1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.22.08

Svenska LP-skivor #33 The Streaplers Three Steps To Heaven 1965

Posted in Min blogg at 4:09 f m

DANSBANDET SOM ROCKADE NÅGRA SOMRAR TILLS DEN SVENSKE KUNGEN AV ROCK ’N ROLL ABDIKERADE!!!

gert-1.jpg

Shanes Staffan Bergren är – som ni redan vet vid det här laget – enligt mig ett av svensk rocks borttappade genier. Fler fanns det, ingen tvekan om det.
En till av dom som, enligt mig, knackar på dörren till bortglömda geniers klubblokal är – håll i er nu – kvällspressens V75-expert och schlagertransornas räddare i nöden: med andra ord ingen annan än Göteborgs rockande konung Gert Lengstrand!
”Men vad nu då? V75?
Är det DEN Gert Lengstrand som tippar V75 i Expressen som är samme Gert Lengstrand som ett kort tag var sångare i Streaplers?”
Jajamännsan! Just han!
”Schlagertransornas räddare? Vad menas?
Kan vi få en förklaring?”
Här kommer den:

Jo, år 1999 så vann Charlotte Nilsson, numera Perelli, Eurovision Song Contest för Sverige. Året innan, 1998, så hade den – som namnet berättar – över hela jordklotet kända transvestiten/könsbyterskan Dana International vunnit samma tävling. Enligt tradition så delar vinnaren för året innan, som ju per automatik tillhör värdnationen, ut priset till segraren för innevarande år. Alltså, Charlotte Nilsson skulle som segrare i 1999 års tävling i Israel få ta emot priset från segraren från tävlingen året innan Dana International.
OK?
Alltså, puss och kram hit och dit och glädjetårar från Charlotte, och se där kompositören upp på scen, och även så författaren av den engelska texten, nämligen ingen annan än pensionerade rocksångaren numera journalisten Gert Lengstrand. Och DÄR, där kommer Dana International trippande i högklackat med en t-u-n-g pokal i handen för att överräcka den till allas vår Charlotte. Javisst, men NEJ! Hon snubblar i sina stilettklackar med den ack så tunga pokalen i handen! Men vem är då inte där i sin stiliga svarta kostym med en räddandes famn om inte gamle Streaplersräven Gert Lengstrand! Så där, för någon sekund, så hade Mule Skinner Blues-Gert en internationell drag-queen i sin famn…

Bortsett från allt det här så var Gert Lengstrand ungefär 35 år tidigare en förbålt bra rocksångare, en av de bästa som vi någonsin haft i det här landet. Med Streaplers så spelade han in ett knippe av fina rocklåtar. Diggety Doggety, Mule Skinner Blues, Rockin’ Robin och Short Fat Fannie räcker gott och väl för att för alltid kvalificera sig som en av Sveriges rock-kungar. Otroligt driv i rösten och rytmen, enorm förmåga att leka med rösten (som i exempelvis Mule Skinner…), hela tiden med ett slags glimten i ögat när han sjöng. Det hörde jag redan som åttaåring, när jag första gången hörde Mule Skinner Blues.
Med andra ord, han hade ett väldigt naturligt uttryck som rockare. Inga stora åthävor. Precis som alla stora sångare så lät han låtarna leva genom honom, men på ett sätt så att dom kom ut med en omisskännlig prägel av just Gert Lengstrand.
Överord?
Nix.

Att sen Streaplers ”cred” som rock- och popband försvann all sin kos efter Gerts avsked 1966 understryker väl bara att han var just den som han var. Gruppen blev ju mer eller mindre en katastrof efter Gerts avhopp som tyvärr drabbade oss pop- och rockentusiaster med svensktopphits som Lady Banana och annan smörja (dom kunde väl ha hållit sig till sina dansbandsspelningar!).

Men den korta, lilla tiden med Gert som Sveriges rockkung under ett par år kan ingen ta ifrån vare sig oss Streaplers eller Gert själv!

Länge trodde jag att Gert var en riktig hårding. Han ser väldigt dryg ut på så gott som alla foton med honom och de övriga grabbarna i gruppen. Armarna i kors och den mörka blicken rakt in i kameran. Och hans sätt att sjunga med den där lätt nonchalanta ”laidback”-attityden och glimten-i-ögat-tonen, som blev hans signum, fick mig länge att tro att han på riktigt var en tvättäkta raggartyp som gärna lät högern tala om det var nån som tjafsade i mer än två minuter. Senare har jag fått mig beskrivet att Gert var en blyg, tystlåten och tämligen så intellektuell kille. En riktig mjukis helt enkelt…

För att krossa en myt till så är det inte sant att Michael Jackson gjorde en Streaplerscover, tyvärr… Rockin’ Robin som Streaplers hade en hit med
1965 (toppade hitlistan) kände många igen när Michael Jackson dök upp med den på Tio-I-Topp 1971. Det hade ju verkligen suttit fint om det hade varit sant att Jackson hade lyssnat på göteborgarna, men även Streaplers version var ju en cover…Nu var det väl inte så många som trodde att det var så ens då, men det är ju alltid kul att spåna på udda uppslag…

Jo, då. Det kommer en recension också, och det blir på Streaplers andra LP. Three Steps To Heaven.

STREAPLERS THREE STEPS TO SWEDEN!!! Utgiven 1965 på Columbia

SIDA 1

1) Rockin’ Robin
Kanonversion av Bobby Days (alias Robert Byrd) hit från 1958. Riktigt bra tryck i kompet, orgeln och, framför allt, Gerts sång.
Jag kan nog drista mig till att säga att Streaplers version är minst lika bra som orginalet…

2) Three Steps To Heaven
Inte är det Cochran men banne mig helt O.K.!!!
Är det Bosse Winberg på gitarr då? Det låter inte som det brukar göra så det skulle kunna vara Bosse. Nej det är ju inte det! Ena Streaplers-tvillingen Göran Liljeblad, gitarristen i gruppen, var helt enkelt borta på militärtjänstgöring under inspelningen av den här låten Men, det VAR inte Bosse W. som hoppade in som vikarie för Göran, utan en kille vid namn Lennart Hansson, en gitarrist uppenbarligen starkt influerad av den då redan världsberömde Winberg…

3) Pistol Packin’ Mama
En av Gene Vincents bästa låtar, dock inspelad av Al Dexter redan 1943.
En riktigt bra version av göteborgarna. Snygg orgel av Lasse Larsson. Återigen så övertygar Gert riktigt ordentligt.
Skulle vara Chuck Berry-inspirerad…Jo, några spår av Memphis Tennessee går kanske att hitta…

4) Do Wacka Do.
Roger Miller-cover. Har ej hört orginalet men det här kan knappast vara så värst långt från Millers version i kraft och styrka. Kanoninsats på sången.

5) Twenty Miles
Cover på Chubby Checkers hit från -63. OK, det här är inte Chubby, men det är klart godkänt.

6) Busted
Jag kanske låter tjatig med mina hyllningar, men det här är bra! Tidig svensk rock, enkel, snyggt spelad, inga krångligheter och så en sångare som verkligen vet hur såna här låtar ska sjungas. Visst, det går alltid att säga att orginalet nog var bättre, men det hindrar inte det här att ändå vara snudd på lysande!

SIDA 2

1) Yes Tonight Josephine
Cover på Johnny Rays hit från 1957.
En av Streaplers mer välkända låtar som dock, märkligt nog, aldrig tog sig upp på någon lista.

2) What To Do
Lasse Larsson, vid den här tiden degraderad till ”bara” organist, hade innan Gerts intåg varit dess leadsångare. Att denne är en utmärkt sångare visade han med all tänkbar tydlighet under sin tid i Jackpots. (Mer om den remarkabla gruppen senare i serien, jag lovar.) Att Lasse redan var en sångare av högsta klass visar han klart och tydligt i denna version av Buddy Hollys What To Do. En riktigt, riktigt bra version dessutom…En av plattans absoluta höjdpunkter. Lysande. Snudd på bättre än orginalet…tro mig.

3) A Tribute To Dracula
En av alla dessa låtar i fotspåren av Monster Mash. Inget för mig men helt O.K. framfört.

4) Gonna Do Something About You
En låt av Eden Kane. Ingen hit i vare sig Sverige, England eller USA, jag vet faktiskt inte om han nånsin spelade in den själv. Heders hur som helst till göteborgarna att de inte tog den enkla vägen med låtar som alla redan kände till, utan t.o.m. valde något så obskyrt som detta.
Hur som helst kanske ingen av skivans höjdpunkter även om det är ovanligt röjigt och rockigt. Sången givetvis kanon.
Visste ni förresten att Eden Kanes brorsa är den Peter Sarstedt som toppade hitlistorna världen över med Where Do You Go To My Lovely? Tredje brorsan Clive var dessutom sångare i engelska Dee Jays som bosatte sig i Sverige under ett par år på 60-talet!

5) Another Saturday Night
Nja, här blir det ju svårt. Att jämföras med Sam Cooke blir för nästan alla ett nederlag. Så ock för Streaplers, men med flaggan i topp. Det blir ändå det som är närmast Streaplers som de kom att låta 3 år senare. (Tjille-tjille-vipp bom-bom-bom-bom…).
Nej, nu var jag hård. Det här är oerhört mycket bättre, det är bara inte alls i klass med Cookes orginal!

6) Short Fat Fannie
Och så avslutas alltihopa med en riktig rockrökare, Larry Williams Short Fat Fannie från 1957! Jag sticker fram hakan och säger – återigen – att det här är riktigt bra, snudd på lysande!

Summa summarum så är det här en klart godkänd svensk rock-LP. En skiva från den tiden med något så unikt som inte en låt som faller ur ramen! Faktiskt inte ett bottennapp, inte ens den lite lätt tramsiga ”…Dracula”. Möjligtvis då Another Saturday Night, men det är inte dåligt, bara lite intetsägande.
Jämfört med Shanes första och Lee Kings andra LP, båda recenserade här nyligen, så är den här skivan på nästan alla sätt väldigt mycket mer homogen, välinspelad och väl sjungen och spelad. Ljudet är genomgående väldigt snyggt och fylligt. Märkligt att exempelvis Mascots Ellpee var så katastrofalt inspelad och Lee Kings så uruselt mixad medans det här låter helt O.K. plattan igenom.
Sången är ett annat trumfkort! Där Shanes stötvis, här och var, fick fram en passage där det funkade så sjunger Gert med självförtroende och övertygelse plattan igenom.
Visst, den råhet som både Tages och Shanes kunde plocka fram när som helst är man milsvida ifrån, inget att snacka om. Och Mascots prestation att skriva allt material själva och snyggt arrangera rubbet försöker ju Streaplers inte ens att göra.
Det är mycket safety first över kompet, men här och var så glimrar Lasse Larsson till med ett solo, men ändå långt ifrån de snudd på mirakel som Staffan framförde i Shanes. Självklart.
Det ÄR ändå en väldigt bra genomförd svensk rockskiva med en lysande sångare som sätter sin egen prägel på i stort sett allt det han gör. Så slutbetyget blir högre än för flera andra 60-talsplattor som har förekommit här den sista tiden! Tycker ni att det är uppåt väggarna så skriv en kommentar!
Slutbetyg: En stark TREA av fem möjliga!!!

gert-2.jpg

Popularity: 51% [?]

14 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.22.08 at 9:31 f m

    Streaplers, ja… Det var ett riktigt raggargäng. När andra band föll i farstun för den nya engelska vågen, då fortsatte Streaplers med sin 50-talsrock. Egentligen rätt så lik den stil Hep Stars begagnade sig av, men så otroligt mycket bättre. Bara lyssna på Rockin’ Robin så är det självklart.
    Samtidigt får vi inte glömma att göteborgarna var så pass framåt att de, så vitt jag vet, var det första svenska band som spelade in en Dylanlåt. De gjorde, om jag minns rätt, en riktigt skaplig version av The times they are a-changing.
    Kul att du tar upp dem.

  2. Micke said,

    02.22.08 at 1:06 e m

    Tack Sjofön!
    Det är alltid lite oroligt innan jag klickar fram vad du har att säga. Du har – precis som jag – väldigt bestämda åsikter om det mesta, och förr eller senare kommer du nog att idiotförklara mig.
    Men…återigen så är vi på samma bog. Visst, jag tog inte ens upp jämförelsen med Hep Stars, den matchen vann ju Streaplers innan den ens började.
    Och nog var väl Gert Lengstrand en lysande rocksångare?

  3. Stjofön Presley said,

    02.22.08 at 1:28 e m

    Absolut! Lengstrand hade dessutom förstånd att lämna skutan i tid. Förresten, de hade en bra trummis i bandet. Hette han inte Bjarne Norlin eller något liknande? Och tvillingbasisten hade en fiolbas långt innan man såg en sådan på McCartney. Jag minns att musiktidningen Höga Nöjet hade bilder på bandet, och jag funderade över vad sjutton det var för märklig utformning på basen.
    Men hur fasen kunde de vara tillräckligt smarta för att ge sig på Dylan redan 1965? Innan Manfred Mann gjorde Just like a woman, och innan Dylan blivit riktigt elektrisk. Någon som vet? Lengstand! Fram med ett svar!!!

  4. Micke said,

    02.22.08 at 2:46 e m

    Ja, Gert! Inte bara tjuvläsa och gotta sig åt allt beröm! Nu får du ge oss lite svar också!!!

  5. Stjofön Presley said,

    02.22.08 at 4:27 e m

    Pratade just med Gert, och visade honom till sidan! Nu får vi hålla tummarna för att han greppar tangentbordet och berättar om var han hittade Dylan, Rockin’ Robin, Muleskinner Blues och annat, samt varför han la ifrån sig sångmicken i Streaplers.
    Som sagt; håll tummarna!

  6. Gert said,

    02.22.08 at 4:54 e m

    Tack för allt beröm. Times They Are A-Changing spelade in för att jag hade den med Dylan och gillade låten. Jag var en skivnörd på den tiden och köpte plattor direkt frän England. Det var därför vi ”snodde” så många bra låtar och fick ”cred” för dessa i Sverige. I början av 60-talet hade de flesta inte en aning om vem Eddie Cochran var eller Bobby Day eller Fendermen etc. Jo, Eden Kane som vi träffade och kompade redan 1961 har sjungit in Gonna Do Something Aboút You. Att jag skrev A Tribute To Dracula beror på att han – Dracula – var min idol på den tiden. Jag gillade monsterfilmer och framför allt låten Monster Mash. Jag kan hålla med att det är ljusår mellan mej och Sam Cooke men jag gillade låten och ville göra en annan version än orginalet. För det kan man ju inte efterlikna. När vi snodde Short Fat Fannie så var det helt enkelt så att jag hade plattan med Larry Williams. Den fanns knappt att få tag i Sverige på den tiden. Så de flesta låtar, även från vår första LP berodde helt enkelt på mitt skivintresse och att jag köpte dem direkt från England. Dessutom lyssnade jag mycket på Radio Luxemburg. På den vägen är det. Jag är fortfarande ute och rockar och skall sjunga i Solna den 12 april. Har haft samma repertoar i 50 år men låtarna håller ju ännu. Att jag skriver trav beror på mitt andra intresse förutom musik. Jag ville nämligen bli journalist vid 15-års ålder men valde musiken först. Något jag aldrig ångrat. Att jag skrivit över 500 schlager- och dansbandslåtar ser jag bara som entreprenad. Men det har också gått bra med Hits som Växeln Hallå, Eloise och Tusen och en natt för att nämna några.
    Mvh
    Gert Lengstrand
    ex-sångare i Streaplers sedan 1959.
    PS Gitarristen – tvillingen – heter Göran Lileblad och den gamle trummisen Bjarne Lundqvist. Rätt ska vara rätt. DS

  7. Micke said,

    02.22.08 at 7:35 e m

    Tack så väldigt mycket Gert för att du skrev in en så pass utförlig kommentar!

    Min recension skrev jag i natt mellan 01.00 och 04.00, en del fel smyger sig oundvikligen in när man helst bara vill gå och lägga sig. Visst vet jag vad tvillingarna heter i efternamn, vem gör inte det som skriver om svensk 60-talsrock – men ibland blir det fel. Jag brukar börja den nya dagen med att korra det jag skrivit kvällen innan. Jag hann inte i morse…Jag gjorde det nu i stället och hittade lite upprepningar och syftningsfel och ett Liljefors i stället för – som det ska vara – Liljeblad!!!

    Hur som helst: du VAR verkligen den bäste svenske rocksångaren på 60-talet. De övriga må till och med ha hetat Williams, du var ändå bäst!

  8. Lennart Wrigholm said,

    02.23.08 at 9:13 f m

    Roligt att Gert själv tog sej tid att kommentera inlägget om hans gamla gäng, The Streaplers.
    Vill också upplysa om att det finns inte bättre interjuorbjekt än herr Lengstrand. Jag vet, eftersom jag gjort några radioproduktioner med honom. Ställ en inledande fråga, sedan är karl´n självgående i minst en halvtimme. Han stakar sej aldrig, är alltid verserad, hans story är genomtänkt och man behöver aldrig göra minsta klipp.
    Dessutom var det så att Streaplers var ett helsikes bra rockband så länge Gert fanns med. Jag vet, jag såg dem åtskilliga gånger.

  9. Gert Lengstrand said,

    02.27.08 at 12:47 e m

    Hej på er!
    Det var väldigt var det öses beröm över mej som hunnit bli 65 år gammal. Men jag är som sagt ”still going strong”. Kul att Lennart Wrigholm hörde av sej. Jag kommer ihåg honom mycket väl. Vi träffades några gånger på Sveriges Radio, kanske i herr Burlings rum, där jag höll till under en sommar. Gjorde förresten en del egna radioprogram 1966. En rättelse gällande låten Three Steps To Heaven. Det är INTE Lennart´”Klimpen” Hansson som lirar gitarr utan Göran Liljeblad. Lennart medverkar på Times They Are A-Changin´. Jag vet, jag var med.
    mvh
    Gert Lengstrand

  10. Olle said,

    02.27.08 at 5:27 e m

    Hej Gert och ni andra! Kanske inte rätt forum men vore kul att höra historien hur du nobbade Rod Stewart och Faces den där kvällen på Opalen. Är säker på att Micke och Lennart skulle uppskatta den.
    Jag hörde dig berätta den på 60-tals kvällen i skolan i Redbergslid förra året. Vill också passa på att tacka dig för att du hittade Tiny Goddess till Jackpots.
    Hälsningar
    Olle i Göteborg

  11. Gert Lengstrand said,

    03.05.08 at 2:50 e m

    Hej Olle och ni andra!
    Jo ,jag träffade som sagt Faces i baren på Opalen i slutet av 1968 eller möjligen i början av 69. Blev bjudna till deras bord och dom ville att jag skulle bli nån form av deras svenska manager och att jag skulle boka jobb åt dom. Jag ville tänka över saken men beslöt mej för att nobba anbudet. Jag visste inte då att Rod Stewart och Ron Wood satt mitt framför mej. Kanske lite dumt att nobba om man tänker på potentialen på dessa snubbar. Men som sagt, dom var inte speciellt kända då. Ett roligt minne är det dock. Jag tycker fortfarande att Tiny Goddess med Jackpots är en av de bästa låtar som nåt svenskt popband spelat in under 60-talet. Dom gör den förbannat bra.
    mvh
    Gert Lengstrand

  12. Olle said,

    03.05.08 at 5:18 e m

    Hej Gert!
    Kul att höra från dig. Ja, ibland fattar man beslut som kanske inte alltid är de rätta. Jag var nog en av få som hade lyssnat på Tiny Goddess innan Jackpots spelade in den. Hade den på LP med den engelska gruppen Nirvana som skrivit både den och många andra fina pop-smycken. Jackpots version är dock överlägset bätre än originalet – och jag håller med dig – något av det bästa ett svenskt 6o-tals band spelade in. Francoise Hardy har också spelat in Tiny Goddess men jag har inte hört hennes version.
    Ser fram emot en ny Cue-kväll i augusti.
    Hälsningar
    Olle

  13. Peter Johansson said,

    03.30.08 at 11:19 f m

    Lördag 29/3. Sätter på en platta med Tages och slår mig ner i soffan. Då kommer småtöserna (3 och 5 år) in och skriker -Pappa, vi vill dansa rockenroll! Ok, bara att resa på sig fundera lämplig musik. Självklart! På med Streaplers! Diggety Doggety, Mule Skinner och Rockin Robin och ungarna och jag studsar runt i ett bubblande glädjerus. Dom tjuter ut sin lycka och ännu en generation har tagit denna odödliga svenska rockenroll till sitt hjärta.
    Tack Gert, fan va bra ni var!
    Peter

  14. Järven said,

    08.13.09 at 11:00 e m

    Hej Gert! Kul att träffas på Hotel Gotia på Kristi Himmelfärdsdag samt att tjöta
    lite musik med både dej och Robban Lövendahl.
    Eran show var enorm har aldrig upplevt något mera kul i musikväg.
    Mvh Järven Dansbandssångare Uddevalla

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *