1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.15.08

Svenska LP-skivor # 28 Hep Stars – Songs We Sang 68

Posted in Min blogg at 2:06 f m

DEN GAMLA ROCKGRUPPEN HEP STARS MED EN LP DÄR DE VISAR UPP SIG SOM ALLROUND-ENTERTAINERS

hepstars.jpg

The Hep Stars var ett av mina allra första favoritband. Inget att snacka om!!!
Den kvällen vintern -65 när jag – och väldigt många med mig – såg Hep Stars framföra Cadillac på TVs Drop-in så förändrades hela mitt liv, och det blev aldrig mer sig likt. Fem för den tiden extremt långhåriga killar med den vildaste scenshow någon någonsin fram tills dess hade sett, framförandes något av det tuffaste och häftigaste som någon överhuvudtaget hade hört! Den händelsen kan bara jämföras med det nerslag som Elvis hade den första gången som han dök upp på amerikansk TV i januari 1956…
Allt detta vet ni som har läst mina tidigare krönikor! (Gå till krönika 16 så får ni hela historien! Den har titeln Sveket…)
Sveket? Jo, ni läste rätt! Sveket kom blott ett år efter Drop-In när gruppen spelade in I Natt Jag Drömde. Återigen så förändrades min värld, även om det tog många år innan jag dels förstod att den hade gjort det, dels innan jag insåg att den gamla tiden aldrig mer skulle komma tillbaka. Naivt så väntade jag år efter år på en svensk variant på Elvis comeback -68 efter ett decenniums frånvaro från äkta rock ’n roll, fast med Hep Stars i rollen som förlorade söner som hittar hem till fadershuset igen. Men den kom aldrig, comebacken.
(Ja, för att vara riktigt krasst uppriktig: det var nog först när jag läste om Lelle Heglands mycket tragiska olycka i slutet på 90-talet som jag slutligen förstod att det inte skulle bli nån återgång till det gamla, ett rockandes Hep Stars med Benny bakom orgeln och med Janne och Lelle på högtalarna…Ett så djupt intryck gjorde Hepstars på mig under blott ett års tid av min barndom…)
Som vi alla vet så var I Natt Jag Drömde bara början på förfallet. Hur toppar man sin största succé? Med nånting annorlunda eller med något identiskt?
Ja gissa bara? Jag Vet, Sagan Om Lilla Sofi, Malaika, Speleman, Det Finns En Stad, Speedy Gonzales…det blev ingen hejd på eländet när det väl hade börjat rasa….
Och så blir det alltså till att skriva en recension av en LP när eländet var som allra värst! Hur ska det gå…?

Alltså, nu när jag har varit så sanslöst översvallande med adjektiv angående Tages – även dom givetvis stora idoler – så känner jag mig självklart lite kymig när jag nu tvärtom kommer att såga några andra idoler.
Men det är ju inte mitt fel! Tyvärr så är det så att som man bäddar, så får man också ligga. För den här LPn, det är till 70% smörja, 10% skräp, 10% passerbart och 10% ganska hyfsat. Absolut inte bättre än så.

Här kommer plattan i sin helhet, låt för låt:

Sida 1 på LPn består av en liveupptagning från Hep Stars folkparksturné 1968.

( OBS! Låtarna 1), 2) och 3) bildar ett medley! )

1) Shake
Det börjar bra, riktigt bra. Sam Cooke med ett kokande och en lössläppt Lotta! Jodå, Lotta har stundtals en hyfsad soulröst och en hel del sväng i sitt uttryck, men lite väl svårt för att sjunga rent på de högre tonerna.

2) Svenne I Love You
Något som vi bör glömma så fort vi bara kan…Nåja det hela är över på 20 sekunder.

3) We Say Yeah!
Lite bättre här. Svenne har en tunn, spröd men snudd på vacker sångröst som kanske inte alltid passar för tung rock men som bitvis går alldeles utmärkt i den här Cliff Richard-covern.

4) Let It Be Me
Fin låt, visst, men kanske lite väl släpigt framförd. Får dessutom min gamla favoritgrupp att framstå som precis det som dom vid den här hade blivit, ett tryggt dansband som var på scen den kvällen för att dra in kulor och inget annat.

( OBS! Låtarna 5) och 6) bildar ett medley! )

5) Going Out Of My Head
Börjar med fin sång från Lotta. Hon har precis som sin partner en bra grundröst, men låten är för svår för henne rent tekniskt sett, åtminstone just den kvällen. Hon sjunger rejält falskt här och där När sen Svenne kliver in blir det inte ett skvatt bättre. Ren pannkaka skulle jag säga.

6) Can’t Take My Eyes Off You
Nej, det funkar inte…Det här är inte deras grej.

7) You Keep Me Hangin’ On
Här däremot funkar det i allra högsta grad. En låt som passar Lottas lite begränsade register och som ger henne en möjlighet att uttrycka sig på ett ledigt sätt. Klart bra! Borde ha varit mer av den här varan på skivan.

( OBS! Låtarna 8), 9) och 10) bildar ett medley! )

8) Svartvit Calypso
Kanske nåt som funkar i en folkpark en sommarlördagkväll, men inte på en LP-skiva. Otroligt nerköp jämfört med låten innan.
Varför gav man ut detta?

9) Naturbarn
Är det här samma Hep Stars som en gång spelade in Cadillac?

10) Charlotte’s Children Game
”Ett rysligt slöseri med denna väldiga energi…” Jo, dom sjunger ju det själva…så då är det väl så…

11) Groovy Summertime
Och, vad ska detta föreställa? Jag orkar inte ens bemöda mig om att beskriva eländet…
Alltså, det här var säkert kul på scen på den tiden, men det blir helt meningslöst att lyssna på det 40 år senare.

12) Shake
Samma låt som 1), med den skillnaden att här så sjunger Svenne en vers och Lotta verkar betydligt mindre fokuserad än hon gjorde 20 minuter tidigare med samma låt.

Och här börjar – på sida 2 – studiodelen av LPn.

13) Holiday For Clowns
Faktiskt en alldeles utmärkt version av Brian Hylands hit från -67. Just i såna här låtar så funkar Svennes röst helt perfekt.
Och, för en gångs skull på den här plattan, nånting som låter välarrangerat och välproducerat. La man allt krut på den här låten?

14) A Flower In My Garden
En av de allra första Björn/Benny-kompositionerna. Inte så pjåkigt, men inget som satte några djupare spår.

15) Save Your Heart For Me
Hyfsad version av en hit från -65 med Gary Lewis and the Playboys.

16) Bilden Av Dej
Här känner jag inte till upphovsmannen Ferris, hur som helst så är det något jag inte blir riktigt klok på. Det här låter mer Benny än något annat på skivan som verkligen är komponerat av Benny Andersson, likt f-t så är det inte en Bennykomposition. Minst sagt märkligt.

17) Suddenly Tomorrow Is Today
En aningen taffligt arrangerad och producerad låt signerad Andersson-Berghagen. Tro det eller ej så låter det som något som är taget från Status Quos första LP Pictures Of Matchstick Men! Rätt skapligt faktiskt.
Kunde ändå ha blivit bättre med lite mer nerlagt arbete. Svennes sång är som vanligt på den här typen av låt alldeles utmärkt.

18) Warten Auf Den Tag
Visst, som tidigare konstaterat, Svenne har verkligen en fin röst och det här är verkligen inte en dålig komposition. Det stora frågan är bara varför. Hepstars i en ballad på tyska? Ville man med den här skivan sitta på alla tänkbara stolar på samma gång?
Ett intressant faktum är att det står en Hans Blum som kompositör, men återigen så är det proppfullt med harmonier som leder tankarna till kommande ABBAlåtar, eller tillbaka till Consolation som Benny hade skrivit nåt år tidigare.
Är det återigen kopplingen mellan ABBA och tysk schlager som spökar eller är det rent av någon slags psedonym för Benny Andersson?

19) Songs We Sang
Inte heller sådär riktigt uselt…bara nästan. Återigen en Andersson/Berghagen-komposition. (Tror ni att Lasse Berghagen nån gång har tänkt: ABBA, det kunde ha varit ALBA!!!)
För övrigt så är det nånting väldigt, väldigt lätt att glömma bort…Framför allt ljusår från Farmer John, Cadillac, No Response och Kana Kapila…

Summa summarum en ganska dålig, snudd på meningslös skiva, dock inte utan ett par få ljusglimtar som Holiday For Clowns, Warten Auf Den Tag och You Keep Me Hangin’ On.
Upplägget med en livesida och en studio-dito kan låta intressant, men ger bara ett förvirrat intryck då det låter som två helt olika band. Inte ens en tillstymmelse till en röd tråd.
Det märkligaste med skivan är dock den så påtagligt låga profil som Benny Andersson har. På sida ett så märks han knappt och de nya låtar han skrivit till sida 2 tävlar med varann i profillöshet. Inte mycket här som pekar framåt mot hitlåtar som skulle komma att flyga över hela världen! Inget heller som får oss att tänka på tidgare hits som Wedding eller Consolation, båda skrivna av Benny något år tidigare. Kanske snarare underligt att han stod ut med smörjan på sida 1…Ganska så logiskt att han kort tid efteråt hade lämnat det sjunkande skeppet.
För att skriva om åtminstone något positivt så imponerar faktiskt här och var Svenne på mig. Han har verkligen en utmärkt röst för ballader och lättare poplåtar. När det blir rockigare så låter han helt O.K., men han känns kanske aningen lite mer profillös i dom lägena.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på en sak: HUR kunde Benny Andersson sitta i en TV-studio för två år sen och påstå att Hepstars var bättre än Tages???

Slutbetyg: En svag TVÅA av fem möjliga.

Popularity: 22% [?]

7 Comments »

  1. Per Bäckman said,

    02.15.08 at 5:47 e m

    Howdy

    Hade du hört Cadillac med Renegades hade du aldrig, aldrig mer behövt
    bekymra dig om Hep Stars.

  2. Micke said,

    02.15.08 at 5:51 e m

    Jo, jag hörde den långt senare. Visst, den var kanon…

  3. Stjofön Presley said,

    02.16.08 at 8:25 e m

    Kan bara hålla med gubben Bäckman där uppe! Hade du dessutom haft turen att även höra låten med Shamrocks hade du aldrig behövt fundera över Hep Stars, som ju hela karriären var ett riktigt skitband, för att uttrycka det milt. Jag såg också det där programmet för snart 43 år sedan. Mådde som Ugglan, illa! Det var dystert att se fem förklädda braksunar ta sig igenom fina rocklåtar genom att massakrera dem till en dansbandsvariant av schysst raggarmusik.
    Nej, fy fasen Micke. Det där får du räkna till ungdomssynderna. En tvåa är dessutom ett alldeles för generöst betyg. Minus två, eller helst minus fem, av fyra möjliga, vore ett rättvisare betyg åt de där pajasarna! Och du, Micke: Du får citera mig på det om du känner för det, som flickan sa.

  4. Micke said,

    02.16.08 at 8:42 e m

    Nja, mi bäste stjofön. Jag var nio år gammal när programmet gick av stapeln, mina referensramar var väl ännu inte så där väldigt utvecklade.
    Visst, de blev bedrövliga, men jag är geerös nog för att säga att dom fick ett år innan det gick käpprätt åt skogen. För att det gjorde det, DET är vi överens om!

  5. Tobbe said,

    02.17.08 at 1:57 f m

    Dålig Souvenir

    Songs We Sang 68 var nog delvis tänkt som ett minnesalbum för dem som sjöng med sommaren -68.
    Det håller inte för någon djupare analys, speciellt inte
    nu 40 år efter.
    Men om det ändå göres så må domen från Micke vara
    rättvis. Det är dåligt, ojämnt dåligt.
    Symboliskt nog, tycker jag, är titelmelodin allra sämst,
    riktigt usel. Några ljuspunkter ja, men helheten dåligt.

    Hep Stars som hade gjort en, även idag högt värderad, liveplatta tre år tidigare.
    Det var då 1965 när Hep Stars var ett mycket bra coverband med en fartfylld scenshow.
    Svennes unika sammetsröst var naturligtvis en stor del av framgången.
    Vid -68 börjar luften gå ur hela den popgenre som varit regerande åren innan.
    Det är 1968 den stora vändpunktens år.
    Vi skulle få mycket ny musik det kommande decenniet.
    Men det är en annan historia….

  6. Micke said,

    02.17.08 at 6:49 e m

    Japp, Tobbe, Hepstars live från -68 blir ju ännu uslare i skenet av hur pass bra samma grupps skiva från -65 är.
    68-liven borde aldrig ha getts ut.

  7. Lennart Wrigholm said,

    02.17.08 at 7:49 e m

    Det är bara att hålla med. Den här Hep Stars-plattan visar med all önskvärd tydlighet vart svensk popmusik hade tagit vägen under några år. Genrén hade blivit en kassako som skulle dra in pengar. Nu var det slut med att sitta i bussen och dela på det gage man dragit in under kvällen. Nu gällde det att bredda sej och hitta nya hits.
    I annat fall gick allt åt skogen. (Fast det gjorde det ju ändå.)
    Nu kan vi, med facit i hand, också konstatera att Hep Stars musikaliska begåvning inte räckte längre än att man var ett hyfsat coverband.
    Det var bara det att man sprang på en succé man aldrig kunnat drömma om. Och på slutet räckte inte talangen speciellt långt för något svenskt popband. Detta med undantag av Tages som hade vett att lägga av i tid.
    Men som vi alla vet, de så viktiga Tio i topp – placeringarna fick de aldrig se under slutet av karriären.
    Tonårstjejerna kunde inte uppskatta den musik som gruppen fick till på sina sista album. Den publikkategorin gick över till att beundra Flamingokvintetten och Thorleifs (vilka som ju bekant sålde album i drivor under det tidiga 70-talet.)

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *