02.27.11
Posted in Bilder, Min blogg
at 2:49 e m
LEE KINGS BJUDER IN ETT OKÄNT UPPSTICKARGÄNG FÖR ETT GÄSTSPEL PÅ SIN DEBUT-LP
Det finns ett stort antal sätt för artister att gå till historien på. Ett av dom är att göra något som man inte får göra, bli ertappad och därpå bestraffad, ta sitt straff och sen förhoppningsvis få allmänhetens förlåtelse. I de flesta sådana fall så kan man vara rätt säker på att inte bli bortglömd i första taget.
Lenne & The Lee Kings gjorde pr3cis den resan.
Många av er känner till historien: Någon gång runt 1964 så började svenska popband medvetet plugga sina låtar på Tio-i-topp.
I den epoken, varje lördageftermiddag mellan klockan tre och fyra, befann sig två oika jurygrupper bestående av svenska lokala ungdomar i två svenska städer för att i direktsändning rösta fram sina favoriter. Dessa städer var alltid Stockholm plus en annan svensk stad. Den andra kunde vara Västerås, Malmö, Sundsvall eller någon annan större eller mindre stad i vårt land.
Då stad nummer två var utvald en tid i förväg så såg åtskilliga artister till att ”av en slump” ha en spelning i den andra staden fredagkvällen innan omröstningen då en av deras låtar skulle testas på Tio-i-topp.
Shanes gick hösten -64 med Let Me Show You Who I Am direkt in på första plats på. Händelsevis så hade gruppen spelat i Kiruna (!) kvällen innan och kört nämnda låt c:a tio gånger om och fick därigenom 98% av rösterna därifrån…Veckan därpå sjönk man ner till en tionde plats, räddades från att åka ut med en poäng, och var därefter aldrig nära en topplacering innan Let Me Show You åkte ut från listan.
Det här upprepades ett antal gånger av olika band under de närmaste åren tills Sveriges Radio fick nog och slog näven i bordet. Efter att Lee Kings gjort om samma bravad – röstkupp kom att bli det etablerade uttrycket – med sin Stop The Music, som gick från nionde plats till första från en vecka till en annan, så ville SR statuera exempel. Man annulerade helt enkelt den veckans lista körde alltihopa en gång till veckan därpå.
Ett logiskt förfarande hade kanske varit att helt enkelt diska Stop The Music, men så blev det inte. Veckan därpå, när började från scratch, så blev låten ändå femma och höll sig kvar åtskilliga veckor till. Jodå, nog fick både Stop The Music och gruppen publicitet allt. Alla visste helt plötsligt vilka Lenne and the Lee Kings var och att de spelat in en låt som hette Stop the Music.
Och än i dag minns många av ”de som var med” Lee Kings för just den där röstkuppen.
Bakom allt detta fanns det även ett band – Lee Kings aka Lenne And The Lee Kings, ett rutinerat gäng med ett par namnkunniga killar i truppen. Där fanns Lenne Broberg, Mike Watson – som på åttiotalet blev Little Mike med sin rock- och soulshow – och ”Bengan Dahlén som efter ale Kings dök upp i Fläsket Brinner och i Mikael Ramels kompband.
Det lustiga med den här skivan är att den är en föregångare till det som i dag går under namnet ”splitskiva”, dvs man delar en platta med ett annat band. Etablerade Lee Kings var nämligen bussiga nog att på sin andra LP låta helt okända Stockholms-bandet The Sunspots få med tre låtar.
The Sunspots?
Var inte ledsna om ni tidigare inte hört talas om The Sunspots, för ni är inte ensamma. De lämnade aldrig några djupare spår i svensk pophistoria. Jag tycker ändå att de på den här plattan visar prov på både musikalitet och skaparvilja.
Varför och hur det här med denna split-LP kom sig har jag ingen aning om. Måhända det var en nyck från skivbolaget, kanske tänkte man att det här skulle bli starten på ett nytt sätt att ge ut LP-skivor på: Ett etablerat gäng tillsammans med ett okänt namn som behövde uppmärksammas?
Hur som helst, nu blev det som det blev och därigenom så har jag här möjligheten att skriva lite om ett kortlivat och lite bortglömt svenskt popband som aldrig gav ut mer än två singlar – varav tre låtar från dessa hamnade på denna skiva – men som onekligen hade potential till mer.
Nu tar vi plattan – låt för låt!
THE LEE KINGS ”STOP THE MUSIC” Utgiven 1966 på Grand Prix
1) Stop The Music
Tja, som låt så där rakt upp och ner så är det väl kanske inte nånting som skulle ha gått till historien om det inte varit för det där med den där röstkuppen.
Hur som helst gillade jag ändå Stop The Music då och gör det än i dag, ändå väl medveten om att det musikaliskt inte är någon milstolpe i svensk pophistoria.
Lite grann är det här något av det Cadillac är för Hep Stars, dvs mer ett trademark som man inte analyserar utan bara konstaterar att det finns där. Stop The Music ÄR på nåt sätt Lee Kings. Det är bra svensk poplåt, om än långt från den bästa, men onekligen också en klassiker.
Vad jag vet så toppade ett danskt band, The Hitmakers, den danska topplistan 1965 med Stop The Music. Om det här är originalet eller om det är tvärtom vet jag inte. Det får bli osagt än så länge.
2) It’s Rainin’
Bra val av cover. Den enda artist jag annars har hört göra It’s Rainin’ är Irma Thomas. Självfallet är det en svåruppnåelig uppgift att mäta sig med den donnan, men helt oävet är inte det här. Det här ett av Lee Kings bästa bidrag till skivan.
(Irma Thomas, ja. Har ni hört hennes original på låten Time Is On My Side som Stones plockade upp? En riktig rökare!)
3) Sticks And Stones
En hit från 1960 med Ray Charles, en hans allra första listframgångar.
Det blir en klart godkänd version här av killarna med bra insatser över hela fältet. Trummor och – framför allt – gitarr tillåts briljera på ett som de på resten av skivan får göra bara sparsamt får göra.
Så här långt hade killarna gjort bra ifrån sig. Härifrån så går det dock tyvärr bara neråt…
4 Que Sera Sera
Det här är uppenbarligen ett försök till att kopiera PJ Probys version av Doris Days gamla slagdänga.
Låt mig uttrycka det så här: Om PJ hade hört det här eländet så skulle han ha emigrerat till Sverige, fast förvissad om att det här inte skulle finnas ens en antydan till konkurrens från andra artister.
Med andra ord – det här är helt vedervärdigt.
Kanske är det här okej för den som inte har hört förebilden, men har man det så blir domen skoningslös. Kan vara det allra sämsta jag hört från svenskt sextital.
5) Like A Rolling Stone
Jo ni läser rätt. Det ÄR en cover på Bob Dylans Like A Rolling Stone. Minst sagt ett udda val som man svårligen kan tänka sig ska funka.
Det är inte speciellt lyckat heller, även om det är ett lyft från låten innan, och nog ändå bättre än vad som står att läsa på innerkonvolutet till en väl spridd svensk samlings-LP (”åtalbart”). Kruxet är att grabbarna gör en cover på en av pop/rockhistoriens bästa låtar, och resultatet kan bara bli ett. Till deras försvar kan sägas att de försökte.
Inte helt oävet, långt ifrån bra, men framför allt helt meningslöst.
Sida 2
1) L.O.D.
Låter mest som något från Frälsningsarmens repertoar, och jag menar verkligen vad jag skriver.
Lättviktigt och inte bra ur något perspektiv alls. Trots det blev det en listetta på Tio-i-topp.
Ett bedrövligt sätt att följa upp Stop The Music på.
2) Always And Ever
Skramligt och larmigt, men inte på något speciellt bra sätt. Dålig balans mellan sång och instrument gör att den förmodade tilltänkta garage-feelingen aldrig uppstår. Sticket som bryter av var nog tänkt att ge lite spänst till kompositionen, men känns mest bara krystat
Det är rent utsagt dålig sång här, lägg på det ett munspel som av en händelse är ett munspel i fel tonart, något som trakteraren inte verkar bekymras ett jota av, och ni förstår att det här är ett mindre bottennapp.
THE SUNSPOTS
3) To Feel And To Hold
Och plötsligt låter det klart bättre!
Trots en lätt svajig sång så är Sunspots första bidrag på skivan flera resor mer spännande och kreativt än något som Lee Kings tidigare på skivan lyckats tota ihop..!
Det är opolerat, lite hafsigt producerat och inte helt genomarbetat men det formligen sprutar talang och spelglädje om alltihopa!
Det här är en låt som det är en fröjd att lyssna på. Märkligt nog så låter det som något från The Band eller Beach Boys från början på 70-talet.
Riktigt fascinerande.
4) Romance
Och så ytterligare en liten pärla från Sunspots!
Även här finns en del att önska vad gäller sången, men det är en riktigt intressant skapelse.
Det som slår mig mest här är hur spännande arren är, de djärva harmonier killarna ger sig in i och hur väl de lyckas.
Samma sak här som på låten innan, det är inte finslipat eller välproducerat vilket nästan är ett måste för den här typen av musik, men det är musik som ofelbart fångar lyssnaren.
Det låter även här betydligt mer sjuttiotal än -66.
5) She Said That She Loves Me
Rockigare än de två föregående, till viss del påminnandes om Brian Poole’s Do You Love Me, men med en viss Johnny Rivers-touch på arret.
Betydligt mer rudimentärt än To Feel And To Hold och Romance men med en urläcker kör i slutet på sticken.
För att i några få ord summera upp det här så…jo, Sunspots låter bättre, mer energitäta, mer sugna, mer kreativa – helt enkelt hungrigare än Lee Kings.
De bjuder på tre intressanta låtar med fantasifulla arrangemang och även om det på det vokala svajar lite grann både här och där känns det riktigt bra att luta sig tillbaka och lyssna på Sunspots tre bidrag. Lee Kings sju, även om två av dessa samma år hade toppat Tio-i-topp, känns överlag mer avslagna och snudd på som på någon slags auto-pilot.
Riktigt synd att det här är det enda som finns i LP-väg med The Sunspots. Förutom de här spåren finns det bara en singelbaksida kvar att lyssna på för den som vill höra mer. Här verkar det ha funnits talang och skaparkraft för att ha kunnat uträtta betydligt större saker. Tre veckor i Sveriges bästa studio och ”Henkan” Henriksson som producent så hade kanske Sveriges popkarta sett annorlunda ut…
Okay – Lee Kings tre första låtar på plattan är ju faktiskt riktigt bra. Det är därefter som det spricker.
En teori är att övriga spår spelades in med en dags varsel (”Vi ska ge ut en LP med er, inte en EP! I morgon kväll får ni spela in ett gäng nya låtar! Verkställ!”). För, ärligt talat, så taffligt som det låter om ett par av Lee Kings låtar är bara inte försvarbart.
Slutbetyg: Lee Kings en tvåa och Sunspots en fyra.
Popularity: 33% [?]
Permalink
02.15.11
Posted in Min blogg
at 1:56 f m
En del LP-skivor har onekligen lite märkliga titlar. Spotnicks platta Back In The Race är en av dom. ”Jaha, och varför då då” kanske ni undrar?
Jo, det här är inte, som man skulle kunna tro, fråga om en comeback-skiva, utan den femtonde och sista skivan innan gruppen, om än för en kort tid, gick i graven. Skivan Something Like Country, som kom ett år senare, efter grabbarnas paus, skulle ju förstås ha hetat Back In The Race, men självklart så är det alltid lättare att se saker i ett perspektiv. Namnet på LPn är alltså bara lika med namnet på en av skivans tolv låtar, ingenting annat. Efter detta så la sputnickarna sina gitarrer på hyllan…men bara för en kort tid. Efter det så har det gått fyra nya decennier, så allt tyder på att det var en rättsatsning att köra vidare.
Nåväl, skivan som ska avhandlas den här gången är alltså den sista skivan innan uppehållet, skiva nummer femton i ordningen.
Hur låter då Göteborgs stolthets skiva nummer femton?
Läs vidare under och bli klokare!
THE SPOTNICKS ”BACK IN THE RACE” Utgiven 1970 på Polydor
Sida A
1) Wildwood Flower
Kalasstart på skivan! Klassisk Spotnickslåt med ett likaledes klassiskt Spotnickssound.
Tänk om det hade kunnat fortsätta så här plattan igenom.
2) Back In The Race
”Endast det bästa är gott nog åt Sparre!” tycker jag mig höra i inledningen i en a cappella-kör. Internt skämt, Sparre är ett av de största Spotnicks-fansen, kanske det allra största, och inledningen är en hyllning till denne. Om det hade stannat vid det här tramset på skivan så hade det varit OK, nu gjorde det inte det, tyvärr. Mer om det senare.
Back In The Race är en cover på Glen Campbells original från 1967, en helt OK sådan, om än inte det mest spännande valet av låt att spela in.
3) Pussy Wiggle Stomp
Instrumental i 7/4-dels takt. Det mest kända spåret från trumpetaren och bandledaren Don Ellis skiva Autumn från 1968.
Spotnicks version är väl mer rolig än direkt bra, men det räcker ju ganska långt att man uppenbart hade kul när man spelade in det här.
4) Everybody’s Talkin’
En cover, på Harry Nilssons låt från filmen Midnight Cowboy.
Lustigt nog så har grabbarna pusslat om låten i mitten jämfört med originalet, men låten innehåller ändå lika många takter som Nilssons version.
Bob Lander är en bra sångare, men kanske inte riktigt av samma kaliber som Harry Nilsson, och Spotnicks arr känns överlag lite mer easy-listening än originalet, så…tyvärr blir det nog tummen ner.
För övrigt…visste ni om att det INTE är Harry Nilsson själv som skrivit denna klassiker? Det är den numera bortgångne aldrig speciellt kände kompositören Fred Neil som har totat ihop Everybody’s Talkin’.
5) Lodi
Instrumental version på Creedence klassiker.
Tja…välspelad men inte mer än så. Känns lite trist och poänglöst.
6) Gone Gone Gone
Cover på en av Everly Bros. allra sista hit från år 1965.
Allt inleds med en märkligt tramsig högläsning från ett antal medlemmar i gruppen av texten till själva låten. Mot slutet, runt vers tre, så går det stegvis över i a capella-sång – improviserad som det verkar.
Bedrövligt och inte ens roligt första gången. Man undrar bara vad det är för grottmänniskor som mumlar för sig själva. Studentikost/firmafest. Hur kunde kapten Winberg släppa igenom det här?
I den fenomenala boken om Spotnicks, som kom ut för ett par år sedan, så finns det ett tidningsurklipp där just det här med tramset före vissa låtar debatteras. Intressant att läsa, men jag kan för mitt liv inte förstå hur perfektionisten Winberg kunde tycka att det här var värt att inte bara ha med utan även att ta strid för.
Nästan tragikomiskt att låten när den väl startar, efter nästan två minuter, är riktigt bra. Svag sång men ett kanonkomp i bästa Creedence- eller Lonnie Mack-anda.
En lustig poäng är att Robert Plant och Allison Krauss 2007 gjorde en cover på Gone Gone Gone på deras album Raisnin’ Sand…Tror inte att det var Spotnicks version som dom hade hört innan dom spikade det valet.
Sida B
1) Te Dans Me’ Karlstatösera
Kanonversion av Sven-Ingvars hit från -63. Allt i gammal god Spotnicks-anda, bortsett från det vokala partiet i mitten där allt helt plötsligt gått över i moll och där kören närmast låter som Don-kosackerna!
Stilbrott? Helgerån? Kanske det, men det låter som om killarna haft rolig timme i studion, och ohjälpligen så smittar deras humör av sig.
Onekligen lustigt att vilken låt Bosse än tar sig an så låter det Spotnicks om det. Det här skulle aldrig ha kunnat vara Shadows, Ventures eller något annat gitarrgäng från den epoken. Det står bara skrivet i pannan här: The Spotnicks med Bosse Winberg!
Även här så förekommer det lite trams i inledningen, den här gången i form av en fejkad radio-jingle, men i det här fallet så funkar det faktiskt.
2) Putti Putti
Jay Epae hamnade för evigt i en hel generations minne med EN säger en låt, nämligen just den här låten Putti Putti. Må vara för att både titel och artistnamn sticker ut, må vara att det är en låt som direkt sätter sig i huvudet på lyssnaren, alla som var med kommer ihåg Putti Putti.
Här – återigen – en lekfull version på denna som dock inte tillför speciellt mycket mer än så…
Onekligen snyggt dobro-spel på slutet dock. Om det är Bosse så har han onekligen många strängar (!) på sin lyra.
3) Diamonds
Betydligt bättre här! Kan nog vara plattans starkaste kort.
En cover på Jet Harris och Tony Mehaans monsterhit från 1963.
Originalet spelades av Harris på en sex-strängad bas. Så icke Bosse Winberg som kör på sitt vanliga sätt vilket, som alltid, ger det hela en omisskännelig Spotnicks-touch.
Väldigt bra det här, skulle passat perfekt i en Western, eller varför inte i en Tarantinofilm.
4) Muddy Mississippi Line
En Bobby Goldsboro-hit från samma år.
Kanske inte det mest givna valet av en cover, men inte helt fel heller.
Hyfsad version om än inte av det mer sensationella slaget.
Som helhet ändå en av skivans ljummare låtar.
5) Soulful Strut
Onekligen brokigt val av covers…Här Young-Holts instrumentala jazz/easy listening-hit från 1968.
Spotnicks version är av förklarliga skäl betydligt simplare och mindre påkostad, något som inte hindrar spåret från att vara ett minst sagt trevligt stycke musik. En klar Booker T and The MGees-feeling över produktionen, och dom gör det riktigt bra!
6) For What It’s Worth
Och se där; en Buffalo Springfield-cover!
Helt OK, till och med förvånande bra, om än med den lilla haken att den inte riktigt når upp till originalet. Jag säger ändå tummen upp för ett djärvt val och ett klart godkänt genomförande.
Som helhet en lite avslagen skiva för att vara från Spotnicks. Spotnicks är ändå Spotnicks, och jämfört med det mesta samtida i Sverige så är spelandet, det naturliga flytet och fantasirikedomen på en imponerande nivå. Det som å den andra sidan sänker helheten är, framför allt, det infantila tramsandet men även en lite loj attityd till det hela, som om att man inte riktigt tar det hela på fullt allvar.
OK, det är ju tämligen uppenbart när det gäller en del spår på skivan, men även överlag så känns det som om det fanns mer att ge hela tiden, men att man nöjde sig med det som var. Sådär, typ med en klackspark. Och varför göra så mot sig själv och sina fans över hela vår jord när man får förmånen att ge ut sin femtonde LP på mindre än tio år?
Nu är det ju alltså inte dåligt någonstans alls, bara en smula avslaget här och där, och dessutom med ett par låtval som väl tål att diskuteras, ex. Putti Putti och Muddy Mississippi Line.
Överlag så visar ändå grabbarna upp en imponerande bredd med alla de stilar som finns representerade på plattan. Alla typer av genrar tycks kännas ganska så hemtama för de vid den här tiden tämligen rutinerade herrarna.
Framförallt kompet är mycket imponerande plattan igenom, och färske medlemmen Göran Samuelsson på orgel visar sig vara ett riktigt ess.
Då Spotnicks vid den här tiden bytte medlemmar som andra byter underkläder så kan det ju vara på sin plats att komma en fullständig lista på medverkande musiker på just den här skivan.
Gitarr Bo Winberg
Gitarr Sång Bo Starander
Bas Magnus Ellsberg
Orgel Göran Samuelsson
Trummor Tommy Tausis
När det låter som bäst är ändå otvivelaktigt vid de tillfällen då Bosses gitarr träder in och tar över, som på Diamonds och Wildwood Flower. Då är det klassisk Spotnicks och just det som en gång var den grundläggande orsaken till att gruppen överhuvudtaget kom utanför sin replokal i Göteborg för att erövra världen för sisådär ett halvsekel sen.
Det här är en bra skiva från en mycket driven svensk grupp, men samtidigt också en splittrad och ofokuserad skiva från ett gäng som kanske inte längre visste vad dom skulle hitta på och i stället gick in i studion och hade allmän lekstuga i ett par dar.
Slutbetyg: en TREA!!!
Popularity: 33% [?]
Permalink
02.07.11
Posted in Min blogg
at 12:42 f m
DET FINNS EN BÖRJAN OCH DET FINNS ETT SLUT
Sen jag var fjorton år så har Gary Moore funnits med mig i mitt liv, så icke längre. I kväll, i morgon och för all framtid så är det inte längre så.
Gary Moore avled på sitt hotellrum i Spanien under något så banalt som en semesterresa. Och allt är bara så förbannat sorgligt.
Men, låt oss gå tillbaka 41 år i tiden, till då jag var just fjorton år.
Rock Buster var namnet på en samlings-LP, en dubbel, som skivbolaget CBS släppte 1970 innehållandes en hel del av dåtidens både etablerade och kommande artister.
Santana, Miles Davis, Blood Sweat & Tears, Bob Dylan, Soft Machine, Al Kooper, Robert Wyatt, Redbone, Edgar Winter m.m. fanns med på den här skivan. Men, även ett gäng okända artister och grupper gick att hitta där, namn som CBS hoppades skulle bli framtidens stjärnor. Skid Row var en av dessa grupper. An Awful Lot Of Woman hette deras bidrag. En en och en halv minut lång låt av hårdrocksstuk i ett vansinnestempo där bas och gitarr spelade oerhört komplicerade fraser unisont och med en sångstämma som gick parallellt med instrumenten. Allt med blixtens hastighet. I mitten kom så ett gitarrsolo som var något av det värsta jag någonsin hade hört; en snabbhet och en intensitet som jag adrig tidigare stött på och löpningar som fritt vandrade mellan moll och dur på ett sätt som helt enkelt fick mig att häpna.
Vem var den gitarristen? På skivomslaget stod skrivet att gruppen hette Skid Row och att LPns namn var Skid. Den skulle jag självklart köpa så fort jag bara fick chansen!
Lätt var den inte att hitta, det tog ett bra tag innan jag på Skivbörsen vid S:t Eriksgatan kunde hitta ett exemplar av LPn Skid. Redan på plats i butiken så läste jag på baksidan att gruppen i fråga var från Irland och att medlemmarna fortfarande var tonåringar. Gitarristens namn var Gary Moore och han var 17 år när skivan spelades in.
Otroligt.
Som den aspirerande gitarrist som jag precis blivit gick jag hem och lyssnade omgående på Skid för all lära mig och för att få inspiration. Jag kom att spela LPn dagligen under lång tid framöver. Jag försökte idogt att planka Garys alla riff och solon på skivan. Lönlöst givetvis, det här var absolut inte på nån nybörjarnivå.
Ett år senare så hittade jag gruppens andra skiva 34 hours och…ja, så där har det hållit på sen dess. Garys vandring genom rockhistorien från Skid Row till Thin Lizzy. Från sitt eget Gary Moore Band till Colosseum 2. Från Lizzy igen till G-Force.
Och så via Greg Lake Band till den solokarriär som startade på Marquee Club sommaren 1982.
Och där befann jag mig, och just där satte jag mitt lilla avtryck i rockhistorien som de flesta inte har en aning om. Mer om det längre ner…
Under de här åren så träffade jag Gary tre gånger. Inte direkt nån charmknutte utan tvärt om en lite butter figur, om än inte direkt otrevlig. Uppenbarligen en människa som ville gå sin egen väg här i tillvaron. Inte bufflig, men heller inte den som dunkar en i ryggen och frågar hur man mår.
Alla spelningar i Sverige med olika band där Gary var med och hans egna solospelningar såg jag fram till slutet av 80-talet då min bekvämlighet började ta över. Det sista jag såg var konserten med Jack Bruce och Ginger Baker på Cirkus 1995.
I allt detta så har jag hela tiden, under alla år, hållit Gary Moore som (ironiskt i dag) den störste nu levande gitarristen, med innebörden ”efter Hendrix”. Den Hendrix som nog ändå som artist får räknas som ståendes ett trappsteg högre än det mesta det senaste halvseklet, gick lustigt nog bort ganska exakt då Gary först dök upp på skiva.
Om Garys storhet och varför han då skulle vara bättre än andra samtida som Clapton, Beck, Page, Santana, van Halen osv orkar jag i dag inte gå in på, det känns bara meningslöst. Många håller ändå inte med och en ändlös disskussion uppstår som vi här och nu gott kan undvika.
Men, jag vill understryka att den Gary Moore som jag älskade och som kom att forma stor del av mitt eget musicerande inte är den Gary Moore som kom att bli känd som någon form av bluescover-artist, utan den från sjuttio- och början på åttiotalet talet frenetiske, genialiske, banbrytande, stilbildande Gary Moore som ändå hela tiden stod i en mediaskugga och knappt ens bland musiker eller musikskribenter var speciellt välkänd.
Den Gary Moore är just den som jag kom att mer eller mindre dyrka. Låt oss säga på ett ungefär perioden från 1970 till 1987. Allt där var mer eller mindre fantastiskt i mina öron.
Om bluesperioden som följde vill jag helst inte yttra mig, den känns mest bara främmande för mig, och var även för Gary själv mest tänkt som ett temporärt avbrott i hårdrocken. Hade jag bara hört bluesen från Gary så hade jag nog aldrig brytt mig speciellt. Det paradoxala är ju att LPn Still Got The Blues blev en monumental framgång och kom att överskugga nästan allt annat Gary hade gjort innan och kom att göra efteråt. Men…den skivan och de följande bluesplattorna var helt enkelt inget för mig.
De sista femton åren kom att bli en ganska fragmentarisk period i Garys liv med skivor som varierade hej vilt i stilarter. Hårdrock, blues, pop och t.o.m. techno-experiment. En del lät bra, en del mindre bra, få av skivorna lockade till en andra lyssning men överlag så var gitarrspelet fortfarande helt outstanding. Men vad göra när man kämpat i tjugo år för att överhuvudtaget hålla näsan över vattenytan och sen får en sån monumental hit som Still Got The Blues när man som minst anar det? Vad göra efter att man har varit på månen?
Väl medveten om att han förmodligen aldrig skulle kunna upprepa framgången med Stilll Got The Blues, men även att han nu hade sin framtid tryggad så försökte väl Gary sig på än det ena än det andra för att se vad han skulle trivas bäst med. Dark Days In Paradise från 1997 fick mig först att rysa av olust, men snabbt insåg jag att det bara var en Gary Moore i en annan kostym. Bitvis så är även det riktigt, riktigt bra och framför allt med mycket fint gitarrspel.
Men, i dag finns han alltså inte längre bland oss. Under en mycket stor del av mitt liv har Gary Moore varit med mig på ett eller annat sätt. Som gitarristförebild, på skivtallrik eller på scen. Alltid som en stor inspirationskälla, alltid som någon som gång efter gång gjort mitt liv på jorden till en betydligt trevligare och behagligare plats.
Att det från och med i dag inte längre är så känns bara bisarrt. Overkligt, tomt, ofattbart. Döden är aldrig vacker, så icke heller denna gång. Bara fullständigt meningslös…Meningslös och ofattbar.
Det finns en början och det finns ett slut. Gary Moore 4 april 1952-6 februari 2011.
Vila i frid är ett uttryck jag aldrig använt, för jag vet inte vad det står för, så jag säger bara; tack Gary för att ha gjort min egen och många andras jordavandring till en betydligt behagligare upplevelse. Utan dig så hade livet varit ett par snäpp tristare.
Men…vad var det nu för ett karvande i rockhistorien som jag gjorde den där gången på Marquee Club 1982?
Jo, jo jag tror att det var vid ett extranummer som Gary skakade hand med folket på främre raden under de inledande takterna på Back On The Streets Again, alldeles innan gitarren kommer igång. Stående – självklart – längst fram så fick jag tag i Garys hand och tryckte den hårt. Så pass hårt att han inte riktigt fick loss den i tid för det första riffet.
Hoppsan, tänkte jag, undrar om nån hörde det?
Ett par månader senare kom Garys platta Corridors Of Power ut. Som en liten bonus så följde en EP med tre låtar med, inspelade live på Marquee Club…och jodå, Back On The Streets Again fanns med där…Självklart så köpte jag skivan samma dag som den kom ut och fick därigenom också den limiterade EPn med på köpet. Hem och lyssna och…hör och häpna, man hade strykit hela det första riffet på inspelningen för att Gary missade sin inledningen på grund av min handtryckning!
Ett litet subtilt men ändå avtryck i rockhistorien.
Allt detta skrev jag utan planering eller korrigering på c:a 45 minuter på söndagkvällen någon timme efter dödsbudet. Kan nog liknas vid sorgebearbetning. Måhända översentimentalt här och var, vad vet jag. Det är ändå en sammanfattning av de tankar som kom över mig den kvällen.
Micke
Popularity: 30% [?]
Permalink
02.03.11
Posted in Min blogg
at 8:36 e m
…jag står fast vid allt som jag skrev om ”Visitors”, skulle kanske till och med velat bre ut mig än mer om hur bra den skivan är, MEN…i dag så lyssnade jag på Tages LP ”Studio”, recenserad för ett par år sen i dessa spalter, och, jo så är det; riktigt så bra som ”Studio” är faktiskt inte ”Visitors”…Men det är det å andra sidan väldigt få skivor överhuvudtaget som är…
Popularity: 31% [?]
Permalink
02.02.11
Posted in Min blogg
at 5:32 e m
ABBAS ÅTTONDE OCH SISTA ALBUM, SLUTET PÅ EN HELT MAKALÖS EPOK
Abbas sista studioalbum – Visitors – är också den av gruppens plattor som förmodligen, även från hardcore-fansen, lockat fram mest skiftande omdömen. Åtskilliga är de som tycker att det rör sig om gruppens svansång och ett ultimat bevis för att gruppen vid den här tiden hade bränt det bästa och mesta av sitt krut.
Påfallande lite på skivan minner också om karriärens höjdpunkter från åren -74 till -80. Inte en gjuten hit så långt örat når, väldigt långt från Ring Ring, Waterloo eller Mamma Mia. Inte ens i närheten av en låt i upp-tempo, typ Kisses Of Fire.
Men, det finns också de, i likhet med mig själv, som tycker tvärtom – att det här är ett av de bästa album som Abba gjorde under sin korta men intensiva karriär!
För det som är annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara sämre. Tvärtom! Här finns en mognad i komposition och arrangemang som är milsvidda ifrån de initiala, minst sagt trevande försöken på de första tre skivorna. Att Chess låg och lurade runt hörnet är tämligen uppenbart så här med trettio års perspektiv. Intrikata melodier och harmonier flätas hela skivan igenom in i de i botten liggande stadiga rytmerna på ett sätt som stundtals minner om Beach Boys ”Pet Sounds”, och känslan överlag är mer av musikal än listpop.
Den som föredrog gruppen som hitsingel-maskin, och som hade haft överseende med de obligatoriska bottennapp som samtliga skivor innan (med Arrival som stort undantag) var begåvad med, vart nog åtminstone vid de första lyssningarna lite besviken.
Men även det mest styvnackade hit-freaket bör nog ha mjuknat efter ett par genomyssningar på Visitors, för ett objektivt lyssnande ger klart och tydligt vid handen att det här är en sällsynt njutbar skiva som i sina bästa ögonblick snuddar vid det magiska. Dessutom, befriande nog, så är den helt renons från det där magplasket som jag nämnde tidigare som haft en tendens att dyka upp på det mest olämpliga stället.
Allt är inte lika bra på Visitors, men även det som kan uppfattas som svagare är ändå väldigt bra. På den här skivan så är det helt enkelt en benhård konkurrens!
Nu tar vi plattan låt för låt:
ABBA THE VISITORS Utgiven 1981 på Polar
Sida A
1) The Visitors
Redan från start så hörs det att något har hänt. En lång instrumental inledning som leder in till sången som drivs på av ett komp som närmast kan liknas vid samtida Kraftwerk.
Och det spännande fortsätter låten igenom. Fantasifyllt så vindlar sig låten igenom ett antal olika teman som knyts samman på ett mycket snyggt sätt.
Det här kan faktiskt vara ett av gruppens mest inflytelserika alster.
Plattans längsta låt, runt sex minuter lång, och en start på LPn som får lyssnaren att redan från start inse att den här skivan kanske inte kommer att presentera det av lyssnaren väntade.
2) Head Over Heels
Här börjar man ganska klart kunna skönja vart Björn och Benny var på väg i början på sjuttio-talet. Det här är betydligt mera musikal än pop, och som sådant ett högst njutbart stycke musik.
Släpptes som singel men floppade rejält.
3) When All Is Said And Done
Det är bara att kapitulera; en oerhört mäktig och imponerande låt, framförd och producerad på ett helt fenomenalt sätt.
Abbas förbannelse är stundtals att så mycket som dom gjorde var så oerhört bra att många mindre mästerverk drunknar i mängden.
4) Sodiers
Plattans kanske allra bästa låt, men det i en stark konkurrens. Men, det räcker inte med det; det här är en av gruppens allra bästa alster under hela karriären.
Dessutom, precis på slutet något inte så vanligt i Abbas studio-repertoar; ett litet gitarrsolo (Lasse Wellander).
Sida B
1) I Let The Music Speak
Ja vad säga? Vackert, mäktigt, trollbindande.
Här är det kanske mer Chess-feeling än någon annan stans på hela skivan. Så långt från pop, disko och kitsch som det bara går, men framför allt så förbålt bra.
2) One Of Us
Och det bara fortsätter, stundtals snudd på magiskt.
OK, ett visst mått av lättvikts-reggae i kompet, men hela kompositionen med arrangemang är i sig så stark och sånginsatsen så lysande att det stundtals får nackhåren att resas.
Lysande, ingenting annat än lysande.
Mig veterligen den ena av två singlar som släpptes från Visitors. Trea på englands-listan, något som dock med Abbas mått mätt nog var en liten besvikelse.
3) Two For The Price Of One
Här har vi då spåret som höll på att sänka skivans fina grundomdöme. Varför grabbarna fortfarande in på LP nummer åtta ännu inte förstått att tjejerna i gruppen inte står längst fram för att visa sina kurviga behag utan helt enkelt för att utan Agneta och Fridas sång så skulle Abba aldrig ha blivit Abba. Alltså; spela och komponera ni grabbar och låt tjerna göra det som dom gör bättre än inga andra!
Det här är absolut inte dåligt – tvärtom, en av skivans bästa kompositioner – kruxet är att jag i början varje gång tänkte på hur ruggigt bra det här skulle ha blivit om Agnetha och Frida skulle ha sjungit lead-stämman i stället för Björn.
Efter ett par lyssningar så vänjde jag mig dock vid att det är som det är, och det som är det är i grund och botten väldigt, väldigt bra.
Avslutningen med paradorkestern som får en coda på närmare en minut är smått genialisk.
Trist bara att inte Benny tog Björn i örat i förväg och bad honom att åka hem och skriva en till musiken passande text…
4) Slipping Through My Fingers
Och så återigen en av gruppens bästa låtar genom hela karriären!
Bitvis så vackert så att man kan bli orolig för att det ska glida ner i diket av overkill, men det gör ju faktiskt inte det. Det här är helt enkelt bara sanslöst bra; en komposition och ett utförande av allra högsta klass.
Lustigt, Björn Ulvaeus har ju offentligt sagt att att Gud förmodligen inte finns enligt honom, men jag får en religiös upplevelse var gång som jag lyssnar på det här!!!
Nåja, även solen har ju sina fläckar, även här känns texten som aningen malplacé.
5) Like An Angel Passing Through My Room
Ytterst värdig avslutning på skivan, om än ingen av plattans höjdpunkter. Frida och Benny de enda närvarande gruppmedlemmarna, vilket på nåt sätt ändå känns lite udda, men ingen visste ju då att det här var finalen på albumsidan.
Melodramatiskt, partybefriat, ambitiöst, tillrättalagt, finslipat in i minsta detalj? Jodå, men inte bara det!
Visitors är en LP så rik på allt det som gör musik värd att lyssna på att jag bitvis häpnar. Kvalitén är genomgående så pass hög att när jag för en vecka sedan lyssnade på Visitors för första gången på ett par år vid varje nytt spår snudd på darrade av rädsla för att det där skämda ägget som skulle förstöra hela omeletten, typ Chiquitita eller I Have A Dream, skulle visa upp sig. Lite grann som när man såg Abbas samtida svenska hjälte Ingemar Stenmark. Alltså, när man satt klistrad framför tvn och såg hans andra åk och man insåg att han ledde med två sekunder vid sista mellantiden och man hade hjärtat i halsgropen av rädsla för ett försmädligt fall några portar före mål. Ett fall som dock ändå nästan aldrig kom.
Inte här heller, för Visitors är en sällsynt genomgjuten skiva.
Framför allt med svenskt mått mätt så är det en skiva som nästan helt saknar sin motsvarighet. För nämn för mig en annan svenskrotad skiva som har en sådan knivskarp produktion, ett sådant genomarbetat låtmaterial och en sådan klass på musiker och sånginsatser som Visitors har.
Vilken platta skulle det vara? Om den finns så berätta gärna för mig!
Återigen så är det i mångt och mycket en fråga om resurser. Hela Polar-studion till förfogande, sveriges bästa musiker handplockade, en rutinerad och driftig Michael B. Tretow vid mixerbordet och en budget som säkert närmade sig uttrycket ”obegränsad”. Vem hade inte kunnat gjort bra ifrån sig under sådana villkor?
Visserligen, men det som kom att skapas var ju när allt kommer kring resultatet av ett stenhårt, maximalt uppoffrande under i stort sett ett helt decennium. Något som nog många på ett tidigt stadium skulle ha dragit sig för.
Spår sattes också; två skilsmässor och mycket bitterhet. Exempelvis en Agneta Fältskog som mer eller mindre kom att bli en modern Garbo.
För att göra en slutsummering så sticker jag ut hakan och säger att enbart Arrival kommer ens i närheten av Visitors när det gäller titeln ”Abbas bästa LP”. Jämnheten, den totala frånvaron av bottennapp, men också den påtagligt ökade mognaden i komposition, och med den djärvheten att gå ifrån de gamla beprövade och så enormt framgångsrika recepten gör skivan till en hela tiden spännande och ytterst givande lyssning. Just jämnheten gör att man lätt kan missa skogen för alla träden. När mästerverk varvas med fullträffar och andra mästerverk så är det lätt att man tappar perspektivet. Även skivans mer anonyma skapelser växer vid upprepade lyssningar tills man inser riktigt hur bra även dom är.
Om något negativt ändå ska kramas fram så är det att de syntetiska ljud som kommer ur klaviaturerna, basen och trummorna kan kännas lite daterade i dag. Visst, det här är en produkt av sin tid, hade skivan spelats in fem år tidigare eller senare så hade ju ändå inget varit sig likt, så dylika spekulationer är ju tämligen lönlösa. Men visst hade det suttit fint med en stråkkvartett här och där i stället för en polysynt…
En sista liten reflektion: Visitors toppade album-listan i Sverige när den släpptes.
Inte så konstigt kanske, det gjorde ju SAMTLIGA Abbas originalskivor! Myten om att Abba var stora överallt utom i Sverige och att man inte fick tycka att Abba var bra, ska vi ta och begrava den en gång för alla?
Ett kontroversiellt slutomdöme, men ändå just precis det som jag tycker:
Slutbetyg: Ingen tvekan här, kan bara bli en femma!!!
Popularity: 37% [?]
Permalink
