1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.16.08

Svenska LP-skivor #29 ABBA – Waterloo

Posted in Min blogg at 12:29 f m

ABBA MED SITT INTERNATIONELLA GENOMBROTT EFTER SEGERN I SHLAGERFESTIVALEN – EUROVISION SONG CONTEST – 1974

abba-w.jpg

Vad nu då? En till ABBA-LP bara två dar efter den första? Tja, jag tyckte att den första kanske inte var helt represantativ för gruppen och deras musik och ville däigenom ge dom en ny chans att visa vad dom går för.
Här kommer den, ABBAs andra LP från 1974 med titeln Waterloo!!!

abba-3.jpg

abba-4.jpg

SIDA 1

1) Waterloo (svensk version)
En suverän låt. Precis som en hitlåt ska vara; rakt på sak, ekel men fyllig produktion, full av entusiasm och spel/sångglädje. Dessutom nånstans mellan två och en halv minut och tre minuter lång!
Plattans överlägset bästa låt!

2) Sitting In The Palmtree
Ner på jorden lika fort som Keith Richards ramlade från sin palm för nåt år sen.
Vedervärdigt och ovärdigt. Nåja, till gruppens försvar kan ju nämnas att det inte var så vanligt år 1974 att inkorporera reggaerytmer i pop så som det blev bara några år senare. Det gör det hela dock inte mer lyssvärt än vad det är.
Väldigt snyggt stick i Beach Boys-anda i låtens mitt dock. DET skulle man ha byggt en låt på i stället.

3) King Kong Song
Tuggummi-pop med små, små instänk av hårdrock a lá Sweet. Trist låt men väldigt bra sånginsats från tjejerna.

4) Hasta Manana
Visst, det är en radioklassiker, men långt ifrån någon av gruppens främsta verk. Nästan lite plågsamt översentimental, snudd på pekoral eller kalkon. Det talade partiet i mitten ger en nästan kväljiningar. Låter frapperande likt – både i stil och sång – Mary Hopkin. Om det hade gjorts en The Rutlesvaraiant på Mary Hopkin så hade den låtit så här! (För den oinitierade så var The Rutles en filmad beatles-satir där musiken bestod av låtar som alla lät förrädiskt likt redan existerande beatleslåtar…men ändå inte! Genialiskt.)

5) My Mama Said
Tråkig, intetsägande hårdrocksflört.

6) Dance ( While The Music Still Goes On)
Se där!!! Plattans näst bästa låt och t.o.m. en av de bästa låtar som gruppen gjorde men aldrig släppte på singel.

SIDA 2

1) Honey Honey
Lättviktigt, ack så lättviktigt. Visst, fint framfört och fint sjunget men så ytligt att det nästan blir löjeväckande. Blev ändå en hit i USA, 27.e plats samma år so Waterloo, dvs 1974.

2) Watch Out
Flört med glamrock á la T-Rex. Inte direkt vad som känns som gjutet för ABBA. Lysande tjejsång under alla omständigheter.
Som helhet så är det ändå en totalt meningslös låt.

3) What About Livingstone
Och vad ska man då säga om det här då? En trist, profillös låt som mest låter som standardiserad tysk schlager.
Vad gjorde Queen, Bowie, Lennon, McCartney, Stones, Bob Marley, Stevie Wonder m. fl. år 1974?
Vad de än gjorde så nog gjorde dom nåt med mer substans än det här…

4) Gonna Sing You My Lovesong
Tjejerna sjunger fantastiskt bra, men det är också allt på denna rätt intetsägande och mjäkigt arrangerade låt.
Förlåt mig, men går det ändå inte att begära lite mer av en grupp som brukar jämföras med Beatles?
Det saknas bett i kompet, alla håller igen i spelet, verkar mest lyssna på hur de andra spelar. Det låter som om att ingen riktigt vet hur låten ska gå, om man ska trycka på eller inte. Det får helt enkelt bli som det blir. Med proffs i studion så blir det ju självfallet aldrig klantigt, men då och då, som i det här fallet, inte speciellt bra heller. Då hjälper det inte att i efterhand ösa på med kanonsångpålägg. Det tama förblir tamt.

5) Suzy Hang Around
Inte det sämsta på plattan, heller inte det bästa. 60-talsinfluerat, snyggt sjunget men, tyvärr, återigen lite profillöst.

6) Waterloo (english version)
Tack för det! Det är inte fel på mig!!! Mitt hjärta slog volter av glädje över att få slippa den sista kvartens tomgång och i stället bli inkastad i den riktiga, vitala musikens värld. Det är ju precis de här elementen som saknas på skivan i övrigt: Tryck, drag, fart, melodi, sångglädje, arr, produktion!
Låten är och förblir en femetta men, tyvärr, så när som på nåt litet undantag det enda av musikaliskt hållbart värde på hela skivan. Det är kanske därför som den dyker upp två gånger!

Summa summarum en riktigt trist LP. Tråkig produktion och minst sagt simpla standardarrangemang. Steget över till dansband är inte långt, det som skiljer är proffsigheten i spel och sång. Idéer och kompositioner ligger generellt på en markant låg nivå, sen får kompositörerna heta Björn och Benny hur mycket dom vill.
En sak som slår mig efter att noggrannt ha lyssnat igenom de två första ABBA-skivorna är hur viktiga Agneta och Frida var för gruppen. Gör det här tankeexperimentet: Tänk er ABBAs alla låtar sjungna av enbart Björn och Benny under namnet BB! Vad skulle då ha hänt? I stort sett ingenting. Förmodligen så hade det hållit i två eller tre plattor sen så hade man helt enkelt lagt ner projektet efter blott några tusen sålda exemplar av varje skiva.
Tjejernas betydelse för ABBA-soundet och hela deras karriär var enorm!

Slutbetyg; En TVÅA av fem möjliga!!!

Popularity: 36% [?]

5 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.16.08 at 8:31 e m

    Det finns något vi alltid glömmer när vi pratar Abba. Produkten är en tubkaviar för smörgåsbruk. Låt oss dra ett försonande täcke över återstoden av märkesnamnet innan vi förlorar oss i trams. Ejderns grovkorniga är dessutom betydligt smakligare.

  2. Micke said,

    02.16.08 at 8:53 e m

    Nja, om vi nu ska se något så när nyktert på det hela så var det väl även en musikgrupp, eller hur?
    Att dom sen var överskattade trots att vi i dag blir itutade nåt bullshit om att det är först nu som vi FÅR tycka att dom var bra, det är ändå en annan femma.
    Faktum ä’r att samtliga ABBAS skivor, LP och singlar, sålde fenomenalt i Sverige på sin tid. Allt snack om att vi inte FICK tycka att ABBA var bra, att dom var stora överallt utom i sitt eget hemland är ju bara dösnack. Dom sälde kopiösa mängder och blev därmed en helt legitim måltavla för just den kritik som dom fick. Måga tyckte att den musik som ABBA kom med var just precis det som den var, nämligen ytlig, tillrättalagd musik som fanns till för att sälja så mycket skivor som möjligt. Det var exakt vad dom gjorde, utomlands som här hemma. Jag vet inte, men törs nog sätta en bra slant på att Sverige var det land i världen där ABBA-fansen ÖVERLÄGSET köpte mest skivor med sina idoler PER CAPITA under gruppens levnadstid. Om det blir utrett och vi kommer fram till att det var så så kan vi väl en gåg för alla täppa till truten på dom som kommer och säger, som missförstådda rättshaverister, att ”Det var bara i det här jävla landet som vi inte förstod hur fantastiska dom var!!! Dom var gigantiska överallt utom i det här lilla jävla landet!!! Det är ju först nu som vi FÅR tycka att ABBA var bra!!!”
    Verkligheten var precis tvärtom. Det var här i Sverige som deras storhet startade och det var här som dom sålde mest skivor, PER CAPITA!
    Att dom sen kritiserades var med all tänkbar rätt, för mycket dom gjorde var inte speciellt bra, även om mycket var det.

  3. Lennart Wrigholm said,

    02.20.08 at 9:36 f m

    Tja, när det nu skrivs om ABBA så kanske namnet Stikkan Andersson också bör nämnas (även om det kanske lite faller utanför ämnet här.)
    När man sett diverse ”dokumentärer” om ABBA på TV de senaste åren så upptäcker man att Stikkan helt försvunnit ur historieskrivningen. Det gäller även sleevetexterna till gruppens album det senaste decenniet.
    Det verkar som om man anställt någon gammal expert från det gamla Sovjetunionen för att radera honom överallt.

    Alla vet ju att Stikkan inte såg med blida ögon på att gruppen upplöstes och att Björn och Benny ville skriva musikaler. För Stikkan var det försäljningsresultat och hitsinglar som gällde.
    Men det var också han som plockade in medlemmarna som delägare i Polar för att de skulle få en ordentlig del av den ekonomiska kaka som skapades.
    Att de då också var delansvariga för om bolaget gick dåligt, det var tydligen något som inte gick in i deras känsliga konstnärssjälar.
    För utan herr Anderssons insats hade gruppmedlemmarna nu kunnat se tillbaka på en skojig karriär inom pop och dansmusikssvängen under ett fjärran 60-tal. Men inte så mycket annat.

    Dessutom! Vad svenskar idag uppenbarligen har förträngt är att ABBA´s storhetstid inträffade mellan 1975 – 82. Detta i höjd med att man äntligen knäckte den anglosaxiska popmarknaden med låtar som S.O.S och Mamma Mia. De uppföljare man först gjorde till Waterloo i England blev formligen nermejade av kritikerna och sålde inte ett smack.
    När man lade ner verksamheten i början av 80-talet visste man säkerligen mycket väl inom gänget att man kommit till vägs ände. Hu roligt var det att turnera i USA tillsammans med sina ex för att sedan stå på scen och se gulliga ut?

    Därefter var det inte en djäkel som sa ett smack om ABBA på åtskilliga år. Det var först när Erasure gjorde sin Abbaesque som singelbaksida åtskilliga år senare som gruppen började bli rumsren igen.

  4. Micke said,

    02.20.08 at 2:27 e m

    Tack för en mycket initierad kommentar som fyller i många luckor i diverse olika resonemang!
    Ja ibland så är det svårt att se saker i ett större perspektiv. Att ABBA faktiskt var mer eller mindre, ja kanske inte bortglömda, men ändå tämligen så sedda över axeln under stor del av 80-talet kan det vara svårt att tro i dag.
    Samma fenomen som med Elvis. Under 80-talet gav hans skivbolag RCA/BMG knappt ut nånting av värde, dom trodde helt enkelt inte på sin produkt. Han var också glömd av den stora massan mer eller mindre.
    Det var först nån gång i mitten på 90-talet som det började dyka upp diverse CD-boxar, en massé helt plötsligt. Inte ens vid 10-årsdagen för hans bortgång så dök det upp något nytt. Taktik från BMG? Knappast, skivbolagen vill nog ha in sina pengar så fort som möjligt, varför vänta i 20-25 år? I fallet Elvis så var det helt klart piratmarknadens florering som gjorde att man till slut insåg att man satt på ett guldägg.
    I dag finns det de som tror att Elvis alltid varit kung. När jag berättar om hånet han utsattes för på 60- och 70-talet av media och förståsigpå-are samt hur bortglömd han blev under lång tid efter sin död, så är det många som knappt tror mig. Men så var det.

  5. Spiring said,

    09.29.09 at 9:43 f m

    Ska jag vara ärlig så är ”King Kong song” den Abba-låt jag helst lyssnar på. Hopplös, osannolik text i kombination med trallvänlig musik som satte sig i huvudet redan då jag först hörde den på lågstadiets klassfester. Klockren låt, ta bara Björns vrål då gorillan närmar sig… en pärla.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *