10.10.06

A-has listframgångar i USA jämfört med svenska motsvarigheter…

Posted in Min blogg at 11:57 e m

God kväll igen!
Nej…det blev inte riktigt det rabalder som jag förväntat mig efter Sgt Pepper-krönikan! Jag trodde kanske på mer upprörda känslor än så…
Nåja…alla har kanske ännu inte läst den, den värsta stormen kanske just är på ingång…
Hur som helst:
Musik skulle det vara! Och det ska det bli!
Jag tänkte på krönikan som jag skrev häromdan, och på denrespons den fick. Jag syftar på den där den norska gruppen A-ha var inblandad. När jag nu ändå – om än lite motvilligt – hyllade Aha för deras framgång -85, etta på amerikanska singellistan Billboard,så kan det kanske vara intressant att se vad vi i Sverige har åtstadkommit på samma område!
Låt oss skrida till verket!
Första svensk att toppa USA-listan var – som de flesta redan vet – Björn Skifs med sin grupp Blåblus eller, som de hette i amerika, Blue Swede.Låten var ju förstås ”Hooked on a Feeling”…
Många har fått för sig att de var nåt slags one-hit-wonder i staterna, dvs en grupp med en hit och sen intet mer. Riktigt så var det nu inte! Samma år som ”Hooked…” toppade, för att vara exakt prick ett halv år efteråt, så låg ”Never My Love” så högt uppe som på 7:e plats (!), medans ”Hush” och ”Silly Milly” fick nöja sig med 61:a respektive 71:a placeringarna. Summa summarum ändå ett fantastiskt facit för en för amerikansk publik totalt okänd grupp! Björn Skifs har nog mången gång vridit sina händer i frustration över att man inte ens försökte följa upp framgångarna…Det hade kunnat bli stort…
Men…visste ni vilken den allra första svenska gruppen på USAs Billboardlista var? Nej, kunde just tro det! Jo, Idoljuryns buse Claes ”Klabbe” af Geierstams egen lilla grupp Ola and the Janglers som 1969 peakade på 92 plats under 3 veckors härjande med Chris Montez gamla ”Let’s Dance”.
Ett krampaktigt försök till en uppföljare gjordes strax därpå med en cover på Rivieras ”California Sun”, som dock gick marknaden helt förbi…
Men vem var då första svenska artist över huvudtaget på amerikas Billboardlista? Får vi höra en gissning? O.K. då! Håll i er nu, ni som inte vet! Det är faktiskt Siw Malmkvist i en duett med – av alla människor på denna planet – Umberto Marcato med deras verision av ”Sole, Sole, Sole”! 5 veckor på listan 1964 med en 52:a placering som främsta merit. (Umberto Marcato är ju för en svensk publik mest känd för sin version av ”Volare”. Komiskt är att Domenico Modugnos orignalversion är näst intill okänd i Sverige, trots att det var en världshit, medans Umberto Marcatos är komplett okänd i sitt hemland Italien!)
En uppfattning som jag tycker är lite skev är att ABBA aldrig slog i USA. Enligt mig så gjorde dom det, även om det inte alls kan jämföras med hur populär gruppen var i Europa, kanske allra främst Östeuropa, och i Asien.
Trots allt så hade Abborna hela 23(!) låtar på listan – om man räknar in Agnetas och Fridas hits som soloartister. 4 av dessa var på topp-tio, med ”Dancing Queen” som etta 1976 och ”Take a Chance on Me” som 3:a 1978. Inte så pjåkigt facit för en grupp som aldrig slog…
Självklart så bleknar allt detta jämfört med Roxettes enorma framgångar ett decennium senare med 4(!) listettor mellan -89 och -91!!! Låtarna känner ni såklart till: ”The Look”, ”Listen to Your Heart”, ”It Must Have Been Love” och ”Joyride”. Lägg därtill 2 stycken andraplaceringar med ”Dangerous” och ”Fading Like a Flower” i samma epok så får man intrycket av att Roxette närmast är en smula underskattat i Sverige…
Ace of Base dök upp två år senare och rafsade hem en etta och en tvåa med ”The Sign” och ”All That She Wants”…Sålde dessutom en och annan fullängdare med sitt debutalbum…
Har jag glömt nåt…ja, det ska väl vara den grupp som ingen kommer i håg i dag: Midi Maxi Efti!!!
De låg -92 på listan i 3 veckor med ”Bad Bad Boys” som peakade på 98 plats!!! All ”cred” till dom tjejerna! Hur många svenskar kan skryta med att ha legat på USA-listan??? Inte många!
Hur som helst så har jag säkert missat ett gäng!
Påminn mig gärna!
Allt för i kväll
Mera filosofi i morgon!

God Natt
Micke
P.S. 19.30 Dagen därpå
Jo…jag skrev allt på en timme i går, visste faktiskt inte vad jag skulle skriva om innan jag startade – inte alltför ovanligt – så helt perfekt blev det ju inte…mer inspiration än transpirtion den här gången!
Europe…så klart! Den poletten föll bara inte ner!
Electric Boys…ja en liten en med ”All lips ’n hips”…
Och så Clubland, förstås…
Secret Service? Nej, tyvärr inte!
Glad för alla övriga korrigeringar!!! D.S.

Popularity: 7% [?]

10.09.06

Illustrerade Klassiker – en passion för resten av livet…

Posted in Min blogg at 11:09 e m

Hallå igen!
En kortis i dag!
Från musik går vi idag till serietidningarnas fantastiska värld! En stor skopa nostalgi men också en aningen navelskådande…jag är nämligen osäker på hur många av er som läser det här som ens har hört talas om den publikation som jag ska skriva om. Vi tar det hela kort och koncist!
En av min ungdoms allra största passioner var serietidningen Illustrerade Klassiker! Den publikationen betyyde enormt mycket för mig från c:a 5 års ålder fram till…ja…till dags datum!
Med start från nummer 1 år 1956 så utkom det 228 nummer innan man kastade in handduken.
Alla ”klassiska” pojkromaner var representerade: De tre musketörerna, Greven av Monte Christo, Huckleberry Finn, Tom Sawyer, Resan till jordens medelpunkt, En Världsomsegling Under Havet osv, men även en hel del annat, exempelvis verk utav William Shakespeare, Victor Hugo och t.o.m. Homeros! Allt detta uppblandat med legender – Wilhelm Tell, Robin Hood, Buffalo Bill och rent dokumentära berättelser som Hur jag fann Livingstone av Stanley, eller Äventyret Vasa om hur det gick till den dan som skeppet Vasa gick till botten.
Sidantalet var i början 48, för att mot slutet bantas ner till 36. Under alla omständigheter att banta ner en bok som Samhällets Olycksbarn, Les Miserables,till en serietidning är ju inte nån smal sak, hur tunn tidningen nu än är…Otaliga försök har gjorts i genren, men Illustrerade Klassiker är de enda som jag tycker verkligen lyckades! Ofta fick man med hela ramhandlingen utan att förlora alltför mycket av essensen i helheten. Ett väldigt bra hantverk, för det mesta.
Lika fascinerande som innehållen var de oerhört stiliga och fantasieggende omslagen. Snygga målade motiv från själva boken.
Några år innan Ill. Klassiker las ner så kom det lite märkligt – parallellt – ut en nyutgåva, under namnet Stjärnklassiker, med samma innehåll, men med ett oattraktivt kartongliknande omslag med ett helt andra motiv än de som hade funnits på originalutgåvorna. Dessutom var numreringen helt annorlunda än tidigare. Ska EJ blandas ihop med Illustrerade Klassiker!
För tio år sedan så sålde jag hela min – kompletta – samling på ett bräde för 6 000 spänn. Pengarna lånade jag ut kort tid senare till en tvivelaktig person och fick dom aldrig tillbaka…
Nåja, det gjorde ju att mitt samlande kunde börja om igen…
Och när jag fått komplett nummer 1- 228 igen nån dag i framtiden…då ska jag sätta upp dom på väggen i vardagsrummet i nummerordning…
En sista sak…ursprunget till serien kommer från USA. Jag fick för en typ 12 år sedan reda på att där hade det kommit ut 8 stycken som INTE hade översatts till svenska. Efter mycket arbete så lyckades jag att få tag i 5 utav dom. Hur tror ni det kändes den dan då de damp ner i brevlådan?
Alltså…20 år efter att jag trodde att jag hade läst samtliga klassiker så ramlar 5 nya in i mitt liv…
Kan jämföras med utifall man upptäckte en ny LP med Beatles från -69 som man bara hade glömt att ge ut…fram till nu då förstås…Förstår ni?
Finns det nån som läser det här som själv har nån relation till Illustrerade Klassiker så skriv en liten kommentar, tack! Jag vill veta utifall ni finns därute!
Musik igen i morgondagens krönika!
God natt!
Micke

Popularity: 10% [?]

10.08.06

Sergeant Pepper vs. White Album

Posted in Min blogg at 11:18 e m

God kväll!
Nu tar vi fram det tunga artilleriet!
Nu ska en av den moderna musikens verkliga hörnpelare ifrågasättas: ”Sergeant Peppers Lonely Hearst Club Band”!
Jag ska gå rakt på sak!
Personligen så anser jag att ”White Album” är en klart mycket bättre skiva än den så abnormt ”hypade” ”Sergeant Pepper…”
Väldigt många tycker inte som jag i det fallet, andra är helt eniga med mig. Den stora frågan är då: Vem har rätt?
Jag tänkte att vi en gång för alla kan avgöra saken i en duell! ”Sergeant…” vs. ”White Album”!!!
Årtusendets match…eller hur???
Jag tänkte ta samtliga låtar från ”Sergeant…” och därefter ta 13 likvärdiga låtar från ”White Album”, sedan jämföra dem parvis för att kunna avgöra vilken av låtarna som är bäst, för att i slutändan se vilken av skivorna som är bäst! O.K.???
Alltså: Först en ”Sergeant Pepper…”-låt, sedan en ”White Album”-låt,
och efter varje låtpar så avgör jag vilken som är den bästa låten – vinnaren – och den skivan som har den låten på får en poäng…den LP som har flest poäng efter sista låtparet har vunnit och är därmed pop-historiens främsta skiva någonsin…
Nu startar vi!
1)a ”Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band”
1)b ”Back in the U.S.S.R.”
Vinnare: ”Back in the U.S.S.R.”
Ställning: 0-1 till ”White Album”!!!

2)a ”With a Little Help From My Friends”
2)b ”Obla-di-obla-da”
Vinnare: ”With a Little Help From My Friends”
Ställning: 1-1

3)a ”Lucy in the Sky With Diamonds”
3)b ”Glass Onion”
Vinnare . ”Glass Onion”
Ställning: 1-2 till White Album”!!!

4)a ”Getting Better”
4)b ”While My Guitar Gently Weeps”
Vinnare: ”While My Guitar Gently Weeps”
Ställning: 1-3 till ”White Album”!!!

5)a ”Fixing a Hole”
5)b ”I’m So Tired”
Vinnare: ”I’m So Tired”
Ställning: 1-4 till ”White Album”!!!

6)a ”She’s Leaving Home”
6)b ”Martha My Dear”
Vinnare: ”Martha My Dear”
Ställning: 1-5 till White Album!!!

7)a ”For the Benefit of Mr. Kite”
7)b ”Julia”
Vinnare: ”For the Benefit of Mr. Kite”
Ställning: 2-5 till ”White Album”

8)a ”Whithin ”You and Without You”
8)b ”Revolution no. 9”
Vinnare: ”Revolution no.9”
Ställning: 2-6 till ”White Album”

9)a ”When I’m Sixty-four”
9)b ”Birthday”
Vinnare: ”Birthday”
Ställning: 2-7 till ”White Album”

10)a ”Lovely Rita”
10)b ”Don’t Pass Me By”
Vinnare: ”Lovely Rita”
Ställning: ”3-7 till White Album”

11)a ”Good Morning, Good Morning”
11)b ””Good Night”
Vinnare: ”Good Night”
Ställning: 3-8 till White Album

12)a ”Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band”
12)b ”Helter Skelter”
Vinnare: ”Helter Skelter”
Ställning: 3-9 till ”White Album”

13)a ”A Day in the Life”
13)b ”Happiness is a Varm Gun”
Vinnare: ”A Day in the Life”
Slutställning: 4-9 till ”White Album”

Med andra ord: överlägsen segrare:
”White Album”
Ja, vad tycker ni?
Sov gott!
Micke

Popularity: 7% [?]

10.07.06

Lusekofte-rock som ska satsa internationellt? Lycka till!

Posted in Min blogg at 7:37 e m

Hej igen!
Från resandet i senaste krönikan tillbaka till musik i dagens, hade jag tänkt! Dock…vi stannar kvar vid år 1983…
Ett namn som haft en viss betydelse i mitt liv är Stella…Och då menar jag inte Stella McCartney eller Stella Fare, inte ens Stella By Starlight utan ett knippe andra Stellor… en utav dom figurerar i den kommande lilla berättelsen.
Efter att ha informerat om detta helt ovidkommande fakta så kan jag bara uppmana mig själv att sparka igång alltihopa…
Då startar vi då!
Våren 1983 så hade jag just startat ett nytt förhållande, med en tjej från Norge som hette, just det: Stella!…Hon var en pigg sprallig punk-tjej med en väldigt påtaglig utstrålning. Runt henne så hände det alltid saker, på gott och på ont…Själv föll jag som en fura första kvällen vi sågs…
Det var väl inte så där väldigt ofta vi sågs, främst på grund av den ofrånkomliga distansen mellan våra två huvudstäder: Stockholm och Oslo.
Ganska snart så gick det också som det så ofta går…det hela rann ut i den för de flesta ack så välbekanta sanden…Men innan dess så hann det bli en hel del händelser att minnas, b.l.a. en riktig näsbränna för en dumdryg svensk – d.v.s. jag själv…
Det var alltså så att Stella en dag – helt ”out of the blue” nämde att hon hade några bekanta hemma i Oslo som hade ett band.
Jaha, undrade jag, vem känner inte några som har ett band? Så, vad var det för märkvärdigt med det då? Tell me more…
Nja, svarade Stella, dom är faktiskt vädigt bra!
Jaha, och? Det får vi väl ändå hoppas, sa jag lätt sarkastiskt…det hade ju varit trist om dom hade varit urusla…
Dom har precis fått skivkontrakt! Så bra är dom faktiskt, högg Stella tillbaka.
Mmm…svarade jag, och tänkte för mig själv som så att kunna få skivkontrakt i Norge borde väl ändå inte vara någon större prestation, Mer än tre band kan det väl ändå inte finnas i ett land så fyllt med fjordar, backhoppare, skridskoåkare, torsk och tofsmössor…
Mina elaka tankar avbröts tvärt av Stella som fortsatte:
Och det är faktiskt så att dom ska satsa internationellt!
Då kunde jag definitivt inte hålla mig!
Va!? Lusekofterock som ska satsa på en internationell karriär!!!???
Lycka till! Vem har hört talas om ett band från Norge som har slagit utanför sitt hemland???
En lätt stött Stella avslutade det hela med att det alltid måste få finnas en första gång till allt, men jag var ändå fullkomligt skoningslös. Jag såg det hela som nåt alldeles utopiskt att Stellas polare från Oslo ens kunde inbilla sig att ha den minsta lilla chans till framgång utanför landets egna gränser!
Åren gick…vårat förhållande hade sen lång tid tillbaka runnit ut i den redan omtalade sanden… men vi sågs i alla fall som hastigast på nyåret 85-86…Det var ett kärt återseende då vi inte setts på ett bra tag. Efter de inledande sedvanliga fraserna ”Hur är det?” ”Vad gör du nu då?” osv, så dök helt plötsligt ett stort, aningen spefyllt flin, upp på hennes läppar…Jag förstod att det var nånting i görningen och bad henne lägga korten på bordet!
Jo…sa hon med illa dold skadeglädje, minns du hur du så totalt misstrodde mina kompisar från Oslo som har ett band?
Ja, jo, ja just det, dom ja! Ja, vad är det med dom då?
Tja…svarade hon med helt omaskerad förtjusning…i somras så låg dom etta på USA-listan…
Va? Det tog mig tre sekunder att fatta det hela…
Hennes kompisar var alltså inga mindre än A-ha som just den sommaren hade legat etta i USA med låten ”Take on me”…
Alltså…hur dryg, korkad och okunnig kan man vara? Varför skulle inte ett band från Norge kunna ha lika stor framgång som exempelvis ett band från Sverige…? Och om vi vid det laget haft både Abba och Blåblues (Blue Swede) i topp på andra sidan atlanten, så varför inte ett band från Norge?
Är det inte så att alla dessa larviga förutfattade meningar, som vi är så proppfyllda med, bara sätter krokben för oss själva? Veme har grundat denna mycket märkliga tes att rock bara kan framföras av människor från engelskspråkiga länder,
d.v.s. England, USA, Kanada eller Australien?
Tänk här nu en helsidesannons i amerikanska musiktidningen Rollingstone med rubriken: ”I saw the future of rock ’n roll and it’s name is Chuang”. Tänk er sen att artikeln förklarar att Chuang lever i en liten industristad i nord-västra Kina. Vad skulle ni tänka då?
1) Det här måste ju vara ett skämt!
2) Det tror jag inte på!
3) Men herregud! Det måste dom väl förstå själva att det är totalt omöjligt, ju!
4) Men i Kina kan dom ju inte spela rock, ju!
5) Hmmm, det här kanske man skulle kolla upp!
För att runda av kan jag framhålla min egen subjektiva åsikt att A-has Bondtema från -87 till filmen ”The Living Daylights” utan tvekan är den sämsta Bond-låten av alla, MEN, kanske även den djärvaste då de bör ha förstått att en hel värld skulle komma att förvänta sig något helt annat än det som herrarna kom att levera…
Sriv in era synpunkter!!!
God kväll allihop!
Micke

Popularity: 6% [?]

10.06.06

Att resa är att leva – sagt av en som inte lämnat sin källare på 10 år snart…

Posted in Min blogg at 11:38 e m

Hallå där!
Efter ett kortare uppehåll – denna gång på grund av tekniska missnöden – så kommer nu en liten krönika, denna gång om vad som kan hända när man är ute och reser. Återigen med mig själv i huvudrollen…Tja…vi är väl alla oss själv närmast, så det ligger ju rätt nära till hands…
Denna kvälls krönika är inte tänkt att utmåla mig själv som en person med mer spännande och dramatiska upplevelser i sitt liv än vad ni bloggläsare har haft…Ingalunda! De sista tio åren så har jag varit inlåst här i min lilla lokal (två trappsteg ner från Långholmsgatan, Stockholms mest trafikerade gata…medans ni har haft friheten att – inom rimliga gränser – göra precis vad ni vill, vilket många av er även har gjort! Så… chanserna för att ni har upplevt minst lika dråpliga händelser är väldigt, väldigt stora.
Nåväl, det som det här går ut på är helt enkelt att när det ser som allra mörkast ut så är ofta räddningen som allra närmast…
Då sätter vi igång då! Låt oss gå tillbaka till år 1983…

Att resa är att leva – var det inte H.C. Andersen som sa det en gång i tiden? Det gäller ju för många av oss…ett tag så gällde det även för mig, tro det eller ej! Det fanns faktiskt en tid före affärens tillkomst…det är helt sant!
Det är om en sådan episod som dagens, lite aparta krönika ska handla…
På våren det året så hade jag från mitt postarbete tagit ut 3 veckors semester. Av alla saker man kan göra på en semester så valde jag att lifta(!) ner till Italien för att besöka några goda vänner som jag lärt känna på plats tidigare…Resan ner gick faktiskt i stort sett som på räls…en härlig upplevelse, inte tillstymmelse till strul nånstans.
Väl på plats så var ju allt så bra som det bara kan vara, om det behöver jag inte skriva nånting alls, skulle jag det så skulle krönikan bli alldeles för lång…
Allt var alltså bra… ända tills den dan som jag skulle åka hem igen..med 300 kronor på fickan. Alltså…lifta med 300 kronor från mellersta Italien till Stockholm kanske inte känns som det mest självklara, men nu blev det bara så. Klantigt kanske, att inte snåla på pengarna, (eller att inte ta med mer än så när jag stack hemifrån)… Men den dagen den sorgen hade jag nog tänkt dagarna innan jag skulle åka tillbaka…
Det kändes lite olustigt…men jag hade inte mycket till val, uppenbarligen…
Nåväl…start tidigt på morgonen från Pisa, promenad med full ryggsäck ut till utfarten mot motorvägen…Lift direkt, och igen, och igen! Vid kvällningen så var jag inne i Schweiz! Härligt!
Väl där jag fick en kanonlift från Chiasso till Basel…Fenomenalt! Från Pisa till Basel, en Schweiz-Tysk gränsstad, på 15 timmar!
Nåväl, vad kan man göra 24.00 i centrala Basel när man inte har någonstans att sova? Ja säg det, avsläppt som jag var alldeles vid centralstationen?
Jo!…jag fick ett infall…följande:
”Jag tar ett natt-tåg en bit in i Tyskland…Då kan jag sova nån timme och kommer en bra bit in i landet!”, tänkte jag.
Sagt och gjort! För halva återstoden av 300 kr. så fick jag en biljett för 2 timmars tågresa. Somnade direkt, och vaknade med ett ryck vid rätt station – som tur var – Strassbourg!
På med ryggsäcken, upp med dörren och ut på perrongen! Jaha, då var vi här då…nu är det bara att mitt i natten promenera ut från stadskärnan och försöka hitta en utfart till motorvägen för fortsatt lift.
Jag lämnade stationsområdet och började söka efter trafikskyltar som skulle leda mig rätt…Lite nattrått i luften, inte värst mycket folk ute, lite ödslligt rent ut sagt…Men vad nu då, något stämde inte riktigt…Saker och ting såg helt enkelt inte ut som jag hade förväntat mig…Husen, skyltarna, människorna, bilarna, registreringsskyltarna på bilarna, ja till och med språket! Efter ett par minuter så inser jag yrvaket att jag förmodligen inte alls är i Tyskland…inte kvar i Schweiz heller för den delen…och ytterligare några minuter senare så går det upp för mig: Jag har hamnat i Frankrike!!!
Just det! Jag hade läst Strassbourg och bara utgått från att det är en Tysk stad!!! I dag så vet väl alla via EU-arbetet vilket land den staden befinner sig i, men det här var ju 23 år sedan…Brutalt så fick jag lära mig att Strassbourg ligger i Frankrike!!!
Alltså…klockan var 02.00, jag hade precis begripit att jag befann mig i fel land – men absolut inte var i landet geografiskt som jag befann mig – och allt med 150 kronor på fickan…Vad göra? Lägga mig ner på marken och börja tjura och vänta på att mamma kommer för att hämta mig? Nix, nix, nix!!!
Envis och seg som jag av naturen är stegade jag vidare och såg efter ett tag en skylt som uppenbarligen indikerade närmaste tyska gränsstad…17 kilometer längre bort…Hyfsat nära ändå…
Ja, då var det bara att sätta i gång! Med 20 kilos ryggsäck satte jag genast kosan mot gränsen! Först genom Strassbourg stad, sen genom dess förorter och en urläskig, 300 meter lång vandring på en bro över Rhen-floden! Tunga lastbilar ett par decimeter brevid mig på min vänstra sida, och en svart strid flod långt under mig på andra sidan om ett meterhögt räcke på min högra sida!!! Huvva! Väl på andra sidan så var det ungefär en mil kvar till gränsen. Natt som det var och mörkt på vägen så var det ingen som stannade för att plocka upp mig, tyvärr. Efter att ha passerat gränsen, ungefär vid gryningen 05.00, så fick jag en kortare lift till motorvägen som gick upp mot Frankfurt!
Väl där vid uppfarten så stod det en söt tjej ensam för att lifta. Jag gick fram och började prata med henne. Hon var tyska och var på väg till Hamburg, och, jovisst, vi kunde lifta tillsammans!
Inom kort så kom en bil och körde oss några mil till ett litet rastställe. Perfekt! Inom en kvart så stannade mycket riktigt en långtradare. Tjejen – jag kommer inte ihåg hennes namn – gick fram till chaffisen, och, jo! Han skulle ända till Hamburg! 60 mil! Men…fick jag följa med då? Nja…han tittade på mig…jag hade väl ändå inte ingått i paketet, men min vädjande blick vann över hans tveksamhet, jag fick väl följa med då! Underbart!
Sen hände något som jag då upplevde som märkligt: 6 mil före själva Hamburg så släppte han av mig vid ett rastställe. Jag trodde först att han bara ville bli av med mig. Innan jag hoppade av så sa han att just här skulle det finnas många som åkte norrut. Jaha, tänkte jag, vi får väl se. Han ville nog bara bli ensam med mitt kvinnliga ressällskap, misstänkte jag…
Väl där så såg det så öde ut som det bara kunde bli. Ingen som helst trafik. Inga bilar, inga lastbilar, bara en ödslig bensinmack och inget annat. Jag började få panik. Tänk om jag skulle behöva tillbringa hela natten där utomhus? Resan upp hade varit lång med en lastbil som i snitt gjorde 70, och med pauser så hade det tagit en väldigt lång tid. Kvällen hade redan gjort sitt intåg, och till råga på allt så började det att regna…
Vid det här laget, med fika och mat under dagens lopp på rastställena så hade jag ungefär 40 kronor kvar…Hur skulle detta sluta…
Och då, just då så rullar det in en svenskregistrerad lastbil in på rastplatsen…………
Jag tappar i stort sett andan……
Jag väntar tills han kliver ur bilen…….
Jag går långsamt fram till honom, säger som det är att jag är på väg till Stockholm och…
”Ja men följ med då!” säger han, ”Det är ju dit jag ska, ju!”
På färjan till Trelleborg så fick jag till och med en hyttplats för han hade två biljetter bokade, kunde även duscha på morgonen. Nån gång på eftermiddan så var jag hemma igen, 24 timmar efter att ha varit helt övergiven utanför Hamburg och 40 timmar efter att ha befunnit mig i ett land som jag inte ens visste om att jag befann mig i! Alltså:
Ge aldrig upp! Räddningen kan komma när vi minst anar det!
Sov gott!
Micke

Popularity: 6% [?]