1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 4,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.28.08

Svenska LP-skivor # 37 Ola Magnell – Påtalåtar 1974

Posted in Min blogg at 2:46 f m

KANSKE SÅ NÄRA EN BOB DYLAN I SVENSK TAPPNING UTAN ATT FÖR DEN SAKENS SKULL LÅTA SOM BOB DYLAN SOM DET BARA GÅR ATT KOMMA!?

magnell.jpg

Med ovanstående lätt kryptiska rubrik så försöker jag säga att Ola Magnell snarast är en artist som arbetar som Bob Dylan, men inte nödvädigtvis en som försöker att låta som Dylan. Nej, Magnell största Dylan-lån är nog inspirationen till att skriva sina texter. Ofta lysande, bitvis rent genialiska i sitt enkla bildspråk med rim som är så enkla att man förvånar sig över att man inte kom på dom själv.
Musikaliskt så är nog Ola Magnell för många lite mer svårsmält. Ingen som man tar till sig direkt, en del lyssnare vänder sig kanske om redan i dörren med ett konstaterande om att där nog inte var nåt för dom…
Att fördjupa sig i Magnells verk är ändå en klart givande resa, som så ofta med intressanta artister så växer det hela lite grann för var gång som man hör hans musik.

En jämförelse med Ulf Lundell blir nog i alla händelser helt ofrånkomlig. Och…vad säga?
En lågmäld försynt Magnell med konstnärliga ordlekar tolkat via ett försiktigt utspel vilket mer plockar fram texten än förhärligar artisten själv versus en Lundell, ständigt med ett starkt extrovert drag, med övertolkning närmast som en personlig stil och med texter som – hur genialiska dom än är – svårligen kan rubriceras som finstämda ordlekar.
Ja vad säga? Dom dök ändå upp ungefär samtidigt, har ungefär samma rötter. Båda använder musiken mer som en kuliss för sina texter. Båda skriver sina texter och sin musik själva. Nånstans där stannar väl också likheterna…
Nu kör vi igång med den här skivan:

OLA MAGNELL – PÅTALÅTAR 1974 Utgiven på Metronome

SIDA 1

1) Korn Och Timotej
Visst, trots allt som jag skrev i ingressen, det här startar med en komposition som är väldigt mycket Dylan, en Dylan från epoken runt New Morning och Nashville Skyline. Befriande nog så sjunger ju Magnell alltid som Magnell så det känns ändå hela vägen äkta och autentiskt.
Texten är helt lysande! Exempel:
”Färden den är hård, mot vår kyrkogård
samma färd men inte samma tur
nån behöver vård, nån ett ett bluesackord”.
Enkelt men mäktigt.

2) Blus-Blues
Sedär Stjofön! Ingen mindre än din gamle kumpan Linus gästar på munspel!
En lite udda blues med lite ojämna vändor, något som bara gör den än intressantare. Schaffer drar iväg ett gitarrsolo som jag aldrig har hört från honom varken förr eller senare. Han verkar väldigt inspirerad.
Texten, känns kanske inte såå aktuell idag…

3) Vals I Hades
Spännande, fantasieggande komposition och med ett snyggt arrangemang av Björn J-son Lindh med omisskänneliga Frank Zappa-influenser. Är nog utan tvekan min favorit på skivan.
Mycket fin, lite drömsk text.

4) Mannen I Mig
Dylan-cover, från New Morning-plattan på låten The Man In Me. Ola gör den ändå utan tvekan på Olas eget sätt.
En bra översättning.

5) Kathy’s Sång
Paul Simon-cover den här gången, och en av Simons bästa låtar dessutom. Från dennes ”Paul Simon Songbook” och från Simon & Garfunkels ”Sound Of Silence”.
I alla händelser så gjorde Magnell här en otroligt bra översättning. Han ändrar texten lite lätt där det passar, behåller essensen och kvar finns en översättning av högsta litterära kvalitet.

6) Medan Hökarna Kretsar
Sjyssta ”wha wha-licks” av Schaffer i inledningen. Linus på munspel igen och som vanligt en trygg, stadig Stefan Brolund på bas.
Musikaliskt en skaplig låt med en hyfsad melodi.
Texten däremot, uppenbarligen om Nixon och Vietnam, är rent av lysande, invävd som den är med en beskrivning av hur vi har det i vårat trygga stabila folkhem där inte mycket av våld och terror förekommer. (Skulle inte ha skrivits efter Palme-mordet…)
En stor knytnäve mot den tysta majoritetens likgiltighet hur som helst.
En liten känga kan kanske till och med skönjas i riktning mot Dylan och hans Blowing In The Wind:
”Men vinden ställer inte upp för någon intervju, den blåser inte liv i någon krater”

SIDA 2

1) Spaderkung
Sjysst gitarrspel – som på hela skivan för övrigt – av Ola.
En fin låt med än gång en väldigt välskriven text.

2) Grodperspektiv
Musikaliskt inte mycket att fördjupa sig i men en av skivans allra bästa texter.
Jag måste medge att jag innan jag återigen fördjupade mig i den här skivan, efter sisådär 34 år, inte hade insett vilken fantastisk ordsmed han är den gode Magnell. Jag är djupt imponerad av texter som denna!

3) Tjimåblängpartaj
Musikaliskt, tja…
Textmässigt ytterligare ett litet mästerverk. Det slår mig under lyssningen av den här skivan att många av de större sångförfattarna som kom fram i rampljuset 10-15 år senare och fram till idag helt klart växte upp med, bland många andra, även Ola Magnell. Plura, Stefan Sundström, Winnerbäck, Johan Johansson alla dom och många fler har uppenbarligen hittat mycket av sin låtskrivarinspiration hos Magnell.

4) Påtalåten
Helt suverän halv-instrumentell version av Olas stora hit från två år tidigare! Lyssna noga, det är faktiskt ett riktigt kul spår när man väl vant sig vid att det inte är orginalversionen. Det händer saker hela tiden inne i låten, men vad det är kan vara lite svårt att höra först.

5) Man Ska Vara Två
Ytterligare en liten ordlekspärla från denna LP.

6) Sångerna Vrenskas
En av de musikaliskt mest intressanta låtarna på hela skivan. På min ranking nummer två efter Vals I Hades.
Textmässigt mycket fin, och med en uppbyggnad tveklöst inspirerad av Dylans lite mer episka verk.

Summa summarum en lite-upp-och-ner skiva. Texterna är rakt igenom lysande, genomarbetade men aldrig nån gång ens snuddande vid att vara överpretentiösa.
Musikaliskt kan dock det hela diskuteras en hel del. Ett bra kompband som det som finns på den här skivan gör att inget kan bli taffligt eller tveksamt. Arrangemang och producering av J-son Lindh samt inspelning Michael B. Tretow stärker ju även det aktierna för att det hela i slutändan kommer att låta superproffsigt.
Frågorna som då kvarstår är: Är Ola Magnell en bra sångare och är det starka kompositioner de som finns på LPn?
Tja, Magnell är, som jag skrev i ingressen, en tolkare av sina egna texter, ingen stor sångare. Låtarna är mest till för att skapa en stämning som ska illustrera texten lite djupare. Inget mer än så. Det blir oftast helt O.K., någon enstaka gång kan sången låta så pass sur och tveksam att det är risk att man får ur sig ett ”Hmmm…” men dom tillfällena är inte så värst många. Det mesta passerar, han är en habil sångare, men inte just mer än så.
För dom som älskar Magnells texter – och det finns det all anledning att göra – så är det nu ändå så att hans sångrösts kvalité är av sekundär betydelse.
Helheten betyder så mycket mer.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga

Popularity: 41% [?]

8 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    03.01.08 at 12:24 f m

    Håller med om att Magnell är bland det bästa svenska vad gäller rockigare trubadurer, och bra mycket tyngre än Lundell som ju inte gjort mycket värt att yvas över. Stack man ut nacken där tillräckligt långt tro?

  2. Jolli said,

    03.03.08 at 7:14 e m

    Fan vad länge sen jag hörde den här skivan nu, måste verkligen ta fram den igen! Den är riktigt bra faktiskt, en av de skivor jag har haft längst och fortfarande lyssnar på.

    Jag kan ändå tycka att Magnell’s röst har en viss charm även om den inte är..hm… särskilt bra, alltid.

  3. RonnyBGoode said,

    03.04.08 at 9:59 e m

    Säga vad man vill om Lundell men han har ett Dylan-komplex som inte är av denna världen. Jag har aldrig riktigt begripit mig på hans storhet. Sången är så mycket Dylanplagiat det kan bli och texterna: tja, what’s the big deal? Ola Magnell, däremot, tycker jag har gjort en hel del minnesvärda låtar. Kanske ingen stor sångare heller, nej. Men det kan man väl inte direkt beskylla Dylan för att vara heller? Men han skrev bra låtar åt Manfred Mann och andra….

    Jag har förresten länkat till din sida från min blogg http://ronnybgoode.blogspot.com Just nu kör jag en vinyltävling med valfria vinylskivor för 500, 300 och 200 kr och den går ut på torsdag den 6 mars. Bara att besvara tre mycket enkla frågor på http://ronnybgoode.blogspot.com/2008/02/vinyltvling_21.html

    Vi ses väl i Solna på lördag?

  4. eltonbonn said,

    03.05.08 at 10:28 f m

    Ola Magnell är min favorit bland svenska artister. Som kompositör tycker jag att han nådde sin höjdpunkt med ”Gaia” som innehåller ”Fältekot”, ”Trasten” och framför allt ”På älvors vis”, som jag inte kan få nog av.
    ”Slumrande och stum
    Sitter jag i denna tysta timma
    I min tankeslum
    Där tonen tärs av tidens tand….”
    Lyssna och njut!

  5. Gubben Bäckman said,

    03.05.08 at 1:50 e m

    Vem fan är egentligen den här Tjofjön Presley?
    Med åsikter och, tydligen, kunskaper som defintivit ligger ljusår över den sedvanlige nördens. Speciellt vad gällerr Shanes, alla gamla lappdjävlars helige graal.
    Min teori är nu att Tjofjön i själva verket är Tor-Erik Rautio in disguise. Alltså Shanes original-trummis.
    Som jag för övrigt senast såg i det extremt eminenta afterski-bandet ”Torra, Still Fresh & Young. I Björkliden. För sisådär 15 år sedan.
    Sedan dess tycks han ha gått under jorden. Varken jag eller Lisbeth Salander har lyckats hitta ett enda spår.
    Förrän nu.
    Som anonym kommentator av sitt gamla bands stapplande steg mot den avgrund som sedermera uppenbarade sig i form av L. Grahn och K. Sundqvist.
    Det är ju patetiskt.
    Torra: träd fram och stå för det du gjort!
    Som den gång i Bildjournalen du gav oss oskyldiga ungdomar rådet att tvätta håret i öl.
    Kan du nu ta ansvaret för att jag, och många andra, då köpte våra första öl och snabbt insåg att det var mycket roligare att dricka dem?
    Vågar du?

  6. Stjofön Presley said,

    03.06.08 at 10:06 f m

    Mellanölet hade jag inget att göra med. Ja, då menar jag beträffande inflytande, i alla fall inte mer än det egna influtna. Å andra sidan hann det bli några stycken under de gyllengula åren. Men skyll inte på jag, du. Du Gubben Bäckström får nog lov att tvätta din egen byk utan att dra in övertecknad. Å gör det för all del inte i mellis. Det blir billigare med Surf!
    Min identitet vill jag inte avslöja, mer än att efternamnet nog kan antyda ett och annat. Du kallar mig Tjo Flöjt, och får det att låta som en simpel Janne Wängmanhistoria. Någon Torra är jag inte, och inte någon Torris heller. Apropå det Micke, när kommer recensionen av Dorris Give you give the world some love to-da-da-da-day, baby?

  7. H said,

    10.17.09 at 9:24 e m

    Det verkar som att det var långt över ett år sedan denna skrivelse ovan publicerades, men jag finner den ändå aktuell, vilket lite långsökt kanske bevisar att herr Magnell är tidlös på alla plan?

    Nåväl, till saken: Min arma moder försökte ta sitt liv för bara två dagar sedan. Det har medfört att jag för närvarande befinner mig i en djup depression (Eller vi kan använda karaktäristiken: ”Lessentankar” om ni så vill; jag sitter med lessentankar – det klingar gott).
    Som alltid när jag är nere så brukar jag lyssna på Ola Magnell, hans musik är ett ljus i den svartaste natten. Och innevarande kalenderdatum överträffade han sig själv:
    ”Men i den svartaste timmen, min vän
    Finns så mycket att lära
    Då är gryningen nära
    Då ska dagen snart randas igen” (Ur: Fältekot)

    Blott fyra rader tände ett stearinljus i min mörka tankeslum. Och den som skrivit raderna?
    Ola Magnell, vem annars?!

    Tack för mig och far i frid. Bloggskribent som läsare.

  8. Göran said,

    09.06.11 at 6:30 e m

    ”Vällingklockan” från plattan ”Höstkänning” har alltid varit min favorit med Magnell. Vilken otroligt bra text och vilken underbar melodi :)

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *