02.27.07
Vad är det för någonting som får stora artisters musa att en dag bara flyga sin kos…?
Hej igen, och tack för alla intressanta kommentarer på de senaste ämnena!
Det tog ett tag för boxningen att komma igång, men efter ett par dar så var det full aktivitet även där, en del tack vare ett par nya namn på sidan som Stjernstoff och Anders!
Att listan på de mest överskattade skulle starta en mindre flod av kommentarer var ganska väntat, det som förvånade mig var dock det att så få av er kände er stötta av det jag skrev. Det glädjer mig faktiskt! Att såra någons känslor vinner man ju inte så mycket med…(tänkvärt även i andra sammanhang…)
Nåja, jag hoppas på ungefär lika stor respons för nästa ämne.
Här kommer det :
Vad är det för en mekanism inbyggd i artister av idag som gör att de har en 4,5, 6 ja kanske till och med upp till 10 år av – i många fall – fullständigt häpnadsväckande kreativitet för att sen plana ut, börja tappa, för att efter några år nå en slags bottennivå, från vilken de i stort sett aldrig tar sig upp ifrån?
Vad är det som händer egentligen hos våra favoriter?
Varför är valfri singel med Stones från 60-talet ett mindre mästerverk medans deras samlade utgivning de senaste 25 åren i stort sett kan göra en mörkrädd?
Hur kan Paul McCartney, mannen som en gång i världen gav oss låtar som Penny Lane, She’s A Woman, Back In The USSR, Hey Jude, Let It Be mm, mm… ja även en del klassiker från de tidiga soloåren som Live And Let Die, Another Day och Eat At Home, senare släppa ut det smaklösa dravel som han gav ut på åttitalet?
Varför komponerade Chuck Berry under några få år i mitten på 50-talet en hel uppsjö med rock-klassiker…för att sen i stort sett inte göra nånting alls?
Varför lyckades Lovin’ Spoonful peta ut fullträff efter fullträff från sent -65 till sent -67…för att sen bara försvinna i intet…
Och Donovan…! En rad klockrena hits och ett par utmärkta LP-skivor under några få år…innan han också fullständigt försvinner in i skuggorna, och det troliga är väl att han i likhet med så många andra aldrig tar sig ut därifrån…
Vår egen Ted Gärdestad är ett annat bra exempel! En rivstart vid 15-16 års ålder…och tio år senare så är det slut…för alltid…
Dessutom…varför brukar just de flesta artisters första skiva anses som, om inte den bästa, så åtminstone som en av de allra bästa under en lång, lång karriär?
Jag kan självklart räkna upp hur många exempel som helst, det kan ni också göra, ”punchlinen” kvarstår :
De flesta artister har en kort, gyllene epok, när i stort sett allt som de rör vid blir till just guld (!), och när väl slutet har kommit så är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att komma tillbaka, vare sig konstnärligt eller – i de flesta fall – kommersiellt…
För några få så innebär ett artistiskt haveri paradoxalt nog en topp i karriären. Se krönikan om överskattade artister, där har vi några stycken : Rod Stewart, Tina Turner och den – lite senare utbytte – Elton John…
Förklaringar finns dock självklart!
Som vad det gäller så mycket här i världen så finns det inga enkla, enfacceterade sanningar…Orsakerna är flera än en, och ofta en kombination av flera.
Jag ska lista några stycken, utan någon inbördes ranking!
1) Ta exempelvis Queen! Dom killarna hade fram till 1980 umgåtts i ett decennium så gott som non-stop! 4 killar med fyra olika bakgrunder, tre lead-sångare, 4 kompositörer som alla säkert ville ha med så många som möjligt av sina låtar på plattorna!
Ja, det funkar att kompromissa ett tag, men till slut så kommer man till den punkten att man avskyr bara tanken på att vistas i samma rum som de övriga mer än 10 minuter. Konsekvens? Eftersom att man har ett av världens mest framgångsrika band genom tiderna som sin arbetsplats, med allt vad det innebär av helt osannolik inkomst och uppmärksamhet, så väljer man att fortsätta att kompromissa…med följd att där det en gång fanns både själ och hjärta så finns det ingenting.
Därav Queens slentrianmässiga LP-utgivning de sista 12 åren…som konstnärligt och kreativitetsmässigt inte ens kommer i närheten av det de gjorde på 70-talet…
Att de sen – via Live Aid – nådde en större publik på 80-talet är en helt annan sak! Låtarna de är ihågkomna för gjordes definitivt på 70-talet…
Nyss nämda exempel gäller givetvis för en uppsjö av grupper, Queen var bara ett namn i högen…
2) För många stora artister – stora artister är i grund och botten nästan alltid är även stora känslomänniskor – så är nog skapandet intimt förknippat med väldigt mycken vånda! Helt klart så har nog många illustra musiker haft perioder, perioder på flera år, då de totalt gått in i skapandet. Tro inte att det per automatik är nån slags period av lycka för respektive artist som de då befinner sig i! Många skulle nog i efterhand beskriva sin mest kreativa period som en slags golgatavandring!
Att lämna ifrån sig en skiva som man arbetat på i kanske upp till ett år, ett år då man HELT gått upp i sin konst, och inte ha en aning om vad för en reaktion som kommer att bli resultatet av all uppoffring som gjorts, har dragit mer än en till randen av ett nervsammanbrott!
Tänk er känslan att göra nåt som man själv tycker är sitt livs verk, och som man jobbat på dagligen i ett år…och att sen slå upp tidningarna och läsa recensionerna…bara för att sen få läsa att man faktiskt har lyckats med konststycket att bli ännu tråkigare än man var på förra skivan…!
Eller…”Tja…med lite bättre låtval så hade det här kunnat bli en riktigt bra skiva, men…”
Peter Green från Fleetwood Mac sa i en intervju för inte så länge sedan att han fortfarande älskar att spela, uppträda och göra skivor, men att han aldrig mer tänker gå lika djupt in i musiken som han gjorde på 60-talet. ”Den resan tog mig till ett ställe jag aldrig höll på att komma tillbaka från. Har man en gång varit där vill det mycket till för att man ska gå tillbaka dit!” sa Green.
Därav inga mer Oh Well, Albatyross eller Black Magic Woman…
Alltså…många orkar nog bara med att ge allt under en kortare tid av sitt liv…det kostar på för mycket…
3) Att fördjupa sig i något betyder ju självfallet att byta bort andra saker i tillvaron. Vart tog de gamla polarna vägen? Vad hände med mina övriga hobbies? Oj då! Jag glömde visst att gå ut med Karo i går kväll! Men vad är det här för brev, Kronofogden står det visst på dom? Ja just det, det skulle jag ju ha betalt för en månad sen, ja…
Denna enorma fixering på det egna skapandet gör ofta artisten till en extremt självupptagen människa, något som kanske kan kännas tryggt till en början, men som oundvikligt straffar sig i långa loppet. Självklart så uppstår tvivlen : är det värt alltihopa, det här? Speciellt nu när jag har ”breakat” och skivorna i stort sett säljer sig av sig själva?
När karriären väl funkar så är det kanske dags att börja titta sig omkring. Hur funkar det övriga livet?
Många väljer nog efter ett antal hundår att börja skörda frukterna av det de en gång sådde, med andra ord att njuta av livet som pågår runt om dom…och som gjort det hela tiden medans dom stängde in sig i replokaler, studios, turnébussar, konsertlokaler och hotellrum.
Beatles period från Revolver till Abbey Road saknar nog motstycke i populärmusikens historia…men priset blev högt : att gruppen upphörde att existera!
Glöm Yoko Ono, hon var bara ett symptom på att allt inte stod rätt till, det var helt enkelt den enorma fokuseringen under ett par års tid som knäckte gruppen!
ALLA var mentalt utmattade och alla hatade alla!!!
4) Livet ter sig också olika för oss människor i olika faser av livet!
Den person som vid 20 års ålder skriver låtar om uppväxandets alla våndor, som 6 år senare är lyckligt gift med två barn och dessutom, som lök på laxen, med ett tredje på gång kanske inte har samma neurotiska drivkraft som han en gång i världen hade…
De flesta världsberömda band startade en gång i tiden som ett gäng ungkarlar med all tid i världen för att göra precis det som de själva ville göra.
8 år senare, när hela gänget har fruar och barn, hur lätt tror ni att det är då att boka in 8 månader i en studio eller en världsturne på ett halvår där alla i bandet OCH deras fruar är HELT överens om när allt detta ska ske?
Vad tror ni lockar mest? Gå in i en källarlokal för tionde gången för att spela in den tionde plattan med människor som man börjar bli skapligt less på ELLER åka till Bahamas med fru och barn ett par månader, som man även hade lovat sin hustru ett halvår tidigare?
Om det nu ändå blir studion…hur hungriga tror ni att respektive musiker är? Hantverket blir kanske bara bättre och bättre, men brinner man inte så finns det ju inte riktigt den där optimala grundförutsättningen för ett mästerverk…
5) Droger och fysisk utbrändhet i största allmänhet har ju självklart haft en gigantisk betydelse för fenomenet att artister inom rock-eran dyker upp men försvinner efter bara några år.
Om detta behöver jag inte skriva ett jota, det vet ni lika väl som jag!
Så…hur ska vi då summera allt det här då?
Tja…att rockartister generellt har en peak på 6-8 år då de är starka nog att erövra världen, men att de nästan alltid efter en period i fokus börjar tappa mark för att sakta glida ner mot nåt som skulle kunna kallas för en djup dalgång, för att sen nästan aldrig ta sig upp igen. Och…enligt mig så beror det främst på orsakerna som jag nämde tidigare.
Fler orsaker finns : Som i P.J. Probys fall – man är så omöjlig att ingen orkar ha med en att göra, eller som i Gilbert O’Sullivans fall, kontraktsbråk som slutar i att man är persona non grata i skiv- och förlagsbranschen för all framtid! Med mera, med mera…
Hur man än ser på det så tycker jag ändå att det kan kännas lite onödigt på så mycket god talang som ändå har kommit fram för att sen bara promenera iväg…
För handen på hjärtat : blev Mozart sämre och sämre med åren som gick? Knappast! Hans Requiem är ju fantastiskt!
Bach? Nix, nix!
Beethoven? Nej, även fast han var DÖV de sista åren så fortsatte Beethoven att skriva musik som älskas än i dag, så vad är det då som säger att just rockartister MÅSTE vara slut efter ett visst antal år?
Vad tror ni?
Hoppas att ni har läst ända hit!
Vi hörs!
Micke
Popularity: 17% [?]