1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

10.20.06

Elvis, en artist som bara blev bättre och bättre för vart år som gick…

Posted in Min blogg at 12:38 f m

Hallå igen!
Efter ett djupdyk i schlagervärlden så går vi tillbaka till den ”riktiga”…
Nja…så elakt ska jag väl inte behöva uttala mig…men visst känns väl Beatles, Elvis, och övriga som har figurerat tidigare i krönikorna som snäppet mer autentiska än majoriteten av deltagarna i Melodifestivalen.
O.K….låt oss gå vidare!
I dag så blir det en recension, och inte vilken som helst, utan en recension av en LP utav en artist som gick bort alldeles för tidigt. Som tur hann han med att göra sitt mästerverk. sin egen ”Sgt. Pepper” strax innan han avled, som tur var inte helt bortglömd, 1977. Namnet: Elvis Presley.
Först lite historik:
Född i Tupelo 1935.
Började spela in diverse olika singlar och stenkakor 1954 och framåt. Utan någon framgång. Som mest så spelade han på lokala syltor i Memphis, dit familjen flyttat.
Fick 1956 förtroendet att spela iskivor på det amerikanska skivbolaget RCA, och långsamt så började väl saker och ting att hända.
Han hakade på den nya trenden Rock ’n Roll, dock för det mesta i skymundan av storheter som: Bill Haley, Pat Boone, Jerry Lee och Little Richard.
Trots att allt stämde: utseendet, rösten, timingen och den envetna viljan att slå igenom, så hände i stort sett ingenting. Hitsen uteblev… Lite i panik spelades en jul-LP in, och kort senare även en gospel-EP. Fruktlöst även det. Till slut blev det dags för militärtjänstgöring, år 1958.
För mången även fullt etablerad artist så skulle 2 år i exil vara ingenting annat än en fullkomlig katastrof. Vad borde det då inte ha blivit i Elvis fall då? Två år för en andragradens artist?
Men för den gode Presley så fanns det uppenbarligen bara en väg att gå: framåt!
Genom dennes en smula kontroversielle manager korpral Barker så byttes de hitintills så fruktlösa skivförsöken ut mot en karriär som b-skådis, kryddat med ströinspelningar och soundtracks till filmerna.
I filmer som ingen i dag ens vill komma i håg, gestaltade Presley schejk, racerförare, cirkusartist, cowboy, strandraggare, ja Gud vet vad innan det hela till slut dog sotdöden, 1969…
Skivkarriären…hade den varit tveksam innan så var den helt obefintlig vid det här laget! Marknaden hade helt tagits över av människor från en annan planet: The Beatles, Rolling Stones, Beach Boys, Pink Floyd osv.
Vad det gäller den gamla skolan så hade i stort sett samtliga sopats bortredan vid decennieskiftet! I deras ställe kom en ny generation rocksångare fram, som sedermera kom att dominera scenen totalt under ett par decennier framöver. Dennes alla hits kom att bli välkända i varje liten stuga på vår jord, som vi alla vet, och kommer säkert att bli spelade ä
Hur gick det då för vår vår vän Elvis…Jo, efter ett misslyckat återbesök i Memphis för en comeback-skiva så återstod det för honom bara att gå tillbaka till de små konsertlokalerna igen. Små klubbar runt omkring hela USA fick besök av den rastlöse – vid det här laget före detta – rockaren.
Före detta? Varför före detta? Jo, just i den vevan så hände något som kom att sätta en stor prägel på den sista resten av hans alltför korta liv: hans hustru sen ett antal år tillbaka fick nog och lämnade honom! Enligt henne så var frånvaron av framgång och den därmed följande tryggheten en väsentlig faktor i hennes beslut…
Efter den händelsen så låg tonvikten hos Elvis mera på smäktande sorgsna ballader om sviken kärlek och krossade drömmar. Låtar som ”What Now My Love”, ”You Gave Me A Mountain”, ”I’ll Remember You”, ”It’s Over” mm satte en helt annan ton på hans repertoar än vad hans tidigare alster hade gjort. Långsamt började pusselbitar till slut falla på plats…I stället för den konstlade rocken där han egentligen aldrig hört hemma så kom det fram en innerlighet, en ärlighet i hans musik som inte funnits där tidigare. Detta appellerade helt klart till en publik som sakta men säkert växte sig större.
70-talet började skapligt, bl.a. med en utstickare till Hawaii – som t.o.m. gick på TV(!) – och med en LP-utgivning som kom att sälja allt bättre och bättre för var skiva som gick.
Även konstnärligt så blev skivorna och konserterna kontinuerligt bara bättre. Titlar som ”Elvis (Fool)”,”Promised Land”, och ”Today” var alla helt outstanding i sin genre på den tiden.
Slutligen – år 1976, efter 22 år som artist – så släppte Elvis Presley sitt mästerverk: ”From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee”!!!
Och här kommer nu en liten, tidigare utlovad, recension på nämda platta:

1) Hurt
Helt suverän version av Timi Yuros gamla hit från 1961. Vad det hela handlar om är bara alltför uppenbart: hans förlorade kärlek och hur pass sårad han är. Utklassning av originalet!!!

2) Never Again
En ballad i klassisk balladstil, men med samma inlevelse i uttrycket:
”Where do I go from here, will I get over You”, pressar Presley fram med stora problem. Rösten är på väg att spricka vilket ögonblick som helst, men gör det inte.

3) Blue Eyes Crying in the Rain”
Cover på Willie Nelsons årsgamla hit. Country den här gången, men återigen just av det bittra slaget. Självklart ett par resor bättre än originalet.

4) Danny Boy
En 150 år gammal folksång från Irland, som under årens lopp gjorts i ett otal tappningar av främst rockartister som Conway Twitty, Jackie Wilson men även vår egen Rock-Olga.
Presleys version använder sig bara av ett piano i kompet, och sätter hela sångarens skörhet och sårbarhet i sin nakna dager. En fruktansvärt bra inspelning. Återigen är Elvis på väg att spricka ett par gånger…tror man ja, men det är bara för att vi ska sätta öronen ännu mer på spänn när han får in just ”den där” tonen, tre sekunder senare, som gör hela låten. Makalöst.

5) Last Farewell
Hit av Roger Whittaker från året innan. Otroligt snyggt arrangerade stråkar. Lika snyggt sjungen.
Medelmåttig låt kanske,
men Presleys utspel och arrangemangets utformning gör det hela till ett mindre mästerverk. Återigen cirlar texten runt olycklig kärlek…så klart…

6) For the Heart
Lpns enda uptempolåt och det enda tveksamma kortet i leken. Hyfsad kanske i sin genre, men inte mer…

7) Bitter They Are, Harder They Fall
Återigen en blytung ballad. Vad som faller är givetvis tårar…”I told her to leave me alone, and that’s what she’s done, just what’s done…” sjunger Elvis med så mycket bitterhet i rösten att ingen kan undgå att förstå vad det är som han sjunger om:
Sin olyckliga kärlek till sin bortflugna hustru. Oslagbart i sin kategori…

8) Solitaire
Återigen en oerhört sorgsen ballad – skriven för övrigt av Neil Sedaka – om inget annat än enda stor ensamhet… Mycket vacker låt, suveränt framfört.

9) Love Coming Down
Samma sak här och med lika fantastiskt resultat!
”For a man so busy going up in the world, that he couldn’t see love coming down” sjunger Presley med ett sånt patos som var helt frånvarande på hans tidigare produktion. Mot slutet på låten kommer nästan tårarna fram.

10) I’ll Never Fall in Love Again”
Och här kommer tårarna…Tom Jones gamla hit blir fullkomligt krossad av Presleys version. Jo! Här och där spricker rösten betänkligt, men det kompenserar sångaren med ett oerhört äkta känslomässigt utspel. Makalöst helt enkelt. Den som förblir oberörd här måste ha ett hjärta av sten.

Summa summarum: en hel skiva som beskriver hur mycket Elvis saknar sin ex-hustru. Och en mycket, mycket vacker skiva dessutom. Ofta har jag undrat över varför det sällan har nämts, det faktum att Elvis de sista åren han levde nästan uteslutande sjöng om olycklig kärlek. Budskapet var ju glasklart! Vad tänkte Priscilla när hon hörde ”Pieces of My Life” med Elvis som knappt hörbart viskar fram: ”And the one I miss most of all, is you, you know who…”
Ett år senare så dör Elvis Aron Presley under oklara omständigheter. En del förklarar det hela med drogmissbruk, andra med matmissbruk. Var det kanske något så simpelt som ett brustet hjärta som låg bakom hans alltför tidiga frånfälle?
Jaha! Då var vi väl färdiga för den här gången då!
Hoppas att ni greppade ironin i berättelsen, tagen lite grann från ett paralelluniversum…som det kunde ha varit…om överste Parker hade varit korpral Barker!
Recensionen var dock helt autentisk. Det var förresten allt annat också, bortsett från tidpunkterna när han var som störst resp. på botten av sin karriär.
Vi hörs i morgon!!!
Micke

Popularity: 13% [?]

8 Comments »

  1. Micke said,

    10.21.06 at 6:25 e m

    Jodå, Johnny! Lugn bara!
    Mycket i tillvaron funkar väl som så att man
    tar det lättaste först!
    Jag blev väldigt imponerad av din recension,
    kände ungefär: så där skulle jag också vilja
    skriva!
    Blir väldigt nyfiken på att själv lyssna på inledningen.
    Främst på min \”trätobroder\” Burtons gitarr.
    Jo…\”Let me be there\” och \”If you love me…\” är
    påtagligt lika varandra, och Elvis versioner av
    \”Let me be there\” är alltid magnifika. RCA borde ha
    pushat den som en hit. Med rätt backning så hade
    det kunna bli en no. 1 i USA, utan tvekan….
    Jo…jag har hört Duke Bardwell tidigare. Jämfört med
    Jerry Scheff så är han rent ut sagt pinsam…
    Jag minns att man redan i mitten på 70-talet skrev att
    Elvis medvetet lurade sina musiker genom att börja
    sjunga på fel ställen för att se om dom hängde med!
    Som gammal musiker själv så skulle jag nog lägga det
    i facket \”bra undanflykt\”, men i fallet Elvis så stämmer
    det nog. När man sen även ser Elvis live på video så stärks
    det intrycket. Han verkade ju ha ett glimten-i-ögat-
    förhållande till alla sina medmusiker! Så det här med
    de märkliga turerna i vissa låtar kan nog vara ett:
    \”Somna inte!\” från bandledaren till sitt kompband…
    Tack för en mycket bra recension, Johnny!
    Mer sånt! Uppskattas!
    Och…den skivan vill jag lägga vantarna på!
    Micke

  2. Micke said,

    10.22.06 at 3:37 e m

    Jo, Johnny!
    Jag är själv väldigt förvånad över att nästan ingen kommenterat den krönikan! Oavsett om man är intresserad av Elvis eller inte så var den ju unik i sitt slag på bloggen. En fiktiv mini-novell. Bra , intressant eller inte alls så trodde jag ändå att den skulle åtstadkomma mer än vad den gjorde!
    Micke

  3. Micke said,

    10.22.06 at 3:48 e m

    O.K. Johnny!
    ”Glimten-i-ögat”

  4. leon said,

    10.26.06 at 2:05 f m

    Jaha nu finns det ingen utvag pj proby maste bli min dj proby inom en snar framtid,och det blir din uppgift att guida mig.

    God Bless

    Leon

  5. lars forsman said,

    10.26.06 at 7:02 f m

    Oj oj oj! Elvis i ett parrallellt universum. Det här är kanske det bästa du skrivet. Undrar om det är är den Elvis, som herr Strömberg hört.
    Lars.

  6. Peter said,

    11.11.06 at 1:45 f m

    “From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee” skivan finns inte längre utan låtara finns som bonusmaterial på Elvis allra sista skiva ”Moody Blue”.

    Det finns ingen artist (förutom Bob Marley) vars katalog har blivit så misshandlad som Elvis av RCA…

  7. Micke said,

    11.12.06 at 2:45 f m

    Tack Peter för ett alldeles korrekt inlägg!
    Det är ju totalt absurt att ”From Elvis Presley Boulevard…”
    bara finns som bonus på ”Moody Blue”…som själv inte ens är komplett!
    ”If you love me let me know” är ju borttagen!!!
    Elvis utgåvor på 70-talet får en verkligen att bli mörkrädd!
    Exakt samma omslag på i stort sett alla skivor, en live-bild
    där orkestern är bortretuscherad. Utom – givetvis – på två
    skivor som verkligen var live: ”Live in Memphis” och ”Aloha from Hawaii”!
    Förklara det den som kan!

  8. Jens said,

    01.14.08 at 6:12 e m

    Ved godt det er et gammelt indlæg, men skriver alligevel. From Elvis Presley Boulevard, er måske det bedste studiealbum, vel nok kun overgået af The Jungleroom Sessions. Dette album indeholder outtakes/alternative versioner, af det anmeldte album. The Jungleroom Sessions indeholder også indspilningerne udgivet på Moody Blue, da disse er fra samme session.
    CD’en kan købes via elvispresley.dk, de har dog også en afdeling Sverige, med butik i Göteborg.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *