1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.27.07

Vad är det för någonting som får stora artisters musa att en dag bara flyga sin kos…?

Posted in Min blogg at 11:56 e m

Hej igen, och tack för alla intressanta kommentarer på de senaste ämnena!
Det tog ett tag för boxningen att komma igång, men efter ett par dar så var det full aktivitet även där, en del tack vare ett par nya namn på sidan som Stjernstoff och Anders!
Att listan på de mest överskattade skulle starta en mindre flod av kommentarer var ganska väntat, det som förvånade mig var dock det att så få av er kände er stötta av det jag skrev. Det glädjer mig faktiskt! Att såra någons känslor vinner man ju inte så mycket med…(tänkvärt även i andra sammanhang…)
Nåja, jag hoppas på ungefär lika stor respons för nästa ämne.

Här kommer det :

Vad är det för en mekanism inbyggd i artister av idag som gör att de har en 4,5, 6 ja kanske till och med upp till 10 år av – i många fall – fullständigt häpnadsväckande kreativitet för att sen plana ut, börja tappa, för att efter några år nå en slags bottennivå, från vilken de i stort sett aldrig tar sig upp ifrån?
Vad är det som händer egentligen hos våra favoriter?
Varför är valfri singel med Stones från 60-talet ett mindre mästerverk medans deras samlade utgivning de senaste 25 åren i stort sett kan göra en mörkrädd?
Hur kan Paul McCartney, mannen som en gång i världen gav oss låtar som Penny Lane, She’s A Woman, Back In The USSR, Hey Jude, Let It Be mm, mm… ja även en del klassiker från de tidiga soloåren som Live And Let Die, Another Day och Eat At Home, senare släppa ut det smaklösa dravel som han gav ut på åttitalet?
Varför komponerade Chuck Berry under några få år i mitten på 50-talet en hel uppsjö med rock-klassiker…för att sen i stort sett inte göra nånting alls?
Varför lyckades Lovin’ Spoonful peta ut fullträff efter fullträff från sent -65 till sent -67…för att sen bara försvinna i intet…
Och Donovan…! En rad klockrena hits och ett par utmärkta LP-skivor under några få år…innan han också fullständigt försvinner in i skuggorna, och det troliga är väl att han i likhet med så många andra aldrig tar sig ut därifrån…
Vår egen Ted Gärdestad är ett annat bra exempel! En rivstart vid 15-16 års ålder…och tio år senare så är det slut…för alltid…
Dessutom…varför brukar just de flesta artisters första skiva anses som, om inte den bästa, så åtminstone som en av de allra bästa under en lång, lång karriär?
Jag kan självklart räkna upp hur många exempel som helst, det kan ni också göra, ”punchlinen” kvarstår :
De flesta artister har en kort, gyllene epok, när i stort sett allt som de rör vid blir till just guld (!), och när väl slutet har kommit så är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att komma tillbaka, vare sig konstnärligt eller – i de flesta fall – kommersiellt…
För några få så innebär ett artistiskt haveri paradoxalt nog en topp i karriären. Se krönikan om överskattade artister, där har vi några stycken : Rod Stewart, Tina Turner och den – lite senare utbytte – Elton John…
Förklaringar finns dock självklart!
Som vad det gäller så mycket här i världen så finns det inga enkla, enfacceterade sanningar…Orsakerna är flera än en, och ofta en kombination av flera.
Jag ska lista några stycken, utan någon inbördes ranking!

1) Ta exempelvis Queen! Dom killarna hade fram till 1980 umgåtts i ett decennium så gott som non-stop! 4 killar med fyra olika bakgrunder, tre lead-sångare, 4 kompositörer som alla säkert ville ha med så många som möjligt av sina låtar på plattorna!
Ja, det funkar att kompromissa ett tag, men till slut så kommer man till den punkten att man avskyr bara tanken på att vistas i samma rum som de övriga mer än 10 minuter. Konsekvens? Eftersom att man har ett av världens mest framgångsrika band genom tiderna som sin arbetsplats, med allt vad det innebär av helt osannolik inkomst och uppmärksamhet, så väljer man att fortsätta att kompromissa…med följd att där det en gång fanns både själ och hjärta så finns det ingenting.
Därav Queens slentrianmässiga LP-utgivning de sista 12 åren…som konstnärligt och kreativitetsmässigt inte ens kommer i närheten av det de gjorde på 70-talet…
Att de sen – via Live Aid – nådde en större publik på 80-talet är en helt annan sak! Låtarna de är ihågkomna för gjordes definitivt på 70-talet…
Nyss nämda exempel gäller givetvis för en uppsjö av grupper, Queen var bara ett namn i högen…

2) För många stora artister – stora artister är i grund och botten nästan alltid är även stora känslomänniskor – så är nog skapandet intimt förknippat med väldigt mycken vånda! Helt klart så har nog många illustra musiker haft perioder, perioder på flera år, då de totalt gått in i skapandet. Tro inte att det per automatik är nån slags period av lycka för respektive artist som de då befinner sig i! Många skulle nog i efterhand beskriva sin mest kreativa period som en slags golgatavandring!
Att lämna ifrån sig en skiva som man arbetat på i kanske upp till ett år, ett år då man HELT gått upp i sin konst, och inte ha en aning om vad för en reaktion som kommer att bli resultatet av all uppoffring som gjorts, har dragit mer än en till randen av ett nervsammanbrott!
Tänk er känslan att göra nåt som man själv tycker är sitt livs verk, och som man jobbat på dagligen i ett år…och att sen slå upp tidningarna och läsa recensionerna…bara för att sen få läsa att man faktiskt har lyckats med konststycket att bli ännu tråkigare än man var på förra skivan…!
Eller…”Tja…med lite bättre låtval så hade det här kunnat bli en riktigt bra skiva, men…”
Peter Green från Fleetwood Mac sa i en intervju för inte så länge sedan att han fortfarande älskar att spela, uppträda och göra skivor, men att han aldrig mer tänker gå lika djupt in i musiken som han gjorde på 60-talet. ”Den resan tog mig till ett ställe jag aldrig höll på att komma tillbaka från. Har man en gång varit där vill det mycket till för att man ska gå tillbaka dit!” sa Green.
Därav inga mer Oh Well, Albatyross eller Black Magic Woman…
Alltså…många orkar nog bara med att ge allt under en kortare tid av sitt liv…det kostar på för mycket…

3) Att fördjupa sig i något betyder ju självfallet att byta bort andra saker i tillvaron. Vart tog de gamla polarna vägen? Vad hände med mina övriga hobbies? Oj då! Jag glömde visst att gå ut med Karo i går kväll! Men vad är det här för brev, Kronofogden står det visst på dom? Ja just det, det skulle jag ju ha betalt för en månad sen, ja…
Denna enorma fixering på det egna skapandet gör ofta artisten till en extremt självupptagen människa, något som kanske kan kännas tryggt till en början, men som oundvikligt straffar sig i långa loppet. Självklart så uppstår tvivlen : är det värt alltihopa, det här? Speciellt nu när jag har ”breakat” och skivorna i stort sett säljer sig av sig själva?
När karriären väl funkar så är det kanske dags att börja titta sig omkring. Hur funkar det övriga livet?
Många väljer nog efter ett antal hundår att börja skörda frukterna av det de en gång sådde, med andra ord att njuta av livet som pågår runt om dom…och som gjort det hela tiden medans dom stängde in sig i replokaler, studios, turnébussar, konsertlokaler och hotellrum.
Beatles period från Revolver till Abbey Road saknar nog motstycke i populärmusikens historia…men priset blev högt : att gruppen upphörde att existera!
Glöm Yoko Ono, hon var bara ett symptom på att allt inte stod rätt till, det var helt enkelt den enorma fokuseringen under ett par års tid som knäckte gruppen!
ALLA var mentalt utmattade och alla hatade alla!!!

4) Livet ter sig också olika för oss människor i olika faser av livet!
Den person som vid 20 års ålder skriver låtar om uppväxandets alla våndor, som 6 år senare är lyckligt gift med två barn och dessutom, som lök på laxen, med ett tredje på gång kanske inte har samma neurotiska drivkraft som han en gång i världen hade…
De flesta världsberömda band startade en gång i tiden som ett gäng ungkarlar med all tid i världen för att göra precis det som de själva ville göra.
8 år senare, när hela gänget har fruar och barn, hur lätt tror ni att det är då att boka in 8 månader i en studio eller en världsturne på ett halvår där alla i bandet OCH deras fruar är HELT överens om när allt detta ska ske?
Vad tror ni lockar mest? Gå in i en källarlokal för tionde gången för att spela in den tionde plattan med människor som man börjar bli skapligt less på ELLER åka till Bahamas med fru och barn ett par månader, som man även hade lovat sin hustru ett halvår tidigare?
Om det nu ändå blir studion…hur hungriga tror ni att respektive musiker är? Hantverket blir kanske bara bättre och bättre, men brinner man inte så finns det ju inte riktigt den där optimala grundförutsättningen för ett mästerverk…

5) Droger och fysisk utbrändhet i största allmänhet har ju självklart haft en gigantisk betydelse för fenomenet att artister inom rock-eran dyker upp men försvinner efter bara några år.
Om detta behöver jag inte skriva ett jota, det vet ni lika väl som jag!

Så…hur ska vi då summera allt det här då?
Tja…att rockartister generellt har en peak på 6-8 år då de är starka nog att erövra världen, men att de nästan alltid efter en period i fokus börjar tappa mark för att sakta glida ner mot nåt som skulle kunna kallas för en djup dalgång, för att sen nästan aldrig ta sig upp igen. Och…enligt mig så beror det främst på orsakerna som jag nämde tidigare.
Fler orsaker finns : Som i P.J. Probys fall – man är så omöjlig att ingen orkar ha med en att göra, eller som i Gilbert O’Sullivans fall, kontraktsbråk som slutar i att man är persona non grata i skiv- och förlagsbranschen för all framtid! Med mera, med mera…
Hur man än ser på det så tycker jag ändå att det kan kännas lite onödigt på så mycket god talang som ändå har kommit fram för att sen bara promenera iväg…
För handen på hjärtat : blev Mozart sämre och sämre med åren som gick? Knappast! Hans Requiem är ju fantastiskt!
Bach? Nix, nix!
Beethoven? Nej, även fast han var DÖV de sista åren så fortsatte Beethoven att skriva musik som älskas än i dag, så vad är det då som säger att just rockartister MÅSTE vara slut efter ett visst antal år?
Vad tror ni?
Hoppas att ni har läst ända hit!
Vi hörs!
Micke

Popularity: 18% [?]

27 Comments »

  1. Tobbe said,

    02.28.07 at 3:46 f m

    ÅLDERN,
    De flesta kulturbegåvningar får sitt genombrott som tämligen unga. De kommande åren kommer ännu några mästerverk.
    Konstnärligt och avseende berömmelse, kan de sedan bäras vidare av dessa mästerverk livet ut.
    Jag tror det är så i de flesta fall och det gäller i så fall alla konstarter.
    Senare, från medelåldern och vidare kan man ha lärt sig hantverket i det man håller på med, men drivkraften, energin och kreativiteten som kunde
    vara genialisk har sedan länge mattats av.
    Huvudorsak skulle alltså vara det mänskliga åldrandet.

    Du har,Micke, själv givit en rad uttömmande svar och exempel.
    Ett till av mänsklig sort, är bekvämlighet, lättja.
    Det kan ju vara svaret varför en rock-artist som rider på vågen i åratal
    istället för att också skriva nytt.

    En rad undantag finnes men visar sig då som konflikter hos personen.
    Energin och kreativiteten avtar inte, men viljan att t.ex. hålla ihop en familj finns där samtidigt. Typexempel, August Strindberg, samt förstås flera av våra rockstjärnor.
    Men undantag giver icke någon regel.
    Åldern är regeln.
    Så alla ni runt 25. Skynda medan tiden brinner !

  2. sir doug said,

    02.28.07 at 12:43 e m

    en mycket uttömmande krönika…finns inte mycket att tillägga, förutom det att musikälskare dvs publiken inte alltid är så öppen eller intresserad av att deras favorit artist/grupp utvecklas eller förändras, vilket medför att många grupper gör samma platta år ut och år in och behåller sin publik, medan de som förändras tappar fans, skivkontrakt och försvinner från branschen…tycket fortfarande att du borde sammanställa dina favorit krönikor och skicka iväg till ngt bokförlag…cheers

  3. Micke said,

    02.28.07 at 5:42 e m

    Tack Johnny! Nej, jag har inte kontaktat något förlag! Jag återkommer i ärendet om några år när urvalet blivit större…Ärligt talat så blir jag lite generad av att läsa sådana ord…så bra tycker jag ännu inte att jag är…

  4. PerOla said,

    02.28.07 at 10:15 e m

    Det ligger mycket i det du skriver…men…jag tänker genast på undantagen, som Zappa eller Costello, eller Lloyd Cole, som tematiskt har åldrats med sin publik. En annan sak är att du fokuserar på den ensamma kreativa personen, eller det kanske du inte gör förresten, men låtskrivarpar är väl ofta mer spännande än de som promt ska göra allt själva för att de inte KAN kompromissa. Miles är ju ingen rockartist, men ett bra exempel på en musiker som hela tiden ville utveckla sin musik, komma vidare, utforska nya områden. Han var som bäst när han hade starka motpoler, då blev det dynamiskt och spännande. Jag suktar fortfarande efter den skiva han planerade med Henrix… Teater funkar på motsvarande sätt, det måste finnas en konflikt, annars blir det tråkigt.

  5. Farbror Sid said,

    03.01.07 at 8:42 f m

    Kan bara hålla med, i ännu en lysande blogg.
    Sedan har ju vissa artister haft några få år som höjt dem till skyarna, ödet har sett till att hålla dem där och sedan odlat på kultstatusen tänker på Jimi, Jim, Janis, Elvis? och fler. Andra får ett långt liv och får försöka harva sig vidare och försök tjäna pengar på det enda de kan… kanske. De fick ur sig ”guldet” i unga år som gav dem pengar och berömmelse. Och det är svårt att hitta en outtömlig guldåder, eller som Pugh sjunger ”jag har hittat en guldgruva…” och åldras värdigt med musiken, som alla bluesartister.
    http://farbrorsid.blogg.se/

  6. Micke said,

    03.01.07 at 7:55 e m

    Johnny!
    Du vet det kanske inte men Eat At Home VAR faktiskt en hit i Sverige, dessutom så gillade jag låten! Det var nog därför jag nämde den…den låg liksom i bakhuvudet. Självklart så hade jag kunnat valt någon annan titel från den epoken…nu blev det som det blev bara…

  7. Lars Forsman said,

    03.01.07 at 9:26 e m

    I stort sett häller jag med dig. Några synpunkter bara. Anledningen till att första skivan, ofta är mycket bra, tror jag beror på, att det just är första skivan. Artisten / gruppen har, ofta slipat på och fin putsat på låtarna, i flera år, innan skiv kontraktet är i hamn.

    En annan sak, som ingen av dom som kommenterat eller du själv varit inne på, är att branschen, ofta inte tar ”rockmusiken” riktigt på allvar. Jag menar, hur många gånger har vi inte hört, hur ”patetiskt” det är, att Mick Jagger, fortfarande håller på. Dom som säger så, har missat något viktigt. Det är inte för att dom är gamla som Stones är patetiska. Det är för att dom inte har gjort någon bra skiva sedan Some Girls.

  8. Christian said,

    03.02.07 at 12:41 f m

    Magnus Carlson (Weeping Willows, inte den där andra) sa nån gång efter att Weeping Willows första album kommit ut: ”första skivan skrev jag ju när jag var jättedeprimerad och nu är jag rätt glad, så jag vet inte om jag kan skriva nån mer platta”, rätt talande. Tyvärr så spelade ju Weeping Willows in fler album och även om andra plattan är rätt bra, så tappade de ju bort sig rätt rejält efter första albumet.

  9. Micke said,

    03.02.07 at 12:26 e m

    Jo, Christian…jag kan bara hålla med, tyvärr…Sista ska visst vara ett steg åt rätt håll, vet dock ej själv då jag ännu inte har hört den…

  10. Micke said,

    03.03.07 at 7:17 e m

    Jo…Eat At Home låg etta i på tio-i-topp i Sverige under FYRA veckor!!!
    En engelsman hade naturligtvis inte nämt den låten då den över huvud taget inte släpptes som singel i UK. Visst kunde jag ha valt Helen Wheels, Jet eller Let’em in i stället, men nu blev det som det blev…

  11. Mia said,

    03.06.07 at 3:33 e m

    Det roliga med Pugh är ju att han under Grymlingstiden la fram ett förslag på en ny låt. Alla gillade den, men han sa att tja jag känner igen vissa delar, jag kanske har plankat från någon, jag måste kolla upp detta först. Så efter mycket funderande så gick det upp ett ljus, han hade plankat från sig själv!!! Tagit delar från en låt han skrivit 20 år tidigare!!!
    Så den låten gick ju inte att använda.. Ridååååå

  12. Tobbe said,

    03.07.07 at 4:31 f m

    Bra Mia ! Roligt och bra inlägg. Varför då bra ?
    Jo det stärker ju helt och fullt min teori !
    (Därtill visar det vilken seriös person Pugh är som kollar upp saker)
    trevlig fredag !

  13. ojkooj said,

    03.07.07 at 1:40 e m

    Strindberg då !

    Nog blandade han högt med lågt men han blev kanske bara bättre och bättre även om författarskapet oxå blev mognare. Tråkigare kanske någon menar. (Loss of Libido ?). Undrar om det var Olof Lagerkantz som skrev att Strindberg författade mellan 9 – 12 på morgonen varje dag. Kanske använde han resten av tiden att till att ta in. Sova, drömma och träffa vänner. Sprit. In spiritus. Inspiration.
    Tanken blir österländsk. Yin Yang. Att vara i balans. Efter att ha skapat i tre timmar är man inte i balans. Ändå mindre efter 8 månader.
    Ett sätt att komma tillbaks efter detta är droger. Oftast slår det dock över och tillbaks lite för långt. Det är ju därför artisterna trillar med både uppåt och neråtprylar. Alkohol är sederande för de flesta och för de som kan kontrollera intaget funkar det som en genväg ned till botten varifrån man skjuter ifrån uppåt mot ny inspiration.
    Uffa vad präktigt det blev.
    Måste bara kommentera Mozart. Med åren som gick … Hur gammal var han när han började med Requiem? 30? Helt otroligt i alla fall. Som en krona på verket – så ung. Men allt han gjorde var definitivt inte bra. Men man behöver ju inte lyssna på allt!

  14. Micke said,

    03.07.07 at 9:25 e m

    Nej! Inget annat band eller artist har gjort en skiva som heter
    EVERYBODY KNOWS THIS IS NOWHERE!
    Jo…det är sant, både After The Goldrush och Harvest är enormt mycket bättre…men det är väl ändå inte så många som hyllar Neil Youngs andra LP i dag…?

  15. sir doug said,

    03.07.07 at 11:52 e m

    micke…tv-framträdandena med pj var enorma…kommer förbi med dvdn snarast…produktiviteten tog vid efter jag sett den, satt 7 timmar i helgen och gjorde klart kap 6…börjar närma mig nutid…

  16. Micke said,

    03.08.07 at 5:30 e m

    Jo! Det var ett övertydligt sätt att berätta för övriga att det var en Neil Young-skiva. Kanske lite klumpigt, men vem är perfekt…?

  17. Micke said,

    03.08.07 at 9:47 e m

    Jaha…Johnny…och hur mycket tror du att jag tjänar då, trots att jag jobbar 80 timmar i veckan? Inte mycket mer i alla fall kan jag säga…

  18. PerOla said,

    03.08.07 at 11:40 e m

    Du måste vara rik som ett troll eftersom du aldrig hinner göra av med några pengar! Allvarligt talat Micke, 80 timmar i veckan kan inte vara nyttigt i längden…

  19. sir doug said,

    03.09.07 at 12:12 f m

    om man nu ska vara tråkig och knyta tillbaka till ursprungstråden så är tiden en stor faktor…nästan alla artister, trots lång karriär, har haft sin plats i solen under en ganska begränsad tid…de har helt enkelt hunnit säga vad de vill, eller uttrycka sig…sen har det väl mest blivit ett jobb som vilket annat, men kreativiteten varar inte för evigt…som en viss person sa…its better to burn out than to fade away

  20. Micke said,

    03.09.07 at 2:13 e m

    Problemet för mig – i likhet med många andra egna företagare – är att jag precis håller näsan över vattenytan. Ett gammalt citat är kanske på sin plats:
    ”Det var den bästa av tider, och den sämsta av tider.”

  21. ojkooj said,

    03.09.07 at 4:18 e m

    Var inte inte insnöad. Håll dig uppdaterad på :

    http://www.vagverket.wordpress.com

  22. Micke said,

    03.09.07 at 11:57 e m

    Krönika 35, min gode Johnny!

  23. Tobbe said,

    03.10.07 at 4:37 f m

    Ett citat till då:
    ”Jag måste leva över mina tillgångar,
    för att inte leva under min värdighet!”
    (Gubbstrutten,DN)
    (stämmer på mig, men också oss flesta, eller?)
    Rik Lördag önskas eder !

  24. Micke said,

    03.10.07 at 4:15 e m

    Med tanke på att jag känner arrangören av konserten, och att jag vet hur pass luttrad denne är ekonomiskt, så är jag glad för att evenemanget blev en kommersiell succé.
    Hur han kände sig efter konserten kan man dock fråga sig…Kort och intetsägande enligt de flesta…
    Jerry Lee verkar vara i sämre form än den väsentligt äldre Chuck Berry.
    Nåja…de flesta trodde nog att Jerry skulle kasta in handduken först av alla för sisådär 35 år sen…

  25. George said,

    03.10.07 at 5:02 e m

    Ang. Johnnys Amerikapostning:

    Där ser du resultatet av en nästan helt elastisk utbudskurva på funktionen av arbete/lön.

  26. PerOla said,

    03.10.07 at 5:34 e m

    Den tidning som gavs ut på åttio- och nittiotalet hette Spindelmannen. Har Spindelns tidning namn på utrikiska nu? O tempora, o mores!

  27. Micke said,

    03.10.07 at 6:14 e m

    Portugisiska?
    Jag vet en person (eller rättare sagt ett par…) som fick Spindelmannens bröllopsnummer i amerikanskt original som äktenskapsgåva…!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *