1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.17.08

Svenska LP-skivor #44 Blond – The Lilac Years 1969

Posted in Min blogg at 10:36 e m

DEN FÖRSTA OCH ENDA LP-SKIVAN MED BLOND, ELLER TAGES 6:e OCH SISTA OM NI SÅ VILL

blond.jpg

Tages igen!
Fast den här gången under det nya namnet Blond! Utan Tommy Blom men nu med en Anders ”Henkan” Henriksson som på The Lilac Years mer och mer kom att agera som en fast medlem i bandet. På inte mindre än elva av de tolv spåren har Anders varit med och komponerat.

Tages bytte alltså namn till Blond, något som främst berodde på att man gjorde ett (sista) försök till att lansera sig i utlandet. Man utgick från att Blond lät lite smidigare för en engelsktalande än Tages.
Tommy Blom hade redan tackat för sig, han försökte sig på en, inte alltför framgångsrik, solokarriär som heller inte kom att bli mer än en handfull singlar lång.

Men raskt in till kärnpunkten! Faktum är att The Lilac Years låter väldigt lite Tages, något som ju i och för sig ger namnbytet en viss poäng. Borta är här nästan allt av rythm & blues, ren blues och soul men framför allt den för Tages så omisskänneliga svenska prägel på kompositioner och arrangemang. Undantag finns självklart att hitta, som The Lilac Years och There’s A Man Standing In The Corner, men de är få.
In kom i stället ett internationellt, proffsigt sound där allt som tidigare varit ”typiskt Tages”, blivit bortslipat. Här serveras vi i stället ett smörgåsbord av välproducerad pop starkt influerad av dåtida amerikansk och engelsk musik.
Vad vi däremot inte får är klassiska Tages-låtar i stil med Crazy ’Bout My Baby, In My Dreams, I’m Going Out, Seeing With Love eller Fantasy Island. Alltså det som var Tages signum, ett sound som var ruffigt, kantigt men hela tiden inget annat än lysande och som alltid innehöll en stor dos av j-ar anamma!
The Lilac Years är alltså betydligt mer polerad än vad Tages skivor nånsin var, och jag tycker att det blev på bekostnad av den naiva tonårsentusiasm och leklusta som präglade den musik som gruppen tidigare hade producerat. Det behöver ju inte vara ensidigt negativt, jag noterar bara att ett element har tillkommit som fick något som hade funnits med tidigare att stryka på foten.

The Lilac Years är faktiskt en ganska udda skiva, jag har genom åren aldrig blivit riktigt klok på den. Plattan innehåller i stort sett allt man kan tänka sig. Från tung rock till folkmusik. Från pyskedelia till snudd på melodifestival. En minst sagt märklig utveckling.
Musiken vi bjuds på är ändå hela tiden på en mycket hög nivå, tro inget annat. Det som förbryllar mig är bara, återigen, att det inte låter speciellt mycket Tages om det!

1) Six White Horses
Ett perfekt öppningsspår. Borde nog ha varit ett givet singelsläpp, men av någon anledning så hamnade den i stället som b-sida på singeln The Lilac Years.
Ett enormt driv i Görans bas och Lasses trumspel. Gitarrsolo av Anders Nordh som kort senare kom att bli fast medlem i gruppen.
En av de få låtar som andas Tages, men…det är en helt annan nivå på produktion och finslipning.

2) Deep Inside My Heart
En mycket vacker pop-ballad i högsta internationella topp-klass, om möjligt ett ännu starkare spår än det föregående.
Jag förstår att bara tanken är snudd på hädande, men…det här låter faktiskt en hel del melodifestivalen. Må vara hur det vill med det, det här är inget annat än lysande!
Deep Inside My Heart släpptes som singel i USA och England, dock utan någon större framgång, tyvärr.

3) Sailing Across The Ocean
Inleds med bar-piano, fortsätter som en poplåt i blues-ton, något som följs upp av ett folkmusiktema. Sen så tas allt om från början igen…och igen…
Med andra ord: ett lapptäcke av olika saker och inget som helst tema att hålla sig fast vid. Känns ganska så splittrat, och en Göran som inte är riktigt vän med de höga tonerna den här gången.

4) This Is Mine
Tung men melodisk pop. Återigen ett väldigt splittrat intryck. Lite väl skramliga trummor men rätt så snygg stämsång här och var.
Väldigt stort och ambitiöst arrangerat så länge det varar… För innan låten har riktigt format sig så tonas den ut efter 2 minuter…

5) The Girl I Once Had
Poplåt av amerikanskt, lite tyngre slag. Inte helt olikt Chicago eller Blood Sweat & Tears. Betydligt bättre än föregående låt, även om trummorna även här är lite väl slamrande. Även denna låt tonas ut innan man vet ordet av. Märkligt…

6) The Lilac Years
De Sålde Sina Hemman fast på svenska.
Vad säga, en vacker låt från början med ett mycket fint arrangemang. Göran tar i för kungen och det gamla fosterlandet.
Men, ändå …det blir kanske inte riktigt det monumentala mästerverk som det hade kunnat bli. Det är måhända lite för ambitiöst, lite för snyggt arrangerat för att jag ska vara bekväm med det. Och Görans sång sen…På sätt och vis så sjunger han bättre än någonsin här, men låten kräver så oerhört mycket att det egentligen bara är ett fåtal sångare överhuvudtaget som skulle ro den här uppgiften i hamn. Göran gör det i alla händelser väldigt bra, inget snack om den saken.
Ändå så frågar jag mig när jag hör det här om det är Sveriges Radios Underhållningsorkester i en paus i ett underhållningsprogram på 60-talet som jag hör, eller… Hur bra det än är så känns det bara inte som att det är Tages…vilket det i och för sig inte är…

SIDA 2

7) Wake Up And Call
En närmast perfekt poplåt. Det spår på skivan vid sidan av Six White Horses som mest minner om gamla Tages.
Om det hade funnits någon som helst rättvisa här i världen så hade Wake Up And Call blivit en monsterhit, i stället kom den sist när den testades till Tio-I-Topp. (Tvåa den veckan kom Hep Stars med Speedy Gonzales…)
För övrigt den enda låten som har stämsång typ Tages, mycket, mycket fin sådan också.
Tänk om hela skivan hade låtit så här..

8) Sun In Her Hand
En vacker pop-ballad i klassisk ”slutet-på-60-talet”-anda. Mycket snyggt arrangemang och en väldigt fin melodi. En av plattans klara höjdpunkter, men återigen, på något mystiskt sätt, alldeles för kort.

9) I Pick Up The Bus
Återigen en mycket väl komponerad, genomförd och arrangerad pop-låt som mycket väl hade kunnat bli en internationell hit med rätt marknadsföring.
Snyggt gitarrspel, tungt basspel men kanske lite väl intensivt trumspel. Möjligtvis så hade en mindre trallig refräng också suttit bättre.

10) There’s A Man Standing In The Corner
Väldigt genomarbetat och gediget, utan tvekan en av plattans bästa spår. Mycket snyggt stråkarrangemang bakom Görans sång som den här gången sitter riktigt bra. Och återigen: den kunde mer än väl ha varit lite längre än sina knappa två minuter!

11) (I Will Bring You) Flowers In The Morning
Doris gjorde den här ungefär samtidigt, vem som var först vet jag inte. Drygt 30 år senare så dök den hux flux upp på Agneta Fälthskogs senaste skiva My Colouring Book!
Det jag vet är att Blonds version är överlägsen alla övriga försök. Något säger mig att Göran aldrig – vare sig förr eller senare – låtit bättre. Låten är krävande men ändå inom Görans ramar och slutresultatet är inget annat än helt lysande. Låten har ett mycket snyggt arrangemang och har en härlig Hammondorgel mellan verserna.
Frågan som jag då och då ställt mig är: vem gjorde egentligen orginalversionen? Blond, Doris eller någon innan dessa två gjorde sina versioner?
Låten är hur som helst skriven av samme man som arrangerade skivans stråkar, nämligen John Cameron – som senare blev medlem i CCS – och är den enda kompositionen på plattan där musiken inte är undertecknad herrar Henriksson – Lagerberg.
Texterna på skivan stod däremot mestadels en Adrian Moar för.

12) Caroline
Tyvärr så avslutas hela skivan med det minst genomarbetade och det mest oinspirerade ögonblicket. Caroline är ett långt jam utan vare sig dynamik, mening eller mål.
Sju minuters tomgång. Även om det här kanske upplevdes som en kul grej för grabbarna när det spelades in så drar det obönhörligen ner slutintrycket.

blond-2.jpg

Summa summarum en splittrad och lite lätt förvirrande LP, sin polerade yta till trots.
Tages hade två år tidigare stått i avantgardet i popvärlden med sin totalt unika blandning av pop på högsta internationell nivå och svensk folkmusik. Här, två år senare, så har man mera blivit ett band i mängden. Allt är hela tiden väldigt kompetent. Spelet, sången, kompositionerna och arrangemangen är oftast mycket fina, men det originella och genialiska lyser alltför ofta med sin frånvaro, även om det glimrar till här och var.
Det kan dessutom bli lite tjatigt med enbart Göran på leadsång, trots att denne sjunger bättre än någonsin, i stället för som på Tages-tiden då både Tommy och Danne hoppade in framför mikrofonen. Det gav alltid en hälsosam variation.
Ingenstans lyser heller stämsången, den som tidigare hade varit gruppens adelsmärke, upp det lite enahanda på den vokala sidan. Stämsång finns, men mycket sparsmakat. (Det lysande undantaget är I Wake Up And Call.)

Bortsett från allt det negativa som jag nu dragit upp så är det här en lysande skiva, utan tvekan en av de bättre svenska i epoken när den kom, i slutet på sextio-talet. (Nåja, uppriktigt talat så var just då den svenska konkurrensen inte speciellt stor. 1969 var något av ett mellanår för svensk pop.)
För att vara riktigt uppriktig så har jag ändå aldrig riktigt fryst på den här plattan, något som jag har gjort så mycket till nästan alla andra Tages-plattor. Ja – det finns sånt som är väldigt bra och extremt kompetent på den här skivan, men felet är nog att den är mer opersonlig än de övriga.
Jag vet att Blond fick en på sin tid väldigt stor budget för att spela in den här LPn, det märks, man har inte sparat på krutet någonstans. Men där det på Studio två år tidigare rörde sig om en enorm leklusta och experimentvilja så känns det som att pengarna till The Lilac Years gick till att göra musiken internationellt anpassad. Inget större fel i det, vem kan sätta handen på hjärtat och säga att han INTE vill slå igenom i USA och England? Konsekvensen har blivit en klar utslätning.

Den stora frågan som jag ställer mig varje gång som jag hör den här skivan och dessutom ställt mig till och från i cirka 40 år är: VARFÖR slutade Göran Lagerberg att skriva och sjunga pop??? Sett till helheten så är han enligt mig den allrra störste vi hade på 60-talet. Enorm kompositör, sångare och inte minst instrumentalist. Så vad hände? Om jag har förstått det hela rätt så tog det ända till Grymlings 1990 innan vi fick höra Göran sjunga igen på den enda låten som han bidrog med…och då lät han som en kraxande skugga av sitt forna jag. Basist i olika grupper har han ju varit med den äran i gräddan av svensk progressiv rock ock jazz-fusion under alla år, även så en prominent studiomusiker. Men varför upphörde sången och poplåteskrivandet?

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 44% [?]

7 Comments »

  1. Olle said,

    03.18.08 at 2:53 e m

    Originalet till Wish You Flowers tror jag Cilla Black gjorde. Fast hennes version hette If I thought you’d ever change your mind.

  2. Göran Brandels said,

    03.18.08 at 3:09 e m

    Hej igen!
    Jag har under en längre tid letat efter fakta omkring denna Flowerslåt.
    Här listar jag de artister som spelat in ”(I Will Bring You) Flowers In The
    Morning” och ”If I Thought You’d Ever Change Your Mind” som den sedan
    blev omdöpt till:

    1969: Blond*, Cilla Black, Doris*, Edwards Hand, Kathe Green
    1970: Svenne & Lotta*, Alan Caddy Orcestra, Gerardo Manuel & El Humo*
    1971: Maynard Ferguson
    1978: Scafell Pike
    1994: Bill Tarmey
    1996: Get Back*
    2004: Agnetha Fältskog *med originaltitel

    Det finns minst 2 versioner till som ligger ute på YouTube.
    Blond spelade in låten i mars 1969, så jag tror att de gjorde originalet.
    John Cameron var nämligen med i studion och arrangerade.

    Göran samlartages@hotmail.com

  3. Lennart Wrigholm said,

    03.19.08 at 8:32 f m

    Instämmer i uttalandet om att det största mysteriet inom svensk musik är Göran Lagerbergs fortsatta aktiviteter efter tiden i Tages/Blond.
    Att en av de bästa sångare vi hört i landet sedan aldrig ta ton mer än på basgitarren.
    Men såväl Blonds album (som Spotnicks In The Groove) visar på det dilemma hela popbranschen hamnat i under 60-talets sista år.
    Musikerna blev stadigt bättre och mer kompetenta. Det ville de gärna visa upp. Därför blev inspelningarna mer och mer komplicerade och låtarna mer avancerade.
    Problemet var att publiken inte hängde med.

    Internationellt gick det att krångla till det. I alla fall för större namn. Dock började även här stora namn köra ett race som bäst kan kallas ”play safe”. Minns att i skarven 1967-68 blev 50-talsrocken gångbar igen.
    The Beatles gick från de avancerade inspelningar man gjort på Sgt Pepper till att leka Fats Domino i Lady Madonna.
    I Sverige gjorde Ola & Janglers covers på Runaway och Let´s Dance. Trots att man hade en kompositör av rang i det egna ledet.
    För att då inte tala om Hep Stars version av Speedy Gonzales?
    Man kan skratta åt det idag, men då var det de singelplattorna som sålde till den breda publiken.

    Sverige hade en för liten skivköpande publik för att avancerade album som Studio eller Blonds alster skulle kunnat bli storsäljare. De internationella framgångarna uteblev. Det fanns ingen ekonomisk bas att experimentera vidare på.

  4. Olle said,

    03.19.08 at 11:24 f m

    Jag minns tidningsrubrikerna 1968;, ”Svensk pop är död”. Flera av de band som fanns strax bakom de stora namnen tvingades lägga av då man inte fick några spelningar. Flera bandmedlemmar ryckte in i lumpen. Även fansen befann sig i en brytningperiod. Det var inte alldeles självklart för alla att fortsätta lyssna på pop när man passerat de tjugo och kanske skaffat stadigt sällskap och börjat arbeta. Shanes, Hep Stars och Ola & Janglers valde den enkla vägen och anpassade sig till det, som jag tycker, då minskade engagemanget bland svenska ungdomar för hederlig 60-tals pop. Åtminstone kändes det så när man lyssnade på tio i topp runt 68-69. Hur skulle annars Flamingokvintetten och Bobby Goldsboro dominera topplistan sommaren 1968 medan There’s a blind man… och Fantasy Island floppade. Eller sommaren -69 när Let’s dance med Janglers och Speedy Gonzales med Hep Stars gick hem i tonårsrummen medan superba I wake up and Call hamnade sist när den testades?
    Tages hade möjligheter att slå in på den kommersiella linjen när man fick erbjudande att köpa rättigheterna till Simon & Garfunkels låtar. Kan ni tänka er Tages på Svensktoppen med en svensk version av Homeward bound? Nej, knappast. Tages ska ha all heder att man höll fanan högt till the bitter end.
    Som jag uppfattade det blev Göran inbunden efter kollapsen med Blond.
    Jag följde honom inte i Kebnekaise och Egba men i Grymlings kom han ju tillbaka, om än i blygsam skala, som både låtskrivare och sångare.

  5. Olle said,

    03.19.08 at 11:29 f m

    Jag tror Göran har rätt. Blond gjorde nog originalet till Wish you flowers…
    Har faktiskt skickat e-mail till John Cameron för att få besked. Avvaktar svar och återkommer om han hör av sig. Intressant med listan på de artister som spelat in denna vackra och mäktiga låt.

  6. Göran Brandels said,

    03.20.08 at 9:26 f m

    Hejsan!
    Har ett tips på en annan blogg om Blond & John Cameron
    med ”Flowers in the morning” som även går att lyssna på.
    Här kommer adressen:

    http://spengobloggen.blogspot.com/2007/10
    /cover-lover-pt-6-if-i-thought-youd-ever.html

  7. Peter Johansson said,

    03.25.08 at 10:13 e m

    Jätte intressant att läsa era analyser om den svenska popens nedgång under det sena sextiotalet! Själv var jag en osnuten glytt på 7 år som blev överlycklig när jag fick ”Speedy G” i julklapp -69. Idag undrar jag om jag varit lika lycklig då, om jag fått ”Da doo run run” med Claes Diedén?
    Hur som helst så tyvärr Tages, Blonds produktion går in genom ena örat och ut genom det andra. Plattan är ett gott exempel på att ungdomlig entusiasm är viktigare än en proffsig produktion. Och när det kombineras (”Studio”) kan det bli hur bra som helst.
    Peter

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *