1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

10.09.10

Svenska LP-skivor #76 Ola & The Janglers ”Patterns”

Posted in Min blogg at 1:14 f m

patterns.jpg

Ola & The Janglers första skiva Surprise Surprise, recenserad som #51 för ungefär två år sedan, var – för att vara en svensk debut-LP – förbluffande bra. Varken Tages, Shanes eller Hep Stars kom ens i närheten av den musikaliska mognad som Ola och hans janglar kunde visa upp på sin första platta.
När det nu skulle spelas in en andra LP, skulle det egentligen vara möjligt att ens komma upp i samma höga klass på uppföljaren? Hade man spillt sitt bästa krut eller hade gruppen rent av ytterligare förkovrat sig?
Lagom till inspelningen av den andra skivan så hade dessutom gitarristen Christer Idering hoppat av – för studier – och in kom en grön, oerfaren Claes af Geijerstam in i bilden.
Hur skulle det gå då då? En viktig gubbe ut och en grön nykomling in. Ja hur skulle det komma att gestalta sig på denna tuffa uppföljare till gruppens så utmärkta debutskiva?
Jo, Clabbe han kom in i matchen och som han sen då tog för sig direkt från start på den här skivan! Fyra utsökta egna kompositioner och skivan igenom ett tufft, slamrigt och röjigt gitarrspel som absolut inte tyder på någon som helst debutantfrossa. Tvärtom, här lägger Clabbe direkt grunden för vad som enligt mig är den bästa svenska kompositörspennan under sextiotals-popvågen! Även gitarrspelet, och främst då det mycket rytmiska kompspelet är på en mycket hög nivå.
Det parat med en grupp som vid det här laget hållit på ett par år borgade för en riktigt bra skiva och det blev det också. Häng med låt för låt!

OLA & THE JANGLERS Utgiven på Gazell 1966

1) I Need To Sing
Skivan startar med en Clabbe-komposition och en utsökt sådan. Lite lätt Zombies-influerad men inte på något sätt ett plagiat.
Inte bara kunde utan borde ha släppts på singel!

2) Donna Donna
En redan då aningen uttjatad låt, men Janglers gör det här med hedern i behåll. Ändå långt ifrån den ultimata versionen, och borde nog kanske ha lämnats utanför den här skivan. Den hör helt enkelt inte hemma på en skiva som för övrigt är av yppersta klass.
Släpptes som b-sida på den singel som hade Come Stay With Me som a-sida.

3) Don’t Turn Your Back
Lite udda men bra val av cover, Jackie de Shannons egenhändigt komponerade hit från året innan. Problemet är att originalet är så pass bra som det är – både framförandet och som komposition betraktat – att det blir en hart när omöjlig uppgift att ens närma sig de Shannons version. Om man nu väljer att blunda för originalet och i stället väljer att lyssna med jungfru-öron så är det här ändå ett klart godkänt framförande.
Inom parentes så heter låten ursprungligen faktiskt Don’t Turn Your Back On Me.

4) Can’t You Feel (The Ache In My Heart)
En kanonkomposition signerad Clabbe! Helt underbar balans mellan röjigt värre…och så från ingenstans ett mollackord där alltihopa från ett taktslag till ett annat helt byter sinnesstämning till något väldigt mellankoliskt. Enkelt men genialiskt.
Mycket snyggt orgelspel av Jonte och helröjigt gitarrkomp av Clabbe. Här är snuddar vi vid världsklass!
Helt klart en av plattans höjdpunkter.

5) Evrything’s Allright
Lysande version på den engelska gruppen The Mojos hit från 1964, nionde plats på englands-listan. Definitivt en av plattans allra bästa låtar.
OBS! Jag har inte stavat fel på Alright. Det är så det är skrivet både på omslag och etikett.

6) Lalala
En tung r-n’-b-låt där Ola låter som ett mellanting mellan Mick Jagger och en ung Van Morisson. Riktigt, riktigt tungt.
Det är en snudd på hypnotisk rytm som då och då sockras med tung fuzz-gitarr och en snudd på rappande Ola.
Orginalet är jag osäker på, men jag vet så mycket som att Stevie Wonder spelade in den här så tidigt som 1962 (!), men om det är den versionen som ligger till grund för Janglarnas val av cover känner jag inte till.
Hursomhelst så fick denna magnifika skapelse en högst välförtjänt 7:e placering på Tio I Topp i april -66.
Anmärkningsvärt så har dock grabbarna ännu en gång missat vad låten egentligen heter. La la la la la – fem gånger la alltså, inte tre som det står på både omslag och etikett – ska det vara!
Tre av fyra covers på sida ett är alltså felskrivna eller felstavade. Den enda titeln dom lyckades med var Donna Donna…

Sida 2

1) That’s When
Men…banne mig om inte Ola försöker låta som ingen annan än PJ Proby på den här låten!!! Gå in på youtube, sök på Proby Linda Lu så förstår ni precis vad jag menar. Och – ännu bättre – han lyckas riktigt, riktigt bra!
Det är ganska lustigt, Ola har alltid haft en begränsad röst, men när han får material som han känner sig hemma med så är snudd på oslagbar. Det här är lika bra som vilken engelsk beatgrupp som helst från samma period.
Dessutom: tummen upp för ytterligare en kanonkomposition från Clabbe och dessutom – som lök på laxen – ett riktigt höjdar-gitarrsolo!!!

2) It Ain’t Me Babe
Om någon låt på plattan känns lite lätt överflödig så är det väl den här. En cover på en cover, dvs Ola & Co gör Bob Dylans It Aint Me Babe, men dom klart influerade av den version som The Turtles hade gjort året innan. Inte dåligt men inte heller speciellt engagerande.
En intressant detalj bara: Olas sång är inte helt 100%ig…ända fram till refrängen, där blir det lysande, återigen av högsta klass. Orsaken? En mycket stark stämsång som sitter som klistrad bakom Olas röst på ett sådant sätt att man knappt tänker på den. Men den finns där och det låter väldigt bra, vilket ändå inte betyder att helheten känns speciellt engagerande.

3) I Can Only Give You
En låt från Van Morrisons grupp Thems andra LP, Them Again. Inte helt osökt med tanke på hur Ola låter på en del av spåren på den här skivan… Och det här är inte bara bra, det är väldigt bra, ja frågan är om det här inte till och med toppar originalet!
Lyssna och döm själva…
Men vänta ett tag! Har dom inte skrivit fel igen!? Låten heter ju I Can Only Give You Everything!!! Så här långt två rättskrivna och fyra felaktiga titlar. Häpnadsväckande minst sagt.

4) Not In My Life
Ytterligare en Clabbe-komposition, och återigen en riktig höjdarlåt.

5) Come And Stay With Me
En hit med Marianne Faithfull i både England och USA året innan, även inspelad av Cher för hennes debutskiva samma år. Märkligt nog inte inspelad av kompositören Jackie de Shannon förrän 1968.
I alla händelser så gör Ola & The Janglers en version som sopar alla andra försök av bordet. Det här är ett röjigt men ändå känsligt framförande som låter som om det vore en outtake från Thems första platta. Krossar enkelt Faithfulls och Chers framföranden.
Utsökt spel av hela gänget här, men med framförallt en ung Clabbe som spelar enkelt men genialiskt låten igenom.
Släpptes på singel och nådde tredje plats på Tio I Topp sommaren -66.

6) Blow My Blues Away
Mark Leeman Five var en engelsk grupp från runt -64. Efter blott ett singelsläpp så omkom Mark Leeman själv i en bilolycka. Om jag minns rätt så är Blow My Blues Away bandets andra singel utgiven postumt. En riktig rökare är det i vart fall som helst, liksom det övriga fåtaliga materialet som finns utgiven med M.L.F. Skivbolaget See For Miles har gett ut en samling med tidigare utgivet och outgivet material. Missa inte om ni stöter på den nånstans!
Här är det dock en fråga om en väldigt stark version av janglarna och en lysande avslutning på en mycket fin LP!

Det här är en riktig kanonskiva, inget snack om den saken. Den är aningen ojämn och gruppen försökte uppenbarligen sitta på mer än en stol taget här. Två så helt väsensskilda låtar som Lalala och Donna Donna på samma LP-sida kan ju kännas lite märkligt. Men när det är bra, vilket det för övrigt för det mesta är, så är det riktigt, riktigt bra.
Två singlar släpptes från skivan, men faktiskt är i stort sett varje spår en potentiell hit – och dit räknar jag både Donna Donna och It Ain’t Me Babe även om just dom två inte faller mig på läppen – något som man sällan eller aldrig hörde på svenska LP-skivor vid den tiden.

Ola sjunger här för det mesta på toppen av sin förmåga, sällan eller aldrig har han kännts så bra som just här. Nykomlingen Clabbe visar sig vara en både röjig och precis gitarrist med många finurliga finesser i sitt spel. Jonte på orgel är en sann virtuos med solon som skulle kunnat platsa på vilken Zombies-skiva som helst och både bas och trummor håller det mått som behövs för att allt ska bli just så bra som det är, dvs blågul toppklass och helt klart en hög internationell standard.
Gruppen slog som vi alla vet inte igenom utomlands förräns ett par år senare, men blev då också den första svenska grupp som tog sig in på amerikas Billboardlista med sin version av Chris Montez gamla hit Let’s Dance. Visserligen på en blygsam 92:a plats, men ändå…först är alltid först!

Slutbetyget hade blivit än högre om det inte varit för just de två låtar som jag inte riktigt tycker borde varit med. Ett uttalande som torde betyda att jag tycker att 80% av skivan är helt lysande, vilket är just vad jag tycker! Det är närmast en skam att såna här skivor helt har ignorerats under decennier, medans mycket annat fullkomligt mediokert presenteras som smått genialiskt av okunniga, historiebefriade och ryggradslösa musikskribenter.

Slutbetyg: En stark fyra!!!!!!

Popularity: 38% [?]

5 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    10.09.10 at 6:20 e m

    En fröjd att läsa denna recension! Jag känner inte till skivan och har inte
    hört en enda låt men det är ändå roligt att läsa eftersom du skriver med
    sådan entusiasm, känsla och musikalisk kunnighet.
    Skönt med slutklämmen om okunniga och historielösa kritiker!

  2. Micke said,

    10.09.10 at 7:35 e m

    Tack Lena, det värmer alltid att få höra sånt!

  3. Peter Johansson said,

    10.10.10 at 1:06 f m

    Oj vad jag nu längtar efter att få höra denna platta! Underbar recension som väcker ett habegär hos mig! Många Clabbe låtar jag aldrig hört och två av Jackie de Shannons finaste låtar som jag också missat!
    Men It ain’t me babe…jag vill inte gå med på att the Turtles gjorde en cover när dom spelade in den. De, tillsammans med the Byrds (inte Dylan!) var ju början på en ny genre.
    Hursomhelst så är alla covers på turtlarna välkomna hos mig. Så nu är det bara att försöka hitta LP:n då! Tack för tipset Micke!

  4. Micke said,

    10.11.10 at 1:55 f m

    Tack Peter! Det roliga är att din entusiasm inte kommer att dämpas efter att du väl har hört skivan.
    Men, jag vill understryka att vi är helt överens om It Aint Me Babe, det är bara det att jag uttryckte mig annorlunda. När jag skrev en cover på en cover så menade jag att Ola & Co tog sig an låten på samma ”nya” sätt som Turtels hade gjort. Lite grumligt kanske, men det var så jag tänkte.

  5. Patrik Kolar said,

    05.09.11 at 4:42 e m

    Också värt att notera att skivan, förutom det fina orgelspelet, innehåller fantastiskt bra spel på ett s.k. ’Hohner Pianet’ elpiano, inte minst solot på ”Not In My Life”.
    Pianetet, sound- och konstruktionmässigt närmast släkt med Fender Rhodes- och framför allt Wurlitzer-elpianon, hördes även i t.ex. Zombies ”She’s Not There”, samt The Beatles ”The Night Before” (trakterat av Lennon) och ”Savoy Truffle” (trakterat av Chris Thomas).
    Ovanligt i svensk 60-talspop dock.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *