1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.30.08

Svenska LP-skivor #20 Roxette – Pearls Of Passion 1987

Posted in Min blogg at 1:45 f m

60-TALET HETTE BEATLES; 70-TALET ÄGDES AV ABBA; 80-TALET REGERADES AV QUEEN och 90-TALET KUNDE HA VARIT ROXETTES

pearls-of-passion-w200.jpg

I slutet av 80- och början av 90-talet så hette världens största grupp…Roxette!
Är ni med?
Det jag skriver är helt sant och ingenting annat än sant: under lite drygt 2 år så var det svenska Roxette med Per Gessle och Marie Fredriksson som regerade. Japp, under 2år och 4 månader så hade Roxette 4 (fyra) låtar som toppade USA-listan och 2 stycken som klättrade till andra plats. Fullkomligt oerhört. Inte ens Madonna, Michael Jackson, Whitney Houston eller Mariah Carey hade större framgångar under den perioden!
Alltså, vad vi alla än tycker om Gyllene Tider och Gessles soloprojekt, han och Marie Fredriksson skapade något som var så oerhört mycket större än vad de flesta ens kan föreställa sig. Att Björn Skifs och Blåblus (Blue Swede…) toppade i USA 1974 kommer de flesta i min generation ihåg väldigt väl. En del kommer till och med ihåg vad de gjorde när de hörde den nyheten på radio! MEN, det gjorde Roxette om FYRA gånger och spädde alltså på med två andraplatser.
Kom ni ihåg det då? Nähä. Jo, det är klart. Det är väldigt ohippt att tycka att Per Gessle är bra. Och, en del av det som kommit från hans penna har kanske inte drypt av genialitet, men framgångarna med gruppen Roxette går bara inte att förneka.
Av just den anledningen vore det kanske kul att titta lite på deras debutskiva, utkommen 1986 och som INTE var en slog utanför Sveriges gränser. Uppföljaren Look Sharp, som kom två år senare, toppade däremot listorna i TJUGOFYRA länder!!!
Här är då den första LPn, Pearls Of Passion, låt för låt:

1) Soul Deep
Klockren hit! Den som inte inser hur bra det här är måste ha cement i öronen! Marie Fredriksson visar verkligen vilken fantastisk sångerska hon är här i denna välproducerade, Motowninfluerade skapelse. Nåja, högre upp än 18.e plats på svenska försäljningslistan blev det inte den gången…

2) Secrets That She Keeps
Hitvarning i allra högsta grad här också! Marie visar återigen att i det här landet finnsdetingen bättre popsångerska. Lite väl trallig text kanske…

3) Goodbye To You
Återigen en snabb, melodisk Motownvariant. Tyvärr så börjar Per Gessle sjunga på den andra versen, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. Annars så är det en riktig rökare från start till mål. Ingen märkvärdig komposition, men refrängen och Maries enormt starka sång gör det hela till en hit, vilket det också var här i Sverige.

4) I Call Your Name
En tung mollballad med en väldigt fin melodi och bitvis oerhört vacker sång från Marie. Varför släpptes den inte som singel?
Hur som helst en fantastisk inledning med 4 potentiella monsterhits på raken. Och det här äe en debutskiva.

5) Surrender
Här börjar det bli både lite mörkare och tristare. Inte lika stark låt som de tidigare, men fortfarande väldigt bra.

6) Voices
Mörkt igen, men väldigt, väldigt vackert. En av plattans absoluta höjdpunkter. Syntmatteinledning med Maries sång insmygande. Väl utmejslad melodi både på vers och refräng. Jo…Per ville sjunga han med. Här tycker jag absolut att han kunnat låta bli, men det helheten är väldigt bra ändå.
Drygt 4 minuter lång, det här kunde dragits ut på till 6-7 minuter…

7) Neverending Love
Gruppens första singel, släppt innan LPn kommit ut. Klev också ända upp till tredje plats på listan. Väldigt fin låt med ett överraskande harmonibyte på bryggan till refrängen. Snyggt gitarrspel av Jonas Isacsson (och kanske också Staffan Astner?)

8) Call Of The Wild
Återigen en ballad i mollharmonier. Lite dyster. Per sjunger också lite för mycket för att det ska bli riktigt bra. Låten är överhuvudtaget ingen av skivans större ögonblick.Jag förstår att Per Gessle som sjungit professionellt i 10 år innan denna skiva väldigt gärna vill ta ut svängarna och sjunga lite solo själv, trots att han helt klart var medveten om Maries överlägsenhet som solist. Det ville han nog dels för att få lite variation i kompotten, dels säkert för att han nog tyckte att det var roligt så där i största allmänhet.

9) Joy Of A Toy
Marie tillbaka i frontlinjen igen. Återigen en mollbaserad låt, men lite tyngre, halvfunkig den här gången. Faktiskt så dyker det upp ett gitarrsolo nånstans i mitten av låten, men det är nästan det mest spännande som händer under hela låten.
Nej, det här är en mellanlåt som inte ens låter färdig faktiskt. Den börjar tona ut efter 2 och en halv minut och när den slutat så lämnar den nästan inget spår alls efrter sig de första gångerna som man hör den.

10) From One HeartTo Another
Jo, nog tog man de bästa låtarna först på plattan! Det här låter som om hela gänget – Marie inkluderat – gått på valium under inspelningen. Knappt styrfart och en Gessle som mer mumlar än sjunger. När sticket kommer så hoppas man att något ska hända…men det gör det inte.

11) Like Lovers Do
Ett lite snabbare spår, och ett betydande lyft gentemot de tre föregående låtarna. Räcker dock inte fullt ut. Marie är dock alltid Marie. Hennes sång på den här typen av låtar höjer alltid helhetsintrycket med 500%!!!

12) So Far Away
Avslutning med plattans mest dramatiska inledning. När Maries sång kommer in så är det mäktigt, en aning låter det också som ett tidigt utkast till Listen To Your Heart… Bombastiskt, välarrangerat, tät produktion, mycket fin sång men ingen riktigt bärande melodi. Det till trots utan tvekan andra sidans bästa låt!

Summa summarum en i allra högsta grad ojämn skiva. Det smått fenomenala blandas med det minst sagt trötta och tråkiga.
En sak som slår mig vid genomlyssningen nu i dag är att det INTE är fråga om execesser i 80-talssynt utan ett väldigt finstämt användande av instrumentet i fråga. Kompmusikernas lyhördhet känns närmast osannolik.Att samla ihop ett sånt gäng med ekvilibrister i en studio och komma ut därifrån med en LP med bitvis närmast minimalistiska insatser från musikerna är en bedrift. Jo, det monotona trumljudet kan faktiskt kännas lite jobbigt på en del låtar, men det är ändå inte värre än något annat från den tiden.
Som helhet så är det en fantastisk produktion på skivan. Även fast det är en helt annan musikstil så tror jag att grabbarna var inte så lite influerade av Dire Straits skiva från -85, Brothers In Arms, just när det gäller klarhet i ljudet och de sparsmakade men väldigt effektiva kompen.

Slutbetyg: FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 31% [?]

3 Comments »

  1. Mia said,

    01.30.08 at 1:59 f m

    Wow! Äntligen en skiva jag ÄGER! Om någon av dessa låtar spelas på radion sjunger jag glatt med utan att tänka på det… måste nog ändå vara ett tecken på en bra pop-platta!

    Mia, San Diego, CA.

  2. Micke said,

    01.30.08 at 2:07 f m

    Jajamännsan Mia!!!
    Jag bearbetade texten medans du läste!
    Nu finns det en bild också!!!
    Ser du den?

  3. Björn said,

    01.14.09 at 10:29 f m

    Jag har läst någonstans att det är MP som spelar på ”Neverending Love” och att han var besviken över att Gessle valde Jonas Isacsson att spela på resten av plattan…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *