01.24.11
Posted in Min blogg
at 3:39 f m
ETT KOMPISPROJEKT SOM BLEV EN VÄRLDSSUCCÉ
Tvära kast onekligen. November, Sven-Ingvars, Fabulous Four och så nu då Secret Service. Men det är så jag vill ha det, Herreys och Yngwie Malmsteen kan båda dyka upp här när som helst, kanske med blott en dags mellanrum.
Eller Alice Babs och Magnum Bonum…ja varför inte Little Gerhard och Wasa Express. Allt är ändå bara musik. När jag skrev om Pepparn för ett par år sedan så gick en del i taket och tyckte att jag nog helt spårat ut, men det kom att bli en av de mest populära recensionerna överhuvudtaget. Kommentarer dyker fortfarande upp.
Men, Secret Service…är inte det ett val som någon svartsynt en dålig dag skulle kunna tolka som nepotism? En av gruppens två keyboardister – Ulf Wahlberg – och undertecknad spelar ju faktiskt i samma band sedan snart tre år sen.
Kan valet av skiva vara lite färgat av det kanske?
Jo visst kan det det, och, inte nog med det, det är precis som det ska.
Vad nu då, frågar sig säkert vän av ordning, vad vill det uttalandet säga?
Jo, så här är det: En bidragande orsak till den här bloggens tillkomst en gång i tiden (snart fem år sen…) var faktiskt att jag skulle pressa mig själv att lyssna mer på skivor som under årens lopp vänner och bekanta till mig spelat in, skivor som jag tappat bort lite grann på vägen. Idén var att jag här och där skulle slänga in en ”kompis-platta” (ex. Stefan Sundström, KSMB och Eldkvarn) för att pusha mig själv till att lyssna lite mer på de skivor med bekanta som jag ännu inte – skam till sägandes – hunnit sätta mig in i så som jag borde ha gjort redan för länge sen. ”Sent ska syndaren vakna” står det skrivet. Nåja, bättre sent än aldrig är ju ett annat känt ordstäv…
Secret Service var det, ja. En grupp tillkommen i efterdyningarna av Ola Frukt och Flingor.
Eller, för att vara mer korrekt, i svallvågorna på den kortlivade gruppen Ola+3.
Blev det komplicerat nu?
OK, vi tar det från början:
Att Ola i de nyss nämnda gruppnamnen är alltså Ola Håkansson från de i denna spalt så hyllade Ola & The Janglers.
Samme Ola hade även varit frontfiguren i Ola, Frukt & Flingor, ett svenskt dansband verksamt i början och mitten av sjuttio-talet.
Den gruppen la av runt 1976 och de olika medlemmarna startade helt andra verksamheter som i Uffe Wahlbergs fall rörde sig om studier på Ackis, producentjobb (bl.a Magnum Bonums monsterhit Skateboard!) och vick som musiklärare. (Det vicket fick ett oväntat resultat som vi återkommer till senare i berättelsen).
För Ola Håkanssons del blev det nästan uteslutande jobb på skivbolaget Sonet.
(För att krångla till det lite grann så spelade våren -76 faktiskt en grupp snudd på identisk med Frukt & Flingor plus Clabbe af Geijerstam in en misslyckad comeback-LP för Ola & The Janglers med namnet Jetlag. Men även det rann bara ut i sanden).
Några år passerade.
1979 skickade Ulf Wahlberg mest på kul in ett bidrag till Schlagerfestivalen – Det Känns Som Jag Vandrar Fram.
Till dennes stora förvåning blev hans bidrag som ett av tio antaget till finalen.
Problemet att lösa, som Uffe inte tänkt så noga på i förväg, var bara: vem skulle då sjunga låten under finalen?
På den direkt ställda frågan från tävlingsledningen tänkte Uffe i en halv sekund innan han blixtsnabbt slängde ur sig: Ola Håkansson!!!
Och Ola Håkansson fick det bli.
Denne Ola Håkansson hade förvisso sjungit på den inspelade demoversionen och även varit drivande i att skicka in den till urvalsjuryn, men han var inte på något sätt på förhand tillfrågad, utan fick i stället dan därpå, via pappersmedias löpsedlar, reda på att han i konkurrens med Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Magnus Uggla, m.m. skulle göra comeback som artist med ett bidrag i schlagerfestivalen.
Ola gick i taket, han hade publikt inte tagit en ton på tre år, och varför hade i Herrans namn ingen frågat honom i förväg om han hade tid, lust eller ens motivation för ett dylikt spektakel.
Efter ett tag lugnade han dock ner sig, och antog till slut utmaningen. För när allt kom till kritan…varför inte? Det är väl ändå en sångare som han innerst inne är?
Den TV-sända finalens kompgrupp fick helt enkelt bli gamla Ola Frukt & Flingor, men minus basisten Lennart Ström som vid den tidpunkten flyttat från Stockholm.
Namnet ”Ola+3” togs även det med blixtens hastighet, för något skulle man ju faktiskt heta, för Ola Frukt & Flingor kändes väl inte så hett vid en eventuell europalansering… Dessa 3 bestod av Uffe W. och Tonny Lindberg (ex-Violents) på gitarr samt Leif Johansson (ex-Janglers) på trummor. (Den inhoppade basisten Leif Paulsen fick lite kymigt nog inte räknas in…)
Finalen slutade i en ytterst hedrande delad tredjeplats placeringarna efter vinnaren Ted Gärdestad och tvåan Thomas Ledin. Skivbolaget tyckte givetvis att en snabbt utgiven fullängdare med gruppen skulle sitta fint.
Sagt och gjort, in i studion, fram med låtidéer och spela in kvickt som tusan!
Plattan, som kom att få samma namn som schlagerlåten: Det Känns Som Jag Vandrar Fram, kom att bli som en slags länk mellan Ola Frukt & Flingor och det kommande Secret Service. Lite mer syntar än tidigare och lite grann av den Ventures-gitarr från Lindberg som så fint skulle komma att pryda den kommande Secret Service-debuten. Ungefär hälften svenskt, hälften utländskt, en del covers, en del eget. Kanske ingen helgjuten skiva. Möjligtvis så gick det lite för snabbt och ingen visste väl riktigt vad man egentligen ville göra, huruvida det här var en långsiktig satsning eller bara en ”cash-in” på schlagersuccén.
Någonstans här i historien så hade en lärarkollega till Uffe Wahlberg smygit sig in i gruppen – namnet var Tim Norell!
Via några anspråkslösa demos som Norell totat ihop på sin fritid och som denne vid något tillfälle ödmjukt och anspråkslöst spelat upp insåg Uffe att han, under en tid delat lärarrum med inget annat än ett kompositörsgeni. För så bra var det redan på demonivå.
Enligt Wahlberg så tog det någonstans mellan tre och fyra sekunder på första demon för honom att inse att det här var en talang långt över de flesta. Efter en presentation av materialet för Ola så var saken klar: grabbarna skulle testa ett par Norell-alster för att se hur de funkade. Följdriktigt så finns redan på Ola+3-skivan ett par Tim Norell-kompositioner med.
Sent, den sista studiokvällen för Ola+3-LPn, började grabbarna undra över om det ändå inte borde vara en låt till på plattan för att fylla ut den tillräckligt. Då kom Tim Norell sådär lite försiktigt tassande fram med ett embryo till en ny låt: Oh Susie.
”Ja men, det här lät ju bra!” tyckte både Ola och Uffe när de fått höra Norells grundutkast. De ruskade liv i den på sin stol redan insomnade Tonny och gänget började så smått känna på låten.
Arret gjordes på en kvart-tjugo minuter, sen spelade dom in rakt upp och ner.
Den här första versionen gjordes på svenska och är för den större allmänheten nästan helt okänd, det rör sig alltså INTE om den engelskspråkiga hitlåten, och den släpptes heller aldrig på singel. Någon större uppmärksamhet väckte följdaktligen inte den låten då, inte LPn heller som kom och gick i stort sett helt obemärkt förbi.
Och där kunde historien ha slutat…om inte om hade varit.
Och det där ordet om kom den här gången att ta gestalt i två killar vid namn Ricky och Kristoff, två av Stockholms hetaste DJs vid den här tidpunkten, slutet på sjuttiotalet.
Dessa två fick, mest av en slump, upp öronen för den svenskspråkiga Oh Susie, och började lite lätt plugga den på framför allt Café Opera, som då mer eller mindre var Ricky och Kristoffs högkvarter. Killarna insåg att den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet och tipsade Ola & Co om att de nog borde göra en engelsk version på låten.
Efter en viss övertalningskampanj så gjorde Ola+3 slag i saken. In i studion, i stort sett samma arrangemang, men med en engelsk text. Den versionen gavs däremot, som ni alla vet, ut på singel.
Tiden gick, ingenting hände dock, tills, nån månad senare, en DJ på Radio Luxemburg – Europas på den tiden viktigaste musikradiostation – började spela Oh Susie.
En kort tid senare så var Oh Susie etta i tjugonio (!) länder världen över…
Vad göra? Jo:
In i studion igen! Smid medans järnet är varmt! Ge Tim Norell fria händer att komponera ett gäng låtar till i samma anda, släng in inhopparen Leif Paulsen (ex-Spotnicks) som fullvärdig medlem i bandet, byt namn till Secret Service och KÖR!!!
Resultatet av allt detta kom att bli den LP som här finns i en – efter denna långa inledning – befriande summarisk recension.
Håll till godo med lite svensk pophistoria!
SECRET SERVICE ”OH SUSIE” Utgiven 1979 på Sonet
Sida A
1) 10 O’clock Postman
En klockren hit! En fenomenal variant på ett gammalt 50-talsrecept, och en låt som när man hör den för första gången sätter sig för all framtid.
Låter lika bra i dag som då. För mig skivans höjdpunkt.
2) Hey Johnny
Inte ens hälften så spännande, ja en rent ut sagt ganska tråkig skapelse. Känns mest som utfyllnad, framförallt då i jämförelse med låten innan.
3) Give Me Your Love
Snygg inledning med piano-ackord som nästan för tankarna till en Fellini-film. Allting kastas dock över ända när kompet kommer in som mest låter som disko-reggae.
Det här var uppenbarligen på sin tid mer eller mindre banbrytande, men hur man än ser på det så är det onekligen något som tidens tand inte varit så snäll mot. Låten i sig är inte så pjåkig, men kompet känns onekligen väldigt daterat. Kanske inte Secret Services fel, utan snarare att en hel generation dansband började köra disco-reggae med synttrummor.
4) Oh Suzie
Titelmelodin, tidlös klassiker och precis som inledningsspåret en monsterhit på sin tid.
Lätt inspirerat av både Blondie och Factory, men med en klar särprägel i komposition och arr.
Jag har alltid varit svag för det lilla gitarrsticket före sista refrängen.
Sida B
1) Darling, You’re My Girl
Stadigt diskokomp, ja det tyngsta kompet på hela skivan, men samtidigt så har vi här i botten en stark låt.
Nånstans så dyker det upp en känsla av en sextiotals-popballad som i efterhand har begåvats med en discomix.
På den här låten så får jag ändå känslan av att det kanske spretar lite för mycket, och sett till helheten så är det nog en av plattans svagare punkter.
Släpptes ändå på singel, den tredje efter Postman och Susie, men ingenting hände. Lika bra det tror jag.
2) She Wants Me
En inledning på låten som ordentligt skvallrar om gitarrist Tonny Lindbergs förflutna som medlem i Violents.
Även här en stark komposition, men, i motsats till föregående, en betydligt mer genomarbetad produktion. Detta i kombination med Tonnys ursnygga gitarrfigurer låten igenom gör det här till en av skivans bättre skapelser.
3) Why Don’t You Try To Phone
Raskt över till något helt annat, tyvärr även skivans förmodligen svagaste låt.
Här är vi tillbaka till reggae-diskon, men den här gången så känns det riktigt fantasilöst och oengagerat. Olas sång lustigt nermixad vilket bara ger än mer emfas på det tämligen trista kompet.
Kan ha funkat på dansgolvet, men på skiva så går det här in i ena örat och ut ur det andra.
4) Angel On Wheels
Jaha, därav tjejen på framsidan då…
Låter lite grann som en lillasyster till Ten O’clock Postman. Ungefär samma sound, samma typ av femtiotals-harmonier, samma idé med ett stick som bryter av ganska tvärt. Dock inte samma låt men en liknande idé bakom.
Tyvärr inte alls lika välproducerad och genomarbetad som 10 O’clock Postman, för det här hade annars kunnat bli ett gjutet singelsläpp.
Gitarrsticket är faktiskt i sina harmonier på ren Bach-nivå. Lyssna noga och häpna! Vad sa månne gruppmedlemmarna när Tim Norell kom med den här låten och sen insisterade på att sticket skulle ha just dom ackordsgångarna? Nja, dom tyckte nog att det bara var roligt…
5) Family Delight
Den enda låten på LPn som inte är skriven av gruppens eget kompositörspare Tim Norell-Björn Håkansson, utan av Axel Gårdebäck- Björn Håkansson (ej släkt med Ola!).
Detta till trots en personlig favorit hos mig och ett utmärkt sätt att avsluta gruppens debutskiva på. Borde nog ha släppts som singel.
Till och från när jag lyssnar på den här plattan så önskar jag att en utomstående demonproducent typ Todd Rundgren skulle fått händerna på mixerbordets reglar. En snygg kör här, stämsång där, lite gitarrorkestrering, mer av keyboardsmattor osv. MEN, enligt Uffe så är det just det som var poängen: Det SKULLE vara enkelt, det skulle vara en skiva från ett band som går in i en studio och river av sina låtar och sen går hem.
Faktum är att flera av plattans spår faktiskt är helt utan pålägg i efterhand, dvs one-takes. Imponerande och milsvida från den tidens anda i den genre där Abba just släppt Voulez-Vous och Bee Gees kommit med Spirits Having Flown. Närmast diametralt motsatt.
Onekligen känns LPn Oh Susie som en kommersiell skapelse, men uppenbarligen så hade killarna i bandet benen i två olika läger: gärna sälja mycket skivor, men samtidigt även ta det hela med en stor klackspark och ha så kul som möjligt.
Det fick med andra ord bli som det blev utan alltför mycket av efteranalys på hur det ska/bör låta för att gå hem hos så många som möjligt, för lite skevt är det, utan att gå in på detaljer, faktiskt både här och där på skivan.
Slutresultatet blir lite udda, med en produktion stundtals på replokalnivå men med en repertoar bestående till stor del av mycket starka, väl genomtänkta poplåtar framförda av tunga proffsmusiker, men proffs som ändå tillåtit sig en liten miss här och där utan att någon senare i mixerrummet verkat tycka att det gjorde så mycket.
Något som för mig personligen är lite speciellt med LPn Oh Susie är gamle Violentmedlemmen Tonny Lindbergs gitarrspel snygga mitt i olika discorytmer. Det är stundtals snudd på fullkomlig lekstuga över hans ytterst enkla, finurliga, snudd på genialiska, men ack så effektiva gitarrslingor som broderas ut i samtliga låtar. Jag kan inte erinra mig någon grupp i den här pop-disco genren som har haft en gitarr som varit så framträdande som Tonnys, och som haft så stor del i helhetssoundet, utan att på något sätt ta över.
Tim Norells låtskrivardrag att ofta låta gitarren ha ett melodistick mot slutet på låten som harmonimässigt bryter av mot det övriga i kompositionen, exempelvis på Oh Susie och Ten O’Clock Postman, är små genidrag som i slutändan kanske var just det som fick låten att sticka ut det där lilla extra.
Och stack ut gjorde det. Över i stort sett hela jordklotet så slog Secret Service igenom stort, och även fast det kan verka smått osannolikt för oss hemma i Sverige, så är de än i dag ett ytterst aktat namn i världsdel efter världsdel på vår jord.
Och visst har det satt sina spår här och där, för Pet Shop Boys och ett antal andra syntpopband från 80-talet, tror ni att dom hade lyssnat på Secret Service när dom var tonåringar…? You bet!
Hur inflytelserik på sin samtid den här LPn än är så är den inte något mästerverk, det vore väl att gå lite väl långt. Men det rör sig ändå om en uppfriskande fräsch och på sin tid banbrytande mix av kommersiell dansmusik och experimentell leklusta några kompisar emellan.
Om jag ska säga något negativt om plattan så är det kanske Ola Håkanssons sånginsats. Jag tycker inte att han kommer upp i samma nivå som han gjorde med Janglers på 60-talet. Ibland funkar det, ibland så är det rent utsagt tveksamt.
Ola är ändå Ola och hans lätt identifierbara röst ger ändå musiken en unik färgning som den inte skulle ha haft med en annan sångare. Och hade inte Ola varit den driftige Ola som han nu är så hade det förmodligen inte blivit något Secret Service.
Huvudsaken är att helheten är bra, och det är den.
Slutbetyg: En stark TREA!
Popularity: 37% [?]
Permalink
01.12.11
Posted in Min blogg
at 12:58 f m
FABULOUS FOURS FÖRSTA OCH SISTA LP
Lalla Hanssons debutplatta från 1971 blev välförtjänt hyllad i de här spalterna för inte så lång tid sen. För mig så var det helt klart en positiv överraskning att nämnde Lalla var så pass kapabel som han var att leverera en skiva med en så jämn och hög kvalitet rakt igenom.
De flesta av er är säkert fullt medvetna om att Lalla startade sin popkarriär i gruppen Fabulous Four från Stockholm, bildad 1964.
Det den gruppen är mest känd för hos en bredare allmänhet är måhända främst att just Lalla var en av medlemmarna, men även för att de hade ett par aningens mjäkiga hits under åren 66-67. Puff The Magic Dragon, Island In The Sun, Ruthm Of The Rain och Don’t Go Out In The Rain var de fyra låtar som gruppen fick upp på Tio I Topp under spannet av ett år. Inte direkt Bald Headed Woman eller Treat Her Like A Lady.
Visst, det rör sig om bitvis proffsigt och klanderfritt genomförda alster, och det är ju onekligen svårt att prata bort en låt – Puff The Magic Dragon – som låg etta under tre veckor på Tio I Topp.
Men ändå…fyra covers på fyra redan från början ganska trista låtar. Är det ett band värt att ödsla någon tid på?
Jodå, dom hade ändå onekligen sina poänger. Som ni snart ska få läsa här under så rör det sig om ett band som utan att vara direkt mångsidiga åtminstone hade en sida som var diametralt annorlunda jämfört med den allmänt kända sidan: dom var ett riktigt röjigt och ösigt liveband; något som bara sporadiskt manifesterade sig på vinyl och då företrädelsevis på gruppens b-sidor.
Nånstans 1966 så kom filmproducent Janne Haldoff in i handlingen. Denne hade vid något tillfälle, innan killarna haft sin första hit, hört fabbarnas låt After All och dragit slutsatsen att det här gänget skulle passa alldeles utmärkt som låtsnickrare till soundtracket för hans kommande film Livet Är Stenkul, en film om att vara ung runt den senare halvan av sextiotalet.
Grabbarna accepterade, Lalla och Uffe Arvidsson satte sig bakom skrivpulpeten för att tota ihop något som skulle vara både bra och hamna innanför filmens ramar.
Blev det bra då? Tja, här och där…
FABULOUS FOUR ”AFTER ALL” Utgiven 1967 på Fontana
1) After All
Rätt så simpelt, minst sagt. En låt som känns som om det tog tre minuter att komponera den. Lite dur- och mollackord strödda här och där och en tämligen enkel melodi.
Låter objektivt sett i mina öron mer som en hemmademo en färdigt material från en etablerad popgrupp.
MEN, det är en låt som definitivt, sin enkelhet till trots eller kanske just därför, efter ett tag verkligen sjunker in. Den är mjukt, fint framförd med en enkel men effektiv instrumentering. Och Lalla sjunger väldigt bra här, väl avvägt och med rätta känslan för när man ska och inte ska pressa på lite. Jo, demokänslan finns där, men det är ändå inget i helheten som faller ur ramen.
Efter ett tag så känns det här mer eller mindre som en liten pärla.
Trots detta så blev det här inte en hit i Sverige…men däremot i Italien av alla länder, med en femteplats på topplistan där som bästa placering! En turné i landet hjälpte nog till på traven en hel del.
2) I Still Love You
Lite mer upptempo, men återigen en komposition som mest verkar tagen från de allra första trevande försöken av några unga grabbar att skriva egna låtar. Alla byggklossar är de enklast tänkbara, inget överraskar nånstans under resans gång.
Den svenska versionen – Man Ska Plåta Den Man Älskar – som var tillgänglig på en singel som följde med som en bonus till den som köpte en Agfa-kamera är åtminstone komisk.
Det här är kanske inte direkt dåligt, men knappast vad jag skulle säga är direkt bra.
3) Beer Party
Om någon av er som läser det här i framtiden stöter på Lalla, fråga honom lite så där i förbifarten om det möjligtvis är han som ligger bakom nån obskyr sextiotalslåt som hette nåt i stil med…öh…Beer Party…?
Alltså, för att tala klaraspråk, om jag har hört EN svensk pop-kalkon från sexti-talet så är det väl den här.
Nåja, det är ju filmmusik, så grabbarna var väl mer eller mindre tillsagda att skriva en låt med den här titeln till skivan. Men huuu…var den tvungen att vara såå dålig som den blev?
”When you arrive to the party you drink one beer, when you leave the party you drink one beer, but inbetween you drink fifteen!”
Ja du Lalla, texterna på Ragvalds Träsk kom ju att bli ett antal snäpp bättre…
4) Uffes Drimm
Betydligt bättre!
Låter nästan som tidiga Tages, vilket i min och i många andras värld, inte är något annat än så stort beröm som det kan bli.
Nåja, fullt i klass med göteborgarna är det inte, men det är ett väldigt lyft från bedrövelsen innan.
Men…Uffes Drimm…? Drimm…vad betyder det på svenska…?
5) Rotten Rats
Och, banne mig, ännu mera ös! Nu låter det närmast som något obskyrt amerikanskt garageband från mitten av decenniet. Tung fuzz-gitarr och en sanslös slamrighet över hela linjen.
Helt osannolikt att det rör sig om samma band som på de första tre låtarna.
Helt klart plattans höjdpunkt!
6) What’s In The Sky
Nej! Tillbaka till det sega!
Dessutom en komposition som absolut inte leder nånstans alls.
Tummen ner.
Värt att notera är att samtliga låtar på sida 1 är från kompositörsparet Hansson-Arvidsson.
Sida 2
1) You Were On My Mind
En riktigt bra cover på We Fives hit från 1965. (Originalet spelades in året innan, 1964, av folkduon Ian & Sylvia). Det troliga är dock att det var den brittiske sångaren Crispian St. Peters version från året efter som hade inspirerat fabbarna, då engelsmannen lyckades ta sig upp på Tio I Topp, om än blott för en vecka, något som We Five inte gjorde.
Faktiskt en av plattans höjdpunkter. När nu gruppen fokuserade sig på lugna covers som singelsläpp så är det märkligt att den här aldrig kom att bli en av gruppens 45-or.
2) Love Minus Zero
Nej, inte alls bra! Låter som några som på en fest (ett ”beerparty” kanske…) har satt sig för sig själva i ett rum med två gitarrer och drar igenom några låtar som dom nödtorftigast kan.
Här är det mesta bedrövligt, från gitarrsolot till sånginsatsen.
En märklig sak är de stråkar som jag tycker mig skönja svagt, svagt på ett par ställen i låten. Är deras extrema nertoning ett misstag eller ett uttänkt arrangemang?
En annan underlighet är de minst sagt skiftande kvalitéerna på plattan från en låt till en annan.
3) Rythm Of The Rain
Cover på Cascades hit från 1963, skriven av bandets sångare John Gummoe.
Godkänd version som sedermera, ett halvår senare, kom att hamna på Tio I Topp, men visst känns det som en lätt besvikelse med alla ljumma covers på sida 2 med tanke på första sidans två öslåtar som visar på hur det hade kunnat låta.
4) Extacy
Men denna fäbläss hos fabbarna för calypso/tango o. dyl., var i hela fridens namn kom den ifrån kom?!?
Var man helt i händerna på det självpåtagna kravet att hamna på Tio I Topp?
Det här är ju mer eller mindre vedervärdigt. Hur kan det här vara samma grupp som fem låtar tidigare framförde Rotten Rats?
5) Lover Please
En låt skriven av Billy Swan. Just det, DEN Billy Swan som hade en världshit 1974 med I Can Help.
Clyde McPhatter hade faktiskt i sin tur en av sina största hits med denna Swan-kreation år 1962.
Bortsett från allt detta så är det här en version av fabbarna som kan beskrivas som rolig, fyndigt och lekfullt framförd, ja t.o.m. underhållande, men absolut inget annat. Skulle platsa i Bolibompa. Punkt slut.
6) Ain’t That Just Like Me
Tack! En upptempo även på denna sida.
Uppenbarligen live, och möjligtvis en bra bild av hur grabbarna lät på scen runt -66.
Bra röj och återigen ett framförande ej helt utan finess.
Låten var f.ö. en hit med The Searchers 1964. (Den amerikanska b-sidan, Ain’t Gonna Kiss You, står krediterad för en Smith. Det rör sig alltså om James Smith aka PJ Proby…).
Någonstans mitt i går låten temporärt över till Rockin’ Robin, en hit för Michael Jackson 1972. Var fabbarna måhända före sin tid…?
Nejdå, första framförandet av den låten dateras till -58, då med Bobby Day (någon som minns honom i dag…?) som där fick sin enda större framgång som soloartist.
Ett helt OK spår, men den här gången känns öset lite opersonligt, även om publiken verkar njuta i fulla drag.
Ska vi säga en minst sagt splittrad skiva…Det tokröjiga varvas med mjäkiga ballader framförda på ett sätt som får Hootenanny Singers att framstå som ett partyband. Det gravallvarliga avlöses av kalkoner och spelmässiga topprestationer varvas med rent amatörmässiga insatser.
Skivan igenom så är det hart när omöjligt att förstå att det är ett och samma band som framför de tolv spåren som plattan utgör.
Visst, det är kul med variation, men det här gränsar till ren schizofreni.
Nej, det här är en LP – fabbarnas enda – som kanske aldrig borde ha getts ut. Material fanns för en kanon-EP och en singel, men knappast en hel LP. De spår som är hyfsade drar inte upp helhetsintrycket tillräckligt för att det ska kunna bli helt godkänt.
Coverlåtar framförda i stort sett exakt som originalet känns ju också lite lätt meningslösa.
Jackpots, exempelvis, körde ju också mycket covers, men i deras fall så var det ju smått fenomenala versioner, inte som här där det i bästa fall är godkänt.
Den gängse uppfattningen om fabbarna – från de som ”var med” – är att gruppen hade hits med covers på kända låtar som inte alls speglade det röj och drag som grabbarna visade upp live. Åtskilliga är de beskrivningar som jag hört från gruppens kanske inte vilda, men uppenbarligen röjiga och tunga spelningar i Stockholmstrakten tiden innan man slog igenom med Puff The Magic Dragon, Island In The Sun m.fl. Något av det visas upp på tre låtar på After All, men varför har man då den urusla smaken att ta med den majoritet av tämligen mjäkiga, taffliga låtar som faktiskt dominerar den här plattan?
Tycker ni att jag är hård? Jämför då Love Minus Zero, Rhythm Of The Rain, Extacy, Lover Please och Beerparty med valfritt spår på Tages LP Studio så förstår ni kanske vad jag syfter på. Ta Consolation med Hep Stars. Ta vad som helst från Tom & Micks enda platta, valfritt spår från valfri Ola & The Janglers-LP eller vad som helst som Jackpots gjorde som jämförelse så blir väl bilden ganska så klar: det här håller helt inte riktigt måttet.
En orsak kan nog vara brist på tid och resurser, mycket låter snabbt ihoprafsat, men då hade det nog varit bäst att i så fall låta det få stanna i malpåsen för att dammas av vid ett annat tillfälle när bättre möjligheter hade kunnat ges.
En del av det som presenteras här gränsar till bottenbetyg, men skivan räddas från underkänt av de tre-fyra låtar av hög klass som ändå går att hitta.
Lika många låter till kan väl också anses som godkända i sina framföranden, men låtmaterialet i sig gör dom ändå tveksamma.
Resten borde nog aldrig ha förevigats på vinyl.
Ett tips: spela den här skivan och Lallas egen Upp Till Ragvaldsträsk efter varann så förstår ni nog vad jag menar.
Först: unga grabbars trevande försök att låta som sina idoler; ojämnt ibland tveksamt låtmaterial, bra spel varvat med taffligt och ingen vidare produktion.
Sen efter det: ett proffs omgiven av erfarna rävar; omsorgsfullt utvalt material, genomgående lysande spel och en produktion som rakt igenom är av högsta klass.
Det här hade nog kunnat bli bättre om mer tid och resurser hade kunnat ges, direkt bra blev det nu inte sett till plattan som helhet.
Slutbetyg: En högst tveksam TREA.
Popularity: 42% [?]
Permalink
01.06.11
Posted in Min blogg
at 11:06 e m
SVEN-INGVARS ”DANS I KVÄLL” Utgiven 1966 på Svensk-American
Vad nu då???
Har vi inte kört den här plattan alldeles nyss?
Jodå, inge vidare var den heller, mest bara konstig, så varför hålla sig kvar vid den ytterligare en vända?
Jo, det finns faktiskt två varianter av den här LP-skivan. En som pressades upp men drogs in innan den nådde skivdiskarna och en annan variant, där runt hälften av låtarna bytts ut mot andra uppenbarligen inspelade vid samma tillfälle,som kort senare kom ut på marknaden.
Den som avhandlades sist är den officiella utgåvan, den som det ska skrivas om här är den indragna varianten.
Alltså: hur många svenska LP-skivor känner ni till som blivit indragna?
Förutom den här känner jag inte till någon annan.
Varför drogs då den här skivan in? Ja gissa kan jag, men vet gör jag inte.
I ett par fall är den outgivna betydligt bättre, den innehåller ju t.o.m. två Sven Ingvars-evergreens, vilket den officiella av någon helt obegriplig anledning är helt ren på.
I ett par andra fall så kan man med lätthet se framför sig paniken hos de inblandade när de plötsligt inser att tre låtar på raken som låter mycket mer som Calle Hjularbo än som Sven-Ingvars ska vara med på skivan.
Nej, ibland så kliar jag mig bara i huvudet när det gäller svenska LP-utgåvor och frågar mig: Vad tänkte dom på?
1966 var Sven Ingvars okrönta dansbandskungar i Sverige helt utan konkurrens. Ett par år av hit efter hit efter hit. Och så ger man ut en live-platta som innehåller i stort sett enbart instrumentalversioner av helt andra låtar. Varför då?
På den här skivan som aldrig gavs ut så hade någon tyckt att Kulligullan på dragspel skulle vara ett större försäljningsargument än en liveversion av Min Gitarr eller Fröken Fräken.
Förstår ni? Jag gör det inte.
Nåja, någon drog i alla fall i nödbromsen och stoppade de värsta avarterna.
Märkligt nog så rök ett par riktiga rökare på samma gång…
Nu kör vi så att vi blir av med den här också!
Sida1
1) Nej Det Tror Jag Inte På
Live-nej det tror jag inte på! En låt på en live-skiva som tonas ner…Nej, det tror jag inte på!
Nåja, det var ju åtminstone vokalt och en välkänd låt, och bättre än det allra bästa som fanns att lyssna på på den officiella utgåvan.
2) Twillight Time
Instrumental.
Fanns med på den utgivna skivan.
Omdöme som från originalskivan: snyggt spelat men alldeles för mjäkigt.
3) Ta Av Dig Skorna
Instrumental.
Även den från den utgivna LPn.
Urtrist även här.
4) Red Roses For A Blue Lady
Instrumental.
Samma här, fanns med på originalet.
Fortfarande ganska så platt och trist.
5) Kristina Från Vilhelmina
Och så en riktig brottar-hit, och med sång dessutom.
En bra version dessutom med en sax i bakgrunden som stundtals riktigt kokar.
Vansinne att den här låten inte kom med på den skiva som kom att ges ut.
Sida 2
1) A Hard Days Night
Instrumental.
Fanns på den officiella utgåvan.
Faktiskt betydligt bättre än man skulle kunna tro.
Saxofonspelet i Sven-Ingvars var faktiskt av högsta klass i sin genre.
2) Smoke Get In Your Eyes
Instrumental.
Ej med på den utgivna varianten, konstigt nog.
En klart bra version med bitvis bländande läckert sax-spel.
Varför den inte kom med på den officiella utgåvan är blott en gåta…
3) Kulli-Gullan
Instrumental.
Dragspel som spelar melodistämman.
Katastrofalt, personligen så skulle jag lämnat lokalen i protest om jag skulle ha utsatts för detta en danskväll.
Barmhärtigt nog så slapp skivköparna denna dikeskörning på den officiella utgåvan.
4) Lyckobringaren
Instrumental.
Dragspel igen.
Allt som sas om Kulli-Gullan gäller även här…
5) Polkan går
Instrumental.
Dragspel här också…tredje låten på raken och hakan närmar sig knäskålarna.
För…är det här sant frågar man sig när man hör det…Är det här Sven-Ingvars från den tiden när dom stod på topp?
Varför skulle nån förutom dom själva lyssna på det här
Nåja inte heller det här hittade fram till skivköparna, så någon tänkte tydligen till där…
6) Can’t Stop Loving You
Instrumental.
Tacksamt nog kom saxen tillbaka som huvudinstrument.
Men det hjälper inte att bära upp en tämligen misslyckad skiva.
Ja vad säga? Lika lite live-skiva som den officiella.
Inget mellansnack, ett jämnt publiksorl och ett väldigt, väldigt, ja till och med för bra ljud för att vara ”live”.
Fläckvis betydligt bättre än originalet, fläckvis katastrofal.
Nån som undrar hur många ex. den outgivna, den här skivan alltså, existerar i?
Några tio-tal kanske, jag äger ett av dom.
Och varför då ödsla tid på en recension på en skiva som väldigt få av läsarna någon gång kommer att lyssna på?
Ytterligare en sak man kan fråga sig, nu känner ni i alla fall till nånting som kanske dyker upp på en pop-frågesport i framtiden.
Fråga: Vad hette Sven-Ingvars indragna live-skiva?
Svar: Dans I Kväll från 1966!
Den här versionen innehöll åtminstone två hitlåtar, vilket den officiella helt saknade. Dragspelspartiet drog nog ändå ner helheten ett litet snäpp så…
Slutbetyg: En svag tvåa…
Popularity: 39% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 12:00 f m
SVEN-INGVARS GÖR SLÄPPER SIN FÖRSTA LIVE-SKIVA, ELLER…?
En live-platta med Sven-Ingvars från 1966, den kan väl bara låta på ett sätt, eller hur?
Dvs en lång räcka med hit efter hit. Fröken Fräken, Min Gitarr, Till Dans Med Karlsta’ Tösera osv.
Något annat vore väl otänkbart…?
Oj, oj, oj så fel ni då har…för det här låter så oändligt långt från den tanken.
Inte en hit så långt örat når
Nähä, vad är det i stället då?
Läs och bli klokare!
Vi sparkar i gång på en gång!
SVEN-INGVARS ”DANS I KVÄLL” Utgiven 1966 på SvenskAmerican
1) Duke’s Place
Inledning som är en liten fingervisning om att det här nog inte kommer att bli det som man lätt annars hade kunnat tro.
Ingen Fröken Fräken utan ett stycke dansant jazz!
2) Flickan I Havanna
Dansrytmen fortsätter, melodistämman spelas på flöjt, bortsett från det så händer ingenting i låten.
Tämligen så meningslöst, jag hade helllre lyssnat på Ärter Och Fläsk.
3) Twilight Time
Saxduo står för melodistämman, efter två verser blir de tu avlösta av en orgel som kör en halv vers. En tämligen så trist och platt version som möjligtvis duger att dansa till men inget mera.
4) Red Roses For A Blue Lady
Vic Danas största hit från 1965, här i en instrumental tappning som inte ger originalet den minsta orsak att känna sig hotat.
5) Po Rom Pom Po’n
Plattans enda låt med text!
Ett klart lyft gentemot det vi hört tidigare på sida 1, men på Sven-Ingvars har man nog större förväntningar än så här.
Sida 2
1) A Hard Days Night
Jodå, Beatles…på saxofon!
Ganska bra driv både i komp och saxofoner. Sax-duellen i mitten är faktiskt både roligare och bätte än man skulle kunna tro.
2) South Of The Border
Återigen bra drag och sväng både i komp och melodi.
En standard först inspelad 1939 av Billy Cotton, men senare inspelad av en mängd artister bl.a. Gene Autrey, Frank Sinatra och Dean Martin.
Snyggt, visst, men…är det här verkligen Sven-Ingvars…?
3) Ta Av Dej Skorna
Povel Ramels hit från samma år.
Växelspel mellan orgel och saxofon. Tamt, segt och trist. Möjligtvis lämplig som tryckare på dansbanan, men ingenting annat. Musikaliskt helt meningslös.
4) I Wanna Be Your Man
Oj, vilken skillnad mot föregående!
Riktigt tungt, det här vore snudd på nånting för en pop-frågesport. INGEN som inte vet om det här skulle gissa på Sven-Ingvars.
Det här är nog plattans höjdpunkt, även om konkurrensen på plattan är lite svajig.
5) Ricardo
Storbandshit av Gerald Wilson från 1965.
Sven-Ingvars version är vokal men helt ordlös.
Lustigt…man bara längtar sida 2 igenom att återigen få höra Sven-Erik Magnussons röst, och när man väl gör det så lallar han sig igenom den här latinska dängan på brett värmlandsmål. Hade hellre hört Luffarevisan i live-version.
Låten slutar och publiksorlet tar över. Skivan är slut.
Ja tanken bakom den här skivan kan man väl undra sig halvt vrickad över. En hitmaskin på högvarv gör en hel live-LP med i stort sett uteslutande instrumentala låtar.
Live förresten? Inte en bokstav uttalas mellan låtarna, inte ett tack, inte en presentation av någon låt. Ljudet är imponerande bra, ja nästan för bra för en live-platta från den tiden (jämför med Stones första live-skiva från Got Live If You Want It samma år!). Publiksorlet låter också tämligen så konstant skivan igenom. Jag misstänker att det här är en ”fake”! Därav rubriken på recensionen. Kanske det här bir en skandal som sisådär fyrtiofem är senare kommer att få huvuden att rulla…?
MEN, det här fråntar inte plattan och gruppen det faktum att det bitvis är riktigt bra spel. Det här ska ju helt uppenbart vara dansmusik, och som sådan är den helt OK, även om det ur en ren konstnärlig synvinkel är rena skräpet.
En del låtar är helt OK, men inte så mycket mer, andra är tämligen meningslösa. Hela tiden så är det ändå bättre än Moonlighters dansskiva där gruppen spände bågen alldeles för hårt så strängen brast och det med besked.
Slutbetyg: Hm…det blir väl en TVÅA då.
Popularity: 42% [?]
Permalink
01.04.11
Posted in Min blogg
at 11:17 e m
SVENSK ROCKS FÖRSTA POWER-ROCK TRIO MED SIN BANBRYTANDE OCH HYLLADE DEBUT!
Novembers debutskiva En Ny Tid Är Här… kan utan tvekan kallas för en milstolpe i svensk rockhistoria. För första gången någonsin så kom en svensk grupp med en LP innehållandes övervägande tung rock typ Cream och Mountain, och till på köpet på svenska!
Pugh Rogefeldt hade, som vi alla vet, hållit sig framme i bräschen och slagit upp portarna ett år innan med sin Ja Dä Ä Dä, men den tyngd i sin musik som den som November kom att presentera var det ju bara sporadiskt av i Pughs fall, och oftast då bara som delar av låtar, typ Stinsen I Bro. I Novembers fall så var det pang på så gott som rakt igenom.
Ehuru inspirerade av sin anglo-saxiska omvärld så blev gruppen i sin tur en stor inspirationskälla till en uppsjö av nya svenska tunga band som nu vågade sjunga på svenska, något som tidigare varit i stort sett otänkbart.
Gitarr, bas och trummor, en klassisk uppsättning för en trio från början på sjuttiotalet.
Självklart så blir November också alltid jämförda med andra triogrupper från samma epok, ex. Cream, Mountain, Jimi Hendrix Experience, Budgie, West Bruce & Laing m.fl.
November hade ändå inte så mycket mer än blivit just inspirerade av dessa grupper, den initiala orsaken till att gruppen överhuvudtaget bildades går nog att hitta hos Cream m.fl.. Men, som sagt var, mer än inspiration var det egentligen inte. Lånade melodier och ackordsgångar går att hitta om man anstränger sig noga, men det är absolut inte mer än vad man kan hitta på vilken skiva som helst, med vilken grupp som helst.
Så utan att vara unika eller originella så sökte gruppen uppenbarligen efter ett eget uttryckssätt.
NOVEMBER ”EN NY TID ÄR HÄR…” Utgiven 1970 på Sonet
1) Mount Everest
Alla de engelska och amerikanska powertrios som var aktuella vid den här tiden till trots, i mina öron så är det på inledningsspåret faktiskt just nyss nämnde Pugh Rogefeldt som har varit den stora inspirationskällan. Både i sång, komposition och gitarrspel så låter det snudd på som ett i sista stund bortplockat spår från Pughs första eller andra LP.
Med detta sagt så har jag också sagt att det här är en alldeles utmärkt start på plattan!
En Tio I Topp-placering sommaren/sensommaren 1970 blev belöningen.
2) En Annan Värld
Trumspelet är här – som skivan igenom – hela tiden enkelt och utan några större åthävor, men ändå enormt imponerande med ett oerhört snärtigt och effektivt driv. Det tillsammans med Stålbrandts tunga bas ger ett högklassigt tryck i kompet.
Ett lite slarvigt, trevande gitarrsolo med en irriterande ostämd gitarr drar dock ner helhetsintrycket rejält. Just den biten känns väldigt onödig, för i övrigt, bortsett från en lite väl lågt mixad sång, så är även det här ett spår av allra högsta kvalitet.
3) Lek Att Du Är Barn Igen
En inledning som mer minner om jazz än om tung rock.
Plattans lugnaste låt, men också den klart segaste, bitvis så är det risk för att man nickar till.
Bortsett från det stela riffet som dyker upp alldeles för många gånger både här och där under låtens gång och en påklistrad ”maximering” på slutet så händer snudd på ingenting.
Rolf prövar lite oktavspel a lá Wes Montgomery och en Jan Kling solar samtidigt på flöjt, men det lyfter inte alls.
Jag har inga som helst problem med att säga att det här är plattans svagaste spår, även om det – sett ur en annan synvinkel – samtidigt är det som skiljer sig mest från de övriga.
4) Sekunder (Förvandlas Till År)
En lite udda inledning på närmare en minut som egentligen inte har något alls med resten av låten att göra.
Men vad spelar det för roll! Snart så drar hela gänget på med ett flyt som får spåret innan att verka som nånting hämtat från Flamingokvintetten. Trummor, bas och gitarr; här sitter allt suveränt bra, och det rör sig också om en av plattans bästa kompositioner.
Som lök på laxen så är gitarrbreaket i låtens mitt måhända Richard Rolfs bästa parti under hela LPn, men även generellt sett så är spelet från samtliga inblandade verkligen på topp här.
Man får onekligen intrycket av att Sekunder(Förvandlas Till År) är ett av skivans på förhand mest genomarbetade spår, det finns en ledighet och en självklarhet i det mesta som saknas här och var på skivan i övrigt.
Enligt mig tillsammans med Sagans Land plattans höjdpunkt.
Sida 2
1) En Enkel Sång Om Dig
Ett av de spår där man verkligen kan tala om Cream-influenser, det låter Strange Brew så att det osar om det nästan.
För att öka på det hela än mer så är Rolfs gitarr här även den minst sagt influerad av Clapton, utan att för den sakens skull direkt planka denne. Han gör det dessutom väldigt, väldigt bra. Imponerar gör även övriga gruppmedlemmar. Hela låten ger ett tungt och övertygande intryck.
Den första av två Björn Inge-kompositioner. Vem var månne tjejen han diktade så fint om? Ett gammalt ex månntro?
Vi kan väl använda det gamla uttrycket ”ord och inga visor…”
2) Varje Gång Jag Ser Dig Så Känns Det Lika Skönt
Ja inte lät det mindre Cream om det här, spår av låten NSU kan skönjas här och där. Vill ändå betona att det inte finns något som helst negativt i det konstaterandet. Att de här unga grabbarna var djärva nog att ha supergruppen Cream som förebilder är inget annant än berömvärt, den ribban dom dom satte upp var högt lagd, och för det mesta så gled dom över med smidighet och bravur.
Låten i sig är inte någon av plattans starkare, ett väl monotont riff i grunden gör spåret aningen segt, om än ändå godkänt.
3) Gröna Blad
Tung, intensiv gitarrinledning med en Richard Rolf som verkligen drar loss på bästa maner från Clapton på Bluesbreaker-tiden.
Sångmelodin i låten däremot, är i hög grad inspirerad av tidiga Fleetwood Mac för onekligen så låter det en hel del Coming Your Way, inledningsspåret på Fleetwoods LP Then Play On från året innan, om själva huvudtemat.
Sticket och avslutningen däremot är så mycket Jack Bruce och Cream att man snudd på kan se Jack Bruce vid sångmicken framför sig.
I alla händelser en av plattans starkare kreationer, och grabbarna har all heder av sitt framförande.
4) Åttonde
Blytung inledning med Inges distinkta trumspel, Stålbrants pumpande bas och Rolfs läckert funkriffande gitarr.
Tyvärr, bortsett från ett snudd på sanslöst sväng så finns det hela tiden en touch av något lätt slarvigt och ofokuserat över det hela.
Stålbrandts sång är här inte riktigt så imponerande som den brukar vara, en märkligt ostämd gitarr låten igenom förbättrar ju inte direkt det hela.
Björn Inges andra komposition. Och vem var det nu då som skalden Inge odödliggjorde? Från en minst sagt motbjudande kvinna på En Enkel Sång Om Dig till ett underverk på Åttonde.
Uppenbarligen så fanns det en viss distinktion mellan kvinnorna i Inges värld…
5) Ta Ett Steg In I Sagans Land
Här var det snudd på mer Cream än på hela skivan överhuvudtaget, komplett med wha wha-pedal a lá Clapton i White Room.
Det till trots onekligen en av plattans allra bästa spår, tillsammans med Sekunder (Förvandlas Till År).
6) Balett Blues
Och så då, som avslutning, under skivans sista skälvande sekunder, något som ordentligt bryter av mot det övriga. En blues på dryga minuten som inleds med en halv minuts förstrött jazzpiano och avslutas med en instrumental tolvtaktsvers med fullt band…En minut och tjugo sekunder…och så var den skivan slut!
Men…vem spelade på pianot?
Märkligt nog det enda spåret med gitarrist Richard Rolf som kompositör.
Nja, trots bitvis riktigt bra spel från samtliga inblandade och många goda intentioner så är det här nog mera banbrytande än något mästerverk.
Lite ojämnt, ibland får man en känsa av att det är lite endimensionellt, allt kanske inte så genomarbetat som det kanske hade kunnat vara. De ostämda gitarrer som dyker upp här och där känns väldigt onödiga, något som ett bara lite mindre pressat studioschema hade omöjliggjort.
Eller…är jag för hård nu? Är det just så här som grabbarna ville låta?
Nja, genomgående känns de mer genomarbetade låtarna som bättre än de mer tveksamt arrade (typ En Annan Värld). En vecka till i studion, några keyboards och en extra gitarr i botten, lite subtil stämsång på rätt ställe skulle kanske ha gjort det här till den monsterplatta som det nu inte blev. För det känns lite onödigt tunt här och var.
En annan invändning är även frånvaron av originalitet. I de flesta fall så rör det sig om riff och melodier som onekligen är grabbarnas egna, men inspirationskällorna är hela tiden väldigt uppenbara. Creamgubbarnas andar svävar lågt som en filt över mycket, främst på sida 2.
Således blir det väldigt svårt att sätta den här skivan, hur läckert spelat det än är, på samma nivå som Pughs tidiga, Tages ”Studio” eller Mikaels Ramels debut. Riktigt dit når dom inte, så här i ett fyrtioårigt perspektiv. Inspirationskällor för andra svenska musiker, ja; men musikaliskt nyskapande; nej, det var dom definitivt inte på den här plattan.
Men missförstå mig nu inte, dåligt är det absolut inte, långt ifrån.
Musiken sitter oftast med imponerande säkerhet, och sång- och soloprestationer är så gott som hela tiden på en väldigt hög nivå.
För att tala om individuella prestationer – ofrånkomligt i den här typen av musik – så kan jag bara ge hur mycket beröm som helst åt Richard Rolf. Dennes förmåga att likt sina förebilder på ett effektfullt sätt blanda moll- och durskalor i samma solon är det inte många vare sig förr eller senare som försökt sig på. Han är dessutom begåvad med ett naturligt flyt i sitt spel som många sällan får under ens en livstid som utövande gitarrist.
En liten invändning i hans spel skulle kunna vara att det ibland fattas små lätta pauser här och där. Men, vanligtvis så är det sånt som kommer med åren, sällan på en LP-debut där man oftast vill visa upp hela registret på en gång.
Stålbrandts tunga basspel ligger skivan igenom som ett tungt ankare i varenda låt. Inga märkvärdigheter, inga krusiduller, inte en ton för mycket utan bara tungt rytmiskt basspel. Även sången är helt oklanderlig LPn igenom. Jämfört med Pugh eller Mikael Ramel så tycker jag kanske att Stålbrandt aldrig blir lika intressant, men denne levererar konsekvent det som låten kräver just då, och det han levererar, levererar han också bra!
Som huvudkompositör så får jag också lov att dela ut en elog. Flera av skivans bättre alster kommer just från Stålbrandt.
Texterna kan både här och där kännas väl flummiga och nonensartade för mig, men det är inget som stör mig för mycket.
Den musiker i gruppen som dock imponerar mest på mig är nog ändå trummisen Björn Inge som skivan igenom visar upp ett spel med både knivskarp precision och stor musikalitet. Inga stora åthävor, inget för att visa upp vem det är som är herre på täppan, bara ett tungt distinkt spel som dock verkar komma från hart när ingen ansträngning alls.
Hans på en och samma gång fjäderlätta såväl som blytunga agerande gjorde att en smått bisarr liknelse häromdan dök upp i mitt huvud:
Mohammad Ali! ”Sting like a bee, fly like a butterfly!” som ju åtminstone det första decenniet var boxarlegendens trademark. Vad tycker ni om den, liknelsen?
Ytterligare en kanske annorlunda reflektion kring November är den närmast totala frånvaron av Influenser från Jimi Hendrix. De flesta svenska gitarrtrio-grupper från början på sjuttio-talet hade en klar vurm för Hendrix (jag vet, jag var själv där…), men så icke November. Möjligtvis Rolfs oktavspel på Lek Att Du Är Barn Igen, men det var ändå inget specifikt Hendrix-drag utan mera något som associeras med Wea Montgomery.
Och…den här typen av grupp brukar oftast ha gitarristen som kompositör till samtliga låtar (Hendrix, Trower, Marino m.fl.), så icke i fallet November på den här skivan. Rolf står nämnd som kompositör enbart på den minutlånga avslutningen, som ju heller inte är mycket till låt överhuvudtaget.
Och ni vet väl vem av de som en gång varit med i den här gruppen som är den mest kände i dag?
Slutbetyg: En stark FYRA!!!
Popularity: 38% [?]
Permalink
