07.29.10
Svenska LP-skivor #71 Eldkvarn ”Utanför Lagen”
Eldkvarn, det var ett tag sen sist. Men – efter den av mig på så goda grunder hyllade Eldkvarn-plattan Musik För Miljonärer (vilken titel förresten!) så kommer på denna blogg, sent omsider, nummer två på Norrköping-grupppens konto.
I sinom tid så ska jag ha recenserat samtliga LP inspelade av Eldkvarn, inklusive den första under namnet Piska Mig Hårt. (Undrar om bandet hade kunnat få samma genomslag utan sitt namnbyte?).
Till skillnad från hur en del andra artister blir ”avhandlade” på den här sajten så kommer inte denna grupps skivor i kronologisk ordning. Det är som så ofta i tillvaron, det bara blev så.
Musik För Miljonärer” var gruppens femte medans den i denna krönika avhandlade Utanför Lagen blev den tionde i raden
.
Fantastiskt egentligen. En minst sagt brokig vandring genom decennierna och här står dom fortfarande, 36 år efter sin LP-debut, och fortsätter att leverera skiva efter skiva. I stort sett är det väl bara Jerry Williams som bräcker grabbarna, men han är å andra sidan en artist, inte en grupp.
Kan någon nämna för mig en annan svensk grupp som kommer ens i närheten av Eldkvarns seghet, uthållighet och produktion? Mig veterligt så har de ej heller haft någon längre paus under karriärens gång.
Så…vad man än må tycka om Eldkvarn och deras musik: hatten av för ett gäng killar som tidigt visste vad de ville, gjorde det och fortsätter att göra det!!!
ELDKVARN UTANFÖR LAGEN Utgiven 1986 på EMI
1) Landsortsgrabb
Jo,om det är så att man går omkring här i tillvaron år efter år och undrar om ingen nån gång ska ta och göra en Bruce Sringsteen på svenska, ja…då är det här inledningsspåret inget annat än en våt dröm. För oss andra så…tja…
Funkade säkert bra live, men bortsett från ett snyggt intro så känns den för min smak nog lite väl schablonartad och förutsägbar. Visst, här är det onekligen fråga om ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det, och vid det – alltför korta – orgelsolot så hettar det faktiskt till ordentligt…i ungefär trettio sekunder, inte mer än så, tyvärr. Godkänd men inte mer.
2) Utanför Lagen
En tung malande låt. Monoton på gränsen till det hypnotiska och något som från början inte sa mig nånting, men som steg för steg växt till en av skivans trumfkort. Intressant, fantasifullt komp som röjer rejält under ytan. Bör ha varit en riktig rökare under gruppens spelningar. Sjysst larmig gitarr och härlig hammond-orgel.
Hade nog till och med kunnat platsa på Musik För Miljoner (gruppens mästerverk från 1980).
3) Barfotad
Nja…. Även det här nåt som säkert funkade bra på en festivalscen, men bortsett från ett synnerligen snyggt stick i mitten och lite taggtrådsgitarr på slutet så känns det här som rätt så substansbefriat.
Kunde ändå inte Plura hittat på en lite roligare refrängrad än att sjunga ordet barfotad om och om och om igen?
4) Ett Hus På Stranden
Bästa spåret fram till nu, något av en ”riktig” låt, inte bara ett groove eller Bruce-plankning. Visst, det andas det mycket Dire Straits om det här spåret, men det är ändå betydligt mer gediget än skivans tre första låtar.
Det till trots…efter att Plura har utropat ”Ett hus på stra-a-nden!” för femtielfte gången så börjar det bli lite en aning tjatigt…
Under alla omständigheter en av plattans allra vassaste spår.
5) En Kärlekshistoria
Tja…en låt som jag misstänker att en del människor tycker är vacker och innerlig, för den är onekligen begåvad med en ”touch” av romantisk nerv. För mig så känns den däremot bara som en oändlig länga med hela tiden fullständigt förutsägbara ackordsgångar, slarvigt framfört och med en sång som är så långt bak i mixen att det är svårt att höra knappt ett ord av texten.
Är jag hård nu? Kanske det men det här låter i mina öron enbart som ett hafsigt utkast, på demostadiet möjligtvis.
Inledningen lånar dessutom lite väl mycket av A Whiter Shade Of Pale. Pröva att sjunga A Whiters… inledande melodi så förstår ni vad jag menar.
Tummen ner rejält…tyvärr.
Sida 2
1) Det Regn Som Faller
Sida två inleds med ett riktigt sömnpiller. Återigen en märklig mix med sången så pass dränkt att det knappt går att höra något alls av texten.
Såsigt, släpigt och ointressant. Hur jag än anstränger mig så kan jag inte säga något mer positivt.
2) Den Som Älskar Måste Lämna Allt
Blev det här sedermera en dansbandsklassiker? När man hör det här så är det inte så långsökt som jag först tyckte att Plura vid ett tillfälle samarbetade med Sten & Stanley. Inte helt, men på gränsen till olyssbart.
Som om det inte vore nog med det så låter Plura inte alls i form här, bland de sämsta sånginsatser jag överhuvudtaget har hört från honom. För att tänka snällt så skulle det kunna vara ett försök att låta som Eagles i deras allra tamaste countryrock-stunder.
Tummen ner. Punkt slut.
3) Mitt Hjärta Ropar Ditt Namn
Återigen en lugn ballad som vindlar sig fram i gamla sedan länge upplöjda fåror. Hur som helst en klar uppryckning jämfört med spåret innan. Hade låten gått lite fortare och varit lite ruffigare spelad så hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr var så icke fallet…
The Band med sitt pang på rödbetan hade nog kunnat gjort det här till en klassiker. Eldkvarn gjorde det inte.
4) Min Älskade Vid Kusten
Och vad följer man upp tre släpiga ballader på sida 2 med om inte ytterligare en seg, slö ballad? Min Älskade Vid Kusten är ju en snudd på fenomenal titel som nästan omedelbart, innan man ens hört låten, skapar bilder i ens huvud. När sen anslaget i musiken formligen darrar av smärta och passion så borde det hela bara bli hur bra som helst…men det lyfter inte. Hur mycket jag än anstränger mig så känns det här bara trött och oinspirerat.
Dock, återigen så dyker helt plötsligt det upp ett smått genialiskt stick som effektivt bryter av lunken. Medvetet trick, Plura eller..?
Har ni hört Belle Isle med Dylan från LP-n Self Portrait? Där har ni en tänkbar inspirationskälla till Min Älskade Vid Kusten. Minst sagt udda låt att bli inspirerad av…
Slutomdöme:
Om jag ska börja med att vara snäll så är det här onekligen en platta där de enskilda medlemmarna i gruppen har all anledning att känna sig stolta över det som de levererat. Spelet är helt oklanderligt skivan igenom, även om det kanske är tunnsått med det som man skulle kunna sätta stämpeln genialiskt på, ett mycket gott hantverk är väl snarast en passande beskrivning av gruppens musikaliska presentation. Och det är väl också det som är tanken, Pluras sång och text är väl ändå det som ska ligga där i förgrunden i kollektivet Eldkvarn.
Klaviaturisten Fredrik Holmquist som spelat nåt år i gruppen vid den här skivans tillkomst bidrog onekligen till att få ett sound med betydligt mera helhet än på många av de tidigare skivorna.
Nye trummisen Peter Smoliansky som redan långt tidigare var ett fullblodsproffs gör även han ett gediget och säkert jobb.
Och, visst är det en imponerande helhet i produktion, arrangemang och ljudbild. Så oändligt långt från gruppens allra första trevande försök. Sett ur den synvinkeln så är det svårt att förstå att det är samma band.
Men ändå, den här skivan känns – hur mycket jag än anstränger mig för att gilla den – som en tämligen trist mellanskiva.
Under senaste veckan så har jag hört den säkert 25 gånger, men bortsett från små undantag så är det nästan inget som har växt under resans gång.
Sida 1 är på det hela stora taget godkänd med låtar 2) och 4) som toppar, men sid 2 känns bara platt. Snudd på helt hopplösa låtar och en känsla av missriktad energi. Allt detta jobb för i stort sett ingenting av substans. En tanke är att dom skulle ha lyssnat på sid 2 och sen gått in i studion och kört allt en gång till ”live” rakt upp och ner.
Nej, det hade kanske inte hjälpt ändå. Kompositionerna är generellt allt annat än originella, nästan alla ackordsgångar känns på förhand givna, och hade redan använts ett oändligt antal gånger i rockens historia. Här är det inte ens fråga om stöld, det rör sig om återvinning av slitna klichéer. Konstant under skivans gång dyker känslan upp av att man har hört den eller den låten tidigare. Men där förebilderna, exempelvis Dylan -66 och Springsteen från perioden runt The River, hade kompband som bildligt talat kokade så gör aldrig gruppen det på den här skivan.
”Utanför Lagen”? Nej det här bryter inte mot några lagar alls, om vi pratar om det rent musikaliska. Så gott som allt följer en slags mall av hur det ”ska” vara. Ända stället där musiken tänder till och blir lite spännande är på just titelspåret, Utanför Lagen. Där finns det inslag av fantasi och kreativitet. I övrigt så gott som intet.
Texterna då?
Jodå, Plura Jonsson är onekligen en sann poet. Han vet verkligen hur man målar upp bilder med ord, även om mycket i berättelsen överlämnas till lyssnarens egen fantasi. Jämfört med Lundell kan han dock i min smak ändå kännas lite för abstrakt lite för ofta. Jag vet helt enkelt inte vad texterna handlar om, även fast dom är fint uppbyggda.
Som många av er vet så är Plura och jag bekanta sen drygt trettio år tillbaka. Som alla säkert förstår så gör det det hela än knepigare att vara lite kritisk. Att jag nu ändå är det bör väl förhoppningsvis bara öka min egen trovärdighet.
Plura, när du läser det här så tänk på att det är ”strictly business, nothing personal”, och: jag älskar fortfarande Musik För Miljonärer!
Slutbetyg: en TVÅA
Popularity: 33% [?]
