1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.27.11

Svenska LP-skivor #95 The Lee Kings ”Stop The Music” + 3 Guest Tracks By The Sunspots

Posted in Bilder, Min blogg at 2:49 e m

lee-kings.jpg

LEE KINGS BJUDER IN ETT OKÄNT UPPSTICKARGÄNG FÖR ETT GÄSTSPEL PÅ SIN DEBUT-LP

Det finns ett stort antal sätt för artister att gå till historien på. Ett av dom är att göra något som man inte får göra, bli ertappad och därpå bestraffad, ta sitt straff och sen förhoppningsvis få allmänhetens förlåtelse. I de flesta sådana fall så kan man vara rätt säker på att inte bli bortglömd i första taget.
Lenne & The Lee Kings gjorde pr3cis den resan.
Många av er känner till historien: Någon gång runt 1964 så började svenska popband medvetet plugga sina låtar på Tio-i-topp.
I den epoken, varje lördageftermiddag mellan klockan tre och fyra, befann sig två oika jurygrupper bestående av svenska lokala ungdomar i två svenska städer för att i direktsändning rösta fram sina favoriter. Dessa städer var alltid Stockholm plus en annan svensk stad. Den andra kunde vara Västerås, Malmö, Sundsvall eller någon annan större eller mindre stad i vårt land.
Då stad nummer två var utvald en tid i förväg så såg åtskilliga artister till att ”av en slump” ha en spelning i den andra staden fredagkvällen innan omröstningen då en av deras låtar skulle testas på Tio-i-topp.
Shanes gick hösten -64 med Let Me Show You Who I Am direkt in på första plats på. Händelsevis så hade gruppen spelat i Kiruna (!) kvällen innan och kört nämnda låt c:a tio gånger om och fick därigenom 98% av rösterna därifrån…Veckan därpå sjönk man ner till en tionde plats, räddades från att åka ut med en poäng, och var därefter aldrig nära en topplacering innan Let Me Show You åkte ut från listan.
Det här upprepades ett antal gånger av olika band under de närmaste åren tills Sveriges Radio fick nog och slog näven i bordet. Efter att Lee Kings gjort om samma bravad – röstkupp kom att bli det etablerade uttrycket – med sin Stop The Music, som gick från nionde plats till första från en vecka till en annan, så ville SR statuera exempel. Man annulerade helt enkelt den veckans lista körde alltihopa en gång till veckan därpå.
Ett logiskt förfarande hade kanske varit att helt enkelt diska Stop The Music, men så blev det inte. Veckan därpå, när började från scratch, så blev låten ändå femma och höll sig kvar åtskilliga veckor till. Jodå, nog fick både Stop The Music och gruppen publicitet allt. Alla visste helt plötsligt vilka Lenne and the Lee Kings var och att de spelat in en låt som hette Stop the Music.
Och än i dag minns många av ”de som var med” Lee Kings för just den där röstkuppen.

Bakom allt detta fanns det även ett band – Lee Kings aka Lenne And The Lee Kings, ett rutinerat gäng med ett par namnkunniga killar i truppen. Där fanns Lenne Broberg, Mike Watson – som på åttiotalet blev Little Mike med sin rock- och soulshow – och ”Bengan Dahlén som efter ale Kings dök upp i Fläsket Brinner och i Mikael Ramels kompband.

Det lustiga med den här skivan är att den är en föregångare till det som i dag går under namnet ”splitskiva”, dvs man delar en platta med ett annat band. Etablerade Lee Kings var nämligen bussiga nog att på sin andra LP låta helt okända Stockholms-bandet The Sunspots få med tre låtar.
The Sunspots?
Var inte ledsna om ni tidigare inte hört talas om The Sunspots, för ni är inte ensamma. De lämnade aldrig några djupare spår i svensk pophistoria. Jag tycker ändå att de på den här plattan visar prov på både musikalitet och skaparvilja.
Varför och hur det här med denna split-LP kom sig har jag ingen aning om. Måhända det var en nyck från skivbolaget, kanske tänkte man att det här skulle bli starten på ett nytt sätt att ge ut LP-skivor på: Ett etablerat gäng tillsammans med ett okänt namn som behövde uppmärksammas?
Hur som helst, nu blev det som det blev och därigenom så har jag här möjligheten att skriva lite om ett kortlivat och lite bortglömt svenskt popband som aldrig gav ut mer än två singlar – varav tre låtar från dessa hamnade på denna skiva – men som onekligen hade potential till mer.

Nu tar vi plattan – låt för låt!

THE LEE KINGS ”STOP THE MUSIC” Utgiven 1966 på Grand Prix

1) Stop The Music
Tja, som låt så där rakt upp och ner så är det väl kanske inte nånting som skulle ha gått till historien om det inte varit för det där med den där röstkuppen.
Hur som helst gillade jag ändå Stop The Music då och gör det än i dag, ändå väl medveten om att det musikaliskt inte är någon milstolpe i svensk pophistoria.
Lite grann är det här något av det Cadillac är för Hep Stars, dvs mer ett trademark som man inte analyserar utan bara konstaterar att det finns där. Stop The Music ÄR på nåt sätt Lee Kings. Det är bra svensk poplåt, om än långt från den bästa, men onekligen också en klassiker.

Vad jag vet så toppade ett danskt band, The Hitmakers, den danska topplistan 1965 med Stop The Music. Om det här är originalet eller om det är tvärtom vet jag inte. Det får bli osagt än så länge.

2) It’s Rainin’
Bra val av cover. Den enda artist jag annars har hört göra It’s Rainin’ är Irma Thomas. Självfallet är det en svåruppnåelig uppgift att mäta sig med den donnan, men helt oävet är inte det här. Det här ett av Lee Kings bästa bidrag till skivan.
(Irma Thomas, ja. Har ni hört hennes original på låten Time Is On My Side som Stones plockade upp? En riktig rökare!)

3) Sticks And Stones
En hit från 1960 med Ray Charles, en hans allra första listframgångar.
Det blir en klart godkänd version här av killarna med bra insatser över hela fältet. Trummor och – framför allt – gitarr tillåts briljera på ett som de på resten av skivan får göra bara sparsamt får göra.
Så här långt hade killarna gjort bra ifrån sig. Härifrån så går det dock tyvärr bara neråt…

4 Que Sera Sera
Det här är uppenbarligen ett försök till att kopiera PJ Probys version av Doris Days gamla slagdänga.
Låt mig uttrycka det så här: Om PJ hade hört det här eländet så skulle han ha emigrerat till Sverige, fast förvissad om att det här inte skulle finnas ens en antydan till konkurrens från andra artister.
Med andra ord – det här är helt vedervärdigt.
Kanske är det här okej för den som inte har hört förebilden, men har man det så blir domen skoningslös. Kan vara det allra sämsta jag hört från svenskt sextital.

5) Like A Rolling Stone
Jo ni läser rätt. Det ÄR en cover på Bob Dylans Like A Rolling Stone. Minst sagt ett udda val som man svårligen kan tänka sig ska funka.
Det är inte speciellt lyckat heller, även om det är ett lyft från låten innan, och nog ändå bättre än vad som står att läsa på innerkonvolutet till en väl spridd svensk samlings-LP (”åtalbart”). Kruxet är att grabbarna gör en cover på en av pop/rockhistoriens bästa låtar, och resultatet kan bara bli ett. Till deras försvar kan sägas att de försökte.
Inte helt oävet, långt ifrån bra, men framför allt helt meningslöst.

Sida 2

1) L.O.D.
Låter mest som något från Frälsningsarmens repertoar, och jag menar verkligen vad jag skriver.
Lättviktigt och inte bra ur något perspektiv alls. Trots det blev det en listetta på Tio-i-topp.
Ett bedrövligt sätt att följa upp Stop The Music på.

2) Always And Ever
Skramligt och larmigt, men inte på något speciellt bra sätt. Dålig balans mellan sång och instrument gör att den förmodade tilltänkta garage-feelingen aldrig uppstår. Sticket som bryter av var nog tänkt att ge lite spänst till kompositionen, men känns mest bara krystat
Det är rent utsagt dålig sång här, lägg på det ett munspel som av en händelse är ett munspel i fel tonart, något som trakteraren inte verkar bekymras ett jota av, och ni förstår att det här är ett mindre bottennapp.

THE SUNSPOTS

3) To Feel And To Hold
Och plötsligt låter det klart bättre!
Trots en lätt svajig sång så är Sunspots första bidrag på skivan flera resor mer spännande och kreativt än något som Lee Kings tidigare på skivan lyckats tota ihop..!
Det är opolerat, lite hafsigt producerat och inte helt genomarbetat men det formligen sprutar talang och spelglädje om alltihopa!
Det här är en låt som det är en fröjd att lyssna på. Märkligt nog så låter det som något från The Band eller Beach Boys från början på 70-talet.
Riktigt fascinerande.

4) Romance
Och så ytterligare en liten pärla från Sunspots!
Även här finns en del att önska vad gäller sången, men det är en riktigt intressant skapelse.
Det som slår mig mest här är hur spännande arren är, de djärva harmonier killarna ger sig in i och hur väl de lyckas.
Samma sak här som på låten innan, det är inte finslipat eller välproducerat vilket nästan är ett måste för den här typen av musik, men det är musik som ofelbart fångar lyssnaren.
Det låter även här betydligt mer sjuttiotal än -66.

5) She Said That She Loves Me
Rockigare än de två föregående, till viss del påminnandes om Brian Poole’s Do You Love Me, men med en viss Johnny Rivers-touch på arret.
Betydligt mer rudimentärt än To Feel And To Hold och Romance men med en urläcker kör i slutet på sticken.

För att i några få ord summera upp det här så…jo, Sunspots låter bättre, mer energitäta, mer sugna, mer kreativa – helt enkelt hungrigare än Lee Kings.
De bjuder på tre intressanta låtar med fantasifulla arrangemang och även om det på det vokala svajar lite grann både här och där känns det riktigt bra att luta sig tillbaka och lyssna på Sunspots tre bidrag. Lee Kings sju, även om två av dessa samma år hade toppat Tio-i-topp, känns överlag mer avslagna och snudd på som på någon slags auto-pilot.

Riktigt synd att det här är det enda som finns i LP-väg med The Sunspots. Förutom de här spåren finns det bara en singelbaksida kvar att lyssna på för den som vill höra mer. Här verkar det ha funnits talang och skaparkraft för att ha kunnat uträtta betydligt större saker. Tre veckor i Sveriges bästa studio och ”Henkan” Henriksson som producent så hade kanske Sveriges popkarta sett annorlunda ut…

Okay – Lee Kings tre första låtar på plattan är ju faktiskt riktigt bra. Det är därefter som det spricker.
En teori är att övriga spår spelades in med en dags varsel (”Vi ska ge ut en LP med er, inte en EP! I morgon kväll får ni spela in ett gäng nya låtar! Verkställ!”). För, ärligt talat, så taffligt som det låter om ett par av Lee Kings låtar är bara inte försvarbart.

Slutbetyg: Lee Kings en tvåa och Sunspots en fyra.

Popularity: 33% [?]

18 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.27.11 at 5:42 e m

    Lee Kings gitarrister var ju ganska mycket extra intressanta genom att båda, Bjarne Möller och Bengan Dahlén, ingick i Hansson & Karlsson vid skilda tillfällen. Dahlén var också med i ett av landet bästa band genom tiderna, Jaguar. Där ingick ju även en annan av de intressanta gitarristerna, Roffe Scherrer, som spelat i både Steampacket och Kebnekajse. Tragiskt nog hängde han ju upp gitarren för gott för omkring 15 år sedan, vill jag minnas, och spelar nu på den gyllene harpan.
    En annan utöver-det-vanliga-begåvad Roffe, Roffe Färdigh, spelade ju i Sunspots. Senare hörde jag honom många gånger med Basse Wickman, på den tiden drivande batteristen Sören Björklund och Lill-Hasse (bas) spelade med honom. Var tog han vägen, den där ettrige lille ålänningen Björklund?
    Var det inte så, för att avrunda, att Lenne hade ett förflutet som rock-kung i Finland? Rock-Lenne, eller något liknande? Är minnet intakt, Micke? Give us what you’ve got!

  2. Micke said,

    02.27.11 at 5:58 e m

    Lee Kings gitarister, ja…Just därför är det märkligt att albumspåren inte är starkare än de är. Kvalitet och musikalitet fanns onekligen.
    Övriga frågor återkommer jag till senare i kväll.

  3. Stjofön Presley said,

    02.27.11 at 8:38 e m

    Apropå Hansson & Karlsson, där Dahlén och Möller från Lee Kings i någon form ingick: Har det noterats att Kebne, där ovan nämnde Roffe Scherrer ju fanns med inledningsvis, spelat in H&K:s Tax free på senaste platta? Som dessutom är för jädra bra. Det är som om Kebne tagit fasta på all sin kunskap och fäst den på pränt. Vad säger en rutinerad UNT:are som Gustavsson? Och vad säger du Micke, om Kebnes nya?

  4. Micke said,

    02.27.11 at 9:03 e m

    Jag har ju det stora privilegiet att då och då få musicera med Kenny från Kebnekaise, och är därmed fullt införstådd med att dom just i dagarna är på gång att släppa en ny skiva. Den har jag dock ännu inte hört.
    För att dra ut på resonemanget lite mer: Snart är även Thorsten Flincks nya skiva klar med gitarrspel från både bloggansvarige utgivaren och Kenny H.

  5. Stjofön Presley said,

    02.27.11 at 9:39 e m

    Fy fasen vad jag blir avundsjuk! På allvar! Jag vet inte hur du, Micke, lirar, men Kenny har jag en absolut klar bild av som sträcker sig – kort sagt – väldigt långt tillbaks i tiden. Ja, så långt tillbaks att The Fourmost fortfarande var ett hett namn, nästan lika heta som Ken Levy & The Phantoms. Eller T-Boones…
    Som sagt, I envy you!

  6. Micke said,

    02.27.11 at 9:48 e m

    Jag är ödmjukt tacksam mot det öde som dragit in mig i detta.

  7. Stjofön Presley said,

    02.27.11 at 10:11 e m

    Och jag får säga detsamma till det öde som fört mig till denna blogg!

  8. Micke said,

    02.27.11 at 10:26 e m

    Tackar ödmjukast återigen!

  9. Peter Lindgren said,

    02.27.11 at 11:44 e m

    Jag skulle också vilja ge Lee Kings en tvåa. Jag såg dem i Eskilstuna 1965 och de gjorde verkligen ett tamt intryck. Finska Jormas var förband och öste på i två timmar (med en trumslagare som jag då jämförde med Keith Moon!) så vi tonåringar i publiken var svettdrypande och närmast utmattade. Vi fick en välbehövlig paus då Lee Kings i en halvtimme körde Stop The Music och LOD -knappast blodtryckshöjande… Sen kom Jormas äntligen tillbaka och körde slut på oss under två timmar till.
    Fast jag tog Lee Kings autografer och försökte inte ens få Jormas – och vykortet med Lenne och grabbarna har jag kvar än idag…

    PS Jag har inget som helst minne av att de körde PJ Proby´s Que Sera Sera, jag hade den på skiva och var ivrig Proby-fan. Här har jag fullt förtroende för Micke och är övertygad om att jag inget missat.

  10. Micke said,

    02.28.11 at 2:53 f m

    Jo, det är märkligt att Lee Kings med de namnkunniga gubbar de hade inte presterade bättre än de gjorde. LOD, jag tvivlar på att de är stolta över den i dag. Den må ha toppat Tio-i-topp hur mycket som helst, bra är den inte.

  11. Lena Wärmé said,

    03.01.11 at 4:11 e m

    Tack Micke för en intressant recension. Undras vad som hände med Sunspots.
    Någon som vet?

  12. Lena Wärmé said,

    03.01.11 at 4:31 e m

    Tack igen för att du gjort mig uppmärksam på Irma Thomas. Hennes namn lät flyktigt bekant och jag tog fram hennes version av ”Time is …” på Youtube. Så bra !! Jag lyssnade också på ”I need your love so bad” som jag ofta spelar med Fleetwood Mac men hennes version är bättre. Vilken röst och vilken känsla!

  13. Micke said,

    03.01.11 at 6:56 e m

    Tack själv Lena!
    Jo, det vore intressant att få höra något mera initierat om Sunspots.
    En del går att hitta i Stora Popboken…för den som har glädjen att äga ett ex. av det sedan lång tid tillbaka utsålda mindre mästerverket.
    Och Irma Thomas, en artist i det fördolda, nästan helt utan några större säljframgångar, men som än i dag hittar nya beundrare.
    Lite lätt bisarr värld vi lever i…

  14. Olle said,

    03.01.11 at 7:55 e m

    Det här får väl sorteras under ”Meningslösa saker om svensk pop under 60-talet”: Det var i Malung som Lee Kings kuppade med Stop the music. Stockholm gav 17 poäng medan Malung drämde till med 92. Killarna i bandet hade på fredagkvällen lovat att spela gratis på en skoldans på lördagen om man röstade på deras bidrag till Tio-i-Topp, som veckan innan hamnat på en blygsam niondeplats. I och med kuppen petades We can work it out med Beatles ned till andraplatsen. Det var lördagen den 8 januari 1966. När det hela avslöjades kallade Expressen det för en pop-kupp, en benämnig som fanns parallellt med röstkupp.
    Ett annat svenskt band gjorde om bedriften på försommaren 1967.

    Vet att Lee Kings hittade Stop the music i Finland, så Mickes teori stämmer nog.

  15. Micke said,

    03.04.11 at 1:40 f m

    Nån som har nåt att säga om Sunspots?

  16. Jassa said,

    03.14.11 at 6:18 e m

    Jag har deras singel She said that she loves me. En röd vinyl på Gazell vill jag minnas. Tycker det är en av 60-talets bättre rocklåtar från Sverige med en stor dos av rått garage. Har även nämnda LP men gillar bara Sunspots (för vars skull jag köpte den) om sanningen ska fram. Vet absolut inget om grabbarna så jag sög girigt i mig det du skrev. Några veckor med Henkan och Emis studio i Skärmabrink hade nog gjort susen. Men då skulle den gode H först fått ta några bira så han inte polerade till dem för mycket. :-)
    Hoppas någon kunnig person kna upplysa oss om bandet.

  17. Sonne said,

    03.30.12 at 1:38 e m

    Hej alla Sunspotsdiggare! Kul att höra! Här kommer några sanningar direkt från mikrofonstativet. Still going strong är Roffe Färdig och undertecknad – Sonne. Visst vi låg långt framme i utvecklandet av musiken i mitten av 60-talet. Bl.a gjorde vi en låt 1965 som spolades av Sonet, där vi sjöng på svenska, som var flera år före Yesterday och Beatles. Undrar vad som hänt om Henkan producerat den åt oss……. Det vR Jg som sjöng och skrev de flesta av våra egna låtar. Roffe Färdig ansågs på den tiden som en gitarrist fullt i klass med Janne Schaffer. Vi tyckte själva att vi var ett av de bästa banden men vi fick tyvärr aldrig till det riktigt. Lumpen splittrade os åt olika håll men innan dess hann vi med att turnera i folkparkerna 1965 med Larry Finnegan och Big Dee Irwing. Jag la upp en någon försenad video med To Feel and To Hold på You Tube förra året. Lättast att hitta den är att söka på The Sunspots Band. Enjoy and Keep Rockin´!!!!!!!!!
    Sonne

  18. Micke said,

    03.30.12 at 5:41 e m

    Stort tacck, och sug åt er båda två av allt beröm som jag och andra öser över er!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *