1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (5 votes, average: 3,60 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.18.08

Svenska LP-skivor #30 Shanes – Let Us Show You – 1964

Posted in Min blogg at 2:22 f m

NORRLANDS STOLTHETER INOM SVENSK 60-TALSPOP SHANES I SIN DEBUT.

shanes-3.jpg

60-talsgruppen Shanes från Kiruna blev recenserade i den här serien för inte alls så länge sen, och då med sin fjärde LP, SSSS Shanes.
I dag kör vi vidare med deras debutalbum Let Us Show You.
Jo då, de visade oss, det gjorde dom, men vad var det då som de visade? Läs vidare så får ni veta lite närmare!
Först bara en liten introduktion till gruppens på den tiden obestridlige ledare: Staffan Berggren!

Staffan Berggren.
Han kunde ha blivit en av svensk pops förgrundsfigurer, en av dom som gemene man även i dag skulle nämna med respekt, på samma sätt som Benny Andersson, Bosse Winberg, Tommy Körberg och Göran Lagerberg i dag blir omtalade. Varför han inte blev det – som han definitivt borde ha blivit – vet jag inte. Inte heller varför hans namn så gott som aldrig nämns i popmedia. Knappt då och definitivt inte i dag.
Faktum är ändå han var en talang av guds nåde, både som gitarrist och som kompositör. Det räcker med att lyssna på Shanes första singel Gunfight Saloon, med baksidan The Ripper, för att man ska förstå vilket frö till internationell stjärna som grodde i bandet. Urläckert gitarrspel, hela tiden fyllt med finesser. Snygg, fyllig men ändå ren ton. Mycket fin plektrumteknik. Därtill en klart lovande kompositör redan från unga år.
Därmed inte sagt att de övriga tre – Tor-Erik Rautio, Svante Elfgren och Tommy Wåhlberg var några klåpare. Absolut inte. Framför allt Tor-Eriks trumspel har nästan allt ett väldigt sjysst driv i sig. Det är bara det att Staffan Berggren var stor, riktigt stor till och med redan i unga år.

Jag har jobbat för att hitta Staffans födelseår men inte hittat nånting alls. Jag kan väl utgå från att han var ungefär jämnårig med de övriga, och då blir han runt 18 år gammal vid tiden för Shanes första nästan uteslutande instrumentala singlar. Och maken till mognad i gitarrspel från en tonåring uppväxt i en liten gruvort i norra Sverige får man väl leta efter! Vad han fick sin bredd, sin musikalitet och sin mognad ifrån förstår jag bara inte!
Betänk nu att nästan alla de stora i popvärlden har vuxit upp på orter där man fått höra musik – rock,blues, gospel o. dyl. – på barer, klubbar och så vidare från det att de var små. Tänk på Elvis från Tupelo och senare Memphis, eller Beatles i Liverpool. Att få inspiration i Kiruna till det mäktiga gitarrspel som Staffan visar upp känns för mig snudd på lite overkligt. Trots det så har jag aldrig någonsin läst att någon annan människa noterat Berggrens unika talang. Varför inte det, frågar jag mig gång på gång. Han bör vid den tidpunkten tillsammans med Bosse Winberg och Hasse Rosén varit sveriges odiskutabelt främste gitarrist!
Tycker ni att jag överdriver? Det gör jag inte! Jag är själv gitarrist sen många år tillbaka och – utan ett uns av skrytsamhet, det är inte det som det handlar om – jag känner igen en talang när jag hör den! Och, även om jag har spelat mycket och i perioder även intensivt, så har jag aldrig lyckats med konststycket att spela Gunfight Saloon med samma ledighet och finess som Staffan visar upp på Kirunagrabbarnas första singel. Han gör det helt enkelt mästerligt. Inte för att visa hur bra han är, han bara gör det!

shanes.jpg

shanes-2005.jpg

Nu släpper vi den ensidiga fokuseringen på Staffan och recenserar skivan i stället!
Här kommer den, Shanes och deras debutalbum; LET US SHOW YOU!!!

SIDA 1

1) Let Me Show You Who I Am
Låten som gick till historien genom att gå direkt upp på första plats på Tio-I-Topp från en vecka till en annan hösten 1964, och därigenom ge Shanes det genombrott som gruppen så starkt trängtade efter. Hur det gick till är dokumenterat om och om de senaste 44 åren. Ingen orsak att tjata vidare om det i dag. Vill ni ändå veta så fråga Lennart Grahn nästa gång han befinner sig på Big Ben på Folkungagatan i Stockholm. (Han ska tydligen älska att få dra den där historien EN gång till…)
Inget mästerverk. Tungt komp, väldigt snyggt spelat med ett par urläckra gitarriff från Staffan Berggren, men tyvärr så är sången inte tillräckligt stark. Den norrländska brytningen är också lite väl stickande i öronen…Detta faktum drar obarmhärtigt ner låtens helhetsintryck rejält. Visst, den har ett sug i kompet som är medryckande, men det känns inte som att låten har åldrats med all värdighet i behåll.

2) Say You Want Me
Skramligt, röjigt men inte med någon större finess.

3) Cathy’s Clown
Everly Brothers-cover. En av de få låtar på plattan där sången funkar något så när, vilket inte betyder att det låter bra. Hursomhelst en hyfsad version av en bra låt.

4) Georgia’s Back In Town
Men här låter det riktigt bra. Helt plötsligt så stämmer det mesta, en kanonlåt helt enkelt. Ett riktigt bra sväng och en tung bluesig sång. Troligtvis plattans bästa vokala insats och kanske den läckraste låten på hela skivan. Allt kryddat med Staffans fantastiska gitarrspel!

5) Just Go
Återigen ett mycket snyggt spel av Staffan! Han hade verkligen en sällsynt fin ton i sitt spel, det låter mycket Shadows och Hank Marvin här, men sämre förebilder finns ju. Riktigt läcker låt, men den veka sången sätter effektivt käppar i hjulet, så slutresultatet blir mest pannkaka, tyvärr.

6) My Lover Baby
Nej, nej, nej, det här håller inte…Sången låter för j-g. Återigen brilliant spel av Staffan, men vad hjälper det…? Lennart Grahn, var höll du hus?

SIDA 2

7) Keep-A-Knockin’
Little Richard-cover. Inte bra, för taskig sång helt enkelt. Fint gitarrsolo…så klart!
En av plattans fyra singlar. En åttonde plats på Tio-I-Topp blev dess belöning, vilket var mer än den förtjänade.
Om vi nu skulle drista oss till att jämföra med Little Richards orginal så, …nä, det ska vi nog inte göra…

8) I Got A Woman
Bra driv i kompet, men återigen alltför svag sång för att det ska kunna passera ens som hyfsat.
Varför skulle dom envisas med att alla dessa covers som inte ledde nånstans?

9) All I Have To Do Is Dream
Bland det sämsta som har släppts på skiva alla kategorier sen fonografens födelse. Tyvärr.
Spela nåt med Jackpots och lyssna på deras stämsång, byt sen till det här…
Det är en gåta att detta överhuvudtaget hamnade på skivan. Vem i församlingen var så tondöv att han trodde att det här var något som någon människa i Svea Rike någon gång vid något tillfälle skulle vilja lyssna på?
En rejäl tumme ner…

10) Come On Sally
Betydligt bättre, vilket i sig inte är någon större prestation. Ett skapligt komp – men inte mer – ett tacksamt nertonat sångpålägg och ett läckert gitarrsolo från mäster Staffan. Passabelt, men inte mycket att minnas 44 år senare…

11) The Shanegang
Nånting som är uppenbart ju mer som man lyssnar på den här skivan är att det är Staffans låtar som fungerar bäst och coverlåtarna som för det mesta blir pannkaka. Det här är exempelvis ett av de mer spännande ögonblicken på LPn. Läckert Bo Diddley-inspirerat komp med – för ovanlighetens skull – en sjysst sånginsats. Dessutom toppat av ett kort litet Staffan-solo.

12) Gunfight Saloon
Här visas slutligen Staffan upp i hela sin prydo. Ett mycket snyggt och stilfullt gitarrspel som tål att jämföras med både Hank Marvin och Bosse Winberg, dessutom en läcker komposition som kunde ha blivit en klassiker i klass med Apache.
Vem som var bandets stjärna i den här epoken, och vad som var gruppens starka sida behöver nog ingen tvivla på som lyssnar ordentligt på den här plattan.
Hatten av för Staffan Berggren, en kille som hade kunnat gå hur långt som helst inom musiken om han bara hade tryckt på de rätta knapparna.
Varför han nu inte gjorde det behöver väl inte ältas nu, så där en dryg mansålder senare. Det som är gjort är gjort.
Vad jag vet så lämnade Staffan gruppen kort efter denna skiva på grund av en schism med de övriga och att han lite senare dök upp i Violents där han stannade ett tag. Vad som hände sen vet jag inte alls.

Summa summarum är det här en platta som absolut inte imponerar. Ojämn är till och med att ta i då det mesta faktiskt är långt under den standard som man skulle kunna begära av ett band som faktiskt vid den tiden toppade Tio-I-Topp.
Sången går från tafflig via usel till katastrofal. Kompet, däremot, är för det mesta helt OK, men ändå inte mer än så. Valet av coverlåtar är väl O.K., men dom hanteras – möjligen med undantag av Cathys Clown – på ett uselt sätt. Staffans låtar höjer definitivt helhetsintrycket!

Nu behöver det inte vara så att Staffan Berggrens kompositioner var så mycket bättre än coverlåtarna. För vad vet jag? Man kanske hade repat mer på Staffans låtar eller/och haft dom så länge i sin repertoar att de kändes hemtama och naturliga. Som sagt, vad vet jag? Jag kan bara konstatera att Berggrens låtar – med Gunfight Saloon i spetsen – utklassar coverlåtarna på den här skivan.
Slutbetyget kan inte bli högt. Framför allt den mer än lovligt svaga sången omöjliggör tyvärr ett godkänt betyg. Därför:

Slutbetyg: en TVÅA av fem möjliga!!!

Popularity: 53% [?]

51 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.18.08 at 10:58 f m

    Kan inte annat än hålla med dig. I allt. Ty plattan är i stort sett usel och sången bedrövlig. Det var ju instrumentalarna som var Shanes stora ögonblick. Baksidan till Gunfight, The Ripper, tillhör tillsammans med Spotnicks Hava Nagila (versionen med stråkar) det bästa som spelats in i genren i Sverige. Det finns en helt igenom instrumental långspelare med Shanes som är väl värd pengarna. Den heter Strictly Instrumental, minns jag rätt gavs den ut på Triola (av alla!) för bort emot 25 år sedan. Kanske ännu längre sedan. Där finns även en egen komposition som heter Tin Star, magnifik även om mycket är snott från Sleepwalk som Shadows i sin tur, tror jag, snodde av Santo & Johnny som även de var kanon!
    Gunfights uppföljare, Pistoleros, är även den med på Strictly… Den måste vara snitsigaste instrumentallåten någonsin från den här epoken. Verkligen riktigt snygg.
    För kanske tio år sedan var originalShanes, tillsammans med Grahn och Kit Sundqvist, i Piteå och spelade. Så vitt jag minns det var det första spelningen tillsammans sedan 1965. I samband med den gjorde jag en ganska rejäl intervju med Staffan Berggren. De andra var ganska snitsigt klädda, hade skapligt långt hår och såg så där allmänt hippa ut. Staffan hade på sig en alltför stor rutig kavaj som såg ut som om han lånat den. Han hade nästan inget hår kvar. Gitarren hade han lånat av någon. Men tanken var knivskarp. Jag kom att tänka på en variant av en svensk Peter Green. Frågade honom om han lyssnat på Green. Fick svaret att Staffan umgåtts en del med honom när Shanes spelade på samma klubb som Green (kan det ha varit i Bluesbreakers, eller det där bandet Green var med innan dess?). Har någon intresse av att läsa intervjun tror jag att jag kan tanka ned den i digital form.

  2. Stjofön Presley said,

    02.18.08 at 11:01 f m

    Ursäkta, glömde nämna att mötena mellan Berggren och Green skedde i London. Året bör ha varit 1964, eller kanske året efter. Det innebär att det inte kan ha varit Bluesbreakers Green spelade med. Ursäkta tankevurpan!

  3. Micke said,

    02.18.08 at 2:04 e m

    Tack så väldigt mycket Stjofön för en mycket intressant och uttömmande kommentar.
    Det känns som en lättnad att du är enig med mig om att skivan inte är något vidare. Jag var faktiskt lite orolig för din reaktion. Orolig, inte rädd. Jag vill ju inte i onödan mista dig som läsare av min blogg, men självklart så skriver jag precis det som jag tycker.
    Förresten, vet du vem som sjöng den mesta leadsången på plattan, Staffan eller Tommy?
    Intressant koppling till Peter Green.
    Din intervju är ju självfallet högintressant! Om det går att få läsa den så mer än gärna!

  4. Stjofön Presley said,

    02.18.08 at 2:51 e m

    Kul att du uppskattade det hela. Jag såg och hörde Shanes många gånger mellan vårvintern 1963-64 och fram till cirka 1967. Det var mest Staffan som sjöng. Tommy och Svante körade. Shuremickar. Acusetanläggning. Fender Strator. Fenderstärkare, om jag minns rätt. Eller var det Vox?
    Mycket av intresset för Shanes försvann när Staffan B slutade, sommaren -65 om jag minns rätt. Vid det laget hade han bytt Stratan mot en Burns Hank B Marvinmodell. Tommy hade tjackat upp sig på en Gretsch Chet Atkins, en Tenneesseean om minnet inte sviktar. Även Svante gick i bytartankar över sin röda Fender P-bas.
    Shanes brukade spela på dansstället Kalludden, beläget på en nipa som vette ned mot Stora Luleälv, ungefär mittöver vattendraget sett från Jokkmokks-Jokkes hemställe på södra sidan älven. Det var alltid fullspikat på Kalludden, eller Strandgården som stället egentligen hette. Kalluden är namnet på byn.
    Och kallt var det vintertid då det stod långa kolonner med bilar, riktigt många amerikanare var det också, på båda sidor vägen. Brännvinet hade lämplig dricktemperatur genom att det förvarades instucket i snödrivorna.
    Sommartid fanns minst tre scener. En liten vid inomhusserveringen där något dansband i gammtjoabranschen spelade. I stora logen (inte låååschen, utan logen), med åtminstone 300 kvadratmeter golvyta, fanns två scener mittemot varandra. Samtidigt som det ena bandet slutade, räknade nästa band in. Jag förstod det inte då, men senare har jag begripit att det är så showbusiness stavas.
    Även Stockholmsband som The Friends spelade på Kalludden. En gång! Kanske uppskattades de inte av den kostymklädda danspubliken. I vart fall kom de aldrig tillbaks. Hep Stars var där också. En gång.
    Åkte man någon mil uppströms älven kom man till kraftverkssamhället Messaure. Där bodde några tusen människor. Samhället var, om jag minns rätt, Europas biltätaste i början av 1960-talet. Så var det på grund av alla arbetare som hade familj på annat håll och pendlade emellan arbetsplats och hem, om inte varje vecka så åtminstone varannan. Skulle jag tro. Men där fanns också massor av ungar och tonåringar.
    I dag är en informationstavla allt som finns kvar av samhället där det en gång fanns både mack, skola, post, läkare, biograf, kafé och Vainos livsmedelsaffär som till och med hade friterad gräshoppa på burk! Där fanns även hawaiiansk kyckling för de som hade den smaken. Mcyket god, kan inflikas.
    Om man i stället vände kylaren nedströms, då kom man till Vuollerim efter någon mil. Det var en gammal bondby turned kraftverkssamhälle. Därifrån kom Hotte, som spelade kontrabas. Han var den som fick mig intresserad av instrumentet. Så pass intresserad att jag något år senare låg i allvarliga förhandlingar med Svante i Shanes om att köpa hans Fender Precision bas. Jag minns inte på öret, men jag tror han ville ha 800 kronor för den. Det var mer än jag hade på den tiden. Så det blev ingen affär, i stället köpte jag en splitter ny Höfner fiolbas. Där står almanackan på oktober 1964. Basen byttes senare mot en sånganläggning, vilken i sin tur stals från en replokal som jag inte betalat hyran för. Så kan det gå när det vill sig illa. Gitarristen Kjell som jag spelade med och min äldre bror Tord, som spelade trummor, plockade i stort sett hela vår repertoar från Shanes. Vi körde både Gufight, Pistoleros, Let me show you, Say you want me, Keep a-knockin och Come on Sally. Plus en massa Little Richard, några Stones och någon Beatles. Fourmost kom aldrig på fråga, inte heller Honeycombes eller Applejacks.
    Från Vuollerim kom inte bara Hotte. Även Birgitta Svendén, operasångerskan, Jakob Hellman, poplöftet som dansade någon sommar, soul- och discodivan Zemya Hamilton och andra växte upp där. Lili och Susies far-, eller om det var morföräldrar, bodde på andra, norra, sidan älven. Och så Jocke förstås då.
    Jag kan nog ha berättat det här tidigare. I så fall ber jag läsaren om överseende. Det är inte så lätt när man sitter här, skumögd i brasans sken, och försöker plita ned hågkomster från flydda tider med hjälp av en uttorkad gåspenna. Snyft!
    Hur som haver; intervjuerna med Berggren och Grahn finns i din firmas brevlåda, Micke! Håll till godo!

  5. Stjofön Presley said,

    02.19.08 at 1:55 e m

    Hoppsan! Jag glömde ju det viktigaste: Första gången jag fick i mig fullblodsgroggen Silverrom och Coca-Cola var i Shanes loge (låååsch, inte loge). Det var paus, andra gången jag hörde Shanes. De körde ju helkvällar, sparkade igång vid 21.00, lirade till fram emot elvablecket på kvällen, paus och sedan fullt ös fram till 01.00 innan bandet kunde packa in sig i sin Chrysler New Yorker och svänga iväg mot Kirunavaara. Min polare Kjell ville gärna att Staffan B skulle visa honom hur tvåsträngsspelet på Pistoleros gick till, så vi knallade in bakom scenen. Synen fick mig att tänka på Sodom och Gomorra. De prydliga rockmusikerna hade hängt av sig sina ljusröda blazrar och satt där i nylonskjorta, skinnslips och grå brallor. Några häftiga brudar, med stuk av blonderade överviktiga Ronettes, satt i knät på alla utom Staffan. Han var ju gift, som han själv sjunger i The Shanegang. Luften var tät av tobaksrök och något annat, oidentifierbart sött. Senare skulle jag förstå att det var så kallad Loussavaara-tobak, sådan som också besjungs i originalversionen av sången om Liikavaara-Frans, den vars sista vers inleds med Nu Kalixvägen åka sista gången, töser jag träffa må rida stången, och så vidare.
    Nåväl. Tommy Wåhlberg körde näven genom det hårdflottade håret så lockarna i raggarfrisyren skulle ligga rätt. Sedan räckte han utan ett ord över en Silverromsbutelj med färdigblandad rom & cola. Jag var ju bara en grabb, visste inte hur jag skulle hantera situationen. Men Staffan, som alltid var en gentleman, förstod min ovana. Han sa bara: Stjofön Presley, drick och var glad.
    Detta har senare kommit att bli mitt motto!

  6. Stjofön Presley said,

    02.19.08 at 4:37 e m

    Jo, det var en sak jag glömde nämna. Jag frågade Staffan B om han helt slutat komponera när Shanestiden var över. Nejdå, berättade han, han hade fortsatt.
    Och var hade detta material använts? Jo, han hade spelat in i egen studio under årens lopp. Hade han lust att skicka upp något han spelat in, vore det ju trevligt, tyckte jag.
    Jag trodde Staffan B glömt alltihop. Men några veckor senare kom ett kuvert med två kassetter på posten. Den ena är mer renodlade pop- och rocklåtar, den andra är musiken till en saga för barn, Troll, heter den.
    På första kassetten har Staffan vanlig instrumentering med gitarrer, bas och klaviatur, men med synttrummor. Och du, Micke. Låt mig säga så här. Han hade inte tappat förmågan. Däremot hade han finslipat den. Och hur låter det, kanske du undrar? Några spår är riviga och humoristiska, men i flera fall finns en sorgsenhet i musiken som gör det nästan outhärdligt att lyssna. Jag spelade kassetten för en jobbarkompis, en Kinksälskare. Han tyckte det lät väldigt bra, men så började han skruva på sig. Till slut bad han mig stänga av bandspelaren. Varför, frågade jag. Han stod inte ut. Det slet i bröstet, sa kompisen, nästan med tårar i ögonen.
    Så det finns där så det svider.
    Barnmusiken är gjord på synt helt och hållet. Märkliga små teman och melodier som man bara försvinner av om man slutet ögonen. Hade den kassetten kommit ut för Sagan om Ringen vore den en succé. Men även över den finns ett drag av moll. Märkligt…

  7. Micke said,

    02.19.08 at 8:27 e m

    Ja du, stjofön, den som ville läsa lite mer om Shanes och Staffan Berggren har onekligen fått sitt lystmäte den sista tiden från våra pennors gemensamma slit!
    Mycket rörande men ävern fantasieggande det där om Staffans mer eller mindre hemliga inspelningar.
    Är något av det utgivet i nån slags kommersiell form? Vore kanske nånting för något gammalt fan att tam tag i. Intresset hos allmännheten har väl börjat växa små smått…

  8. Galento said,

    02.19.08 at 9:30 e m

    Tackar och bugar för alla historier Mr. S.Presley.
    Du svänger.

    Det gjordes en dokumentär med Shanes av svt då, svartvit, var tog den vägen ?
    Kommer hursomhelst ihåg att morsan och farsan bara satt och oja sig när den gick på tv.
    Värsta dom hade sett.
    Då.
    Jag tyckte att den var kanon.
    Självklart.
    Finns den på dvd eller ?
    mvh

  9. Stjofön Presley said,

    02.19.08 at 10:05 e m

    Kommer mycket väl ihåg dokumentären om Shanes. Har ingen aning om den finns att få tag på.
    Kassetterna med Staffans musik är på väg till cd-bränning. De har inte funnits tillgängliga i annan form, så vitt jag vet. Du Micke kan räkna med ett ex av vardera. Ska bli intressant att höra din reaktion när de anländer, förhoppningsvis någon gång under våren.
    Har du Micke fått intervjuerna med Grahn och Berggren? Anlände de som de skulle till din nätadress i butiken?

  10. Micke said,

    02.20.08 at 2:28 f m

    Stort tack på förhand Stjofön!
    Intervjuerna har jag läst och uppskattat väldigt mycket!
    Stort tack igen!

  11. Lennart Wrigholm said,

    02.20.08 at 9:05 f m

    Ber att få tacka för allt info om den alltför bortglömde hjälten Staffan Berggren. Såg också den första uppsättningen av Shanes. Då på en liten nöjespark i Forsvik, Västergötland. (Ja, det är samma Forsvik som sedan blivit berömt via Arn-böckerna.)
    Där körde Shanes sin scenshow någon gång sommaren 1965.Långhårigast i hela Pop-Sverige.
    Därefter dök de upp i närbelägna Karlsborgs S2-sal vid årskiftet 65-66. Precis när Kit Sundqvist kommit med i gruppen. Då spelade de helkväll dans non stop med något ökengäng. Eftersom detta innebar jobb mellan 21oo – 01oo så hann vi med att få höra en hel del från dem. Jag kommer ihåg att de bl.a gjorde en djäkligt bra version av Roadrunner.

    I övrigt, orsaken till att det inte hörs så mycket Grahn på första albumet är nog att han inte hunnit komma med i gruppen när en hel del av materialet spelades in.

    Visst, så här i efterhand är albumet ganska ojämt. Men det var så det lät på den tiden.

  12. Tobbe said,

    02.24.08 at 2:48 f m

    Inget Shanes utan Grahn !

    Med all respekt för Berggrens skicklighet på gitarr
    måste jag ivrigt påpeka att Shanes gick vidare och nådde berömmelse och framgång med till större
    delen andra låtar än de som Berggren ville spela.

    Reportoiren hade under denna tidiga period inte någon hitvarning precis.
    Staffan Berggren var inte alls överens med de andra
    om denna sak, dvs. låtvalet.

    När gänget hört Renegades i Finland spela Cadillac,
    ville de genast spela in den, men Staffan sa nej.
    (Hep Stars hade ännu inte spelat in den).
    Detta är kanske ett symboliskt exempel på läget i bandet vid denna tid.

    Från tiden då Grahn kommit med breddas låtvalet och
    scenshowen får påtaglig publikkontakt, ibland hysterisk .
    Shanes förlorade en fantastisk gitarrist men blev ett av
    sveriges viktigaste band.
    Hade Staffan accepterat Cara Mia ?

  13. Micke said,

    02.24.08 at 3:30 f m

    Nej, Tobbe,det hade han aldrig gjort, och det har JAG fortfarande inte gjort!!!

  14. Stjofön Presley said,

    02.24.08 at 2:38 e m

    Cara mia och en hel del annat lättgods är även de en del av den riktning som tog udden ur rocken och popen, samt banade väg för dansbanden. Ett-två-ochihop! Och sedan rasade allt som ett korthus…

  15. Tobbe said,

    02.25.08 at 12:05 f m

    OK. Jag förstår vad ni menar.
    Jag borde kanske inte varit så provocerande.
    Jag vet att folk ofta blir helförbannade på Cara.Mia.
    Den passade bara så bra som övertydligt exempel.
    Trevlig måndag !

  16. Micke said,

    02.25.08 at 12:40 f m

    Cara Mia som ett rött skynke är ju inte helt underligt då den i dag är helt sönderspelad på radion. De som till äventyrs gillade skräpet på dess tid när det begav sig har nog tröttnat i dag ändå.
    Det märkliga är när saker och ting blir ett rött skynke fast människor inte har nån kunskap. Ex. fallet Marie Fredriksson:
    ”Hon är ju så j-a dålig!”
    ”Är hon? Varför det? Har du hört henne?”
    ”Njaa…men alltså….jag menar…Ja men vadå, om man sjunger med Gessle….jag menar….va!…Hur mycket koll har man då alltså? Jag menar…det går ju bara inte! Det fattar ju vem som helst ju!”
    ”Jasså?”

  17. RonnyBGoode said,

    03.05.08 at 2:20 e m

    Apropå Staffan Berggren: Han dök ju också upp under revivalvågen på 70-talet som gitarrist i Big Jörgen & Thunderballs som gjorde LP:n ”Good rockin’ tonight” på Roldex. Inget märkvärdigt men här har han i alla fall med ett par egna kompositioner, inklusive titelspåret som alltså inte är någon cover av en annan känd låt. Dessutom en instrumentalare ”Scotty” och vem titeln anspelar på torde vara ganska självklart. En småfestlig sak som påminner om en hybrid mellan ”T-R-O-U-B-L-E” och ”Honky Tonk”. I övrigt så sticker inte gitarrspelet ut speciellt mycket.

  18. Stjofön Presley said,

    03.06.08 at 9:59 f m

    Heja Ronny! Det var intressanta nyheter. Kände inte till de inspelningarna. Går det att få tag på dem?
    Cara Mia: När Shanes gjorde sin version hade det gått ett tag efter Jay & The Americans stora hit i USA med låten. Den var riktigt bra. Shanes Cara Mia var ju bara en mycket blek kopia. Tyvärr.

  19. RonnyBGoode said,

    03.06.08 at 9:50 e m

    Jodå Presley, bara jag kommit mig för att få fart på föra-över-mina-vinylskivor-till-CD-processen så ska jag förse dig med ett ex. Alternativt om jag hittar själva LP:n innan. Jag har haft dubblett på den ett par gånger men den är inte precis vanlig. Kan inte ha sålt i många ex.
    Annars kan jag bara hålla med om Staffans kvaliteter som gitarrist. Vilka guldkorn som skapades i början av karriären! Men på något sätt så tycker jag att Shanes höll stilen även när hitlåtarna började komma. Cris-craft t ex tycker jag är kanon! Men visst, Cara mia…. nej, där håller nog även jag på Jay & Americans.

  20. Stjofön Presley said,

    03.07.08 at 10:13 e m

    Skönt! Jag blev orolig fram och tillbaks! Har någon hört The Ripper, baksidan till Gunfight Saloon? Makalöst driv och en melodi som är riktigt tjusig och fartig. Varför den inte dykt upp som soundtrack till någon film är ett inkompetensbevis så gott som något beträffande dagens träskallar till filmskapare! Tror ni en Edvard Perssonrulle skulle passerat om musikläggaren haft tillgång till mästerstycket? Aldrig i livet. Filmen skulle ha kallats Edvar och The Ripper. Eller Janne Wängman möter The Ripper!!!

  21. Peter Johansson said,

    03.30.08 at 12:35 e m

    Hej! Underbar tråd med härliga berättelser från good old days!

    Åsikterna om den gamla musiken spretar som vanligt lite hit och dit, men det gör inget. Det roliga är ju att någon fortfarande HAR åsikter om dessa gamla godingar. För övrigt så är Cara Mia med Shanes en jävligt bra poplåt och Pistoleros mycket bättre!!

    Peter

  22. Stjofön Presley said,

    03.30.08 at 1:54 e m

    Du, Peter! Där sa du ett sanningens ord. Pistoleros är skitsmart instrumentalmusik. Snygg melodi, utmärkt lirat, en titel som får öronen att fladdra på folk som vuxit upp med Shane, mannen från vidderna, Bron över floden Kwai samt Janne Wängman slår till på nytt! Fy sjutton! Rena bergsprängarvalsen! När jag jobbade som vattenkanonförare i Suorva gick Pistoleros het på ungkarlsbarackerna! Vilka tider. Det enda sorgliga var att det knappt fanns en enda kocka inom synhåll. Nåja, det var nog värre i flottan…

  23. Göran Brandels said,

    03.30.08 at 5:01 e m

    Ja, Shanes var också en av de bästa svenska 60-talsgrupperna.
    Jag såg dem tyvärr inte på den tiden, men jag har TV-filmen som
    är inspelad i april 1965. Där ser man hur populära de verkligen var.

  24. Johnny said,

    04.09.08 at 1:05 e m

    Jag såg att artikelförfattaren ville veta när Staffan Berggren är född, jag vet. Den 1 april 1945.

  25. NisseB said,

    05.05.08 at 2:41 e m

    Jag tycker ni missat Staffan Berggren och Shanes absoluta topplåt. I dont want your love.

  26. Stjofön Presley said,

    05.05.08 at 4:53 e m

    Skönt att någon äntligen tar upp Shanestråden igen! Jag höll på att försmäkta av alla Hepstarar. Nu du, Micke, kan du börja hålla andan. Kommer ner till södra Lappmarken, d v s Långholmsgatan, nästa vecka. Hoppas jag fått Staffan Berggrenkassetterna överförda till cd till dess. Förstår att du suktar!

    Bye, bye bye, bye
    So long

  27. Stjofön Presley said,

    05.05.08 at 4:57 e m

    Skönt att någon äntligen tar upp Shanestråden igen! Jag höll på att försmäkta av alla Hepstarar. Nu du, Micke, kan du börja hålla andan. Kommer ner till södra Lappmarken, d v s Långholmsgatan, nästa vecka. Hoppas jag fått Staffan Berggrenkassetterna överförda till cd till dess. Förstår att du suktar!

    Bye, bye bye, bye!
    So long so long!
    adieu adieu!
    Auf wie… dersehen!

  28. PELLE LARSSON said,

    07.06.08 at 1:06 e m

    HELLO- SHANES- Staffan Berggren. Denne Gentleman- Mitt Första Möte. Sent 1980- Tal- GRUPPEN CASABLANCA- 8 TRUMMIS ROYNE JOHANSSON- IDAG MED ROBERT WELLS ).Senare Namn STAFFAN BERGGRENS. Under Många År Med STAFFAN. ( Han Spelade Bas+ Vocal ).Även I Mitt Band YESTERDAY. ( Medverkar På CD GIMME SOME OF LOVEN. ( Högsta Betyg Tidningen Värmlands Folkblad 2000. ) Staffan Vocals. REDDY TEDDY- HELLO JOSEPHINE ). Mer Under YESTERDAY. HEMSIDA WWW YESTERDAY. SE. PELLE LARSSON VÄRMLAND

  29. Anders Olofsson said,

    05.08.09 at 12:31 e m

    tjena tjena:)) jättebra info om gruppen måste jag säga:) roligt att nån skrivit om Staffan med…:))

    Har du nån aning om vad dom 3 fd gruppmedlemmarna Sven (Trummor) anders (gitarr) o Sven (keyborard) pysslar med idag? dom verkar ha försvunnit från den svenska popmusikens värld..
    Vet att samtliga 3 var med i melodifestivalen 1992 med Lenntar o Tommy..

    Mvh//Adde

  30. Peikko said,

    09.02.09 at 12:18 e m

    Fick ett band av Staffan för 5-6 år sedan där han spelade alla instrumenten och sjöng alla stämmor själv. Ett kanonband som jag vaktar som en hök.. hans version av Smoke On The Water , är med på bandet… och det är en kanonlåt.. blev jätteglad när jag fick bandet… för ingen har sån mysig röst som han… annars är han ute och spelar med gamla Shanes lite då och då.

  31. Nina Wittikko said,

    11.14.09 at 11:15 e m

    Hej Shanes!

    Har ni hittat någon T-Shirt åt mej eller får ni nya T-shirtar då?
    För jag skulle behöva en ny för min är jätte sönder nu igen och jag försöker laga den så att jag inte behöver laga den någon mer gång men nu är skymaskinen sönder så jag måste sy för hand när jag har ont över allt i min kropp med.Så jag skulle bli tacksamm om ni skulle hitta en ny T-shirt åt mej.När kommer ni till Norrbotten och spela då?

    Från eran bästa fans Nina om ni kommer ihåg mej

  32. northpower said,

    12.22.09 at 9:19 e m

    Hej!

    Av en händelse hittade jag denna blogg om Shanes och tänkte komma med några synpunkter.

    Jag instämmer helt i kommentarerna om Staffan Berggren i denna blogg. Som jag ser det så var han den drivande kraften i Shanes och dom blev ett sämre band då han slutade.

    Vad gäller Lennart Grahn och albumet ”Let Us Show You” så var Lennart inte med i bandet då detta album spelades in. Han är inte heller med på hitsingeln ”Let Me Show You Who I Am”. Lennart kom med i bandet strax före eller kring årsskiftet 1964-65 då ”Let Me Show You Who I Am” redan låg på listorna. Han finns med på omslaget till singeln ”Georgia’s Back In Town”/My Lover Baby” som släpptes i början av 1965 men är inte med och spelar på skivan. Däremot kan hans munspel höras på ”I Don’t Want Your Love” som blev nästa stora hitsingle för Shanes. den kom ut sommaren 1965. B-sidan ”Sweet Little Rock’n’Roller” är ett litet mästerverk och i mitt tycke en av Shanes bästa låtar. Det är Tommy Wåhlberg som sjunger på den. Lennart Grahn, Staffan Berggren och i viss mån Tommy Wåhlberg delade på rollen som förstesångare i början men med tiden så tog Lennart Grahn över den rollen.

    Staffan Berggren slutade i Shanes någon gång på sensommaren eller hösten 1965. Jag minns att det offentliggjordes i Bildjournalen i slutet av 1965 eller början av 1966. Vad jag vet så är han med på Bildjournalens flexisingle från slutet av året där Shanes framför ”People Don’t Like Me” (övriga band på denna flexisingle var Mascots och Merrymen). Shanes version av ”People Don’t Like Me” på denna flexisingle är mycket bättre än den något tamare versionen som sedan kom på bandets följande LP.

    Av övriga Shanes-låtar så är ”It’s Allright” en av favoriterna. Något inspirerad av Yardbirds med intressanta taktbyten. Är inte säker på om Staffan var kvar i bandet då den spelades in, tror att det är Kit Sunqvists orgel som hörs i bakgrunden.

    Annars tycker jag att Shanes blev sämre efter det att Staffan Berggren lämnat bandet, alldeles för tama och anpassade. ”Blue Feeling” som var första singeln med Kit Sundqvist i bandet är riktigt bra, ”I Don’t Care Babe” räddas av fuzzboxorgeln som ger låten ett särskilt sound och ”Chris-Craft No 9” är nog Shanes bästa låt efter det att Staffan slutade. Annars är det rätt tamt och utslätat.

    Vad gäller dansbands-Shanes så vill jag helst förbigå dom med tystnad. Jag tycker att dom kunde ha kallat sig något annat. Är ganska trött på att förklara för folk att det faktiskt fanns ett riktigt bra rockband en gång i tiden som hette Shanes.

  33. Micke said,

    12.22.09 at 10:52 e m

    Tack Northpower för en intressant och i allra högsta grad informerande kommentar.
    Läs gärna de övriga recensionerna på bandets plattor och välkommen åter till vårt diskussionsforum!

  34. Stjofön Presley said,

    12.23.09 at 11:37 f m

    God Jul Staffan Berggren var du än är! Må din Strata släcka branden i våra hörselgångar, och må din Burns Hank B släcka törsten i våra strupar!
    Nu knäfaller vi gemensamt i riktning mot Tuollavaara, varannan lägger höger kind mot kall mark, varannan vänster kind mot detsamma, och utbrister samfällt: Å Pistoleros, Å Comancheros!

  35. Stjofön Presley said,

    03.09.10 at 6:23 e m

    Hoppas någon hade förstånd nog att hålla korpgluggarna öppna i söndags kväll när TV2 sände närmare en timme av Olle Hägers försök att förstå kraftverkssamhället MESSAURE. Synd att han inte nämnde vad samhällets samiska namn betyder på svenska. Själv kan jag inte svära på det, men det sades då, på den tiden, för omkring 50 futtiga år sedan, att MESSAURE betydde Renkalvningssjön. Vete fasen om det är sant, och skit samma. MESSAURE var ett häftigt kraftverkssamhälle, och det sista i sitt slag. En bit upp på den här sidan, kommentar Nr 4, finns något av mina egna minnen av samhället. Skälet till att MESSAURE tas upp här och nu, är att Shanes, The Shanes för att vara korrekta, spelade i lokalen Älvgården som nämndes i programmet. Dessutom fanns Kalludden med i rutan, och där hörde jag själv The Shanes många gånger. Aldrig efter det att den musikskoleutbildade hoppat med, dock. Då hade nämligen Kalluddan börjat dra ned. Tyvärr.
    Programmet finns att ”ladda ned”, som kidsen säger, från SVT Play. För oss vanliga teknikimbecilla finns det också att se i TV:s egna repriser. Se det! Notera frisyrerna! Kläderna! Bilarna! Truckarna! Arbetsförhållandena! Och Marion, Luleälvens drottning med slängskopa som rymde ett helt fotbollslag. Hon krävde två smörjare på heltid! Inte så att de gick i skift, de jobbade skuldra vid skuldra höll jag på att säga.
    Svep sedan in dessa bilder i tonerna av Gunfight Saloon, Pistoleros och Apache. Undra på att man känner sig hemma överallt och ingenstans!
    Minnet av MESSAURE heter rullen. Se den! Njut.

  36. Ulf Gustavsson said,

    02.27.11 at 12:11 e m

    Hej,
    undrar om ngn kan hjälpa mej att få tag i den för ett antal år sedan utgivna instrumental-LP:n med The Shanes tidiga inspelningar, samt gruppens första LP Let Us Show You? Cd-kopior av skivorna går precis lika bra! De där demoinspelningarna med Staffan Berggren vore förstå också väldigt roligt att lyssna på.

    Med vänlinlig hälsning

    Ulf Gustavsson
    Musiknörd, gammal musikskribent
    ulf@ulfgustavsson.se

  37. Micke said,

    02.27.11 at 2:12 e m

    Ska väl kunna ordna sig vad det gäller LP-skivorna.
    Demo-inspelningarna fick jag i dubbel uppsättning av Stjofön.
    En har jag kvar hemma, den andra fick – som uppgjort – Bosse Hansson ta del av. Jag han tyvärr aldrig fråga Bosse om vad han tyckte och tänkte om sin gamle poprivals/kompis senare inspelningar.
    En förhoppning var ju att Bosse därigenom skulle ha inspirerats att själv skapa mer musik.
    Så blev det nu inte, och vart demo-inspelningen nu tagit vägen vete håken. Kanske någon som röjde i Bosses kvarlämnade prylar hittade CDn och i tron att det är Bosse själv som gjort musiken (dom ligger rätt nära varandra musikaliskt, Bosses plattor och Staffans demo) om något år kommer att ge ut inspelningarna som något sensationellt upphittat Bo Hansson-material. Märkligare saker har skett.

  38. Ulf Gustavsson said,

    02.27.11 at 7:34 e m

    Hej Micke,

    tack för snabbt svar! Hör gärna av dig via din blogg eller till min mail om LP-skivorna med Shanes (eller cd-kopior av dem). Jag är i Shlm emellanåt och kan i så fall komma förbi din butik. Har Du möjlighet att på ngt sätt ordna en kopia med det demomaterial du har med Staffan Berggren så vore det förstås guld värt.

    Jag är musiknörd och skivrecensent sedan 1974 (så långt tillbaka att man knappt törs säga det). Lyssnar och skriver om det mesta i olika perioder, från Mozart över Gustav Mahler till Frank Zappa, Meshuggah och jazz. Har träffat många musiker för intervjuer genom åren, och har t ex skrivit en hel del om – och för – Benny Andersson. Och så var jag en av de sista journalisterna som fick en personlig audiens hos Marc Bolan! Men jag är uppvuxen på 60-talspop, svensk inte minst, och får emellanåt svåra återfall i den varan. Nu senast är det tidiga Jackpots, Shanes, Tages och Blond som gått i musikspelaren under mina springturer här utanför Uppsala.

    Staffan Berggrens Shanes är verkligen ngt speciellt, ser fram emot att få tillgång till de skivorna, men jag tycker också att Shanegang är en mycket bra skiva, med det rätta ruffiga källarpopsoundet och alltjämt med tydliga rythm and blues-influenser, Kirunas Stones.

    Jag kommer ursprungligen från Katrineholm där Tears var den stadens sminkade popstorheter på 70-talet, första bandet som jag skrev (mycket) om, återsåg dem för några år sedan på en revivalgala med bl a Andy Scotts Sweet (som var i bedrövlig form). Tears gjorde skitkul tuggummi/glampop på sin tid, har Du skrivit om dem i Din blogg? Första och andra albumet är värda att höras på nytt.

    Med pophälsning

    Ulf Gustavsson
    Uppsala

  39. Stjofön Presley said,

    02.27.11 at 8:19 e m

    ”Med pophälsning!!!” Det var inte i går jag såg det uttrycket senast… Låter som något som Hans Sidén kunde ha hasplat ur sig i musiktidningen Show-Business, om nu någon till äventyrs minns den?
    Tears, ja. Jorå, nog minns man dem. Men var det inte från de krokarna som även Flippers kom? (Nu rotar vi långt, långt ner i dynghögen, kids. Kom bara ihåg att en mans dynga är en annan mans guld!) Visst var Tears ungefär samtida med rårockiga Neon Rose?

  40. Micke said,

    02.27.11 at 8:38 e m

    Samtida, men det skilde väldigt mycket musikaliskt.

  41. Ulf Gustavsson said,

    02.28.11 at 12:16 e m

    Hej Stjofön,

    tack för kommentar. Vilken fantastiskt rolig. nördig bloggsida det här är! Upptäckte den av en slump när jag egentligen borde ha arbetat med något helt annat vid datorn härom dagen. Är annars ingen van bloggbesökare, skriver inte på Facebook heller. Men nu har jag lusläst ett antal av Mickes nördigt ingående skivrecensioner (även om jag inte håller med om allt…).

    Och tack för anspelningen på Hans Sidén, den legendariske popskrivaren vars strama, väldigt 60-talsmässiga texter på skivkonvolut m m hade den rätta Carl Eiwar-känslan.

    Nog minns jag Show Business, en spartanskt layotad tidning som väl var sin tids Media för Musiker (som jag för övrigt skrivit i en del genom åren).

    Men det här med Flippers har jag ingen annan om. Kom de verkligen från Katrineholm? Har annars rätt bra koll på den traktens grupper. Spelade själv i några av dem, Uriah Heep-inspirerade Pegasus och coverbandet Blixthalka (nu är vi verkligen nere i dyngan…).

    Tears var samtida med Neon Rose som Du skriver, fick klä skott för mycket dumheter från den tidens proggrörelse. Gruppen var sminkad på scenen, klädde sig i platåskor o paljetter och sponsrades av sminkbolaget Miners. Inte speciellt gångbart hos proggvänstern, detta låg ju fullkomligt fel i tiden i det tidiga 70-talets Sverige. Men ett förbannat bra liveband likväl, med känsla av tuggummipop i kombination med tydliga Sweet-influenser.

    Med hälsning

    Ulf Gustavsson

  42. Stjofön Presley said,

    02.28.11 at 2:37 e m

    Tears var utan tvekan intressanta, om så enbart för det faktum att de vågade sticka ut så kraftigt i en tid av – om sanningen ska fram (vilket gången tid nog kan anses tillåta) – rätt många band och artister som borde suttit på andra sidan av en kateder i stället för på en scen eller i en studio.
    Men jag känner starkt att här och nu måste framhållas oraklet Hans Sidéns förmåga att uttrycka sig kortfattat. Så här lät det om någon singel från USA, vilken minns jag inte, som han skrev om i Show-Business:
    ”Dussinpop från presidentens USA”. Medan han om något engelskt blaj lakoniskt sammanfattade:
    ”Dussinpop från drottningens England”.
    Det är kaxigt! Kaxigt så det fäster, fortfarande bort emot 50 år senare. Kom tillbaks, Sidén! Allt är förlåtet!
    /Mamma

  43. Micke said,

    02.28.11 at 7:35 e m

    Tears…jag såg dom på vår ungdomsgård i Tullinge – Berget – och då spelade dom rock ’n roll. Två år senare så var de sminkpoppare.
    Jag fick då en känsla av att Tears var lite beräknande. Kanske har jag fel, men det var udda att se ett band med två så olika skepnader med bara något års mellanrum.
    Bara för att jag skriver så här så måste jag ju ge dom en ny chans. Mao, Tears kommer att dyka upp i spalterna inom kort.

  44. Stjofön Presley said,

    02.28.11 at 9:01 e m

    Call and response när det funkar som bäst!

  45. Staffan Berggren said,

    06.20.12 at 7:54 f m

    Jag har skummat igenom hela tråden och ibland har jag tagit fram ”skämskudden”.
    Så mycket beröm tycker jag inte att jag är värd. Men…tack så mycket.
    Det jag har en undran om är detta med att tydligen min ”musik” har blivit skickad till
    Bo Hansson (frid över hans minne) och skulle kunna bli till att han skulle ha skrivit
    musiken. Jag tror faktiskt inte det enär stilen skiljer sig åt å det väldeliga.
    För att ni skall höra för er själva bifogar jag detta…alltså…musik från ”The Troll +”

    http://soundcloud.com/bigswig/hail-barcelona

    Bästa Hälsningar: Staffan

  46. Micke said,

    06.20.12 at 12:32 e m

    Nu gör jag vågen. Staffan själv kommenterar. Ett stort ögonblick för mig och för många andra. Men bäste Staffan: du har fel! Du ÄR värd allt beröm! Det flyt, den ton du hade och de finesser du framförde i ditt spel vid så unga år röjer en musikalitet högt över de flesta av oss. Hatten av!
    Angående musiken till Bo Hansson. Jag gav den personligen till honom då jag fått den kopierad av vår gemensamme vän Staffan Westfal. Detta skedde dock bara något år innan Bosse gick bort och i ärlighetens namn vet jag inte ens om han lyssnade på det. Bosses fokus var inte på musik det sista decenniet, tyvärr. Han visste dock mycket väl vem du är, vi hade ett ganska roligt snack om den tiden – i ett par minuter. Sen ville han låna en tjuga. Bo Hansson levde här och nu, han var aldrig någon som skröt med sitt förflutna – tvärtom – men heller ingen som såg någon mening i att snacka ”gamla goda tider”. Jag gillade Bosse stenhårt, men han var som han var, omöjlig att ändra på.
    Musiken på CDn som jag fick tycker jag är inget annat än mäktig. Jag har aldrig varit riktigt på det klara med hur pass mycket du visste om att jag och Bosse hade kopior. Personligen har jag alltid känt det som något som tveklöst skulle kunna ges ut kommersiellt. OM du vill göra det Staffan så har du mitt fulla stöd. Det här spöar Ralf Lundsten med galaxer.

  47. Stjofön Presley said,

    06.30.12 at 6:01 e m

    Holy cow! Har varit borta från allt ett längre tag eftersom min yngre bror, arkeologen och batteristen Ulf Westfal, varit hårt sjuk och till slut hängde upp grävspade och trumstockar för gott för ett par veckor sedan. Ett tungt slag…
    Så kommer man då tillbaks och upptäcker att min störste musikaliske förebild genom alla åren, Staffan Berggren, hört av sig. Gissa om tillvarons tunga tajta tak töjs tänkvärt! Vad himla roligt, kort sagt! Hoppas allt är bra med dig, Staffan. Brorsan o jag pratade om dig så sent som i våras när vi tog en biltur till Kalludden (mellan Messaure och Vuollerim för icke invigda) och satt å tittade på byggnaderna och mindes kvällar som varit för snart 50 år sedan. Kan berätta för den intresserade att kåkarna ännu finns på plats vid nipan mot Stora Luleälven.
    Tack Staffan för att du hjälpte till att höja den kulturella ribban! Du är en hjälte, det tyckte brorsan också.

  48. Stjofön Presley said,

    06.30.12 at 6:22 e m

    Måste ju få tillägga att tillvaron är märklig. Samtidigt som jag gått in på Mickes sidan igen för första gången på länge har jag suttit o lyssnat på radioprogrammet Sommar som lillbrorsan höll i 28 juni 1994. Han berättar om jobbet som arkeolog i nordsveriges inland och spelar massor med bra musik. Som t ex You’re my world med Cilla Black, Hey baby m Bruce Channel (det var ju Delbert McClinton som spelade munspel på den, och Delbert besökte en gång museet som baserade sig på brorsans fynd. I god Texasstil donerade han 100 dollar till museet i ett brev som anlände några veckor efter besöket. På en bifogad lapp skrev han ”Ulf, I envy you”). Får jag nämna ett par till låtar brorsan spelade? Fint! My lonely sad eyes med Van, SF nights m Burdon, Loneliness at the speed of sound m Griffiths, Simple song of freedom m Tim Hardin. Å så Shanes! Gamm-Shanes!! Gamm-jäkla-Shanes!!! Låten? Tin Star från Stricly instrumental. Get it, om du kan!

  49. micke said,

    07.02.12 at 11:08 f m

    Hej igen Stjofön!
    Jo, nog är tillvaron märklig allt. Samma (!) dag som jag kommenterade Staffans inlägg så kom en kund in och sålde en Shanessamling. En samling med fokus på de gamla låtarna (Gamm-Shanes som du kallar det för). Och jag pular in CDn in i spelaren, lutar mig tillbaka och lyssnar . Och OJ OJ OJ så han spelar Staffan! Hur gammal är han där? 19? Det är ju inget annat än världsklass på spelat skivan igenom. Vilken ton, vilka fraseringar, vilken finess över hela framförandet.
    Tråkigt att höra om din bror, Stjofön. Allt i vår värld som vi uppskattar, vördar och älskar – vänner, anhöriga och gamla byggnader – tas förr eller senare ifrån oss. Musiken finns dock alltid där. Det är ingen överdrift eller tom kliché att säga att det i många situationer är musiken som får oss att orka gå vidare.

  50. Stjofön Presley said,

    07.09.12 at 3:38 e m

    Howdy, pardners! Tillbaks på plats kan jag nu i lugn o ro lyssna på Hail Barcelona. Samma sak slår mig nu som vid förra lyssningen – där finns anslag av Abba. Eller kanske rättare, konserven och SB har liknande influenser. Melodiskt o vackert!
    Tack för omtanken, Micke! Nu är det bara stunden som gäller. ”Precis som vanligt då”, hör jag dig säga. Kör hårt, alle zuzammen!

  51. Peter Johansson said,

    07.11.12 at 2:54 e m

    En man som har förstånd att uppskatta både Black, Channel, Burdon, Hardin och Shanes har levt ett rikt liv. Han jammar nog med Elvis nu. R.I.P.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *