08.23.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #2 ”Elvis”

Posted in Min blogg at 11:14 e m

Det kanske inte helt fantasifulla ”Elvis” blev titeln på Elvis Presleys andra LP, släppt på pricken ett halvår efter debuten ”Elvis Presley”.
Tre dagars studioarbete låg till grunden för ”Elvis”, den första, andra och tredje september -56. I stort sett allt inspelat under de tre dagarna hamnade på LPn. Bara låtarna Playing For Keeps och Too Much lades i tillfällig malpåse. So Glad You’re Mine från inspelningarna i januari 1956, inte mer.

Elvis första fullängdare blev en onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något helt enastående men möjligheten schabblades bort med beslutet att lägga in överblivet Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, låtar som istället hamnade på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men nog kunde de varit med på LPn också.
Samma förfarande upprepas på LP nummer 2 – Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade spelats in kort innan, men hamnade inte på ”Elvis”. Istället togs låtar med som inte alls höll samma klass, på sin höjd borde de ha blivit singel-baksidor.

RCA i USA gav inte ut en enda singel från LPn. Jämför med förfarandet på föregångaren där samtliga (!) tolv spår släpptes som singel, antingen som a- eller som b-sida. Onekligen en strategi som böljade fram och tillbaka.
Love Me blev visserligen en stor hit, men det var genom att den låg på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så funkade det i USA, en låt kunde hamna på Hot 100 via en EP. Lika udda som att b-sidor kunde få en högre listplacering än a-sidan.)

Nytt på den här skivan var doakören Jordanaires, ett gäng som skulle hänga med Elvis under ett drygt decennium.
Jordanaires medverkan på ”Elvis” känns som en markering av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För så är det – det blir aldrig lika bluesigt, inte lika primitivt eller ”garage” som det så ofta var de första två åren, efter att Jordanaires dök upp med sitt bakgrundsdoande. Därmed inte sagt att det blev sämre eller mindre trovärdigt – det blev helt enkelt annorlunda. Lantisen från Tupelo som 1953 stövlade in på SUN hade tre år senare blivit sin tids största stjärna, och det satte sina spår – även musikaliskt. Jordanaires intåg var ännu ett steg i en marknadsmässig anpassning.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var självklart ytterst kompetenta, och på många låtar fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. På Love Me, för att ta ett exempel, så funkade det. På andra håll kan jag ändå tycka att det blir mer kabaret än rock ’n roll över det hela.

För att gå tillbaka till skivan – visst finns det pärlor på ”Elvis”, inte tu tal om det. Ett par av låtarna tillhör till och med det allra bästa från artistens femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise dyker sällan upp på Elvis-samlingar, otvivelaktigt tillhör de ändå det bättre från Elvis första decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller också en fenomenal sånginsats av Elvis, det blir en av de bästa balladerna han gjorde under hela femtiotalet.

Nu kastar vi oss över alltihopa – låt för låt.

ELVIS PRESLEY ”ELVIS”
Utgiven 1956 på RCA
Skivnummer LPM 1382

SIDA 1

1) Rip It Up
Plattan öppnar med en Little Richard-cover – det skulle bli tre till.
Det är riktigt bra jobbat av grabben från Tupelo på inledningsspåret, men självklart är det ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium. Elvis version är en riktig rökare, men Little Richard, som faktiskt inte är ihågkommen för så värst många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att det blir ruggigt svårt att . Det är ändå mer än väl godkänt av Elvis.

2) Love Me
När blev Elvis den råe, otyglade rock ’n roll-rebellen, en anpassad popartist? Skeenden är ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men kanske började det här.
Love Me är tvivelsutan en lysande ballad med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stöttar Elvis exakt som de ska göra. Helhetsintrycket är ändå klart mer polerat än något annat Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Jordanaires intåg gör glidningen extra markerad.
Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan men, återigen, det kommersiella måste ju inte per automatik vara sämre.

3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. I original skriven och inspelad 1941 av countryduon Wiley Walker och Gene Sullivan.
Det är bra tryck i kompet här och Elvis är i högform.

4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis en bra bit efter Richard – jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Låten lyfter aldrig och Long Tall Sally är plattans minst lyckade Richard-cover.

5) First In Line
När man hör det här är det lätt att tro att det rör sig om en överbliven Sun-inspelning man i efterhand lagt körsång på – men så är det inte alls.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist och tråkig – till råga på allt annat elände sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Om den hade getts ut 1974 på A Legendary Performer vol. 1, kunde den ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är absolut inget som skulle ha hamnat på Elvis Presleys andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Under alla omständigheter låter det ändå klart sämre än vad det någonsin gjorde på Sam Phillips tid.

6) Paralyzed
Betydligt bättre. Paralyzed är en bra komposition med ett snyggt arr (främst på gitarrfronten), och med en euforisk Elvis som tycks tro på precis vartenda ord han sjunger. Paralyzed är definitivt en av Presleys lite bortglömda pärlor.
Otis Blackwell var upphovsmannen, samma Blackwell som kort innan bidragit med Don’t Be Cruel, en hit som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.

SIDA 2

1) So Glad You’re Mine
Arthur ”Big Boy” Crudup, kompositören till både Elvis första A-sida That’s Alright Mama och 1956 års My Baby Left Me är pappa även till So Glad You’re Mine. I originalet är det fråga om en mörkblå blues. Vid en första jämförelse kan det vara svårt att höra att det ens rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och efter det tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de här två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna upp till hårfästet i sina bluesfraseringar.
Med Scotty Moores stenkross-gitarrspel blir det här en av skivans obestridliga höjdpunkter, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.
So Glad You’re Mine spelades in i januari 1956, till skillnad från de andra låtarna på plattan som kom till i början av september samma år.

2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Old Shep är ett pekoral, så är det bara. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…Det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ’n Roll.
Okej, det är Elvis själv som spelar piano här, vilket onekligen kan ses som en poäng, men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.

3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet sitter som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i sitt solo. DJ Fontanas magnifika trumfill i mitten är rock ’n roll i högsta potens.
Intressant äa att Ready Teddy känns som något av en modell för åtskilliga framtida Elvis-inspelningar. Under de kommande åren spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans klart bästa rocklåt.

4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga med Any Place Is Paradise, skriven av Joe Thomas, en av skivans höjdpunkter. Vad jag har kunnat luska ut så är det här originalversionen.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.

5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!

6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt nog påminner How Do You Think I Feel åtskilligt om Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller. Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?

”Elvis” är en svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA) gör det till en rätt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med stora delar av materialet på den här plattan. Det är också svårt att hitta någon röd tråd alls – en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här. Dessutom med få toppar och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
En poäng i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast så gott som allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det mest bara låter konstigt.

Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!

Popularity: 34% [?]

Permalink