1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.12.11

Svenska LP-skivor #91 Fabulous Four ”After All”

Posted in Min blogg at 12:58 f m

fabbarna-nr-2.jpg

FABULOUS FOURS FÖRSTA OCH SISTA LP

Lalla Hanssons debutplatta från 1971 blev välförtjänt hyllad i de här spalterna för inte så lång tid sen. För mig så var det helt klart en positiv överraskning att nämnde Lalla var så pass kapabel som han var att leverera en skiva med en så jämn och hög kvalitet rakt igenom.

De flesta av er är säkert fullt medvetna om att Lalla startade sin popkarriär i gruppen Fabulous Four från Stockholm, bildad 1964.
Det den gruppen är mest känd för hos en bredare allmänhet är måhända främst att just Lalla var en av medlemmarna, men även för att de hade ett par aningens mjäkiga hits under åren 66-67. Puff The Magic Dragon, Island In The Sun, Ruthm Of The Rain och Don’t Go Out In The Rain var de fyra låtar som gruppen fick upp på Tio I Topp under spannet av ett år. Inte direkt Bald Headed Woman eller Treat Her Like A Lady.
Visst, det rör sig om bitvis proffsigt och klanderfritt genomförda alster, och det är ju onekligen svårt att prata bort en låt – Puff The Magic Dragon – som låg etta under tre veckor på Tio I Topp.
Men ändå…fyra covers på fyra redan från början ganska trista låtar. Är det ett band värt att ödsla någon tid på?
Jodå, dom hade ändå onekligen sina poänger. Som ni snart ska få läsa här under så rör det sig om ett band som utan att vara direkt mångsidiga åtminstone hade en sida som var diametralt annorlunda jämfört med den allmänt kända sidan: dom var ett riktigt röjigt och ösigt liveband; något som bara sporadiskt manifesterade sig på vinyl och då företrädelsevis på gruppens b-sidor.

Nånstans 1966 så kom filmproducent Janne Haldoff in i handlingen. Denne hade vid något tillfälle, innan killarna haft sin första hit, hört fabbarnas låt After All och dragit slutsatsen att det här gänget skulle passa alldeles utmärkt som låtsnickrare till soundtracket för hans kommande film Livet Är Stenkul, en film om att vara ung runt den senare halvan av sextiotalet.
Grabbarna accepterade, Lalla och Uffe Arvidsson satte sig bakom skrivpulpeten för att tota ihop något som skulle vara både bra och hamna innanför filmens ramar.
Blev det bra då? Tja, här och där…

FABULOUS FOUR ”AFTER ALL” Utgiven 1967 på Fontana

1) After All
Rätt så simpelt, minst sagt. En låt som känns som om det tog tre minuter att komponera den. Lite dur- och mollackord strödda här och där och en tämligen enkel melodi.
Låter objektivt sett i mina öron mer som en hemmademo en färdigt material från en etablerad popgrupp.
MEN, det är en låt som definitivt, sin enkelhet till trots eller kanske just därför, efter ett tag verkligen sjunker in. Den är mjukt, fint framförd med en enkel men effektiv instrumentering. Och Lalla sjunger väldigt bra här, väl avvägt och med rätta känslan för när man ska och inte ska pressa på lite. Jo, demokänslan finns där, men det är ändå inget i helheten som faller ur ramen.
Efter ett tag så känns det här mer eller mindre som en liten pärla.
Trots detta så blev det här inte en hit i Sverige…men däremot i Italien av alla länder, med en femteplats på topplistan där som bästa placering! En turné i landet hjälpte nog till på traven en hel del.

2) I Still Love You
Lite mer upptempo, men återigen en komposition som mest verkar tagen från de allra första trevande försöken av några unga grabbar att skriva egna låtar. Alla byggklossar är de enklast tänkbara, inget överraskar nånstans under resans gång.
Den svenska versionen – Man Ska Plåta Den Man Älskar – som var tillgänglig på en singel som följde med som en bonus till den som köpte en Agfa-kamera är åtminstone komisk.
Det här är kanske inte direkt dåligt, men knappast vad jag skulle säga är direkt bra.

3) Beer Party
Om någon av er som läser det här i framtiden stöter på Lalla, fråga honom lite så där i förbifarten om det möjligtvis är han som ligger bakom nån obskyr sextiotalslåt som hette nåt i stil med…öh…Beer Party…?
Alltså, för att tala klaraspråk, om jag har hört EN svensk pop-kalkon från sexti-talet så är det väl den här.
Nåja, det är ju filmmusik, så grabbarna var väl mer eller mindre tillsagda att skriva en låt med den här titeln till skivan. Men huuu…var den tvungen att vara såå dålig som den blev?
”When you arrive to the party you drink one beer, when you leave the party you drink one beer, but inbetween you drink fifteen!”
Ja du Lalla, texterna på Ragvalds Träsk kom ju att bli ett antal snäpp bättre…

4) Uffes Drimm
Betydligt bättre!
Låter nästan som tidiga Tages, vilket i min och i många andras värld, inte är något annat än så stort beröm som det kan bli.
Nåja, fullt i klass med göteborgarna är det inte, men det är ett väldigt lyft från bedrövelsen innan.
Men…Uffes Drimm…? Drimm…vad betyder det på svenska…?

5) Rotten Rats
Och, banne mig, ännu mera ös! Nu låter det närmast som något obskyrt amerikanskt garageband från mitten av decenniet. Tung fuzz-gitarr och en sanslös slamrighet över hela linjen.
Helt osannolikt att det rör sig om samma band som på de första tre låtarna.
Helt klart plattans höjdpunkt!

6) What’s In The Sky
Nej! Tillbaka till det sega!
Dessutom en komposition som absolut inte leder nånstans alls.
Tummen ner.
Värt att notera är att samtliga låtar på sida 1 är från kompositörsparet Hansson-Arvidsson.

Sida 2

1) You Were On My Mind
En riktigt bra cover på We Fives hit från 1965. (Originalet spelades in året innan, 1964, av folkduon Ian & Sylvia). Det troliga är dock att det var den brittiske sångaren Crispian St. Peters version från året efter som hade inspirerat fabbarna, då engelsmannen lyckades ta sig upp på Tio I Topp, om än blott för en vecka, något som We Five inte gjorde.
Faktiskt en av plattans höjdpunkter. När nu gruppen fokuserade sig på lugna covers som singelsläpp så är det märkligt att den här aldrig kom att bli en av gruppens 45-or.

2) Love Minus Zero
Nej, inte alls bra! Låter som några som på en fest (ett ”beerparty” kanske…) har satt sig för sig själva i ett rum med två gitarrer och drar igenom några låtar som dom nödtorftigast kan.
Här är det mesta bedrövligt, från gitarrsolot till sånginsatsen.
En märklig sak är de stråkar som jag tycker mig skönja svagt, svagt på ett par ställen i låten. Är deras extrema nertoning ett misstag eller ett uttänkt arrangemang?
En annan underlighet är de minst sagt skiftande kvalitéerna på plattan från en låt till en annan.

3) Rythm Of The Rain
Cover på Cascades hit från 1963, skriven av bandets sångare John Gummoe.
Godkänd version som sedermera, ett halvår senare, kom att hamna på Tio I Topp, men visst känns det som en lätt besvikelse med alla ljumma covers på sida 2 med tanke på första sidans två öslåtar som visar på hur det hade kunnat låta.

4) Extacy
Men denna fäbläss hos fabbarna för calypso/tango o. dyl., var i hela fridens namn kom den ifrån kom?!?
Var man helt i händerna på det självpåtagna kravet att hamna på Tio I Topp?
Det här är ju mer eller mindre vedervärdigt. Hur kan det här vara samma grupp som fem låtar tidigare framförde Rotten Rats?

5) Lover Please
En låt skriven av Billy Swan. Just det, DEN Billy Swan som hade en världshit 1974 med I Can Help.
Clyde McPhatter hade faktiskt i sin tur en av sina största hits med denna Swan-kreation år 1962.
Bortsett från allt detta så är det här en version av fabbarna som kan beskrivas som rolig, fyndigt och lekfullt framförd, ja t.o.m. underhållande, men absolut inget annat. Skulle platsa i Bolibompa. Punkt slut.

6) Ain’t That Just Like Me
Tack! En upptempo även på denna sida.
Uppenbarligen live, och möjligtvis en bra bild av hur grabbarna lät på scen runt -66.
Bra röj och återigen ett framförande ej helt utan finess.
Låten var f.ö. en hit med The Searchers 1964. (Den amerikanska b-sidan, Ain’t Gonna Kiss You, står krediterad för en Smith. Det rör sig alltså om James Smith aka PJ Proby…).
Någonstans mitt i går låten temporärt över till Rockin’ Robin, en hit för Michael Jackson 1972. Var fabbarna måhända före sin tid…?
Nejdå, första framförandet av den låten dateras till -58, då med Bobby Day (någon som minns honom i dag…?) som där fick sin enda större framgång som soloartist.
Ett helt OK spår, men den här gången känns öset lite opersonligt, även om publiken verkar njuta i fulla drag.

Ska vi säga en minst sagt splittrad skiva…Det tokröjiga varvas med mjäkiga ballader framförda på ett sätt som får Hootenanny Singers att framstå som ett partyband. Det gravallvarliga avlöses av kalkoner och spelmässiga topprestationer varvas med rent amatörmässiga insatser.
Skivan igenom så är det hart när omöjligt att förstå att det är ett och samma band som framför de tolv spåren som plattan utgör.
Visst, det är kul med variation, men det här gränsar till ren schizofreni.

Nej, det här är en LP – fabbarnas enda – som kanske aldrig borde ha getts ut. Material fanns för en kanon-EP och en singel, men knappast en hel LP. De spår som är hyfsade drar inte upp helhetsintrycket tillräckligt för att det ska kunna bli helt godkänt.
Coverlåtar framförda i stort sett exakt som originalet känns ju också lite lätt meningslösa.
Jackpots, exempelvis, körde ju också mycket covers, men i deras fall så var det ju smått fenomenala versioner, inte som här där det i bästa fall är godkänt.

Den gängse uppfattningen om fabbarna – från de som ”var med” – är att gruppen hade hits med covers på kända låtar som inte alls speglade det röj och drag som grabbarna visade upp live. Åtskilliga är de beskrivningar som jag hört från gruppens kanske inte vilda, men uppenbarligen röjiga och tunga spelningar i Stockholmstrakten tiden innan man slog igenom med Puff The Magic Dragon, Island In The Sun m.fl. Något av det visas upp på tre låtar på After All, men varför har man då den urusla smaken att ta med den majoritet av tämligen mjäkiga, taffliga låtar som faktiskt dominerar den här plattan?

Tycker ni att jag är hård? Jämför då Love Minus Zero, Rhythm Of The Rain, Extacy, Lover Please och Beerparty med valfritt spår på Tages LP Studio så förstår ni kanske vad jag syfter på. Ta Consolation med Hep Stars. Ta vad som helst från Tom & Micks enda platta, valfritt spår från valfri Ola & The Janglers-LP eller vad som helst som Jackpots gjorde som jämförelse så blir väl bilden ganska så klar: det här håller helt inte riktigt måttet.
En orsak kan nog vara brist på tid och resurser, mycket låter snabbt ihoprafsat, men då hade det nog varit bäst att i så fall låta det få stanna i malpåsen för att dammas av vid ett annat tillfälle när bättre möjligheter hade kunnat ges.

En del av det som presenteras här gränsar till bottenbetyg, men skivan räddas från underkänt av de tre-fyra låtar av hög klass som ändå går att hitta.
Lika många låter till kan väl också anses som godkända i sina framföranden, men låtmaterialet i sig gör dom ändå tveksamma.
Resten borde nog aldrig ha förevigats på vinyl.

Ett tips: spela den här skivan och Lallas egen Upp Till Ragvaldsträsk efter varann så förstår ni nog vad jag menar.
Först: unga grabbars trevande försök att låta som sina idoler; ojämnt ibland tveksamt låtmaterial, bra spel varvat med taffligt och ingen vidare produktion.
Sen efter det: ett proffs omgiven av erfarna rävar; omsorgsfullt utvalt material, genomgående lysande spel och en produktion som rakt igenom är av högsta klass.

Det här hade nog kunnat bli bättre om mer tid och resurser hade kunnat ges, direkt bra blev det nu inte sett till plattan som helhet.

Slutbetyg: En högst tveksam TREA.

Popularity: 43% [?]

9 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    01.16.11 at 11:37 e m

    Kul att du recenserat den här skivan med min favorit ”After all” på!

  2. Stjofön Presley said,

    02.06.11 at 11:35 f m

    After all håller jag nog som en av de bästa svenska 60-talssinglarna inom sitt idiom, snyftvalsen. Och Lallas röst och sång gör låten full rättvisa. Snyggt melodisolo dessutom! Visst var väl bandet rätt så påverkat av den amerikanska folkmusikvågen?
    Men du, Micke: Inte sjutton hade väl Searchers någon hit med Ain’t that just like me? Det var ju Hollies som gjorde den till lokal engelsk hit! Å det så tidigt att inte ens Ol’ Baldheaded satt bakom kaggarna!

  3. Micke said,

    02.06.11 at 4:48 e m

    Jodå, Stjofön, Searchers hade en minihit med den låten i USA. Men Hollies, att dom också hade gjort Ain’t That Just Like Me, det har jag missat. Nåja, det finns ju en del att hålla reda på i den här branschen.
    Introducerade fö Tages till vår gemensamme vän Peder häromdan. Låt oss säga att han gillade det…

  4. Malmberg Jan-Erik said,

    02.09.11 at 10:20 f m

    Det här är inte bra och de var inte alls bra på scenen heller, skrälligt ljud! Sedan är det konstigt här att det bara finns två grupper att rösta på som Sveriges bästa under 60-talet? Vad var det som var bra med Hep Stars? Var dom egentligen bättre än de här Fabulous Four? Nej kom igen nu och tänk er en fight med Shanes och Spotnicks, eller varför inte Mascots?? Om man nu nämner Hollies och Searchers, Byrds m fl och inte bara tänker på Beatles så är ju i jämförelse hela den s k popeliten på 60-talet bara medioker!!

  5. Micke said,

    02.09.11 at 7:00 e m

    Jo, Jan-Erik, jag är ju inte så bra på det där med datorer. Jag lyckades bara pressa fram två namn till omröstningen rent tekniskt sätt. Jag hade nog kunnat fylla i tjugofem kandidater utan att ens behöva tänka efter.
    Det kanske kommer om Mia visar mig hur man gör…

  6. Malmberg Jan-Erik said,

    02.10.11 at 8:53 f m

    Kör hårt med datorerna Micke! Jag har flera st på jobbet och många hemma och det är mest elände och problem? Jag kan göra musik på dator och det fungerar faktiskt bra! Man är ju corny som bara den och lever i ytterligare en ny tidsålder för vilken gång i ordningen?

  7. Mia said,

    02.13.11 at 1:03 f m

    Mmmicke! Klart vi kan ha dataskola om du vill :D

  8. steppen_e said,

    02.16.11 at 8:32 e m

    Så här i efterhand kan det vara lätt att döma.
    Jag köpte plattan när den kom och DÅ var det en bra pop-platta, låten ”After all” lärde man sig snabbt på gura för att på så sätt ragga brudar på festerna!!!! Självklart låg dom aldrig i Tagesligan (dom var faktiskt det bästa bandet) Ola & the Janglers, Mascots o div. andra bra svenska pop-band, som det hette när det begav sig. Lp`n är helt OK tycker jag men måste flika in att deras singlar var jävligt mesiga. Såg dom på Nalen, då röjde dom bra……..om mitt minne inte sviktar.

  9. Åke Eriksson said,

    02.19.11 at 2:31 f m

    Man ska inte glömma att både ”Rotten Rats” och ”Anita” är ösiga singlar men det var ju dom snälla som slog.
    Dom såg betydligt tuffare ut än dom lät på sina hits. Koll på vad som gällde modemässigt hade dom i alla fall.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *