1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 4,33 out of 5)
Loading ... Loading ...

10.26.10

Svenska LP-skivor #78 John Holm ”Sordin”

Posted in Min blogg at 2:40 f m

JOHN HOLMS MYCKET UPPMÄRKSAMMADE DEBUT-LP FRÅN 1972

sordin.jpg

Och så har vi då kommit fram till en skiva där meningarna mellan mig och en hel del av er bloggläsare nog kan gå isär.
Varför då då?
Jo av en enkel orsak: Jag har ännu inte riktigt förstått storheten med John Holm. Åtskilliga som jag har pratat med under förberedandet av den här recensionen har noggrannt och utförligt förklarat för mig precis hur fantastisk John Holm och i synnerhet hans första skiva Sordin är.
Men för mig så är det bara så att poletten helt enkelt aldrig fallit ner, till skillnad mot vad den gjort för så många av er andra, ni bloggläsare, stamkunder, vänner och bekanta.
Den kanske faller ner i morgon, poletten – ja vem vet, kanske rentav i kväll. Men den kanske heller aldrig kommer att göra det.
Det enda som jag med bestämdhet vet är att just nu så känner jag just precis det som jag känner, dvs att jag ännu inte har förstått mig på storheten hos John Holm.
För vad är det egentligen som gör Holm till en så både djupt och brett uppskattad artist?

Han har en röst som onekligen är ganska speciell, ja rent ut sagt unik. Men är den för den sakens skull njutbar att lyssna på? Nja, jag vet inte. Originalitet behöver väl ändå inte vara synonymt med bra? Visst, han har styrka i rösten, ledighet i sitt utspel och onekligen en tvättäkta inlevelse i allt det han gör. Men räcker det om man inte till fullo uppskattar hans grundröst?

Själva musiken, den då, är den tillräckligt intressant, genomarbetad eller speciell för att sätta den på samma pinnhål där Tages, Pugh, Kebnekaise eller Bosse Hansson befinner sig?
Nja, lite orättvis är jag kanske här, det musikaliska ligger nog på ett annat, mer jordnära plan och kan kanske inte riktigt nämnas samtidigt som ovanstående. Musikerna är konsekvent både namnkuniga och kompetenta, men det är sällan som det tänder till och blir något mer än ett komp av det hela. Det närmast vindlar sig fram på något udda, lätt bakvänt sätt. Detta betyder givetvis inte att det inte kan finnas kvalitet i det också, för det gör det understundom. Det är bara det att det inte känns som om fokus på plattan har lagts vid instrumentering, utan snarast vid text och sång. Och det kanske inte känns helt odalat positivt…

Men texterna då?
Jodå, där kapitulerar jag, John Holms texter har onekligen en naiv charm som går rakt in i hjärtat första gången man lyssnar på dom eller läser textbladet. Man känner lätt att han har arbetat väldigt väl med sina texter. Inga hafsverk, inga nödrim, ja väldigt ofta så är det inga rim alls utan helt enkelt de ord som Holm tycker passar bäst in i berättelsen.

OK, vi tar låtarna i tur och ordning, och kom ihåg: det finns en ruta för kommentarer längst ner. Tycker ni inte som jag så tala gärna om det för mig och för alla andra!

Sida 1

1) Den Öde Stranden
Dramatisk inledning med mollackord, tungt pukspel på trummorna och gitarrer som spelar i stämmor á la Wishbone Ash. Kanske inte direkt en lika dramatisk text som musiken, det är snarare ett klart uttalat vemod som fyller större delen av låten.
Utan att vara något sensationellt så är det onekligen en fin, naken text som det är lätt att identifiera sig med och Den Öde Stranden och dess framförande tillhör skivans starkare. Det är dessutom en mycket bra sånginsats från Holm här.
En intressant reflektion: det här låter en hel del Per Gessle, och mycket riktigt; Gessle har faktiskt gjort en cover på just den här låten!

2) Sommaräng
Helakustisk med två gitarrer och inget mer. Finstämt, en stark komposition med snyggt gitarrspel och återigen en text med naturkoppling.

3) Min Skuld Till Dig
Och ytterligare en text som är en hyllning till det naturnära. Låten i sig tillhör inte de mer märkvärdiga på skivan utan att för den sakens skull inte ha sina fördelar.

4) Om Den Blåa Himlen
Tyvärr, en låt med tafatt komp, en undermålig produktion och till på köpet ett taffligt, trevande gitarrspel. Jag skulle så gärna ha sett en annorlunda mixning med betydligt mer av den härliga orgeln som ligger så långt bak i ljudbilden i stället för den Roffe Wikströms valhänta gitarrspel som dränker det mesta av det övriga kompet. Tyvärr, de taskiga nivåerna gör den här låten näst intill olyssbar. Hur den här mixen kunde passera på ett så pass etablerat (och kommersiellt) bolag som Metronome märkligt.
Låten i sig är inte den heller av nån högre klass. Det här spåret borde bara ha raderats och glömts bort. Om Den Blåa Himlen skämmer skivan tyvärr LPn som helhet.
Jag har hört sägas att John Holm själv envist propsade på sin egen syn, låt för låt, på hur den här skivan skulle låta, tvärtemot ljudtekniker och producent. Det kan vara det som spökar här. Njutbart är det hur som helst inte.
Och hur tossigt blir det inte med de engelskspråkiga fraserna i mitten som inte har ett smack med den övriga texten att göra?
Hur som helst så är även denna låt en naturhyllning, och texten håller en helt annan klass än musiken.

5) Långt Bort Härifrån
Betydligt bättre än föregående spår, dock inte nåt som får mig att frysa direkt. Med Marie Bergmans – i sig snygga – stämsång så blir det hela snudd på på en slags svensktopps-nivå. Visserligen en hög sådan, men ändock.
Roffe Wikström tar här revansch på sig själv och spelar riktigt snygg gitarr som verkligen höjer låten och som ger den det där lilla extra som nog trots allt till sist tar svensktopps-statusen ur den.

Sida 2

1) Är Det Så Det Ska Va
Lätt country-stuk i kompet, skulle ledigt kunna vara något från Neil Youngs 70-tal, men bara i botten, John Holms sång är som alltid helt och hållet han själv.
Dock en av de mer anonyma låtarna på skivan, om inte den mest anonyma.
Snyggt akustiskt gitarrspel hur som helst av Gunnar Lundestam.

2) Får Man Leva För Det
En av skivans tyngsta låtar. Ödesmättad stämning, och en Holm som ömsom viskar fram, ömsom väser fram texten. Återigen ett mycket snyggt spel av Roffe Wikström som onekligen ger en stark prägel på hela låten.
För mig LPns näst bästa spår.

3) Svarte Kungen
Skivans klart rockigaste spår. En lite udda komposition med en lång coda där samtliga musiker för en gångs skull tar ut svängarna ordentligt. Även Holm tar ut svängarna i sången riktigt ordentligt.
Även här tycker jag dock som på spår 4 på sid 1 att nivåerna inte är bra. Leif Jutterström pumpar för fullt på orgeln men hans läckra hammond-fraser dränks helt utav Roffes och Kennys gitarr-riffande. Lite tråkigt, men låten slutar i alla fall i ett par riktigt snygga solofraser av Kenny Håkansson

4) Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg
Den låt som många anser vara inte bara plattans starkaste spår utan även John Holms främsta komposition överhuvudtaget.
Och visst är det vackert, bitvis bländande vackert i allt sitt kolsvarta mörker.
Det geniala draget att låta Björn J:son Lindh spela blockflöjt ger låten – tillsammans med Jutterströms mycket känsliga pianospel – precis det som den behöver för att smärtan ska bli just så där stark att det hela övergår till skönhet.
John Holm själv tolkar dessutom sin egen text på ett sådant naket och ärligt sätt att det är omöjligt att tänka sig att han inte menar varenda stavelse som han sjunger.
Lysande helt enklet, från början till slut: text, musik och framförande.
Och, jodå, det här är skivans givna höjdpunkt!

Japp, jag erkänner: ju mer jag har lyssnat på den här skivan, desto mer har den växt.
Tilll viss del så kan det bero på de yttre omständigheterna att det tog lite tid.
Min arbetsplats är ju nästan uteslutande den plats där jag lyssnar på de skivor som jag skriver om. En hel del av dessa plattor har jag hört så pass mycket av förr i världen att det räcker med ett par gångers uppdatering för att få en bild som jag tycker räcker för att skriva.
Andra skivor däremot har jag valt ut just för att de tillhör de vita fläckar som jag har och som vi alla har i musikhistorien. Sordin är en av dom LP-skivorna, en av de där som jag bara nån gång i mitt liv då och då slölyssnat på och aldrig kommit längre än de första låtarna på sida 1.
När jag sen, för att förbereda denna recension, efter ett tiotal lyssningar i butiken med ett ständigt sorl i bakgrunden, telefonsamtal, kortdragningar och kunders diverse önskemål till slut tog med mig skivan hem, satte mig i mysfåtöljen och satte på mig hörlurarna…då, i det ögonblicket, fick Sordin för första gången liv för mig. Först då så kände jag närvaron, nyanserna, hur bra sångare John Holm verkligen är och – kanske viktigast – kunde slutligen tillgodogöra mig texterna. Kanske man till och med kan säga att poletten föll ner…
Nåja, det mästerverk som många vill ha Sordin till anser jag fortfarande inte att det här är -möjligtvis fläckvis – däremot så är det onekligen en klart bra skiva.
En skiva som dessutom har den meriten att uppenbarligen ha influerat en hel kader med svenska rockmusiker med basen i 70-talet. Det är lätt att höra senare svenska skivor som ett slags eko från Sordin. (Nästa gång jag ser Plura så ska jag fråga om han inte tycker att den där John Holm är en överskattad j-el bara för att få se hans perplexa reaktion…)
Så, jag ger mig: John Holm ÄR en bra sångare och låtskrivare! LPn Sordin är en bra, om än lite ojämn, LP!

Ett par invändningar bara.

En bekant till mig replikerade när jag – i ett tidigt skede – ifrågasatte Holms storhet att han ju är ”Sveriges störste rockpoet”. Jag svarade i min tur med ”Jaha, må så vara, men jag kan ju inte höra texterna”! Och just det är ett problem på den här skivan.
Ta t.ex. Kenta, där går ju texten fram hela tiden trots att Kenta sjöng på det sätt som han gjorde. Förklaringen är enkel: Holms röst är starkt dränkt i mixen. Den är som vore den inbäddad i musiken.Varför den är det kan man ju diskutera fram och tillbaka, om det beror på Holms bristande tro på sin röst långt fram i bilden eller om det helt enkelt bara blev som det blev. Nu ligger den där den ligger i ljudbilden, vilket gör att texternas eventuella kvaliteter är svåra att bedöma utan att antingen höra på skivan i hörlurar eller läsa textbladet.

Ytterligare en invändning: Öh…är inte det här det som i många andra sammanhang brukar kallas för pretentiöst, ja kanske till och med överpretentiöst? Allvarliga, ångesttyngda texter framförda utan någon som helst antydan till glimt i ögat?
Jo, alla behöver ju kanske inte fara fram som en Pugh i skivspåren, där inget verkar vara på allvar, men kunde det ändå inte varit lite uppfriskande med ett smajl i mungipan vid något tillfälle enstaka tillfälle under Sordins gång.
Nja, lite elak är jag nog här, för så mycket stör det mig inte, det är bara min vanliga reflektion över det faktum att en del artister kan bli hånade och förlöjligade för sitt allvar i sitt utspel – ex. Curt Jalmo – medans andra kan komma undan med vilket gravallvar som helst.

En sista fundering innan vi slutar: vad har det här med progg-rörelsen att göra? Utgiven på Metronome, tämligen befriad från politiska vinklingar och med musik djupt rotad i traditionell amerikansk rock- och folkmusik så känns hela skivan väldigt fjärran från en proggresiv musikrörelse anno 1972. Ändå så nämns John Holm hela tiden som en integrerad del av 70-talets proggrörelse. Varför?

Slutbetyg: Ja se på tusan: det blev till slut en FYRA!!!

Popularity: 43% [?]

8 Comments »

  1. Göran said,

    10.27.10 at 1:07 e m

    Skivan är klart övervärderad tycker jag, men helt okej. Mina favoriter är första spåret Den Öde Stranden och sista Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg.

  2. Göran said,

    10.27.10 at 7:56 e m

    Tycker att det finns flera Svenska debutskivor i samma gengre som John Holms men som är bättre. T.ex Ulf Sturesons ” I Overkligheten” från 1996 och Magnus Lindbergs debut från 1976.

  3. Martin said,

    10.27.10 at 9:31 e m

    Kul att du är tillbaka! Tycker också att plattan är ojämn men har väldigt bra toppar. Värt att notera är att Commando M Pigg också gjorde en cover på ”Den öde stranden” även om de kallade den för ”Sommarn dör”. Jag tror att du har den i tiokronorssingelbackarna.

  4. Stjofön Presley said,

    10.28.10 at 7:21 e m

    Inte särskilt svag för plattan, men den sliter en del i bröstet eftersom den påminner så mycket om känslan omkring fyra på morgonen någon gång i början av 70-talet. Innan Bejerots ord blev sanning. Innan förädlad vallmodynga fått full spridning. Och innan mitträcken på mentala vägar som blott går mot ett håll byggdes upp av stjärnögda entreprenörer.
    Det är ord, musik och en stämma som är rena rama anakronismen. Inte så fantastiskt, men man får nöja sig med det. Kanske inte en fyra i betyg, den sparas eventuellt till Ragnegårds rosenkindade samhällsreportage från tiden innan år 0 (noll), men väl en stark tvåa.

  5. Micke said,

    10.28.10 at 7:57 e m

    Intressant att läsa att en del av er tycker att det här är en överskattad skiva.
    Det tycker ju alltså jag också. Överskattad i den meningen att jag fått höra från åtskilligt håll att detta är den bästa LP-skivan som någonsin getts ut i det här landet.
    Det är det ju inte enligt min mening, som tidigare skrivet, men jag kunde inte annat – efter 10 genomlyssningar på en vecka – än medge att det faktiskt är fråga om ett välgjort hantverk text-, sång- och spelmässigt, ehuru på ett högst personligt sätt som uppenbarligen inte tilltalar alla av oss. Mig bara i viss mån. En fyra som sagt var.

  6. Peter Johansson said,

    10.29.10 at 10:38 e m

    Härlig beskrivning Stjofön!
    Micke, vi verkar ha samma historiska förhållande till denna legendariska klassiker. Ännu en gång en lysande recension, läses gärna med ett glas rött till. Nu har du gett plattan en ärlig chans. Kanske dags att jag också gör det.
    Magnus Lindberg nämndes ovan. Har du recenserat honom någon gång? Eller, varför inte..Landslaget?

  7. Göran said,

    10.30.10 at 11:42 e m

    Ja det skulle vara kul med en recension av Magnus Lindberg eller varför inte Di Leva. Du skriver verkligen medryckande och bra. Själv gillar jag väldigt mycket olika stilar…..rock, pop, soul, ska, psychedelic, singer song writer, power pop, indie,folk m.m.

  8. Tobbe said,

    11.12.10 at 2:37 f m

    Varför kult?

    Bra texter men inte roligt att höra John Holm själv.
    Pipig röst och dålig timing.

    Varför blir vissa kult, vet någon det?

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *