08.31.11
Posted in Min blogg
at 2:35 f m
Elvis tredje LP är soundtracket från hans andra film ”Loving you”, den film som på svenska kom att heta ”Ung man med gitarr”.
Rullen är en rätt mager historia med ett manus tunt som en sytråd och en Elvis som spelar över rejält till och från.
Musiken till filmen är dock bland det bästa från Elvis femtiotalet. Här har Elvis fått en ännu starkare röst än tidigare haft och med än mer kontroll. Han går upp och ner i registren, växlar från rå blues till öm ballad och visar upp rent akrobatiska röstuppvisningar utan att för ens en mikrosekund tveka på vad han gör. Tvärtom, ett maximum av självförtroende gör att Elvis vågar sig på i stort sett vad som helst…och även ror hem det, som ingen annan varken kan eller har gjort.
LOVING YOU Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LPM 1515
SIDA 1
1) ”Mean woman blues”
Skivan startar med en rivstart med en suverän rockare, en av de allra bästa. Det här är rå blues med ett blytungt komp i botten och en Elvis som tidigare aldrig hade haft ett liknande självförtroende i rösten. Det här är en fullständigt formidabel inledning på skivan.
”Mean woman blues” (som aldrig släpptes som singel!) brukar sällan räknas in bland Elvis klassiker, i mina öron är den dock minst lika bra som de flesta av Elvis mer kända alster från samma epok som ”All shook up”, ”I got stung” och ”Jailhouse rock”.
Lustigt nog så har jag alltid tyckt att ”Mean woman blues” spåret låter som något som snarast är taget från ”King creole”…
2) ”(let me be your) Teddy bear”
Och så rakt in i det mjuka, lättsamma och välanpassade. Bortblåst med vinden är den onde bluessångaren från spåret innan.
Det här är nog Elvis första helgjutna pophit. Den kom att bli en massiv sådan, men för mig personligen så kan den kännas lite väl slätkammad och tillrättalagd.
Å andra sidan, för att vara 1957 så är det här sensationellt välgjord och proffsig pop, hur lättviktig den än må vara. Vad skulle man kunna jämföra det här med i samma genre från samma tid? Ingenting skulle jag säga. Spel, sång, produktion; allt är på absoluta toppen.
”Teddy bear” släpptes på singel och nådde – självfallet – förstaplatsen.
Märkligt nog så var det det enda singelsläppet från ”Loving you”, som jag tycker innehöll ett knippe potentiella hits.
3) ”Loving you”
”Loving you” är en fin ballad, och Elvis gör en mycket bra insats, men lika övertygande som övriga spår från filmen är den faktiskt inte, men konkurrensen är ju självfallet benhård.
”Loving you” blev som b-sida på ”Teddy bear” och nådde tjugonde plats på Billboards Hot 100.
4) ”Got a lot o’livin’ to do”
Och så in med en rockare igen, en av Elvis allra bästa i den dessutom. Spelet och Elvis fenomenala framförande gör det här till ett mindre mästerverk.
Det är intressant hur höra hur genomarbetade rocklåtarna hade blivit i Elvis karriär på bara ett år. Inget lämnas till slumpen här inte. Allting sitter som gjutet, men svänger ändå som inget annat vare sig före eller efter. Musikaliskt är det här är på en helt annan nivå jämfört, exempelvis, med de aningen trevande Little Richard-covers som Elvis gjorde på de första två plattorna.
Varför ”Got a lot o’livin’ to do>” inte släpptes som singel är för mig helt ofattbart. Solklarare listetta skulle man ju fått leta länge efter.
5) ”Lonesome Cowboy”
Ett lite udda spår som sticker ut från de övriga med sitt annorlunda arrangemang. Som en kontrast till rocklåtarna runt omkring så funkar den utmärkt. ”Lonesome cowboy” är nog en liten pärla.
6) ”Hot Dog”
Ännu en rockare som getts ett spännande arrangemang dels genom ett udda körarrangemang dels med hjälp av Scotty Moores smått bisarra gitarrfigurer. En minut lång, alldeles för kort. Elvis är i total högform på ”Hot dog” och borde getts utrymme för att tänja ut på alltihopa i åtminstone en minut till.
7) ”Party”
Ännu en fullträff! ”Party” må vara en äkta Elvis-klassiker, den släpptes faktiskt aldrig på singel i USA.
Wanda Jackson, däremot, gjorde tre år senare en cover på ”Party” med namnet ”Let’s Have A Party” som klättrade till trettiosjunde plats på USA-listan.
SIDA 2
1) ”Blueberry hill”
En cover på Fats Dominos hit, men en trött sådan. Det här känns rätt misslyckat. Från de märkligt otajta trummorna i inledningen till Elvis trötta och oengagerade sång så är detta något som – framförallt med Dominos briljanta version i minne – kanske aldrig borde ha getts ut.
Det är en enorm skillnad i intensitet, närvaro och genomarbetning av arrangemanget på detta spår jämfört med de sju fullträffarna på sida 1.
Glenn Miller spelade faktiskt in Blueberry Hill redan 1940. Även Gene Autry och Louis Armstrong spelade in Blueberry Hill på fyrtiotalet.
2) ”True love”
”True love” kan kännas som gammal som gatan, men det är den faktiskt inte. Originalet spelades in bara året innan av Bing Crosby och Grace Kelly. Vara som det vill med det, Elvis version är såklart helt OK, men i ljuset av den första sidans fyrverkeri blir det här ganska blekt.
3) ”Don’t leave me now”
”Don’t leave me now” är en fin ballad som lite senare skulle dyka upp i filmen Jailhouse Rock, fast i en helt annan version. Ett av den andra sidans få starka spår.
4) ”Have I told you lately that I love you”
Sida nummer två är svag, men det här är dess klart bästa spår, en lugn countrylåt som nästan låter som om den var inspelad på Sun-tiden. ”Have I told you lately that I love you” har en lite udda pianoinledning. Av någon anledning så är det på tok för högt inspelade handklappningar (Elvis?). Det låter rätt underligt.
Även det här är en gammal hit för Gene Autry. 1946 närmare bestämt.
5) ”I need you so”
Det här är någonting som skulle ha kunnat bli riktigt, riktigt bra med åtminstone ett minimum av produktion och eftertanke. Trumspelet är märkligt kantigt och otajt. Virveltrumman låter som någon som slår på ett oljefat. Är det verkligen DJ Fontana som spelar här? Jag känner tvivel.
Över lag är det ofattbart att det är samma band här som spelar på sida ett, så pass taffligt och trevande låter det, något som effektivt torpederar ”I need you so”. Det är en utmärkt komposition och Elvis gör en riktigt bra tolkning, men kompet drar ner det hela rejält.
”I need you so” var en hit 1950 med kompositören själv – Ivory Joe Hunter.
”Loving you” är en lätt schizofren skiva. Låtarna på den första sidan är samtliga väldigt genomarbetade. Rakt igenom suveräna kompositioner med snygga och fantasifulla arrangemang, tajt och läckert spelat rakt igenom. Elvis kompgubbar hade här verkligen växt med uppgiften. Bäst av allt är ändå att det är en Elvis i total högform. Sida ett är bland de allra bästa LP-sidorna i Elvis historia. Betydligt vassare och jämnare än någon av sidorna på de två första plattorna. Om det gällde att blott bedöma dessa sju spår så skulle det här vara inget annat än en solklar fempoängare.
Vänder vi sen på skivan så har vi fem låtar som uppenbarligen kom med främst av den anledningen att man ville fylla ut för att kunna släppa en fullängdare. Alltihopa verkar vara ihoprafsat kvällen innan och inspelat utan några större diskussioner, arrangemang eller repetitioner. Det fick bli som det blev helt enkelt. Inte alls rakt igenom dåligt, bitvis är det riktigt bra, men som helhet ett klart nerköp efter den formidabla förstasidan.
Det utspel, kunnande, den tajming och det självförtroende som han besatt på sida ett är helt makalöst, det lyckades han aldrig någon gång överträffa under de tjugo år han hade kvar.
Sömnpillren på sida två drar dock skoningslöst ner helhetsintrycket.
Slutbetyg: En stark FYRA!!!
Popularity: 21% [?]
Permalink
08.23.11
Posted in Min blogg
at 11:14 e m
Det kanske inte helt fantasifulla ”Elvis” blev titeln på Elvis Presleys andra LP, släppt på pricken ett halvår efter debuten ”Elvis Presley”.
Tre dagars studioarbete låg till grunden för ”Elvis”, den första, andra och tredje september -56. I stort sett allt inspelat under de tre dagarna hamnade på LPn. Bara låtarna Playing For Keeps och Too Much lades i tillfällig malpåse. So Glad You’re Mine från inspelningarna i januari 1956, inte mer.
Elvis första fullängdare blev en onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något helt enastående men möjligheten schabblades bort med beslutet att lägga in överblivet Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, låtar som istället hamnade på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men nog kunde de varit med på LPn också.
Samma förfarande upprepas på LP nummer 2 – Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade spelats in kort innan, men hamnade inte på ”Elvis”. Istället togs låtar med som inte alls höll samma klass, på sin höjd borde de ha blivit singel-baksidor.
RCA i USA gav inte ut en enda singel från LPn. Jämför med förfarandet på föregångaren där samtliga (!) tolv spår släpptes som singel, antingen som a- eller som b-sida. Onekligen en strategi som böljade fram och tillbaka.
Love Me blev visserligen en stor hit, men det var genom att den låg på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så funkade det i USA, en låt kunde hamna på Hot 100 via en EP. Lika udda som att b-sidor kunde få en högre listplacering än a-sidan.)
Nytt på den här skivan var doakören Jordanaires, ett gäng som skulle hänga med Elvis under ett drygt decennium.
Jordanaires medverkan på ”Elvis” känns som en markering av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För så är det – det blir aldrig lika bluesigt, inte lika primitivt eller ”garage” som det så ofta var de första två åren, efter att Jordanaires dök upp med sitt bakgrundsdoande. Därmed inte sagt att det blev sämre eller mindre trovärdigt – det blev helt enkelt annorlunda. Lantisen från Tupelo som 1953 stövlade in på SUN hade tre år senare blivit sin tids största stjärna, och det satte sina spår – även musikaliskt. Jordanaires intåg var ännu ett steg i en marknadsmässig anpassning.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var självklart ytterst kompetenta, och på många låtar fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. På Love Me, för att ta ett exempel, så funkade det. På andra håll kan jag ändå tycka att det blir mer kabaret än rock ’n roll över det hela.
För att gå tillbaka till skivan – visst finns det pärlor på ”Elvis”, inte tu tal om det. Ett par av låtarna tillhör till och med det allra bästa från artistens femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise dyker sällan upp på Elvis-samlingar, otvivelaktigt tillhör de ändå det bättre från Elvis första decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller också en fenomenal sånginsats av Elvis, det blir en av de bästa balladerna han gjorde under hela femtiotalet.
Nu kastar vi oss över alltihopa – låt för låt.
ELVIS PRESLEY ”ELVIS”
Utgiven 1956 på RCA
Skivnummer LPM 1382
SIDA 1
1) Rip It Up
Plattan öppnar med en Little Richard-cover – det skulle bli tre till.
Det är riktigt bra jobbat av grabben från Tupelo på inledningsspåret, men självklart är det ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium. Elvis version är en riktig rökare, men Little Richard, som faktiskt inte är ihågkommen för så värst många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att det blir ruggigt svårt att . Det är ändå mer än väl godkänt av Elvis.
2) Love Me
När blev Elvis den råe, otyglade rock ’n roll-rebellen, en anpassad popartist? Skeenden är ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men kanske började det här.
Love Me är tvivelsutan en lysande ballad med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stöttar Elvis exakt som de ska göra. Helhetsintrycket är ändå klart mer polerat än något annat Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Jordanaires intåg gör glidningen extra markerad.
Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan men, återigen, det kommersiella måste ju inte per automatik vara sämre.
3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. I original skriven och inspelad 1941 av countryduon Wiley Walker och Gene Sullivan.
Det är bra tryck i kompet här och Elvis är i högform.
4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis en bra bit efter Richard – jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Låten lyfter aldrig och Long Tall Sally är plattans minst lyckade Richard-cover.
5) First In Line
När man hör det här är det lätt att tro att det rör sig om en överbliven Sun-inspelning man i efterhand lagt körsång på – men så är det inte alls.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist och tråkig – till råga på allt annat elände sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Om den hade getts ut 1974 på A Legendary Performer vol. 1, kunde den ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är absolut inget som skulle ha hamnat på Elvis Presleys andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Under alla omständigheter låter det ändå klart sämre än vad det någonsin gjorde på Sam Phillips tid.
6) Paralyzed
Betydligt bättre. Paralyzed är en bra komposition med ett snyggt arr (främst på gitarrfronten), och med en euforisk Elvis som tycks tro på precis vartenda ord han sjunger. Paralyzed är definitivt en av Presleys lite bortglömda pärlor.
Otis Blackwell var upphovsmannen, samma Blackwell som kort innan bidragit med Don’t Be Cruel, en hit som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.
SIDA 2
1) So Glad You’re Mine
Arthur ”Big Boy” Crudup, kompositören till både Elvis första A-sida That’s Alright Mama och 1956 års My Baby Left Me är pappa även till So Glad You’re Mine. I originalet är det fråga om en mörkblå blues. Vid en första jämförelse kan det vara svårt att höra att det ens rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och efter det tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de här två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna upp till hårfästet i sina bluesfraseringar.
Med Scotty Moores stenkross-gitarrspel blir det här en av skivans obestridliga höjdpunkter, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.
So Glad You’re Mine spelades in i januari 1956, till skillnad från de andra låtarna på plattan som kom till i början av september samma år.
2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Old Shep är ett pekoral, så är det bara. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…Det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ’n Roll.
Okej, det är Elvis själv som spelar piano här, vilket onekligen kan ses som en poäng, men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.
3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet sitter som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i sitt solo. DJ Fontanas magnifika trumfill i mitten är rock ’n roll i högsta potens.
Intressant äa att Ready Teddy känns som något av en modell för åtskilliga framtida Elvis-inspelningar. Under de kommande åren spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans klart bästa rocklåt.
4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga med Any Place Is Paradise, skriven av Joe Thomas, en av skivans höjdpunkter. Vad jag har kunnat luska ut så är det här originalversionen.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.
5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt nog påminner How Do You Think I Feel åtskilligt om Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller. Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?
”Elvis” är en svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA) gör det till en rätt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med stora delar av materialet på den här plattan. Det är också svårt att hitta någon röd tråd alls – en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här. Dessutom med få toppar och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
En poäng i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast så gott som allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det mest bara låter konstigt.
Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!
Popularity: 34% [?]
Permalink
08.14.11
Posted in Min blogg
at 11:23 e m
Nu kör vi!
ELVIS PRESLEY ”ELVIS PRESLEY”
Utgiven på RCA 1956
Skivnummer LPM 1254
SIDA 1
1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade den här resan. Där kom spår ett på den allra första LPn – och vilken start det blev. Blue Suede Shoes är utan diskussion en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover spelades dock in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden. Ironiskt nog kom Perkins original på just Sun Records, det Sun Records som Elvis just lämnat.
Presleys version har dock ett helt annat bett och intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är närmast frapperande.
Arret är på flera punkter också så pass annorlunda att det räckt med en annan text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men i hans fall är det mer fråga om en ovanligt rytmisk countrylåt än rock ’n roll.
Elvis version av Blue Suede Shoes släpptes inledningsvis inte som singel men nådde ändå hitlistan via EP-skivan Elvis Presley (EPA 747) där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare släpptes på samma dag den här skivan på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag. Vid det tillfället tog sig Blue Suede Shoes inte in på listan.
2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns inte som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.
3) I Got A Woman
Den allra första låt som Elvis spelade in för RCA och inte vilken låt som helst utan Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en ny dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det här över till ren rockabilly. Det är ett högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. De verkar knappast ha tänkt att ”så här får man inte göra!” under inspelningarna. Här bryter man om och om konventionerna och utklassar i förbifarten originalen med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan, gänget hade nog haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men den blev antingen bortkastad eller utraderad.
4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.
5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen kom den med för att man ville tillfredställa så många skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv. Idag är det något som mest bara irriterar. För – handen på hjärtat hardcore-fans – det här är inte speciellt bra.
I Love You Because har ändå sin plats i historien, då det är det allra första Elvis spelade in professionellt på Sun.
För de som är intresserade av Elvis-arkeologi är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4. Den allra första tagningen gavs sedermera ut på 1974 års LP A Legendary Performer vol. 1. Den versionen var tyvärr inget vidare den heller.
Jodå, de flesta håller nog med om jag säger att Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll hade suttit oerhört mycket bättre på plattan än det här…
6) Just Because
Och så kommer då en av skivans höjdpunkter. Märkligt nog är det här en av de överblivna Sun-inspelningarna RCA fick med sig när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför Sam Phillips inte gav ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun är smått obegripligt.
Okej, det här kanske inte är fullt i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft de andra två inte nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928 då en grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde en inspelning som hamnade på stenkaka. Det låter väsensskilt mot Elvis version, men i grunden är det samma Just Because det är frågan om.
SIDA B
1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant sak med Elvis tidiga karriär är att han gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som hoppades över). Helt klart hade Elvis en stor beundran för Richard.
Hur låter det då? Tja, Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard – extas, Elvis – mer behärskad), men att Little Richard möjligtvis ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter trevande, nästan taffligt, något som kan peka på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.
2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som utan att vara en hit ändå frekvent dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. Exempelvis finns en fenomenal version på Live In Memphis från -74.
Originalet spelades in -54 av The Eagles. Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ’n B-grupp från femtiotalet med samma namn som spelade in några få singlar under sin korta bana.
The Eagles original är riktigt vasst och skiljer sig åtskilligt från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version lustigt nog inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.
3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
För mig är det här en av plattans främsta ögonblick. Här har man i RCA-studion fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Hade det inte varit för pianot skulle nog många vara övertygade om att det här var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD ”Live At The BBC” finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.
4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, inte en till överbliven Sun-låt…I’ll Never Let You Go tillför inget alls till skivan utan drar bara ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att till slut – när det redan är försent – öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte gav ut det här under Sun-epoken, men vad hade den då på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?
5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell – 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.
6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel även här är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.
Helhetsintrycket av den här skivan är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, som var med att radikalt förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader – sega som tuggummi. Man tröttnade på den redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli ”den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, då det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
(Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.)
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
I så fall hade det här blivit en osannolikt bra platta.
Det är nästan så att tanken svindlar – rockhistoriens bästa platta när genren fortfarande låg i vaggan. Men, det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket.
Betyg – en stark fyra
Popularity: 25% [?]
Permalink
