1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.25.07

Svenska LP-skivor #2 av 365 Magnus Uggla – Vad Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt.

Posted in Min blogg at 7:35 e m

Magnus Uggla

Hej!
Här kommer etapp 2 på vår odyssé genom rocksverige!
Magnus Uggla med sin platta från 1977:
Vad Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt.

Nix, Magnus Uggla har aldrig stått speciellt högt i kurs hos mig han heller. Den här skivan var dock knappast – i motsats till Ulf Lundells Törst – ett mörkt kort för mig. I stort sett varenda låt på LPn var ju mer eller mindre en hit på sin tid, även om de inte släpptes på singel. Uttrycket radiohit fick nästan en ny dimension.LP-n gick också stadigt på de flesta fester i slutet på 70-talet där allsång i refrängerna blev legio. Att sen Uggla blixtsnabbt blev totalt politiskt inkorrekt med sina satiriskt sexistiska texter gjorde ju knappast plattan mindre populär. Bättre reklam än den debatt som förekom kunde han ju inte ha fått.
Lanseringen av Magnus Uggla som sveriges förste punkare måste väl ändå i dag ses som ett enda stort mysterium. Jo, visst var det en del punk i hans sätt att sjunga, men det berodde väl mest på hans totala oförmåga att sjunga ”på riktigt”. Kompet har ju inte nåt som helst av punk över sig, och texterna – hur fyndiga dom än kunde vara – saknar ju allt av punkbudskap, (möjligtvis med undantag av Jag Skiter, men det är ju ingen punklåt). Resten låter bara som en mischmasch av tidig 70-talsrock, med överslag av glamrock. Att det sen inte är Ugglas band som spelar utan studiomusiker gör det hela än mindre punkbefriat. Alltså, vilken punkskiva skulle kunna ha Lasse Wellander på sologitarr?
De eviga Ian Hunter/Mott The Hoople-influenserna – däremot – är stundtals riktigt irriterande. Befriande att han självutlämnande vågade sig på att skriva en låt som handlade om Mott, just den grupp som han snott så skamlöst ifrån!

Slutomdöme: En stark tvåa.

1) Vårt år – 1977
Sveriges förstepunkare? Nja, det startar mest med en hyfsad Mott The Hoople-pastisch. Inte någe punk i sikte på 100 mls håll. Musik från en era när ingen ens visste vad punk var.
Taskig sång i stort sett rakt igenom, men han fixar det med sitt totalt okuvliga självförtroende. Det funkar.

2) Varning på stan
Vadå, nää, Magnus Uggla har väl aldrig lyssnat på Mott The Hoople!!?
Kanonrefräng och bra skriven text. Schysst komp och en låt där Ugglas minst sagt begränsade röstkapacitet ändå har en plats.

3) Balladen Om 70-talests Sörsta Rockband
Ojdå! En hel låt tillägnad Mott! Tyvärr ett stort gigantiskt pekoral. Pinsamt! Vilket drag…? Ja det undrar jag också.

4) Jag Skiter
Sen så snor vi från Lou Reed också när vi ändå håller på! (Vicious…)
Bedrövligt musikaliskt OCH textmässigt. Varför gör/spelar man in en sån låt?
En del hävdar att det är här som Uggla manifesterar sin punkprofil. Va??? Punk var väl energi först och främst, eller…? Gnäll över att det är jobbigt att gå till plugget på morgonen är väl ändå inte så punkigt???

5) Dörrslusk
Tja…Kanonkomp, hyfsad komposition men en text som inte riktigt går ihop med det övriga. Musiken låter som ett soundtrack till en undergångsfilm, att bli nekad tllträde till krogen är väl ändå inte så tragiskt. Overkill.

6) På Turné
Lite överdramatiskt komp här också! Det mesta är dock helt O.K.. Här funkar Ugglas halvpratande alldeles utmärkt. Skulle dock velat haft en lite roligare text. Det blir liksom ingen helhet. En satir över turnéliv ska väl ändå spegla lite party?

7) Ja Just Du Ska Vara Gla
Återigen märkligt överdramatiskt! Jag frågar mig hela tiden i det här partiet på skivan varfrån all undergångsstämning kommer. Ska inte parodi vara rolig?
Hur som helst en av skivans bästa låtar.

8) Varit Kär
Ett av de största pekoral som någonsin spelats in.
Slår Arne Quicks ”Rosen” med hästlängder. För att citera en känd svensk textförfattare: Jag mår illa!!!

9) Jazzgossen
Kul idé, tungt Stonesinfluerat komp. En bättre sångare bara så hade allt varit i hamn…

10) Ge Livet En Chans
Och så avslutar som vi började . med en Mottballad. Hur som helst en av de bättre spåren på skivan.
Bra komposition, bra spel och en hyfsad sånginsats.

Popularity: 26% [?]

8 Comments »

  1. sir doug said,

    12.25.07 at 11:44 e m

    uggla var stor för mig några år på 80-talet, såg bland annat en grym konsert i helsingbotg 86 som jag håller varm, men musikaliskt har han trampat vatten länge nu, varning och jag skiter är stora för mig…men bäst är nog albumtiteln, en trea i betyg…

  2. Micke said,

    12.26.07 at 12:14 f m

    Alumtiteln känns som ett citat från nån bekant till Uggla sagt klockan halv tre på en fest en lördagkväll. Nåt som han – eller hon – hävde ur sig efter en halvtimmas fyllgrubblande.
    Nån som vet annorlunda?

  3. Tobbe said,

    01.06.08 at 4:06 f m

    Fräck, framfusig och med full fart debuterade Ugglan.
    Den första tiden var hans texter ibland enastående fyndiga och briljanta.
    Med en viss tradition. Rimmar nästan som Karl Gerhard och är minst lika
    energiskt snabb som Owe Thörnkvist.
    I brist på förnyelse har han dock blivit en allt sämre kopia av sig själv.
    Med intresse i visarkivet har han gett sig på både Bellman och Karl Gerhard.
    Att tydliggöra Karl Gerhard kanske var en hedervärd kulturgärning och det låter inte alls illa.
    Samarbetet med Povel Ramel var lyckosamt.
    Jag gissar att Ugglan nu tittar bakåt igen och att nästa skiva blir en med låtar av Povel.

  4. Tobbe said,

    01.06.08 at 4:11 f m

    PS. f´låt Owe Thörnqvist stavar med Q (så klart !)

    ds Tbg.

  5. David said,

    01.09.08 at 9:39 e m

    Rosen är ju inget pekoral!

  6. Micke said,

    01.09.08 at 10:02 e m

    Jo, David, visst kan man diskutera utifall Rosen – Arne Quick – är ett pekoral eller inte. Det mesta här på planeten jorden är ju relativt. Att säga att det är ett axiom att Rosen är ett pekoral vore ju helt fel. Enligt min måttstock så är den ett sanslöst pekoral! Däremot – och detta är helt sant – så tycker jag att den är en alldeles utmärkt komposition med ett par riktigt finurliga ackordsgångar! (Försök att plocka ut den på gitarr på gehör så förstår ni vad jag menar!).
    Detta fråntar den inte det faktum att den är oerhört mesigt framförd OCH ett pekoral, men, även pekoral kan ju ha sitt värde!

  7. Peter Johansson said,

    03.23.08 at 10:25 e m

    Uggla….Jag är femton och här kom han insusande i mitt vilda tonårsliv och sa precis det jag och mina polare tyckte och kände. Han gick att identifiera sig med till 100%…på denna platta! Resten av hans produktion är minst sagt bedrövlig.
    I dag är denna platta underbar nostalgi, då var den blodigt allvar. ”Varit kär” pekoral? Nu, men inte då! Och Mott borde hyllas av fler.

    Ps. Jag har fortfarande ring i ena örat. Den hade aldrig hamnat där om det inte vore för omslaget på plattan.

    Peter

  8. Anders Hedman said,

    02.17.11 at 2:13 e m

    Man bör kanske tillägga att Uggla faktiskt gav ut en singel ”från den här skivan”, nämligen titellåten och en låt till som inte är med på LP:n. B-sidan, ”Yeah all right”, är i min smak lite för diskoinfluerad, om än den inte är helt oäven. A-sidan däremot är en riktigt bra rocklåt som bräcker flera av spåren på plattan.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *