10.26.10
Posted in Min blogg
at 2:40 f m
JOHN HOLMS MYCKET UPPMÄRKSAMMADE DEBUT-LP FRÅN 1972
Och så har vi då kommit fram till en skiva där meningarna mellan mig och en hel del av er bloggläsare nog kan gå isär.
Varför då då?
Jo av en enkel orsak: Jag har ännu inte riktigt förstått storheten med John Holm. Åtskilliga som jag har pratat med under förberedandet av den här recensionen har noggrannt och utförligt förklarat för mig precis hur fantastisk John Holm och i synnerhet hans första skiva Sordin är.
Men för mig så är det bara så att poletten helt enkelt aldrig fallit ner, till skillnad mot vad den gjort för så många av er andra, ni bloggläsare, stamkunder, vänner och bekanta.
Den kanske faller ner i morgon, poletten – ja vem vet, kanske rentav i kväll. Men den kanske heller aldrig kommer att göra det.
Det enda som jag med bestämdhet vet är att just nu så känner jag just precis det som jag känner, dvs att jag ännu inte har förstått mig på storheten hos John Holm.
För vad är det egentligen som gör Holm till en så både djupt och brett uppskattad artist?
Han har en röst som onekligen är ganska speciell, ja rent ut sagt unik. Men är den för den sakens skull njutbar att lyssna på? Nja, jag vet inte. Originalitet behöver väl ändå inte vara synonymt med bra? Visst, han har styrka i rösten, ledighet i sitt utspel och onekligen en tvättäkta inlevelse i allt det han gör. Men räcker det om man inte till fullo uppskattar hans grundröst?
Själva musiken, den då, är den tillräckligt intressant, genomarbetad eller speciell för att sätta den på samma pinnhål där Tages, Pugh, Kebnekaise eller Bosse Hansson befinner sig?
Nja, lite orättvis är jag kanske här, det musikaliska ligger nog på ett annat, mer jordnära plan och kan kanske inte riktigt nämnas samtidigt som ovanstående. Musikerna är konsekvent både namnkuniga och kompetenta, men det är sällan som det tänder till och blir något mer än ett komp av det hela. Det närmast vindlar sig fram på något udda, lätt bakvänt sätt. Detta betyder givetvis inte att det inte kan finnas kvalitet i det också, för det gör det understundom. Det är bara det att det inte känns som om fokus på plattan har lagts vid instrumentering, utan snarast vid text och sång. Och det kanske inte känns helt odalat positivt…
Men texterna då?
Jodå, där kapitulerar jag, John Holms texter har onekligen en naiv charm som går rakt in i hjärtat första gången man lyssnar på dom eller läser textbladet. Man känner lätt att han har arbetat väldigt väl med sina texter. Inga hafsverk, inga nödrim, ja väldigt ofta så är det inga rim alls utan helt enkelt de ord som Holm tycker passar bäst in i berättelsen.
OK, vi tar låtarna i tur och ordning, och kom ihåg: det finns en ruta för kommentarer längst ner. Tycker ni inte som jag så tala gärna om det för mig och för alla andra!
Sida 1
1) Den Öde Stranden
Dramatisk inledning med mollackord, tungt pukspel på trummorna och gitarrer som spelar i stämmor á la Wishbone Ash. Kanske inte direkt en lika dramatisk text som musiken, det är snarare ett klart uttalat vemod som fyller större delen av låten.
Utan att vara något sensationellt så är det onekligen en fin, naken text som det är lätt att identifiera sig med och Den Öde Stranden och dess framförande tillhör skivans starkare. Det är dessutom en mycket bra sånginsats från Holm här.
En intressant reflektion: det här låter en hel del Per Gessle, och mycket riktigt; Gessle har faktiskt gjort en cover på just den här låten!
2) Sommaräng
Helakustisk med två gitarrer och inget mer. Finstämt, en stark komposition med snyggt gitarrspel och återigen en text med naturkoppling.
3) Min Skuld Till Dig
Och ytterligare en text som är en hyllning till det naturnära. Låten i sig tillhör inte de mer märkvärdiga på skivan utan att för den sakens skull inte ha sina fördelar.
4) Om Den Blåa Himlen
Tyvärr, en låt med tafatt komp, en undermålig produktion och till på köpet ett taffligt, trevande gitarrspel. Jag skulle så gärna ha sett en annorlunda mixning med betydligt mer av den härliga orgeln som ligger så långt bak i ljudbilden i stället för den Roffe Wikströms valhänta gitarrspel som dränker det mesta av det övriga kompet. Tyvärr, de taskiga nivåerna gör den här låten näst intill olyssbar. Hur den här mixen kunde passera på ett så pass etablerat (och kommersiellt) bolag som Metronome märkligt.
Låten i sig är inte den heller av nån högre klass. Det här spåret borde bara ha raderats och glömts bort. Om Den Blåa Himlen skämmer skivan tyvärr LPn som helhet.
Jag har hört sägas att John Holm själv envist propsade på sin egen syn, låt för låt, på hur den här skivan skulle låta, tvärtemot ljudtekniker och producent. Det kan vara det som spökar här. Njutbart är det hur som helst inte.
Och hur tossigt blir det inte med de engelskspråkiga fraserna i mitten som inte har ett smack med den övriga texten att göra?
Hur som helst så är även denna låt en naturhyllning, och texten håller en helt annan klass än musiken.
5) Långt Bort Härifrån
Betydligt bättre än föregående spår, dock inte nåt som får mig att frysa direkt. Med Marie Bergmans – i sig snygga – stämsång så blir det hela snudd på på en slags svensktopps-nivå. Visserligen en hög sådan, men ändock.
Roffe Wikström tar här revansch på sig själv och spelar riktigt snygg gitarr som verkligen höjer låten och som ger den det där lilla extra som nog trots allt till sist tar svensktopps-statusen ur den.
Sida 2
1) Är Det Så Det Ska Va
Lätt country-stuk i kompet, skulle ledigt kunna vara något från Neil Youngs 70-tal, men bara i botten, John Holms sång är som alltid helt och hållet han själv.
Dock en av de mer anonyma låtarna på skivan, om inte den mest anonyma.
Snyggt akustiskt gitarrspel hur som helst av Gunnar Lundestam.
2) Får Man Leva För Det
En av skivans tyngsta låtar. Ödesmättad stämning, och en Holm som ömsom viskar fram, ömsom väser fram texten. Återigen ett mycket snyggt spel av Roffe Wikström som onekligen ger en stark prägel på hela låten.
För mig LPns näst bästa spår.
3) Svarte Kungen
Skivans klart rockigaste spår. En lite udda komposition med en lång coda där samtliga musiker för en gångs skull tar ut svängarna ordentligt. Även Holm tar ut svängarna i sången riktigt ordentligt.
Även här tycker jag dock som på spår 4 på sid 1 att nivåerna inte är bra. Leif Jutterström pumpar för fullt på orgeln men hans läckra hammond-fraser dränks helt utav Roffes och Kennys gitarr-riffande. Lite tråkigt, men låten slutar i alla fall i ett par riktigt snygga solofraser av Kenny Håkansson
4) Ett Enskilt Rum På Sabbatsberg
Den låt som många anser vara inte bara plattans starkaste spår utan även John Holms främsta komposition överhuvudtaget.
Och visst är det vackert, bitvis bländande vackert i allt sitt kolsvarta mörker.
Det geniala draget att låta Björn J:son Lindh spela blockflöjt ger låten – tillsammans med Jutterströms mycket känsliga pianospel – precis det som den behöver för att smärtan ska bli just så där stark att det hela övergår till skönhet.
John Holm själv tolkar dessutom sin egen text på ett sådant naket och ärligt sätt att det är omöjligt att tänka sig att han inte menar varenda stavelse som han sjunger.
Lysande helt enklet, från början till slut: text, musik och framförande.
Och, jodå, det här är skivans givna höjdpunkt!
Japp, jag erkänner: ju mer jag har lyssnat på den här skivan, desto mer har den växt.
Tilll viss del så kan det bero på de yttre omständigheterna att det tog lite tid.
Min arbetsplats är ju nästan uteslutande den plats där jag lyssnar på de skivor som jag skriver om. En hel del av dessa plattor har jag hört så pass mycket av förr i världen att det räcker med ett par gångers uppdatering för att få en bild som jag tycker räcker för att skriva.
Andra skivor däremot har jag valt ut just för att de tillhör de vita fläckar som jag har och som vi alla har i musikhistorien. Sordin är en av dom LP-skivorna, en av de där som jag bara nån gång i mitt liv då och då slölyssnat på och aldrig kommit längre än de första låtarna på sida 1.
När jag sen, för att förbereda denna recension, efter ett tiotal lyssningar i butiken med ett ständigt sorl i bakgrunden, telefonsamtal, kortdragningar och kunders diverse önskemål till slut tog med mig skivan hem, satte mig i mysfåtöljen och satte på mig hörlurarna…då, i det ögonblicket, fick Sordin för första gången liv för mig. Först då så kände jag närvaron, nyanserna, hur bra sångare John Holm verkligen är och – kanske viktigast – kunde slutligen tillgodogöra mig texterna. Kanske man till och med kan säga att poletten föll ner…
Nåja, det mästerverk som många vill ha Sordin till anser jag fortfarande inte att det här är -möjligtvis fläckvis – däremot så är det onekligen en klart bra skiva.
En skiva som dessutom har den meriten att uppenbarligen ha influerat en hel kader med svenska rockmusiker med basen i 70-talet. Det är lätt att höra senare svenska skivor som ett slags eko från Sordin. (Nästa gång jag ser Plura så ska jag fråga om han inte tycker att den där John Holm är en överskattad j-el bara för att få se hans perplexa reaktion…)
Så, jag ger mig: John Holm ÄR en bra sångare och låtskrivare! LPn Sordin är en bra, om än lite ojämn, LP!
Ett par invändningar bara.
En bekant till mig replikerade när jag – i ett tidigt skede – ifrågasatte Holms storhet att han ju är ”Sveriges störste rockpoet”. Jag svarade i min tur med ”Jaha, må så vara, men jag kan ju inte höra texterna”! Och just det är ett problem på den här skivan.
Ta t.ex. Kenta, där går ju texten fram hela tiden trots att Kenta sjöng på det sätt som han gjorde. Förklaringen är enkel: Holms röst är starkt dränkt i mixen. Den är som vore den inbäddad i musiken.Varför den är det kan man ju diskutera fram och tillbaka, om det beror på Holms bristande tro på sin röst långt fram i bilden eller om det helt enkelt bara blev som det blev. Nu ligger den där den ligger i ljudbilden, vilket gör att texternas eventuella kvaliteter är svåra att bedöma utan att antingen höra på skivan i hörlurar eller läsa textbladet.
Ytterligare en invändning: Öh…är inte det här det som i många andra sammanhang brukar kallas för pretentiöst, ja kanske till och med överpretentiöst? Allvarliga, ångesttyngda texter framförda utan någon som helst antydan till glimt i ögat?
Jo, alla behöver ju kanske inte fara fram som en Pugh i skivspåren, där inget verkar vara på allvar, men kunde det ändå inte varit lite uppfriskande med ett smajl i mungipan vid något tillfälle enstaka tillfälle under Sordins gång.
Nja, lite elak är jag nog här, för så mycket stör det mig inte, det är bara min vanliga reflektion över det faktum att en del artister kan bli hånade och förlöjligade för sitt allvar i sitt utspel – ex. Curt Jalmo – medans andra kan komma undan med vilket gravallvar som helst.
En sista fundering innan vi slutar: vad har det här med progg-rörelsen att göra? Utgiven på Metronome, tämligen befriad från politiska vinklingar och med musik djupt rotad i traditionell amerikansk rock- och folkmusik så känns hela skivan väldigt fjärran från en proggresiv musikrörelse anno 1972. Ändå så nämns John Holm hela tiden som en integrerad del av 70-talets proggrörelse. Varför?
Slutbetyg: Ja se på tusan: det blev till slut en FYRA!!!
Popularity: 44% [?]
Permalink
10.15.10
Posted in Min blogg
at 2:02 f m
PUGH ROGEFELDTS UPPFÖLJARE PÅ SIN DEBUTSKIVA!
Mer eller mindre som en bomb, ganska precis så slog Pugh Rogefeldt ner mitt sitt första album (Ja Dä Ä Dä) 1969 (recenserad i mars 2008 som #52). Han utpekades omgående efter plattans utgivning som den förste svenske rockartisten som sjöng rock på sitt eget modersmål.
Så här drygt fyrtio år senare så kan det vara svårt att se perspektivet, men faktum är att innan Pughs debutalbum så är det svårt att erinra sig ens något inom popen och rocken i det här landet som var sjunget på svenska.
Efter Pughs inträde på arenan så öppnades dammluckorna dock på vid gavel. Inom kort – dvs inom loppet av något enstaka år – så var det sett som en självklarhet att man skulle sjunga på sitt eget språk.
Undantag hade tidigare funnits, givetvis. Exempelvis Mascots hade en tidig singel på svenska – Lyckan/Lessen år 1964 – men generellt sett så var rock på modersmålet ett näst intill okänt begrepp 1969.
Jo, visst, Hep Stars hade ju redan flera år tidigare börjat sjunga på svenska parallellt med de engelska framförandena, men då pratar vi ju helt plötsligt Lilla Sofi och I Natt Jag Drömde och inte pop eller rock…
Om det nu var Pughs förtjänst att svensk rock gjorde en u-sväng runt decennium-skiftet,eller om det bara låg i tiden och att ”Pughan” helt enkelt ”råkade” vara först på sitt eget språk kan man ju såklart diskutera i evigheter, faktum är ändå att han var ”den förste etablerade svenska artisten som sjöng rock på svenska”.
Hursomhelst så stod Pugh där hux flux med en succé och en uppmärksamhet som han nog aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Debuten Ja Dä Ä Dä gick upp i topp på försäljningslistan och singeln Här Kommer Natten gick in på Tio I Topp.
Och vad förväntades då av honom från fans, skivköpare och skivbolag? Jo en snabb uppföljare såklart!
Så himla lätt blev det nu inte för Rogefeldt att haspla ur sig låtar, texter och arrangemang av samma skarpa kaliber som debuten hade haft. Pugh själv har medgett att han råkade ut för en mindre kreativitets-kris inför platta nummer två. Ja, mänskligt att döma så borde det vara en hart när omöjlig uppgift att prestera en skiva på samma höga nivå som den första med bara några månaders förberedelser.
Men, Pugh i sällskap av samma vapendragare som på Ja Dä Ä Dä – Janne ”Loffe” Karlsson på trummor och ”Jojje” Wadenius på gitarr och bas – lyckades över all förväntan. ”Pughish är en skiva som även den gått till den svenska rockhistorien. Sprängfylld med tokiga infall, lekfullhet, kreativitet, ekvilibristiska spelinsatser, en Pugh i absolut toppform och ett väldigt bra låtmaterial så är den en av de bästa LP-skivor i sin genre som har spelats in i det här landet.
Jag får en känsla varje gång jag hör på ”Pugish” att killarna helt enkelt låste in sig i studion och lät allting bara flöda från förmiddag till sent in på natten, för den fantasi och idérikedom som här bjuds är av det slag som nästan alltid dyker upp i stundens inspiration.
Eget, originellt, Pughish. (Ja där ser ni bakgrunden till varför skivan heter som den gör.)
En liten kommentar bara innan vi sätter i gång: Svenska? På den här skivan så sjunger Pugh ungefär 50% på svenska, 30% är på Pughs egna fantasispråk och 20% är på engelska!
PUGH ROGEFELDT ”PUGISH” Utgiven på Metronome 1970
Sida 1
1) Stinsen I Bro (del 1 och 2)
Ja vad säga om detta inledningsspår?
Ohejdbart, vansinne, genialitet med en total gränslöshet i botten? Allt blandat och omrört till en soppa som inte liknar nånting annat vare sig förr eller senare.
Allt startar med Pugh med en lätt mässande röst ackompanjerad av…ja vadå?
Ja vad är det för ett instrument som hörs under inledningen tillsammans med en akustisk gitarr?
Jag fick en nära bekant, Micke F, att ringa upp sin farbror ”Loffe” för att ställa den frågan, alltså till en som kanske skulle komma ihåg det, drygt fyrtio år senare.
Svaret blev att man till studion hade dragit dit en uppsjö av olika udda instrument och diverse saker som det gick att framföra olika ljud på. Exakt vad som används under skivans första minut mindes han dock inte. Personligen så tycker jag att det låter som en leksaksorgel, men jag kan ha fel.
Nåväl, efter två minuter och två versers sång från Pugh så dundrar vi abrupt rakt in i en tung rockblues helt i klass med Ten Years After eller Mountain. Detta flyter efter blott en minut ut i ett coda-liknande psyk-komp, inte helt olikt Hendrix Third Stone From The Sun, komplett med en myriad av ”flumgitarrer” och eko-effekter. Tempot saktar långsamt in tills alltihopa har helt stannat av och det bara hörs diverse gitarrplonk.
Uppenbarligen så ska det hela illustrera ett tåg som sakta men bestämt bromsar in och till slut stannar vid sin station. Ska vi gissa att den heter Bro?
Det ligger nära till hands att tro att låten är på väg att sluta här, och så är det väl också förmodligen. Dvs Stinsen I Bro del 1 slutar nog nånstans där med att stinsen går in i sin stinsstuga och smäller igen dörren efter sig.
Del 2 startar med en kör som sjunger på Pughs eget språk. Det börjar långsamt men tempot accellererar hela tiden tills man tänker att nu går det väl inte mer.
Det här ska uppenbarligen illustrera loket som återigen drar igång. En malande basgång, överstyrda gitarrer och ”Loffes” magnifika trumspel kokar ihop en hypnotisk rytm som ändå även den tonar ut i ett tomma intet. Och så är Sinsen I Bro del 1 och del 2 slut efter snudd på tio minuters färd.
Storartat. Episkt. Genialiskt.
Varför görs inte sån här musik längre?
2) Aindto
Helt andra toner i inledningen med en Pugh som trakterar en gitarr med öppen stämning och Jojje som spelar spridda, spröda toner över alltihopa. Det hela byggs på med fler gitarrer till något snudd på symfoniskt. Och tre minuter in så kommer Pughs sång in på samma låtsasspråk som dyker upp på Stinsen I Bro del 2 och återigen på det lätt mässande sätt som så ofta med Rogefeldt i den här epoken.
Det hela tonar sen ut i en cirka minuts ytterst stämningsfylld coda.
Vackert. Magnifikt. Majestätiskt.
Sida 2
1) Föräldralåten
Återigen en helt makalös låt i ordets rätta bemärkelse. Tung bluesrock på engelska blandad med kabaré a lá Povel Ramel, i vilket fack lägger man in en sån skapelse?
Första minuten sjungs See The Light Come In The Morning som ett mantra, sen rakt in i en svensk tonårsgrabbs bekymmer med sitt förhållande till sin flickvän och sin morsa.
Sen raskt till refrängen på engelska – ja varför inte,? – där han ber mamma hålla truten stängd.
Vers igen, den här gången om en ohängd farsa, med medföljande refräng på engelska där mamma är utbytt mot pappa.
Sen rakt in i See The Light… igen.
Och så helt från ingenstans en parafrasering på Sudda Sudda Bort Din Sura Sura Min av Gullan Bornemark.
Sen pang in i tredje versen där texten inte har ett smack med de första två att göra alls innan alltihopa slutar med ett See The Light…en sista gång.
Hänger ni med?
Helt vrickat men samtidigt helt lysande, om inte annat så för det fenomenala kompet från ”Jojje” och ”Loffe”. Jazz-tiden hos Janne ”Loffe” Karlsson satte bestämda spår i dennes trumspel och det är det som ger låtarna det där sanslösa svänget på upp-tempolåtarna.
Men vad är det han sjunger i tredje versen så snabbt att det knappt går att urskilja?
”Skön skökas stön, ska sitta som spön, sen svaret sakta sprider stor spalun.”
Ordlekar självfallet, men det var nog tur att knappt nån hörde det 1970.
1970 ja, på hösten det året gick Föräldralåten upp på tredje plats på Tio I Topp. Där hängde den sig kvar i åtta veckor om jag minns rätt.
2) Klöver Linda
Och så tillbaka till det bitvis vackra med akustiska gitarrer och den finstämda sång som är så oefterhärmlig Pugh.
Men…vad handlar texten om egentligen…?
”Linda på gatan, dansar hela natten, nattar för en pappersslant, å vilken flicka.
Jag är hennes skugga, vet hur man ska hugga klöver. Hon ger mig klöver”
En hallick och hans kvinna? Går det att tolka annorlunda? Nåja, kan vi svälja Flickan I Havanna av nationalskalden Taube så ska väl det här också slinka ner.
3) Om Du Vill Ha Mig
Återigen en minst sagt märklig skapelse, men också ett av de mer imponerande spåren på hela skivan.
Första sekunderna låter som en snutt hämtad från Bo Hanssons Sagan Om Ringen, men snabbt kastas vi in i en blues…tror vi, men det är det ju egentligen inte, för det är ju konsekvent bara en halv vers. Pang på, efter två avkapade verser, så slängs vi in i ett talparti som närmast är en parodi på Arne Quicks ”Rosen”. Abrupt hamnar vi sen in i ett instrumentalparti som snudd på låter som Shadows , som pang-bom avbryts av ett märkligt femsekunders-stick som leder till ytterligare en vers. Ett gitarrsolo tar vid som glider ut i ett låångt trumsolo från Loffe. Och där tonar allt ut…
Jo, nog händer det saker på bara ett par minuter här allt…
Glädjande så visar här verkligen Janne Karlsson vilken makalös trummis han faktiskt är. Om det till äventyrs finns någon som tror att ”Loffe” är en buskisskådis som ”på skoj” då och då tar ett par trumpinnar i handen, så ska han eller hon ta och lyssna på det här spåret. För mig och för många andra så är ”Loffe” en fenomenal trummis som då och då dyker upp i TV eller på bio i nåt sammanhang. Inte tvärtom.
Pugh själv gör en fantastisk sånginsats här, en av de bästa i hela hans karriär. Personligen hade nog gärna sett den här låten utdragen till ett par minuter till. Idéerna hade räckt till en lite längre komposition. Nåja, ibland så är underbart kort.
Makalöst.
4) Sail With Me, Come On And Try – I Love You
Skivans kanske ändå märkligaste skapelse. Låter om något som – tro det eller ej – en tidig Queen-demo. (Det här är två år innan Queens första platta.)
Bitvis är den väldigt vacker, bitvis lätt förbryllande…och så är den helt plötsligt bara slut.
Och hela skivan slutar i ett enda stort: ööh…jaha, är det slut nu?
Och det är det. Skivan är faktiskt inte mer än ganska precis 30 minuter lång. Visserligen 30 minuter utan en död punkt, men varje gång som jag lyssnar på den här LPn så känns den lite kort.
Nåja, så oerhört genomarbetat och genomtänkt som varje del på skivan är så är det nog så att det inte fanns så mycket studiotid kvar till fler låtar. Och, viktigast, det är en helt fantastisk halvtimme man som lyssnare bjuds på av Pugh och hans vänner. LPn Pugish är helt enkelt inget annat än ett mästerverk, en helt unik och fullkomligt formidabel skiva som går utanpå det mesta som har spelats in, inte bara i det här landet utan överhuvudtaget.
Det här är musik som hela tiden balanserar mellan det banala, det vansinniga och det fullständigt geniala. Pughs alla vrickade infall som han konsekvent genomför på ett mästerligt sätt uppbackad av två supermusikanter skapar en LP av en sort som bara går att jämföra med Pughs övriga alster (och främst då föregångaren Ja Dä Ä Dä).
Ja jag saknar nog ord tillräckliga för att beskriva hur bra jag tycker att Pugish är.
Ett varningens ord bara: det här är inte ordinär popmusik. Ni som inte har hört Pughs tidiga alster kan nog vid en första lyssning bli lite konfunderade av Pughish. Ge då skivan ett par chanser till och lyssna noga på allt det som händer under plattans gång. Det är genialiskt, vackert, vansinnigt och briljant. Allt på en gång.
Varifrån fick han då allt det här, Pugh? Jo, Povel Ramel är en helt omisskännelig källa till inspiration för en ung Pugh Rogefeldt. Owe Thörnquist bör också ha gått på föräldrarnas skivtallrik i det Rogefeldtska barndomshemmet.
Efterföljare då? Det enda som jag så här kommer på är stockholmsgänget Dungen.
Nån som kan komma på nåt mer?
Och som en liten avslutning:
Undrar vad Vivian Stanshall från Bonzo Dog Band hade tyckt om Pugish? Jag tror att han hade älskat skivan.
Slutbetyg: ja det kan ju bara bli en FEMMA!!!
Popularity: 38% [?]
Permalink
10.09.10
Posted in Min blogg
at 1:14 f m
Ola & The Janglers första skiva Surprise Surprise, recenserad som #51 för ungefär två år sedan, var – för att vara en svensk debut-LP – förbluffande bra. Varken Tages, Shanes eller Hep Stars kom ens i närheten av den musikaliska mognad som Ola och hans janglar kunde visa upp på sin första platta.
När det nu skulle spelas in en andra LP, skulle det egentligen vara möjligt att ens komma upp i samma höga klass på uppföljaren? Hade man spillt sitt bästa krut eller hade gruppen rent av ytterligare förkovrat sig?
Lagom till inspelningen av den andra skivan så hade dessutom gitarristen Christer Idering hoppat av – för studier – och in kom en grön, oerfaren Claes af Geijerstam in i bilden.
Hur skulle det gå då då? En viktig gubbe ut och en grön nykomling in. Ja hur skulle det komma att gestalta sig på denna tuffa uppföljare till gruppens så utmärkta debutskiva?
Jo, Clabbe han kom in i matchen och som han sen då tog för sig direkt från start på den här skivan! Fyra utsökta egna kompositioner och skivan igenom ett tufft, slamrigt och röjigt gitarrspel som absolut inte tyder på någon som helst debutantfrossa. Tvärtom, här lägger Clabbe direkt grunden för vad som enligt mig är den bästa svenska kompositörspennan under sextiotals-popvågen! Även gitarrspelet, och främst då det mycket rytmiska kompspelet är på en mycket hög nivå.
Det parat med en grupp som vid det här laget hållit på ett par år borgade för en riktigt bra skiva och det blev det också. Häng med låt för låt!
OLA & THE JANGLERS Utgiven på Gazell 1966
1) I Need To Sing
Skivan startar med en Clabbe-komposition och en utsökt sådan. Lite lätt Zombies-influerad men inte på något sätt ett plagiat.
Inte bara kunde utan borde ha släppts på singel!
2) Donna Donna
En redan då aningen uttjatad låt, men Janglers gör det här med hedern i behåll. Ändå långt ifrån den ultimata versionen, och borde nog kanske ha lämnats utanför den här skivan. Den hör helt enkelt inte hemma på en skiva som för övrigt är av yppersta klass.
Släpptes som b-sida på den singel som hade Come Stay With Me som a-sida.
3) Don’t Turn Your Back
Lite udda men bra val av cover, Jackie de Shannons egenhändigt komponerade hit från året innan. Problemet är att originalet är så pass bra som det är – både framförandet och som komposition betraktat – att det blir en hart när omöjlig uppgift att ens närma sig de Shannons version. Om man nu väljer att blunda för originalet och i stället väljer att lyssna med jungfru-öron så är det här ändå ett klart godkänt framförande.
Inom parentes så heter låten ursprungligen faktiskt Don’t Turn Your Back On Me.
4) Can’t You Feel (The Ache In My Heart)
En kanonkomposition signerad Clabbe! Helt underbar balans mellan röjigt värre…och så från ingenstans ett mollackord där alltihopa från ett taktslag till ett annat helt byter sinnesstämning till något väldigt mellankoliskt. Enkelt men genialiskt.
Mycket snyggt orgelspel av Jonte och helröjigt gitarrkomp av Clabbe. Här är snuddar vi vid världsklass!
Helt klart en av plattans höjdpunkter.
5) Evrything’s Allright
Lysande version på den engelska gruppen The Mojos hit från 1964, nionde plats på englands-listan. Definitivt en av plattans allra bästa låtar.
OBS! Jag har inte stavat fel på Alright. Det är så det är skrivet både på omslag och etikett.
6) Lalala
En tung r-n’-b-låt där Ola låter som ett mellanting mellan Mick Jagger och en ung Van Morisson. Riktigt, riktigt tungt.
Det är en snudd på hypnotisk rytm som då och då sockras med tung fuzz-gitarr och en snudd på rappande Ola.
Orginalet är jag osäker på, men jag vet så mycket som att Stevie Wonder spelade in den här så tidigt som 1962 (!), men om det är den versionen som ligger till grund för Janglarnas val av cover känner jag inte till.
Hursomhelst så fick denna magnifika skapelse en högst välförtjänt 7:e placering på Tio I Topp i april -66.
Anmärkningsvärt så har dock grabbarna ännu en gång missat vad låten egentligen heter. La la la la la – fem gånger la alltså, inte tre som det står på både omslag och etikett – ska det vara!
Tre av fyra covers på sida ett är alltså felskrivna eller felstavade. Den enda titeln dom lyckades med var Donna Donna…
Sida 2
1) That’s When
Men…banne mig om inte Ola försöker låta som ingen annan än PJ Proby på den här låten!!! Gå in på youtube, sök på Proby Linda Lu så förstår ni precis vad jag menar. Och – ännu bättre – han lyckas riktigt, riktigt bra!
Det är ganska lustigt, Ola har alltid haft en begränsad röst, men när han får material som han känner sig hemma med så är snudd på oslagbar. Det här är lika bra som vilken engelsk beatgrupp som helst från samma period.
Dessutom: tummen upp för ytterligare en kanonkomposition från Clabbe och dessutom – som lök på laxen – ett riktigt höjdar-gitarrsolo!!!
2) It Ain’t Me Babe
Om någon låt på plattan känns lite lätt överflödig så är det väl den här. En cover på en cover, dvs Ola & Co gör Bob Dylans It Aint Me Babe, men dom klart influerade av den version som The Turtles hade gjort året innan. Inte dåligt men inte heller speciellt engagerande.
En intressant detalj bara: Olas sång är inte helt 100%ig…ända fram till refrängen, där blir det lysande, återigen av högsta klass. Orsaken? En mycket stark stämsång som sitter som klistrad bakom Olas röst på ett sådant sätt att man knappt tänker på den. Men den finns där och det låter väldigt bra, vilket ändå inte betyder att helheten känns speciellt engagerande.
3) I Can Only Give You
En låt från Van Morrisons grupp Thems andra LP, Them Again. Inte helt osökt med tanke på hur Ola låter på en del av spåren på den här skivan… Och det här är inte bara bra, det är väldigt bra, ja frågan är om det här inte till och med toppar originalet!
Lyssna och döm själva…
Men vänta ett tag! Har dom inte skrivit fel igen!? Låten heter ju I Can Only Give You Everything!!! Så här långt två rättskrivna och fyra felaktiga titlar. Häpnadsväckande minst sagt.
4) Not In My Life
Ytterligare en Clabbe-komposition, och återigen en riktig höjdarlåt.
5) Come And Stay With Me
En hit med Marianne Faithfull i både England och USA året innan, även inspelad av Cher för hennes debutskiva samma år. Märkligt nog inte inspelad av kompositören Jackie de Shannon förrän 1968.
I alla händelser så gör Ola & The Janglers en version som sopar alla andra försök av bordet. Det här är ett röjigt men ändå känsligt framförande som låter som om det vore en outtake från Thems första platta. Krossar enkelt Faithfulls och Chers framföranden.
Utsökt spel av hela gänget här, men med framförallt en ung Clabbe som spelar enkelt men genialiskt låten igenom.
Släpptes på singel och nådde tredje plats på Tio I Topp sommaren -66.
6) Blow My Blues Away
Mark Leeman Five var en engelsk grupp från runt -64. Efter blott ett singelsläpp så omkom Mark Leeman själv i en bilolycka. Om jag minns rätt så är Blow My Blues Away bandets andra singel utgiven postumt. En riktig rökare är det i vart fall som helst, liksom det övriga fåtaliga materialet som finns utgiven med M.L.F. Skivbolaget See For Miles har gett ut en samling med tidigare utgivet och outgivet material. Missa inte om ni stöter på den nånstans!
Här är det dock en fråga om en väldigt stark version av janglarna och en lysande avslutning på en mycket fin LP!
Det här är en riktig kanonskiva, inget snack om den saken. Den är aningen ojämn och gruppen försökte uppenbarligen sitta på mer än en stol taget här. Två så helt väsensskilda låtar som Lalala och Donna Donna på samma LP-sida kan ju kännas lite märkligt. Men när det är bra, vilket det för övrigt för det mesta är, så är det riktigt, riktigt bra.
Två singlar släpptes från skivan, men faktiskt är i stort sett varje spår en potentiell hit – och dit räknar jag både Donna Donna och It Ain’t Me Babe även om just dom två inte faller mig på läppen – något som man sällan eller aldrig hörde på svenska LP-skivor vid den tiden.
Ola sjunger här för det mesta på toppen av sin förmåga, sällan eller aldrig har han kännts så bra som just här. Nykomlingen Clabbe visar sig vara en både röjig och precis gitarrist med många finurliga finesser i sitt spel. Jonte på orgel är en sann virtuos med solon som skulle kunnat platsa på vilken Zombies-skiva som helst och både bas och trummor håller det mått som behövs för att allt ska bli just så bra som det är, dvs blågul toppklass och helt klart en hög internationell standard.
Gruppen slog som vi alla vet inte igenom utomlands förräns ett par år senare, men blev då också den första svenska grupp som tog sig in på amerikas Billboardlista med sin version av Chris Montez gamla hit Let’s Dance. Visserligen på en blygsam 92:a plats, men ändå…först är alltid först!
Slutbetyget hade blivit än högre om det inte varit för just de två låtar som jag inte riktigt tycker borde varit med. Ett uttalande som torde betyda att jag tycker att 80% av skivan är helt lysande, vilket är just vad jag tycker! Det är närmast en skam att såna här skivor helt har ignorerats under decennier, medans mycket annat fullkomligt mediokert presenteras som smått genialiskt av okunniga, historiebefriade och ryggradslösa musikskribenter.
Slutbetyg: En stark fyra!!!!!!
Popularity: 37% [?]
Permalink
