11.26.09
Svenska LP-skivor # 60 Ulf Lundell ”Ripp Rapp”
Så var vi då hä igen.
Efter en lång tids väntan, äntligen en ny recension. Ytterligare en Ulf Lundell-recension dessutom.
En del av er säger säkert nånting i stil med ”back on track med tråk-Uffe…”
Lugn, bara lugn, det här är bara början. Det kommer mer med andra artister inom en snar framtid. Det är bara att vänta. Dessutom så ÄR Ulf Lundell en viktig del av svensk rockhistoria, man må tycka vad man vill om honom, så är det bara.
För en del av er så är han en mest bara en pinsam Springsteen-imitatör, för andra det mest svenskt svenska sedan Evert Taube.
Så är det bara.
Låt mig säga det rakt ut på en gång: artisten i fråga – Ulf Lundell – är en formidabel textförfattare, tveklöst en av de bättre i den här genren som vi någonsin har haft i det här landet.
Väldigt många skulle nog utan att darra det minsta på rösten gå så långt som att säga att han rent av är den bäste överhuvudtaget. Något som jag dock tycker är att löpa linan lite för långt ut,för hur ska kan man på ett objektivt sätt kunna motivera att Ola Magnell inte kommer upp till Lundells nivå när det samtidigt finns åtskilliga Magnell-fans som tycker att Lundell inte riktigt befinner sig på Olas nivå? Nej, är vi väl uppe där dessa eminenta herrar befinner sig så blir det tycke och smak hos den enskilde bedömaren som får avgöra vem som är den främste. Det räcker med att konstatera att Lundell är en slags svensk Hemingway i rock-form. Små noveller till musik. Sällan ytligt eller banalt, för det mesta fantasieggande och medryckande. Nästan alltid väldigt, väldigt bra.
Just därför så kommer jag inte att behandla den delen av Lundells utövande mer i den här recensionen. Det blir bara tjatigt att gång på gång upprepa vilken fantastisk text det är till den och den låten. (Undantag till det superba finns dock, det räcker med att gå till (Oh La La) Jag Vill Ha Dig för att förstå vad jag menar…)
Kompositören och sångaren Lundell då? Hur sköter han sig på den här plattan?
Tja, bitvis hör vi en snäppet slöare Uffe än på plattorna innan, inte riktigt samma hitsingel-känsla som på de tre föregående studioalbumen. Ett par av låtarna känns mest som långa slingrande ackordsföljder, som någon slags kuliss till den sjungna texten. När det väl görs ett medvetet försök till att göra en slagdänga – (Oh La La) Jag Vill Ha Dig – så blir den mest bara pinsam, (såvida det nu inte rör sig om ren ironi på sig själv…)
Ansatser till det bättre görs dock – Taxi och Rom I regnet är Lundell då han är som bäst – men det är aningen mer tunnsått den här gången jämfört med de första två plattorna.
Omslaget andas punk med sitt sönderklippta fotografi. Nja, så värst mycket punk är det nu inte fråga om – 1979 till trots. Musiken är bitvis opolerad, knapphändigt arrangerad och naken, men just dom bitarna känns bara som just den där trötta, flåshurtiga rocken som var en av orsakerna till att begreppet punk överhuvudtaget kom att finnas till.
Sådär ja, nu vet vi det, snabbt fram till själva recensionen, låt för låt!
ULF LUNDELL – RIPP RAPP Utgiven på EMI 1979
1) På Fri Fot
En klassisk Lundell-rockare. Som gjord för en upprymd folkparkspublik under en härlig svensk sommarkväll, men det kan inte hjälpas, vid det här laget så tycker man att man har hört det här ett par gånger förr. Rätt så trist låt och yxigt, kantigt framfört. Inte heller någon av de fyndigare texterna från Lundell.
Ingen lovande inledning på Uffes femte platta, men helt klart en given succé live.
2) Håll Mig…åh, Ingenting
Ett par pinnhål bättre, om än kanske inte mer än så. En av de där låtarna på skivan som mest känns som en lång rad av ackordsväxlingar hit och dit, utan nån riktig röd tråd som håller ihop det hela. Känns som inspirationen är hämtad från Dylan, perioden runt Blonde On Blonde. Bitvis mäktigt, men…nej, det lyfter inte riktigt.
3) Rom I Regnet
En till Blonde On Blonde-ballad, komplett med Dylan-munspel och allt. Detta inte sagt som något negativt, för det här är utan tvekan en av skivans höjdpunkter. Fint arrangemang med snyggt gitarrspel och en stilfullt skönsjungande Eva Dahlgren.
4) Du Tog Mig
Lundell med en ensam akustisk gitarr. Bitvis snudd på vackert, mycket fint gitarrspel och en Lundell som verkligen vet hur man med små medel uttrycker en text på ett verkligt effektfullt sätt.
Men det är inte mycket till låt. Lyssna på det här spåret tre gånger och försök sen sjunga melodin. Nej, det går bara inte.
Musiken och kompositionen känns mest som en bakgrund till en recitation.
5) Hav Utan Hamnar
Nej. Träligt, tråkigt producerat och trist låt. Refrängen som skiljer sig markant från versen känns snudd på som ett fåfängt försök att komma upp på Svensktoppen. Eva Dahlgrens stämsång känns här mest malplacé…som det mesta i den här skapelsen. Jag vet, många ser det här som en av plattans höjdpunkter, men nej. Tummen ner.
Sida 2
1) (Oh La La) Jag Vill Ha Dig
Usch!!!…såvida det inte är fråga om självironi eller parodi…
2) Taxi
Plattans längsta låt – 8.46 – tillika plattans överlägset bästa spår, men inte nog med det: en av Lundells främsta skapelser under hela hans karriär. Visst, även här en lång autostrada med ackord som vindlar sig fram och tillbaka, men den här gången så är det verkligen en tanke bakom det som sker. Genomarbetat arrangemang, en redan i grunden bra komposition, finstämt spel från alla inblandade och en utmärkt framställning från Uffe själv gör det här till något alldeles extra.
Tänk om nu allt på plattan hade varit på samma höga nivå…
3) Den Unge Barbaren
Tillbaka till den tyngre – och lite tristare – arenarocken. Den här gången är det dock snäppet bättre än inledningsspåren på respektive LP-sida. Klart godkänt även om det här inte tillhör topparna på skivan.
4) Ute På Tippen
Hm…ännu en låt som mest känns som en lång räcka av ackord staplade på varann lite huller om buller. Inte heller nån av de större sånginsatserna på skivan. Dock snyggt ”Mark Knopfler”-gitarrsolo, framfört av Rolf Färdigh – om jag förstått omslagstexten rätt.
5) Stjärnorna
Praktfull och stämningsfylld avslutning på skivan, med en finstämd Lundell tillsammans med piano och stråkar. En snudd på perfekt avslutning.
En klart godkänd om dock lite ojämn skiva. Ingenting utom (Oh La La)…känns väl helt fel, men de toppar som finns – Rom I Regnet och Taxi – är heller inte så många. Som helhet känns skivan aningen bättre än sin föregångare Nådens År, som här och därr var lite väl seg, men upp till de två förstas nivå kommer den ändå inte.
Slutbetyg: en tveksam FYRA!!!
Popularity: 42% [?]