09.29.10

Svenska LP-skivor #75 Dag Vag ”Dag Vag”

Posted in Min blogg at 12:05 f m

dagvagplusliten.gif

TRANSKONTINENTALA ROCKREAGGAE-GRUPPEN DAG VAGS DEBUTALBUM FRÅN ÅR 1979

Dag Vags skivhistoria startade med två singlar utgivna året innan första LPn kom. Gruppen hade innan dess på kort tid byggt upp en bred publikförankring i Stockholm och övriga Sverige med mängder med spelningar. Med dessutom en stark medial uppmärksamhet redan från start så blev debutalbumet året därpå en skiva med rätt så höga förväntningar på sig. Få blev dock besvikna när den dök upp på skivdiskarna, plattan är en bra spegel på hur bandet lät på den tiden. Ruffigt, röjigt men samtidigt välspelat och fokuserat. Den – i mångas ögon – självskrivne ledaren för Stig Vig (alias Per-Åke Odeltorp) kallade Dag Vags musik för ”Transkontinental Rockreggae”.
Det låter som en ganska så pricksäker beskrivning, musiken känns verkligen som en form av reggae med ursvenska poprötter uppblandad med klassisk amerikans garagerock. Kunde knappast ha beskrivits bättre!
Här kommer en recension på hela skivan låt för låt.

1) Sanningens Silverflod
Dag Vag startar sin LP-historia med en cover det på legendariska progg-gänget Träd Gräs Och Stenars låt Sanningens Silverflod. Personligen så föredrar jag originalet, men det här skäms absolut inte för sig för den sakens skull. En tung och stämningsmättad version. Tonen för större delen av skivan sätts här ganska så omgående.
Valet av cover är inte så långsökt som det kan verka, Stig Vig, eller Per Gud som han kallade sig på den tiden, hade ett par år tidigare spelat in och gett ut på sitt eget bolag Tall de två sista LP-skivorna med ”Träden”. Inledningsspåret skulle kunna tolkas som ett slags hyllning till de svenska progg-legendarerna.

2) Jag Blev Inte Hög
Ännu en cover, och återigen en av det mer otippade slaget, här rör det sig nämligen om amerikanska underground-gruppen The Fugs låt ”I Couldn’t Get High” från deras debut-LP utgiven -65.
(Ni som fortfarande gått på myten om att punken uppfanns 1977 och att den med sitt intåg tillförde någonting nytt till musikhistorien kan ta och lyssna på Fugs första platta. Där har ni den äkta varan, ett drygt decennium före McLarens kommersiella ”hypningar” och dessutom så fjärran från samtidens modetrender och strömningar som det bara gick…)
Dag Vags version är helt godkänd och Stig Vig visar att han onekligen har känslan för enkla men slagkraftiga ordsnickerier.

3) Snorbloos
Se där, en cover till! Den här gången Dylans Tombstone Blues, och trenden fortsätter: det blir bara bättre och bättre. Skön tolkning som varandes tämligen fjärran från originalet ändå behållit den ödesmättade stämningen från Dylans mästerverk daterat till -66.

4) Min Tunna
Ett av de där reggae-försöken som var ack så vanliga i Sverige vid den här tidpunkten, (tom Gyllene Tider var ju där och fiskade både en och två gånger). Det här tillhör dock de mer lyckade trevarna, behagligt och lagom tillbakalutat. Texten är kanske av det grumligare slaget, men det fråntar inte alls låten dess kvalitet.

5) Glappkontakt
Jodå, Glappkontakt var garanterat en perfekt ”kvällens-sista-låt” på gruppens tidiga spelningar, men det är lite väl lättköpt text för min del. Om jag ska vara riktigt elak så är det helt enkelt för mycket Aston Reymers över det här…
Snyggt gitarrspel låten igenom, men, det räcker inte, så nej tack med bestämda bokstäver!

Sida 2

1 Idioterna
En av plattans mest utpräglade reggae-låtar. Dock ett av LPns mer anonyma spår.

2) Slaveri
Ytterligare ett reggae-försök och, banne mig, här blev det en riktig fullträff! En fin komposition med ett väldigt snyggt arrangemang. Framförallt synth- och orgelspelet är utsökt spelat, men hela framförandet andas väldigt mycket musikalitet och inspiration.
För min del plattans klart bästa spår.

3) Ogräset
Låter snudd på som en punkparodi. Skramligt, rudimentärt och larmigt, och väldigt långt från den tillbakalutade reggae som härskat ett tag på skivan. Inte min favorit men onekligen väl framfört. Texten är en barndikt skriven av Elsa Beskow(!).

4) Va Spelar Det För Roll
Plattans kanske träigaste låt. Alltså, inte mycket till komposition utan nånting som mest bara rullar på utan att den ska någonstans. Känns som ett typiskt utfyllnadsspår, därmed inte sagt att det nödvändigtvis var det. Avslutas med ett långt och rätt så sjysst gitarrsolo, vilket kom att bli låtens behållning.
Men! Va Spelar Det För Roll och hela plattan slutar med en gitarrfigur som antingen är en rejäl miss eller tidernas finess. Lyssna och avgör själva.

Den här LPn är, utan att alls vara något mästerverk, en klart godkänd debutskiva. Det finns toppar och det finns dalar, som på de flesta skivor, men standarden är genomgående helt OK.
Hela skivan igenom så finns det en sjysst genuin ”live”-känsla som är klart befriande att höra i dessa dagar då man får vara glad om det överhuvudtaget finns instrument på inspelningar.
Något som imponerar starkt på mig är hur gruppen så mjukt och känsligt införlivade reggae i sin egen musik så att det lät helt äkta och okonstlat. Ibland väldigt många andra avarter så kan väl Eldkvarns Café Jamaica nämnas som ett bra exempel på motsatsen, inte för att den är så mycket sämre än det mesta, inte alls. Bara ett bra exempel på när man i stället för att införliva reggaen i sin egen musik försöker att kopiera den så till den grad att det inte känns speciellt trovärdigt längre. Sig Vig må så här i efterhand påstå att det lät som det gjorde för att de helt enkelt inte kunde bättre, det har i grund och botten ingen större betydelse. Det väsentliga är att det låter trovärdigt och klichébefriat.

De två singlarna som jag nämnde i inledningen – Dimma/När Vården Slår Till och Sånt Är Livet/Flyger – finns med både a- och b-sidor på den utökade CD-utgåvan som fortfarande går att få tag i. Prisvärd investering!

Slutbetyg: En stark TREA!

Popularity: 32% [?]

09.25.10

Extraknäckt…igen!

Posted in Min blogg at 11:58 f m

Nu har jag lagt upp tre youtube-klipp tagna från LPn Extraknäckt med gruppen Bob, Björn & Dave!!!
Jag rekommenderar en tillbakablick på postningen Svensla LP-skivor #72 och ett lyssnande på de tre utvalda låtarna för att upptäcka ett stycke fram till idag bortglömd svensk pophistoria.
Kom ihåg det: bättre sent än aldrig!

Popularity: 30% [?]

09.06.10

Svenska LP-skivor #74 Ola Håkansson ”Solo”

Posted in Min blogg at 9:27 e m

ohlpsolo.jpg

JANGLER-OLA I SIN SOLODEBUT, MYCKET RIKTIGT KALLAD FÖR JUST ”SOLO”!

Lite snabbt den här gången, för det finns inte så mycket att vare sig analysera eller kommentera här. Ola Håkansson från Ola & The Janglers gjorde sin solo-debut med den här skivan, och det är bitvis en riktigt usel skiva. Det går från det passabla via det mediokra till det knappt lyssningsbara. Nu har ju ändå Ola varit sångare i Ola & The Janglers, en grupp vars samtliga skivor undan för undan ska recenseras på den här web-platsen, och då kan vi väl sticka in den här skivan någonstans mellan Janglarnas LP-skivor. Att bara hylla blir ju också lite skevt. Att såga då och då höjer ju förhoppningsvis förtroendet för alla topprecensioner.

OLA HÅKANSSON ”SOLO” Utgiven 1969 på Grand Prix

1) På Champs-Elysees
Stor svensktopps-hit, och det låter därefter också.
Snyggt arrangemang och en hyfsad sånginsats. Men…vad är det för nåt man lyssnar på egentligen…?

2) Om Vi Hade En Dag
Gene Pitneys hit från sommaren -69, If I Only Had Time i svensk tappning. Gjordes även av Lill Lindfors i en betydligt bättre version. Olas röst är inte den klockrena för den här typen av låt. Inte dåligt men heller inte bra.

3) Vägen Hem
Country på svenska, och inte mycket mer än så. Sjysst komp och ett hyfsat arrangemang, men en Ola som låter allt annat än bekväm med materialet.
På sticket så dyker så helt plötsligt och helt kort en av de bättre sånginsatserna på skivan upp, troligtvis pga av att det är något som åtminstone liknar den pop som Ola kom ifrån. Underbart är kort, i det här fallet 10 sekunder.

4) Det Är Dig Som Jag Älskar
Ett arrangemang som starkt minner om Frank Sinatras Stranger´s In The Night. All annan likhet helt obefintlig. Ola är totalt obekväm med låten och verkar mest bara försöka komma på hur han ska sjunga för att komma undan så lindrigt som möjligt.
Vedervärdigt.

5) Du Skänker Mening Åt Mitt Liv
Inget mindre än Olas bidrag till schlagerfestivalen 1969!
Ola kom, när allt kommer omkring, på en delad sistaplats i den svenska uttagningen och med den föga smickrande summan 0 i antal poäng. Nåja, Ola fick sin revansch då hans bidrag tillsammans med vinnaren Judy Min Vän blev de största hitsen efter festivalen.
En helt OK låt med ett bra och proffsigt arrangemang. Enda invändningen är väl att det här inte är det som Ola Håkansson från Ola & The Janglers ska syssla med.

Sida 2

1)Anna Lena
Hyfsad version av Mark Lindsays hit Arizona, trots en ganska ”corny” text. Lill Lindfors gjorde en annan version av den här låten under titeln Axel Öhman. DEN texten var faktiskt helt lysande vilket i det perspektivet gör Olas tappning onödigt blek.
Det här andas en del Tom & Mick och hade varit som gjutet för den duon. Gjutet är väl fel ord i den här versionen men Ola kommer undan med hedern i behåll.

2) Marianne
Skivans klart starkaste spår! Snyggt arrat av Rune Öfverman, skivans arrangör, och en genomtänkt komposition som faktiskt passar Olas lite spröda röst.

3) Ta Hand Om Varje Lyckligt Stund
Men…har vi inte nått botten nu…?

4) Res Till Kusten Och Bli Brun
Nej, det hade vi tydligen inte…
Alltså…hade det inte varit bättre att lämna den här olyssningsbara smörjan till Lasse Berghagen…?

5) Nu Har Vi Sommar´n Här Igen
Snäppet bättre än föregående men vad betyder det? Det här är ju ändå material helt ovärdigt en artist av Ola Håkanssons dignitet.

En minst sagt ojämn skiva. Sida 1 svajar väl lite grann hit och dit, men sida 2 kantrar totalt på de sista 3 låtarna. Den som kom på idéen att följa upp LPns bästa låt, Marianne på sida 2, med de tre missfoster som avslutar skivan får jag hoppas fick foten samma dag som skivan kom tillbaka från presseriet.
I ett annat universum, ungefär samtidigt med att det här spelades in så släppte Blond sitt album The Lilac Years, Pugh Rogefleldt sitt debutalbum och Hansson & Karlsson sin Man On The Moon.

Nåja, som tidigare slagits fast: det här är inte mycket att diskutera eller analysera. Kvaliteten går från hyfsat ner till rena smörjan, och jag skulle inte rekommendera nån att rota alltför ingående i börsarnas skivbackar efter ett ex. av det här vaxet. Snubblar ni över den för en tia så må väl det vara hänt, men inte mer.
Tidsdokument?
Nej, knappast det heller, det gjordes annan musik samtidigt i Sverige som var betydligt bättre och mer välgjord för att man ska kunna försvara det här magplasket med ett ”barn av sin tid”. Ola och hans skivbolag satsade uppenbarligen på Svensktoppen – dit man också nådde – men domen från de som gräver i svensk 60-talsmusik kommer de inte undan. Det här är och förblir ett riktigt bottennapp. Att Ola sjöng hade sjungit i ett av sveriges främsta 60-talsband gör det hela bara än mer oförlåtligt.
Marianne räddar skivan från ett fullständigt fiasko.

Betyg: En högst tveksam tvåa…

Popularity: 38% [?]