1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.01.07

Mitch Ryder – angående hur man överlever så länge som möjligt inom showbusiness…

Posted in Min blogg at 8:38 e m

Hej alla trogna!

När detta skrivs så har 2006 blivit 2007, men när jag började skissa på denna krönika så var vi fortfarande kvar i 2006.
Jaha, och vad är det för viktigt att poängtera det då?
Jo…inte mer än att denna kommande berättelsen kommer att handla delvis om James Brown.
Det låter förstås som en självklar tanke, då denne gick bort för en vecka sen. Men, det första utkastet skrev jag för c:a 10 dagar sen…
Huvudmannen i krönikan är dock en annan person. Mitch Ryder, en rock-soulsångare från 60-talet.
En del av er har säkert hört talas om honom, de flesta säkert inte. Just därför så tar vi en kort liten introduktion:
Med andra ord :
Mitch Ryder, född William Levise jr. i Detroit 1945. Singeldebuterade -63 under namnet Billy Lee med singeln That’s The Way It’s Gonna Be.
Bildade en egen grupp året därpå som, efter lite namnbyten både på frontmannen och på gruppen, kom att heta Mitch Ryder and the Detroit Wheels.
Stora nationella sigelframgångar i stort sett på en gång.
Jenny Take A Ride på 10:e plats på USA-listan 1965 och året därpå Devil With A Blue Dress On And Good Golly Miss Molly på 4:e medans Sock It To Me-Baby klättrade till en 6:e.
Albumdebut -66 som snabbt följdes av ett par till.
Hur lät det då?
Jo, tung, slamrig men alltid välspelad rock, då och då gränsande till ren soul.
Och…även så amerikaner de var så hörs en klar influens i låtvalet och soundet av ”The British Invasion”. Little Richards, men även Eric Burdons, ande svävar över produktionen. Även spår av tidiga Stones, Kinks och Moody Blues går nog att hitta!
Ofta när jag hör Mitch Ryders skivor så önskar jag att P.J. Proby hade fått göra en platta med Detroit Wheels. DET hade gjort avstamp i rockhistorien som hade märkts än i dag!
Om nu Ryders sånginfluenser mest gick att hitta i tidig rock ’n roll, och kanske främst hos redan nämde Little Richard, när det gällde scenmaneren så var utan tvivel James Brown den stora förebilden.
Ett yvigt gestikulerande, en överdriven utmattning ju längre konserterna led och – nu kommer krönikans punchline – precis som James Brown ett stilenligt hoppande ner på knäna i väl utvalda moment i väl utvalda låtar.
Allt till publikens stora förtjusning – givetvis! (Inom parentes kan här nämnas att det på den tiden – mitten på 60-talet – var väldigt vattentäta skott mellan publik och publik. Fjärran från ”You Tube” och internet i största allmänhet så var inte alla artisters scenpresentation speciellt välkänd för publik utanför den närmaste kretsen. Det gick alltså tämligen lätt att sno en sak, göra den till sin egen och gå hem med det, bara man visade upp sig för en helt annan publik Inga skugga över den gode Mitch Ryder, alla artister stjäl av varandra. Så har det alltid varit, det var bara så mycket simplare förr i världen.)
Det fanns dock ett litet, litet aber med knähopparakten. Ryder började tämligen snabbt få ganska så ont i sina knäskålar! Succe’ som det ändå hade blivit så tvingade han sig själv att fortsätta precis som tidigare. Upp och ner, upp och ner…Dag efter dag, månad efter månad…
Till slut så stod han inför faktum, knäskålarna var så förstörda så att enbart en operation skulle kunna rädda dom!
Nånstans i den vevan så stötte Ryder vid ett tillfälle på James Brown själv, backstage efter en konsert. Ryder tog självklart tillfället i akt att fråga Brown hur denne hade lyckats hålla på med knähoppande under så pass mycket längre tid än Ryder själv, utan att verka lida av alltför stora men…
James Brown tittade med stora förvånade ögon på Mitch och sa :
– Va!?! Använder du inte knäskydd???
Ridå…
Ja det var den lilla kortisen det! Förhoppningsvis så ledde den till att en del av er vart lite nyfikna på Mitch Ryder and the Detroit Wheels. De första tre plattorna – ”Take A Ride”,” Breakout” och ”Sock it to me” är alla väldigt bra och lyssvärda!!!
En sista parentes bara:
Mitch Ryders artistnamn hittades av en slump i en telefonkatalog!
P.J. Probys namn kom från en arbetskamrat till hans syster! (En annan källa hävdar att det var Probys väninna Sharon Sheely som hade en bekant som hette så…)
Hur som helst, helt vanliga människor har i dessa fall ”lånat ut” sina namn till artister vars musik en gång nådde ut långt utanför landets egna gränser!
Dessutom en liten bonus :
Rapartisten LL Cool J ( Ladies Love Cool J) och P.J. Proby har en sak gemensamt. Vad då? Jo båda döptes till James Smith, snart så förstod de att de måste skaffa sig artistnamn i stället!
God fortsättning på det nya året!!!
Jo en sista :
Vad heter Cilla Black egentligen?

Popularity: 14% [?]

9 Comments »

  1. sir doug said,

    01.01.07 at 8:50 e m

    mitch är kul…hade själv en konsert för massa år sen då jag i ett break skulle ner på knä, och enbart efter tre repetitioner insåg jag att knäskydd var ett måste annars skulle jag inte komma upp till sista refrängen (fråga mig inte i vilket sammanhang detta var)…underbart att bloggen kommer ingång direkt 2007…jag dyker upp imorgon 1300 för att hjälpa en yngre musikälskare i den ädla konsten att införskaffa vinyl…

  2. Micke said,

    01.01.07 at 9:04 e m

    Ni är båda mer än hjärtligt välkomna!
    Finns den händelse som sir doug beskriver förevigad på video?
    Ett fall för you tube kanske?

  3. sir doug said,

    01.01.07 at 11:04 e m

    nä, händelsen utspelade sig på tiden innan mobilkameror och andra filmprylar…på den tiden då ett foto var unikt och kunde frambringa härliga minnen, något som de rörliga bilderna oftast pulveriserar, just ett liveframträdande brukade aldrig vara så bra som man ville minnas det…nuförtiden spelar jag inte live, gör som beatles de sista åren, liknelsen med beatles slutar inte där, men mer om det vid ett annat tillfälle…

  4. sir doug said,

    01.01.07 at 11:06 e m

    cilla föddes som priscilla maria veronica white…

  5. Micke said,

    01.02.07 at 4:13 e m

    Korrekt! Poängen är att hon föddes som White men tog sig artistnamnet Black…
    Paralleln till Beatles verkar mycket intressant…

  6. leon said,

    01.04.07 at 10:28 e m

    hahaha klockrent inga kneskydd vilken underbart naiv artist…jag skulle nog saga att jag ar precis lika dum och oforstaende om att james b bar knaskydd fyyyyyyyyyyyyyyyy vilken fegis.

    tacka vet jag the real thing ska man ha knaskydd kan man fan borja pa wallmans sallonger. eller varfor inte skaffa stuntman pa en gang.

    Leon

  7. Micke said,

    01.04.07 at 11:34 e m

    Tjaaa…vi kan väl göra en jämförelse med nationalhjälten Leif ”Honken” Holmquist som envisades med att stå i mål i allsvenskan, VM och även i London Lions utan vare sig mask eller hjälm…och nu pratar vi hockey och inte innebandy….En riktig karl…? Jajamännsan!!!
    Micke

  8. Tobbe said,

    01.09.07 at 6:36 f m

    Fotnot:
    Rörlig film presenterades 1895
    Film med ljud 1927

  9. Tobbe said,

    01.12.07 at 3:50 f m

    Jag svarade sir Doug lite surt. Onödigt.
    Jag instämmer ju till hyllningen av den äkta stillbilden. Den är och förblir en koncentrerad upplevelse av verkligheten.
    Jag tror alla förstår vad du ville säga.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *