08.14.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #1 ”Elvis Presley”

Posted in Min blogg at 11:23 e m

Nu kör vi!

ELVIS PRESLEY ”ELVIS PRESLEY”
Utgiven på RCA 1956
Skivnummer LPM 1254

SIDA 1

1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade den här resan. Där kom spår ett på den allra första LPn – och vilken start det blev. Blue Suede Shoes är utan diskussion en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover spelades dock in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden. Ironiskt nog kom Perkins original på just Sun Records, det Sun Records som Elvis just lämnat.
Presleys version har dock ett helt annat bett och intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är närmast frapperande.
Arret är på flera punkter också så pass annorlunda att det räckt med en annan text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men i hans fall är det mer fråga om en ovanligt rytmisk countrylåt än rock ’n roll.
Elvis version av Blue Suede Shoes släpptes inledningsvis inte som singel men nådde ändå hitlistan via EP-skivan Elvis Presley (EPA 747) där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare släpptes på samma dag den här skivan på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag. Vid det tillfället tog sig Blue Suede Shoes inte in på listan.

2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns inte som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.

3) I Got A Woman
Den allra första låt som Elvis spelade in för RCA och inte vilken låt som helst utan Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en ny dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det här över till ren rockabilly. Det är ett högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. De verkar knappast ha tänkt att ”så här får man inte göra!” under inspelningarna. Här bryter man om och om konventionerna och utklassar i förbifarten originalen med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan, gänget hade nog haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men den blev antingen bortkastad eller utraderad.

4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.

5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen kom den med för att man ville tillfredställa så många skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv. Idag är det något som mest bara irriterar. För – handen på hjärtat hardcore-fans – det här är inte speciellt bra.
I Love You Because har ändå sin plats i historien, då det är det allra första Elvis spelade in professionellt på Sun.
För de som är intresserade av Elvis-arkeologi är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4. Den allra första tagningen gavs sedermera ut på 1974 års LP A Legendary Performer vol. 1. Den versionen var tyvärr inget vidare den heller.
Jodå, de flesta håller nog med om jag säger att Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll hade suttit oerhört mycket bättre på plattan än det här…

6) Just Because
Och så kommer då en av skivans höjdpunkter. Märkligt nog är det här en av de överblivna Sun-inspelningarna RCA fick med sig när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför Sam Phillips inte gav ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun är smått obegripligt.
Okej, det här kanske inte är fullt i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft de andra två inte nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928 då en grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde en inspelning som hamnade på stenkaka. Det låter väsensskilt mot Elvis version, men i grunden är det samma Just Because det är frågan om.

SIDA B

1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant sak med Elvis tidiga karriär är att han gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som hoppades över). Helt klart hade Elvis en stor beundran för Richard.
Hur låter det då? Tja, Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard – extas, Elvis – mer behärskad), men att Little Richard möjligtvis ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter trevande, nästan taffligt, något som kan peka på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.

2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som utan att vara en hit ändå frekvent dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. Exempelvis finns en fenomenal version på Live In Memphis från -74.
Originalet spelades in -54 av The Eagles. Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ’n B-grupp från femtiotalet med samma namn som spelade in några få singlar under sin korta bana.
The Eagles original är riktigt vasst och skiljer sig åtskilligt från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version lustigt nog inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.

3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
För mig är det här en av plattans främsta ögonblick. Här har man i RCA-studion fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Hade det inte varit för pianot skulle nog många vara övertygade om att det här var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD ”Live At The BBC” finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.

4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, inte en till överbliven Sun-låt…I’ll Never Let You Go tillför inget alls till skivan utan drar bara ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att till slut – när det redan är försent – öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte gav ut det här under Sun-epoken, men vad hade den då på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?

5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell – 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.

6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel även här är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.

Helhetsintrycket av den här skivan är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, som var med att radikalt förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader – sega som tuggummi. Man tröttnade på den redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli ”den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, då det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
(Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.)

Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
I så fall hade det här blivit en osannolikt bra platta.
Det är nästan så att tanken svindlar – rockhistoriens bästa platta när genren fortfarande låg i vaggan. Men, det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.

Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket.

Betyg – en stark fyra

Popularity: 25% [?]

Permalink