01.30.08
Posted in Min blogg
at 1:45 f m
60-TALET HETTE BEATLES; 70-TALET ÄGDES AV ABBA; 80-TALET REGERADES AV QUEEN och 90-TALET KUNDE HA VARIT ROXETTES
I slutet av 80- och början av 90-talet så hette världens största grupp…Roxette!
Är ni med?
Det jag skriver är helt sant och ingenting annat än sant: under lite drygt 2 år så var det svenska Roxette med Per Gessle och Marie Fredriksson som regerade. Japp, under 2år och 4 månader så hade Roxette 4 (fyra) låtar som toppade USA-listan och 2 stycken som klättrade till andra plats. Fullkomligt oerhört. Inte ens Madonna, Michael Jackson, Whitney Houston eller Mariah Carey hade större framgångar under den perioden!
Alltså, vad vi alla än tycker om Gyllene Tider och Gessles soloprojekt, han och Marie Fredriksson skapade något som var så oerhört mycket större än vad de flesta ens kan föreställa sig. Att Björn Skifs och Blåblus (Blue Swede…) toppade i USA 1974 kommer de flesta i min generation ihåg väldigt väl. En del kommer till och med ihåg vad de gjorde när de hörde den nyheten på radio! MEN, det gjorde Roxette om FYRA gånger och spädde alltså på med två andraplatser.
Kom ni ihåg det då? Nähä. Jo, det är klart. Det är väldigt ohippt att tycka att Per Gessle är bra. Och, en del av det som kommit från hans penna har kanske inte drypt av genialitet, men framgångarna med gruppen Roxette går bara inte att förneka.
Av just den anledningen vore det kanske kul att titta lite på deras debutskiva, utkommen 1986 och som INTE var en slog utanför Sveriges gränser. Uppföljaren Look Sharp, som kom två år senare, toppade däremot listorna i TJUGOFYRA länder!!!
Här är då den första LPn, Pearls Of Passion, låt för låt:
1) Soul Deep
Klockren hit! Den som inte inser hur bra det här är måste ha cement i öronen! Marie Fredriksson visar verkligen vilken fantastisk sångerska hon är här i denna välproducerade, Motowninfluerade skapelse. Nåja, högre upp än 18.e plats på svenska försäljningslistan blev det inte den gången…
2) Secrets That She Keeps
Hitvarning i allra högsta grad här också! Marie visar återigen att i det här landet finnsdetingen bättre popsångerska. Lite väl trallig text kanske…
3) Goodbye To You
Återigen en snabb, melodisk Motownvariant. Tyvärr så börjar Per Gessle sjunga på den andra versen, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. Annars så är det en riktig rökare från start till mål. Ingen märkvärdig komposition, men refrängen och Maries enormt starka sång gör det hela till en hit, vilket det också var här i Sverige.
4) I Call Your Name
En tung mollballad med en väldigt fin melodi och bitvis oerhört vacker sång från Marie. Varför släpptes den inte som singel?
Hur som helst en fantastisk inledning med 4 potentiella monsterhits på raken. Och det här äe en debutskiva.
5) Surrender
Här börjar det bli både lite mörkare och tristare. Inte lika stark låt som de tidigare, men fortfarande väldigt bra.
6) Voices
Mörkt igen, men väldigt, väldigt vackert. En av plattans absoluta höjdpunkter. Syntmatteinledning med Maries sång insmygande. Väl utmejslad melodi både på vers och refräng. Jo…Per ville sjunga han med. Här tycker jag absolut att han kunnat låta bli, men det helheten är väldigt bra ändå.
Drygt 4 minuter lång, det här kunde dragits ut på till 6-7 minuter…
7) Neverending Love
Gruppens första singel, släppt innan LPn kommit ut. Klev också ända upp till tredje plats på listan. Väldigt fin låt med ett överraskande harmonibyte på bryggan till refrängen. Snyggt gitarrspel av Jonas Isacsson (och kanske också Staffan Astner?)
8) Call Of The Wild
Återigen en ballad i mollharmonier. Lite dyster. Per sjunger också lite för mycket för att det ska bli riktigt bra. Låten är överhuvudtaget ingen av skivans större ögonblick.Jag förstår att Per Gessle som sjungit professionellt i 10 år innan denna skiva väldigt gärna vill ta ut svängarna och sjunga lite solo själv, trots att han helt klart var medveten om Maries överlägsenhet som solist. Det ville han nog dels för att få lite variation i kompotten, dels säkert för att han nog tyckte att det var roligt så där i största allmänhet.
9) Joy Of A Toy
Marie tillbaka i frontlinjen igen. Återigen en mollbaserad låt, men lite tyngre, halvfunkig den här gången. Faktiskt så dyker det upp ett gitarrsolo nånstans i mitten av låten, men det är nästan det mest spännande som händer under hela låten.
Nej, det här är en mellanlåt som inte ens låter färdig faktiskt. Den börjar tona ut efter 2 och en halv minut och när den slutat så lämnar den nästan inget spår alls efrter sig de första gångerna som man hör den.
10) From One HeartTo Another
Jo, nog tog man de bästa låtarna först på plattan! Det här låter som om hela gänget – Marie inkluderat – gått på valium under inspelningen. Knappt styrfart och en Gessle som mer mumlar än sjunger. När sticket kommer så hoppas man att något ska hända…men det gör det inte.
11) Like Lovers Do
Ett lite snabbare spår, och ett betydande lyft gentemot de tre föregående låtarna. Räcker dock inte fullt ut. Marie är dock alltid Marie. Hennes sång på den här typen av låtar höjer alltid helhetsintrycket med 500%!!!
12) So Far Away
Avslutning med plattans mest dramatiska inledning. När Maries sång kommer in så är det mäktigt, en aning låter det också som ett tidigt utkast till Listen To Your Heart… Bombastiskt, välarrangerat, tät produktion, mycket fin sång men ingen riktigt bärande melodi. Det till trots utan tvekan andra sidans bästa låt!
Summa summarum en i allra högsta grad ojämn skiva. Det smått fenomenala blandas med det minst sagt trötta och tråkiga.
En sak som slår mig vid genomlyssningen nu i dag är att det INTE är fråga om execesser i 80-talssynt utan ett väldigt finstämt användande av instrumentet i fråga. Kompmusikernas lyhördhet känns närmast osannolik.Att samla ihop ett sånt gäng med ekvilibrister i en studio och komma ut därifrån med en LP med bitvis närmast minimalistiska insatser från musikerna är en bedrift. Jo, det monotona trumljudet kan faktiskt kännas lite jobbigt på en del låtar, men det är ändå inte värre än något annat från den tiden.
Som helhet så är det en fantastisk produktion på skivan. Även fast det är en helt annan musikstil så tror jag att grabbarna var inte så lite influerade av Dire Straits skiva från -85, Brothers In Arms, just när det gäller klarhet i ljudet och de sparsmakade men väldigt effektiva kompen.
Slutbetyg: FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 31% [?]
Permalink
01.29.08
Posted in Min blogg
at 1:43 f m
NORRLANDS SVAR PÅ VENTURES SOM SEDERMERA KOM ATT BLI KOMBATTANTER TILL STREAPLERS!!!
Visste ni att det var ingen annan än allas vår Thore Skogman som hjälpte Kirunas stolthet The Shanes till sitt första skivkontrakt? Så var det i alla fall och året var 1963!
Gruppen tackade för förtroendet och såg till att få upp sin allra första singel – Gunfight Saloon – på tio-i-topp. Visserligen bara en vecka, men ändå, de flesta kom aldrig dit överhuvudtaget. I början var det det instrumentala som gällde för gruppen, med gitarrvirtuosen Staffan Berggren i spetsen var man som ett svenskt svar på amerikanska Ventures. Något som dock snabbt kom att förändras, framför allt med sångaren Lennart Grahns entré i gruppen sensommaren -64.
Hösten det året såg man sen till – rejält också – att singeln Let Me Show You Who I Am gick direkt upp på förstaplatsen på Tio-I-Topp!
Än i dag tvistar de lärde om hur Shanes kunde få 97% av rösterna från just Luleå…Ja, av en slump råkade grabbarna visserligen befinna sig där samma dag…Av en slump alltså, fattas bara…Fråga Lennart Grahn nästa gång ni ser honom, han älskar att prata om det här ämnet!
Hur som helst så startade Shanes där och i det ögonblicket sin storhetsperiod som sen skulle komma att vara i ungefär 4 intensiva år.
Strunt i det nu, här kommer den, en recension av The Shanes fjärde LP, Ssss Shanes:
THE SHANES – SSSS SHANES 1967 Utgiven på Columbia
1) Chris-Craft No.9
Stor hit på sin tid, men en låt som aldrig fäste för mig trots sin proffsiga produktion. Svajig stämsång och halvtöntig låt om…ja vadå? En båt? Nåja, så här 40 år senare så är det givetvis ändå en stor nostalgitripp varje gång jag hör låten. OK, Kit – kompositören – du får godkänt. Det är nog en bra låt när allt kommer omkring!
2) Happy Birthday Broken Heart
En mycket snygg tidstypisk poplåt av det för mig helt okända kopositörsparet Linzer/Randell. Kanonkomposition! Bra framfört!
3) You’ll Never Know
Märklig låt som jag inte blir riktigt klok på. Jättesnyggt mellanspel och outro på munspel, däremellan absolut ingenting. Några strömollackord, en bas, en tamburin och tafatt, mumlig sång. Det hela är över så snabbt att man inte ens hinner fatta att det är en låt som har startat innan den lyckligtvis är över. Mycket märkligt.
4) Save The Last Dance For Me
Jo, någonstans här startade väl utförsbacken för bandet. Varför skulle vi behöva utsättas för detta? Gräsligt, ja till och med taffligt spelat här och där. Tyvärr nummer två av plattans tre hitlåtar.
5) Holy Cow
Tillbaka in på rätt spår igen! Inte något helgjutet övertygande men ändå klart habilt och ett intressant låtval, en Lee Dorsey-hit från 1966. Många purister kanske rynkar på näsan åt Shanes försök till cover här, men glöm det! Dom sätter verkligen en personlig prägel på hela låten och behöver absolut inte skämmas för sin insats.
6) Humpty Dumpty
Och så avslutas då sida ett med nåt halvt vansinnigt. Är det Lavern Baker som har gjort den här tidigare? Nån som vet? Fullt tryck är det hursomhelst, precis så som många av oss vill höra Shanes. Kul, djärvt och läckert.
7) I’ve Got It Bad
En riktigt, riktigt bra halvbluesig mollballad skriven av Del Shannon, inspelad av densamme -66. Rent av imponerande sång både på versens lead och stickets stämmor. En av plattans tre bästa!
8) Let’s Hang On
Kompositörstrion Crewe-Linzer-Randell är pappor till denna låt. Dvs de två som toat ihop spår två på skivan, Happy Birthday Broken Heart plus någon som i efternamn heter Crewe.
En ganska typisk pop-ballad anno -67. Habilt framförd med kanske lite väl svajig falsettsång. En mellanlåt.
9) Hey There, Sunbeams
Och här kommer kompositör Grahn inglidandes! En klart godkänd komposition med sjysst gung i kompet. Lite opersonligt eller profillöst kanske, inte desto mindre en klart lyssvärd låt. Hitkänsla i låten faktiskt.
10) I’m Feelin’ Low-Down
Ytterligare ett litet kliv framåt med denna läckra ballad, komponerad av Thokon/Akon, dvs Thorstein Bergman/Anders Henriksson, (tack Lennart W. för uppgiften!). Känslofylld leadsång om än lite svajig, men aningen underproducerat. Här hade jag velat ha lite stämsång. John Spence som brukade arrangera PJ Probys ballader kanske kunde hjälpt till?
11) She’s A Yum Yum
Kanonversion på Dallas Fraziers låt som denne själv spelat in året innan! Kanske plattans höjdpunkt! Här sitter allt exakt som det ska. Lead, stämmor, komp, gitarrsolo, inspelning och produktion! Mer sånt här och ut med dansbandsflörten grabbar! (Senkommet gott råd c:a 40 år för sent…)
En blomma för Kirunasönernas förmåga att – likt Tages – hitta udda okända låtar utifrån att göra covers på!
12) Can I Trust You
En hyfsad hitlåt – den tredje – som startar med ett starkt dramatiskt anslag. Stämsången på bryggan till refrängen är verkligen läcker och själva refrängen i fransk chanson-anda är grym…och så kommer då la-la-la-laa-la-laa och förstör alltihopa – nja, inte riktigt, men nästan. Nej, nu överdriver jag, men varje gång som jag hör det där la-la-la…så suckar jag och tycker att låten dyker!
Hur som helst så är det en cover på en cover. Dvs en cover på Bachelors engelska version av den italienska hiten Io Ti Daro Di Piú (övers. Jag kommer att ge dig mer), av artisten Ornella Vanoni.
I vart fall en habil version på en bra låt, inte Shanes bästa, inte plattans bästa heller, men en OK avslutning på en annars överraskande vital skiva.
Summa summarum en klart godkänd platta från norrlands pop-stoltheter!
Jämfört med Mascots Ellpee så är Ssss Shanes betydligt mer välgjord. Om än inte mer än godkänt så är det ändå med några få undantag en genomgående bra produktion på skivan, vilket självklart är mycket värt. Medans Mascots sen riktade in sig på eget, ambitiöst material men inte riktigt nådde fram i slutändan så har Shanes här rättat in munnen efter matsäcken storlek och går därmed hem med det mesta de försöker sig på. Betydligt mer lättviktigt och opretentiöst än Mascots utan tvekan, och ungefär hälften av lätarna är covers, men – som tidigare sagt – de kom i mål på nästan alla 12 sträckorna. Klart godkänt, men inget mästerverk.
Slutbetyg: En stark TREA av fem möjliga
Popularity: 32% [?]
Permalink
01.28.08
Posted in Min blogg
at 1:26 f m
EN STARK ANDRA SKIVA FRÅN EN AV DET SVENSKA SJUTTIOTALETS STÖRSTA NAMN
En av sjuttitalets allra främsta svenska artister var onekligen Ted Gärdestad! De allra flesta födda -65 eller tidigare har en stor ryggsäck med minnen från förr som direkt aktiveras så fort som en Ted Gärdestad-låt dyker upp på radion. Och – viktigt i sammanhanget – för de allra flesta så är det nästan uteslutande goda minnesbilder. Teds trallvänliga låtar med brodern Kenneths livsbejakande texter har nog fått många att associera musiken till en svunnen ungdom. Då när livet verkligen var ljusare, gladare och mer positivt än vad det syns vara i dag. Illusion? Javisst, inte var vi lyckligare då inte, det vi väl, men vårt selektiva minne får oss att tro att det var just så.
Jo viss musik har onekligen en stark tidsmaskinseffekt, även om det inte alls är fråga om någon personlig favoritartist som sjunger.
Till saken, nämligen plattans låtar:
1) Jag Ska Fänga En Ängel
Tänk att starta en platta med en sån här kanonlåt! Mäktigt arr, perfekt produktion, tungt band (Schaffer på gitarr) och så Teds naiva pojkstämma sjungandes sin bror Kenneths text om det ämne som vi alla kan läsa in våra egna erfarenheter i! Oerhört bra!
En del vet jag tyckier att det bara inte gick att misslyckas med den uppbackning som den unge Ted fick: Björn & Benny, Schaffer, Sven-Olof Walldorff, Agneta & Frida, Lena Andersson m.fl. Det är ju bara en del av sanningen, Ted Gärdestad fick det stöd som han hade just av den anledning att han var den talang som han var! Och det visar han här. Som sagt: en riktig kanonlåt!
2) Sol, Vind Och Vatten
Och inte var det mycket sämre här inte! En av Teds allra bästa kompositioner i ett väldigt fint arrangemang En text som många säkert tycker är snudd på pekoral, för mig är den möjligtvis lite luddig, vad den handlar om tål väl att dikuteras…
Orden faller ändå väldigt väl in i melodin. Ett drag hos Gärdestad under hela hans karriär var också att han konsekvent sjöng sin brors texter som om de vore hans egna.
3) Skolsång
En inte alls lika stark låt med lite överdrivet tungt komp i kontrast till en lite för trallig melodi.
4) Kaliforniens Guld
Den typ av låt som – i likhet med ”Sol, Vind…” – är den som bäst passar Teds lätt späda röst.
Texten? Fantasieggande kanske,men inte någon av bror Kenneths bästa.
5) Come Give Me Love
Det här däremot, är en av Teds bästa låtar någonsin.Väldigt bra komposition som 10 år senare skulle kunnat bli en världshit i händerna på Forengier eller Toto. Den enda plumpen skulle vara Teds sång som inte riktigt träffar alla toner. Återigen en mäktig produktion och ett arr som nästan för tankarna till Mike Oldfield.
6) Ramanagaram
Fin låt med ett väl utarbetat arrangemang. Hör jag spår av Cat Stevens…?
7) Oh, vilken härlig dag
Lättviktigt, visst, men ändå med klassisk Gärdestadprägel på det hela. Tralala-refrängen till trots så är det här faktiskt en väldigt bra låt, lite grann i stil med Graham Nashs låtar på tidiga CSN&Y-plattor.
8) Kom I Min Fantasi
Återigen en riktigt bra låt! Gilla det eller inte, Gärdestad var vid den här tiden en förbålt bra låtskrivare. Klart att det går att kritisera det här och säga att det är ytligt, lättviktigt och förlegat. Då säger jag bara: gör om det själva! Här har vi en kille som vid 17 års ålder har gjort 2 plattor fullspäckade med klassiker som spelas än i dag. Inte världens bästa sångröst och inte någon instrumentalist alls att tala om, MEN han gjorde sin grej som han trodde på och gjorde den väldigt, väldigt bra.
Däremot så borde det vara straffbart att skriva texter med ordet Disneyland i texten! Snälla Kenneth, jag skulle kunnat ge dig 10 000 andra ord istället!
Vad sägs om: Samarkand, Drömmars Land, Shangrila???
9) Universum
Udda inledning, som leder till den kanske mest otypiska låten på hela skivan. Mycket fina harmonier och en snygg melodi.
10) Gitarren Och Jag
Inte plattans största ögonblick, men väldigt bra ändå.
Talande för Teds musikskapande är att det inte fanns några typiska drag i ackordsföljder eller upplägg på kompositionerna. Mycket låter också förrädiskt enkelt, men ofta var det istället harmoniskt mycket intrikata och komplicerade ackordsföljder som ledde fram till en för de flesta lättsjungen melodi. Som här.
11) Stenansiktet
Filmmusik från filmen med samma namn.
Inte min favorit alls på skivan. En tung, dyster låt med en melodi som jag närmast associerar till Contact eller Hoola Bandoola! (Jo, det är sant! Lyssna och tänk er att det är Michael Wiehe som sjunger så faller pusselbitarna på plats.).
Det långa slutet med Janne Schaffers Jimmy Page-gitarr som slåss om fokus med Teds sång känns bara alltför överdramatiskt. Jag hade gärna sett ett lite mer värdigt slut på en i övrigt så fin skiva.
Summa summarum en klassisk svensk LP-skiva som trots sina ganska precis 35 år på nacken (säg att jag räknar fel, nån!) håller mycket väl än i dag. Något som väl bevisas av de myckna Ted-samlingarna som oavbrutet dyker upp på marknaden.
En liten detalj bara: Jag tycker faktiskt att plattan lider av underproduktion! Många låtar tycker jag är onödigt nakna och sparsamt arrangerade. Om vi tar inledningsspåret, ”Jag Ska Fånga En Ängel”, så kommer ingen låt senare på plattan ens i närheten av fullödigheten i produktionen som där visas upp. Flera gånger när jag lyssnat på den här skivan så har jag tänkt: med allt detta folk i studion och med Michael B. Tretow vid rattarna, varför drog man inte på lite,lite mer på arren? Jag tror att det hade blivit ännu bättre då.
Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 30% [?]
Permalink
01.26.08
Posted in Min blogg
at 11:15 e m
SVENSKA POPGIGANTER FRÅN 1979!!!
Hallå igen!
Jaha, här blir det sågning igen…Det finns tyvärr inget val. Det här är riktigt, riktigt uselt…
Alltså, självklart så ser jag inget som helst egenvärde i att vara kritisk och sågande. Tvärtom, jag vet hur det känns att skapa något och sen få det i ett par slarvigt formulerade fraser pulvriserat till intet.
Hemskt känns det.
I det här fallet så har det ändå gått 29 år sedan skivan kom ut, och i runda slängar 100 000 eller mer på den tiden nöjda skivköpare som kunde vittna om motsatsen till det som jag skriver. Med andra ord, jag sparkar inte på någon som redan ligger ner eller som i dag står och faller med vad nån tokstolle sitter och skriver i si kammare. Så därför så tror jag att det är ganska så harmlöst om jag i dag skriver precis vad jag tycker om Factorys debutskiva. Och det är just vad jag gör…
Låt för låt:
1) Så È Livet
Visst, de här killarna kan spela. Vissa influenser känns också O.K., som Supertramp, 10CC, City Boy, ELO, John Miles m.m.! MEN, sången håller inte samma kvalité som det instrumentala, tyvärr.
2) Psalm 613
Plattans odiskutabla höjdpunkt!!! Tummen upp, killar!!!
3) Efter Plugget
Jo, killar i Factory, ni kan alltid säga att ni skrattade hela vägen till banken. Singeln låg på försäljningslistan i ett halvår. Stort. Men det här känns väldigt, väldigt åldrat. En text som handlar om ingenting. Först våndor över att plugget är slut och sen en slutkläm. ”Kom så sticker vi nånstans, tar ett par bira och sen drar vi ut”. Hyfsat spel och ett dansgolvsvänligt diskoarrangemang, men det räcker inte alls. Att det här var en megahit känns för mig rätt lustigt. Här har tidens tand varit hård.
4) Paula, Två År!
En låt och ett framförande som känns lite over the top. Tyvärr. Mycket goda intentioner fanns, men det höll inte hela vägen.
5) Vi Sticker – Här Blir Inga Barn Gjorda
Men här är väl botten nådd? Hur killar som är så pass duktiga på att spela kan nedlåta sig till denna dynga är svårt att förstå. Hur kändes det att stå på en scen och sjunga sån här meningslös text?
Jo, en sak: Snyggt gitarrsolo.
6) Poängsamling
Tung inledning, kompetent framfört, men taskig låt och melodi. Dessutom en dålig text (igen) och mycket tveksam sång så förstår ni att det hela snabbt havererade. Spelmässigt så visar det dock på de kvaliteter som bandet onekligen ruvade på, men inte alls verkade vilja utnyttja.
7) Du Kan Sova Gott I Natt
Hoppade Tomas Ledin möjligtvis in som medkompositör? Refrängen låter som en Ledin-klassiker.
8) Lumpna Funderingar
Återigen en text som är riktigt trist.
9) Lagt Kort Ligger
Visst, snygg inledning, kompetent framfört. Så fort sången kommer in så sjunker kvaliteten.
Summa summarum en platta som på sin tid sålde stort och som gav gruppen en enorm popularitet, men som idag känns hopplöst åldrad. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon som köpte plattan då som fortfarande tycker att det här är lika bra som då.
Var inte alltför sura killar, ni var unga, ni gjorde nåt som andra bara pratade om och ni lyckades. Att det sen 30 år senare av mig betraktas som mer eller mindre skräp behöver ni nog inte bry er så mycket om. Ni fick pengarna, turnéerna och tjejerna, då kan man nog ta en och annan känga.
Slutbetyget räddas med hjälp av Psalm 613!
Slutbetyg: en svag TVÅA av 5 möjliga…
Popularity: 27% [?]
Permalink
01.24.08
Posted in Min blogg
at 2:04 f m
MASCOTS – SÅ NÄRA BEATLES MAN KUNDE KOMMA I SVERIGE 1966!!!
Hallå igen!
Tillbaka till 60-talet…och varför inte? Det var ju där den bästa musiken kom till, eller hur?
Om just Mascots var pappor till gräddan av det årtiondets bästa svenska popmusik vet jag nog inte, dom tillhör ändå tveklöst de svenska band som brukar nämnas från den epoken. Division ett nådde bandet aldrig, vad än vissa felinformerade experter än säger, men i sina bästa stunder så var Stockholmsgrabbarna riktigt bra. Singeln ”Words Enough To Tell You” är en av de bästa Beatles-låtar någonsin som beatlarna själva vare sig framförde själva eller skrev…
Visste ni förresten att Anders ”Henkan” Henriksson spelade med i Mascots innan gruppen slog igenom, för att sen mer eller mindre bli petad för att han inte passade in i bandets stil? Jag misstänker att maskotarna ångrade sig nåt år senare när de hörde de mirakel som ”Henkan” producerade tillsammans med konkurrenterna i Tages…
Raskt över till plattan:
1) The Winner
En grovt felmixad låt som skulle ha varit hästlängder mycket bättre med sången lite längre neri ljudbilden! Kompet är blytungt, låter närmast som Yardbirds, MC5 eller Stooges, och så är det i stället gulliga Mascots från Stockholm 1966! Allt kraschas dock av en katastrofal mix där sången dränker kompet. Kulturell katastrof!!! Här hade grabbarna en garageklassiker i sina händer…
Låten i sig är bra, sånginsatsen likaså. Spelet är snudd på fenomenalt med en enormt tung bas. Det är bara det att krocken mellan Beatlesharmonier och Yardbirds-bly i en urusel mixning blir pannkaka och inget annat.
2) This Proud Crowd
Helomvändning med ett akustiskt spår. Hyfsad låt i Lennon-Donovan-Dylan-stil med tyvärr lite intetsägande sång och ett arr som inte känns klart. Goda intentioner, kunde blivit så mycket bättre med lite mera jobb i studion.
3) I Close Your Eyes
Fortfarande vrickad mixning men här gör det mindre skada då det är lite bättre samklang mellan sång och komp. Snygg låt med fina harmonier, men helhetsintrycket är fortfarande inte bra. Lysande basspel dock av Anders Forslund!!!
4)Things Are Turning Out
Hmm, Freddie Mecury-pastisch 8 år före A Day At The Races från 1974!!! Jo, det är sant. Det här är påfallande likt nån av de små musichall-inspirerade snuttar som Queen brukade slänga in på sina plattor i mitten av 70-talet! Kompetent? Absolut! Bra? Mjaa…
5) Every Way I Think Of You
Lätt överambitiöst försök till att gå i – typ – Walker Brothers fotspår. Snygg låt, snyggt arr, men grabbarna är tyvärr inte riktigt mogna den nog så svåra uppgiften. Nästan, men inte riktigt!
6) Droopy Drops
Deidres samba? Gitarrspelet är kusligt likt det på Cornelis välkända dänga, som dock är gjord många år senare…Låten i sig är ju dock väsenskilt annorlunda.
Hyfsad annorlunda komposition. Jo, nog var killarna i Mascots djärva nog att ta ut svängarna åt alla möjliga håll. Inte alltid sådär jättelyckat resultat dock, som här ungefär…Kul och en hel del humor, men…nej.
7) Nobody Crying
Sida As klart bästa låt! Också ett av skivans två singelsläpp. Kanske lite väl Beatles-influerad men det är ändå väldigt bra framfört.
8) Did You Ever Think
Hyfsad popballad, som dock inte riktigt lyfter. Jo, det är faktiskt en riktigt bra komposition med fina harmonier, men helheten är inte bra.
Anders Henriksson, dina gamla polare hade behövt dig bara sååå väl…
9) I Won’t Let You Down
Låter som Beatles anno -63, -64. Friskt vågat, hälften vunnet heter det, men där Beatles stämsång var som ett fundament är Mascots väldigt darriga och svajiga. Tyvärr. Det kunde ha varit riktigt, riktigt bra, men man ger sig ut på lite för djupt vatten.
10) That’s You
Starka Beatles-influenser även här. Återigen väldigt snyggt basspel. (Anders Forslund, en glömd sorhet från sin tid). Snygg låt och – för en gångs skull – skaplig balans på instrument och sång.
11) I Want To Live
En av de mer udda låtarna på plattan, detta till trots det andra singelsläppet. Sjysst driv i kompet. Liknar mer Pretty Things än Beatles. Här blir den aningen svaga lead-sången bara som en del i det allmänna garageslamret. Plattans absoluta höjdpunkt!
12) I Don’t Like You
Ett skämt? Beatles-harmonier så det stör, men skärande falskt!!! Som skämt kan det väl passera, men inte som ett spår på ett av Sveriges mest populära popbands andra LP. Tragiskt att följa upp I Want To Live med den här smörjan!!!
Befriande kort.
13) This Time, Girl
Ett annat ganska så svagt spår. Irriterande falsksång (gick inte killarna på Adolf Fredrik?).
14) A Different Mind
Hyfsad avslutning på plattan med en skaplig komposition och stämsång som åtminstone är passabel. Faktiskt ett av plattans bättre spår!
Summa summarum en mycket ojämn platta med taskig inspelning och mixning som största ballast. En hel del ljusglimtar och försonande drag finns dock. Mascots experimentvilja och frimodighet är alltid starka kort. Basspelet har redan nämnts, vissa kompositioner är också riktigt bra. En del leadsång som i sina bästa stunder faktiskt kommer nära John Lennon (!) bör de även krediteras för.
Tyvärr finns det en hel del plumpar också, fast dom har jag redan skrivit om, ingen anledning att tjata vidare där.
Som helhet så ble vdet en ganska medioker skiva som inte alls kommer i närheten av vad Tages, Jackpots, Hounds eller Ola & The Janglers gjorde i samma epok, men den kunde ha gjort det med en demonproducent och två veckors extra studiotid! Potentialen fanns…
Slutbetyg: En svag TREA av fem möjliga.
Popularity: 26% [?]
Permalink
01.23.08
Posted in Min blogg
at 1:10 f m
SVENSKA PUNKLEGENDERS ANDRA OCH – NÄSTAN – SISTA STUDIOSKIVA
Hej igen!!!
Så dags för ett av den svenska punkens flaggskepp: KSMB!
Bildat i slutet av 70-talet som en punkparodi (!) så gick KSMB (förkortning för Kurt-Sune Med Berit) från klarhet till klarhet via en formidabel liveakt vars rykte spreds i stort sett enbart med mun-mot-öra-metoden. Utan den minsta reklammaskin i ryggen blev man på några få månader ett av de populäraste banden i hela Sverige och med ett debutalbum som slog ner mer eller mindre som en bomb. Mer om den LPn senare. I kväll så handlar det om uppföljaren: Rika Barn Leka Bäst.
En skiva med ett omslag i mörka färger. Både musik och – framför allt – text är också betydligt mörkare än på den första LPn. Där jag upplevde den första LPns texter som ironiska och galghumoristiska känns texterna på den andra snudd på ett fall för en psykoanalytiker…
Men, innan vi går vidare med detaljer, ett par små ord:
Angående det jag skrev tidigare i min recension av Stefan Sundströms debut om jävighet, dvs att jag känner artisten sen tidigare. Jo, det ÄR svårt efter ett långt liv och ett stort intresse för rockmusik att INTE ha anknytningar till band både här och där i sin egen hemstad. KSMB. Jo, visst finns det kopplingar till mitt eget förflutna här, men jag hoppas att det inte är nånting som påverkar mig i någon riktning. Tja, förresten… är det inte kul att få ge gamla bekanta en riktig käftsmäll för gamla synders skull???
Skämt åsido så vill jag inte se mig själv som medvetet undfallande eller överdrivet positiv! Det skulle kunna bli så att i min iver att INTE vara det skulle det hela kunna stjälpa över åt andra hållet i stället, men jag ska försöka att hålla tungan rätt i mun!
Här kommer plattan: i vanlig ordning låt för låt!
1) Sex Noll Två
Inledningslåt med ett grundriff som jag alltid tyckt varit grymt. Enkelt men väldigt effektivt. Som vanligt tungt komp med ettriga gittarer. MEN, stilmässigt väldigt långt från gruppens första LP. Som tidigare sagt: mörkare, deppigare såväl i musik som i text.
2) Upp & Ner
Tro det eller ej, men min direkta association på den här låten är…Eldkvarn!!! Lyssna på de fyra första spåren på Musik För Miljonärer och släng sen på Upp & Ner. KSMB goes Plura & Co!!! Men då Eldkvarn sjunger om party så verkar KSMB tycka att livet är mest ner att döma av texten…
Men, det ÄR en bra upptempo-låt med fyndiga intrikata melodier.
3) Polsk Schlager
Stilfullt, elegant, överraskande, djärvt och väldigt, väldigt bra gjort! Snudd på sensationellt! För min del skivans höjdpunkt.
Men Johan…vemodet finns även här, precis som en hel del stänk av, tja…hade sången varit sämre så skulle, jag skriver skulle, det ha kunnat vara en ovanligt lyckad Magnus Uggla-skapelse…Inget ont med det, Magnus har ju åtminstone varit bra på starka ”hooks” i sitt komponerande.
Hur som helst så är slutresultatet oerhört mycket bättre än det mesta som Uggla har gjort, men samtidigt också en ocean stilmässigt från det musikaliska på KSMBs första skiva.
4) Blått & Guld
Fullt röj och full partystämning! Och för första gången något som andas punk, i det här fallet trall-punk a lá Clash. I allt ös så finns det ett snyggt arrat blås.
Trots allsångsrefräng och partysväng så är det dock återigen mörker i texten, ren ångest den här gången. Hallå där Johan, ska inte punk vara rolig???
5) Klockan 8
Återigen snabbt punktempo i tidig Clash-anda. Bra drag i kompet och återigen väldigt innovativa, snygga gitarr-figurer.
Men varifrån kommer denna svartsyn i texten?
6) Snopprock
Snyggt inledningsriff som leder oss till en av plattans höjdpunkter. Fullt ös, tungt komp, utmärkt komposition med en väldigt bra melodi.
7) Jag Är Ingenting
KSMB i Rocksteady-tappning? Väldigt överraskande för den större massan vid den tidpunkten, men för en del var det nog ganska uppenbart att det var Clash och deras äventyr på ny, spännande mark som hade inspirerat grabbarna. När jag lyssnar på det här i dag så framstår väl gruppens insats mest som en blandning av experiment och lekstuga, typ: ”Ska vi testa nåt nytt?” – men det är onekligen gjort med stor finess. Blåset ger låten det där lite extra som gör att den sätter sig direkt.
En recensent – som dissade den här skivan totalt – tyckte att det här lät hemskt. Det tycker inte jag, tvärtom.
8) Jag Vill Bara Dansa
Helt klart det svagaste spåret på skivan, men till slut så fick vi ju en glad text, om än med en stor portion ironi. För övrigt trist, kantigt och för en gångs skull med svag sång.
9) Drömmar
Ytterligare ett tveksamt nummer är plattans sista spår, en låt som aldrig tar sig riktigt musikaliskt. Ingen röd linje, inga snygga riff, inte ens en bra melodi.
Visst, kompet är tungt, sången bra men helheten når inte samma höjd som tidigare. Och codan med ett par minuters växelgitarrsolo är inte en värdig avslutning på en i övrigt alldeles utmärkt skiva. Sorry, Guld-Lars och Ampull, ni har gjort mycket bättre ifrån er tidigare på plattan!
Textmässigt så är det dock ett lyft. Samma elände som tidigare, men här känns det mindre konstruerat och mer självupplevt.
Summa summarum en klart bra men kanske framför allt djärv LP från ett gäng som hade modet att frångå formeln från sin första platta trots den högst oväntade framgången med densamma. Visst, de hade fått nya influenser och därmed frön till ett annat stuk, men de flesta i deras läge hade nog gjort en blåkopia på sin debut även om det hade stridit mot den egna smaken, så icke KSMB.
Trots det så blev de snudd på slaktade i dagspressen för den här skivan. Ofattbart enligt mig. ”Ett stort steg bakåt” skrev någon. Tvärtom, man följde sin tid och bröt egen ny mark!
Förrutom ett tungt komp från Johan och Magnus på trummor resp. bas, så känns gitarrspelet väldigt tungt, finurligt och uppfinningsrikt nästan hela vägen igenom. Det som imponerar mest på mig är dock trots allt sången. Micke Alonso och Steppan är formidabla frontfigurer som slår de flesta i punkgenerationen på fingrarna med sitt starka utspel fyllt med självförtroende, pondus OCH förmågan att uttrycka det som dom vill säga!
Riktigt där uppe i topp kommer dom KSMBs andra LP inte, det är en bit kvar. Kanske hade deras Magnum Opus kommit utifall de hade hållit på ett par år till, i stället för att kasta in handduken ungefär ett år senare. Cirkus 10 år efter uppbrottet dök ett starkt reformerat KSMB upp med en ny skiva – En Gång Till – men för de flesta så anses nog det här som den ”riktiga” gruppens sista platta.
Det här är hur som helst en bra skiva från ett mycket bra band!
Slutbetyg: FYRA av fem!!!
Popularity: 24% [?]
Permalink
01.21.08
Posted in Min blogg
at 12:50 f m
Hallå igen!
En av de mest seglivade och ihärdigaste svenska artister som kommit fram i vår rock-popgeneration är utan tvekan Peps Persson!
Denne har självfallet en helt given plats i denna serie. Fler plattor med denne dinosaurie/gigant kommer månaderna framöver, jag lovar!
Blues Connection är Peps debutskiva, utgiven 1968, och då under namnet Linkin’ Lousina Peps. Att psedonymen kom att kortas ner till en liten stavelse är vi väl tacksamma för…
Med sig i studion hade han Pelle Ekman – på trummor, Guy Öhrström – gitarr, Bill Öhrström – slagverk, – Göran Malmberg – bas, Slim Notini – piano och Göran Ramberg som spelade orgel. Peps själv sjöng och blåste munspel…med den äran!
Vad som bör has i minnet när man bedömer den här skivan är att blues vid den här tiden för den stora massan var TOTALT okänd. Jo, John Mayall, Canned Heat, Fleetwood Mac osv hade precis dykt upp, men de hade ännu inte gjort sig ett namn i Sverige förutom hos finsmakarna.
Och det fanns inte ett band i Sverige som spelade ren blues 1968! Visst, en hel del svenska band – Tages, Shakers, Namelosers m.fl. – hade, likt brittiska motsvarigheter, gjort covers på rythm n’ blues-låtar som Seventh Son, New Orleans, Dancing In The Street o.s.v., men renodlad blues hade ingen av dom mer än i korta passager sysslat med. Just därför så låter Peps debutskiva sensationellt fräsch! Det är som om han inte gjort annat tidigare i livet än att spela och sjunga blues. En tvättäkta artist!!!
Låt för låt:
1) Blues With A Feeling
Walter Jacobs-cover av ett gäng unga hugriga svenskar! Mästerligt munspelsblås från Peps. Malmberg på sax är kanske lite väl fångad i bop-fraser, visar sig dock vara en yrkesman som levererar med klass och finess. Mycket gott helhetsintryck.
2) Dimples
John Lee Hooker på skånska! Återigen glänser Peps munspel, precis som hans sånginsats. Snärtigare komp än på inledningsspåret. Riktigt, riktigt tungt.
Klar internationell toppklass!
3) Five Long Years
Eddie Boyds klassiker i en fenomenal version!
4) Rooster Blues
En version så tät och med sånt naturligt flyt att den inte hade skämt för sig på en bluesfestival i vare sig England eller USA! Lyssna och häpna över vad dessa ynglingar åtstadkom för prick 40 år sen!
5) Shake Your Moneymaker
Elmore James här och på vilket sätt sen! Friare och ledigare än Fleetwood Macs version!
6) The Sky Is Crying
En bluesklassiker. Oerhört snyggt spel av både Peps och Notini. Mäktigt.
7) Dust My Blues
Svängig, stark version klart annorlunda jämfört med orginalet.
8) Sportin’ Life Blues
Brownie McGhee den här gången. Inte det tätaste spåret på plattan, låter stundtals lite trevande och tassande, men Peps själv övertygar som vanligt.
Summa summarum ändå en för sin tid ruggigt bra skiva där frontfiguren – Peps själv – verkligen visar varför det är hans platta genom att vara den lysande fixstjärnan albumet igenom. Jämför med John Mayall som alltid lyckades med konststycket att alltid vara sämst av alla musiker på sina skivor! Det är så att man nästan hade önskat sig lite mer egocentrism hos den altruistiske Peps. Sax- och framför allt gitarrsolona är genomgående under Peps och Notinis nivå! Ännu mera Peps hade inte skadat…
Det skivan har emot sig är ju givetvis tiden. På sin tid var den oerhörd, en ren sensation, i dag har alla hört blues nästan till leda. Ett tag gick det inte att gå och dricka en öl i gamla stan utan att ett amatörbluesband skulle harva 20-minutersjam med solon som aldrig tog slut men som aldrig skulle ha startat. Detta gör att plattan omöjligt kan höras på med de öron som fanns hos skivköparna som tog hem den till myshörnan för 40 år sen.
ÄNDÅ kan ingen undgå att höra vilken stor artist Peps är i varje ögonblick på denna hans debut. Det enda som skiljer honom från en femma är nog ojämnheten hos medmusikerna.
Betyg: FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 25% [?]
Permalink
01.19.08
Posted in Min blogg
at 11:50 e m
Hej igen!
Jaha, nu börjar det bli riktigt, riktigt svårt det här…men jag tar risken, risken att skriva om Stefan Sundströms debutplatta från 1990.
Risk. Vilken risk?
JO så här är det! Stefan är inte bara en gammal vän till mig, vi spelade till och med i samma band för sisådär 30 år sedan, och risken att betraktas som en jävig person är därmed minst sagt överhängande…Även om Stefan tillhör nöjesetablissemanget i Sverige sen två decennier tillbaka så kan det vara känsligt att dra med honom in i det här…
Men, jag tar risken! Och, för den delen: jävig? Stefan är nog mest rädd för att jag ska totalsåga honom…Vi hade inte såå mycket gemensamt på det musikaliska planet förr i tiden, och handen på hjärtat så var jag inte alls impad av den här skivan när den kom. Då var jag dock inne på en helt annan musikalisk linje än den jag är inne på nu. Hmm…vilken linje är jag inne på nu då? Nja…ibland så känns det mer som en frånvaro av linje…
Vi kör!
1) Det Måste Löna Sig Att Leva
Inledningslåt…och en av de svagare på hela skivan, märkligt nog. Klichéfylld text, överdriven artikulation och ingen vidare låt. Refrängen låter som om det vore Kim Larsen…
2) Pillerthriller
Ett stort kliv framåt. Apache visar verkligen vilken samspelt och dynamisk grupp dom var. Finstämt och behagligt tillbakalutat.
3) En Bärs Med Nefertite
En i början lätt släpig ballad, som dock tar sig så pass i refrängen att jag nästan håller den för plattans starkast kort. Återigen fint spel från Apache!
Här går Stefans välartikulerade sång fram väldigt bra. Tummen upp!
4) Hjältarna På Kvarnen
En moll-ballad i klassisk Cornelis-anda, även om Fred Åkerströms fraseringar kan höras här och där. Mycket dynamiskt framfört, nästan på kabarémaner. En riktig fullträff!
5) Näktergal
Akustisk ballad med sparsmakat nertonat arrangemang. Inte min favorit på skivan, men ändå helt O.K. Låter lite hemma-demo med en ljudbild som skiljer sig från övriga spår. Ett mellanspår.
6) Djävligt Lungt
Och där dök han upp till slut: Farstas Mick Jagger! Rock a lá Stones men i Stefans lite mjukare tappning Lite väl tradig refräng annars mycket väl framfört. Lysande slide-gitarrspel!!!
7) Vals Till SSI
Snyggt spel från Papa Mats på dragspel, här som på hela skivan igenom! Här är vi tillbaka till trubaduren Stefan och en vacker enkel melodi med en fin text. Att Stefan med tiden flyttade ut till Ekerö ter sig här som helt logiskt.
8) Frispel
Och så in på det lite mer vemodiga. En fint arrangerad och framförd mollballad med en text som hämtad från Cornelis Polarn Pär-epok.
9) Böglambada
Visst, här svävar Cornelis ande över hela paketet, såväl text som musik, men det är förbålt bra gjort! En av plattans absoluta höjdpunkter! Utmärkt spel från hela bandet, men kanske en speciell blomma till Stefan Axelsen på basgitarr. Hans spel lyfter verkligen fram låten.
På sin tid var säkert det här en favorit live. Inte så märkligt att Stefan så ofta fått avsluta den årliga Cornelis-dagen på Mosebacke. Få har väl så axdlat Vreeswijks mantel som hr. Sundström.
10) Mediaman
En kort liten bagatell med snyggt Ventures-spel på gitarren. Jo, Cornelis var nog med på ett hörn här också.
11) Heliga Jungfruns Hospital
En mäktig avslutning på en annars utmärkt skiva. Som vanligt en mycket bra sånginsats av Stefan och väldigt fint dynamiskt spel från Apache.
Summa summarum en förvånansvärt stark platta från en debutant. Men, när allt kommer omkring, nu var ju Stefan ingen debutant! Han hade ju klampat omkring i musik-Stockholm under nästan 15 år innan första skivan i eget namn dök upp. Personligen trodde jag länge att Stefan skulle bli ”artisten-som-aldrig-släppte-en-egen-skiva”. Så vart det ju nu inte, och när väl den första kommit så dök dom ju upp som svampar ur jorden. Är det 12 nu, eller…? Jag kommer inte ihåg, jag tror att det är 12 nu.
Hursomhelst så var det nog bra för Stefan att inte stressa på med en LP i eget namn. Det hade kunnat ske 10 år tidigare, när den väl kom så hade han helt klart hittat sin väg och sitt forum. Borta var barnsjukdomarnas överdrivna Mick Jagger- och Ulf Lundell-komplex (och dom var inte små, tro mig!), och kvar stod en mogen, erfaren trubadur som visste vad han ville säga och gjorde det på sitt eget sätt.
Betyg FYRA av fem möjliga.
Popularity: 25% [?]
Permalink
01.18.08
Posted in Min blogg
at 1:49 f m
Här följer en finkornig ranking bland de 20 högst rankade plattorna till dags dato.
Fler än 20 kommer inte att bli rankade av olika skäl.
Inte minst för att undvika att ”hänga ut” enskilda artister och grupper som har fått ett lågt betyg för en enskild platta som kanske inte ens var representativ för gruppen som helhet.
Alltså: här är de fram tills nu 20 BÄSTA!!!
1) Tages – Studio
2) Bo Hansson – Sagan Om Ringen
3) Tages – Contrast
4) Eldkvarn – Musik För Miljonärer
5) Ulf Lundell – Törst
6) Kenta – Kenta
7) Ted Gärdestad – Ted
8) di Leva – På Ett Fat
9) Peps Persson – Blues Connection
10) Janne Schaffer – Janne Schaffer
11) Stefan Sundström – En Bärs Med Nefertite
12) Pugh Rogefeldt – Het
13) Roxette – Pearls Of Passion
14) KSMB – Rika Barn Leka Bäst
15) Shanes – Ssss Shanes
16) Reeperbahn – Venuspassagen
17) Mecki Mark Men – Mecki Mark Men
18) Eric Gadd – Hello
19) Hounds – Lions Sleep Tonight
20) Mascots – Ellpee
Popularity: 18% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 1:32 f m
Hej igen!
O.K., nog var jag väl lite elak sist mot Eva D. Jan kunde kanske tänka mig att låta bli att skriva om skivor som jag har en sådan uppfattning om. Men, det är ju nu inte nån större mening att enbart hylla skivorna som dyker upp i den här serien, det skulle snabbt bli tradigt, förutsägbart och inte heller så värst trovärdigt.
Men visst. Jag tog i hårt sist, mot Eva, men jag står helt och hållet för vad jag skrev. Dahlgren kommer att dyka upp senare – med ´för henne mer representativa alster – för att ge en mer balanserad bild av hennes artisteri.
Över till Eric Gadd och hans debut-platta Hello, utgiven 1987 på Mistlur. På sin tid så sålde inte skivan speciellt mycket. Det kom dock senare alster från den talangfulle Gadd att göra, minst sagt. I mitten på 90-talet så nådde han artitistiska och kommersiella framgångar som få artister i det här landet har fått uppleva.Om jag minns rätt så sålde hans On Display från 1997 imponerande 170 000 sålda ex. Då börjar vi prata ABBA-siffror.Intressant kan det hur som helst vara att börja titta på hur det lät i början på Gadds karriär. Och det är just vad vi ska göra nu!
1) Tillbaka
En fullträff! Ett inledningsspår med solklar hitkänsla!
New York-soulfunk med en Gadd som vräker på på refrängen som om han vore Thåström själv. Bra kompostition, snyggt arr!
2) Du ljuger
Och det fortsätter i nästan lika imponerande stil. Inte riktigt samma hitkänsla här men ändå väldigt en väldigt bra låt i klar internationell klass. Mycket imponerande för att vara en debutant!
3) Love For Love
Gadd har en gång fått en grammis som Årets Kompositör (-94?), och det märks tidigt i hans karriär att han har en stor känsla för starka melodier som sätter sig utan att vara insmickrande eller banala. Det här är ett utmärkt exempel på det. Lite tunn produktion, annars återigen stor hitpotential. Mycket fin sånginsats av Anna Nederdal.
4) Revolutionary Affair
Kompetent. Funkade säkert live och på dansgolvet, mycket riktigt så är det också en liveinspelning. Hemma i vardagsrummet eller som bakgrund på jobbet blir det här dock mest bara jobbigt. Men, som sagt, väldigt kompetent.
En del av er kanske anser det här vara alldeles för mycket 80-tal med stora biffiga syntljud. Visst, det är tidstypiskt, men…i det fallet så kan jag bara säga så här: musik är musik och kan bara dömas utefter vad som kommer ut ur högtalarna. För mycket 50-tal, kan man säga så? Knappast. Vara hur det vill med det, den här låten var inte min påse.
5) Whatever
Och här börjar skivan svaja, nånstans i takt med Gadds röst som svajar betänkligt här och där. Sida etts klart svagaste kort. Snudd på uselt bitvis. Tråkig låt och undermålig sång. Kanske plattans svagaste kort.
6) Song About Love
Rivstart på sida 2 med en ny rökare med klar hitvarning! Mer ren pop här. Inte helt fjärran från några andra svenska popmakare från perioden, typ Orup och LeMarc.
7) All Over Me
Mjaa…en stark refräng visserligen, men varken låten som helhet eller Gadds sången är speciellt imponerande. Här börjar man känna av en viss avmattning jämfört med sida 1. Snygg coda dock med fint gitarrspel.
8) Lämna Över
Jag kanske är tokig, men jag kan inte hjälpa att tycka att” Gadden” låter som Thåström så fort som han sjunger på svenska!
För övrigt en halvseg funklåt som jag tycker inte riktigt går i mål. Märklig blandning av glättiga syntar och vrålfussade gitarrer i kompet.
9) Hello Eric
Hall and Oates, Gino Vanelli eller varför inte Prince? Influenserna är många, men Gadd gör något eget av det här. En av plattans klart mest intressanta låtar. Mycket fint och väl utmejslat arrangemang och med ett snyggt gitarrspel av Max Schultz.
10) Ett Ensamt Hjärta
Ett avslutningsspår som mest låter som nåt slags jam. Det är det dock givetvis inte, men man har lyckats få in den känslan på ett bra sätt. Prince ande svävar över alltihopa, men vad gör väl det? Sämre förebilder har väl ändå funnits!
Snyggt gitarrspel av Franz Lugmair räddar dock inte låten från att vara ett lite anonymt avslutningsspår. Återigen en låt som säkert funkar fantastiskt live, men inte riktigt på skiva.
Summa summarum en mycket lovande debut om än här och där lite anonym. Att det här var en artist med en enorm potential förstod faktiskt till och med jag den första gången som jag hörde honom. Så var det också, och så blev det. Efter en debut med lovord men väldigt lite sålt så blev det ett 90-tal som en enda lång triumfmarsch för ”Gadden”!
Här blir det – efter ett tags funderande:
En stark TREA av fem möjliga.
Det kunde ha varit lite mer, om det inte varit aningens profillöst här och var. Tiden kom dock att tala för den gode Gadd. Det troliga är väl att hans debut mer kom att bli som en språngbräda, ett sätt att visa: här är jag, det stora, nya hoppet!
Popularity: 23% [?]
Permalink
