1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

11.08.06

Ödets brokiga flora av lotter i ett stort, stort lotteri…

Posted in Min blogg at 10:52 e m

Hallå igen!
Det var ett tag sen sist, vi får se hur det blir i närmaste framtiden, jag ska göra så gott jag kan…
Det var kul att Tages-krönikan rönte så stort intresse…överlägset mest kommentarer hitills! Klart inspirerande!
Snabbt över till kvällens krönika:
Låt oss stanna i 60-talet!
Många artisters öden har vi kunnat följa allt sedan popens födelse! Elvis, Beatlarna, Bob Dylan osv är personer vars öden varit kända för så gott som alla ända sen de först slog igenom, var än de befunnit sig på karriärsstegen. Högt som lågt! Elvis stod det ju väldigt mycket om i media även på 70-talet, men då främst vad hans fysiska hälsa befann sig i för skick.
Väldigt många fler försvann från rampljuset efter något år för att aldrig mer komma tillbaka. Kommer ni ihåg låten ”Paul and Paula” med – just det – Paul and Paula? Vem bryr sig om vad dessa två sångare gör i dag? (Gifte de sig och fick 7 barn? Alltså, startar man så tidigt som dom ville göra så torde barnaskaran bli diger…) The Honeycombs, Sam the Sham and the Pharaoes, Bobby Vee, Napoleon XIV, Whistling Jack Smith, Peter Sarstedt, Millie, Barry McGuire är andra exempel på grupper och artister som efter nåt år bara försvann utan att nån direkt frågat efter dom sen dess. Sjävklart så kan den kompletta listan på dylika artister täcka en hel bok, exemplen är näst intill oändliga.
Jo, visst gjorde dom i en del fall bra låtar, men det går inte att förneka att dom ganska snabbt tynade bort…
En del musiker slutar i grupper, eventuellt för att göra solokarriär som det aldrig blir nåt som helst av med, för att sen aldrig mer synas i någon som helst form i media. Något av det mer dråpliga är nog Brian Poole som slutade i Brian Poole & The Tremeloes för att ”gå solo”. Hur det slutade vet väl de flesta, Brian Poole försvann och Tremeloes blev superstjärnor…
För mig så finns det dock ett öde som är speciellt märkligt, ett öde höljt i tystnad, ja… något som knäcker det mesta i att vara en föredetting. Vem skulle det vara då? frågar sig den nyfikne…
Jo, en kille som heter David Marks och som spelade komp-gitarr!
Va? Vem då? frågar sig då många, ja helt klart de flesta av er misstänker jag.
Jo, ser ni! Den killen var en gång i tiden med i inga mindre än The Beach Boys! Jaha? Och när då då?
Jo, från 1962 och något år framåt. På deras 4 (fyra!) FÖRSTA LP-skivor! Jag har inte exakt koll på vilket datum han slutade, men han var definitivt med på samtliga tidiga hits som Beach Boys hade, d.v.s. Surfin, Surfin Safari, 409, Ten Little Indians, Surfin USA, Shut Down, Surfer Girl, Little Deuce Coupe och Be True To Your School.
Jaha…och vad är det för märkvärdigt med det då? Jo! Det faktum att kar´n från det ögonblick då han slutade varit TOTALT förträngd, nertystad eller kanske helt enkelt bara bortglömd! Titta på vilken CDsamling som helst – och jag menar verkligen även de mest seriösa – så är han aldrig nämd eller ens med på ett foto även om han är med och spelar på ett antal låtar!
Kolla in vilken Beach Boys-video som helst som handlar om deras historia och han är aldrig nämd, säkert i bild nån gång då och då, men det förklaras aldrig vem han är! Slå upp ett normalhyfsat musiklexikon och dröm om att den gode David Marks finns nämd där! Varför? Ja säg det! Undantag finns, men majoriteten av rocklexikon nämner honom inte med en bokstav!
Jag begriper absolut ingenting! Den enda orsaken som jag tycker verkar plausibel är att dom övriga i gruppen redan var ganska många, fem, och att dra in ytterligare ett namn i en kort beskrivning, tillika en person som varken skrev nån låt eller sjöng och som dessutom mer eller mindre blivit fockad kanske känns lite onödigt. Skulle kanske bara krångla till det hela? Ja…längre än så kan jag inte spekulera. Faktum är ändå att killen var med i USAs största 60-talsband på 4 LPn och på en handfull hits…och fått NOLL kredit för det!!! Absolut NOLL! Hur tror ni att det känns för den gode Dave???
Min gode vän Pelle gjorde en parallell med Beatles och Pete Best, men jag tycker inte det håller. Denne slängdes ju ut i kylan, helt klart, men var ju ändå omnämd lite då och då i media under decennier.
Dave Marks fick faktiskt otroligt nog göra en kortare come-back i gruppen, (1999 tror jag att det var – 35 år efter att han mer eller mindre fick foten) på ett par spelningar! Denne hade fortsatt att spela i lokala band i Kalifornien, och visste definitivt fortfarande hur ett klassiskt surf-komp skulle spelas. Jag har hört rykten om att Beach Boys var med som gäster i ett av avsnitt av Baywatch(!) och att det råkade sammanfalla med dennes kort-korta come-back! (Detta MÅSTE kollas upp! Vet ej utifall det stämmer!)
Ett annat rykte om mannen i fråga är att han, trots sin korta karriär i gruppen, med hjälp av ett lågbudgetleverne lyckats hålla sig flytande med hjälp av gamla royalties under alla åren som icke medlem i Beach Boys! Evige medlemmen Mike Love däremot, gick i personlig konkurs i slutet på 80-talet på grund av alltför höga fasta utgifter!!! Vad kan vi lära av det då månntro?
Dave Marks var 16 år när han – enligt vad jag läst – provocerades av Wilson-brödernas pappa Murry, deras dåvarande manager, att självmant sluta. Alltså…han blev en föredetting vid 16 år… Ödets brokiga flora av lotter i ett stort, stort lotteri…
Allt för i dag! Jag hoppas att ni ändå fick ut något av detta ämne som måhända inte alla av er direkt kan relatera till!
Vi hörs!
Micke

Popularity: 14% [?]

11 Comments »

  1. Mia said,

    11.09.06 at 5:51 f m

    Jag vore ingenting om internet inte fanns…
    Den info jag hittat är följande:

    David Marks har iallafall en websida: http://www.davidleemarks.com/
    Där promotar han sin bok som han kallar ”The Lost Beach Boy” ha ha.

    David var med i Baywatch säsong 6 episod 4, även kallat ”Surfs Up” och sändes första gången 16e Okt 1995 i USA.

    De BB medlemmar som var med i detta avsnitt är följande:
    Mike Love, Al Jardine, Brian Wilson, Carl Wilson, Bruce Johnston, Richie Cannata, Matt Jardine, Mike Kowalski, Dave Marks.

    Storyn var att Mitch (David Hasselhoff) arrangerar en välgörenhetskonsert på stranden. Då Mitch känner Beach Boys, i och med att han sjöng med dom vid åtta års ålder (visst är tv-världen fantastisk!), får han med sig dom till konserten!

    Låtarna som framfördes var ”Surfer Girl”, ”California Girls”, ”Fun, Fun, Fun”, ”Don’t Worry Baby” och ”Summer of Love”. Pamela Anderson var INTE med i detta avsnitt…

    Jag tycker att Davids historia är beskriven ganska bra på Wikipedia:
    http://en.wikipedia.org/wiki/David_Marks_%28musician%29

  2. Micke said,

    11.09.06 at 8:08 e m

    Och på en våg ändå från Söderhavet så surfar Mia in igen i bloggen!
    Och med en hel massa information som jag inte hade en aning om!
    Jo…nationalencyklopedin i all ära, men internet är onekligen något helt
    extra.
    Infot om Pamela A. var dock helt överflödigt Mia, du vet väl att jag föredrar
    brunetter med bruna ögon…
    Nu gäller det bara att hitta en DVDbox på e-bay(!) med Baywatchavsnittet
    där grabbarna (?) är med…
    Tack för din kommentar Mia
    Micke

  3. leon said,

    11.11.06 at 5:53 f m

    tja micke,

    keep up the good work!

    Love peace and groovyness
    Leon

  4. Micke said,

    11.12.06 at 9:50 e m

    Och det gjorde han…med dunder och brak,
    i ordets rätta bemärkelse…

  5. Tobbe said,

    11.13.06 at 3:54 f m

    Svaren fanns i wikipedia (som ofta) Den dominanta fadern i familjen Wilson
    torde vara huvudsaklig orsak även denna gång.

    Därmed är intet mycket mer att tillägga.
    Om vi inte ska kommentera Wladimir i Värmestugan……..

  6. sir doug said,

    11.13.06 at 5:59 e m

    vad sägs om en ny tråd, vilken musik värmer en frusen själ?

  7. Micke said,

    11.13.06 at 8:57 e m

    Wikipedia i all ära, men det är inte alltid som ”svaren” stämmer…
    Enligt nämda källa så skulle Dave Marks ha slutat i mars 1963,
    vilket absolut INTE kan stämma! Enligt vad jag på lite mera seriöst
    – förlåt uttrycket – har erfarit så spelade vår vän Dave med lite
    grann även på Beach Boys femte LP – Shut Down vol. 2 – och då
    blir den mars 1963 en omöjlighet! December samma år ter sig som
    en betydligt troligare tidpunkt för uppbrottet!

  8. Mia said,

    11.13.06 at 11:25 e m

    Jo allt på Wikipedia är inte sant.. men längst ner står det att det är en sk Stub, och om man finner innehållet felaktigt så kan man själv skriva in och redigera!! tjozan!

  9. leon said,

    11.14.06 at 8:13 e m

    ja ha hur blir det med kronikorna nu da,saknar dem nu.
    Mvh Leon

  10. Tobbe said,

    11.15.06 at 4:40 f m

    Värmestuga eller ej. Beror på vad som menas.
    Micke och kunderna bedriver folkbildning, tycker jag.
    Om ett gäng befinner sig högljutt diskuterande utan minsta anknytning till innehållet i butiken eller Mickes ämne för dagen och därmed bara står ivägen, ja då är det förstås fel.
    Antagligen är det så du menar och då håller jag med dig Johnny.

  11. Jan Freidun Taravosh said,

    05.31.07 at 5:01 e m

    det är kanske vanligt med medlemsbyten i många band, fyra album är ändå inte fy skam, man kan tillochmed göra färre och ändå göra det bra, jag har en jättebra cd hemma med genesis deras förste från 69, där spelar john silver trummor och han har inte nån grandiös stil som är pompös eller så men för den har en smidigt rullande rytm som verkligen är en härlig grund för ett sånt sound som skivan har, jag tycker pete best marginaliseras på samma sätt, man behöver fan inte vara kass bara för att man inte gör så bombastiska trumlir, det sitter i touchen, det kan vara samma för en komp gitarrist eller basist. Är du bekant med bassisten John York som ersatte Chris Hillman i Byrds för två album och ett gäng live gig kring 69. han höll förevisso en tillbaka dragen profil, men han var så jävla solid va? du vet fick ett kompakt sound attt hållas, han är en talang just för att han var en sån stöttepelare just för att hans stil är så inrod och kompenten snarare än lamslående liksom storartad DR BYRDS AND MR HYDE är ju en bra skiva t.ex och ballad of easy rider också är avslappad och schysst men vem minns egentligen byrds efter 67 som ”roger mcguinn och några till”
    eller hur?
    sånadär öden är lite fundersamma vissa får komma fram i rampljuset andra inte vissa går det dock alltid och lita på vissa håller ihop en sammanhållande rolll och ett sansat musikaliskt sinne utan och va rampljus typer. Denny Laine som va r med både I moody blues och även I wings är riktigt bra just för sin stadigheet både som musiker och som gitarrist, men han underskattas hela tiden tycker jag. Han va fan den stadigaste stöttepelaren i wings och hans kompisitiöner var fan alltid solida och lita på, stadiga karaktärer i musikbranschen får inte alltid stå i rampljuset. Tony Sheridan är ett bra exempel folk fattar inte ens hur bra han var varken som framträdare arrangör, gitarrist eller sångare, eller helt enkelt bara som en medveten människa om vad musik är för något, han fångar musik stadig och med direkt proffesionalism och är endå enkel och rak,

    men vem vågar säga han är ett geni? INGEN! han tas exempelvis för en elvis imitatör eller ”Han som beatles kompade” men han är säker och solid, på klubbscenen eller i studio, jag menar vissa musiker är bara så rutinerade!, men det får ingen kred för det.. förstår du hur jag tänker. Tony Sheridan är en sån karaktär, vissa lirar liksom bara, har liret så att säga, jag är inte så bekant med david i beach boys, men asså tyvärr så har man inom pop branchen en väldigt skumt fokuserad syn på vem som är stjärna och vem som inte är det.
    Jag slår vad om att många tycker Phil collins spelar asfett och är värsta glidaren, men måste man utmärka sig så för att vara bra? nej musiker med John silvers still bevisar att det avslappnade, den smidigt rullande kan va minst lika fångande och inte mer värdefullt i ett tätt, fångande och fascinerande sound.

    bara några tankar

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *