1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.24.08

Svenska LP-skivor #16 Mascots – Ellpee 1966

Posted in Min blogg at 2:04 f m

MASCOTS – SÅ NÄRA BEATLES MAN KUNDE KOMMA I SVERIGE 1966!!!

mascots.jpg

Hallå igen!

Tillbaka till 60-talet…och varför inte? Det var ju där den bästa musiken kom till, eller hur?
Om just Mascots var pappor till gräddan av det årtiondets bästa svenska popmusik vet jag nog inte, dom tillhör ändå tveklöst de svenska band som brukar nämnas från den epoken. Division ett nådde bandet aldrig, vad än vissa felinformerade experter än säger, men i sina bästa stunder så var Stockholmsgrabbarna riktigt bra. Singeln ”Words Enough To Tell You” är en av de bästa Beatles-låtar någonsin som beatlarna själva vare sig framförde själva eller skrev…
Visste ni förresten att Anders ”Henkan” Henriksson spelade med i Mascots innan gruppen slog igenom, för att sen mer eller mindre bli petad för att han inte passade in i bandets stil? Jag misstänker att maskotarna ångrade sig nåt år senare när de hörde de mirakel som ”Henkan” producerade tillsammans med konkurrenterna i Tages…

Raskt över till plattan:

1) The Winner
En grovt felmixad låt som skulle ha varit hästlängder mycket bättre med sången lite längre neri ljudbilden! Kompet är blytungt, låter närmast som Yardbirds, MC5 eller Stooges, och så är det i stället gulliga Mascots från Stockholm 1966! Allt kraschas dock av en katastrofal mix där sången dränker kompet. Kulturell katastrof!!! Här hade grabbarna en garageklassiker i sina händer…
Låten i sig är bra, sånginsatsen likaså. Spelet är snudd på fenomenalt med en enormt tung bas. Det är bara det att krocken mellan Beatlesharmonier och Yardbirds-bly i en urusel mixning blir pannkaka och inget annat.

2) This Proud Crowd
Helomvändning med ett akustiskt spår. Hyfsad låt i Lennon-Donovan-Dylan-stil med tyvärr lite intetsägande sång och ett arr som inte känns klart. Goda intentioner, kunde blivit så mycket bättre med lite mera jobb i studion.

3) I Close Your Eyes
Fortfarande vrickad mixning men här gör det mindre skada då det är lite bättre samklang mellan sång och komp. Snygg låt med fina harmonier, men helhetsintrycket är fortfarande inte bra. Lysande basspel dock av Anders Forslund!!!

4)Things Are Turning Out
Hmm, Freddie Mecury-pastisch 8 år före A Day At The Races från 1974!!! Jo, det är sant. Det här är påfallande likt nån av de små musichall-inspirerade snuttar som Queen brukade slänga in på sina plattor i mitten av 70-talet! Kompetent? Absolut! Bra? Mjaa…

5) Every Way I Think Of You
Lätt överambitiöst försök till att gå i – typ – Walker Brothers fotspår. Snygg låt, snyggt arr, men grabbarna är tyvärr inte riktigt mogna den nog så svåra uppgiften. Nästan, men inte riktigt!

6) Droopy Drops
Deidres samba? Gitarrspelet är kusligt likt det på Cornelis välkända dänga, som dock är gjord många år senare…Låten i sig är ju dock väsenskilt annorlunda.
Hyfsad annorlunda komposition. Jo, nog var killarna i Mascots djärva nog att ta ut svängarna åt alla möjliga håll. Inte alltid sådär jättelyckat resultat dock, som här ungefär…Kul och en hel del humor, men…nej.

7) Nobody Crying
Sida As klart bästa låt! Också ett av skivans två singelsläpp. Kanske lite väl Beatles-influerad men det är ändå väldigt bra framfört.

8) Did You Ever Think
Hyfsad popballad, som dock inte riktigt lyfter. Jo, det är faktiskt en riktigt bra komposition med fina harmonier, men helheten är inte bra.
Anders Henriksson, dina gamla polare hade behövt dig bara sååå väl…

9) I Won’t Let You Down
Låter som Beatles anno -63, -64. Friskt vågat, hälften vunnet heter det, men där Beatles stämsång var som ett fundament är Mascots väldigt darriga och svajiga. Tyvärr. Det kunde ha varit riktigt, riktigt bra, men man ger sig ut på lite för djupt vatten.

10) That’s You
Starka Beatles-influenser även här. Återigen väldigt snyggt basspel. (Anders Forslund, en glömd sorhet från sin tid). Snygg låt och – för en gångs skull – skaplig balans på instrument och sång.

11) I Want To Live
En av de mer udda låtarna på plattan, detta till trots det andra singelsläppet. Sjysst driv i kompet. Liknar mer Pretty Things än Beatles. Här blir den aningen svaga lead-sången bara som en del i det allmänna garageslamret. Plattans absoluta höjdpunkt!

12) I Don’t Like You
Ett skämt? Beatles-harmonier så det stör, men skärande falskt!!! Som skämt kan det väl passera, men inte som ett spår på ett av Sveriges mest populära popbands andra LP. Tragiskt att följa upp I Want To Live med den här smörjan!!!
Befriande kort.

13) This Time, Girl
Ett annat ganska så svagt spår. Irriterande falsksång (gick inte killarna på Adolf Fredrik?).

14) A Different Mind
Hyfsad avslutning på plattan med en skaplig komposition och stämsång som åtminstone är passabel. Faktiskt ett av plattans bättre spår!

Summa summarum en mycket ojämn platta med taskig inspelning och mixning som största ballast. En hel del ljusglimtar och försonande drag finns dock. Mascots experimentvilja och frimodighet är alltid starka kort. Basspelet har redan nämnts, vissa kompositioner är också riktigt bra. En del leadsång som i sina bästa stunder faktiskt kommer nära John Lennon (!) bör de även krediteras för.
Tyvärr finns det en hel del plumpar också, fast dom har jag redan skrivit om, ingen anledning att tjata vidare där.
Som helhet så ble vdet en ganska medioker skiva som inte alls kommer i närheten av vad Tages, Jackpots, Hounds eller Ola & The Janglers gjorde i samma epok, men den kunde ha gjort det med en demonproducent och två veckors extra studiotid! Potentialen fanns…

Slutbetyg: En svag TREA av fem möjliga.

Popularity: 26% [?]

26 Comments »

  1. Mia said,

    01.24.08 at 7:09 f m

    Anders Forsslund är en mästare på bas och melodier. Är stolt över att ha fått jobba med honom. Titta gärna på hans websida för mer info om histora och aktuella gig! http://www.forsslund.com/

  2. Lennart Wrigholm said,

    01.25.08 at 6:59 e m

    Instämmer fullständigt när det gäller den usla produktionen. Det mest tragiska är väl att engelska Radioaktive Records gav ut albumet på CD härom året. Förmodligen mastrat direkt från en vinylkopia så den låter lika djäkligt den.
    Mascots material är värt ett bättre öde.

  3. Bengt Eriksson said,

    01.26.08 at 2:08 e m

    Men var finns ”I Like My Bike? Den bästa låt som Mascots gjorde…

  4. Bengt Eriksson said,

    01.26.08 at 2:10 e m

    Men var finns ”I Like My Bike”? Den bästa låt som Mascots gjorde…

  5. Micke said,

    01.26.08 at 5:46 e m

    Hallå där Bengt!
    Jo, det är ju så att ”I Like My Bike” inte var med på LPn med det roliga namnet ”Ellpee” och därför inte blir nämnd ens med ett ord i krönika #16.
    I Like My Bike kan f.ö. vara den första singel som jag köpte för egna pengar, nån gång -65 eller -66. Inte i butik utan av en bekant…Jag sålde den sen vidare för 4 kronor (oerhört mycket pengar vid den tiden för en tio-åring).
    Direkt gick jag till kiosken vid centrum och köpte ett nummer av poptidningen Love och en läsk. Med läsken uppdrucken efter 10 minuter så kände jag bara vemod. Vad hade jag gjort? Jag hade ju inte singeln kvar längre!

  6. Anders Forsslund said,

    01.26.08 at 8:02 e m

    Jag kan bara ödmjukt åse en skitbra recension av ”ELLPEE” Respekt! Kunnigt, och det är ju lite sällsynt, har en känsla av de flesta som recenserar mest vill tala om hur mycket dom själva vet istället för att använda kunskapen. Ellpee var verkligen inget mästerverk men så klart otroligt kul att göra. Det var länge brist på framsynta producenter, för vår del var det maratonsoundcheck när vi skulle tejpa I like bike ( eftersom det ordas om den ovan) Vi lirade och lirade och när vi pausade efter en halvtimme och frågade hur det gick, kom svaret från Sven Ågren i Europafilmstudion: ”Fortsätt grabbar, vi tror att vi har hittat ett festligt sound..” Trummisen Boffe och jag lyssnar ibland och lurar på om man ska göra nåt av en del skapliga låtar. Det vore kul som experiment om inte annat..

  7. Micke said,

    01.26.08 at 9:01 e m

    Tack Anders, ödmjukheten är på min sida!
    Visst, det är lite trist att behöva vara så pass hård mot några av sin barndoms idoler som jag bitvis var. Det är därför befriande att du håller med om det jag skriver. Andemeningen var ju ändå att det definitivtfanns ett frö som med rätt styrning och hjälp hade kunnart blomma ut till något väldigt fint. (Tänk om ni hade haft samma möjligheter som Tages hade på Studio…)
    En del kunder i min butik blev lite nyfikna på plattan och vad jag syftade på, så jag har satt på skivan ett par gånger de senaste dagarna…och fått medhåll även där. Dvs, vi har varit överens om att det hade kunnat bli så mycket bättre med bara en liten gnutta av lyhördhet hos producenten…

    OM masterbanden finns kvar så vore en nymix högst intressant!

    Jobba vidare på den idén, lycka till med nuvarande karriären och tack för de värmande orden!
    Micke

  8. Stjofön Presley said,

    01.27.08 at 3:14 e m

    Håller helt med om Words enough. Lysande pop med varma snygga stämmor. Bra driv i kaggarna när solot sätter in och ridecymbalen lyfter hela skiten samtidigt som baskaggen pumpar. Det är som att det bara seglar i väg.
    Och slutet sedan! Det är ju också helt perfekt. När Ducks DeLuxe och Brinsley Schwarz var igång tänkte jag mer än en gång på hur Words skulle låtit med dem. Lite raskare tempo, aningen mer driv i de melankoliska sångstämmorna.
    Fast ska sanningen fram så duger den gott som den är.

  9. Tobbe said,

    02.02.08 at 3:00 f m

    Drömmens verklighet en dag på Ålle

    Mascots Ellpee. Namn som väcker minnen. En händelse
    i en tid, en annan tid, så länge sen. Som en dröm.

    Jag går in på Åhlén & Holm nerför den breda trappan.
    Ledstänger av trä, björk.
    Rundar ner till höger och är på skivavdelningen.
    Nyinkommen, uppställd som skylt, står där Mascots Ellpee.
    Jag gillade Mascots och tänkte att den där skivan skulle man ha.

    Jag tar ett steg tillbaka för att beskåda omslaget då plötsligt en något yngre kille dyker upp och puttar skivan i golvet.
    Jag tycker mig känna igen honom och försöker morsa.
    Men han känner inte mig. Inte nu, inte än.
    Men, underligt, nu går Anders Forslund förbi.
    Självaste Mascots basist. Han ser skivan men han tar inte upp den.
    Jag går ut, ner i Skanstulls tunnelbana och tar tricken
    framåt till verkligheten.

    Vi reser då över fyrtio år till dagens verklighet.
    Denna resas mål är nu den tid som idag är och jag är den jag idag är. Denna jag skall bedöma musik från då.
    Vad är verklighet ?
    Är det min upplevelse som nybliven tonåring av denna musik då den var ny?
    Eller gamlingen idag med analys och facit och jämförelser?
    Naturligtvis det förra. Det är det som är verkligheten.

    Det mest sanna vore alltså att jag själv som trettonåring skulle uttala mig om t.ex. Mascots.
    Tyvärr går ju inte det.
    Hade jag frågat mig själv där på Ålle, varför gillar du
    Mascots ? Så vet jag inte vad jag kunnat svara.
    Men inte var det för att den eller den spelade så bra
    på sitt instrument. Det var mera helheten, soundet,
    utan kunskap hur det skapades som gällde.

    Vi hörde enskild och sammansatt kvalitet, men vi kunde nog inte sätta ord eller analys på upplevelsen.
    Detta sagt som försök att lyfta en verklighet från då
    och ett förslag att det kunde vara så här hos poplyssnarna när de var mellan tolv och femton år gamla. Senare, under gymnasietiden var det nästan tvärtom. Då kom de djupa detaljanalyserna från oss.

    Att nu sitta och bedöma pop från 60-talet är både orättvist och grymt.
    Vi har ju inte öronen kvar från den tiden.

    Samtidigt är det ju helt rätt och givande.
    Idag har vi orden och förståelsen vi inte hade då.
    Med den kunskap vi i någon mån fått kan vi kanske förstå varför det som var bra var bra och tvärtom.
    Och så framförallt vi kan inte låta bli !

  10. Tobbe said,

    02.02.08 at 3:24 f m

    Mascots Ellpee.
    Nej, detta är inte speciellt bra.
    Jag undrar förvånat, vad gillade jag hos Mascots ?
    De är ännu inte helt rutinerade att spela tillsammans.
    Det går inte så fort och det bildas liksom luft mellan takterna. Något negativt alltså som jag tyckte lät bra…
    Därpå något positivt, stämsången. Det var deras styrka och därför de kunde låta som Beatles. Inget fel med det! I bästa fall kunde de också komponera låtar som sina förebilder. Inget fel med det !
    Men denna platta har för många dåliga tveksamma låtar. Något för menlöst rakt igenom.
    Och som sagt, spåret med kraftig falsk sång skämmer
    gruppen som ju var kända för sin perfekta sång.

    Tiden med Mascots var kortare än för de flesta samtida banden. När de nått betydligt längre kvalitativt sett än vad Ellpee redovisar, satte dig sig i
    bussen och åkte upp till Luleå.

    Karriären i Fria Proteatern blev mångdubbelt längre än
    tiden med Mascots.
    Så man borde betrakta saken omvänt.
    Alltså, musikgruppen i Fria Pro startade som popgruppen Mascots.

  11. Tobbe said,

    02.02.08 at 3:35 f m

    Forslund och Lagerberg.

    Efter en konsert med Fria Pro 2003.
    Artisterna tar farväl vid utgångsdörrarna.
    Där står den, alltid vänligt glada, Anders Forslund.
    Jag frågar honom om det inte kan vara akuellt med en
    revival-konsert med Mascots också.
    -Jo, säger han kanske det.
    -Vi lirar lite Mascotslåtar ibland med Göran Lagerberg.
    I så fall ska han vara med.

    Det där var snart fem år sedan och nu blev det aldrig så.
    Men jag måste skriva ned händelsen med adress Micke.
    Mascots och Tages (!)

  12. Micke said,

    02.03.08 at 7:07 e m

    Låter som en kanonkombination!
    Något som jag inte skrev men kunde ha skrivit angående Mascots är att dom skulle behövt en Tommy Tausis på trummor! Just trumspelet på Ellpee är snudd på obefintligt. Det är faktiskt svårt att avgöra utifall det är så på grund av att Boffe spelar extremt odistinkt , utifall man har valt att ha honom lågt i mixen eller om det helt enkelt bara blev så. En snärtig Tommy Tausis hade kunnat lyft det hela, Boffe var ju ändå bra på att sjunga, det hade nog inte gjort honom så mycket…
    Den stora frågan kvarstår dock: vem av de två fantomerna ska spela bas i en framtida Mascots – Tages???
    Forslund – Lagerberg???

  13. Tobbe said,

    02.03.08 at 8:14 e m

    Den frågan ställde jag mig också.
    Men först senare på kvällen. Så Anders fick aldrig den.

    Och nu blev det ju aldrig något av detta, såvitt jag vet.
    Men Om. Då gissar jag och mycket troligt att Anders
    hade fått behålla basen och Göran L. tagit lead guitarr.
    Han är ju duktig sådan också.

    Det tunna soundet hos Mascots tror jag inte beror på trummisen som person. Utan mer en medveten tanke hos dem att betona gitarr och sång.
    Ingen skugga över Boffe !

  14. Nicolaus said,

    02.22.08 at 6:06 e m

    Det hade ju varit så tufft!!! Kom igen nu Mascots, varför får vi aldrig se er igen??

    Jag vill också fastslå att The Mascots faktiskt är det bästa och tuffaste pop-bandet från sverige efter Tages. Det skulle vara en skamm att jämföra the mascots med ett tönt band som hepstars exempelvis. The Mascots råkar faktiskt vara först med vissa saker, exempelvis vill jag att ni alla lyssnar på en av deras sissta singlar ”black and white”. Där sjunger, (Är det Ringblom?) EXAKT som David Bowey kom att sjunga något år senare när han slog igenom. Jag har aldrig fått någon förklaring på varför detta slumpat sig men om någon säger att David Bowey gjorde något nytt när han började så är det viktigt att komma ihåg att NEJ det gjorde han inte,, det var det svenska pop-bandet The Mascots som var först!

    Vad har vi mer för super låtar förutom de bra på ELLPEE, jo ”Baby you’re so wrong”,(bra psychedelisk låt) ”Since you broke my hart”(fantastiskt bra, fattar inte varför inte den hamnade på ellpee), ”Tell me lady”(också en bra psych-influerad 67 låt) etc. Därefter antar jag att det finns en hel del fler bra låtar av the mascots förutom dem på det ända samlingsalbum som blivit utgivet och ellpee. Samlingsalbumet är ju samma som också gjort sammlingsskivor av Tages, Shanes m.m. Och jag tycker alltid att de väljer så dåliga låtar -har jag fel?

    /N 17 år

  15. marja-leena said,

    03.20.08 at 9:40 f m

    Tillbaka till 60-talet, ja. Verkligt fina analyser att läsa här. Men det är, nu som då , med hjärtat vi väljer musik.

  16. Micke said,

    03.20.08 at 2:37 e m

    Jo, Marja-Lena, visst är det just så, att det är med hjärtat som vi väljer musik, men det utesluter ju inte att man analyserar det som man tycker om respektive inte tycker om. Det har ju skett i alla tider inom konst, teater, film m.m.
    Förutsättningen är väl att den som läser det hela är lika passionerad som den som skriver det.

    Varför man ska hålla på med sånt här kan man ju förstås ändå fråga sig, men då hamnar i vi det där med hjärtat igen. Jag personligen tycker nämligen att det är så just hjärtans roligt att göra det här arbetet…

  17. Tobbe (Boffes klasskompis) said,

    09.18.08 at 11:13 e m

    Men den bästa Mascots-låten var ju ”Since You Broke My Heart”, också lite unik eftersom det var Boffe som sjöng, har jag för mig.
    Hade plattan en gång i världen, men den är nu försvunnen.
    Undrar om man kan få tag på den nånstans….

    Må gott!

    – Tobbe –

  18. Micke said,

    09.20.08 at 6:43 e m

    Klart jag ska kunna fixa den åt dig Tobbe.
    För en del år sen så berättade en kund – Matte hette han – att han spelat just den låten i ett band nån gång på 60-talet, men att medlemmarna trodde att låten gick: ”Cinsi broke my heart”. Dvs att tjejen Cinsi hade krossat hans hjärta.

  19. Nico said,

    01.06.09 at 1:04 f m

    Det hade varit roligt om de kunde återbildas med Göran Lagerberg. Man borde släppa en dvd eller liknande med allt material man kan hitta av dem, musikvideor, konserter m.m. En sådan dvd är gjort med Tages där SVT har tagit fram allt material de hittat med gruppen. Dock var det bara medlemmarna i Tages plus en skivhandlare i Helsingborg jag brukar gå till (Back Beat) som fick denna dvd. Synd…

  20. Peter Lindahl said,

    02.16.10 at 12:26 e m

    Först vill jag tacka Micke för att hålla igång så här pass intressanta diskussioner kring ämnen som verkligen greppar tag i en! Sen måste jag erkänna att jag ännu inte införskaffat eller lyckats få tag i denna raritet och går således vid detta tillfälle in på en annan platta istället. Jag är nämligen sedan cirka 9 år lycklig ägare av EMIs utgåva MASCOTS, 1964-68 som jag anser innehålla en hel del superstarka spår som ”Did you ever think”, ”Nobody crying”, ”Since you broke my heart”, ”Black and white” men inte minst den ljuvligt suggestiva och otroligt välsjungna ”Baby, you’re so wrong” och den outslitliga pop klassikern ”Words enough to tell you” samt även Beatles rariteten ”Tip of my tounge”!

    Jag är helt och fullt övertygad om att bandet skulle ha slått igenom ganska stort i utlandet hade dom bara antagit det där uruselt fåniga namnet ”Swedish design” och gått i skivbolagspamparnas ledband ett tag (hur länge man nu orkat göra det)! Själv kom jag nämligen från Australien runt sommaren-hösten 1966 då allting fullkomligt sprakade av talangfulla popband här i gamla Svedala! Visserligen fanns det några riktiga giganter Down Under också, som ”Ray Brown and the Whispers” vilka jag faktiskt har två ganska så lysande CD samlingar med. Men här hemma var antalet duktiga låtskrivare, musiker och sångare rent hisnande, vilket käns än mer anmärkningsvärt när man betraktar vilket begränsad ”outlet” som här fanns i media på den tiden, mest bestående av mentometerstinna ”Tio i top” och det något stelbenta ”Kvällstoppen”. Själv hade jag ju vant mig vid flera popstationer som körde dygnet runt där nere!

    Men tillbaka till Mascots, så skulle jag vilja påstå att jämte Tages så var dom Sveriges mest intressanta och musikaliska pop orkester vid den tiden, dock med svår konkurens av dom välsjungande ”Jackpots” och till viss del av Ola & the Janglers, Hounds och av, någonstans bortom rökridåerna och alla kultmyterna, Hepstars. Att det fanns låtsnickrare som även var duktiga musiker och sångare, typ Göran Lagerberg, Claes af Gejerstam, Henrik Salander men inte minst samtliga i Mascots var ju som en guldgruva för en ung popdiggare som jag var!

    Även om chansen är ganska stor att mina intryck till viss del färgats av nostalgi, så hörs det ju klart som glas att dessa snubbar hade en gedigen musikalisk bakgrund, verklig kunskap om fängslande intressanta harmonier och stor känsla i det dom gjorde.

  21. Peter Lindahl said,

    02.16.10 at 12:31 e m

    Hoppsan! Glömde visst nämna vår allas Benny Andersson också! Så kan det gå!

  22. Peter Lindahl said,

    02.17.10 at 12:00 e m

    ”A life like that”, ännu en pärla! Varför görs det inte sådana här låtar nuförtiden?

  23. Johannes said,

    01.07.11 at 8:38 e m

    ”Aaah I love you”, är en riktigt bra låt från 67, gissar att många glömt denna ganska flummiga/psychedeliska låt eftersom den aldrig återutgivits på någon samlings-CD. Jag har den här hemma, A-sidan är Tell me lady också en riktigt bra låt!

  24. Björn said,

    03.23.11 at 12:42 e m

    Tycker Micke är lite väl hård mot ”I don’t like you”… jag tycker inte det var så farligt. Visst, det var lite tveksamma och halvsura glidningar men lyssna på ”Yes It Is” av idolerna The B så finns det en del av den varan där också.

    ”I want to live” låter väldigt mycket som något från Yardbirds’ Roger the engineer. Vilken kom först under 1966 kan man undra?

  25. Micke said,

    03.23.11 at 1:03 e m

    Jag lyssnade återigen på denna LP för inte så länge sen.
    Fann den faktiskt förvånansvärt bra…men med alla de skönhetsfläckar som den beskrevs med i recensionen, och som effektivt drar ner helhetsintrycket.
    Så…jag står för vad jag skrev då även i dag.
    Men återigen tråkigt att konstatera att en undermålig produktion kraschade vad som skulle ha kunnat vara en milstolpe i svensk pophistoria. Det hade ju kunnat bli hur bra som helst…Henkan var var du när de så väl behövde dig…?

    Men Björn, att ens tänka tanken att jämföra Mascots stämsång med Beatles är väl ändå att gå lite väl långt. Visst, Mascots var i sina bästa stunder klart bra på stämmor, men John, Paul och George väl ju i det närmaste som en biologisk enhet, dvs man tänker nästan aldrig på vem som sjunger över- eller understämman. Allt slår bara emot en som en knytnäve i solar plexus.
    Och få har väl nått så långt i pop- och rockhistorien. Inte Jackpots, inte Tages och ej heller Mascots.

  26. Henry Radcliff said,

    12.15.11 at 10:18 e m

    Mainly desired to write and inquire where you got your theme? I’m scouting for one for my new weblog and really appreciate yours. Many thanks.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *