EN SVENSK LP SOM FÖRST GLÖMDES BORT, MEN SOM MED TIDEN KOM ATT BLI EN KLASSIKER!!!
Hallå där igen! Nu är vi tillbaka med recensionerna igen, och nystarten inleds med en LP som nuförtiden har legandstatus men som när den kom och lång tid framöver knappt en människa ens visste att den överhuvudtaget existerade!
Som titeln avslöjar så är artisten i fråga Doris. Doris vem då?
En kort liten summering av hennes karriär kanske är på sin plats!
Pop- rock- och jazztjej från Göteborg.
Skivdebut så tidigt som 1962 med popgruppen The Strangers. The Strangers and Doris står det på omslaget till singeln Come Go With Me/Singing The Blues.
Efter ett mellanspel i dansbandet Weeds så tog karriären fart ordentligt för Doris i och med bildandet av Plums 1965, med en sjätteplacering på tio-i-topp 1967 för låten Mama Didn’t Lie som främsta merit.
1969 startade Doris en solokarriär med gruppen Dandys som kompmusiker, vilket resulterade i ytterligare en tio-i-topp-hit: Go Back To Daddy. (Var det inte mamma hon sjöng om så var det uppenbarligen pappa…)
Samma år släpptes en LP med mestadels svensktoppsmaterial och sex gamla låtar med Plums som tidigare getts ut som singlar.
Året därpå, 1970, så såg den numera legendomspunna plattan Did You Give The World Some Love Today, Baby dagens ljus.
Hur det kom sig att någon fick den snilleblixten att Doris, mest känd som poptjej, skulle sjunga in en hel LP bestående av en märklig blandning av jazz, psykedelia, funk och country vet jag inte.
Nånstans så kläcktes uppenbarligen idén och helt långsökt var den nog ändå inte. Lyssna om ni får tillfälle på Opp-och-poppa-skivan från 1968 där Doris sjunger Mercy, Mercy!
In i handlingarna kom i alla fall Berndt Egerbladh med en knippe egenhändigt komponerade låtar plus några covers i bakfickan. Ett band skrapades ihop: Loffe på trummor (tjänsledigtfrån Pugh?), Bengan Carlsson från Strangers på gitarr, Lukas Lindholm på bas och Egerbladh själv på klaviatur.
Varför det nu blev just dessa herrar vet jag inte, om det var för att dom redan spelade tillsammans redan eller inte. Det som jag däremot vet är att Heta Feta Linjen på sin debut-LP från året därpå innehöll samma stomme minus Lindholm på bas plus Göran Lagerberg (!) på detsamma.
Mycket fler instrument än så här hörs hela tiden på skivan. Blås och stråkar finns på så gott som varje spår, men vilka som trakterar de instrumenten står det inte en bokstav om på omslaget. Jag utgår dock ifrån att det var Egerbladh själv som arrangerade alltihopa!
En sak som man nog bör hålla i minnet idag, när man ska bedöma den här LPn är att Doris, hur duktig och erkänd som sångerska hon än var, inte var någon direkt stor stjärna i Sverige 1970. En mindre stjärna möjligtvis, men inte mer. Sammanlagt så hade hon legat tre veckor på tio-i-topp med Plums och som soloartist, inte så där värst mycket att skryta med.
Hernnes renommé var definitivt större än så, hon var helt klart ett aktat namn, men att säga att hon var en stjärna 1970 är utan tvekan att överdriva.
Dessutom så tillhörde hon, i sällskap med Tages, Shanes, Hep Stars m.fl. den sextiotalspop-generation som det 1970 var helt legitimt att förpassa ner i närmaste jordkällare så fort som någon representant för den dök upp.
Med andra ord: den här LPn kom och försvann utan att lämna några större spår efter sig, helt enkelt därför att inte så värst många brydde sig om att lyssna på den.
Personligen så hade jag aldrig hört den innan den dök upp på CD för en tio år sen.
Sen så hände ju då detta ytterst märkliga att plattan för lite drygt femton år sedan blev inte bara en s.k. kultskiva, utan även ett hett eftertraktat samlarobjekt för skivsamlare världen över!
Och hur gick det till då?
Jo, allt detta tack vare att låten You Never Come Closer som började, allt tack vare någon engelsk DJs goda smak, att spelas på Londons Acid Jazz-klubbar i början på nittio-talet.
Detta har fått till konsekvens den lustiga, paradoxala situationen att när jag spelar plattan i min butik så är det folk i 20-30 års ålder som kommer fram till disken och kommenterar skivan med att säga hur ruggigt bra den är och frågar mig om jag har den nånstans på vinyl (vilket jag givetvis inte har…).
Kunder som var med ”på den tiden” har nästan aldrig en aning om vad det är för platta även om de är helt medvetna om vem Doris är och har läst att hon fått en mindre ”revival” på äldre dar.
Onekligen både paradoxalt och lustigt!
Nu kommer plattan!!!
DORIS – DID YOU GIVE THE WORLD SOME LOVE TODAY, BABY 1970 Utgiven på EMI.
SIDA 1
1) Did You Give The World Some Love Today, Baby
Det står på omslaget att Berndt Egerbladh spelar orgel, och ändå så börjar hela plattan med ett ensamt piano…
Nåja, bortsett från den lilla pettitessen så är inledningsspåret utan tvekan ett av skivans starkare kort! En ballad som hade suttit som gjuten för sångare som PJ Proby, Barry Ryan eller Scott Walker, så stark är kompositören Norman Blakes låt. Arrangemanget och inspelningen är likaledes av allra högsta rang, de första 30 sekunderna har en nästan otäck närvarokänsla i inspelningen. Bättre än så här kan inte piano, akustisk gitarr, bas och trummor låta på skiva!
Sången då, hur låter den då? Jodå, det är en mycket krävande låt och Doris sätts direkt på oerhörda prov. Stora kast i låten från snudd på viskning till rent Janis Joplin-wailande. Det ligger på gränsen, men Doris klarar det med bravur. En och annan tveksam ton tar inte ifrån henne att det är en lysande sånginsats som hon gör här!
2) I Wish I Knew
Orgel i introt som för tankarna till en gospelmässa, men en mässa som snabbt övergår till en svängig jazzblues. Doris ligger hela tiden på gränsen för det som kallas för rent, men precis som fallet är med Monica Z., det är det som färgar tonerna. Lite Joplin hör vi väl här också, men vi får komma ihåg att Janis Joplin var snudd på helt okänd för den stora massan våren 1970. Det som idag kan tyckas vara kliché var då vad som kändes helt nytt och fräscht för Doris vid inspelningen. Dessutom så gör hon just den biten förb-t bra, där
3) Grey Rain Of Sweden
Den låt som, i min smak, imponerar minst på mig på hela plattan. Ett försök att göra en finstämd ballad, som tyvärr inte blir mer än ett försök. Kunde dock ha varit åtminstone godkänt om det inte hade varit för det märkliga, fragmentariska avslutet där musikerna verkar mer ller mindre osäkra på hur låten går.
Duetten – vem är han? – funkar heller inte. Känns bara konstruerad. Det låter som om den manliga sången är pålagd i efterhand för att ”rädda” hela kalaset. Tummen ner, tyvärr…
4) Waiting At The Station
Mycket bättre än föregående spår!
Countryrock med fiol och läcker tolvsträngad gitarr. Skönt arr och lite udda harmonier här och var. Doris låter här som om hon inte gjort annat än sjungit upptempo country i hela sitt liv!
Lyssna noga på de två tolvsträngade gitarr-solona! Bengan får gitarren att snudd på låta som en sitar och spelar också ett par ”orientaliska” fraser. (Zappa-influerat?)
Även slutackordet är minst sagt lite udda.
5) Don’t
Storbandsjazzigt funkigt med fullt ös. Tre minuters pumpande på ett ackord, med andra ord inte mycket till komposition, mera en puls med ett intrikat blåsarr.
Det låter mycket som Dynamite Brass, men då inte en rad på omslaget informerar om vilka som står för blåset så blir jag som ett frågetecken.
Det hela är utan tvekan bra, men utan att kännas så där överhövan världsomskakande. Skulle dock nog ha funkat alldeles utmärkt på Opp-och-poppa på Skansen en härlig sommarkväll i Juli i början på sjuttiotalet
6) Daisies
Låter faktiskt snudd på som indiepop/singer-songwriterpop av idag! Förvånsvärt fräscht och inte ett smack mossigt. Det här har helt klart inspirerat en hel del svenska tjejer av idag som gör musik.
SIDA 2
1) You Never Come Closer
Kanske plattans outstanding spår!
En sanslös musikalisk tripp genom ett ödesmättat landskap som stundtals känns som taget från apokalypsen! Riktig filmisk domedagsstämning på ett sätt som kunde ha fått Tarantino att gå i taket.
Tunga basfigurer, ylande sång, taggtrådsgitarr, freeform-trummor från Loffe och spöklika dissonanta ackord på orgel och piano. Och så Doris bräckliga, späda röst som snudd på viskar fram sina ord. Jo, det är lätt att förstå att den här låten har haft förmågan att leva vidare, den är ju faktiskt ett mindre mästerverk…
En tänkbar, lite vag inspirationskälla: 2000 Light Years From Home med Rolling Stones…
2) Whispering Pine
Fin låt, en cover på ett spår från The Bands andra LP, och ett väldigt fint arrangemang…men Doris verkar nånstans ha gått in genom fel dörr på vägen in till studion den här gången så att gänget var tvunget att slänga in en stand-in, för här är sången på en helt annan nivå än tidigare. Jodå, hon försöker verkligen, men det är stundtals riktigt skärande falskt. Synd. Troligtvis var det ett pressat inspelningsschema som omöjliggjorde ett par försök till, vilket skulle ha behövts. (Hela plattan spelades f.ö. in på fyra dar…)
För att förvärra det hela än mer så dyker den där snubben på sång upp igen! Ibland så misstänker jag starkt att han dök upp enbart för att skyla över eventuella brister, för han sjunger bara på partier som känns generellt tveksamma…Problemet är bara att det gör det hela än värre. Nej, skottpeng på honom, tack!
Men…skämt åsido,hade inte exempelvis Rag Mama Rag från samma Band-LP passat Doris betydligt bättre…?
3) I’m Pushing You Out
Härlig, snabb jazzblues med en Doris tillbaka i toppform! Toppfor till trots så är hon här tyvärr märkligt långt ner i mixen. Fullt ös från bandet, men kanske en aning för mycket sveriges radios underhållningsorkester över arrangemanget.
Under alla omständigheter, Doris sjunger fantastiskt bra här, inget snack om saken!
4) Won’t You Take Me To he Theatre
Hur sa? Om den här skivan är spretig? You bet!!! Här är vi snudd på framme vid engelsk musichall!
Tyvärr så får jag associationer till Little Jimmy Osmond sjungandes I’m A Longhaired Lover From Liverpool när jag hör det här. Charmigt? Utan tvekan tycker nog många det, men inte jag…
Ändå så gör Doris en riktigt, riktigt bra insats, materialet till trots! Hon gör verkligen det mesta möjliga utav det hon sjunger, vilket är ytterst lovvärt när det är snudd på smörja som ska presenteras…
5) Beatmaker
Orgeljazz med blås – lite grann i stil med Don’t, fast med lite fler ackord. Mycket text som Doris spottar ur sig med mycket stark känsla för frasering och timing. Partiet i breaket när hon sjunger unisont med blåset är helt lysande. Där, om någonstans, förstår man vilken fantastisk sångerska hon är!
Ett av plattans trumfkort!
Lyssna också in Janne ”Krupa” Carlssons vilda trumspel! Vilken fenomenal trummis han var på den tiden! Lätt att glömma bort efter alla lekledarroller i SVT under årens lopp…
6) Bath
Gospelpiano i inledningen som snabbt går över i en svängig jazzblues med samma gästsångare som tidigare som jag ännu inte har lyckats dechiffrera.
Imponerande och kraftfull sång av Doris. Klart kraftfull och värdig avslutning – om än lite kort – avslutning på en mycket fin skiva! Fick jag ändå ändra på någonting på den här låten så skulle jag ta bort den manlige gästsångaren – nu igen – och hans do-acka-do-acka-do. Jag retar upp mig på det mer och mer för var gång som jag hör det. Ledsen, vem du nu än är!
Allt annat är helt lysande!
Summa summarum en riktigt bra LP från en i allra högsta grad skicklig men på samma gång personlig artist!
Doris, som med benägen hjälp av en vid det här laget redan rutinerad och erfaren Berndt Egerbladh och hans bitvis snudd på mästerliga kompositioner och arrangemang, har all anledning att ta åt sig av all uppskattning som hon fått från de mest oväntade håll långt efter det att plattan blivit återfunnen från sitt dammiga arkiv. Hon är verkligen en riktigt duktig sångerska som har en sällsynt förmåga att sätta en egen prägel på varje enskild låt på plattan. Dessutom är materialet så brett att det här inte alls har räckt till med att vara en duktig jazz-sångerska. Här har det krävts betydligt mer än så, och det fixar Doris med bravur.
Jag kan dock inte hjälpa att tycka – utan att behöva sätta det ena framför det andra – att lite högre halt av pop på skivan inte hade behövt sitta i vägen. CDns bonusspår innehåller i stort sett uteslutande kanonlåtar med Mama Didn’t Lie och Flowers In The Morning som mina personliga favoriter. (Flera ess finns dock: Benny Law och You Made A Fool Of Me håller båda hög klass.) Ett par mer lättviktiga kompositioner i stil med Mama… hade näppeligen skämt plattans helhetsintryck, tvärtom.
Vad säga som avslutning? Tja…kanske att det här var en skiva som inte fick den chans som den förtjänade när den kom. Att den inte skulle ”passat in” när den först dök upp eller annat trams i den stilen håller inte tycker jag. Skivan var ju inte trots allt inte speciellt nyskapande eller före sin tid, den låg väl snarast ganska bra ”med” i sin tid just då med grupper som Blood, Sweat and Tears och Chicago som friskt experimenterade med både jazz och pop och som snabbt blev populära även i Sverige. Felet var nog att många såg artisten Doris som en relik från en annan epok – det gick fort på den tiden – och därför tyvärr inte ens brydde sig om att kolla upp vad det var frågan om…
Hursomhelst, det är en väldigt, väldigt bra skiva, bitvis…men den har ända här och där sina små fläckar. Ett mästerverk är den inte, så långt skulle jag inte vilja sträcka mig, men det är onekligen en väldigt bra genomförd och en klart fascinerande skiva från en mycket kompetent artist.
Allting sammantaget så…jag är ledsen men det allra högsta betyget kan inte delas ut, hur gärna jag än skulle ha velat ge det…
Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!
Handen på hjärtat, det här var en av de svåraste recensionerna jag skrivit hitills! Plattan har så många olika stilar så att jag stundtals knappt har vetat varken in eller ut. Jag behövde verkligen ett par dar på mig för att få nån form av fason på det hela.
Det troliga är att ni inte håller med mig om allt jag skrivit, skriv då bara in och berätta vad ni tycker! Jag är mer än öppen för input den här gången, jag är vidöppen helt enkelt!!!
Hallå igen, ni nånstans därute som fortfarande har tilltro till mig och det som jag skriver, trots mina plötsliga perioder av frånvaro!
Och tack återigen alla ni som berättat för mig om hur mycket ni följer det som jag skriver!
Jag ska göra vad jag kan för att så fort jag kan komma tillbaka till den takt som jag hade för inte alltför länge sen. Erat stöd värmer nåt otroligt!
Ett problem har varit att när jag nu väl fick en ny dator så hade jag – min vana trogen – INTE lagt mig på sofflocket och tagit det lungt och relaxat utan involverat mig i nya aktiviteter.Inte en minuts mer sömn per natt än tidigare. Och där står jag helt plötsligt och ska skriva blogg tre timmar om dan igen…
Nåja, nu är jag här efter en liten omorganisering och med ett glödande behov av att uttrycka mig skriftligen igen, och här ska jag förbli, jag lovar.
I morgon – inte i kväll, jag hinner inte – så kommer en recension på Doris LP från 1970. Vad sägs om det alla göteborgare, ja, för den delen, alla ni andra???
Innan dess, i kväll alltså, så kommer en liten anekdot med en annan göteborgare, manlig sådan, inblandad. Jag såg nämligen den legendariska jazzfusion-gruppen Egba på vår lokala krog Sjöhästen i lördags, och vem i Egba har vi på bas om inte: ingen annan än Göran Lagerberg från Tages och Blond!
Naturligtvis så blev detta faktum ett tungt vägande skäl för mig att stänga lite tidigare än vanligt för att bege mig de 50 metrarna bort till Sjöhästen. Göran ÄR ju än av mina stora idoler, det vet ju alla som känner mig det allra minsta lilla.
För att inte gå händelserna i förväg så ska jag börja med att säga att det var en ruggigt bra konsert. Ett Egba som visade upp ett musikkunnande i ren världsklass!
Tyvärr var det inte fler än ungefär trettio åskådare, men de som var där fick mer än full valuta för sina ölpengar.
Även om Göran var precis den klippa som han alltid har varit och övriga musiker imponerade i allra högsta grad så var det nog ändå trummisen Åke ”Doktor Åke” Eriksson som stod för kvällens enskilda höjdpunkt med ett trumsolo på drygt tio minuter som fångade allas uppmärksamhet från början till slut.
Visst Lennart W., min gode vän och bloggkommentator av rang, många trumsolon är kanske helt umbärliga och rent av bara slöseri med tid och tålamod, men dr. Åkes show är något alldeles extra.
Inga stora åthävor, inget pajaseri, bara musikalitet parad med en stor portion humor. En sisådär
35 års erfarenhet av vad en publik vill ha sitter väl heller inte i vägen…Summa summarum en skicklig musiker med ett storthjärta som leverar en högklassig show! Går ej att i några få ord beskriva. Måste ses och höras!
T.o.m. servitrisen som passerade framför scenen med ett stort lass tomglas drog roat på mungiporna när hon gick förbi…
Jodå, nog märks det än idag att Åke har Tubes som ett av sina favoritband…showmanship har ju alltid legat högt på Doktor Åkes lista.
Så kommer vi då till krönikans kärnpunkt, nämligen det som hände ett par minuter efter att konsertens extranummer klingat ut och musikerna börjar att göra sig beredda på att packa ihop och ta sig hem.
Som den gamle ”PJ Proby-trummis” han under mina vingar en gång för sju år sen var, så ställer jag mig och språkar lite anspråkslöst med Åke som törstigt kommer fram till baren. Jag berömmer honom dels för hans fantastiska solo men även för spelningen som helhet. På frågan om vad han vill dricka så svarar han en Cola och jag bjuder honom sen på ett glas. (Var han bandets chaufför?)
Mitt i allt surrande så stannar allt till när helt plötsligt Göran dyker upp. Tror ni att mina ben börjar darra…?
Nåväl, jag fattar mig snabbt, nonchigt och proffsigt (tror jag…) och frågar, så där lite coolt med ett par starköl innanför skinnjackan, om Göran känner igen mig. Det gör han naturligtvis inte, men jag berättar stolt att det är jag som är ”bloggskribenten”…Och nånstans där så påbörjas nån minuts snack runtomkring detta ”väldigt spännande” ämne, nämligen att jag skriver på en blogg om vad en del människor här i landet hade för sig för drygt fyrtio år sen när dom var tonåringar. Precis vad man vill prata om direkt efter en spelning så klart…
På nåt sätt så gled jag in på Tages allra första LP, och nämnde att jag inte var så förtjust i den, vilket varken Göran eller Åke höll med om. Enligt dessa herrar så var den en riktigt hyfsad skiva. (En tvåa enligt mig…)
– Njaaa…, sa jag fylld av tre starköls falska givande av självförtroende, så var det väl inte alls. Egentligen så fanns det ju bara en bra låt på den, nämligen den där…vad hette den där, Crazy ’Bout My Baby…?
Ridå.
Alla känner vi igen den där känslan, att när vi säger nåt som inte stämmer så känns det snudd på redan i munnen när orden formas att NÅT är fel. Hjärnan dock, den behöver ett par sekunder på sig för att analysera VAD det är som är fel och vad som i det felaktigas ställe i stället skulle vara rätt.
Jepp, direkt när jag sa ”Crazy ’Bout My Baby” så kändes det fel, men innan ens tanken han dyka upp i mitt överjag så hörde jag Görans röst, där varje ord var som tunga släggslag:
– Näää! Den är ju på vår andra platta ju, för där sjunger jag ju med Tommy Tausis och han var ju inte med på den första! Nu börjar jag bli besviken på dig!
Alltså, finns det nån som kan tala om för mig vad man ska göra i ett sånt läge?
Självklart så var det låten The One For You som jag menade, det var bara det att munnen sa nåt annat.
Pinsamt? Gissa…
Visst, det är sånt som händer efter ett par öl.
Visst, skriver man om 5 plattor i veckan och jobbar 12-14 timmar om dan så är det sånt som händer. Det blir mycket att hålla reda på…
Visst, alla kan göra fel och GÖR det också titt som tätt.
Visst, det är så som det är…men varför ska det behöva hända den första gången som jag pratar med Göran Lagerberg!!!!!!!
Nåväl, jag hasplade ur mig nåt om att jag var lite på lyran, att jag ofta blandar ihop låttitlar, att jag hade jobbat mycket just den dan osv, osv.
Bytte sen snabbt ämne till att betona hur bra Tommy Tausis var på stämsång. För att köra ner mig ordentligt i diket, när jag ändå var på gång, så var jag hux flux inne på vad konstigt det var att Tommy Blom sjöng mindre och mindre i gruppen för varje platta som gick.
Ruggigt nog så verkade det som om Göran i sin tur tyckte att det var mindre och mindre intressant att lyssna till vad jag hade att säga. Han ursäktade sig med att han var tvungen att packa ihop för att gå hem och försvann hastigt från bardisken, artigt men bestämt.
Att mitt tjatter hade gjort att han missat sista ölbeställningen med tre minuter gjorde nog knappast saken bättre.
Försvann, det gjorde han.
Och där stod jag med ett totalkraschat ego, fast besluten att aldrig mer skriva på nån idiotisk blogg om saker som jag i alla fall inte kände till bättre än att jag gjorde en åsna av mig själv så fort som jag öppnade truten. Aldrig mer!!!
Förresten, hade jag kommit ihåg att berätta för Göran hur mycket jag tyckte om konserten som hade avslutats fem minuter tidigare? Knappast…
Frågade jag Göran vad han ville dricka som jag kunde bjuda honom på? Nix.
Och hur kul var det för honom att på beställning prata om saker som hände för fyrtiotre år sen? Inte mycket, förmodligen…
Usch, ibland så känner jag mig bara som en bortkommen tolvåring som försöker leka på de storas bakgård…men det kanske vi alla gör nån gång under livets gång.
Det blir svårt för alla när man lämnar den trygga sfär som man bygger upp runt omkring sig under livets gång. En sfär som kan bestå av allt möjligt såsom polare, bandet man spelar i, lokala puben, fotbollsgänget, jobbarpolarna eller kanske till och med en butik som man driver som man vistas i större delen av den vakna delen av livet!
Direkt som man lämnar sitt fort så kan varje liten motgång ses som ett bevis på att man aldrig skulle ha lämnat fortet…men i själva verket är det så att det faktum att man tar så illa vid sig i sådana lägen i sig är ett bevis på att man lämnar fortet alltför sällan! Man har helt enkelt blivit för sårbar!
För visst överdriver jag i min beskrivning av hur det gick till. Inte f-n blev Göran nån illusion mindre för att jag blandade ihop två låtar. Vad brydde han sig om det? Och att Tommy sjöng mindre efter ett tag fick jag också en bra förklaring på. Och visst pratade vi i säkert tre minuter om både det ena och det andra förutom det som jag tidigare nämnde. Det var ju inte heller den första gången som vi träffades, den tredje för att vara mer precis, vi hade dock aldrig tidigare pratats vid så här mycket tidigare.
Nej, jag tror att Göran på det stora hela bara kände sig smickrad över att det finns människor som än idag bryr sig om vad han en gång i sin ungdom sysslade med, och…kände han inte så, så är det ju inget som jag ska behöva må överdrivet dåligt för!
Det gjorde jag ändå…i ett par dar…vilket hade sin del i att det inte blev något skrivande. Sen så gick det över, som det mesta brukar göra av allt det futila som konstant händer alla oss människor i ett långt liv.
Jag gjorde en höna av en fjäder, en falk av en mygga, Danmarks Himmelsberg blev ett Matterhorn o.s.v., men nu är jag tillbaka med båda fötterna på jorden…trots att jag för ett par dar sen kände jag mig mest under jord…
Hur som helst, Göran, den rackarn, den kommer jag att noggrannt dissekera inom kort när jag skriver om Örjan Rambergs singel Balladen Om Killen, där Göran komponerar, spelar bas OCH sjunger…och det med den äran!!!
I morgon så kommer det däremot som sagt en recension av Doris LP från -70, Did You Give The World Some Love Today Baby!!!
Det ni, det blir nåt att se fram emot det!!!
Hej igen!
Efter en liten paus på runt tio dar så är vi tillbaka igen där vi ska vara, allt tack vare min gode vän Per Ola och hans syster som välvilligt lånade ut en dator. Tack alla ni andra som har engagerat er i frågan! Då jag inte har läst vad ni har skrivit innan i kväll så har jag inte kunnat ta del av de erbjudanden som jag fått av er. Tack hjärtligen återigen!
Hur entusiastisk jag än känner mig så vet jag ännu inte om det blir nånting färdigt innan denna dag är slut. Senast i morgon så kommer det nytt stoff i alla fall, se det som ett löfte!
Micke
ULF LUNDELLS GENERATIONSBESKRIVANDE MEN OCKSÅ SENSATIONELLT STARKA DEBUT!!!
Sällan har väl en svensk debutplatta fått större betydelse för sin publik än Ulf Lundells första LP. Tillsammans med boken om Jack, som kom ut året därpå, så har skivan mer eller mindre kommit att symbolisera generationen från 1967, ”Summer of love”, och dess egen tillbakablickande på den ungdom som för var dag kommer längre och längre bort. Visst, Lundells övriga repertoar har behandlat samma ämne och även andra ämnen för den delen som har gått på djupet i lyssnarnas inre, som Den Vassa Eggen, men ingen annan skiva har kommit att just symbolisera så mycket som just Vargmåne.
Sjung ”sextisju, sextisju” till valfri medelålders man och chansen är stor att du direkt får ett ”vart har du tagit vägen nu!” till svar, tillsammans med en starkt nostalgisk blick och skevt leende i mungipan. Skivan har med sina klara och konkreta texter ett budskap till människor från Lundells generation som går rakt in hos de flesta. Även de skivköpare som aldrig läst och för den delen inte heller nån gång kommer att läsa Jack Kerouac kunde hitta en stor bit av sig själva i Lundells skildring av ett ytligt nöjesliv i Stockholms City.
Men Vargmåne är så mycket mer än det!
Till att börja med så är det en snudd på ofattbart välgjord, färdig och mogen skiva för att komma från en debutant. Helt obegripligt för mig att en kille som aldrig tidigare spelat med i ett band eller ens varit i en skivstudio kunde agera på ett så ledigt och respektlöst sätt som Lundell gör.
”Han har nog kommit för att stanna” tror jag var de flestas reaktion efter att ha hört Vargmåne. Ta bara Jag Går På Promenaden med Lundells makalösa bluesfraseringar där han mer eller mindre bara leker fram orden, uppenbarligen med ett stort brett leende på läpparna.
Utöver det så är Vargmåne – bortsett från texterna och hur fantastiskt Uffe nu än lät för att vara gröngöling – en väldigt behaglig platta att lyssna på. En kavalkad av olika genrer: rock, blues, folk, ballad m.m. allt spelat på ett mycket lyhört sätt av ett gäng fullblodsproffs. Finn Sjöberg, Mike Watson, Ola Brunkert för att nämna några.
En fråga i sammanhanget som jag inte kan besvara är hur i all sin dar han fick ihop alla dessa musiker till första skivan. Nån som vet? Visst var det EMI han spelade in på, men skickar dom gräddan till alla debutanter? Eller trodde dom så helhjärtat på stt nyförvärv att dom slog på den stora trumman redan från start?
Nåja, i ärlighetens namn så hade Ulf Lundell redan flera år tidigare satt några små pyttespår i svenkt musikliv. Denne, ambitiös redan från start, hade skickat in några av sina låtar till olika skivbolag och en av dessa nådde ingen mindre än Pugh Rogefeldt som 1971 spelade in Uffes En Gång Tog Jag Tåget Bort som hamnade som B-sida på en singel året därpå! Visste ni om det?
Ett par gånger hade även hans famösa heminspelningar nått ett radioprogram för just heminspelare.
Mer än så var det dock inte.
Här kommer skivan!
ULF LUNDELL – VARGMÅNE Utgiven på EMI 1975
1) Stockholms City
En låt som jag nog aldrig riktigt fastnat för. Av någon anledning så är det just den här låten som brukar dyka upp i mitt huvud när jag hör snacket från de människor som i det närmaste förlöjligar Ulf Lundell, (och dom finns…). Jo, visst, här finns alla de här egenskaperna som, om man nu inte gillar Lundell, kan bli ack så irriterande. Sluddrig, släpig röst, klichéfylld text och simpel, malande treackords-bluesrock. Låter mest som nån som har torskat på allt och alla på en gång och bett några polare att kompa honom.
Och ändå så är det inte så! Men det tog det mig lite tid att förstå.
Texten är ju helt enkelt genialisk med sin beskrivning av nåt som i dag direkt skulle associeras till Stureplan, för att sen i sista versen svänga om i etthundraåttio grader och i stället handla om Bullshit City, staden där allt det falskt glamorösa snabbt förvandlas till ren misär. Precis som i verkligheten och en ganska så pricksäker beskrivning. Ingen symbolik, bara pang på!
Musikaliskt så är det fortfarande ingen sensation, men ändå väldigt välspelat och välarrat.
Sluddrig, släpig röst? Jo Uffe hörs lite otydligt, han har hamnat rätt långt ner i mixen, för lyssnar man bara så gör han en utmärkt insats med en tolkning som definitivt passar låtens text och med en klar och tydlig frasering. Men, tyvärr, han är lite låg i mixningen.
2) Då Kommer Jag Och Värmer Dig
Väldigt mycket Dylan i det bluesiga musikaliska upplägget men inte direkt påtagligt i Lundells sång. Överhuvudtaget så är nog Dylan mer en inspiration än en förebild för Lundell, tror jag.
Texten inte så mycket att orda om.
Snyggt gitarrspel av Finn Sjöberg.
3) Sniglar Och Krut
Enligt mig en av de bättre spåren på plattan. Finstämt, laidback och en Lundell som gör en utmärkt sånginsats. Naivt sjunget, men precis det som den här låten mår bäst av. Den som påstår att Lundell är en taskig sångare har inte lyssnat på det här.
4) Sextisju, Sextisju
En aningens uttjatad låt, men glöm fotbollsklacks-refrängen så är det likt förbaskat en lysande episk rocklåt med en utmärkt text som är precis lika aktuell 2008 som då. Att han Lundell sen gör en fenomenal sånginsats gör ju näppeligen saken sämre.
5) När Duellen Är Över
Och så avslutas sida ett med ännu en finstämd ballad – hela tiden kontraster till låtarna på spåret innan skivan igenom – och med en text om komplicerade relationer två människor emellan.
Helt klart en av de absolut bästa spåren på hela plattan med en Lundell – skivdebutant – som sjunger som om han celebrerade sitt tjugofemårsjubileum som artist.
SIDA 2
1) Jag Går På Promenaden
En mycket välspelad och välsjungen blues. Texten är helt lysande med ett par rim som man är så enkla men samtidigt så genialiska att ingen ens har tänkt tanken att man kan rimma så. ”Louise” med ”kis”. ”Fyra trappor upp” med ”läser en pin up”. ”Sitt blonda lurv” med ”bjuder på en kurv”.
2) Bente
Här möts vi av betydligt mörkare både ton och text. Dom flesta av oss som bor i Stockholm eller någon annan storstad kan nog känna igen situationen, den där när man upptäcker man har en nära vän som står på avgrundens rand och man bara inte vet vad man ska göra eller ens hur man ska göra det man ska göra.
Dramatiskt och sorgligt men en väldigt vacker melodi, allt i en bjärt kontrast till låten innan, Jag Går På Promenaden.
3) Jesse James Möter Kärleken
En fantasifull text, helt klart inspirerad av Dylans lite längre episka låtar. Uttrycksmässigt så låter det däremot väldigt mycket mera Springsteen om det här, t.o.m. förbluffande mycket med tanke på att Lundell enligt egen utsaga aldrig hade hört Springsteen före Born To Run. Den skivan släpptes i stort sett samtidigt med Vargmåne, och plattorna innan hade inte gjort mycket väsen av sig i Sverige så det stämmer nog.
Texten är självklart helt makalös. Alltså, att rimma ”Putte Wick” med ”nån som gick” är helt enkelt lysande. (Vad säger du om det Basse? Hade du kunnat komma på det själv?!).
4) Nu Har Jag Förpackat Min Längtan
En mycket finstämd och vacker avslutning på en väldigt, väldigt bra LP. Piano, bas och tvärflöjt i ackompanjemanget vilket understryker den brokiga palett som Uffe använde sig av på sin allra första skiva.
Tvetydig text. Menar Lundell att det är bäst att inte ha några förväntningar alls på livet? Eller är det bara ironi? Om denne vid den här tidpunkten förpackade all sin längtan så vart han nog i allra högsta grad förvånad och överraskad, för efter Vargmåne och 33 år framöver så har han kunnat få allt som en normal man velat ha: Pengar, hus, kvinnor, skivkarriär, författarkarriär, film på ens egen bok, berömmelse, bekräftelse, applåder osv. För det var väl det som du längtade efter Uffe, eller…?
Summa summarum en oerhört imponerande debutskiva av en artist som här visar upp en enorm mognad och musikalitet på ett väldigt tidigt stadium av sin karriär. Den suveränt lediga pratsången med sina ständiga rytmiska fraseringar ger en tolkning av hans egna texer som är sällan skådad i vårt land över huvudtaget och i stort sett aldrig hos en man som – jag upprepar det för säkerhets skull – för första gången i sitt liv befinner sig i en riktig inspelningsstudio och dessutom aldrig tidigare har spelat i ett band!
Slutomdömet måste bli högt, det finns egentligen inget alternativ. Det är en utmärkt skiva utan ett enda svagt spår. Ni som tvivlar eller fnyser, ta en till lyssning i lugn och ro på Vargmåne, koppla bort alla fördomar om människan Ulf Lundell och inse att det här är riktigt bra, och inte bara det, det är äkta också!
Slutbetyg: en tveksam men ändå Femma av fem möjliga!!!
TOMMY BLOM HADE EFTER SITT AVHOPP FRÅN TAGES 1968 EN KORT SVENSKTOPPS-INRIKTAD KARRIÄR INNEHÅLLANDES ETT PAR SINGLAR, HÄR ÄR EN AV DEM!!!
!968 hoppade Tommy Blom av Tages. Ehuru denne alltid har synts vara en glad, sympatisk herre så är det fullt förståeligt utifall han började känna sig en smula sur över att bli undanknuffad från det rampljus som han en gång stod i mitten i. Vid gruppens start så sjöng han lead på ungefär hälften av låtarna, mot slutet knappt nånting. Ändå så ser han hela tiden precis lika glad ut på alla foton och filmade liveframträdanden. Avhoppet förvånade väl ingen när det kom, för vem hade i långa loppet accepterat den bi-roll som Tommy – säkerligen mot sin vilja – placerades i.
Alldeles efter sitt avhopp så spelade Tommy in den här singeln. Hur låter den? Läs vidare!
1) Du Kan Hitta Lite Här
Jag skulle önska att man kunde ta titeln på låten bokstavligen, men man får nog leta länge om man ska hitta nånting på den här singeln.
Till att börja med, så att vi har det klart för oss från första början, det här är en singel som uteslutande var designad för svensktoppen. A-sidan påminner lite grann om Mats Olin eller Svante Turesson, skulle kanske eventuellt vara en låt för Östen Warnebring. Tyvärr så håller den inte den klass som dessa herrar brukade visa upp, framför allt texten är riktigt usel. Ingen skugga över Tommy, han gör precis det som han ska, det är materialet och arrangemanget som är helt offside. Nåja, det var väl ingen som tvingade Tommy att spela in det här under pistolhot, eller…?
Skämt åsido, den här killen ska sjunga I Got My Mojo Working eller In My Dreams, absolut inte det här dravlet, och det tror jag Tommy själv skulle hålla med om utifall någon skulle fråga honom i dag.
2) En Dans Är Slut
Åtskilliga snäpp bättre. Det här skulle naturligtvis ha varit A-sidan! Folk-jazz över både komposition och arrangemang. Tommys sång är minst lika bra som under Tages-tiden.
Nåja, nu är det inte så här att det här är en borttappad klenod, så bra är det inte, men det känns lovande. Hade det fortsatt på det här spåret så hade det med tiden kunnat bli nåt. Synd att Tommy kort därpå lämnade musiken för en lång tid framöver. Med sin lite speciella röst och sin naturliga karisma hade han haft mycket att mer att ge om han bara hade haft förmågan att hitta sin rätta väg. Sida A på den här singeln var definitivt inte nån rätt väg. Snarast en nerfälld vägbom.
Summa summarum en ganska taskig, för att inte säga onödig singel. A-sidan t.o.m. för dålig för svensktoppen, B-sidan bättre men ändå ett längt steg tillbaka från Tages.
SVENSK 60-TALS FRÄMSTA LIVESKIVA…JA KANSKE 60-TALETS FRÄMSTA LIVESKIVA ÖVERHUVUDTAGET!!!
Två LPn med Hep Stars på raken i serien! I går hepparnas första alster We And Our Cadillac och så pang på direkt på med On Stage!
Ja vad ska man säga om det? Tja, att jag väldigt snabbt frångick mina principer, som jag skrev om för ett par dar sen. Alltså det där om att inte upprepa mig genom ha två skivor med ett och samma band för nära inpå varandra. Och så blev det ändå lik förbaskat två Hep Stars LPn efter varann.
Men – det är väl ändå inte hela världen, vi får se det som en snabb chans för hepparna att revanschera sig från min sågning från i går! Och det är just precis vad dom gör…
Det här albumet brukar då och då nämnas som ”en av de bästa live-skivor som någonsin gjorts”. Den amerikanska garagerocktidningen Bomp hade för c:a trettio år sen en liten artikel om svensk 60-talsmusik då även den här plattan kom med. Den beskrevs med orden ” one of the best ever!” Och det har citerats om och om igen i svenska poptidningar.
Jaha, alltså, om EN amerikansk journalist på en amerikansk tiding som, ärligt talat, mest liknar ett fanzine skriver det…då måste det ju förstås vara så, eller? Patetiskt. Varför skulle den mannens ord väga så mycket tyngre än så väldigt många andra människors?
Det lustiga med det hela är att det nu är precis så det ligger till. Det här är en RUGGIGT bra live-skiva!
Här kommer recensionen:
HEP STARS – HEP STARS ON STAGE 1965 Utgiven på Olga
1) Cadillac
En tung och – banne mig – en ännu bättre version än orginalet! Svenne känner sig helt klart hemma med låten vid det här laget. Han glider skickligt på fraserna och utstrålar till fullo att han njuter väldigt mycket av sin plats i tillvaron som sångare i Sveriges just då populäraste band framförandes sin populäraste låt inför en smockfull Folkets Park. Väl unnt!
Fullt drag även på Bennys orgel! Två mäktiga solon som känns klart tyngre och intressantare än orginalets mera ”safety first”.
2) What I’d Say
Ray Charles-komposition som densamme hade en hit med 1959. I Sverige var det dock Roy Orbison som 1964 låg på listan med What I’d Say. Vilken version som hade inspirerat hepparna är svårt att säga, men väldigt många brittiska och amerikanska grupper körde den här låten under sina livespelningar i Sverige på den tiden. Det kan vara där dom snappat upp den.
I alla händelser får hepparna till ett drag och tempo som är smått sanslöst. Få liveskivor kan förmedla en livekänsla som man känner på det här spåret. Det är så att man riktigt kan se Svenne ståendes framför publiken uppmuntrandes den till att härma det som han sjunger.
Sanslöst ös på samtliga musiker!
Lelle Hegland på bas har fått stå ut med mycket under sitt långa liv. Bland annat att mer eller mindre förlöjligas som basist, något som jag absolut inte förstår då jag alltid upplevt Lelles basspel som väldigt ösigt och rytmiskt. De som kom med den kritiken vet kanske nåt som jag inte vet…Allt jag kan säga att Lelle Hegland spelar bas som en Gud på den här skivan.
Du har haft ett tufft liv, jag hoppas innerligt att du mår så bra du kan i din nuvarande situation Lelle! Tack för allt du en gång gav!
3) Donna
Richie Valens från 1958. En låt som hepparna gjorde betydligt bättre än Valens orginal redan på studiosingeln (och det är ett mysterium att denna inte fick plats på den första LPn till förmån för annat av väsentligt lägre kvalitet!)
Även den här versionen är helt klockren…ända tills Bennys dansbandsorgel dyker upp. Nåja, det kan väl passera för den här gången då.
4) What Do You Want To Make Those Eyes At Me For?
Emile Ford från 1959. Hep Stars version utklassar Fords orginal. Punkt slut.
5) So Mystifying
Här börjar det så smått att koka så att man börjar bli rädd för att det snart kommer att koka över!
Kinks var helt klart ett mycket hett band för svenska grupper runt -65! Det formligen vimlar utav coverversioner på låtar från Kinks tidiga LPn gjorda utav svenska popband runt den tiden. Här är en till…och ytterligare en som sopar britterna helt av scenen! Alltså, ni som tvivlar, kan ni verkligen mena att Kinks skulle överträffa röjet på det här spåret?
Jag skulle kalla det här för snudd på sensationellt bra! Den Svenne som verkade gå på valium under LP-inspelningen tidigare samma år har likt Fågeln Fenix stigit upp ur sin egen aska och dominerar scenen totalt! Han har ett självförtroende större än universum, publiken skriker för varenda liten gest han gör, han glider på fraseringarna som bara den gör som vet precis vad han gör.
Här är han kungen helt enkelt!
Sen så har vi den grymt förbisedde trummisen Krille Pettersson som tillsammans med Lelles bas skapar ett dynamiskt komp med ett helt sanslöst sväng. Janne gör samtidigt i allra högsta grad sitt jobb på gitarren.
Världsklass.
6) Only You
Min pappa sa en gång till mig när vi i bilen en gång lyssnade på en tidig Dylanplatta – The Times They Are A-Changing – att felet med Bob Dylan på den skivan var att han varvade ett toppnummer med ett nytt toppnummer, vilket man enligt tusenåriga teaterteser inte ska göra. Man måste få hämta andan nån gång.
Det kände också hepparna till som här lät Janne komma fram till micken för en temposänkande ballad från Platters repertoar. Men, Janne sjunger här bara n-ä-s-t-a-n bra, men det räcker inte. Här så låter dom återigen – som på den första plattan – som dansbandet på Möjas midsommarfest sommaren -65…
Bennys hemska orgel gör också allt för att förstärka den känslan. Tempot sjönk inte, det var ett blysänke som föll till botten.
Kanske bra ändå, som sagt, att hämta andan lite grann.
7) Wear My Ring Around Your Neck
Tillbaka till extasen…och vilken extas sen. Det här är snudd på helt galet. Kokade det nyss över så är det här snudd på vulkanutbrott. Lyssna bara på Lelles sanslösa basspel! Fenomenalt, ja helt enkelt oöverträffbart!
SIDA 2
1) Surfin’ Bird
Krilles plats i spotlighten. Tyvärr så har väl saker som det här gett honom ett oförtjänt anseende som en spelevink. (Det är han kanske inte ensam om bland trummisar i popvärlden å andra sidan…). Det är väldigt lätt att glömma bort att Krille var en väldigt duktig musiker som hade sin del i hepparnas sound när man hör det här.
Den här låten brukade jag hoppa över när jag spelade den här skivan. Säger det mesta om vad jag tycker om den…
2) Talahassie Lassie
Och så tillbaka till fronten, och det med ytterligare en rockare – givetvis!
Det här var en hit 1959 med Freddy Cannon och grabbarna gör en riktigt bra version fullt i klass med originalet.
3) No Response
Mycket bra – och snabb – version på den singel som ännu inte hade släppts men som snart skulle ta sig in på Tio i topp.
4) If You Need Me
Nej, den här skivan är inte Jannes stora triumftåg…Så fort tempot ska dras ner en liten aning så kommer han fram till micken, och gör det inte speciellt bra nu heller. Som sagt…midsommarafton på Möja, dansbana, 1965…
5) Farmer John
En version minst lika bra som studioversionen. Fullt drag igen med andra ord!
6) Bald Headed Woman
En kanonversion på deras dåvarande hit på Tio i topp. Snabbare och otåligare, inte lika hypnotisk som orginalet, men om möjligt ännu röjigare.
Fotnot: Lägg märke till Bennys lilla ”tivolifras” i början på det snabba partiet!
7) Whole Lot-ta Shak-in’ Goin’ On
Ståndsmässig och värdig avslutning på skivan.
Fullt drag och fullt ös från samtliga inblandade.
Den här låten och även det där schablonmässiga avslutet på en konsert där man på nåt sätt ska dra ut på det hela genom att maximera allting har aldrig tilltalat mig, men killarna gör det ju ändå bara såå bra!
Summa summarum en riktigt bra LP från ett band som här visste hur en slipsten skall dras!
Helt klart så var grabbarna vid det här laget riktigt samspelta. Det är lätt att tro att allt bara går av sig självt när man lyssnar på en sån här skiva, men självklart så finns det ett ytterst väloljat lagmaskineri bakom det här, skapat av ytterst kompetenta musiker. Inbilla inte mig att det här sanslösa draget kom till så där…ja bara så där av en slump, inflygandes en morgon genom fönstret kanske! Nix, det här är grabbar som spelar på yttersta knivspetsen hela tiden, men väl där så ställer dom sig på ett ben och börjar skaka i takt med musiken. Med andra ord, en del av det här är nånting som man sällan stöter på inom rocken nånstans överhuvudtaget, killar som lirar på toppen av sina förmåga men ändå tar tre kliv till framåt. Och lyckas!
Mycket av det här är frukten av det utsökta trum- och basspelet från Krille och Lelle. Den som imponerar mest på mig nu så här fyrtiotre år senare är faktiskt Lelle. Hans driv och attack i basen, men ändå hela tiden med en otrolig precision, är det bara att buga sig ner och ödmjukt tacka för. Heders Lelle!
EN invändning kanske skulle kunna vara att det här är musik som här levde på lånad tid. Många av låtarna kom från en helt annan epok i rockens historia och de flesta i publiken hade absolut inte växt upp till det här. Popstjärnor och långhåriga som de var så hade de inte fått överta nån större del av rock ’n rollpubliken som mestadels fnös åt allt vad pop och ovårdade popband hette. Följdaktligen så var killarna bokstavligen tvungna att slå in i sin publik hur bra det här var… och det lyckades man med minst sagt.
Men, och det insåg man nog själva, den här musiken var på väg bort med expressfart. En förändring behövdes, men att den skulle komma så snart och så radikalt var det ganska så svårt att förstå. För det blir onekligen en smula schizofrent med dom minst sagt tvära kasten mellan de olika skivorna!
We And Our Cadillac går stundtals på valium medans den här skivan närmast är turbomatad. Plattan som kom att följa upp On Stage – den tredje, som bara heter Hep Stars, och som jag gick igenom här för ungefär en månad sen – verkar ju i stort sett vara inspelad av ett helt annat band. Åtminstone så låter det så. Inte en siffra stämmer! Inte en upptempolåt på hela LPn, och detta efter en internationellt hyllad liveskiva som enbart innehöll rock ’n roll! I sanning mycket märkligt…
Och vad följer man sen upp trean med? Jo, en julskiva! Hade man inte kommit ganska så långt bort från Talahassie Lassie vid det laget? Nåja, sålde skivor, det gjorde dom vid den tidpunkten, mer än någonsin dessutom…
Slutomdömet måste bli högt, även om det musikaliska djupet nog inte tål någon mer ingående analys. Det här är ändå – vad olyckskraxarna än säger – en fenomenalt bra framförd liveskiva med en feeling som sällan eller aldrig har hörts varken förr eller senare på platta i rockhistorien. Det negativa som drar ner den här gången är vad som drog upp den den förra gången: Jannes sång… och så Surfin Bird!
DEBUTSKIVAN FRÅN ETT AV SVERIGES GENOM TIDERNA STÖRSTA POPBAND
Efter att ha plöjt igenom debutskivorna från de tre stora popbanden i Sverige på sextio-talet, Tages, Ola & The Janglers och Hep Stars så anser jag att Ola & Co. gjorde klart bäst ifrån sig. Tages kom den gången faktiskt inte ens i närheten.
Inte Hep Stars heller för den delen, även de rätt långt ifrån.
Här kommer hepparnas debut, nermonterad låt för låt:
SVERIGES GENOM TIDERNAS BÄSTA BAND MED SIN LITE DARRIGA DEBUT!!!
Jaha, det här är den sista LPn med Tages som recenseras! Fem Tages och en Blond är det facit som grabbarna från Götet lyckades skrapa ihop under sina fem aktiva år, och nu så har vi alltså kommit till vägs ände.
Jag har ordat så mycket om gruppen tidigare att jag tycker att vi kör rakt på. Ska bara nämna att Tages första platta kom lite drygt ett år efter att Sleep Little Girl släppts. I mellantiden så kom det ut ett par singlar och en EP med sammanlagt sju låtar som inte finns med på deras första LP.
I’m The One For You och I Got My Mojo Working spelades in i Augusti -65 medans övriga tio låtar spelades in på två hektiska dagar i Oktober.
TAGES – TAGES 1965 Utgiven på Platina
SIDA 1
1) Bloodhound
Amerikansk garage i göteborgsk tonårstappning. Klart godkänd om än inte riktigt den där perfekta produktionen. Ordentligt röjigt gitarrsolo från Anders!
Låten tagen från Downliners Sect. Tages femte Tio i topp-placering, fem veckor på listan med en sjätteplacering som bäst.
2) Everybody Loves A Lover
Demokrati har alltid verkat varit en ledstjärna för killarna i Tages. Här sjunger till och med Anders lead, något som jag inte kan minnas att han gjort nån gång sen dess. Tja, han sjunger väl inte så mycket sämre än de övriga, den stora frågan är bara: varför spelar man in en så här pass malplacé låt? Nånting mer opassande på en Tages-LP får man väl leta efter!
Märkligt nog så är detta ett av de mer välarrangerade spåren på hela plattan.
1958 var det här en hit med Doris Day. Fem år senare, 1963, så nådde The Shirelles nittonde plats på USA-listan med samma låt. Troligtvis är det den versionen som Tages blev inpirerade av.
3) Dimples
John Lee Hooker på en svensk LP 1965! Helt ofattbart! Dessutom en ritigt bra version, men märkligt nog Görans enda egen solo-låt. Denne imponerar faktiskt inte speciellt här, han känns lite obekväm, snudd på som om någon tvingat honom att sjunga låten.
4) I Got My Mojo Working
Vad nu då! En kanoninsats av Tommy, plattans överlägset bästa sångprestation, därtill ett ekvilibristsolo från Anders (är det verkligen Anders, det låter inte som honom…?). Det här är även på det stora hela taget helt enkelt lysande, kanon, makalöst ja allt man kan önska sig och ett bevis på att gruppen onekligen var i en positiv utvecklingsfas. Att potentialen fanns är ju helt uppenbart här.
Tyvärr hamnade I Got My Mojo Working som B-sida på singeln The One For You, den borde absolut ha släppts som A-sida på en annan singel.
5) Naggin’
Uppföljt av ytterligare ett bra framförande av Tommy Blom! En Kinkscover från Kinda Kinks, Kinks andra LP, och en riktigt bra sådan. Kinks grymma öde är att de svenska grupper som gjorde egna versioner på deras låtar oftast var minst lika bra och ibland till och med klart bättre!
6) Sleep Little Girl
Kommentarer överflödiga…utom att det här är en av gruppens två kompositioner på plattan. Och…den är nog lite bättre än sitt rykte…men inte mycket…
SIDA 2
1) The One For You
En riktig kanonlåt!
Nånstans här tycker jag vändningen I Tages historia kom. Efter de första trevande försöken att göra ”riktig” musik så kommer den här pärlan. Sen så gick det bara uppåt under tre mycket intensiva år. Lyssna exempelvis på Görans pumpande bas, Freddies precisa trumspel och Anders taggtråds-gitarr.
Tvåa på Tio i topp – den enda veckan den låg på listan!
Parad med I Got My Mojo Working som B-sida så var det här inget annat än en kanonsingel! L-i-t-e tråkigt att LPn i övrigt inte innehåller material av samma höga klass…men LP-skivor var vanskliga att göra på den tiden. Det skulle gå fort.
Vem komponerade det här lilla mästerverket då? Jo det gjorde Danne Larsson! Inte det mest frekventa namnet i Tages historia när det gäller kompositörer, men det bekräftar bara vad jag sagt tidigare: Tages hade talang i överskott! Deras kanske största prestation var att som tonåringar samsas om spotlighten på så sätt att musiken skulle bli så bra som möjligt. Hur många sjuttonåringar kan klara av det? Dom fick helt klart sin belöning, och den kom nästan omgående!
2) Seventh Son
Nja…
Ursprugligen en Willie Dixon-komposition men gjord känd för en bredare publik först 1957 med Mosa Allison på dennes eminenta LP Mose Allison Sings – där Shanes för övrigt hittade sin Don’t Get Around Here Anymore för sin LP Shanes Again – och åtta år senare då Johnny Rivers fick en stor hit med den. Sjunde plats på USA-listan nådde Johnny i juni -65. I augusti samma år nådde låten även Tio i topp och det kan ha varit därifrån som Tages fick nys om låten.
Tages version har onekligen driv i kompet, men Tommy verkar tyvärr mest sjunga som om han inte hade en aning om att någon hade satt på mikrofonen.
3) I’ll Go Crazy
James Brown i händerna på svenska tonåringar. Återigen så är kompet helt godkänt. Ruffigt, röjigt och svängit på det sätt som det bara kan bli när man spelar på spetsen av sin förmåga. Sången däremot är som bäst ett sjysst försök…
4) Cathy’s Clown
En monster-hit för Everly Brothers. Etta på USAs Billboardlista 1960. I Tages händer återigen ett lovvärt försök av unga killar att kopiera sina förebilder, men inte mer…
5) Doctor Feel-Good
En låt som jag misstänker att de hittat på en Johnny Kidd and the Pirates-singel från -64.Dannes enda solo-nummer på skivan. Bitvis riktigt, riktigt röjigt med en Göran Lagerberg som gör ett par grymma rusningar upp och ner vid låtens klimax.
6) Stand By Me
Ben E. Kings klassiker från -61. Tommy på lead.
Uppriktigt talet, det här är snudd på riktigt uselt. Det mest frapperande är den totala frånvaron av ett arrangemang. Tommys röst naken och osäker – förmodligen första och enda tagningen – och inte tillstymmelse till körsång. Varför slängde man inte den här tejpen i nån av Göteborgs kanaler?
Törs vi förmoda att det var nånting som man slängde in i panik för att fylla ut plattan…
Summa summarum en rätt ojämn skiva med en hel del bottennapp och inte speciellt många toppar. MEN, killarna var unga, djärva, nyfikna och uppenbarligen helt inställda på att det här bara var en etapp på resan framåt!
En lustig detalj är – som tidigare nämnts – att Göran bara har en sololåt medans Tommy har sex. Inom kort skulle dom proportionerna vändas helt och hållet…Lite synd för Tommy har en lite begränsad röst, men, om den används i rätt sammanhang så blir det för det mesta bra, och när han sjunger som bäst på den här skivan så är han bandets klart främste sångare.
Danne sjunger ungefär lika mycket som Göran här, även det skulle väldigt snart förändras.
Ytterligare en förändring som skulle komma var det myckna införandet av egna låtar. Gradvis – fyra plattor senare – så hade det också svängt till att bli helt och hållet eget (om man räknar producenten Anders Henriksson som en medlem i familjen…).
Lustigt, Göran som snart skulle komma att dominera gruppen har inte en egen låt alls med här.
Under alla omständigheter så är det här inte mer än en medelmåttig platta med ett mycket lovande, ungt band, men flera grupper var bättre än Tages vid den här tidpunkten. Ola & The Janglers och Shanes var mer gedigna och jämnare i slutet av -65.
Även detta faktum skulle dock förändras, väldigt, väldigt snart och riktigt rejält dessutom…
Två år senare skulle grabbarna i Tages släppa sin femte LP Studio so krossade allt vad andra svenska band tidigare hade presterat.
Alltså, betänk vilken helt ofattbar resa de här killarna hade framför sig…
Slutomdömet blir inte högt, men de fyra sista spåren på sida 2 och Everybody Loves A Lover drar tyvärr ner flötet alldeles för långt. Visst! Det är ju Tages men två kanonlåtar på en LP räcker inte…Att det ojämna resultatet lätt kan förklaras med den tajta studiotiden för de övriga tio spåren är nu tyvärr inget som man kan ta hänsyn till vid en bedömning. Valde man att ge ut det så gjorde man!
Jaha, min lyriska kärleksförklaring till ABBA, ska vi kalla den för politiskt lite…inkorrekt.
Nåja, det blev som det blev igår, och det av ett par olika orsaker, mer om det lite senare.
Till att börja så kan jag meddela att i kväll så blir det ingen recension, jag orkar helt enkelt inte. För trött. I går så jobbade jag i 11 timmar i sträck i butiken – utan vare sig lunch eller middag – för att sen omedelbart sätta mig bakom datorn för tre timmars skrivande av Arrival-recensionen.
Resultat: jag hade svårt att sova. Jag fick sån ångest över vad jag hade…nej då, det fick jag inte alls det! Tvärtom, jag var hypernöjd med det som jag hade skrivit, det var bara det att hjärnan fortsatte att snurra långt in på morgontimmarna, hela tiden med låten That’s Me i öronen. Jag kunde inte sova helt enkelt!
Därför så tänkte jag att nu i kväll, istället för att skriva OM en platta skriva lite kort om HUR jag tänker och gör när jag skriver en recension. Det kan ju kanske finnas ett litet intresse i det, måhända.
Jo, i början på den här serien så tog jag faktiskt bara en skiva på måfå, ofta den första jag stötte på som var en skiva med en svensk artist eller grupp, och skrev sen om den. Factory med Efter Plugget var en sån skiva. Det roliga med det var ju onekligen att det kunde bli precis vad som helst, nackdelen att vissa skivor brydde sig inte en kotte om… Så gör jag inte nuförtiden. Nu så väljer jag med en viss planering i huvudet. Det går inte ut på att hitta bra eller dåliga skivor, det skulle bli alldeles för förutsägbart. Nej, jag försöker helt enkelt att ringa in ett område som kan vara av intresse, sen beta av det skiva för skiva, men under en utsträckt tid för att förhindra att upprepa mig alltför mycket. Har jag tagit en Shanes och det blev uppskattat så kommer den närmaste tiden flera Shanes, men inte allt på en gång. Skrev jag om Marie Fredrikssons första och ingen reagerade så blir det nog inte mera där, åtminstone på ett tag, osv. Men, om jag nu skrev om Shanes och det vart uppskattat så kanske det blir en Lenne and the Lee Kings innan den nästa Shanes-LPn kommer. Båda dessa två grupper varvas kanske också med två ABBA-LPn osv…
Med andra ord: jag försöker tänka ut vad som kan passa, intressera men även överraska. ”Pepparn” går väl under sektionen överraskning…
Så gott som samtliga skivor som jag skriver om har jag hört tidigare, ibland för ett halvår sen, ibland för fyrtio år sen, i något enstaka fall så är det första gången. I vart fall så lyssnar jag på skivan säkerligen fem, kanske fler gånger samma dag som jag skriver och ofta nån gång dagarna före.
När jag väl skriver så är det nästan alltid väldigt sent, ofta slutar jag runt 2-3 på morgonen.
Innan jag börjar skriva något om en låt så vill jag att den ska sitta ordentligt i mitt huvud. Ibland så lyssnar jag på samma låt tre-fyra gånger om förutom de nämnda 4-5 gångerna so jag lyssnar på hela skivan! Ofta har jag börjat med ett negativt utkast som jag sen helt har förkastat tre lyssningar senare!
Ett exempel på en skiva som växte något enormt var Roxettes första. Den hörde jag när den var ny och gillade den inte. De första två gångerna innan jag skrev så var jag helt inställd på en tvärsågning, men…långsamt så började låtarna krypa in under skinnet på mig, och, till slut så var jag såld. Det var bara att kapitulera. Det ÄR en bra skiva!
Nåja, i viss mån så understryker det något som vi alla vet, ju mer man lyssnar på nånting ju större chans att man kommer att gilla det. Å andra sidan, tänk vad mycket musik som vi nonchalant dissar som vi kanske, med lite ansträngning, skulle komma att uppskatta, ja till och med älska, bara vi gav den lite tid…
Sen så har vi då faktor X.
Va, faktor X? Vad är det för nåt?
Jo, den finns där och vi vet alla vad den innebär. Den där perfekta sommarkvällen nere vid bryggan, med alla goda vännerna runt omkring, och så en bergssprängare som spelar en skiva som vi varit helt likgiltiga för tidigare, och som helt plötsligt blir magisk! Och vi kommer ihåg situationen varje gång – även trettio år senare – som vi sen hör den skivan!!!
Och det kallar jag faktor X, när en skiva som tidigare bara passerat helt plötsligt blir som ett bevis på Guds existens!
Så var det för mig i söndags kväll med Arrival, fast på nåt sätt tvärtom. Jag var utarbetad, less, ville egentligen inte alls skriva men beslutade mig för att göra det ändå. Var dessutom klart ledsen efter en känslosam dispyt tidigare under dagen med en gammal flamma (odramatiskt, men ändå väldigt trist). När jag sen ändå satt där i butiken för mig själv, sent in på natten, lyssnandes på Arrival – en skiva som inte har betytt ett smack för mig i mitt liv, vare sig negativt eller positivt – på min eminenta ljudanläggning, så upplevde jag helt plötsligt ABBA som jag aldrig tidigare upplevt gruppen. Vad jag tyckte i bokstäver har jag ju redan skrivit så det behöver jag ju inte upprepa. MEN! Det hände plötsligt en grej, som i och för sig händer då och då när jag lyssnar på musik som jag verkligen tycker om, inget märkligt med det, men att det en gång i mitt liv skulle ske med ABBA, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Vad jag vill säga är att jag runt halv tvåtiden på natten, medans jag lyssnade och skrev, helt spontant kände tårar som rann nerför mina kinder. Så starkt upplevde jag musiken! Inget nytt för mig, viss musik sätter effektivt fart på mina tårkanaler, men att det skulle ske till Dancing Queen det var en riktig högoddsare!!!
Med andra ord: som alla förstår, inte kan jag ge en platta som just gett mig tre timmars lyrisk upplevelse – om än lite otippat – ett medelmåttigt betyg? Nej, just det! Man måste gå på sina känslor!
<
HEP STARS - WE AND OUR CADILLAC 1965 Utgiven på Olga
SIDA 1
1) Cadillac
En av tidig svensk 60-talspops stora ögonblick. Cadillac!
Ett oförglömligt minne för dom som var med på den tiden.
Enligt legenden snappade hepparna upp Cadillac under en turné i Finland när de en kväll fick höra det finska bandet The Renegades framföra det här lilla mästerverket. Vem vet, historien kanske hade varit väldigt annorlunda om inte Hep Stars hade varit där, vid just det ögonblicket i Finland.
Men Cadillac var inte - som många felaktigt tror - Renegades låt från början. Låten kommer från en - idag - totalt okänd engelsk rock 'n roll-artist vid namn Vince Taylor. Vince Taylor and the Playboys kallade sig gruppen för.
(Här skulle jag vilja göra en paus och skriva en lång, lång krönika bara om Vince Taylor, mannen som, i likhet med PJ Proby, hade hela världen framför sina fötter, men som, återigen i likhet med Proby, sjabblade bort alltihopa å det grövsta. För Vince Taylor borde - om det funnits ett uns av rättvisa här i världen - ha varit där uppe med Gene Vincent, Eddie Cochran, Elvis och Buddy Holly. Jag lovar, krönikan kommer, tills dess, om ni stöter på något nånstans om Vince Taylor: kolla upp det och häpna!)
Då det här nu ska handla om Hep Stars och inga andra så återvänder vi till deras version av Caddilac, den låt som de är mest förknippade med.
För mig och för många så är och förblir singeln Cadillac ingenting annat än en milstolpe. Efter att ha sett hepparna 23 Mars 1965 i TV-programmet Drop-In så tog livet en ny vändning - det skulle aldrig mer bli sig likt. Fem långhåriga tonåringar som rockade på ett sätt som ingen i det här landet hade vare sig hört eller sett tidigare. Oförglömligt än idag hela femtiofyra år senare!
Jag har skrivit om det här på annan plats två gånger tidigare och tänker inte bli tjatig så jag lämnar nostalgin här.
Hur låter "Caddan" i dag då? Tja, i likhet med Bald Headed Woman så är det ju fråga om en ganska speciell skapelse. Även om det bara är en vanlig treackords tolvtaktare så är det fråga om ett rätt unikt arrangemang med sina tvära kast från nästan total tystnad till fullt ös. Bara en sån sak som den inledande trumvirveln är ju unik. Hur många låtar kan ni direkt dechiffrera efter en inledande tresekunders trumvirvel?
Så handen på hjärtat, nämn EN låt som påminner om Cadillac! Just det, den är en ganska så unik, och dessutom, med den enorma betydelsen som Cadillac kom att få, så känns frågan "Är Cadillac en bra låt?" rätt svår, för att inte säga omöjlig att svara på. Ungefär som: är det gott med champagne på nyårsafton?
"Är det en bra låt?" "Va? Det är ju Cadillac!"
Den går bara inte att ifrågasätta.
2) Be My Baby
Sång av Janne Frisk, och jag tycker att han fixar det bra. Även körsången är helt godkänd. Överhuvudtaget en röjig om än kraftigt underproducerad - snudd på punkig(!) - version.
En sak som jag idag dock kan störa mig på när det gäller hepparnas tidiga inspelningar är det bedrövliga orgelljud som Benny hade. Kunde ingen ha skaffat fram en Hammond åt honom?
Be My Baby var en listtvåa i USA och fyra i både England och Sverige för Ronettes 1963.
3) That's When You're Heartaches Begin
Janne Frisk verkar ha varit en tidig torsk på Phil Spector - Be My Baby och Then She Kissed Me - och Svenne likaledes på Elvis...tyvärr, för det här låter gräsligt. Bortsett från den lite udda avslutningen så är låten från den första till sista tonen en total katastrof. Ledsen Svenne, men det här är långt under din normala kapacitet.
4) Send Me Some Lovin
Mindre hit för Little Richard 1957, och här med en helt godkänd version av hepparna med Janne F. tillbaka vid micken. Ett gigantiskt lyft gentemot låten innan, för Janne gör det här faktiskt riktigt bra. Återigen får vi dock stå ut med ett orgelsound som borde ha förbjudits innan det ens tillverkades.
5) Young And Beautiful
Och så blir det ytterligare en katastrof när Svenne vill leka Elvis en gång till. Det här är om möjligt ännu värre. Rakt ner i slasken med det bara!
6) Rockin' Love
En låt inspelad och komponerad av rockabillystjärnan Carl Mann 1959. Hepparnas version är godkänd och Svenne gör en av sina bättre insatser på skivan. Det betyder inte att det är speciellt bra.
SIDA 2
1) No Response
Ett vanligt missförstånd är myten om att Benny Anderssons första komposition med hepparna var Sunny Girl. Det är något som jag läst både här och där. Så var det alltså inte - det var No Responsen som var först.
Och - det inser väl ändå vem som helst att Benny skrev No Response före Sunny Girl - det skiljde ju minst ett halvår i tid mellan låtarna. No Responsen var dessutom en hit, tio veckor låg den på Tio i topp med en tredjeplats som bästa placering.
Just det ja, hur låter den då, No Response? Jo då, det är utan tvekan en av bandets bättre låtar. Som komposition så är den väl inte så där världsrevolutionerande, men man måste ju starta nånstans. Det som är No Respones styrka är att Hepparna gör den väldigt bra.
2) I'll Never Quite Get Over You
Billy Fury hade en hit i England med den här låten, har man hört dennes version så blir det här inte speciellt bra. Har man dock INTE hört Billy Fury så kan det här nog ändå bli en ganska okej, lågmäld, lite annorlunda ballad.
3) Sweet Little Sixteen
Janne Frisk vid sångmicken och fullt ös igen. Röjigt och med ett omisskänneligt Hep Stars-sound på produktionen.
Riktigt bra.
4) Oh! Carol
Svenne tillbaka i frontlinjen.
I dag kan väl valet av Neil Sedakas monsterhit från -59 tyckas som lite diskutabel och det låter mer som ett taskigt dansband på midsommarafton ute i skärgården än som ett av sveriges genom tiderna största popband.
5) Then She Kissed Me
En hit med The Crystals under aningens annorlunda namn - Then He Kissed Me. Två år senare blev den inspelad av The Beach Boys under ytterligare en aningens annorlunda titel - Then I Kissed Her. Utgiven på singel med strandpojkarna 1967 och hit i både Sverige och England.
Hep Stars version är förvånansvärt bra. Janne gör den helt klanderfritt. Hade det bara varit aningens lite mer arrangemang och produktion på låten så hade det varit en liten pärla. Om det är något som stör så är det väl återigen Bennys brölande orgel som nog låg där den ligger i brist på en större produktion. Phil Spector skulle nog ha haft en del synpunkter på upplägget...
6) Baldheaded Woman
Etta i fyra veckor på Tio i topp sommaren -65. Ett härligt oförglömligt minne som minner om en svunnen men ack så lycklig barndom.
Detta är en cover på en låt från Kinks första LP från 1964. Det intressanta är att Hep Stars version fullständigt blåser Kinks av banan. Matchen startar inte ens!
Jag vet att Harry Belafonte spelade in en låt med samma namn redan 1960, men jag känner inte till om det rör sig om samma komposition.
Hur som helst så är Bald Headed Woman en av Hep Stars allra starkaste låtar. Det är ju en väldigt speciell skapelse, en låt som är uppbyggd som väldigt få andra låtar, med sitt enda ackord som går på i en suggestiv, lätt hypnotisk takt ända tills upptempo-partiet kommer. Där drivs det hela snabbt till en extas som får sin upplösning i ett crescendo. Enkelt? Javisst - men gör om det själva då!
Nej, ärligt talat, Bald Headed Woman med Hep Stars är en av den tidiga svenska popens stora, unika och magiska ögonblick.
Tung. Hypnotisk. Majestätisk. Stor. Oöverträfflig.
Summa summarum en ganska märklig platta i avsaknad av såväl en linje som en röd tråd. Singlarna Cadillac och Bald Headed Woman står ut som fundament - inledning och avslutning - som gör att det här inte helt kan ignoreras. No Response är också en mindre syredusch som gör att man vaknar till.
Resten är dock rätt så besynnerligt. Besynnerligt dels för att utfyllnadslåtarna går i en helt annan stil än vad de tre singlarna gör, dels för att Janne Frisk på nästan varenda ett av "icke-singel-spåren" i stort sett utklassar Svenne Hedlund som sångare. Jannes insatser på de fyra låtar som han sjunger på är helt oklanderliga medans Svenne på ett flertal av spåren skämmer ut sig rejält.
Jag vet faktiskt inte hur det kunde bli så.
En teori är att Svennes "utfyllnadslåtar" samtliga var spår som slängdes ihop i sista sekund för att fylla ut plattan. Jannes låtar är också samtiga mer genomarbetade och arrangerade vilket kan tyda på att det var material gänget under en tid innan hade kört live.
Slutomdömet blir tungt att dela ut. Jag vill så gärna så gilla den här skivan, men det går bara inte. Dåligt inspelat, uruselt producerat, ingen som helst enhetlighet i låtval, stundtals usla sånginsatser - och så ett par riktiga pärlor: singlarna!
En fråga som man kan ställa sig är varför gänget inte slängde in Farmer John, Donna eller t.o.m. Kana Kapila i stället för det undermåliga material som Svennes Elvis-pastischer utgjorde. Det hade höjt skivan enormt. Även Rented Tuxedo eller Lonesome Town hade varit fullvärdiga alternativ till Young And Beautiful och That's When Your Heartaches Begin.
Att jämföra den här skivan med Ola and the Janglers debut från samma tid...ja det går bara inte, det är en ocean emellan.
På grund av allt detta så blir det ett riktigt lågt betyg...tyvärr!
Slutbetyg: en TVÅA av fem möjliga...
