1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 4,67 out of 5)
Loading ... Loading ...

04.26.08

Svenska LP-skivor #58 Doris – Did You Give The World Some Love Today, Baby

Posted in Min blogg at 3:08 f m

EN SVENSK LP SOM FÖRST GLÖMDES BORT, MEN SOM MED TIDEN KOM ATT BLI EN KLASSIKER!!!

Hallå där igen! Nu är vi tillbaka med recensionerna igen, och nystarten inleds med en LP som nuförtiden har legandstatus men som när den kom och lång tid framöver knappt en människa ens visste att den överhuvudtaget existerade!

Som titeln avslöjar så är artisten i fråga Doris. Doris vem då?
En kort liten summering av hennes karriär kanske är på sin plats!

Pop- rock- och jazztjej från Göteborg.
Skivdebut så tidigt som 1962 med popgruppen The Strangers. The Strangers and Doris står det på omslaget till singeln Come Go With Me/Singing The Blues.
Efter ett mellanspel i dansbandet Weeds så tog karriären fart ordentligt för Doris i och med bildandet av Plums 1965, med en sjätteplacering på tio-i-topp 1967 för låten Mama Didn’t Lie som främsta merit.
1969 startade Doris en solokarriär med gruppen Dandys som kompmusiker, vilket resulterade i ytterligare en tio-i-topp-hit: Go Back To Daddy. (Var det inte mamma hon sjöng om så var det uppenbarligen pappa…)
Samma år släpptes en LP med mestadels svensktoppsmaterial och sex gamla låtar med Plums som tidigare getts ut som singlar.
Året därpå, 1970, så såg den numera legendomspunna plattan Did You Give The World Some Love Today, Baby dagens ljus.
Hur det kom sig att någon fick den snilleblixten att Doris, mest känd som poptjej, skulle sjunga in en hel LP bestående av en märklig blandning av jazz, psykedelia, funk och country vet jag inte.
Nånstans så kläcktes uppenbarligen idén och helt långsökt var den nog ändå inte. Lyssna om ni får tillfälle på Opp-och-poppa-skivan från 1968 där Doris sjunger Mercy, Mercy!

In i handlingarna kom i alla fall Berndt Egerbladh med en knippe egenhändigt komponerade låtar plus några covers i bakfickan. Ett band skrapades ihop: Loffe på trummor (tjänsledigtfrån Pugh?), Bengan Carlsson från Strangers på gitarr, Lukas Lindholm på bas och Egerbladh själv på klaviatur.
Varför det nu blev just dessa herrar vet jag inte, om det var för att dom redan spelade tillsammans redan eller inte. Det som jag däremot vet är att Heta Feta Linjen på sin debut-LP från året därpå innehöll samma stomme minus Lindholm på bas plus Göran Lagerberg (!) på detsamma.
Mycket fler instrument än så här hörs hela tiden på skivan. Blås och stråkar finns på så gott som varje spår, men vilka som trakterar de instrumenten står det inte en bokstav om på omslaget. Jag utgår dock ifrån att det var Egerbladh själv som arrangerade alltihopa!

En sak som man nog bör hålla i minnet idag, när man ska bedöma den här LPn är att Doris, hur duktig och erkänd som sångerska hon än var, inte var någon direkt stor stjärna i Sverige 1970. En mindre stjärna möjligtvis, men inte mer. Sammanlagt så hade hon legat tre veckor på tio-i-topp med Plums och som soloartist, inte så där värst mycket att skryta med.
Hernnes renommé var definitivt större än så, hon var helt klart ett aktat namn, men att säga att hon var en stjärna 1970 är utan tvekan att överdriva.
Dessutom så tillhörde hon, i sällskap med Tages, Shanes, Hep Stars m.fl. den sextiotalspop-generation som det 1970 var helt legitimt att förpassa ner i närmaste jordkällare så fort som någon representant för den dök upp.
Med andra ord: den här LPn kom och försvann utan att lämna några större spår efter sig, helt enkelt därför att inte så värst många brydde sig om att lyssna på den.
Personligen så hade jag aldrig hört den innan den dök upp på CD för en tio år sen.
Sen så hände ju då detta ytterst märkliga att plattan för lite drygt femton år sedan blev inte bara en s.k. kultskiva, utan även ett hett eftertraktat samlarobjekt för skivsamlare världen över!
Och hur gick det till då?
Jo, allt detta tack vare att låten You Never Come Closer som började, allt tack vare någon engelsk DJs goda smak, att spelas på Londons Acid Jazz-klubbar i början på nittio-talet.
Detta har fått till konsekvens den lustiga, paradoxala situationen att när jag spelar plattan i min butik så är det folk i 20-30 års ålder som kommer fram till disken och kommenterar skivan med att säga hur ruggigt bra den är och frågar mig om jag har den nånstans på vinyl (vilket jag givetvis inte har…).
Kunder som var med ”på den tiden” har nästan aldrig en aning om vad det är för platta även om de är helt medvetna om vem Doris är och har läst att hon fått en mindre ”revival” på äldre dar.
Onekligen både paradoxalt och lustigt!

Nu kommer plattan!!!

DORIS – DID YOU GIVE THE WORLD SOME LOVE TODAY, BABY 1970 Utgiven på EMI.

SIDA 1

1) Did You Give The World Some Love Today, Baby
Det står på omslaget att Berndt Egerbladh spelar orgel, och ändå så börjar hela plattan med ett ensamt piano…
Nåja, bortsett från den lilla pettitessen så är inledningsspåret utan tvekan ett av skivans starkare kort! En ballad som hade suttit som gjuten för sångare som PJ Proby, Barry Ryan eller Scott Walker, så stark är kompositören Norman Blakes låt. Arrangemanget och inspelningen är likaledes av allra högsta rang, de första 30 sekunderna har en nästan otäck närvarokänsla i inspelningen. Bättre än så här kan inte piano, akustisk gitarr, bas och trummor låta på skiva!
Sången då, hur låter den då? Jodå, det är en mycket krävande låt och Doris sätts direkt på oerhörda prov. Stora kast i låten från snudd på viskning till rent Janis Joplin-wailande. Det ligger på gränsen, men Doris klarar det med bravur. En och annan tveksam ton tar inte ifrån henne att det är en lysande sånginsats som hon gör här!

2) I Wish I Knew
Orgel i introt som för tankarna till en gospelmässa, men en mässa som snabbt övergår till en svängig jazzblues. Doris ligger hela tiden på gränsen för det som kallas för rent, men precis som fallet är med Monica Z., det är det som färgar tonerna. Lite Joplin hör vi väl här också, men vi får komma ihåg att Janis Joplin var snudd på helt okänd för den stora massan våren 1970. Det som idag kan tyckas vara kliché var då vad som kändes helt nytt och fräscht för Doris vid inspelningen. Dessutom så gör hon just den biten förb-t bra, där

3) Grey Rain Of Sweden
Den låt som, i min smak, imponerar minst på mig på hela plattan. Ett försök att göra en finstämd ballad, som tyvärr inte blir mer än ett försök. Kunde dock ha varit åtminstone godkänt om det inte hade varit för det märkliga, fragmentariska avslutet där musikerna verkar mer ller mindre osäkra på hur låten går.
Duetten – vem är han? – funkar heller inte. Känns bara konstruerad. Det låter som om den manliga sången är pålagd i efterhand för att ”rädda” hela kalaset. Tummen ner, tyvärr…

4) Waiting At The Station
Mycket bättre än föregående spår!
Countryrock med fiol och läcker tolvsträngad gitarr. Skönt arr och lite udda harmonier här och var. Doris låter här som om hon inte gjort annat än sjungit upptempo country i hela sitt liv!
Lyssna noga på de två tolvsträngade gitarr-solona! Bengan får gitarren att snudd på låta som en sitar och spelar också ett par ”orientaliska” fraser. (Zappa-influerat?)
Även slutackordet är minst sagt lite udda.

5) Don’t
Storbandsjazzigt funkigt med fullt ös. Tre minuters pumpande på ett ackord, med andra ord inte mycket till komposition, mera en puls med ett intrikat blåsarr.
Det låter mycket som Dynamite Brass, men då inte en rad på omslaget informerar om vilka som står för blåset så blir jag som ett frågetecken.
Det hela är utan tvekan bra, men utan att kännas så där överhövan världsomskakande. Skulle dock nog ha funkat alldeles utmärkt på Opp-och-poppa på Skansen en härlig sommarkväll i Juli i början på sjuttiotalet

6) Daisies
Låter faktiskt snudd på som indiepop/singer-songwriterpop av idag! Förvånsvärt fräscht och inte ett smack mossigt. Det här har helt klart inspirerat en hel del svenska tjejer av idag som gör musik.

SIDA 2

1) You Never Come Closer
Kanske plattans outstanding spår!
En sanslös musikalisk tripp genom ett ödesmättat landskap som stundtals känns som taget från apokalypsen! Riktig filmisk domedagsstämning på ett sätt som kunde ha fått Tarantino att gå i taket.
Tunga basfigurer, ylande sång, taggtrådsgitarr, freeform-trummor från Loffe och spöklika dissonanta ackord på orgel och piano. Och så Doris bräckliga, späda röst som snudd på viskar fram sina ord. Jo, det är lätt att förstå att den här låten har haft förmågan att leva vidare, den är ju faktiskt ett mindre mästerverk…
En tänkbar, lite vag inspirationskälla: 2000 Light Years From Home med Rolling Stones…

2) Whispering Pine
Fin låt, en cover på ett spår från The Bands andra LP, och ett väldigt fint arrangemang…men Doris verkar nånstans ha gått in genom fel dörr på vägen in till studion den här gången så att gänget var tvunget att slänga in en stand-in, för här är sången på en helt annan nivå än tidigare. Jodå, hon försöker verkligen, men det är stundtals riktigt skärande falskt. Synd. Troligtvis var det ett pressat inspelningsschema som omöjliggjorde ett par försök till, vilket skulle ha behövts. (Hela plattan spelades f.ö. in på fyra dar…)
För att förvärra det hela än mer så dyker den där snubben på sång upp igen! Ibland så misstänker jag starkt att han dök upp enbart för att skyla över eventuella brister, för han sjunger bara på partier som känns generellt tveksamma…Problemet är bara att det gör det hela än värre. Nej, skottpeng på honom, tack!
Men…skämt åsido,hade inte exempelvis Rag Mama Rag från samma Band-LP passat Doris betydligt bättre…?

3) I’m Pushing You Out
Härlig, snabb jazzblues med en Doris tillbaka i toppform! Toppfor till trots så är hon här tyvärr märkligt långt ner i mixen. Fullt ös från bandet, men kanske en aning för mycket sveriges radios underhållningsorkester över arrangemanget.
Under alla omständigheter, Doris sjunger fantastiskt bra här, inget snack om saken!

4) Won’t You Take Me To he Theatre
Hur sa? Om den här skivan är spretig? You bet!!! Här är vi snudd på framme vid engelsk musichall!
Tyvärr så får jag associationer till Little Jimmy Osmond sjungandes I’m A Longhaired Lover From Liverpool när jag hör det här. Charmigt? Utan tvekan tycker nog många det, men inte jag…
Ändå så gör Doris en riktigt, riktigt bra insats, materialet till trots! Hon gör verkligen det mesta möjliga utav det hon sjunger, vilket är ytterst lovvärt när det är snudd på smörja som ska presenteras…

5) Beatmaker
Orgeljazz med blås – lite grann i stil med Don’t, fast med lite fler ackord. Mycket text som Doris spottar ur sig med mycket stark känsla för frasering och timing. Partiet i breaket när hon sjunger unisont med blåset är helt lysande. Där, om någonstans, förstår man vilken fantastisk sångerska hon är!
Ett av plattans trumfkort!
Lyssna också in Janne ”Krupa” Carlssons vilda trumspel! Vilken fenomenal trummis han var på den tiden! Lätt att glömma bort efter alla lekledarroller i SVT under årens lopp…

6) Bath
Gospelpiano i inledningen som snabbt går över i en svängig jazzblues med samma gästsångare som tidigare som jag ännu inte har lyckats dechiffrera.
Imponerande och kraftfull sång av Doris. Klart kraftfull och värdig avslutning – om än lite kort – avslutning på en mycket fin skiva! Fick jag ändå ändra på någonting på den här låten så skulle jag ta bort den manlige gästsångaren – nu igen – och hans do-acka-do-acka-do. Jag retar upp mig på det mer och mer för var gång som jag hör det. Ledsen, vem du nu än är!
Allt annat är helt lysande!

Summa summarum en riktigt bra LP från en i allra högsta grad skicklig men på samma gång personlig artist!
Doris, som med benägen hjälp av en vid det här laget redan rutinerad och erfaren Berndt Egerbladh och hans bitvis snudd på mästerliga kompositioner och arrangemang, har all anledning att ta åt sig av all uppskattning som hon fått från de mest oväntade håll långt efter det att plattan blivit återfunnen från sitt dammiga arkiv. Hon är verkligen en riktigt duktig sångerska som har en sällsynt förmåga att sätta en egen prägel på varje enskild låt på plattan. Dessutom är materialet så brett att det här inte alls har räckt till med att vara en duktig jazz-sångerska. Här har det krävts betydligt mer än så, och det fixar Doris med bravur.
Jag kan dock inte hjälpa att tycka – utan att behöva sätta det ena framför det andra – att lite högre halt av pop på skivan inte hade behövt sitta i vägen. CDns bonusspår innehåller i stort sett uteslutande kanonlåtar med Mama Didn’t Lie och Flowers In The Morning som mina personliga favoriter. (Flera ess finns dock: Benny Law och You Made A Fool Of Me håller båda hög klass.) Ett par mer lättviktiga kompositioner i stil med Mama… hade näppeligen skämt plattans helhetsintryck, tvärtom.

Vad säga som avslutning? Tja…kanske att det här var en skiva som inte fick den chans som den förtjänade när den kom. Att den inte skulle ”passat in” när den först dök upp eller annat trams i den stilen håller inte tycker jag. Skivan var ju inte trots allt inte speciellt nyskapande eller före sin tid, den låg väl snarast ganska bra ”med” i sin tid just då med grupper som Blood, Sweat and Tears och Chicago som friskt experimenterade med både jazz och pop och som snabbt blev populära även i Sverige. Felet var nog att många såg artisten Doris som en relik från en annan epok – det gick fort på den tiden – och därför tyvärr inte ens brydde sig om att kolla upp vad det var frågan om…

Hursomhelst, det är en väldigt, väldigt bra skiva, bitvis…men den har ända här och där sina små fläckar. Ett mästerverk är den inte, så långt skulle jag inte vilja sträcka mig, men det är onekligen en väldigt bra genomförd och en klart fascinerande skiva från en mycket kompetent artist.
Allting sammantaget så…jag är ledsen men det allra högsta betyget kan inte delas ut, hur gärna jag än skulle ha velat ge det…

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Handen på hjärtat, det här var en av de svåraste recensionerna jag skrivit hitills! Plattan har så många olika stilar så att jag stundtals knappt har vetat varken in eller ut. Jag behövde verkligen ett par dar på mig för att få nån form av fason på det hela.
Det troliga är att ni inte håller med mig om allt jag skrivit, skriv då bara in och berätta vad ni tycker! Jag är mer än öppen för input den här gången, jag är vidöppen helt enkelt!!!

Popularity: 71% [?]

24 Comments »

  1. Gorillan said,

    04.26.08 at 10:14 e m

    Gillar verkligen Doris cover av ”Whispering Pines”.

  2. Micke said,

    04.26.08 at 10:40 e m

    Jo, jag vet att det är många som tycker att Whispering Pines är bland de bästa låtarna på plattan. Det är en fin låt och arrangemanget är ypperligt. För mig är det dock sången som inte stämmer just där.

  3. Erik said,

    04.27.08 at 10:06 f m

    Tycker det är så tufft att just Berndt E är primus motor på denna platta. Minns ju honom mest som programledare i teve och i mitt då ungdomligare oförstånd tyckte jag väl dessutom att han var lagd åt det töntiga hållet. Men vissa grejer får man helt enkelt äta upp i efterhand… Även jag upptäckte denna godbit i mitten av nittiotalet. Kan bara hålla med blinkningen åt Monica Z. De påminner om varandra på något underligt vis, fastän de egentligen inte går att jämföras rent sjungsligt. Opopoppaskivan är ju även den en bortglömd skatt tycker jag. Dessutom mitt absolut första skivminne (vilket kanske påverkar min subjektiva hållning till den…) Var välan en fem år när den kom, och på något vis hamnade den i mina ganska musikointresserade föräldrars hylla. De hade en polare som jobbade på SR så det var väl på den vägen… Både den och min första egenägda skiva (A Hard Day’s Night på EP) har jag f.ö. kvar. Nåväl, jag ville ju egentligen bara säga att det är toppen att du är tillbaka ”på riktigt” igen. Älskar den här typen av omfattande recensioner med diverse utvikningar, och särskilt när varje låt får ett eget utlåtande. Det här få mig att minnas Febergrabbarnas försök till musikofili på nätet i början av seklet. Håll fanan flytande! …eller hur man nu säger…

  4. Lennart Wrigholm said,

    04.27.08 at 10:19 f m

    Det var mycket frågetecken runt produktionen av plattan. Ska se om jag kan vaska fram lite information under de kommande dagarna.

  5. PerOla said,

    04.27.08 at 1:29 e m

    Ännu en helt ny musikalisk bekantskap pga Mickes blogg. Det jag tänker genast är att sången låter väldigt mycket Stina Nordenstam, eller då att Stina Nordenstam låter väldigt mycket Doris; samma viskande flickröst med drömartad bakgrund. Bra, absolut!

  6. sir doug said,

    04.27.08 at 4:30 e m

    hörde denna platta för första gången för några månader sen, och måste säga att jag inte blir speciellt upphetsad, ok, men inte mer, en svensk dusty kopia…hindrar inte mig från att ha en stor läsupplevelse av din blogg

  7. Olle said,

    04.27.08 at 4:57 e m

    Trots stort musikintresse och att jag mycket väl visste vem Doris var så gick den här skivan mig helt obemärkt förbi när den släpptes 1970. Det var först runt 1997 jag fick tips om skivans existens och som jag tycker är ett litet mästerverk.
    Så vitt jag vet har Doris bara uppträtt sporadiskt de senaste trettio åren. (Hörde henne på Rondo i Göteborg 2006). Hon fick dock ett erbjudande om en turné i England och USA i samband med att skivan släpptes på nytt men Doris hade den goda smaken att tacka nej eftersom hon tyckte att rösten inte längre var densamma. Trist att den inte fick fortsätta utvecklas.

  8. RonnyBGoode said,

    04.28.08 at 10:24 f m

    Tyvärr gav jag mig aldrig tid att verkligen lyssna in mig på denna skiva. Jag hade vinyl-LP:n, lyssnade på den ett par gånger men tyckte inte att det var något som slog an hos mig. Då. Så den försvann så småningom i en gallring av skivsamlingen och sedan dess har jag faktiskt aldrig hittat den igen. Nu llär ju värdet vara ett annat. Jag köpte mitt ex för en hel femma hos Stereospecialisten i Götgatsbacken…. Då jag endast sparsamt köper CD-skivor så har det aldrig blivit att jag fått möjlighet att tränga djupare in i denna skivas mysterier.
    I alla händelser: Riktigt kul att du är tillbaka, Micke! Jag har sett att flitens lampa brinner hos dig på Långholmsgatan flera kvällar när jag åkt förbi och ser fram emot kommande recensioner som jag förstår håller på att ta form. Men förta dig inte – dina inlägg är alltid lika välkomna när de än dyker upp.
    Om någon är intresserad så pågår min vinyltävling på http://ronnybgoode.blogspot.com/2008/04/dags-igen-fr-en-vinyltvling.html fram till den 30 april och här går det att vinna vinylskivor för 200, 300 eller 500 kr genom att besvara tre enkla musikrelaterade frågor. Titta gärna in.

  9. AW i Skottland said,

    04.28.08 at 9:37 e m

    Först och främst: Suverän recension, ger en del nya perspektiv på skivan trots att jag lyssnat rätt mycket på flera låtar sedan jag skaffade CDn för något år sedan.

    Mina favoriter är ”Don’t” och ”I’m Pushing you out”. Håller med om att de kanske inte är direkt nyskapande, men de har ett klös som står sig i de flesta jämförelser. Mycket bra komp också.

    Varför slog den inte? Kanske var vi inte mogna för en svensk tjej som sjöng så tufft? Som fräste ”I’m pushing you out” så att man fortfarande ryggar tillbaka nästan 40 år efteråt? Fast visst stämmer också att skivan spretar.
    Kanske de trodde att alla som såg ”Good Old Days” på TV skulle lockas att köpa skivan på grund av ”You never take me to the theatre”…

    Sedan är det ju lite ledsamt att det kommersiella misslyckandet tydligen betydde slutet på Doris’ tid som proffs. Jag hörde henne på Rondo våren 1981 (en 60-talsgala med en massa olika artister) och som jag minns det var hon i mycket god form den kvällen. Men det var tydligen bara en tillfällig comeback. Som redan sagts: tänk om hon i full frihet fått chansen att fortsätta utvecklas…

    Förresten: Lennart Wrigholm om du ser detta, du har en stor fan här borta i förskingringen. Läste för något år sedan ett par omslagstexter du skrivit till olika CD, googlade namnet, kom in på Musiklandets hemsida, hittade flera guldkorn, och sedan dess tittar jag ofta in dit efter nya texter. Alltid intressant läsning — även när det gäller artister jag normalt inte intresserar mig för!

  10. Lennart Wrigholm said,

    04.28.08 at 9:48 e m

    Hej AW!
    Stort tack för de orden. Titta in på den här bloggen med jämna mellanrum ska vi se om jag inte kan vaska fram lite mera info om det här albumet.
    Jag köpte det på en rea på Norlanders i Mariestad i mitten av 70-talet. Mycket beroende på att jag såg Doris live ett antal gånger under 60-talet. Första gången på S2-salen i Karlsborg när hon sjöng med Strangers.
    Tyckte albumet var bra redan på den tiden, men dessvärre låg det völ lite fel just då.
    Men inte kunde man ana att second hand priset på en originalpressning skulle hamna där det ligger nu.

  11. Pierre Falk said,

    04.29.08 at 3:08 e m

    Mycket bra skiva! Ett tag så snurrade den hela tiden i min CD-spelare. Och jag tycker personligen att Daises är plattans starkaste låt.

    Dock tycker jag att du är väl hård i din bedömning av Grey Rain Of Sweden. Jag anser att den är bra mycket starkare än den efterföljande Waiting At The Station. Men smaken och baken…

  12. Peter Johansson said,

    04.30.08 at 3:20 e m

    Har bara hört talas om denna platta tidigare. Men efter denna recension var jag tvungen att beställa ett ex så nu väntar jag med spänning på att få hem den!
    Peter

  13. Peter Johansson said,

    06.19.08 at 10:52 f m

    Läste i gårdagens utgåvor att både Patrik Wirén (recensent Metro) och Anna Simms (dito NWT) rekommenderar Doris – Did you give the world… som sommarlyssning.
    Så rätt , så rätt!!! Sommaren är Din Doris!

    Oerhört fascinerande platta!

    Ha en glad Midsommar!!!
    Peter

  14. grandprix63 said,

    07.30.08 at 8:33 e m

    Om någon vill lyssna till hur Doris lät i ”Come go with me” med Strangers från ’62 har jag den upplagd på Youtube:
    http://www.youtube.com/watch?v=Gx8_Gk0Qpfo

    En mycket bra cover på Del Vikings hit.

  15. ana said,

    11.06.08 at 12:03 f m

    Det är så kul, för jag råkade hitta Doris på min mp3 när jag bara hade slängt in diverse musik, och jag blev gld av att höra denna sköna blandning, men jag har ingen aning hur jag fick tag på musiken =S Bra är den iallfall, och tack för informationen!

  16. rickard said,

    02.18.09 at 4:00 e m

    Att någon acid jazz dj med god smak spelade den beror på att det var Mad Mats (Dj och grundare av klubben raw fusion i Stockholm) som upptäkte den och senare sålt/bytt den till någon av de bra butikerna i London (tyvärr finns de inte kvar eller så är de inte lika bra idag).

    Det är faktiskt ingen slump att skivor som typ Doris, Sabu, Hörselmat, Stardust international etc är eftersökta internationellt. Det finns pionjärer här i landet som hjälpte dessa att breaka internationellt. Skivsamlar Lasse är en annan figur som hjälpt till med detta fenomen!

  17. Johan said,

    10.18.09 at 10:50 f m

    För er som inte har denna ”unika” svenska platta i samlingen, kan jag rekomendera Spotify!

    http://open.spotify.com/album/5ihQ4Gepi7qXFrKqVF5shn

    Lyssna o njut av lite svensk musikhistoria!

  18. Johnny said,

    01.27.10 at 2:49 e m

    Den gick friskt i min cd-spelare ett tag, det blir säkert lite annat än att höra original pressningen, man hör liksom inte vilken spår öppnar B-sidan, men det till trots minns jag hur lycklig jag kände mig inför faktumet att ”guldkorn kan flyta upp till ytan”, en sorts skiventusiasts önskedröm blev någorlunda uppfylld och inte blir nyfikenheten mindre när drömmar besannas till viss del, man undrar ju försiktigt om det finns fler ”dorisar” därute.
    Tack för en genomarbetad analys.

    J.

  19. Micke said,

    01.27.10 at 3:14 e m

    Tack själv Johnny!
    Jo, guldkorn…Kolla in vid tillfälle Tommy Körbergs första. Gillar du Doris så finns det inte en chans att du inte kommer att uppskatta även den!

  20. Anna-Karin said,

    09.11.10 at 8:34 e m

    Är det någon som vet vart jag kan få tag på denna underbara LP? Var på Andra Långatans skivbutik i Gbg idag och fick svaret att den var mycket sällsynt… Men någon stans måste det ju finnas ett ex att få tag på…eller?

  21. Patrik Kolar said,

    05.09.11 at 2:01 e m

    Hej Micke, och alla andra!

    Är relativt sent ute på denna tråd, då jag alldeles nyligen börjat läsa igenom Mickes fina recensioner, men tänkte komplettera med lite fakta som jag sitter inne på.

    Jag intervjuade Doris ganska ingående runt 2003, för en artikel som ännu inte publicerats. En vacker dag kanske…?
    Hon var oerhört trevlig, och kanske den mest sympatiska personen jag intervjuat.
    Vi pratade om hela hennes karriär i detalj, och ”Did you give the world some love today, baby” i synnerhet.

    Duettrösten på Grey Rain Of Sweden (f.ö. en ett av mina favoritspår!) är gitarristen Bengan Karlsson.
    Han sjunger också, om jag inte minns fel, ganska mycket på Heta Linjens album ”Won’t You Step Inside”, som jag alltid tagit som bandets debut?
    Är övertygad om att ”Feta Heta Linjen” var skiva #2, eller vad säger du Micke? Båda kom 1971 iofs.
    ”Won’t You Step Inside” påminner soundmässigt mycket mer om Doris-LP’n – minus Doris själv såklart, och har samma lineup av musiker.

    Cellon på Doris-LP’n framförs av textförfattaren Francis Cowan. (Tror detta nämns i skivans ’liner notes’ så det är väl ingen sensationell information.)

    ”Hur kom det sig att någon fick snilleblixten att Doris skulle sjunga in en hel LP bestående av en märklig blandning av jazz, psykedelia, funk och country?”:
    Svar: Idéen kom från Doris själv. Till stor del i alla fall.
    I korthet: Hon trivdes bäst med att spela i grupp. ”Solo passade mig inte”. Hon ville spela med sina kompisar i Plums.
    Men EMI ville göra henne till Svensktoppsartist, för där såldes det skivor.
    Därför lyckades dom till slut, och mot hennes egentliga vilja, rycka loss henne från Plums, och lansera henne som soloartist.
    (Första solosingeln ”Wouldn’t it be groovy” är crediterad till ”DORIS med Plums” – troligtvis inspelad av Plums, men släppt av EMI som solodebut.)
    Nästa steg var att få henne att sjunga på svenska, vilket hon inte alls gillade. Har för mig att hon inte tyckte att det gick att ”få feeling”på svenska.
    Efter att bl.a. ha gjort Beatles ”Your mother should know” som ”Din mamma hon minns” tröttnade hon, och sa ungefär till skivbolaget: ”Om jag jag ska göra något mer ska jag bestämma själv!”
    Skivbolaget sa ”OK då”, och parade ihop henne med Berndt Egerbladh.
    Tillsammans valde dom låtar, och merparten är ju skrivna av Egerbladh/Cowan.
    Doris var tydlig med vad hon gillade, och Egerbladh verkar ha levererat därefter. (”Beatmaker” är en återanvändning, och återfanns tidigare instrumentalt på Egerbladhs LP ”Plays the organ with a swing” från 1968.)
    Kan på rak arm inte nämna alla de influenser som Doris raddade upp, utan att titta igenom mina anteckningar (som är otillgängliga just nu), men vill minnas att hon gillade Dusty Springfields sångstil och frasering skarpt. Möjligtvis även Curtis Mayfield. (Dennes ”Mama didn’t lie” hade hon f.ö. hört på en skiva hon fått i en skivklubb hon var med i.)
    Tror hon dessutom hade jobbat i skivaffär i Götet, där hon försökte lyssna på så mycket skivor hon bara hann.

    Doris berättade att Berndt & Co var ”väldigt noga med ljudet” och att de var väldigt nöjda med slutresultatet.
    Och skivan låter ju otroligt bra, inte minst i jämförelse med andra skivor från tiden.

    Troligvis la inte EMI ner något krut på marknadsföringen av ”Did you give…”-LP’n, och skivan sålde inte speciellt bra. Enl. en kontakt på EMI rörde det sig om ”mellan 1000 och 3000 ex – troligtvis närmare 1000”
    Och enligt Doris var skivbolagets attityd ungefär ”vad var det vi sa?”, och ville fortsätta med svensktoppsmaterialet.
    Det ville inte Doris, som började tycka att situationen började bli trist, och kanske en smula hopplös, och detta ledde mer eller mindre till att hon la musikkarriären på hyllan.

    Hälsningar
    //Patrik Kolar

    (Micke: jag som brukar komma en gång i månaden i samband med Club Killers, och som du brukar ha en Elvis-diskussion med.)

  22. Patrik Kolar said,

    05.10.11 at 12:42 f m

    ”Och skivan låter ju otroligt bra, inte minst i jämförelse med andra SVENSKA skivor från tiden”, menade jag ju såklart.

  23. funksoulbrothersweden said,

    01.25.12 at 3:27 e m

    Både Doris platta samt Hörselmat finns nu återutgivna i begränsade upplagor, 1000 numrerade exemplar. Kanske inget samlarvärde men riktigt kul att få lyssna på musiken som den var tänkt, på vinyl, analogt.
    Båda plattorna har letat sig ut på tradera och ebay.

  24. Henry Wedberg said,

    02.04.12 at 11:40 f m

    Köpte Lp:n för typ 5:- på rea 1971. Hade gillat Doris sedan hennes första insatser med Plums i radio. Hon var ju en grym basist dessutom, ett ännu mer bortglömt faktum… Respekt!
    Hur som helst, den vedervärdige sångaren var Bengan Carlsson… Hade ingen i studion modet att säga åt honom att låta bli? Janne C brukade ju inte vara direkt blyg…
    Tips: Lirade på 60-talet i ett band med en trummis som envisades med att sjunga de låtar som Ringo sjöng med Beatles. Tyvärr sjöng han ÄNNU värre än förlagan, varför vi lite diskret skruvade ner hans mick…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *