1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.04.11

Svenska LP-skivor #88 November ”En Ny Tid Är Här…”

Posted in Min blogg at 11:17 e m

november.jpg

SVENSK ROCKS FÖRSTA POWER-ROCK TRIO MED SIN BANBRYTANDE OCH HYLLADE DEBUT!

Novembers debutskiva En Ny Tid Är Här… kan utan tvekan kallas för en milstolpe i svensk rockhistoria. För första gången någonsin så kom en svensk grupp med en LP innehållandes övervägande tung rock typ Cream och Mountain, och till på köpet på svenska!
Pugh Rogefeldt hade, som vi alla vet, hållit sig framme i bräschen och slagit upp portarna ett år innan med sin Ja Dä Ä Dä, men den tyngd i sin musik som den som November kom att presentera var det ju bara sporadiskt av i Pughs fall, och oftast då bara som delar av låtar, typ Stinsen I Bro. I Novembers fall så var det pang på så gott som rakt igenom.
Ehuru inspirerade av sin anglo-saxiska omvärld så blev gruppen i sin tur en stor inspirationskälla till en uppsjö av nya svenska tunga band som nu vågade sjunga på svenska, något som tidigare varit i stort sett otänkbart.

Gitarr, bas och trummor, en klassisk uppsättning för en trio från början på sjuttiotalet.
Självklart så blir November också alltid jämförda med andra triogrupper från samma epok, ex. Cream, Mountain, Jimi Hendrix Experience, Budgie, West Bruce & Laing m.fl.
November hade ändå inte så mycket mer än blivit just inspirerade av dessa grupper, den initiala orsaken till att gruppen överhuvudtaget bildades går nog att hitta hos Cream m.fl.. Men, som sagt var, mer än inspiration var det egentligen inte. Lånade melodier och ackordsgångar går att hitta om man anstränger sig noga, men det är absolut inte mer än vad man kan hitta på vilken skiva som helst, med vilken grupp som helst.
Så utan att vara unika eller originella så sökte gruppen uppenbarligen efter ett eget uttryckssätt.

NOVEMBER ”EN NY TID ÄR HÄR…” Utgiven 1970 på Sonet

1) Mount Everest
Alla de engelska och amerikanska powertrios som var aktuella vid den här tiden till trots, i mina öron så är det på inledningsspåret faktiskt just nyss nämnde Pugh Rogefeldt som har varit den stora inspirationskällan. Både i sång, komposition och gitarrspel så låter det snudd på som ett i sista stund bortplockat spår från Pughs första eller andra LP.
Med detta sagt så har jag också sagt att det här är en alldeles utmärkt start på plattan!
En Tio I Topp-placering sommaren/sensommaren 1970 blev belöningen.

2) En Annan Värld
Trumspelet är här – som skivan igenom – hela tiden enkelt och utan några större åthävor, men ändå enormt imponerande med ett oerhört snärtigt och effektivt driv. Det tillsammans med Stålbrandts tunga bas ger ett högklassigt tryck i kompet.
Ett lite slarvigt, trevande gitarrsolo med en irriterande ostämd gitarr drar dock ner helhetsintrycket rejält. Just den biten känns väldigt onödig, för i övrigt, bortsett från en lite väl lågt mixad sång, så är även det här ett spår av allra högsta kvalitet.

3) Lek Att Du Är Barn Igen
En inledning som mer minner om jazz än om tung rock.
Plattans lugnaste låt, men också den klart segaste, bitvis så är det risk för att man nickar till.
Bortsett från det stela riffet som dyker upp alldeles för många gånger både här och där under låtens gång och en påklistrad ”maximering” på slutet så händer snudd på ingenting.
Rolf prövar lite oktavspel a lá Wes Montgomery och en Jan Kling solar samtidigt på flöjt, men det lyfter inte alls.
Jag har inga som helst problem med att säga att det här är plattans svagaste spår, även om det – sett ur en annan synvinkel – samtidigt är det som skiljer sig mest från de övriga.

4) Sekunder (Förvandlas Till År)
En lite udda inledning på närmare en minut som egentligen inte har något alls med resten av låten att göra.
Men vad spelar det för roll! Snart så drar hela gänget på med ett flyt som får spåret innan att verka som nånting hämtat från Flamingokvintetten. Trummor, bas och gitarr; här sitter allt suveränt bra, och det rör sig också om en av plattans bästa kompositioner.
Som lök på laxen så är gitarrbreaket i låtens mitt måhända Richard Rolfs bästa parti under hela LPn, men även generellt sett så är spelet från samtliga inblandade verkligen på topp här.
Man får onekligen intrycket av att Sekunder(Förvandlas Till År) är ett av skivans på förhand mest genomarbetade spår, det finns en ledighet och en självklarhet i det mesta som saknas här och var på skivan i övrigt.
Enligt mig tillsammans med Sagans Land plattans höjdpunkt.

Sida 2

1) En Enkel Sång Om Dig
Ett av de spår där man verkligen kan tala om Cream-influenser, det låter Strange Brew så att det osar om det nästan.
För att öka på det hela än mer så är Rolfs gitarr här även den minst sagt influerad av Clapton, utan att för den sakens skull direkt planka denne. Han gör det dessutom väldigt, väldigt bra. Imponerar gör även övriga gruppmedlemmar. Hela låten ger ett tungt och övertygande intryck.
Den första av två Björn Inge-kompositioner. Vem var månne tjejen han diktade så fint om? Ett gammalt ex månntro?
Vi kan väl använda det gamla uttrycket ”ord och inga visor…”

2) Varje Gång Jag Ser Dig Så Känns Det Lika Skönt
Ja inte lät det mindre Cream om det här, spår av låten NSU kan skönjas här och där. Vill ändå betona att det inte finns något som helst negativt i det konstaterandet. Att de här unga grabbarna var djärva nog att ha supergruppen Cream som förebilder är inget annant än berömvärt, den ribban dom dom satte upp var högt lagd, och för det mesta så gled dom över med smidighet och bravur.
Låten i sig är inte någon av plattans starkare, ett väl monotont riff i grunden gör spåret aningen segt, om än ändå godkänt.

3) Gröna Blad
Tung, intensiv gitarrinledning med en Richard Rolf som verkligen drar loss på bästa maner från Clapton på Bluesbreaker-tiden.
Sångmelodin i låten däremot, är i hög grad inspirerad av tidiga Fleetwood Mac för onekligen så låter det en hel del Coming Your Way, inledningsspåret på Fleetwoods LP Then Play On från året innan, om själva huvudtemat.
Sticket och avslutningen däremot är så mycket Jack Bruce och Cream att man snudd på kan se Jack Bruce vid sångmicken framför sig.
I alla händelser en av plattans starkare kreationer, och grabbarna har all heder av sitt framförande.

4) Åttonde
Blytung inledning med Inges distinkta trumspel, Stålbrants pumpande bas och Rolfs läckert funkriffande gitarr.
Tyvärr, bortsett från ett snudd på sanslöst sväng så finns det hela tiden en touch av något lätt slarvigt och ofokuserat över det hela.
Stålbrandts sång är här inte riktigt så imponerande som den brukar vara, en märkligt ostämd gitarr låten igenom förbättrar ju inte direkt det hela.
Björn Inges andra komposition. Och vem var det nu då som skalden Inge odödliggjorde? Från en minst sagt motbjudande kvinna på En Enkel Sång Om Dig till ett underverk på Åttonde.
Uppenbarligen så fanns det en viss distinktion mellan kvinnorna i Inges värld…

5) Ta Ett Steg In I Sagans Land
Här var det snudd på mer Cream än på hela skivan överhuvudtaget, komplett med wha wha-pedal a lá Clapton i White Room.
Det till trots onekligen en av plattans allra bästa spår, tillsammans med Sekunder (Förvandlas Till År).

6) Balett Blues
Och så då, som avslutning, under skivans sista skälvande sekunder, något som ordentligt bryter av mot det övriga. En blues på dryga minuten som inleds med en halv minuts förstrött jazzpiano och avslutas med en instrumental tolvtaktsvers med fullt band…En minut och tjugo sekunder…och så var den skivan slut!
Men…vem spelade på pianot?
Märkligt nog det enda spåret med gitarrist Richard Rolf som kompositör.

Nja, trots bitvis riktigt bra spel från samtliga inblandade och många goda intentioner så är det här nog mera banbrytande än något mästerverk.
Lite ojämnt, ibland får man en känsa av att det är lite endimensionellt, allt kanske inte så genomarbetat som det kanske hade kunnat vara. De ostämda gitarrer som dyker upp här och där känns väldigt onödiga, något som ett bara lite mindre pressat studioschema hade omöjliggjort.
Eller…är jag för hård nu? Är det just så här som grabbarna ville låta?
Nja, genomgående känns de mer genomarbetade låtarna som bättre än de mer tveksamt arrade (typ En Annan Värld). En vecka till i studion, några keyboards och en extra gitarr i botten, lite subtil stämsång på rätt ställe skulle kanske ha gjort det här till den monsterplatta som det nu inte blev. För det känns lite onödigt tunt här och var.

En annan invändning är även frånvaron av originalitet. I de flesta fall så rör det sig om riff och melodier som onekligen är grabbarnas egna, men inspirationskällorna är hela tiden väldigt uppenbara. Creamgubbarnas andar svävar lågt som en filt över mycket, främst på sida 2.

Således blir det väldigt svårt att sätta den här skivan, hur läckert spelat det än är, på samma nivå som Pughs tidiga, Tages ”Studio” eller Mikaels Ramels debut. Riktigt dit når dom inte, så här i ett fyrtioårigt perspektiv. Inspirationskällor för andra svenska musiker, ja; men musikaliskt nyskapande; nej, det var dom definitivt inte på den här plattan.

Men missförstå mig nu inte, dåligt är det absolut inte, långt ifrån.
Musiken sitter oftast med imponerande säkerhet, och sång- och soloprestationer är så gott som hela tiden på en väldigt hög nivå.

För att tala om individuella prestationer – ofrånkomligt i den här typen av musik – så kan jag bara ge hur mycket beröm som helst åt Richard Rolf. Dennes förmåga att likt sina förebilder på ett effektfullt sätt blanda moll- och durskalor i samma solon är det inte många vare sig förr eller senare som försökt sig på. Han är dessutom begåvad med ett naturligt flyt i sitt spel som många sällan får under ens en livstid som utövande gitarrist.
En liten invändning i hans spel skulle kunna vara att det ibland fattas små lätta pauser här och där. Men, vanligtvis så är det sånt som kommer med åren, sällan på en LP-debut där man oftast vill visa upp hela registret på en gång.

Stålbrandts tunga basspel ligger skivan igenom som ett tungt ankare i varenda låt. Inga märkvärdigheter, inga krusiduller, inte en ton för mycket utan bara tungt rytmiskt basspel. Även sången är helt oklanderlig LPn igenom. Jämfört med Pugh eller Mikael Ramel så tycker jag kanske att Stålbrandt aldrig blir lika intressant, men denne levererar konsekvent det som låten kräver just då, och det han levererar, levererar han också bra!
Som huvudkompositör så får jag också lov att dela ut en elog. Flera av skivans bättre alster kommer just från Stålbrandt.
Texterna kan både här och där kännas väl flummiga och nonensartade för mig, men det är inget som stör mig för mycket.

Den musiker i gruppen som dock imponerar mest på mig är nog ändå trummisen Björn Inge som skivan igenom visar upp ett spel med både knivskarp precision och stor musikalitet. Inga stora åthävor, inget för att visa upp vem det är som är herre på täppan, bara ett tungt distinkt spel som dock verkar komma från hart när ingen ansträngning alls.
Hans på en och samma gång fjäderlätta såväl som blytunga agerande gjorde att en smått bisarr liknelse häromdan dök upp i mitt huvud:
Mohammad Ali! ”Sting like a bee, fly like a butterfly!” som ju åtminstone det första decenniet var boxarlegendens trademark. Vad tycker ni om den, liknelsen?

Ytterligare en kanske annorlunda reflektion kring November är den närmast totala frånvaron av Influenser från Jimi Hendrix. De flesta svenska gitarrtrio-grupper från början på sjuttio-talet hade en klar vurm för Hendrix (jag vet, jag var själv där…), men så icke November. Möjligtvis Rolfs oktavspel på Lek Att Du Är Barn Igen, men det var ändå inget specifikt Hendrix-drag utan mera något som associeras med Wea Montgomery.

Och…den här typen av grupp brukar oftast ha gitarristen som kompositör till samtliga låtar (Hendrix, Trower, Marino m.fl.), så icke i fallet November på den här skivan. Rolf står nämnd som kompositör enbart på den minutlånga avslutningen, som ju heller inte är mycket till låt överhuvudtaget.

Och ni vet väl vem av de som en gång varit med i den här gruppen som är den mest kände i dag?

Slutbetyg: En stark FYRA!!!

Popularity: 39% [?]

6 Comments »

  1. Tobbe said,

    01.13.11 at 2:45 f m

    Tråkigt att ingen kommenterat November.
    Men man kanske inte har skivan.
    Hade, som sagt, inte jag heller förutom ett enda spår.
    Jag gillade vad jag där hörde så lp:n ska inköpas vid tillfälle.

    Vem av de som senare blev den mest kände vet jag inte.
    Lika bra att gissa vilt och säga det var Caroline Williams, barnrösten som
    läser sagan på Ta Ett Steg In I Sagans Land.

  2. Peter Johansson said,

    01.13.11 at 7:59 e m

    Mest kände…Undrar om han är lite klurig och syftar på Snowy White…?

  3. Micke said,

    01.13.11 at 10:57 e m

    Jo, det har var lite medvetet tudelat.
    Snowy White spelade i November när dom hette Train, så frågan är om det svaret är korrekt. Bedömningsfråga.
    Svar nummer två – som enligt mig nog är det korrekta – är Björn Inge, som gjort sig ett namn som Eurosports motorcykel-expertkommentator!

  4. Tobbe said,

    01.14.11 at 2:47 f m

    Protest inlagd!

    Ingen av dem kan kallas känd.
    Då håller jag lika gärna på Caroline Williams.

  5. Tobbe said,

    01.14.11 at 2:54 f m

    http://www.sunkit.com/caroline-williams/

    Inväntar nu bara en krönika om denna, numera, bluessångerska….

    PS Medges att jag hade själv ingen aning om detta.

  6. Micke said,

    01.14.11 at 12:59 e m

    Kollade in sidan för Caroline Williams, och om man ska bedömma efter vad jag kan se där så verkar det ju vara en trevlig dam.
    Men mer känd än nämnda gubbar Björn Inge/Snowy White…? Nja, det vet jag inte om jag kan hålla med om…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *