1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.08.08

Svenska Skivor #40 Jerry Williams 21 – 1963

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 9:41 e m

EN HYFSAD DEBUT FRÅN SVENSK ROCK ’N ROLLS STÅLFARFAR!!!

jerry-n21.jpg

Jerry Williams, denne evige, alltid aktuelle rockfarfar, hur många plattor hann han göra under decenniernas lopp? Ja säg det? Svaret beror lite grann på hur man räknar, om man ska ta med samlingar eller inte. Någonstans mellan 40 och 50 rör det sig nog om, beroende på hur man räknar.

En sak är dock odiskutabel – plattan 21 var den då tjugoett år unge Jerry Williams allra första LP.
Plattan 21, vars titel alltså syftade på Jerrys ålder vid tiden för skivans utgivning, är en ojämn men helt godkänd debut av en ung ambitiös sångare som, utan att han då visste om det, just då stod i början på en snudd på osannolik karriär.
Redan året innan, 1962, så hade Jerry släppt inte mindre än 4 singlar varav 3 tog sig in på Tio-I-Topp. Endast Lolita missade listan, medans däremot samtliga 4 tog sig in på Kvällstoppen – dåtidens försäljningslista.

Singlarna var:
Darling Nelly Grey: 4:a på Tio-I-Topp – 15:e på Kvällstoppen
Twistin’ Patricia: 2:a på Tio-I-Topp – 1:a på Kvällstoppen
Lolita: (Ej in på Tio-I-Topp) – 17:e på Kvällstoppen
Goodnight My Love: 8:a på Tio-I-Topp – 18:e på Kvällstoppen

Ingen tokig start på karriären med andra ord!

I samband med LP-släppet kom även en femte singel: Number One/Feelin’ Blue.
Då samtliga nämnda singlars både a- och b-sidor fanns med på Jerrys debut så betydde det att inte mindre än tio låtar av fjorton på LPn redan fanns tillgängliga på singel. Snudd på att det rörde sig om en rekordtidig ”Best Of…”…

Hur låter det då?
Tja…Jerry hade alltid en mäktighet och pondus i det han gjorde som förlåter de tekniska brister som kan skönjas både här och där.
Det som var hans styrka som sångare är det faktum att han var just Jerry Williams och aldrig skämdes för det. Fraseringarna, självklarheten och den uppenbara glädjen över det som han höll på med kompenserar ofta mer än väl för de mindre svagheter som kan dyka upp lite varstans på hans skivor. För, nog svajar det betänkligt i precisionen allt som oftast…

Men musiken då?
Jo här får vi ett suveränt spelande Violents med gitarrfantomen Hasse Rosén i spetsen. Men – inte är det rock ’n roll de spelar på den här skivan. Det låter mer som schlager, kabaré eller möjligtvis filmmusik med ett lättare rockkomp. Som bäst, i sina röjigaste stunder, kanske man kan kalla det för party-musik, men inte mer än så.

Nu hoppas jag verkligen att jag inte trampade alltför mycket på ömma tår, men jag står för vad jag säger. Det positiva är att Jerry redan från start tog ut svängarna ordentligt utan att vara rädd för att tappa nån ”cred”. Han gjorde det som han ville göra med stor entusiasm och med en omisstagligt äkta sångglädje, vare sig det var En Sjöman Älskar Havets Våg på engelska eller Feelin’ Blue och Number One. Svensk folkhemsrock ’n roll? Ja, det är väl just det som det rör sig om.

SIDA 1

1) Feelin’ Blue
Lp-debut med en delvis egen komposition. Feelin’ Blue passar Jerry som hand i handske, borde tveklöst ha släppts som en separat a-sida i stället för att som nu hamnat som baksida på singeln Number One.
Och så får vi ett urläckert gitarrspel av Hasse Rosén!

2) Forty Days
En hit från -59 med Ronnie Hawkins. Inte lika övertygande som Feelin’ Blue, främst beroende den inte helt rena sången, vare sig från Jerry eller kören.
Det är ändå en av skivans få renodlade rockrökare. Bandet spelar tajt och svängigt och Jerry sjunger med full entusiasm. Men det ständiga problemet hela låten igenom med att sjunga ”forty da-a-a-ys” rent (frasen upprepas så där en 25ggr. under låtens lopp) blir till slut en smula irriterande.

3) I Won’t Be Satisfied
En rockare men absolut inte nån av det tyngre slaget. Ganska så skaplig komposition, nästan i Liverpoolrock-anda. I Won’t Be Satisfied skulle ha kunnat vara ett spår på en av Gerry and the Pacemakers tidiga LP.

4) Twistin’ Patricia
Mexikanska Cielito Lindo i Jerry Williams rock-tappning. Mycket bra spel från Violents och Hasse Rosén. Jerry själv har uppenbara problem med de lägre tonerna låten igenom. Skulle man kanske ha höjt det hela en tonsteg? Nja, nu är jag kanske lite orättvis, därför att för övrigt så gör Jerry en klart godkänd tolkning av denna gamla mexikanska schlager. Det hela är dock nog fortfarande mera väldigt mycket mera schlager än rock ’n roll…
För övrigt så presenteras vi återigen ett formidabelt gitarrspel av Hasse Rosén.

5) Dream Of You
Riktigt bra låt. Andas en hel del Roy Orbison, skulle också ha kunnat vara tagen från soundtracket till någon av Elvis 60-talsfilmer. Dream Of You skulle kanske ha getts ett lite mer genomarbetat arrangemang. Här fanns definitivt potentiell, tyvärr så blir det halvdana genomförandet att det blir ett av de svagare korten på skivan.

6) Wedding Bells Make Me Run
En riktig kanonlåt, återigen en som gömdes/glömdes på en b-sida – den klart svagare Goodnight My Love var på framsidan den här gången.
Allt är faktiskt mer eller mindre lysande här, från Hasse Roséns flagioletter i inledningen – härmandes kyrkklockor – via Violents tunga komp, Kerstin Bagges sångprat och i hennes tur imiterande av kyrkklockor till Jerrys i detta fall magnifika sångpresentation.
Det här är inte rock ’n roll, väldigt långt ifrån. Det är mera kabaré med nån form av rockkomp, snarast som taget ur en 50-talsfilm med Frank Sinatra och Gene Kelly. Strålande är det dock i alla händelser och, som tidigare sagt, definitivt värt en a-sida på singelsläppet!

7) Allez Allez
Som titeln antyder så är det här mer lättviktig schlager från sydligare breddgrader med engelsk text än något som har det minsta med r&r att göra.
Känns väldigt umbärligt sånär som på ett läckert stick där låten går över i moll, men den här typen av låt passar utan tvekan Jerrys röst väldigt bra.

SIDA 2

1) Number One
Dramatisk popballad i moll. Skulle kanske ha förtjänat en bättre text som ytterligare kunde ha förstärkt dramatiken. Låten och framförandet är bland det bättre på hela listan. Det här låter mycket den Jerry Williams som skulle komma. När ni hör Number One: blunda och tänk er att det är år 1973! Sen så faller allt på plats. Stil och röst är här det som i det långa loppet kommit att bli vägvinnande för den gode Jerry.
För mig så är det här utan tvekan ”number one” på plattan som helhet.

2) Hound Dog
Jerry försöker och han tar också i för kung och fosterland, men hans lätt veka röst förmår inte riktigt att göra en klassiker som Hound Dog rättvisa. Sett i perspektiv så blir kontrasten med den nakna chose-fria sånginsatsen på spåret innan ganska bjärt. Kort sagt, det här låter inte bra, framför allt inte jämfört med originalet.

3) Go Home Little Girl
En ballad, återigen i stil med Elvis 60-tal. Klart bra komposition, hade lätt kunnat hamna på ett soundtrack till en av Elvis filmer. Go Home Little Girl är som gjord för Jerrys röst, som här kommer helt till sin rätt. Enda problemet i sammanhanget är att Elvis vid den här tiden började ses som en relik från en avlägsen epok. Marknaden för den här typen av låtar var nog inte längre så ljus när Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks och Animals lurade runt hörnet för att erövra världen?

4) Darling Nelly Grey
Riktig röjrockare med fullt ös från början till slut, med ett Violents som får det att låta som om alla instrumenten ramlar nerför en spiraltrappa men på något mirakulöst sätt i takt med varann. Det tveksamma kommer nog från Jerry själv som både här och där verkar ordentligt ur fas.

5) Lolita
Ock så återigen en snyggt komponerad och framförd rockballad. För övrigt den enda ballad på skivan som belönades med en a-sida.

6) Nobody’s Darling But Mine
En hit med Frankie Ifield alldeles innan samma år, här i ett snyggt framförande av Jerry och hans kompgrupp. En av plattans absoluta höjdpunkter.

7) Goodnight My Love
En sjöman älskar havets våg på engelska…tja, t.o.m. Elvis drog ju fram i stort sett vad som helst (O Sole Mio, Sorriento, Blue Hawaii m.m., m.m.) från det gamla visarkivet och gjorde rock och pop på det, så varför skulle inte Jerry också få göra det?
Väldigt fint spel av Violents, snudd på lysande helt enkelt, dock så avslutar Jerry sin LP-debut med sin kanske svagaste insats på hela skivan.

Summa summarum så är det här en sisådär-skiva. En del funkar, annat inte. Jag har svårt att hitta några riktiga toppinsatser, även om det mesta är proffsigt framfört. Jerry kämpar för att dölja sina brister men, som jag redan poängterat, kompenserar han med ett hos omvärlden sällan funnet j-a anamma! Och så fort som det är material som passar hans röst – lugnare ballader – så låter det nästan alltid helt okej. Paradoxalt nog så är det just i rockarna som det nästan hela tiden blr tveksamt…

Violents spelar hela skivan igenom på en sällsynt hög proffessionell nivå. Gruppen hade en världsgitarrist i Hasse Rosén, en ung gigant som vid den tiden i Sverige bara hade sin jämlike i Staffan Berggren i Shanes. (Och det var i just Violents som Staffan senare hamnade i stället för Hasse Rosén…)
Men hur häftigt var det då att släppa den här skivan sommaren -63 alldeles innan Beatles släppte She Loves You?
Inte speciellt.
Jerry hade haft fyra hits på kort tid alldeles innan LPn släpptes. När plattan väl kom hade marknaden redan börjat förändras och blott några månader senare var den helt upp-och-ner-vänd för att sen aldrig mer bli sig riktigt lik. Jerry fick vänta 6 långa år på en ny hit – Keep On sommaren 1969 – och hade det inte varit för dennes seghet hade det garanterat blivit rörpulande på heltid fram till pensionen år 2007 för ”Jerka” Williams. Jag och många med mig är glada för att det inte blev så, men den här plattan, vilka kvaliteter den än besatte, kunde ha blivit både början och slutet för en hörnpelare i svensk pop- och rock-historia.

I dag innehar Jerry Williams en helt unik position i svensk musikhistoria. Så sent som igår så pratade jag i butiken med en tjej som föddes prick 20 år efter Darling Nelly Grey, Jerrys första singel, och hon tyckte att Jerry var den främste rocksångaren vi nånsin haft i det här landet.

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Popularity: 50% [?]

7 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    03.10.08 at 9:37 e m

    Violents hade ju alltid bra komp. Visst var det Landenfelt eller något liknande trummisen hette. Basisten Lennart Carlsmyr gjorde inte så mycket väsen av sig, men jobbade på i lagom takt. En jäkel på bas däremot, det var Jan-Olof Darlington, jag tror han följde Carlsmyr i spåren, innan den där grabben som också var med i Wild Ones tog över. Just det. Billy Gson kallar han sig. Har jag kronologin rätt?
    Jerry Williams däremot har jag inget förhållande till. Tyckte han passade bäst i en gammal Studebaker, lagom nedsutten. En bil som är lite grann i anslaget som en Gibson Thunderbird bas, den raka modellen som kom andra hälften av 60-talet. En sådan som Stig Vig (Per Gud) hade, du vet.Men Williams… Nej, där tar min fantasi slut. Så mycket kan jag inte anstränga mig att jag kan se honom som annat än en underhållare på skoldanser.

  2. Tobbe said,

    03.17.08 at 5:04 f m

    Jerrys debut i schlagersverige.

    Jerka, rörpularen som växte upp under 50-talet, köpte en gura och ville bli sveriges Rock-kung.
    Han blev det. Men vid debuten 1962-63 är tiden inte
    mogen.
    Då, när den träinfattade radiogramofonen spelade visa och schlagers, Siw Malmkvist och Caterine Valente, i bästa fall.
    Då, fick det bli mest schlagers på debutalbumet.
    Några rocktitlar fick komma med.
    Sorgerligt nog blir den Presley-relaterade Hound Dog,
    den kanske sämsta på plattan.
    Tempot är uppjagat för att nå hastighetsrekord och all blues i botten från orginalet (Big Mama Thornton) är borta.
    Lugnare låtar lyckas generellt bättre.
    Kanske är det ännu så. Jerry blev rock-kung men har alltid sjungit mycket annat parallellt.
    Två goda tolkningar t.ex. Working Class Hero och Vintersaga.
    På Jerry-debuten kan anas vad som komma skall.
    Här finns slirandet på vokalerna och lagom eko på miken. Bakom honom ett duktigt komp, Violents.

    Jerry har nu gett allt till sin publik i snart 50 år.
    Med fötterna på jorden och hjärtat på rätta stället,
    vi talar om en man som bör få finnas.

  3. Tobbe said,

    03.17.08 at 5:51 f m

    TWISTIN´PATRICIA
    och vem var Ray Maxwell ??

    Jag hör den antagligen med samma öron nu som då, barnets öron.

    Det var ännu flera år till tonåren och min sju år äldre brorsa skulle ha party.
    In stegade gästerna på parketten. Där kom tjejer med
    tuperat hår och röda skor med sylvassa höga klackar.
    De hade med sig skivor. Skivor som gällde. Singlar.
    En av dem var röd den med. Sån´t minns man.

    Porslinsfiguren och den vita spetsduken makades undan från radiogramofonen. Locket öppnades och på den tunga skivtallriken och med ett nåltryck av endast 10 gram, spelades den röda skivan.

    Det var Twistin´Patricia.

    Jag har alltid frågat mig, varifrån kommer detta?
    Nåväl gode Micke ger oss rätt spår och nästan hela sanningen.
    Det är visan Cielito Lindo av mexikanen Quirino Mendoza y Cortés. skriven 1916 (enligt vissa källor, enligt annan 1882)
    Musik och text grundar sig på en visa från Andalusien i
    Spanien. Där har den funnits omätligt långt tillbaka.
    Cielito Lindo kan man höra med tre tenorer från den vanligaste livekonserten. Den i Rom.
    Hur har då detta hamnat på en röd single i Sverige 1962 ?
    Först finner vi sången med Alma Cogan. Då heter den You, Me and US, inspelad 1957.
    Därefter händer intet tills en herre gör en engelsk text
    av Cielito Lindo, döper om henne till Patricia och förflyttar henne från de mexikanska bergen till hala twistgolv.
    Denne herre arrade också något musiken.
    Denne herre är upphovsman till Jerrys Twistin´Patricia.
    Denne herre hette Ray Maxwell.

    Antagligen har någon, nu bortglömd, spelat in Twistin´
    Patricia före Jerry. I så fall Vem ?

    VEM VAR RAY MAXWELL ?

    Det är frågan. Någon här som vet ?
    (Vem producerade första Jerry-plattorna, denne kanske vet, eller någon från Sonet)
    Vet Du ?
    Trevlig vecka !

  4. susanne said,

    04.07.08 at 3:35 e m

    hej är det någon som vet vad låten heter med jerry som sjunger robert wells på piano o peter fältskog på trummor tack på förhand/susanne

  5. sven-gunnar said,

    05.21.09 at 10:39 e m

    Hej Susanne! Låten som jerka sjunger tillsammans med Robert Wells och Peter Fältskog heter ” I wanna fall in love again” finns på singel ,men även på ett LP album som heter ” One and One! Mvh Sven-Gunnar

  6. Henrik Sekander said,

    03.19.10 at 1:46 f m

    Jag jagar febrilt efter några få stackars objekt som saknas på fullängdsfronten med Jerry Williams.
    Därefter ska jag ta tag i singlarna.
    Så mejla mig hemskt gärna om ni har något!
    http://spreadsheets.google.com/pub?key=ppGkzccnWvPIb0SM_XpcubQ&single=true&gid=0&output=html kan ni se vad jag har och inte har.
    Det som är rött eller inte ännu står med på listan är jag intresserad av!

  7. Hans-Erik "Hasse" Hansson said,

    01.11.18 at 8:26 e m

    Hej!Jag har undrat i flera år,på om det finns mer än Jerry som spelat in ”Nuber One”,som finns på hans första LP,och även ”Come A little Closer”,som är på Lpn’ God Bless Rockn’ Roll.Kanske dessa låtar var skrivna enbart för Jerry,men nån’ cover borde väl finnas.Skulle bli evigt tacksam för all hjälp här.Ps.har varit i kontakt med hans bolag,och dom hänvisa till Google!!??Mvh Hasse!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *