem med kuperad terräng, tänkte jag.
Eller kanske jag ändå skulle satsa på tryggheten med båt tillbaka i trevligt sällskap! Den skulle ju anlända en kvart innan bussens avgång och allt skulle vara frid och fröjd. Eller…?
Jag kastade en blick bort mot stigen mot Kilpisjärvi, och där ett par hundra meter bort så såg jag den blonda kalufsen på den sötaste finskan. Dom hade också beslutat sig för att knalla tillbaka.
Saken var avgjord. Här skulle det gås och fort dessutom!
Jag satte av i en hast, nästan småsprang, med min femtonkilos ryggsäck på ryggen. Påfallande snabbt kom jag också i fatt sällskapet och…nej det blonda håret och gula sportkläderna tillhörde en helt annan person, en gammal tant till på köpet.
Nåja, tärningen var kastad. Här fick jag inte missa någon buss inte. Raka spåret mot hållplatsen!
Lustigt nog så började det faktiskt ganska snart att gå uppför. Och det fortsatte att gå uppför. Och uppför. Och uppför. Och uppför.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Vad skulle jag upp på ett berg att göra? Nåja, det skulle väl snart gå nerför igen.
Icke alls.
Det bara fortsatte att stiga och stiga och stiga. Efter ett tag så kunde jag titta ner på dalgången med röset, ett par hundra meter nedanför mig…och titta framåt mot en stenig, lerig, slipprig stig som bara fortsatte uppåt.
Och jag började bli riktigt andfådd. Och vem skulle inte bli det?
På plussidan så var det ett rent utsagt vidunderligt landskap som visade sig under mig, med den klarblå himmel som det var just den dagen. Helt makalöst…men jag ville självfallet ändå inte missa bussen.!
Väl uppe på något som kunde kallas för bergskam så vände jag mig om igen och såg ut över det helt fantastiska landskapet. Och där långt därnere, stor som en liten barkbit, så såg jag båten gå ut från bryggan.
Där satt hela gänget, och framförallt tre damer som nu fick roa sig med sitt eget sällskap, och där stod jag, en åsna som, om stigen fortsatte att klättra uppåt, med allra största sannolikhet nu skulle missa min buss och därmed också mitt flyg hem och beskådade alltihopa. Där kunde jag ha suttit och haft det hur mysigt som helst och sen haft min buss kort därpå mot Karesuando.
En titt på mobilen visade mycket riktigt att chansen att hinna bussen var minimal.
För vägen bara fortsatte uppåt. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Och ingen lätt väg heller. Det var risk för att snubbla och bryta en fot i stort sett hela tiden. Sten efter sten efter sten i all oändlighet. Dessutom bäckar som skulle korsas där någon slumpmässigt slängt ut lite blöta stenar.
När skulle det börja plana ut? När skulle det börja gå nedåt? Vad är klockan? Hur lång bit är det kvar?
När det var som högst så dök det upp en skylt: Kilpisjärvi 5.8 kilometer. Va!? Jag hade bara gått halvvägs! En ny titt på mobilen visade att jag hade en halvtimme på mig för den andra halvan.
Jo, där gick det upp för mig; det fick bli en liftning till Karesuando, ett äventyr det också i och för sig, om det var till någon tröst.
Någonstans där så ledde stigen in i ett rent stenhelvete. Gigantiska bumlingar travade på varandra ungefär som man kan se på vågbrytare i hamnar. Med ryggsäcken på min rygg så hoppade jag med hjärtat i halsgropen från sten till sten. När jag i det läget insåg att stigen bara fortsatte uppåt så kände jag att det fick vara nog. Alltså, vi var säkert på femhundra meters höjd över sjön. Det var en oerhörd stigning i en väldigt tuff terräng. Med dessutom en tung rygga så blev det här riktigt jobbigt. Jag blickade neråt och tänkte: ”OK, det kanske är skog och myrar därnere men det är väl ändå inte värre än det här. Jag börjar klättringen neråt”. Sagt och gjort, jag började långsamt glida ner mot den bevuxna delen av bergsryggen. Inte lätt det heller. Ingen stig, väldigt brant, stenar som lossnade under mig, murkna trädstammar som knäcktes när jag tog tag i dom, och därnere skog, skog och återigen skog. Tät skog.Och stenar under vegetationen som riskerade att vricka mina fötter om och om igen. Och myrmark. Och åar. Och det tog aldrig slut.
Jag gick och gick och gick. Slutligen – efter kanske två timmars traskande i helt omöjlig terräng – så såg jag Kilpisjärvi på andra sidan sjön i en glipa mellan några träd.
Jodå, jag hade gått spik på, inget snack om saken, det brukar jag göra också. Bara ett problem, för en fågel så hade det funkat men inte för en människa. Det fanns ju en stor vik av sjön emellan oss, en vik som jag inte haft i mitt huvud. Jag hade trott att det bara var att glida längs en rak strandkant. Viken den var helt utanför min planering.
Det var bara att börja gå till vänster, men nu var terrängen om möjligt än värre. Nåja, jag var så blöt att jag inte kunde bli blötare. Så jag gick och gick och gick tills jag började se hur pass djupt in viken låg. Säkert en kilometer till, kanske mer än så,…och åt helt fel håll för mig. Mer eller mindre fick jag gå tillbaka…Långsamt gick det upp för mig varför vandringsleden gick just där den gick. Över berget men kortaste vägen, såklart. Jag hade kommit åt h-e fel…
Alltså, här ungefär så började jag få den där känslan av att ”nej, nu är inte jag med längre, nu vill jag byta kanal!”. Jag fick verkligen peppa mig själv: ”Sätt bara den ena foten framför den andra så ska vi trots allt snart vara framme! Ena foten framför den andra. Ena foten framför den andra. Snart, snart, snart är vi framme”.
Nu låter det ju som något överkomligt, att följa stranden på en vik tills den tar slut, men den där bergskammen som jag lämnat någon timme innan började närma sig oroväckande. Jag fick fasan i huvudet att det inte skulle gå att komma förbi ett par hundra meter längre fram. Alltså att berget skulle stupa rakt ner i vattnet. Vad jag hade gjort i ett sånt läge vet jag inte. (Förmodligen hade jag lämnat ryggsäcken åt sitt öde och gått tillbaka där jag lämnade stigen.)
Lyckligtvis så blev det inte så, även om bergskammen inte var mer än tio meter från stranden på det smalaste stället.
Till slut, efter stor möda mellan tättväxande, låga, ytterst grenrika träd, genom ris, över sten och kullar så kom jag till änden på viken. Och se där, tro det eller ej, en femhundra meter bort kunde jag se – landsvägen!
Och vad nu då? En bil på vägen också! Jag var tillbaka i civilisationen.
Den bilen var just då en oerhört vackrare syn än de tre finskorna tillsammans, och jag menar det.
Jaha, då var det bara att ta sig fram längs vikens kortsida då, så skulle jag vara uppe på vägen och starta liftandet mot Karesuando. Kanske skulle jag vara där inom en timme. När det är som mörkast, det är då ljuset lurar bakom knuten.
Men vad var det för ett brus som jag hörde? Ett brus som bara ökade för varje steg jag tog? Kunde det vara en ny bäck?
Och så kom då nästa ”det här får inte vara sant!”.
Från de höga bergen runt omkring ner till viken så gick det en häftigt strömmande, strid flod som effektivt gick mellan mig och vägen. Djup och uppenbarligen helt omöjlig att vada över.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Var det här den dagen då jag slutligen skulle brytas ner? Vad var det här ett straff för?
Jag började ytterst mödosamt att gå uppströms för att hitta ett möjligt ställe att via stenhopp ta mig över floden. Alltså, vid det här laget så hade jag gått drygt 25 kilometer – inkluderat morgonetappen och etappen från båten till monumentet – med min femton kilo tunga ryggsäck, varav hälften i synnerligen svår terräng. I detta läge så var jag på en ren utmattningsnivå. Tröttheten började blandas upp med en stor portion bitterhet.
”Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten?”
Men så helt plötsligt så såg jag något längst bort uppströms. Var det ett träd som fallit över vattnet…? Eller var det möjligtvis…? Kunde det vara? Var det verkligen…? Jodå, det var en bro!
Gud hade inte övergivit mig ändå!
Det tog, genom den oländliga stiglösa terrängen, ytterligare en kvart att komma till bron, men jag kom ändå dit till slut. Just då så kändes det nästan overkligt.
Från bron tog det mig fem minuter till för att komma till landsvägen. Och väl där vad får jag se: Jo, sällskapet med tanten som jag på håll misstagit för en av finskorna satt på några rastplatsbänkar och pratade ledigt och glatt med varandra. Va! Jag hade ju skenat om dom fem timmar tidigare precis i början på etappen! Så mycket vann jag alltså på att vara smart och lämna stigen…Absolut ingenting. Vilken åsna jag kände mig som…
Och efter det så kom nästa ego-knäck, som på beställning: Jag fick en lift efter bara två minuter vid vägkanten. Toppen! Två killar som ”bara skulle en bit bort”. ”OK” sa jag och hoppade in. Det var ju ändå en bit på vägen.
Vart skulle dom? Jo, till hotellet där jag hade startat dagens etapp! Jag hade ju alltså lika gärna kunnat lämna ryggan där och återvänt senare på eftermiddan. Allt detta släpande på ryggsäcken hade alltså ingen som helst mening då jag slutligen åtta timmar senare var tillbaka på utgångspunkten…
Försökte i en halvtimme lifta därifrån utan den minsta antydan till framgång. Knappt en bil passerade.
Tog min Mats ur skolan och ringde efter en taxi som körde hela vägen till Karesuando. 1320 kronor, men vad göra? Det hade blivit mångdubbelt dyrare att missa flyget. Valde att i Karesuando ta in på vandrarhem i stället för hotell och fick tillbaka 350 av pengarna där. Bussen hade kostat 200, så, ja, det gick väl att smälta.
Väl på vandrarhemmet tog jag en dusch och bytte kläder, gick och åt, skrev ner stora delar av detta som ni läser just nu och kände mig allteftersom oförskämt pigg. Blott en lätt stelhet, ingen trötthet alls faktiskt, bara en stark känsla av att ha gått igenom stora prövningar under dagens lopp. Visst var det så, men ganska snart så var prövningarna omvandlade till mestadels positiva minnesbilder som jag kunde småle åt. På det stora hela så hade det ju faktiskt varit en rent ut sagt fantastisk dag, fylld med oförglömliga upplevelser.
Det som inte dödar en härdar bara.
Det hela blev lite grann som en allegori över livet självt: man ska inte bara rusa på i 180 och tro att det går bättre för det. Bättre att stanna upp då och då, titta på kartan och sen gå vidare. Ett gott råd till mig själv.
Epilog i morgon.
Popularity: 22% [?]
Permalink
09.13.11
Posted in Min blogg
at 8:06 e m
Vaknade på hotellet lagom till frukost. Förväntade mig ett fantastiskt fjälllandskap från det högt belägna hotellets panoramafönster. Icke då. Regn och dimma.
Nåja, regnet var nu inte värre än småspik och under frukosten på Hotell Davvi så hade det den positiva egenskapen att långsamt avta.
Efter utcheckningen så gick jag ner till byn – verkligen en by – Karvesuanto. Karvesuanto. Just det – den finska delen av Karesuando – och frågade efter när bussen skulle avgå mot Kilpisjärvi. Svaret jag fick då kom inte alls att stämma med de andra två svaren jag fick på samma fråga senare under dagen, och inget av svaren var korrekt heller för den delen.
Alltså: genom den pyttelilla byn Karvesuanto så går det kanske fyra bussar om dagen. Två mot Kilpisjärvi och två som går därifrån ifrån. Om ens det.
Det finns bara en landsväg så några andra bussar är ju då inte möjliga. Att då efter ett antal år, när man jobbar på bensinmacken där bussarna stannar, inte känna till vid vilken tidpunkt de avgår känns ju rätt märkligt, så till vida det nu inte är så att det uppfattas som mindre viktigt med en halvtimme hit eller dit. Det är kanske just så det är? När man är där nuet alltid är med en och då en timme eller tre inte är så viktigt för en, för att när allt kommer omkring, man har ju ändå ingen brådska med nånting när man väl är framme dit man ska , så då är ju bussens avgång med en marginal på en halvtimme hit eller dit inte så viktig.
Till deras försvar: alla svaren var tidigare än bussens avgång, så jag riskerade ingenting.
Jag beslöt mig för att gå tillbaka över bron till Karesuando på den svenska sidan – och just då började regnet tillta igen. Ordentligt. Nåja med gott om ombyteskläder i ryggan spelar väl lite väta ingen större roll.
Räddningen blev ändå till slut, när regnet vräkte ner, det lokala biblioteket där jag hastade in, där man till min stora glädje kunde låna en dator. På just den datorn så kom faktiskt större delen av gårdagskrönikan till.
Lätt blöt men inte så mycket att det störde så kom jag till slut med bussen mot Kilpisjärvi. Efter en timma på bibblan så gick jag ånyo över bron in i Finland och satte mig helt enkelt på rasthaket intill med min bärbara och en kopp kaffe, så fick den komma när den behagade dyka upp.
Och det gjorde den, och den bjöd på en tio mils fascinerande väg genom den svensk-finska fjällvärlden. Svensk-finska säger jag då vägen hela tiden faktiskt går jämns med gränsen mellan de två länderna. Onekligen blev det som allra pampigast vid just Kilpisjärvi. Majestätiskt i stort sett. Och det man ser därifrån är ju faktiskt just Sverige.
Jaha, av från bussen och fram till hotellet, som låg aningens irriterande ungefär en kilometer bort. Nåja, det skulle visa sig att jag hade ren bonnröta som bara fick gå en kilometer. Mer om det senare.
Väl framme och uppdaterad på var jag skulle bo osv så beslöt jag mig – klokt nog – för att göra en mindre rek-tur för att veta exakt vart jag skulle gå på dan därpå för att komma till Treriksröset. Jag hade kollat bussarna tillbaka och den enda bussen föe dan skulle avgå 13.30.
Alltså, ingenting fick lämnas till slumpen. Tjugotvå kilometer i terräng Kilpisjärvi – Treriksröset tur och retur – kan ta runt fem timmar om man går fort, så det var viktigt att jag visste var själva leden utgick någonstans. Någonstans norrut, men var? Bra att veta när man startar så att man slipper slösa tid på att ta reda på det om man nu har knappt med tid.
Jodå, jag började gå längs landsvägen, och jag gick och gick och gick.
Efter ett tag så insåg jag hur det låg till: jag var inte i Kilpisjärvi!
Jag hade tagit in på ett hotell med Kilpisjärvi i namnet, som sålunda utgav sig för att ligga där så att folk som ville åka till just Kilpisjärvi skulle kontakta dom och ta in där. Men hotellet låg ungefär nio kilometer ifrån själva Kilpisjärvi! För de flesta som åker dit kanske det där är helt uppenbart eller så spelar det inte någon roll, ungefär som att Stallmästargården inte ligger i Stockholm, men för mig så blev det en katastrof. Jag gick i nästan en och en halv timma innan jag var framme där jag från början förmodat att jag skulle vara. Enkel matematik. Tre timmar extra skulle den promenaden ta. Nu var vi helt plötsligt uppe i åtta timmar och en buss tillbaka till Karesuando som skulle gå vid halv två. Halv sex skulle jag behöva lämna hotellet! Lifta? Kanske, men vem kan förlita sig på något så osäkert? För…bussen till Karvesuanto skulle vara den sista för dan. Och i så fall skulle jag missa flyget hem från Kiruna. Vad göra?
Just då och där dök nu det nya alternativet upp.
Det fanns ju båtar såg jag från det ”riktiga” Kilpisjärv till Treriksröset, såg jag på en skylt längs vägen. Vore det något? En liten prestigeförlust skulle det onekligen vara, men jag skulle ju ändå ha varit ”där” dit jag ställde kosan.
OK! Tankarna började snurra i huvudet. Ett par realistiska alternativ fanns.
Alternativ 1 Strunta i allt, gå på ortens dansrestaurang och roa mig för att åka hem dan därpå utan en meters promenerande.
Alternativ 2 Gå upp klockan fem packa och ge mig iväg mot Treriksröset.
Alternativ 3 Åka båt från Kilpisjärvi till Treriksröset och sen gå tillbaks därifrån.
Alternativ 4 Gå dit och försöka tajma in en båt tillbaka.
Alternativ 5 Åka båt fram och tillbaka.
Med de tankarna i huvudet gick jag tillbaka till mitt hotell i skymmningen. I början så hade jag ett envist regn piskandes i ansiktet, men som tur var så avtog det. Och då…då kom den igen.
Fastän att det var mulet så kom återigen den där magiska känslan fram igen. Mörka berg som avtecknade sig mot en regnskytyngd himmel, en stor lite ljusare fjällsjö och så strödda lampor från de få hus som fanns i området. En gång var femte minut så kom det en bil på den långa raksträckan, men det bara ökade på den lätt overkliga känslan. Jag såg lamporna i mörkret långt innan jag hörde motorbullret. I början så rörde sig knappt ljuset innan det tog fart de sista hundra metrarna och bilen sen svischade förbi. Jag tog en del kort med min systemkamera med lång slutartid. (Lutade den mot räcke o.dyl.). Får se när jag kommer hem hur dom kommer att gestalta sig.
Men viktigast: jag njöt igen! Så häftig miljö och jag hade privilegiet att vara där och beskåda alltihopa. Allt oväntat trassel som bortblåst i mitt huvud.
Väl tillbaka har jag fortfarande inte bestämt för vilket alternativ jag kommer att ta. Svaret kommer i morgon.
Tack för att ni läste så här långt!
Popularity: 29% [?]
Permalink
09.12.11
Posted in Min blogg
at 11:32 f m
På ett flygplan, 12 000 meter över havet enligt den manlige ( alltid män, har ni tänkt på det?) piloten. Inom en timme landar vi i Kiruna. 11 september 2011. Vilken dag för att flyga och vilken dag för att börja ett nytt äventyr! Och Kiruna, varför Kiruna av alla platser på vår jord? En Ryanair till Paris, Milano eller Rom hade kostat en tiondel av priset för Kiruna-Stockholm tur och retur. För att inte tala om den totala frånvaron av ex-flickvänner norr om polcirkeln, till skillnad mot situationen i nämnda städer i syd.
Men, har man en vardag som min så sätter det ofelbart sina spår. Det märks inte på en gång, det kan till och med gå en längre tid då man tycker att det mest är charmigt. Det kommer krypande. Efter ett längre tags oavbrutet arbetande i servicebranschen och med en av Sveriges mest trafikerade gator utanför mig, både i arbetet och hemma, så känner jag det efter ett tag som oundvikligt: det är tystnaden som jag vill ha. Ingen trafik, ingen musik, ingen som frågar efter mig eller efter något, inga galleriabyggen, ingen TV eller radio, inga fylleskrål utan helt enkelt ingenting.
Från Kiruna, som ju de facto också är en stad ska jag i kväll ta mig till Karesuando. Därefter, i morgon, bär det av till Kilpisjärvi – Finland – som ligger snudd på så långt norrut som man bara kan komma. Tanken är att väl i Kilpisjärvi så ska jag ta en endagarstur till Treriksröset, en sträcka på 11 kilometer i var riktning – sammanlagt 22 kilometer följdaktligen – för att sedan hastigt och lustigt dra mig hem igen. Ett par dagar av tystnad och förhoppningsvis, om vädret visar sig på sin goda sida, ett par andäktiga panoramabilder att mentalt ta med sig hem.
Och förhoppningsvis ska skelettet till den berättelse som du nu läser ha blivit färdigköttat.
Alltnog, sin verklighet får man springa länge och snabbt för att undslippa. Redan på Arlanda stötte jag på Robban, trummis med Eric Gadd och stammis i butiken. Av från flygbussen in till centrum så stötte jag på Nina och Anna-Lena som omedelbart kände igen mig från butiken. I Kiruna.
Nina – som av en slump råkade vara min musikerkollega Nina Ramsby – och hennes väninna var på väg till Nikkaloutta för en vandring mot Abisko. Vi satt ner på Kirunas busstation och åt en – faktiskt – välsmakande lunch.
Deras buss gick fem timmar före min, och vad gör en främling i Kiruna under fem timmar en söndageftermiddag i september när temperaturen närmar sig tio och en tung fjällvind letar sig in under kläderna? Inte mycket kan jag säga, men jag tog en lov runt större delen av stadens kärna – ett par varv till och med – och hann väl med att få något så när grepp om hur världens till ytan största stads centrala delar ser ut. Kom aldrig till Toullavara -ett par kilometer österut – som självfallet är helig mark för mig. Shanes var ju från just Toullavara…Nåja, det får bli nästa gång.
Runt sju gick så min buss till Karesuando. Inom en timme efter avgång så började solen så långsamt gå ner, ackompanjerad av en fullmåne som undan för undan växte sig allt starkare.
Och…det var nog en av de vackraste solnedgångar jag sett i hela mitt liv. Blodröd himmel och svarta cirrusmoln som tecknade skarpa siluetter på himlavalvet. Jag förstod helt plötsligt religionens starka färste i norr. För det jag såg från mitt bussfönster var ju inget annat än en religiös upplevelse. Låg skog som inte alls fårmådde att nämnvärt skymma horisonten, små vackert skulpterade bergsåsar, mörka fjälltjärnar, åar, älvar och så den karaketeristiska tundran. Allt detta under denna majestätiska solnedgång. Röd som blod och mäktig som universum självt.
Märkligt, som barn så var vi en del uppe i norrland, jag och mina föräldrar, och något som jag kommer ihåg än i dag och som helt plötsligt kom för mig var dessa gudomligt vackra solnedgångar som gjorde så starkt intryck på mig redan som sexåring.
Och…jaha, där stannade vi i Vittangi busstation. Några kliver av, andra går på och småtjattrar sins emellan. Chaffisen hämtar en tidningsbunt och iväg igen.
Den andra världen knackade lite försynt på.
Väl framme i Karesuando så körde busschaffören mig bort mot bron över Muonio älv som leder in i Finland. Jag hade nämligen bokat hotell på den finska sidan – Karvesuanto, två kilometer bort – av någon anledning. Förmodligen enbart av den futila orsaken att deras sida kom upp först på nätet.
Något lite av solnedgången tecknade sig fortfarande på horisonten. Ut gick jag ur bussen som rullade iväg och ett par kliv mot bron över Muonio älv. Innan bron hör jag helt plötsligt ett kraftigt hundskalv…som kommer närmare och närmare…Pang! Ut ur ett buskage kommer en kanin formligen skjuten ur en kanon och efter denna en hund som är n-äs-t-a-n lika snabb. Över bron springer dom rakt in i mörkret. Jag lommar efter och får efter en minut syn på hunden som slokörat kommer linkande emot mig. Ovanför jycken så ser jag plötsligt en fågel vars like jag aldrig sett förut. En fladdermusliknande, flackt flygande varelse som följde hunden på tre meters höjd hela vägen bort.
Och där står jag i mörkret på en bro över en älv mellan två länder med en skymmning som den nyss beskrivna i bakgrunden. Jodå, nog finns det magi här uppe i norr. Det kände jag långt ut i fingerspetsarna.
Återkommer i morgon.
Popularity: 22% [?]
Permalink
09.04.11
Posted in Min blogg
at 1:03 f m
För mig personligen är det ett rent mysterium att några på RCA runt 1957 fick för sig att rockrebellen Elvis Presley – mannen vars skivor krossades på TV i protest mot den depravering som han ansågs representera, som censurerades i TV då han av många upplevdes som ett sexuellt besatt vilddjur – skulle spela in en julskiva, just när hans rebellimage var som allra starkast. En månad efter singeln Jailhouse Rock
Den grejen har alltid varit knepig för mig att klyka. Jag grubblade över det när jag 1974 började att lyssna på Elvis och gör så än idag.
En julskiva 1957, men varför då?
Faktum är att inte ens Elvis själv var speciellt tänd på idén om en julplatta. Jag citerar texthäftet från Follow That Dream-utgåvan: ”They agreed on a holiday album, but the singer was not consulted and found the idea less than appealing”.
I dag är läget helt annat. Var och varannan artist pumpar ut julskivor, innehållandes i stort sett samma låtar, prydda av omslag det ena mer vämjeligt än det andra. Den typen av plattor är i dag bland det säkraste för en artist som fortfarande vill sälja.
Men 1957 så var det inte så. Bill Haley, Little Richard, Roy Orbison, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Gene Vincent, ja inte ens Cliff Richard spelade in en julskiva på femtiotalet.
Bing Crosby, Harry Belafonte och Frank Sinatra var alla förknippade med julmusik, men dom var ju tämligen långt bort från den nya flugan ”rock ’n roll” och stod närmast i en bjärt kontrast till artisten Elvis Presley.
Ja inte var det det självklara karriärsdraget.
Elvis Christmas Album släpptes dessutom två dagar innan premiären av filmen Jailhouse Rock, en rulle som har så lite med julmys att göra som det bara går.
Jag får det inte att gå ihop.
Visst, Elvis Christmas Album blev en framgång utan dess like. Under årens lopp så har den utan uppehåll sålt, sålt och återigen sålt och pressats upp i nya upplagor om och om och om igen. Olika siffror cirkulerar, men bara i USA har den garanterat sålt mer än tio miljoner ex till dags dato. Så visst var det en rättsatsning, men det kunde man ju faktiskt inte med veta då.
För inte var det väl riskfritt när man gick från Heartbreak Hotel, One Night, hound Dog, Mean Woman Blues och Jailhouse Rock till White Christmas, Oh Little Town Of Bethlehem och Silent Night?
Det här hade ju kunnat kvadda Elvis karriär, för – handen på hjärtat – har man väl spelat in en julskiva så har man det. Man må ha hur stora framgångar kommersiellt både då och sen, rebellimagen är nog för evigt borta, och faktiskt, så upplever jag att det blev i Elvis fall. Från och med julskivan så gled han ohjälpligt in i rollen av en ”All-american Boy”. Att han fortfarande var bäst på det som han gjorde råder inget som helst tvivel om, men rebellstatusen, den staffettpinnen fick tas över av Eddie Cochran, Gene Vincent, Vince Taylor och liknande artister.
Men karriären som helhet, den tog ingen skada alls av julvaxet – om något så var det väl tvärtom, hans popularitet bara ökade. Så i långa loppet fick väl hans skivbolag rätt.
Tja, att älta Elvis Christmas Album vara eller inte vara är kanske inte någon större mening med i dag, lika lite som det var för snart sextio år sen. Låt oss i gå in på hur skivan egentligen låter.
Det finns ett par ljuspunkter, ett par rökare går att hitta, ytterligare några spår är godkända men blindskären finns både här och där och några är svåra att bara låta passera.
Vi tar en titt på alltihopa, låt för låt!
ELVIS CHRISTMAS ALBUM Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LOC 1035
SIDA 1
1) Santa Claus Is Back In Town
Men se där! En kanonstart på skivan.
En tung rockblues med en rent ut sagt lysande insats på det vokala planet inleder sida ett. Nästan komiskt hur Elvis lyckas peta in så mycket känsla i en låt som handlar om tomten, och frånvaron av både renar och säck.
Santa Claus Is Back In Town skrevs i studion av kompositörsduon Leiber-Stoller i studion när man tyckte att det nog ändå skulle vara en låt till på plattan. Runt fem minuter ska det ha tagit att tota ihop den.
Bra jobbat.
Tillsammans med Blue Christmas plattans klara trumkort.
Santa Claus Is Back In Town släpptes tillsammans med Santa Bring My Baby Back (To Me) som singel 1957 i England. Där gick den upp på plats 7.
I USA dröjde ända till 1965 innan en det kom en singel från den här plattan – Santa Claus Is Back In Town/Blue Christmas.
2) White Christmas
Nja, den här låten har många gjort bättre, och det är långt ifrån en Elvis på spetsen av sitt kunnande. Det låter mest som en dag på jobbet, men jag ger det ändå godkänt.
Noteras bör att det är Drifters rockiga version från 1954 som Elvis är inspirerad av här, inte Bing Crosbys från 1942.
3) Here Comes Santa Claus (Right Down Santa Claus Lane)
Jaha, vad ska man säga om det här. Visst, Elvis sjunger hyfsat, men dröm om att det är ens i närheten av den intensitet som han visade upp ungefär samtidigt på soundtracken till Loving You, Jailhouse Rock och King Creole, för det är det absolut inte. Det här påminner mest om en vinjett till en samtida amerikansk TV-serie.
Skräp, om än ganska snyggt paketerat, och kalla det nu bara inte för något annat bara för att det är Elvis som sjunger.
4) I’ll Be Home For Christmas
En av plattans höjdpunkter. En snygg ballad med en text som får in det där med jul på ett något så när naturligt sätt.
För att vara uppriktig så låter Elvis inte helt bekväm med vare sig tonarten eller tempot, ett par försök till i studion skulle ha kunnat vässa låten ytterligare. Det till trots tycker jag ändå att det här är riktigt bra.
5) Blue Christmas
Inte pjåkigt alls det här heller. Som ni alla vet så körde Elvis Blue Christmas i sin comeback-special 1968, sittandes i den s.k. boxningsringen med sina gamla polare från förr. Där presenterade Elvis låten som ”My Favourite Christmas Song”.
Blue Christmas är tillsammans med Santa Claus Is Back In Town skivans starkaste spår. Blue Christmas behöver väl ingen närmare presentation.
För övrigt; vad ska man kalla det för? Contrybluesballad-julsång?
6) Santa Bring My Baby Back (to Me)
Rockigt, jodå, och det svänger en hel del om det också, men, handen på hjärtat, det är betydligt mera Owe Thörnquist än Elvis Presley över det här. Eller, för att spetsa till det, mer Little Gerhard än Little Richard.
Trots allt en sjyst avslutning på en inte alltför tokig sida ett.
Som tidigare nämnts släpptes Santa Bring My Baby Back (To Me) tillsammmans med Santa Claus Is Back In Town i England.
SIDA 2
1) Oh Little Town Of Bethlehem
En fin komposition med ett arrangemang fyllt till bredden med julstämning.
Men det håller ändå inte, det är för mjäkigt och blodfattigt. Jag tycker knappt ens att Elvis insats är speciellt lyckad. Han ger sig på renodlad psalmsång, något som så många andra gör hela tiden och för det mesta även bättre än så här. Det här skulle ha kunnat vara så oändligt mycket bättre med ett uns av inspiration, men det verkar saknas helt här. Märkligt platt.
2) Silent Night
Men…var det här verkligen nödvändigt…?
Nej, det var det inte.
Julskivan utökades med de fyra spåren från gospel-EPn Peace In The Valley som hade spelats in i januari och getts ut i april samma år.
3) (There’ll Be) Peace In The Valley (For Me)
Av de inslängda gospellåtarna är Peace In The Valley min klara favorit. Elvis imponerar med en djup basröst men han har öckså god hjälp av Jordanaires väldigt fina sångackompanjemang. Andra sidans klart starkaste spår.
4) I Believe
Även om jag alltid har tyckt att I Believe är en väldigt fin komposition, så tycker jag inte att det här är någon av skivans starkare spår. Elvis röst låter lite tunn, men låten är onekligen bra och som helhet är det en klart godkänd version.
5) Take My Hand, Precious Lord
Inte mycket att kommentera här. En stillsam, känslomättad gospelballad som har sina poänger på de lugnare partierna men som tappar i slagkraft på de starkare partierna då Elvis faktiskt sjunger orent. Han låter förkyld, kanske han var det också? Take My Hand, Precious Lord spelades in sist på lång session. Det kan vara det som spelar in.
Återigen väldigt fint sjunget i bakgrunden av The Jordanaires.
6) It Is No Secret (What God Can Do)
Segt och oinspirerat. Jag kan ibland tycka att den här genren är bland det häftigaste som finns när det svänger och sången sitter som gjuten. Här är det bara tråkigt så att klockorna stannar.
Faktum är att i stort sett allt som Elvis senare gjorde i gospelväg på skivorna His Hand In Mine, How Great Thou Art och He Touched Me är avsevärt bättre på än de fyra spåren på denna LP.
Summa summarum så är det här en inte alltför upplyftande skiva. Som bruksmusik – julskiva – fyller den självklart sin roll, men den är ju definitivt inget man sätter på hemma och lyssnar för att den skulle vara särskilt bra.
Elvis själv låter tämligen oinspirerad skivan igenom, även på de fyra gospelnumren som ju borde ligga honom nära om hjärtat. Just där verkar rösten tunn och skör.
Allt sammantaget är det här ett rejält nerköp efter de fenomenala tre första LP-skivorna.
Slutomdömet blir därefter.
Slutbetyg: En TREA…
Popularity: 27% [?]
Permalink
