1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

10.15.10

Svenska LP-skivor #77 Pugh Rogefeldt ”Pughish”

Posted in Min blogg at 2:02 f m

pugish1.jpg PUGH ROGEFELDTS UPPFÖLJARE PÅ SIN DEBUTSKIVA!

Mer eller mindre som en bomb, ganska precis så slog Pugh Rogefeldt ner mitt sitt första album (Ja Dä Ä Dä) 1969 (recenserad i mars 2008 som #52). Han utpekades omgående efter plattans utgivning som den förste svenske rockartisten som sjöng rock på sitt eget modersmål.
Så här drygt fyrtio år senare så kan det vara svårt att se perspektivet, men faktum är att innan Pughs debutalbum så är det svårt att erinra sig ens något inom popen och rocken i det här landet som var sjunget på svenska.
Efter Pughs inträde på arenan så öppnades dammluckorna dock på vid gavel. Inom kort – dvs inom loppet av något enstaka år – så var det sett som en självklarhet att man skulle sjunga på sitt eget språk.
Undantag hade tidigare funnits, givetvis. Exempelvis Mascots hade en tidig singel på svenska – Lyckan/Lessen år 1964 – men generellt sett så var rock på modersmålet ett näst intill okänt begrepp 1969.
Jo, visst, Hep Stars hade ju redan flera år tidigare börjat sjunga på svenska parallellt med de engelska framförandena, men då pratar vi ju helt plötsligt Lilla Sofi och I Natt Jag Drömde och inte pop eller rock…

Om det nu var Pughs förtjänst att svensk rock gjorde en u-sväng runt decennium-skiftet,eller om det bara låg i tiden och att ”Pughan” helt enkelt ”råkade” vara först på sitt eget språk kan man ju såklart diskutera i evigheter, faktum är ändå att han var ”den förste etablerade svenska artisten som sjöng rock på svenska”.

Hursomhelst så stod Pugh där hux flux med en succé och en uppmärksamhet som han nog aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Debuten Ja Dä Ä Dä gick upp i topp på försäljningslistan och singeln Här Kommer Natten gick in på Tio I Topp.
Och vad förväntades då av honom från fans, skivköpare och skivbolag? Jo en snabb uppföljare såklart!

Så himla lätt blev det nu inte för Rogefeldt att haspla ur sig låtar, texter och arrangemang av samma skarpa kaliber som debuten hade haft. Pugh själv har medgett att han råkade ut för en mindre kreativitets-kris inför platta nummer två. Ja, mänskligt att döma så borde det vara en hart när omöjlig uppgift att prestera en skiva på samma höga nivå som den första med bara några månaders förberedelser.
Men, Pugh i sällskap av samma vapendragare som på Ja Dä Ä Dä – Janne ”Loffe” Karlsson på trummor och ”Jojje” Wadenius på gitarr och bas – lyckades över all förväntan. ”Pughish är en skiva som även den gått till den svenska rockhistorien. Sprängfylld med tokiga infall, lekfullhet, kreativitet, ekvilibristiska spelinsatser, en Pugh i absolut toppform och ett väldigt bra låtmaterial så är den en av de bästa LP-skivor i sin genre som har spelats in i det här landet.
Jag får en känsla varje gång jag hör på ”Pugish” att killarna helt enkelt låste in sig i studion och lät allting bara flöda från förmiddag till sent in på natten, för den fantasi och idérikedom som här bjuds är av det slag som nästan alltid dyker upp i stundens inspiration.
Eget, originellt, Pughish. (Ja där ser ni bakgrunden till varför skivan heter som den gör.)
En liten kommentar bara innan vi sätter i gång: Svenska? På den här skivan så sjunger Pugh ungefär 50% på svenska, 30% är på Pughs egna fantasispråk och 20% är på engelska!

PUGH ROGEFELDT ”PUGISH” Utgiven på Metronome 1970

Sida 1

1) Stinsen I Bro (del 1 och 2)
Ja vad säga om detta inledningsspår?
Ohejdbart, vansinne, genialitet med en total gränslöshet i botten? Allt blandat och omrört till en soppa som inte liknar nånting annat vare sig förr eller senare.
Allt startar med Pugh med en lätt mässande röst ackompanjerad av…ja vadå?
Ja vad är det för ett instrument som hörs under inledningen tillsammans med en akustisk gitarr?
Jag fick en nära bekant, Micke F, att ringa upp sin farbror ”Loffe” för att ställa den frågan, alltså till en som kanske skulle komma ihåg det, drygt fyrtio år senare.
Svaret blev att man till studion hade dragit dit en uppsjö av olika udda instrument och diverse saker som det gick att framföra olika ljud på. Exakt vad som används under skivans första minut mindes han dock inte. Personligen så tycker jag att det låter som en leksaksorgel, men jag kan ha fel.
Nåväl, efter två minuter och två versers sång från Pugh så dundrar vi abrupt rakt in i en tung rockblues helt i klass med Ten Years After eller Mountain. Detta flyter efter blott en minut ut i ett coda-liknande psyk-komp, inte helt olikt Hendrix Third Stone From The Sun, komplett med en myriad av ”flumgitarrer” och eko-effekter. Tempot saktar långsamt in tills alltihopa har helt stannat av och det bara hörs diverse gitarrplonk.
Uppenbarligen så ska det hela illustrera ett tåg som sakta men bestämt bromsar in och till slut stannar vid sin station. Ska vi gissa att den heter Bro?
Det ligger nära till hands att tro att låten är på väg att sluta här, och så är det väl också förmodligen. Dvs Stinsen I Bro del 1 slutar nog nånstans där med att stinsen går in i sin stinsstuga och smäller igen dörren efter sig.
Del 2 startar med en kör som sjunger på Pughs eget språk. Det börjar långsamt men tempot accellererar hela tiden tills man tänker att nu går det väl inte mer.
Det här ska uppenbarligen illustrera loket som återigen drar igång. En malande basgång, överstyrda gitarrer och ”Loffes” magnifika trumspel kokar ihop en hypnotisk rytm som ändå även den tonar ut i ett tomma intet. Och så är Sinsen I Bro del 1 och del 2 slut efter snudd på tio minuters färd.
Storartat. Episkt. Genialiskt.
Varför görs inte sån här musik längre?

2) Aindto
Helt andra toner i inledningen med en Pugh som trakterar en gitarr med öppen stämning och Jojje som spelar spridda, spröda toner över alltihopa. Det hela byggs på med fler gitarrer till något snudd på symfoniskt. Och tre minuter in så kommer Pughs sång in på samma låtsasspråk som dyker upp på Stinsen I Bro del 2 och återigen på det lätt mässande sätt som så ofta med Rogefeldt i den här epoken.
Det hela tonar sen ut i en cirka minuts ytterst stämningsfylld coda.
Vackert. Magnifikt. Majestätiskt.

Sida 2

1) Föräldralåten
Återigen en helt makalös låt i ordets rätta bemärkelse. Tung bluesrock på engelska blandad med kabaré a lá Povel Ramel, i vilket fack lägger man in en sån skapelse?
Första minuten sjungs See The Light Come In The Morning som ett mantra, sen rakt in i en svensk tonårsgrabbs bekymmer med sitt förhållande till sin flickvän och sin morsa.
Sen raskt till refrängen på engelska – ja varför inte,? – där han ber mamma hålla truten stängd.
Vers igen, den här gången om en ohängd farsa, med medföljande refräng på engelska där mamma är utbytt mot pappa.
Sen rakt in i See The Light… igen.
Och så helt från ingenstans en parafrasering på Sudda Sudda Bort Din Sura Sura Min av Gullan Bornemark.
Sen pang in i tredje versen där texten inte har ett smack med de första två att göra alls innan alltihopa slutar med ett See The Light…en sista gång.
Hänger ni med?
Helt vrickat men samtidigt helt lysande, om inte annat så för det fenomenala kompet från ”Jojje” och ”Loffe”. Jazz-tiden hos Janne ”Loffe” Karlsson satte bestämda spår i dennes trumspel och det är det som ger låtarna det där sanslösa svänget på upp-tempolåtarna.
Men vad är det han sjunger i tredje versen så snabbt att det knappt går att urskilja?
”Skön skökas stön, ska sitta som spön, sen svaret sakta sprider stor spalun.”
Ordlekar självfallet, men det var nog tur att knappt nån hörde det 1970.
1970 ja, på hösten det året gick Föräldralåten upp på tredje plats på Tio I Topp. Där hängde den sig kvar i åtta veckor om jag minns rätt.

2) Klöver Linda
Och så tillbaka till det bitvis vackra med akustiska gitarrer och den finstämda sång som är så oefterhärmlig Pugh.
Men…vad handlar texten om egentligen…?
”Linda på gatan, dansar hela natten, nattar för en pappersslant, å vilken flicka.
Jag är hennes skugga, vet hur man ska hugga klöver. Hon ger mig klöver”
En hallick och hans kvinna? Går det att tolka annorlunda? Nåja, kan vi svälja Flickan I Havanna av nationalskalden Taube så ska väl det här också slinka ner.

3) Om Du Vill Ha Mig
Återigen en minst sagt märklig skapelse, men också ett av de mer imponerande spåren på hela skivan.
Första sekunderna låter som en snutt hämtad från Bo Hanssons Sagan Om Ringen, men snabbt kastas vi in i en blues…tror vi, men det är det ju egentligen inte, för det är ju konsekvent bara en halv vers. Pang på, efter två avkapade verser, så slängs vi in i ett talparti som närmast är en parodi på Arne Quicks ”Rosen”. Abrupt hamnar vi sen in i ett instrumentalparti som snudd på låter som Shadows , som pang-bom avbryts av ett märkligt femsekunders-stick som leder till ytterligare en vers. Ett gitarrsolo tar vid som glider ut i ett låångt trumsolo från Loffe. Och där tonar allt ut…
Jo, nog händer det saker på bara ett par minuter här allt…
Glädjande så visar här verkligen Janne Karlsson vilken makalös trummis han faktiskt är. Om det till äventyrs finns någon som tror att ”Loffe” är en buskisskådis som ”på skoj” då och då tar ett par trumpinnar i handen, så ska han eller hon ta och lyssna på det här spåret. För mig och för många andra så är ”Loffe” en fenomenal trummis som då och då dyker upp i TV eller på bio i nåt sammanhang. Inte tvärtom.
Pugh själv gör en fantastisk sånginsats här, en av de bästa i hela hans karriär. Personligen hade nog gärna sett den här låten utdragen till ett par minuter till. Idéerna hade räckt till en lite längre komposition. Nåja, ibland så är underbart kort.
Makalöst.

4) Sail With Me, Come On And Try – I Love You
Skivans kanske ändå märkligaste skapelse. Låter om något som – tro det eller ej – en tidig Queen-demo. (Det här är två år innan Queens första platta.)
Bitvis är den väldigt vacker, bitvis lätt förbryllande…och så är den helt plötsligt bara slut.
Och hela skivan slutar i ett enda stort: ööh…jaha, är det slut nu?

Och det är det. Skivan är faktiskt inte mer än ganska precis 30 minuter lång. Visserligen 30 minuter utan en död punkt, men varje gång som jag lyssnar på den här LPn så känns den lite kort.
Nåja, så oerhört genomarbetat och genomtänkt som varje del på skivan är så är det nog så att det inte fanns så mycket studiotid kvar till fler låtar. Och, viktigast, det är en helt fantastisk halvtimme man som lyssnare bjuds på av Pugh och hans vänner. LPn Pugish är helt enkelt inget annat än ett mästerverk, en helt unik och fullkomligt formidabel skiva som går utanpå det mesta som har spelats in, inte bara i det här landet utan överhuvudtaget.
Det här är musik som hela tiden balanserar mellan det banala, det vansinniga och det fullständigt geniala. Pughs alla vrickade infall som han konsekvent genomför på ett mästerligt sätt uppbackad av två supermusikanter skapar en LP av en sort som bara går att jämföra med Pughs övriga alster (och främst då föregångaren Ja Dä Ä Dä).
Ja jag saknar nog ord tillräckliga för att beskriva hur bra jag tycker att Pugish är.
Ett varningens ord bara: det här är inte ordinär popmusik. Ni som inte har hört Pughs tidiga alster kan nog vid en första lyssning bli lite konfunderade av Pughish. Ge då skivan ett par chanser till och lyssna noga på allt det som händer under plattans gång. Det är genialiskt, vackert, vansinnigt och briljant. Allt på en gång.

Varifrån fick han då allt det här, Pugh? Jo, Povel Ramel är en helt omisskännelig källa till inspiration för en ung Pugh Rogefeldt. Owe Thörnquist bör också ha gått på föräldrarnas skivtallrik i det Rogefeldtska barndomshemmet.
Efterföljare då? Det enda som jag så här kommer på är stockholmsgänget Dungen.
Nån som kan komma på nåt mer?

Och som en liten avslutning:
Undrar vad Vivian Stanshall från Bonzo Dog Band hade tyckt om Pugish? Jag tror att han hade älskat skivan.

Slutbetyg: ja det kan ju bara bli en FEMMA!!!

Popularity: 38% [?]

4 Comments »

  1. Tobbe said,

    10.16.10 at 4:23 f m

    Härlig hyllnad till en underbart kreativ artist.
    I morgon tar jag fram Pugish för en återlyssning.
    Det blir en högtidsstund.
    Vi hörs sen. Tbg.

  2. Peter Johansson said,

    10.23.10 at 3:24 f m

    Och just den plattan saknar jag! Pugh är en underskattad artist idag. Mera Pugh!!!

  3. Lena Wärmé said,

    10.24.10 at 3:12 e m

    Ja, instämmer med föregående talare och med dig Micke också så klart.
    Strålande recension. Pugh är en unik begåvning.

  4. Tobbe said,

    11.12.10 at 2:30 f m

    Ja, de va dä dä, sen va de Pughish.

    Efter den lyckade debuten var det dax för skiva två. Tycker det märks att
    det var ont om egna låtar. Hela sida ett något utdragna musikaliska
    experiment. Kreativt och skickligt men ändå obearbetat eller ofullbordat.
    Intressant idag dock. Vi får höra alla infall, klanger och harmonier som fritt
    rör sig i Pughs huvud. Pugish. Detta som gjort Pugh till den mest intressanta
    i sin genre i 40 år. Om man nu kan tala om genre, Pugh har väl skapat sin
    egen. Hur skapandet kunde gå till får vi höra i detta ovanliga album.
    Musiker som lirar på medan bandet går. Lite av en parallell till Let it be-projektet som släpptes ut samma år.
    Kanske att ta i men det är en rolig tanke…
    Något urvattnat blev det dock i båda fallen. Från LP:n Pugish blev det bara
    en låt som stack ut och än idag känns självklar-Föräldralåten.
    Vad sista textstrofen betyder i sin sköna symbolik kan vi förstå i den självklara händelse som i fanatsin må hända då tonårsgrabben blivit lämnad i fred av Mama och Papa.
    Ja dä va Pugish dä, men icke att förglömma, det dröjde några år, men 2008 kom nästa album med dessa samma herrar,Pugh, Jojje och Janne Karlsson, därtill basisten Ulf Jansson. Albumet Vinn hjärta vinn är en värdig uppföljare såhär 38 år senare.
    TBG 12/11-10

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *