1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

11.04.10

Svenska LP-skivor #79 Basse Wickman ”Till Love Comes Around”

Posted in Admin info, Min blogg at 3:25 f m

tilllove.jpg

BASSE WICKMANS UPPFÖLJARE TILL DEN FRAMGÅNGSRIKA DEBUTEN

Egentligen så skulle ju Basse Wickman vara hetare än någonsin i dag. Hans countryrock-influerade pop är ju faktiskt nånting som är betydligt mer gångbar i dag än då hans skivor släpptes. Svenska artister som Kristofer Åström och Kristian Kjellvander har ju en ”cred” med sin musik som dom förmodligen skulle ha svårt att att ha haft för 35 år sen.
Den gode Basse nämns dock sällan eller aldrig när svenska artister i countryrock-facket ska nämnas i media. Och varför? Basse var ju onekligen en av föregångarna på den scenen i vårt land. Det troliga svaret på den frågan är nog att Basse helt enkelt var så tidigt ute att de som skriver om svensk musikhistoria inte ens var påtänkta när denne startade sin musikkarriär.
Visst, den senaste skivan tillsammans med Magnus Lindberg fick en hel del uppmärksamhet, men om vi tar Basse Wickmans 70-tal så pratar vi plattor som ingen, mig veterligt, har skrivit en rad om på decennier.

Ändå så har Basse haft en lång och klart intressant karriär att blicka tillbaka på. Musicerandet började faktiskt i hans fall redan i mitten av 60-talet.
Från The People via Baby Py Grandmothers till Claes Diedens kompgrupp så stod Basse till slut ensam framför micken. Singeln I Wanna Change My Life letade sig in på Tio I Topp 1973.
LPn Changes blev en hyfsad försäljningsframgång. Uppföljaren släppt ett år senare, det är den LPn som ska avhandlas den här gången.

BASSE WICKMAN ”TILL LOVES COME AROUND” Utgiven 1974 på Polydor

1) Illusion
Första låten klockar in på ganska så exakt 1.40. Basse med bara ett piano som ackompanjemang, mer en epilog än en låt. Inget märkvärdigt, inget speciellt, tämligen så anspråkslöst. Men Basses röst är faktiskt helt till sin fördel här, och det känsliga pianot spelar ett par riktigt snygga harmonier så att det ändå blir något av substans över det hela.

2) It Ain’t Easy
Och så pang bom in i den country-pop-rock som man så väl förknippar med Basses tidiga skivor. En snabb upp-tempolåt med stark melodi och stämsång rejält influerad av Eagles.
Men det här var väl ändå snudd på att ta i lite väl mycket…
Att spela in en låt som i sin komposition, utförande och arrangemang är som en blåkopia på just Eagles och kalla den för It Ain’t Easy när nämnda Eagles två år tidigare haft en hit med titeln Takin’ It Easy är ju ganska så djärvt. Jag menar: INGEN som hör det här tänker inte på Eagles efter ungefär tio sekunder. Jag menar, var finns Basse Wickman i det här?
Nåja, det här är ju hur som helst inte en plankning, bara starkt influerat av något, och är även ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det. Det är möjligtvis stämsången, som inte sitter helt som den ska både här och där, som man kan ha invändningar mot.
Faktum är hur man än vrider och vänder på det att det känns ganska så opersonligt. Inget sticker riktigt ut, varken Basses sång eller kompet – som helt klart funkar men som aldrig ges något utrymme att profilera sig.
Det tänder till ordentligt en gång i låten, och det är faktiskt på gitarrsolot – framfört av Janne Schaffer. Stilenligt och ett bevis på Jannes bredd och kompetens.
I övrigt så blir det kompetent, inte mer.

3) Amy
En långsam ballad dock i ungefär samma anda som låten innan. Här tycker jag att Basse lägger in lite mer av personlighet i sitt framförande. Snygg komposition och läckert lirad steel-guitar.

4) I Don’t Care, Do You Mind?
Jo nog hade Basse lyssnat på Neil Youngs After The Goldrush innan han skrev den här låten. Låter snudd på som överblivet material från den plattan. Allt känns ganska så oklanderligt, men återigen störs jag av att det där med ohejdade influenser från andra artister. Det här låter mer som en Neil Young-cover på en icke-existerande låt än som en Basse Wickman-skapelse. Basses efterapning av Youngs nasala röst och vibrato som kronan på verket gör att det här känns som ett magplask.

5) River
Ordlöst 35 sekunder långt mellanspel. Kunde varit snyggt men det känns aningen poänglöst och är heller ej riktigt klockrent i sitt utförande.
En udda poäng är taktarten: 7/8 + 8/8! Inte så vanligt i populärmusik överhuvudtaget.

6) Nobody Home
Tillbaka här till Eagles-influenserna, men onekligen så är det en ganska så snygg låt. Lite väl rudimentärt komp som känns ganska så stelt, (första tagningen utan föregående rep?).
Allt lyfter dock rejält med den steel-guitar som snyggt och stilrent fyller ut diverse hål i kompet.

Sida 2

1) You Make Me Feel Alive
Här är något som liknar ett presumtivt singelsläpp. Snudd på riktigt, riktigt bra. Stämsången som här och var på skivan känns lite svajig sitter bra här, och höjer verkligen låten.
Det här är en genomtänkt komposition med en ”hook” som fungerar, ett snyggt stick och bra spel i kompet.
Utan tvekan en av plattans bästa låtar.

2) Silver Strings
Återigen ett i grunden starkt spår som kunde ha varit en riktig rökare, faktiskt en plattans starkare kompositioner, men den stämsång som är oren över gränsen för vad som är acceptabelt gör att alltihopa i stort sett kör ner i diket.
Onödigt, hade jag varit producent så hade jag bara dumpat stämsången vid mixningen.
Dock pryds låten av ett snyggt akustiskt gitarrspel.

3) Always
Ehuru kort ändå en av de låtar som verkligen sticker ut, kompositions- spel- och produktionsmässigt.
Mycket snyggt, läckert komp med ordentligt driv och mästerligt spelade gitarrer.
Dessutom en Basse som här verkligen leverar.
Märkligt nog så är det en helt annorlunda ljudbild på den här låten än på övriga LPn.

4) Somehow, Somewhere, Someday
Ett spår som även det hör till plattans bättre.
Det blir hela tiden ett snäpp vassare när det är en gedigen låt i bakgrunden i stället för de ibland lite konturlösa spåren som mest bara är en räcka av ackordsföljder utan en stark melodi i botten.
Här är det genomgående riktigt bra. Förutom en bra låt också en tät produktion, kören precis lagom i bakgrunden och ett snyggt stråkarrangemang i botten.
Även här pratar vi ett av de bättre spåren på skivan.

5) I Miss You
Och så en tvärnit in i skivans kanske tråkigaste låt. Ingenting händer under detta släpiga pekoral. Ett typexempel på det jag beskrev tidigare, om någon nu undrade vad jag menade.
Man kan snudd på misstänka att det hade delats ut valium i studion innan inspelningen. Time passes slowly nämns i en fras. Jodå, här släpar den sig fram…
Det enda som får lyssnaren att reagera är de instrumentala mellanspelen på akustisk gitarr.
Var det här en utfyllnad inslängd i sista minuten för att få plattan lite längre?

6) Till Love Comes Around
Titelspåret.
Och så avslutas alltihopa med en kort – c:a en och en minut och tjugo sek. – men kärnfull country-pastisch med kort vers och refräng som direkt därpå glider in i en coda med pappa Putte på klarinett. Helt OK, men kanske inte mer än roligt.

Summa summarum:

En hel del bra kompositioner, Basse har helt klart förmågan att sätta ihop låtar som funkar, men det blir här och var, på något märkligt sätt, ändå några rejäla bottennapp. Ibland får jag en känsla av att man satsade mycket på vissa låtar medans andra fick klara sig med en grund och några sångpålägg som fick bli som dom blev.
Och, dessutom, sett till helheten så har den här skivan ändå svårt att greppa tag i lyssnaren.
Som jag hela tiden hintar åt: även när det låter som bäst så är det helt enkelt för opersonligt, pricken över i fattas alltför ofta. Var finns artisten Basse Wickman i alltihopa?
De ideal som Basse har – Jackson Browne, Eagles, Poco, Neil Young etc. – är dessutom så oerhört svåra att nå upp till att det så gott som aldrig kan bli just så bra som han från början hade tänkt sig. En stämsång som snudd på plattan igenom aldrig är annat än nästan bra sänker helhetsintrycket rejält.
Basses egna vokala insatser tål också att diskuteras. Ibland funkar det med hans lågmäldhet, alltför ofta så låter han dock på tok för försiktig. Det är som om han inte riktigar litar på sin egen förmåga och aldrig vågar ta i det där lilla extra.
Tre veckor inlåst i en källare med en samtida Caroline af Ugglas innan inspelningen hade kanske gjort susen?
Nåja, det här är långt ifrån dåligt. De invändningar som jag har vägs upp till stor del av det här och där dyker upp riktigt starka kompositioner. Spelet är också oftast av högsta kvalitet, snudd på överkurs då en del låtars bästa partier är just de instrumentala partierna.
Och – ej att förglömma – Basse var här i början på sin karriär, en karriär som är i full gång än i dag med hans samarbete med Magnus Lindberg. Någonstans måste man börja, vare sig Dylan, Beatles eller Neil Young varken toppade sina karriärer eller var speciellt orginella i början på sina karriärer!
Slutbetyget blir hur som helst någonstans mittimellan; det är aningen för mycket som drar ner helhetsintrycket för att det ska bli högre än vad det är, men det som funkar är tillräckligt bra för att det ändå ska bli godkänt.
Det är med andra ord som så ofta med LP-skivor: en del är bra, annat är mindre bra!

Slutbetyg: En trea!

Popularity: 34% [?]

3 Comments »

  1. Göran said,

    11.04.10 at 9:10 e m

    Kul att han fått lite uppmärksamhet nu på senaste tiden i och med nya plattan tillsammans med Magnus Lindberg, den skivan är faktist riktigt bra. Annars har jag faktist inte lyssnat så där jättemycket på Wickman, har två skivor med honom tror jag. Såg en konsert med honom för ett par år sen och passade då på att fråga vilken skiva som han tyckte var hans bästa. Han hade svårt att välja ut någon, men tyckte att Crazy Love var den roligaste att spela in.

  2. Mona said,

    11.11.11 at 11:43 e m

    Ett slutbetyg på 3 verkar väl lågt, men det är en subjektiv bedömning. Jag minns alla de här låtarna och håller inte med om att hans vokala insatser skulle vara så svaga. Tycker att han sjunger mycket bra. Tillsammans med musiken blir det hela klart hörvärt. Personligen tycker jag bäst om hans engelskspråkiga skivor.

  3. Micke said,

    11.12.11 at 3:07 f m

    Jooo…nu var det ett tag sen jag skrev detta…Jag minns att jag upplevde det som att man spände bågen hårt med tunga världsberömda förebilder som Eagles, Poco, Jackson Browne m. fl. Bra låtar, bra leadsång men en körsång som aldrig riktigt satt som den gjorde hos Eagles…något som ofrånkomligen störde helheten. Det kommer fler Basse-recensioner och på plattor som är bättre och som därmed renderar högre betyg.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *