1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 4,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

12.17.09

Svenska LP-skivor #64 ABBA ”THE ALBUM”

Posted in Min blogg at 12:56 f m

abba-album.jpg

Här har vi Abbas femte LP, – The Album.
Ta det lugnt nu, coola ner er! Snart så finns det inga plattor kvar med gruppen att skriva om, sen så blir det fritt fram för allt annat som gjorts i Sverige från början på 50- till slutet på 80-talet.
För den delen, ni som tycker att Abba fick ett på tok för gott omdöme härförleden när Arrival recenserades på den här sidan: jag är inte alls lika välvilligt inställd den här gången som jag var till Arrival som ni snart ska få se. Stundtals så är jag inte allsså snäll den här gången…
Om Abba vet vi alla redan allt, så nog med försnack. Kvickt över till skivan!

ABBA ”THE ALBUM” Utgiven 1977 på Polar

Sida 1

1) The Eagle
Hm…inte direkt det perfekta öppningsspåret från ett band som pretenderar på titeln 70-talets Beatles… Det här är en låt som jag nästan aldrig har gillat, på tok för pompöst gravallvarlig och begåvad med en text på högstadienivå. Trist syntdominerad produktion. Till på köpet alldeles för lång, nästan sex minuter.. När vi sen ovanpå alltihopa serveras de där vedervärdiga syntslingorna som ska föreställa en panflöjtsblåsare så har vi en av det senare ABBAs mer tveksamma spår.
Kompositionen i sig är ändå helt OK. Om man sluter ögonen och tänker sig en Jackson Browne, en Neil Young eller varför inte gruppen Eagles (!) framförandes låten, gärna med mera gitarr och helt utan syntar så skulle det nog kunnat bli riktigt bra. Som det är nu så är det knappt lyssningsbart. Missförstå mig inte, tjejerna gör en objektivt sett jättebra insats, det är bara att det inte är den typ av låt som de ska sjunga.

2) Take A Chance On Me
Snäppet bättre…men ändå inte riktigt där uppe. En lustig marschtakt går genom hela låten. Tänk er en paradorkester med en käckt leende tamburmajor i täten framförandes det här stycket så ser ni, det går som hand i handske.
För övrigt en hyfsad låt och ett intrikat arr, men alldeles för…just det: käckt!

3) One Man One Woman
Ett spår som växer lyssning för lyssning. Klart godkänt, men inte någon av gruppens höjdpunkter.

4) The Name Of The Game
Tummen ner…tyvärr.
En av gruppens tråkigaste hits. S-e-e-e-g, dyster vers som leder till en nästan icke-existerande refräng.
Gör ett test: Sjung versen! Just precis, det går inte, den är så anonym att den knappt går att komma ihåg!
OK, det här är absolut inte dåligt, det låter bara som om gruppen går på rutin efter de framgångsrika inspelningarna med Arrival. kKänns mer som ett gott hantverk.
Att den här låten en gång toppade Englands-listan ter sig mest bara ofattbart i dag.

Sida 2

1) Move On
Jag vet inte om det är mig eller den här plattan som det är fel på, men det här funkar bara inte. Välproducerad tysk schlagermusik, varken mer eller mindre. Skulle ha kunnat vara vilken Munchenproducerad schlagergrupp som helst. Ledsen, men det här låter bara som ”en dag på jobbet”.
För att vara rakt på sak: det här är mjäkigt och inget annat!

2) Hole In Your Soul
Väldigt mycket bättre, riktigt bra till och med. Roy Wood, som en gång i tiden bildade Move, Wizzard och framför alllt ELO, bör ha älskat det här. Med all rätt dessutom. Extremt välproducerat och en smått genialisk komposition. HÄR har det lagts ner både studiotid OCH engagemang, den saken är helt klar.
Lysande genomförda sånginsatser, och så fick killarna sjunga några sekunder igen…!

3) ”The Girl With The Golden Hair”

-3 scenes from a mini-musical-

a) Thank You For The Music
Banalt, visst, men onekligen snyggt och stilfullt genomfört. Agneta gör en av sina mer uppmärksammade solopresentationer.

b) I Wonder
En av plattans höjdpunkter, tillika ett av Fridas paradnummer i karriären. Hela kompositionen, arrangemanget och framförandet känns oerhört mer moget än det kommersiella dravlet som dominerade sida 1.
Sett i ett drygt trettioårigt perspektiv så är det här blott en början på vad som komma skulle från kompositörsduon Andersson-Ulvaeus efter Abbas upplösning. Andas mycket musikal.

c) I’m A Marionette
Möjligtvis den mest udda av samtliga låtar som gruppen gjorde under sin karriär. Här har flörten med musikal och kabaret tagits hela linan ut., och det är inte mycket kvar här av den grupp som tre år tidigare hade vunnit i Brighton.
Djärvt, snyggt, stilfullt, intressant, berömvärt?A bsolut…men kanske ändå inte mer än så.
Nyskapande? Nja…Njutbart? Jovars…Genialiskt? Nja…Ett väl utfört arbete? Definitivt!

Ett litet kliv tillbaka för Abba efter den imponerade Arrival, det är så jag känner angående den här LPn. Framför allt sida 1 känns märkligt trist och anonym, som om nån form av tungsinne har drabbat gruppen och dess medlemmar. Vart tog livsbejakande låtar som When I Kissed The Teacher, Dancing Queen, That’s Me och Tiger vägen? Jo, dom finns väl i viss mån även på The Album, men i betydligt mindre spridda skurar.
Självklart så är allt helt makalöst genomfört och producerat, men det hjälper inte: slutprodukten LPn ”The Album” är inte gruppen Abba på topp.

Slutbetyg: en TREA!!!

Popularity: 46% [?]

10 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    12.17.09 at 6:59 e m

    Heja, vän och vänner! Blev inspirerad när jag läste Abba-texten i morse. Letade mig fram till den engelska versionen av Fernando, som ju är jäkligt bra och ovanlig för att vara schlagergenren. Den är ju snarast progg, för fasicken! Så vitt jag vet, men jag är ju blott en yngling som inte har riktig pejl på latituderna, uppmärksammades inte den framåtsyftande texten i Fernando ett endaste dugg av den dåtida medelklassvänstern i sina näbbstövlar, palestinasjalar och Mah Johngkäder. Men kanske missade jag någon nyans. Det är inte så lätt när man kommer från små omständigheter… Ja, det inkuderar även mentala, är bäst att inskjuta så ingen försöker sig på svinhugg. Dessa går nämligen igen, sägs det!
    Nå, uppmanade han, finns här någon som har något att säga? Ett Uurp går också bra!

  2. Tobbe said,

    12.18.09 at 4:06 f m

    Uurp,
    Inte vara så blygsamt självförnekande herr Stjofön!
    Du skriver oftast med en frejdigt vinnande stil. Kul att läsa.
    Ska kolla om vi har denna ABBA-skiva i arkivet.
    Återkommer!
    TBG.

  3. Peter Johansson said,

    12.18.09 at 6:13 e m

    Befinner mig i en mardröm…där abba blir invalda i rockenroll hall of fame med grabbar som Buddy Holly, Eddie Chochran, Little Richard m.fl.
    Hoppas jag vaknar snart.

  4. Micke said,

    12.18.09 at 11:05 e m

    Risken är nog minimal, Peter…

  5. Stjofön Presley said,

    12.19.09 at 1:36 e m

    Då du nämner Buddy Holly, Peter; Den unge mannen, knappt mer än en yngling, kan inte nog lovprisas! Och samma med Eddie Cochran. Vad de hann med på så kort tid. Högkvalitativt dessutom. Tänk bara på Eddies version av Hallelujah, I just love her so! Snacka om blues och soul. Tycker Eddie dessutom är underskattad som gitarrist. Det innefattar väl i viss mån även Buddy, som ju hade en närmast Pete Townshend-lik förmåga att skarva ihop melodislingor sömlöst mot varandra. Borde vi inte ha en tåt där vi framför vilka våra favoriter är med de tre i Peters inslag? Med solklara motiveringar? Eller blir vi per automatik nördar då?
    – Själv är jag det redan, sa han och svalde samtidigt som han undvek att se sig själv passera i spegeln på väggen. Det räckte med pinsamheter för en enda dag.
    – Nog är nog!, sa han med eftertryck, måttade en spark á la Townshend mot spegeln och föll i hop i kramper, kvidandes på hallgolvet. Eller halgolvet, som han senare, spelat oberörd, kom att benäma händelsen.

  6. Peter Johansson said,

    12.19.09 at 11:41 e m

    Klockrent Stjofön, klockrent!!!

    Oavstt vad jag tycker om abba är det alltid lika underhållande att läsa dina recensioner, Micke. Och när du gör kopplingar till storheter som Roy Wood så blir jag ju tvungen att söka upp ”Hole in your soul” och lyssna…

  7. Tobbe said,

    12.23.09 at 7:25 f m

    The Album 1977 troligen inte.

    Med dammiga knän återvänder jag från arkivet med ABBA the album.
    Jag kränger av mig näbbstövlarna och hänger palestinaschalen på spiken.
    Tiden flyr, men bättre medelklassvänster än medelklassmoderat tycker jag ännu.
    Skivan snurrar och inte är det väl ABBAS eller årets bästa skiva.
    Det är de kändaste hitlåtarna som kvarstår som toppar av perfekt produktion.
    Men så är det något annat. Några av spåren sidan 2. Fullödiga orkesterverk
    i musicalutförande. Här kan man höra vad som sedan skulle bli efter ABBA-
    musicaler.
    Nu ska jag läsa vad Micke skrev…

  8. Stjofön Presley said,

    12.23.09 at 11:41 f m

    Hallå där Tobba! Jag sa ju att svinhugg går igen! Tänk om Särimner vaknar till liv på ditt julbord nu? Om grisfötterna börjar dansa som i mina egna mardrömmar? Huga, säger jag bara, Huga!

  9. Tobbe said,

    12.24.09 at 4:30 f m

    Jovisst, Stjofön. Men man måste ta risken. (Det sätter också fart på bloggen kanske).
    Särimmer vore bara bra att ha-bra för matkontot.
    Nej, nu måste jag ut och vattna renarna.
    Go´Jul !

  10. Johnny said,

    01.27.10 at 2:21 e m

    Kan hålla med om att det kanske inte är ABBAs bästa skiva, och mer subjektivt än att rescensera en ABBA-skiva kan det knappt bli, det är lätt att färdas tillbaka till ”memory-lane” och minnas(om man levde då), samt är det som du påpekar att de andra skivorna utstrålade en sorts positiv air.
    Jag vill påstå att det i denna melankoliska platta finns många lager, Stickan Anderssons förehavanden och kamp mot missbruk inte minst, men naturligtvis ABBAs varumärke att sjunga om brustna hjärtan finns där också, något som givetvis speglar ABBornAs relationer vid tidpunkten för albumets tillkomst.
    För mig personligen är det alltid med en viss njutning att kasta på ”The Eagle” en fredag och känna hur syntharna fyller rummet med sina svepningar, jag har slutat att bli nostalgisk över sjuttiotalet och kan inte annat än att tycka att det är en fin produktion.

    J

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *