1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.19.08

Svenska LP-skivor #31 The Lee Kings – BINGO!! for THE LEE KINGS 1966

Posted in Min blogg at 3:03 f m

LEE KINGS – BANDET SOM SLOG IGENOM VIA EN ”RÖSTKUPP”

lee.jpg

Lenne Broberg är troligtvis mest känd som mannen som 1968 dansade in i den svenska folksjälen med sin hit Mälarö Kyrka, en låt för övrigt skriven av den omåttligt populäre nyhetsuppläsaren Sven Lindahl.

Däremot är The Lee Kings, Lennes grupp innan Mälarö Kyrka, i dag mest ihågkomna för röstkuppen 1966 som förde deras låt Stop The Music rakt upp till första plats på Tio-I-Topp från en blygsam niondeplats veckan innan. (Röstkupp? Jo, Lenne och hans grabbar åkte till Malung där en del av omröstningen skulle ske i god tid ett par dar innan lördagen. En spelning på plats kvällen innan, där Stop The Music kördes om och om igen, skivsigneringar tillsammans med många handskakningar gav ett klockrent resultat: 99% av rösterna om jag minns rätt!)
Några dar senare diskades låtan och listan röstades om, men Lee Kings hade fått en publicitet som håller än i dag.
I gruppen så figurerade förutom Lenne även ett par andra välkända namn som Mike Watson, bas, och Bengt Dalén, gitarr.
Två LP-skivor han gruppen med innan man kastade in handduken. BINGO!! for THE LEE KINGS är den andra i raden och här kommer en recension av densamma:

lee-2.jpg

THE LEE KINGS BINGO!! for THE LEE KINGS

SIDA 1

1) It’s Not Right
Hyfsat stark inledning med sjysst sång, tolvsträngad gitarr och en låt i Beatles/Searchers-anda. Ingen märkvärdig komposition, men en skaplig start på skivan med sin kraft och energi.

2) Lost My Girl
Katastrofal mix med en gitarr vars riffande dränker i stort sett allt. Sången är här långt, långt tillbaka och dessutom med en massa reverb. Lost My Girl kunde ha varit bra, då spelet och sången är helt i sin ordning, men nivåerna på instrumenten sätter alltför många pinnar i hjulen för det.
Det låter bara inte bra helt enkelt. Ett stort nerköp jämfört med inledeningsspåret.

3) I Still Love You
Hm, känns mest som en ganska så meningslös låt, som ett utkast eller en demo. Hela tiden undrar jag när låten ska börja eller när hooken ska komma. Det låter nästan som ett spår från en Beach Boys-box med överblivet råmaterial. (Tänk om Brian Wilson hade fått sig en vecka med total ”brainstorming” på den här lilla skissen?)
Det låter mycket, mycket tunt så som det nu blev, trots att återigen sång och spel är helt klanderfritt. Borde kanske inte ha släppts på en skiva så som det låter här. Jag tror de flesta som hör detta spår bara känner sig förvirrade.

4) I’ve Got A Way Of My Own
Om något så är det i alla fall tvära kast mellan stilarna. Här hamnar vi rakt in i en Electric Prunes-cover! Jag har inte orginalet i färskt minne, det ska direkt erkännas, men det här låter mest som amerikansk folk/singer-songwriter a lá Pete Seeger, Kingston Trio eller Barry McGuire, om än lite tyngre. Inte alls tokigt. Sången sitter bra, mixen för en gångs skull hyfsad (det var ju för all del inte så många instrument att jobba med på den här låten…) men kompositionen i sig är väl ändå inte så upphetsande.

5) Tears Fell
Och så tillbaka till asken med demotejper! Alltså! Var det här ett medvetet stilgrepp, var det brist på låtar när LPn väl skulle pressas så att man var tvungen att ta allt råmaterial som fanns, eller blev det helt enkelt bara så här?
Nåja, det här låter ändå helt O.K., det är till och med en av de mer njutbara stunderna på plattan. Det är bara det att återigen så låter det mer som ett utkast en som en färdig låt. Klockar dessutom in på 1 minut 30 sekunder vilket bara ökar känslan av en liten skiss till nånting som aldrig blev av.
Kunde ha blivit kanon, men…

6) Give Me Just Another Beer
Ett försök till lite r&b. Habilt men känns nog alldeles för snällt för att tas på riktigt allvar. Som komposition så låter det mest som något som taget från frälsningsarmén eller sånt som man skriver på 3 minuter på fyllan en sommarnatt vid en lägereld.
Jo, Lenne och hans gubbar sjunger på en helt annan nivå än kollegorna från Kiruna – Shanes – men vad hjälper det när råmaterialet är precis så här spännande?

SIDA 2

1) Gonna Keep Searchin’
Snudd på riktigt bra! Tyvärr så ligger sången lite väl högt i ljudbilden, en del annat känns också obalanserat, annars hade det varit frågat om snudd på riktigt, riktigt bra! Lenne Broberg – eller är det Mike Watson den här gången? – fixar James Brown/Otis Redding-biten förvånansvärt bra! Det låter arrangemangsmässigt en hel del Jerry Williams om det här, och det kanske inte är så konstigt då kompositören Mike alldeles innan hade kompat just Jerry W. med sin grupp Hi-Grades på en folkparksturné.
Plattans röjigaste och svängigaste låt som kanske borde ha varit en ribba för det övriga på plattan i stället för ett undantag.

2) Smile For Me
Tillbaka till popen och till något som inte låter alls lika spännande som föregående. Återigen taskig mix med förvrängda nivåer på trummor, gitarrer och doa-tjejer. Hur man kunde släppa det här som A-sida på en singel är bortom min fattningsförmåga, framför allt som B-sidan Gonna Keep Searchin var så väldigt mycket bättre.
Singeln gick heller inte in på nån lista…

3) Don’t Go, Please Stay
Broberg var ju stundtals en riktigt, riktigt bra sångare. Hans lilla spröda vekhet i rösten skulle ha mått bra av att ha varit en aningens, aning mer nere i mixen även på den här låten.
Börjar det låta tjatigt det där med mixningen? Jo, men det är precis så som det är! Synd på rar ärtor. Anders ”Henkan” Henriksson, pop-Sverige skrek efter dig!
För övrigt är Don’t Go, Pleasanton Stay en snudd på lysande låt med en bitvis väldigt bra insats av Lenne. Kan vara plattans starkaste kort. Det är en utmärkt komposition, urläckert minimalistiskt spel från Mike Watson och Bengt Dalén och, som sagt, mycket fin sång.
Dock ett av de märkligare avsluten på en låt som jag har hört inom popvärlden. Nåja, det är väl bara positivt att allt inte går efter givna mallar…

4) Shake
Sam Cooke-cover. Samma låt som dök upp lite tidigare i den här serien fast den gången med Hep Stars på deras LP Songs We Sang 68. Alltid svårt att jämföra live och studio samt tjej och kille, men nog känns det här lite mer kontrollerat och behärskat än hepparnas version, på gott och ont.
Väldigt bra hur som helst.

5) The Trees Are Talking
Pop-svängen igen, och ett riktigt bottennapp. Det här låter återigen enbart som ett utkast, en demo på sin höjd. Broberg verkar mest bara kolla upp hur låten går och verkar dessutom ha hamnat helt fel i tonarten. Väldigt synd på något som låter som en intressant låt, nästan som ett försök till något tidgt psykedeliskt. Snygga gitarrfigurer från Bengt Dalén, men vad hjälper det? Befriande kort med tanke på hur det nu ändå kom att låta.
Den som bestämde att det här skulle släppas som A-sida på singel skulle nog utsatts för ett rejält korsförhör om vilka intentioner han eller hon egentligen hade…för VEM skulle gå och köpa den här efter att ha hört den på radio…?
Den floppade mycket riktigt också…

6) Why, Why, Why
Inleds med ett riff som är som snott från Stones 19th Nervous Breakdown. Inte speciellt imponerande sånginsats men en skaplig låt med hyfsat driv i kompet. Det blir ett habilt avslut på en som helhet ganska svajig platta. Låten var en av de tre från plattan som släpptes på singel. Den var för övrigt den enda som tog sig in på Tio-I-Topp, där den lyckades med att ta sig in på en 6:e plats. Den stannade dock blott en vecka på listan.

Summa summarum en i allra högsta grad ojämn skiva. Här blandas godkända insatser – på sida två främst – med några närmast obegripliga bottennapp. Lenne Broberg imponerar på mig nästan hela skivan igenom. Lite vek röst som dessutom ofta hamnar lite obarmhärtigt högt i mixen, med följden att varenda liten tveksamhet går fram väldigt tydligt – men det han gör, det gör han väldigt bra. Lenne var ju helt klart en ”riktig” sångare, kapabel att anpassa sig till olika typer av material.
Och det är just vad den är skivan består av: en massa ”typer av material”. Pop, folk, r&b, soul, entertainment o.s.v.
Ibland så blir det O.K., som värst rent av uselt. En röd tråd går bara inte att hitta och svagheten med det är att nog ingen som hörde den här skivan blev riktigt nöjd. Det blev inte jag heller. Det som är bra, ex. Don’t Go…, Shake eller Gonna Keep…håller hög klass, men det som drar ner på den här skivan, det drar ner nåt alldeles rejält.
Framför allt spelet men även sången är dock nästan konstant på hög nivå, det är mest svagt material samt dålig inspelning och mixning som gör att det stundtals helt enkelt bara inte låter bra.
Lenne Broberg gick bort så tidigt som 1991, blott 51 år gammal, men han lever hos oss i allra högsta grad. Kanske främst för sin Mälarö Kyrka men även för ett par bra insatser på den här
Slutbetyg: En TVÅA av fem möjliga!!!

Popularity: 43% [?]

20 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.19.08 at 1:41 e m

    Enbart för förryckta: Visst sjutton hade Lenne varit rockkung i Finland innan han slog sig ihop Lee Kings?

  2. Stjofön Presley said,

    02.19.08 at 2:14 e m

    I förbifarten: Bägge gitarristerna, Dahlén och Möller, spelade senare med Hanson o Karlsson, va?

  3. Galento said,

    02.19.08 at 9:06 e m

    Lite lustigt med en skiva från då, som man inte minns ett spån av.
    Däremot kommer jag ihåg att min granne hade plattan, men ingen ville lyssna på den.
    Så kan det gå.

  4. Micke said,

    02.19.08 at 9:15 e m

    Japp, stjofön, Lenne and the Lee Kings hade en karriär i Finland nåt år innan de slog igenom i Sverige 1966.

  5. Micke said,

    02.19.08 at 9:17 e m

    Nja stjofön, Möller spelade med i Hansson o. Karlsson medans Bengt Dalén sedermera återfanns i Fläsket Brinner.

  6. Micke said,

    02.19.08 at 9:27 e m

    Stjofön! Kan vi nu få reda på orsaken till psedunymen stjofön?
    För fem minuter sen så tittade jag lite förstrött medans jag pratade om något helt annat på omslaget till ett Tin-Tinseriealbum, Den Mystiska Stjärnan.
    Större delen av albumet var täckt av ett annat seriealbum så jag såg bara bokstäverna STJ.
    – STJ, tänkte jag, det är ju början på stjofön!
    Då slog mig tanken att inledningen på din psedonym kanske ska uttals sch och inte s-t-j!
    Med andra ord ungefär schofön, eller kanske till och med chaufförn!
    Du var med andra ord bygdens fyllechaffis, därav smeknamnet!
    Är jag helt ute och cyklar?

  7. Micke said,

    02.19.08 at 9:29 e m

    Du har faktiskt rätt Tommy, den är inte så mycket att lyssna på utifall man redan har hört allla derass förebilder…

  8. Stjofön Presley said,

    02.19.08 at 9:59 e m

    Micke! Bengan Dahlén var med på elektrisk fiol när jag hörde Hanson & Karlson i Boden 1968. Ville bara kolla om någon annan minns! Det kanske bara var ett inhopp för en kort turné, men medge att det är lustigt att bägge gitarristerna fanns med under olika perioder!
    Stjofön… Så här var det: En familj i hembygden (inte långt från spelstället Kalludden) hade två döttrar och en son. Någon av dem hade varit utbytesstudent i USA, och därigenom kom det sig att en ung tjej från staterna skulle bo med den familjen några veckor. Kan ha varit sommaren 66. För att förbereda sig på den långväga gästen talade familjen enbart engelska en kort period. Grabben i familjen hette Stefan, men modern tänkte inte på att det namnet förekommer i engelskan. När hon sedan ropade in sonen till middag blev det en märklig svenskelskifiering av förnamnet: ”Stjofön, it’s dinnertime!.
    Elaka som jag och mina bröder var kunde vi inte låta bli att ta fasta på namnet. I samma veva pratade vi artistnamn. Min äldre bror, som är stadigt byggd, beslöt att för hans del vore Big ett lämpligt namn. Eftersom Stjofön redan flöt omkring, och det stod Staffan i mitt prästbevis, blev det Stjofön Big (senare, lååångt senare, Presley!) Lillbrorsan fick naturligtvis namnet Little Big!
    Snipp, snapp, snut, nu är det sängdags alla läsare. I säääng!

  9. Lennart Wrigholm said,

    02.20.08 at 9:19 f m

    Lee Kings var ett helsikes bra band live men hade som så många andra band vid den här tiden svårt att överföra det till platta. Speciellt när det skulle handla om en hel LP.
    Dessutom hade de ett helsike med att få ihop material. Minns att deras första album innehöll ”three guest tracks by The Sunspots”. Gissa varför? Speciellt med tanke på att allt det Lee Kings material plattan innehöll redan var utgivet tidigare. Då på singel och EP.

    Dessutom, även om det hamnar lite utanför ramen. I Bob Dylans memoarers första del överraskar han förmodligen större delen av Dylanologerna med att utnämna Johnny Rivers version av Positively 4th Street till den bästa cover som någonsin gjorts av hans låtmaterial.
    Något som förmodligen höjde second hand – priset på albumet Realization med flera hundra procent.
    Om Dylan skulle utnämt den sämsta cover som någonsin gjorts av hans låtar så skulle Lee Kings ligga bra till. Deras version av Like A Rolling Stone måste förmodligen vara det värsta något Dylanmaterial råkat ut för.
    Särskilt med tanke på att Lenne säkerligen aldrig ens varit i närheten av ett textblad till låten. Värsta ”cowboy” – engelska jag någonsin hört.
    Verket finns på första albumet samt EP´n Stop The Music.

  10. Stjofön Presley said,

    02.20.08 at 9:54 f m

    Hoppsan! Det där låter intressant, Lenneversionen av Like a… vill jag verkligen höra. Någon som vet om den står att finna någonstans på nätet?

  11. Micke said,

    02.20.08 at 2:07 e m

    Tack Lennart!
    Ja du fyller ju bra i precis det som jag skrev: taskiga inspelningsmöjlighter och brist på bra låtmaterial.

    Angående Dylan-Rivers:
    Nu var ju hur som helst Johnny Rivers en kung på att göra bra covers, det som förvånart mig mest är att han har så liten cred för det i dag, om han ens har haft nån…
    Johnny Rivers är faktiskt en av de inte mer än 20 artister där jag samlar allt som denne har gjort.

  12. RonnyBGoode said,

    02.22.08 at 1:40 f m

    Visst var Lee Kings ett bra live-band och nog märktes en del Who-influenser. Sista gången jag såg dem var i Ljusdals Folkpark. Jag jobbade förresten ihop med Bengan Dahlén några år och han hade mycket kul att berätta bland annat om turnén i Finland ihop med Rolling Stones. Lee Kings hyllades som gudar medan finnarna hade betydligt svårare att ta till sig stenarna.
    Jag kör förrestren en liten tävling på min blogg just nu med valfria vinylskivor som priser. Kanske något av intresse?

  13. Micke said,

    02.22.08 at 4:11 f m

    Öhh…vilken blogg?
    Skriv gärna ut adressen!!!

    Svårt att tänka sig Lenne som Jaggers överman…
    Bengan var ju tung, men Lenne…nej, det går bara inte!
    Kul för honom i vart fall!!!

  14. RonnyBGoode said,

    03.04.08 at 9:46 e m

    Hej igen!

    Håller med: Lenne var nog inte direkt någon Jagger. Men å andra sidan vete tusan om Mick skulle ha klarat av att göra Mälarö Kyrka…
    Min blogg finns på http://ronnybgoode.blogspot.com och jag lägger in en länk till dig då jag har en hel del vinylälskare som brukar titta in.

  15. Stjofön Presley said,

    03.13.08 at 4:44 e m

    Suzie har lämnat Johnny och jorden! Fick just höra att hon härom dagen startat den långa seglatsen till fjärran kust. Hon bodde i Nordmalingstrakten, i landskapet Ångermanland, men i Västerbottens län.
    Suzie Watson, född 1946, var en gång gift med Mike Watson, som ju var basist i Lenne & The Lee Kings. Hon var ursprungligen från Holland, och hette Maria Pereboom. I mitten av 60-talet hade hon en riktig dunderhit med Johnny loves me.
    Bland hennes bedrifter må nämnas att hon i samband med The Beatles första Sverigeturné knuffade ned en berusad John Lennon i en swimmingpool på Hotel Foresta, Lidingö, när han försökte tafsa på henne.
    Någon gång när sångkarriären var över lockades hon till Nordmaling av forna kollegan Eleanor Bodel, som för övrigt arbetar inom Umeå kommun. Sedan tidigare fanns även Anna-Lena Löfgren i länet.
    Jag vet absolut ingenting om vad Suzie gjort de senaste åren. Tidigare har hon arbetat i köket på Olofsfors herrgård. Det är för mig obekant om hon fortsatt medt det under senare år. Om Suzie fortfarande sjöng ända till slutet höll hon definitivt en låg profil.
    Nöjessverige kan på goda grunder antas ha sorg, samt samfällt sjunga: Johnny L, Johnny O, Johnny V-E-S, Johnny, Johnny, Johnny – whoops! – Johnny loves me…

  16. Tobbe said,

    03.17.08 at 6:02 f m

    Tack för den fina texten om Suzie.

    Sorgerlig nyhet. Jag har sett henne på film, Ovanligt charmig tjej med glimten i ögat.

  17. Lennart Pettersson said,

    04.17.08 at 9:15 f m

    Maria ”Suzie” Watson. Född 1946-08-21 Död 2008-03-02

    Jag saknar henne si in i attan.
    Hon va en mycket nära vän till mej och min familj.
    Suzie och jag hade en liten fan-club som blomstrade upp tack vare att det släpptes en cd i Tyskland med hennes tyska låtar, som hon hann få 14 dagar före hennes död.
    Det va tack vare henne som jag hade denna fan-club, jag hade ständig telefonkontakt med henne och hon va och hälsade på mej flera gånger.
    Ett tillfälle är: http://www.osternarkebladet.se där kan man då söka på Suzie.
    De sista åren tillbringade hon i Olofsfors där hon jobbade som personlig assistent.
    Suzie va en mycket trevlig människa som bjöd på sej själv, så enkel och med båda fötterna på jorden.
    Hon sa vid ett tillfälle ”man ska väl inte bli snorkig för att man haft ett par hits, det vinner man ingenting på”
    Nog om detta.

    MVH Suzie International Fan Club
    C/O
    Lennart Pettersson
    Almsvägen 8
    715 72 Stora Mellösa
    lennart_johnny@home.se

  18. Ulla-Riitta Raitamaa said,

    01.27.11 at 12:11 f m

    Hi-
    who knows where Lenne Broberg lived when he died? I just want to know….please!

  19. Tobbe said,

    01.28.11 at 5:50 f m

    Lenne Broberg born 27/9 1940 in Borgsjö, Medelpad.
    Died in Täby 2/1 1991, his last adress was Aprilvägen 21, Täby.

    source: Sveriges Dödbok 1901-2009.

  20. Hans E Bergvall said,

    11.16.11 at 2:58 e m

    Micke! Tack för en superb och intressant blogg (som jag ”upptäckte” nyligen)! Angående den här Lee Kings-plattan måste jag dock lägga in en stillsam protest ur ett nästan bortglömt ”fjortisperspektiv” när det gäller ”Smile For Me” vis à vis ”Gonna Keep Searchin'”. Jag minns nämligen att jag tillbringade en vinterhelg hos mina kusiner i Harads, några mil utanför Boden (mycket Boden i de här sammanhangen!), runt 66/67 och då gick bland annat den Lee Kings-singeln varm på skivväxlaren. Helt klart var det den melodiösa ”Smile For Me” med det charmiga ”shalalala”-doadet som föll oss ungdomar i de yngre tonåren mest på läppen jmf b-sidan. Låten var väl för övrigt skriven av Lenne Broberg himself.

    På tal om Lenne så blev ju epilogen sorglig med ett alltför tidigt frånfälle. Fast på 70-80-talen ledde han i alla fall ett s k dansband med bravur. Och det var inte så mycket ordinär dansbands- eller svensktoppsmusik som spelades, åtminstone inte den enda gång jag fick möjlighet att lyssna på bandet.

    Tror det var hösten -86, eventuellt -87, som jag agerande fyllchaffis en kväll med ”Statt” i Sala som mål. Jag var inte bekant med bandet som skulle spela, men tyckte mig känna igen rösten som strömmande ur högtalarna i den halvmörka lokalen. Blev naturligtvis både häpen och glad när jag gjorde en närmare inspektion av scenen och det visade sig att ingen mindre än Lenne Broberg regerade framme vid sångmicken. Under den kvällen levererades både några gamla Lee Kings-låtar och en hoper fina coverversioner av diverse Creedence- och andra 60-70-talslåtar (tyvärr Wrigholm, kan inte påminna mig om Like A Rolling Stone fanns på set-listan den kvällen=).

    Utan tvekan ett av de bättre ”dansband” jag råkat ut för på den tiden det begav sig. Nästan som att vara på pop/rockkonsert (nåja!) istället för lördagsdans på stadshotellet. När kvällen var över stod jag vid dörrarna till dansrestaurangen och väntade på mina mindre nyktra polare och då kommer en Lenne, som den värsta roadie:n, fullastad med diverse instrument och förstärkare. Jag höll upp dörren och komplimenterade för den fina spelning och fick ett översvallande tack av en Lenne som trots den sena timmen och en helkvällsspelning såg både pigg, fräsch och yngre än sina då 46-47 år. Inte anande man då att han bara hade några år kvar!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *