1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.17.07

Musik för bra för att glömmas bort, dock just vad som skett med tiden som gått…eller?

Posted in Min blogg at 11:06 e m

En artist, sångare, kompositör, textförfattare och människa som jag alltid beundrat – och jag är knappast ensam om min beundran – är en av de mest chosefria artister som överhuvudtaget fått en låt spelad på radio de senaste 50 åren…Och den jag tänker på är…Paul Simon!
Paul Simon, född 13 okt. 1941, New Jersey, men uppvuxen i Queens, New York, i ett typiskt judiskt medelklasshem. Lyssnade tidigt på doo-wop och började redan i unga år att musicera. Bildade vid 15 års ålder duon Tom and Jerry tillsammans med dem inte helt obekante barndomsvännen Art Garfunkel.
1957 så spelade de in singeln ”Hey Schoolgirl” som dan före julafton samma år tog sig in på amerikanska Hot 100 för att till slut peaka på plats 49. B-sida var ”Dancin’ Wild”.
Ska vi tippa att julhelgen var räddad hos familjerna Garfunkel och Simon?
Ytterligare några singlar släpptes innan duon gav upp och gick tillbaka till studierna 1958. Det var dock inte den sista gången som de gick skilda vägar efter en tid tillsammans…
Under de kommande 5 åren släpptes tre singlar till med gammalt Tom & Jerry-material ut på små obskyra bolag. Dock helt utan framgång.
Ehuru Art främst satsade på studierna efter splittringen så kände uppenbarligen Paul Simon att han ännu inte gjort sitt som artist! Det verkar inte ha funnits mycket till tvivel om vad han skulle syssla med i framtiden då han prövade på både det ena och andra de kommande åren.
Han dök upp igen på Hot 100 med sin rock ’n rollgrupp Tico and the Triumphs. En vecka på 99:e plats med singeln ”Motorcycle” 1962!
Tre singelsläpp till med samma grupp: ”Express Train” / ”Wildflower”, ”Get up and do the wobble” / ”Cry, little boy, cry” och ”Cards of love” / ”Noise”, men inte någon av dom var stark nog för att ta sig in på någon lista. Det bidrog nog till att gruppen uppenbarligen snabbt upplöstes.
Men!
Ska vi se det från en lite annorlunda vinkel kanske?!
Låt höra nu, hur många av er kände till att Paul Simon på 60-talet var med i en grupp som kallade sig för Tico and the Triumphs och som dessutom hade en hit på USA-listan? Inte många kan jag tro…Inte så konstigt, det är nämligen något som aldrig näms i ordinära rocklexikon…
Men lite grann i förväg har jag ändå gått!
Låt oss backa fyra år!
Det är nu faktiskt så att redan i mars 1958 hade Paul Simon solodebuterat under namnet True Taylor!!!
Tänk efter nu lite grann!
Alltså! Hur många människor är det inte som knallar omkring på det här jordklotet som inte har några som helst problem att nynna på minst dussinet Simon & Garfunkel-låtar och ungefär lika många Paul Simon-dito ?
Hur många av alla dessa har den blekaste lilla aning om att Paul Simon debuterade som soloartist redan 1958 under namnet True Taylor? Ingen i stort sett! Och ändå så är det just så det är! (Och detta skedde innan Tom & Jerry hade splittrats, så…vad tyckte Art Garfunkel om det när det hände? Läge för en fråga till Art så här snart 50 år efteråt…?)
Orsaken till okunskapen är återigen att namnet True Taylor aldrig nämns när någon skriver om Paul Simons historia…
Som om det inte räckte med det, efter Simons tillfälliga maskering till True Taylor så kom – efter avskedet till Garfunkel – ett nytt alias :
Jerry Landis! (Det var alltså med andra ord Paul som var Jerry av de två!)
Från 1959 till 1962 så gav Paul Simon ut inte mindre än 8 (!) singlar under namnet Jerry Landis!
Att säga att det var någon större framgång förknippad med dessa skivor vore väl att ta i, men 1963 så tog sig ”The Lone Teen Ranger” i vart fall in på 97:e plats på USA-listan, på vilken den stannade i 3 veckor. Ändå inte så tokigt för en okänd 21-åring.
Är detta bekant? Nej, givetvis inte alls!
Som det mesta av det som jag skriver här så är även det sistnämda totalt obekant även för dom som verkligen gillar Simon & Garfunkel samt Paul Simon och Art Garfunkel som soloartister. Det är det som är så märkligt med det hela…
Art Garfunkel ja, vad gjorde han då i den här epoken mellan Tom & Jerry och S&G? Gick han helt och gömde sig bakom läxböckerna under de här åren?
Nja, han var visserligen inte alls lika altiv som sin gamle partner Paul under den här mellanperioden, men helt tyst var det inte. Under 1961 så släppte han 2 solosinglar under artistnamnet Artie Garr. Singlarnas namn : ”Dream alone” och ”Private World”.
För Paul Simons del, efter det sista Jerry Landis-äventyret, så dök så 1963 ett tredje alias upp : Paul Kane! Denna figur blev precis lika långlivad som True Taylor, dvs en ynka liten singel som floppade, och sen så var det slut!
(Men, historien upprepar sig. Återigen ett namn som sällan nämns i rockböckerna, trots att vi nu är bara ett år från Simon & Garfunkels första LP.)
Vad gör vi nu då, tänkte kanske den gode Paul när även Paul Simon förklädd till Paul Kane floppade? Ska vi hitta på ett fjärde alias, eller ska vi helt sonika lägga av med musiken? Svaret blev ingetdera!
För till hans undsättning så kom då Art Garfunkel inflygande, efter färdiga studier och sina små eskapader som Artie Garr, och Simon & Garfunkel var ett faktum! (Tack och lov så bytte de namn från Tom & Jerry!)
Om detta vet vi mer än väl, ingen mening med att slå in öppna dörrar genom att skriva annu mer om den konstellationen.
Den stora frågan för mig är bara varför alla dessa inspelningar gjorda under åren 57-63 är så genomgjutet ihjältigna, både av herrarna själva och av rockhistoriker? För någon officiell samling med dom här inspelningarna har faktiskt aldrig gjorts, konstigt nog. Orsaken till det lär vara Paul Simon som tycker att detta är helt orepresentativt för vare sig Simon & Garfunkel eller Paul Simon solo. O.K.! Jag förstår att man tänker så när man är 23 år gammal om det man gjorde när man var 17, men…i dag så borde det väl inte vara något större problem för folkpensionärsmogne Paul, eller…?
Själv så anser jag det som helt självklart att det borde nämnas åtminstone då och då att en av rockhistoriens största artister genom tiderna, Paul Simon, gav ut skivor under hela 7 år innan han blev känd genom Simon & Garfunkel…men icke!
Namnet Tom & Jerry förekommer ibland, men solosinglarna och Tico & The Triumphs är och förblir, som det verkar, nedtystade…
Men…undrar nu kanske den nyfikne, det här var ju intressant, minst sagt. Men hur låter det då? Som Simon & Garfunkel?
Nej, knappast! Det rör sig nästan uteslutande om renodlad, tidstypisk doo-wop, teenybop och starkt Everly Brothersinfluerad popmusik. Aldrig dåligt eller amatörmässigt (betänk åldern, killarna var just 16 år fyllda när ”Hey Schoolgirl” gick in på hitlistan!) genomfört utan ofta på ett förvånansvärt proffsigt sätt. I en del fall t.o.m. sensationellt bra! Artie Garrs (Art Garfunkels) ”Dream Alone” skulle med lätthet ha platsat på vilken som helst av hans solo-skivor! Jerry Landis (Paul Simons) ”Play Me A Sad Song” skulle ha smält in utmärkt på Simons första LP efter S & G-splittringen!
Och – kanske inte helt förvånande – så formligen dryper Paul Simons CD från -97, ”Capeman”, av samma doowop-feeling som de tidiga inspelningarna är så präglade av!
Dock…det är väldigt lite av Simon & Garfunkels akustiskt baserade, halvt bisarra smältdegel av folk och pop i musiken. Utom på en punkt – i fallet Tom & Jerry. Och inte vilken punkt som helst. Stämsången! Just det, den starkt Everly Brothers-influerade stämsången hörs redan från den första singeln ”Hey Schoolgirl” och vidare till de påföljande skivsläppen. Inte så konstigt att den satt som gjuten på 50-talet, de måste ju ha sjungit ihop sen de var små!
Men musiken är från en helt annan era i musikhistorien, där finns nästan inga beröringspunkter.
Så här i all hast så kan jag bara komma på en handfull av S&Gs låtar som klart kan förknippas med den tidiga epoken:
”Cecilia”, ”Bye Bye Love” (som ju är en Evely Brothers-cover) från början!), ”Feelin’ Groovy” och ”Baby Driver”. (Har jag glömt nån så rätta mig bara!)
Som så många andra artister så verkar Paul Simon på 60-talet nästan helt ha tagit avstånd från den musik han utövat blott ett par år tidigare, för att senare bitvis återvända tillbaka. Exemplen på det från hans övriga solo-LPn är många, även om det mest är spridda skurar fördelade på flera skivor. (Ex. ”Tenderness”, ”Gone At Last” och ”Loves Me Like A Rock”.)
Jag avslutar denna krönika med att rekommendera alla som får en möjlighet till att lyssna på något av dessa två äldre herrars tidigare jobb att ta den chansen! Officiella samlingar finns som sagt var inte – bootlegs cirkulerar dock…
Även om allt är långt ifrån världsklass så är det i alla händelser en klart intressant insyn i inledningen på ett till hösten 50 (!) år långt artisteri!!!
Tack för att ni läste ända hit!
Micke

Popularity: 17% [?]

18 Comments »

  1. jennie k said,

    03.17.07 at 11:24 e m

    Galet! Jag har för första gången på typ 20 år lyssnat på Simon & Garfunkel idag. Så bloggar du om Paul Simon. Måste vara ett tecken ;) Sonen går runt här hemma och sjunger på sin svenska tolkning: ”Cecilia, du krossar mitt hjärta..” Är det vi som är före vår tid och plogar för en comeback…

  2. Micke said,

    03.17.07 at 11:34 e m

    Och…du skriver en kommentar om krönikan 10 minuter efter att den blivit publicerad! Du måste ha läst den direkt!
    Ett tecken? Självklart!!!
    På vad? Jag vet inte…men nåt är det!!!

  3. lars forsman said,

    03.18.07 at 2:01 f m

    Tack för en inspirerande och faktafylld krönika, Självklart kan inte så bra musik komma från ingenstans, så den \\\”ijältigna\\\” tidigare karriären, ger svar på många frågor. Musikerna på dom här singlarna kan inte vara tokglada åt tystnaden. Det skulle vara intressant att få veta hur historiebeskrivningen blivit som den blivit.

    Din beskrivning \\\” Simon & Garfunkels akustiskt baserade, halvt bisarra smältdegel av folk och pop\\\” är lysande. Kanske skulle du ha lagt till poesi, för att ge en fullständigare bild. Paul Simons texter fungerar ofta även utan musiken. Vilket gör att han hamnar i ett ganska exklusivt sällskap bland populärmusik makarna.

  4. Micke said,

    03.19.07 at 6:38 e m

    Ordet pop kom någon gång i början på 70-talet att bytas ut mot just ordet rock. Själv så tyckte jag då att det var mycket märkligt. Rock för mig var Bill Haley, Little Richard och Elvis. INTE Beatles, Rolling Stones o.s.v.! Men det var precis så det blev. Hörde en gång en förklaring, nämligen att pop var ett engelskt uttryck och rock ett amerikanskt vilket i USA täckte i stort sett det som kallas för pop i Europa. Precis i skrivande stund – ja, det ÄR sant – så ser jag att det på golvet ligger en tjock, inbunden, engelsk bok som heter just ”The Book Of Rock”! Jag kollar i bokstavsordning. Beatles, Hendrix Grateful Dead och…jodå, nog finns dom där Simon & Garfunkel! Efter dom så kommer sen Carly Simon. Rock…jo det verkar ju faktiskt så…Annars så skulle de väl inte ha hamnat i boken som heter !The Book Of Rock”?
    Själv så hade jag för 35 år sen gått i taket om nån hade sagt att Simon & Garfunkel är rock…men jag har accepterat den språkliga förskjutningen i ordet.
    Förresten…I’m A Rock bör ändå vara en tvättäkta rocklåt? Den heter ju så!
    Micke

  5. sir doug said,

    03.19.07 at 9:28 e m

    bra krönika…paul är definitivt en av de stora…

  6. Micke said,

    03.19.07 at 9:50 e m

    Tack för berömmet sir doug!
    Ännu gladare blir du när du får höra Pauls tidiga alster!

  7. PerOla said,

    03.19.07 at 10:29 e m

    Tom och Jerry hade jag hört talas om, men inte de andra varianterna. Jag är förvånad! Tack för ditt arbete i (musik)upplysningens tjänst!

  8. Micke said,

    03.19.07 at 10:41 e m

    Tack för de orden Per Ola! Det glädjer!
    Och…visst är det väl märkligt att allt är så pass osynligjort som det är?
    Framför allt då mycket av det är så påtagligt bra!

  9. Bertil said,

    03.20.07 at 3:20 f m

    Undrar om man kan hitta de där låtarna på nätet…

    De där senare låtarna som du räknar upp som ekon av de ihjältigna tidiga försöken (Cecilia, Baby Driver…) har alltid varit små dallrande frågetecken i bakhuvudet: \”Vad kom nu det där ifrån egentligen?\” Nu föll liksom pusselbitarna på plats. Man tackar!

  10. Mia said,

    03.20.07 at 1:18 e m

    Väldigt bra krönika. Ger hopp till alla som får nobben, att inte ge upp! Micke-lita inte på bloggtoppens statistik! Finns statistik via F-S data som visar på högvis av besökare! kraaam

  11. Micke said,

    03.20.07 at 1:30 e m

    Tack mina både nära och kära Mia och Bertil för era stöd!
    De v-ä-r-m-e-r mer än ni bara kan ana…
    Så…vi kavlar väl upp ärmarna igen, då!

  12. sir doug said,

    03.20.07 at 4:03 e m

    när kommer krönikan om probys besök i butiken+spelningarna…jag längtar…fick ett brev från jim i veckan och han verkar vara i fin form…

  13. Micke said,

    03.20.07 at 9:47 e m

    Tack Johnny för de orden!
    Jo, det ÄR märkligt att Paul Simon 1957-1963 gav ut – officiellt – omkring 40 (!) låtar innan karriären med S & G, varav 3 tog sig in på USA-listan, utan att det har satt det minsta spår hos de som skriver böckerna om rockhistorien, möjligtvis undantaget Tom & Jerry…
    True Taylor…ja, vilket artistnamn…

  14. Micke said,

    03.21.07 at 2:57 e m

    Det kommer…i vanlig ordning…

  15. Robert S said,

    03.24.07 at 2:05 e m

    Bra och intressant text, alltid lär man sig något nytt. En liten detalj glömdes dock bort i artikeln, nämligen den att Paul Simon, när han gick på high school, inget hellre önskade än att få vara Little Richard. Svårt att tro när man hör hans musik, men LR var Simons största idol. Detsamma gäller t ex Bob Dylan, som flera ggr uttryckt sin beundran för LR. David Bowies högsta önskan var att få bli saxofonist i Little Richards band. Det blev han aldrig, men han fortsatte dock spela detta ädla rockinstrument resten av sin karriär. John Lennon hade Elvis som sin Gud, men när han hörde Little Richard sjunga Long Tall Sally så blev han chockad och djupt deprimerad över hur någon kunde låta bättre än hans Gud. Little Richard bar en jumpsuit redan 1968, med speglar visserligen, men Elvis tyckte visst att den var såpass häftig att han själv tog till sig plagget exklusive speglarna….

    Little Richard. Legenden som aldrig får credd för någonting mer än möjligtvis äran att ha upptäckt Jimi Hendrix och genom sin klädstil skapat den så senare välkända Hendrix-stilen med väst, paljetter och pannband……

    Sorry, Richard…men du får nog vänta med erkännandet tills din dödsdag. Då kan du sitta på din molntapp och spana ut över en värld som helt plötsligt upphöjer dig till skyarna som den som ”started it all”…..

  16. Micke said,

    03.25.07 at 8:59 e m

    Hej Robert S, och tack för både beröm och en intressant kommentar!
    Och…jag håller helt och hållet med dig om Little Richards storhet!
    Som exempel kan nämnas att jag tycker att Elvis formligen pulvriserar alla övriga artister när han gjorde covers på deras låtar…utom när han gav sig in på just Little Richard…! Denne var ju helt enkelt fenomenal i början!
    Jag har ett fint minne från för ett par år sedan, när jag hade fått in ett exemplar av Richards första LP ”Here’s Little Richard” från 1957 på London.
    Jag satte på den ut i högtalarsystemet och…alla i butiken hajade direkt till. Det som hände var även en triumf för vinylen då jag tvivlar på att jag skulle ha fått samma starka reaktion från en budgetpris-CD.
    Reaktionen var helt enkelt sensationell! Det var nu kanske inte inte mer än 5-6 stycken i butiken men samtliga gick fram till disken och frågade mig vad det var jag spelade. Alla inklusive en herre i sextioårsåldern som vanligtvis bara köper klassiskt och jazz. Denne tyckte att det helt enkelt var ”förbaskat bra”! Och hur ofta får jag den reaktionen när jag sätter på en skiva i butiken? Jo, det händer när jag spelar P.J. Proby (JA, så är det!) men jag medger att det ofta är av nyfikenhet, för att det är något som man inte känner igen men som ändå bara är så fruktansvärt bra! Annars så är det inte så ofta som det händer, så det var ett bevis på Little Richards storhet!

  17. Inger said,

    04.03.07 at 7:19 e m

    Det var länge sedan nu att skriva.,men när jag läste det här så kommer jag att tänka på när jag runt -70 lyssnade på dessa två herrars musik. Det var på biblioteket i Vällingby. Man satt en trappa upp i sköna stolar och med stora hörlurar över öronen blev man liksom bortkopplad från omvärlden och ”Celia” strömmade in i huvudet .Nog kunde det hända att jag sjöng med ibland. Det var inte populärt och det lät säkert förskräckligt ,min hesa röst i denna lokal av tystnad. Tack för påminnelsen.

    Fridens Inger

  18. Micke said,

    04.03.07 at 9:22 e m

    Jo, Inger, nog händer det att man med hörlurar på glömmer bort sig och börjar sjunga mitt ibland andra människor!
    Det händer då och då i butiken när nån provlyssnar. Ingen katastrof, alla förstår ju.! Men på ett bibliotek…det skulle nog jag också tycka vore lite pinsamt…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *