1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.24.11

Svenska LP-skivor #92 Secret Service ”Oh Susie”

Posted in Min blogg at 3:39 f m

secret.jpg

ETT KOMPISPROJEKT SOM BLEV EN VÄRLDSSUCCÉ

Tvära kast onekligen. November, Sven-Ingvars, Fabulous Four och så nu då Secret Service. Men det är så jag vill ha det, Herreys och Yngwie Malmsteen kan båda dyka upp här när som helst, kanske med blott en dags mellanrum.
Eller Alice Babs och Magnum Bonum…ja varför inte Little Gerhard och Wasa Express. Allt är ändå bara musik. När jag skrev om Pepparn för ett par år sedan så gick en del i taket och tyckte att jag nog helt spårat ut, men det kom att bli en av de mest populära recensionerna överhuvudtaget. Kommentarer dyker fortfarande upp.

Men, Secret Service…är inte det ett val som någon svartsynt en dålig dag skulle kunna tolka som nepotism? En av gruppens två keyboardister – Ulf Wahlberg – och undertecknad spelar ju faktiskt i samma band sedan snart tre år sen.
Kan valet av skiva vara lite färgat av det kanske?
Jo visst kan det det, och, inte nog med det, det är precis som det ska.
Vad nu då, frågar sig säkert vän av ordning, vad vill det uttalandet säga?
Jo, så här är det: En bidragande orsak till den här bloggens tillkomst en gång i tiden (snart fem år sen…) var faktiskt att jag skulle pressa mig själv att lyssna mer på skivor som under årens lopp vänner och bekanta till mig spelat in, skivor som jag tappat bort lite grann på vägen. Idén var att jag här och där skulle slänga in en ”kompis-platta” (ex. Stefan Sundström, KSMB och Eldkvarn) för att pusha mig själv till att lyssna lite mer på de skivor med bekanta som jag ännu inte – skam till sägandes – hunnit sätta mig in i så som jag borde ha gjort redan för länge sen. ”Sent ska syndaren vakna” står det skrivet. Nåja, bättre sent än aldrig är ju ett annat känt ordstäv…

Secret Service var det, ja. En grupp tillkommen i efterdyningarna av Ola Frukt och Flingor.
Eller, för att vara mer korrekt, i svallvågorna på den kortlivade gruppen Ola+3.
Blev det komplicerat nu?

OK, vi tar det från början:
Att Ola i de nyss nämnda gruppnamnen är alltså Ola Håkansson från de i denna spalt så hyllade Ola & The Janglers.
Samme Ola hade även varit frontfiguren i Ola, Frukt & Flingor, ett svenskt dansband verksamt i början och mitten av sjuttio-talet.
Den gruppen la av runt 1976 och de olika medlemmarna startade helt andra verksamheter som i Uffe Wahlbergs fall rörde sig om studier på Ackis, producentjobb (bl.a Magnum Bonums monsterhit Skateboard!) och vick som musiklärare. (Det vicket fick ett oväntat resultat som vi återkommer till senare i berättelsen).
För Ola Håkanssons del blev det nästan uteslutande jobb på skivbolaget Sonet.
(För att krångla till det lite grann så spelade våren -76 faktiskt en grupp snudd på identisk med Frukt & Flingor plus Clabbe af Geijerstam in en misslyckad comeback-LP för Ola & The Janglers med namnet Jetlag. Men även det rann bara ut i sanden).

Några år passerade.
1979 skickade Ulf Wahlberg mest på kul in ett bidrag till Schlagerfestivalen – Det Känns Som Jag Vandrar Fram.
Till dennes stora förvåning blev hans bidrag som ett av tio antaget till finalen.
Problemet att lösa, som Uffe inte tänkt så noga på i förväg, var bara: vem skulle då sjunga låten under finalen?
På den direkt ställda frågan från tävlingsledningen tänkte Uffe i en halv sekund innan han blixtsnabbt slängde ur sig: Ola Håkansson!!!
Och Ola Håkansson fick det bli.

Denne Ola Håkansson hade förvisso sjungit på den inspelade demoversionen och även varit drivande i att skicka in den till urvalsjuryn, men han var inte på något sätt på förhand tillfrågad, utan fick i stället dan därpå, via pappersmedias löpsedlar, reda på att han i konkurrens med Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Magnus Uggla, m.m. skulle göra comeback som artist med ett bidrag i schlagerfestivalen.
Ola gick i taket, han hade publikt inte tagit en ton på tre år, och varför hade i Herrans namn ingen frågat honom i förväg om han hade tid, lust eller ens motivation för ett dylikt spektakel.
Efter ett tag lugnade han dock ner sig, och antog till slut utmaningen. För när allt kom till kritan…varför inte? Det är väl ändå en sångare som han innerst inne är?

Den TV-sända finalens kompgrupp fick helt enkelt bli gamla Ola Frukt & Flingor, men minus basisten Lennart Ström som vid den tidpunkten flyttat från Stockholm.
Namnet ”Ola+3” togs även det med blixtens hastighet, för något skulle man ju faktiskt heta, för Ola Frukt & Flingor kändes väl inte så hett vid en eventuell europalansering… Dessa 3 bestod av Uffe W. och Tonny Lindberg (ex-Violents) på gitarr samt Leif Johansson (ex-Janglers) på trummor. (Den inhoppade basisten Leif Paulsen fick lite kymigt nog inte räknas in…)

Finalen slutade i en ytterst hedrande delad tredjeplats placeringarna efter vinnaren Ted Gärdestad och tvåan Thomas Ledin. Skivbolaget tyckte givetvis att en snabbt utgiven fullängdare med gruppen skulle sitta fint.
Sagt och gjort, in i studion, fram med låtidéer och spela in kvickt som tusan!
Plattan, som kom att få samma namn som schlagerlåten: Det Känns Som Jag Vandrar Fram, kom att bli som en slags länk mellan Ola Frukt & Flingor och det kommande Secret Service. Lite mer syntar än tidigare och lite grann av den Ventures-gitarr från Lindberg som så fint skulle komma att pryda den kommande Secret Service-debuten. Ungefär hälften svenskt, hälften utländskt, en del covers, en del eget. Kanske ingen helgjuten skiva. Möjligtvis så gick det lite för snabbt och ingen visste väl riktigt vad man egentligen ville göra, huruvida det här var en långsiktig satsning eller bara en ”cash-in” på schlagersuccén.

Någonstans här i historien så hade en lärarkollega till Uffe Wahlberg smygit sig in i gruppen – namnet var Tim Norell!
Via några anspråkslösa demos som Norell totat ihop på sin fritid och som denne vid något tillfälle ödmjukt och anspråkslöst spelat upp insåg Uffe att han, under en tid delat lärarrum med inget annat än ett kompositörsgeni. För så bra var det redan på demonivå.
Enligt Wahlberg så tog det någonstans mellan tre och fyra sekunder på första demon för honom att inse att det här var en talang långt över de flesta. Efter en presentation av materialet för Ola så var saken klar: grabbarna skulle testa ett par Norell-alster för att se hur de funkade. Följdriktigt så finns redan på Ola+3-skivan ett par Tim Norell-kompositioner med.

Sent, den sista studiokvällen för Ola+3-LPn, började grabbarna undra över om det ändå inte borde vara en låt till på plattan för att fylla ut den tillräckligt. Då kom Tim Norell sådär lite försiktigt tassande fram med ett embryo till en ny låt: Oh Susie.
”Ja men, det här lät ju bra!” tyckte både Ola och Uffe när de fått höra Norells grundutkast. De ruskade liv i den på sin stol redan insomnade Tonny och gänget började så smått känna på låten.
Arret gjordes på en kvart-tjugo minuter, sen spelade dom in rakt upp och ner.
Den här första versionen gjordes på svenska och är för den större allmänheten nästan helt okänd, det rör sig alltså INTE om den engelskspråkiga hitlåten, och den släpptes heller aldrig på singel. Någon större uppmärksamhet väckte följdaktligen inte den låten då, inte LPn heller som kom och gick i stort sett helt obemärkt förbi.

Och där kunde historien ha slutat…om inte om hade varit.
Och det där ordet om kom den här gången att ta gestalt i två killar vid namn Ricky och Kristoff, två av Stockholms hetaste DJs vid den här tidpunkten, slutet på sjuttiotalet.
Dessa två fick, mest av en slump, upp öronen för den svenskspråkiga Oh Susie, och började lite lätt plugga den på framför allt Café Opera, som då mer eller mindre var Ricky och Kristoffs högkvarter. Killarna insåg att den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet och tipsade Ola & Co om att de nog borde göra en engelsk version på låten.
Efter en viss övertalningskampanj så gjorde Ola+3 slag i saken. In i studion, i stort sett samma arrangemang, men med en engelsk text. Den versionen gavs däremot, som ni alla vet, ut på singel.
Tiden gick, ingenting hände dock, tills, nån månad senare, en DJ på Radio Luxemburg – Europas på den tiden viktigaste musikradiostation – började spela Oh Susie.
En kort tid senare så var Oh Susie etta i tjugonio (!) länder världen över…

Vad göra? Jo:
In i studion igen! Smid medans järnet är varmt! Ge Tim Norell fria händer att komponera ett gäng låtar till i samma anda, släng in inhopparen Leif Paulsen (ex-Spotnicks) som fullvärdig medlem i bandet, byt namn till Secret Service och KÖR!!!

Resultatet av allt detta kom att bli den LP som här finns i en – efter denna långa inledning – befriande summarisk recension.
Håll till godo med lite svensk pophistoria!

SECRET SERVICE ”OH SUSIE” Utgiven 1979 på Sonet

Sida A

1) 10 O’clock Postman
En klockren hit! En fenomenal variant på ett gammalt 50-talsrecept, och en låt som när man hör den för första gången sätter sig för all framtid.
Låter lika bra i dag som då. För mig skivans höjdpunkt.

2) Hey Johnny
Inte ens hälften så spännande, ja en rent ut sagt ganska tråkig skapelse. Känns mest som utfyllnad, framförallt då i jämförelse med låten innan.

3) Give Me Your Love
Snygg inledning med piano-ackord som nästan för tankarna till en Fellini-film. Allting kastas dock över ända när kompet kommer in som mest låter som disko-reggae.
Det här var uppenbarligen på sin tid mer eller mindre banbrytande, men hur man än ser på det så är det onekligen något som tidens tand inte varit så snäll mot. Låten i sig är inte så pjåkig, men kompet känns onekligen väldigt daterat. Kanske inte Secret Services fel, utan snarare att en hel generation dansband började köra disco-reggae med synttrummor.

4) Oh Suzie
Titelmelodin, tidlös klassiker och precis som inledningsspåret en monsterhit på sin tid.
Lätt inspirerat av både Blondie och Factory, men med en klar särprägel i komposition och arr.
Jag har alltid varit svag för det lilla gitarrsticket före sista refrängen.

Sida B

1) Darling, You’re My Girl
Stadigt diskokomp, ja det tyngsta kompet på hela skivan, men samtidigt så har vi här i botten en stark låt.
Nånstans så dyker det upp en känsla av en sextiotals-popballad som i efterhand har begåvats med en discomix.
På den här låten så får jag ändå känslan av att det kanske spretar lite för mycket, och sett till helheten så är det nog en av plattans svagare punkter.
Släpptes ändå på singel, den tredje efter Postman och Susie, men ingenting hände. Lika bra det tror jag.

2) She Wants Me
En inledning på låten som ordentligt skvallrar om gitarrist Tonny Lindbergs förflutna som medlem i Violents.
Även här en stark komposition, men, i motsats till föregående, en betydligt mer genomarbetad produktion. Detta i kombination med Tonnys ursnygga gitarrfigurer låten igenom gör det här till en av skivans bättre skapelser.

3) Why Don’t You Try To Phone
Raskt över till något helt annat, tyvärr även skivans förmodligen svagaste låt.
Här är vi tillbaka till reggae-diskon, men den här gången så känns det riktigt fantasilöst och oengagerat. Olas sång lustigt nermixad vilket bara ger än mer emfas på det tämligen trista kompet.
Kan ha funkat på dansgolvet, men på skiva så går det här in i ena örat och ut ur det andra.

4) Angel On Wheels
Jaha, därav tjejen på framsidan då…
Låter lite grann som en lillasyster till Ten O’clock Postman. Ungefär samma sound, samma typ av femtiotals-harmonier, samma idé med ett stick som bryter av ganska tvärt. Dock inte samma låt men en liknande idé bakom.
Tyvärr inte alls lika välproducerad och genomarbetad som 10 O’clock Postman, för det här hade annars kunnat bli ett gjutet singelsläpp.
Gitarrsticket är faktiskt i sina harmonier på ren Bach-nivå. Lyssna noga och häpna! Vad sa månne gruppmedlemmarna när Tim Norell kom med den här låten och sen insisterade på att sticket skulle ha just dom ackordsgångarna? Nja, dom tyckte nog att det bara var roligt…

5) Family Delight
Den enda låten på LPn som inte är skriven av gruppens eget kompositörspare Tim Norell-Björn Håkansson, utan av Axel Gårdebäck- Björn Håkansson (ej släkt med Ola!).
Detta till trots en personlig favorit hos mig och ett utmärkt sätt att avsluta gruppens debutskiva på. Borde nog ha släppts som singel.

Till och från när jag lyssnar på den här plattan så önskar jag att en utomstående demonproducent typ Todd Rundgren skulle fått händerna på mixerbordets reglar. En snygg kör här, stämsång där, lite gitarrorkestrering, mer av keyboardsmattor osv. MEN, enligt Uffe så är det just det som var poängen: Det SKULLE vara enkelt, det skulle vara en skiva från ett band som går in i en studio och river av sina låtar och sen går hem.
Faktum är att flera av plattans spår faktiskt är helt utan pålägg i efterhand, dvs one-takes. Imponerande och milsvida från den tidens anda i den genre där Abba just släppt Voulez-Vous och Bee Gees kommit med Spirits Having Flown. Närmast diametralt motsatt.
Onekligen känns LPn Oh Susie som en kommersiell skapelse, men uppenbarligen så hade killarna i bandet benen i två olika läger: gärna sälja mycket skivor, men samtidigt även ta det hela med en stor klackspark och ha så kul som möjligt.
Det fick med andra ord bli som det blev utan alltför mycket av efteranalys på hur det ska/bör låta för att gå hem hos så många som möjligt, för lite skevt är det, utan att gå in på detaljer, faktiskt både här och där på skivan.
Slutresultatet blir lite udda, med en produktion stundtals på replokalnivå men med en repertoar bestående till stor del av mycket starka, väl genomtänkta poplåtar framförda av tunga proffsmusiker, men proffs som ändå tillåtit sig en liten miss här och där utan att någon senare i mixerrummet verkat tycka att det gjorde så mycket.

Något som för mig personligen är lite speciellt med LPn Oh Susie är gamle Violentmedlemmen Tonny Lindbergs gitarrspel snygga mitt i olika discorytmer. Det är stundtals snudd på fullkomlig lekstuga över hans ytterst enkla, finurliga, snudd på genialiska, men ack så effektiva gitarrslingor som broderas ut i samtliga låtar. Jag kan inte erinra mig någon grupp i den här pop-disco genren som har haft en gitarr som varit så framträdande som Tonnys, och som haft så stor del i helhetssoundet, utan att på något sätt ta över.
Tim Norells låtskrivardrag att ofta låta gitarren ha ett melodistick mot slutet på låten som harmonimässigt bryter av mot det övriga i kompositionen, exempelvis på Oh Susie och Ten O’Clock Postman, är små genidrag som i slutändan kanske var just det som fick låten att sticka ut det där lilla extra.

Och stack ut gjorde det. Över i stort sett hela jordklotet så slog Secret Service igenom stort, och även fast det kan verka smått osannolikt för oss hemma i Sverige, så är de än i dag ett ytterst aktat namn i världsdel efter världsdel på vår jord.

Och visst har det satt sina spår här och där, för Pet Shop Boys och ett antal andra syntpopband från 80-talet, tror ni att dom hade lyssnat på Secret Service när dom var tonåringar…? You bet!

Hur inflytelserik på sin samtid den här LPn än är så är den inte något mästerverk, det vore väl att gå lite väl långt. Men det rör sig ändå om en uppfriskande fräsch och på sin tid banbrytande mix av kommersiell dansmusik och experimentell leklusta några kompisar emellan.

Om jag ska säga något negativt om plattan så är det kanske Ola Håkanssons sånginsats. Jag tycker inte att han kommer upp i samma nivå som han gjorde med Janglers på 60-talet. Ibland funkar det, ibland så är det rent utsagt tveksamt.
Ola är ändå Ola och hans lätt identifierbara röst ger ändå musiken en unik färgning som den inte skulle ha haft med en annan sångare. Och hade inte Ola varit den driftige Ola som han nu är så hade det förmodligen inte blivit något Secret Service.
Huvudsaken är att helheten är bra, och det är den.

Slutbetyg: En stark TREA!

Popularity: 37% [?]

10 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    01.24.11 at 11:49 f m

    Tack för en spännande och levande berättelse i inledningen och
    en recension som känns mycket rättvis. Jag är pinsamt okunnig
    om svensk popmusik (fastnade tidigt i amerikansk och engelsk rock. soul
    och R & B), därför är det intressant att via dig få kunskap om vad jag
    försummat.

  2. Micke said,

    01.24.11 at 2:25 e m

    Tack återigen Lena!

  3. Susanne Andersson said,

    01.24.11 at 6:32 e m

    Hej Micke!
    Eftersom du vet så mycket om Ola Håkansson och Secret Service, har du någon aning om var jag kan få tag på den svenska versionen av Oh Susie? Jag har sökt med ljus och lykta men utan resultat :(. Har dock hittat den med nå’t dansband, men jag vill ha den med Secret Service.

    Med Vänlig Hälsning,
    Sussi

  4. Micke said,

    01.24.11 at 7:28 e m

    Den finns alltså på LPn där gruppen kallades för Ola+3, dvs skivan före Oh Susie.
    Svår att hitta, jo, men det är tyvärr den enda möjligheten.

  5. Peter Lindgren said,

    01.29.11 at 4:05 e m

    Vilken härlig berättelse! Uppenbarligen är det sant att verkligheten är mer otrolig än fantasin!

  6. Micke said,

    01.29.11 at 4:08 e m

    Tack Peter, och visst har du rätt! Så mycket tillfälligheter som ledde till en global karriär som varat i drygt trettio år vid det här laget.

  7. Peter Johansson said,

    02.02.11 at 8:04 e m

    Otroligt bra recension! Äntligen fick jag reda på hur det förhöll sig mellan Janglers och SS. Köpte en Frukt & Flingor för ett tag sen, mest som kuriosa. Ola +3 hade jag aldrig hört talas om däremot. Köpte ju Oh Susie när den kom på singel, inte för att det var min typ av musik men för att den var så genialisk! Man hörde ju direkt att det var en världshit utöver det vanliga.

  8. Micke said,

    02.02.11 at 8:24 e m

    Tack Peter, sånt värmer och stödjer inför framtiden!

  9. P-O said,

    03.26.11 at 11:48 f m

    Micke, du har lyckats igen. Trodde aldrig jag skulle känna behov av att lyssna på Secret Service. Ett önskemål. Hade varit trevligt med ett index över de plattor du skrivit om. Har du hunnit med Anders F Rönnblom? Finns ju några plattor att välja mellan.

  10. mattias andersson said,

    02.03.18 at 12:54 f m

    man bör väl nästan ha den här i vinylbacken…………

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *