Vissa saker som hänt i det förflutna har jag än i dag, fast det i vissa fall gått snart ett halvsekel sen jag började att grubbla på dom, inte fullt ut greppat.
Det troliga är att jag kommer att dö utan att ha förstått just varför. M.a.o., svaret kommer förmodligen aldrig att komma.
En av dessa frågor är hur Hep Stars 1966, ett år efter att man kommit med Cadillac, Farmer John och Bald Headed Woman kunde spela in I Natt Jag Drömde.
En annan pannan-i-veck-bildande frågeställning är varför “Åby” Ericsson bytte straffskytt i Sveriges match mot Polen 1974 i fotbolls-VM i Tyskland bara för att den annars hundraprocentige Bosse Larsson för en gångs skull hade missaten en “stramare” i träningsmatchen mot Schweiz några veckor före mästerskapet. Nu flyttades ansvaret från den iskalle Bosse Larsson till känslomänniskan Staffan Tapper. Med känt resultat. (Nåja, även ikoner som Zlatan och “Henke” Larsson har ju missat straffar i mästerskap. Ingen skugga över dessa eminenta herrar.)
Ett än större mysterium än de båda ovanstående är varför i herrans frid någon levande varelse kunde komma på att den rockande rebellen, ungdomsförstöraren, mannen vars skivor krossades i protest mot den depravering som han ansågs representera, som censurerades då han upplevdes som ett sexuellt besatt vilddjur när han skulle uppträda på TV osv, osv skulle spela in en julskiva just då, vid den tidpunkt när hans rebellimage var som allra starkast.
Varför då?
Ja varför då?
I dag så är det en helt annan historia. Var och varannan artist pumpar ut julskivor – med i stort sett samma låtar på – prydda av omslag det ena mer vämjeligt än det andra. (Allt är f.ö. en klar konsekvens av nedladdningen. Satsa där det finns en marknad, skippa det som inte funkar!)
Men 1957 så var det inte så. Bill Haley, Little Richard, Roy Orbison, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Gene Vincent, ja inte ens Cliff Richard spelade in en julskiva på femtiotalet.
Bing Crosby och Frank Sinatra var visserligen tidigt förknippade med julmusik, men dom var ju tämligen långt bort från den nya “flugan” rock ‘n roll.
Så varför just Elvis av alla?
För…inte var det väl det självklara karriärsdraget, den logiska uppföljaren på LPn Loving You? Knappast.
Visst, plattan blev en framgång utan dess like. Under i skrivande stund femtiofyra år så har den sålt, sålt och återigen sålt utan uppehåll och pressats upp i nya upplagor om och om och om igen. Så visst var det en rättsatsning, men det kunde man ju faktiskt inte med bestämdhet veta då.
För inte var det väl riskfritt när man gick från One Night, My Baby Left Me, Mean Woman Blues och Heartbreak Hotel till White Christmas, Oh Little Town Of Bethlehem och Silent Night?
Jag kan faktiskt inte greppa hur man tänkte. Det här hade ju fullständigt kunnat kvadda hela Elvis karriär, och – handen på hjärtat – har man väl spelat in en julskiva så har man det. Man må ha hur stora framgångar kommersiellt både då och sen, rebellimagen är faktiskt för evigt borta. I det här fallet fick den tas över av Eddie Cochran, Gene Vincent, Vince Taylor och dylika figurer.
Men det kanske inte var något som bekymrade Elvis i någon större omfattning? De klichéer som klistrades på honom var kanske något som han bara skrattade åt? I själva verket så ville han kanske bara sjunga, få en massa tjejer och tjäna pengar?
Och karriären, jo den tog ju i alla fall ingen omedelbar skada av Christmas Album.
Ändå…varför en julskiva så tidigt i karriären som 1957, och kloss inpå Jailhouse Rock och King Creole ?
Nåja, nu finns Elvis Christmas Album där och det är ju inte så mycket att göra nånting åt i dag, lika lite som för dryga halvseklet sen.
Så låt oss i stället bry våra hjärnor med hur skivan egentligen låter.
Just det, hur låter egentligen Elvis Christmas Album? Helt bedrövligt?
Nejdå, det finns ett par ljuspunkter, några spår är faktiskt t.o.m. godkända.
Blindskären är tyvärr desto fler och, ja, en del av dom tämligen svåra att bara låta passera.
Vi tar en titt på alltihopa, låt för låt!
ELVIS CHRISTMAS ALBUM Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LOC 1035
SIDA 1
1) Santa Claus Is Back In Town
Faktiskt en rent ut sagt lysande insats på det vokala planet, nästan komiskt hur Elvis lyckas peta in så mycket känsla i en låt som handlar om tomten, och frånvaron av både renar och säck.
Kul, jo, men mer än så blir det ändå inte. Nån måtta på hur långt vi ska gå från våra rötter får det ändå vara.
En bra start på skivan förvisso, men där visste man väl vad man gjorde. Det är ändå en ocean emellan detta inledningsspår och Mean Woman Blues som öppnade Loving You.
2) White Christmas
Ganska bra även det här, även om det långt ifrån är en Elvis på spetsen av sitt kunnande. Det låter faktiskt mest som en dag på jobbet, typ: “Öh, få se nu…vilken låt kommer nu då? Var har jag mina papper? Jaha, White Christmas! Ja den är ju rolig, den kör vi! Alla med? 1-2-3-4!”
Noteras bör att det är Drifters rockiga version från 1954 som Elvis är inspirerad av här, inte Bing Crosbys från 1942.
3) Here Comes Santa Claus (Right Down Santa Claus Lane)
Jaha, vad ska man säga om det här. Visst, Elvis sjunger hyfsat, men dröm om att det är ens i närheten av den intensitet som han visade upp ungefär samtidigt på soundtracken till Loving You, Jailhouse Rock och King Creole, för det är det absolut inte. Det här påminner mest om en vinjett till en samtida amerikansk TV-serie.
Skräp, om än ganska snyggt paketerat, och kalla det inte för något annat bara för att det är Elvis som sjunger.
4) I’ll Be Home For Christmas
En av plattans höjdpunkter. En snygg ballad med en text som får in det där med jul på ett något så när naturligt sätt i motsats till en del andra på samma sida.
Onekligen lite “corny”, men jag köper det.
5) Blue Christmas
Inte pjåkigt alls det här heller. Som ni alla vet så körde Elvis Blue Christmas i sin comeback-special 1968, sittandes i den s.k. boxningsringen med sina gamla polare från förr. Där presenterade Elvis låten som “My Favourite Christmas Song”.
För övrigt; vad ska man kalla det för? Contrybluesballad-julsång?
Skivans obestridliga trumfkort.
6) Santa Bring My Baby Back (to Me)
Rockigt, jodå, och det svänger en hel del om det också, men det är betydligt mera Owe Thörnquist än Carl Perkins över det här. Eller, för att spetsa till det, mer Little Gerhard än Little Richard.
Kul? Jodå, om det är det man vill ha när man köper en platta, så varför inte?
SIDA 2
1) Oh Little Town Of Bethlehem
Fint och fyllt till bredden med julstämning.
Men det håller ändå inte, det är för mjäkigt och blodfattigt. Jag tycker knappt ens att Elvis insats är speciellt lyckad. Han ger sig på ren psalmsång, något som så många andra gör hela tiden och för det mesta även bättre.
2) Silent Night
Men…var det här verkligen nödvändigt…?
Nej.
3) (There’ll Be) Peace In The Valley (For Me)
Sida två avslutas med fyra gospellåtar. Ingen av dom tillhör det skarpare av det religiösa som Elvis spelade in.
Peace In The Valley är min klara favorit ibland dessa, men det är den här gången främst med hjälp av Jordanaires väldigt fina sångackompanjemang.
4) I Believe
Ehuru jag alltid har tyckt att I Believe är en fantastisk komposition (en av mina personliga favoriter) så tycker jag inte att det här är någon av de vassare versionerna som har gjorts. Frankie Lanes I Believe från 1953 är minst lika bra och PJ Probys version från Around The Beatles, 1964, är betydligt bättre. Elvis röst låter helt enkelt märkligt tunn.
5) Take My Hand, Precious Lord
Inte mycket att kommentera här inte. En stillsam, känslomättad gospelballad som har sina poänger på de lugnare partierna men som tappar i slagkraft då det ska tas i av en Elvis som då, för ovanlightetens skull, sjunger orent. Han låter helt enkelt förkyld, kanske han var det också?
Återigen väldigt fint sjunget i bakgrunden av The Jordanaires.
6) It Is No Secret (What God Can Do)
Segt och rent ut sagt oinspirerat. Jag kan ibland tycka att den här genren är bland det häftigaste som finns när det svänger och sången sitter som gjuten. Här är det bara tråkigt så att klockorna stannar.
Allt som kom att dyka upp senare på Elvis renodlade gospelskivor His Hand In Mine, How Great Thou Art och He Touched Me är oerhört mycket bättre på alla plan än de fyra spåren på denna LP.
Summa summarum en en inte alltför upplyftande skiva. Som bruksmusik – julskiva – fyller den självklart sin roll, men den är ju definitivt inget man någon gång sätter på hemma för att den är så bra.
Elvis själv låter tämligen oinspirerad skivan igenom, även på de fyra gospelnumren som ju borde ligga honom nära om hjärtat. Just där verkar rösten tunn och skör, som jag tidigare skrivit verkar han närmast drabbad av en förkylning, något som kan vara en förklaring, men knappast en ursäkt.
Allt sammantaget…ett oerhört nerköp efter den utmärkta Loving You.
Slutomdömet blir därefter.
Nu laddar jag för King Creole som blir något helt annat.
Elvis tredje LP är soundtracket från hans andra film Loving You, den film som på svenska kom att heta Ung Man Med Gitarr.
Filmen i sig är en rätt mager historia med ett manus tunt som en sytråd och en Elvis som – i just de där kritiska ögonblicken – spelar över nåt alldeles förfärligt.
Synd, för med bara lite små justeringar så hade filmen Loving You kunnat bli avsevärt bättre.
För förutsättningarna fanns.
Elvis sångnummer är inget annat än helt lysande rakt av. Han går dessutom filmen igenom omkring och är vacker som en grekisk Gud och visar upp en medfödd karisma som ytterst få, om ens någon, kan stoltsera med.
Ett mycket fint färgfoto med trovärdiga miljöer och snygga interiörer och succén borde vara given…men det är den långt ifrån.
Frånvaron av ett hållbart manus, ett manus med en röd tråd i sig, och Elvis uppenbara James Dean/Marlon Brando-komplex maler under filmens gång ner det hela till något rent ut sagt ganska märkligt. De logiska kullerbyttorna på slutet är förvirrande på gränsen till skrattretande. Tyvärr.
Musiken till filmen är dock bland det bästa som Elvis gjorde på femtiotalet. Helt klart har han här en starkare röst med, om möjligt, ännu mer kontroll i sig än tidigare. Han hoppar upp och ner i registren, växlar från rå blues till öm ballad och försöker stundtals sig på rent akrobatiska röstuppvisningar utan att för ens en mikrosekund darra på manschetten. Tvärtom, ett maximum av självförtroende grundat på den naturbegåvning som han besatt, gör att han vågar sig på i stort sett vad som helst…och också ror hem det, så som ingen annan varken kan eller har gjort.
LOVING YOU Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LPM 1515
SIDA 1
1) Mean Woman Blues
En klassisk Elvis-rockare, och en av de allra bästa från den här epoken. Rå blues med ett blytungt komp i botten och en Elvis som aldrig tidigare haft ett sånt självförtroende i rösten.
Jordanaires finns där i ett diskret doande. Deras närvaro gör att Mean Woman Blues känns aningens lite mer anpassad för en bredare biopublik, måhända tar det lite udden av det råa och opolerade.
Men det gör inget! Det här är ändå – hur man än ser på det – helt enkelt inget annat än suveränt. En fullständigt formidabel inledning på skivan.
Mean Woman Blues (som aldrig släpptes som singel) brukar märkligt nog sällan räknas in bland Elvis klassiker. Märkligt av den enkla anledningen att den i mina öron är minst lika bra som de flesta av Elvis mer kända från samma epok som All Shook Up, I Got Stung och Jailhouse Rock.
Lustigt nog så har jag alltid tyckt att Mean Woman Blues spåret låter som något som snarast är taget från King Creole…
2) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Och så rakt in i det mjuka, lättsamma och välanpassade. Bortblåst med vinden är den onde bluessångaren från spåret innan. Med Jordanaires här ganska framträdande körsång så blir bilden av anpassad listmusik komplett.
Det här är nog Elvis första helgjutna pophit. Den kom att bli en massiv sådan, men för mig personligen så kan den kännas lite väl slätkammad, helt klart tillrättalagd för tonårstjejernas marknad.
Teddy Bear har aldrig varit nån favorit i min bok. Nej, jag tvivlar nog på om Elvis själv var speciellt entusiastisk över att spela in Teddy Bear, även om den frekvent dök upp på hans konserter under sjuttiotalet.
Å andra sidan, för att vara 1957 så är det här sensationellt välgjord och proffsig pop, hur lättviktig den än må vara. Vad skulle man kunna jämföra det här med i samma genre från samma tid? Ingenting skulle jag nog säga. Spel, sång, produktion; allt är på absoluta toppen.
Släpptes på singel och nådde – självfallet – förstaplatsen.
Märkligt nog så var det det enda singelsläppet från denna skiva som enligt mig nog innehöll ett knippe potentiella hitar.
3) Loving You
Titellåten till filmen, men ändå måhända det svagaste kortet på den första sidan. Loving You är en fin ballad, och Elvis gör en mycket bra insats, men lika upphetsande som övriga spår från filmen är den faktiskt inte, men konkurrensen är benhård.
Loving You hamnade som b-sida på Teddy Bear.
Som sådan nådde den tjugonde plats på Billboards Hot 100.
4) Got A Lot O’ Livin’ To Do
Och så in med en rockare igen, och onekligen en av Elvis genom tiderna bästa i den genren. Spelet, kompositionen, arret och så framför allt Elvis fenomenala framförande gör det här till ett mindre mästerverk.
Det är frapperande hur genomarbetade rocklåtarna hade blivit i Elvis karriär på bara ett år. Inget lämnas till slumpen här inte. Allting sitter som gjutet, men svänger ändå som inget annat vare sig före eller efter. Det här är på en helt annan nivå jämfört med de aningen trevande Little Richard-covers som Elvis gjorde på de första två plattorna.
Varför Got A Lot O’ Livin’ To Do inte släpptes som singel är för mig helt ofattbart. Solklarare listetta skulle man ju fått leta länge efter.
5) Lonesome Cowboy
Ett lite udda spår, det här känns mer som renodlad filmmusik. Det är en OK låt som sticker ut från de övriga med sitt udda arrangemang utan att för den sakens skull vara någon av skivans trumfkort. Som en kontrast till rocklåtarna runt omkring så funkar den dock utmärkt.
6) Hot Dog
En i grunden rak rockare som dock getts ett spännande arrangemang både genom ett – i Elvis värld – ovanligt körarrangemang och med hjälp av Scotty Moores smått bisarra gitarrfigurer. En minut lång, alldeles för kort. Elvis är i total högform här och borde getts utrymme för att tänja ut på alltihopa en liten stund till.
7) Party
Ytterligare en fenomenal rocklåt, om än tämligen typisk för Elvis femtiotal. Party må vara hur välkänd som helst, den släpptes faktiskt aldrig på singel i USA.
Wanda Jackson däremot, gjorde tre år senare en cover – med namnet Let’s Have A Party – som klättrade till trettiosjunde plats på USA-listan.
SIDA 2
1) Blueberry Hill
En cover på Fats Dominos hit, men en sällsynt trött sådan. Det här känns faktiskt mer eller mindre helt misslyckat. Från de märkligt otajta trummorna i inledningen till Elvis trötta och oengagerade sång så är detta något som – framförallt med Dominos briljanta version i minne – aldrig borde ha getts ut.
Ofattbar skillnad på intensitet, närvaro och genomarbetning av arrangemanget på detta spår jämfört med de sju fullträffarna på sida 1.
Tror ni att Fats Dominos version är låtens original? Glöm det! Glenn Miller spelade faktiskt in Blueberry Hill redan 1940. Även Gene Autry och Louis Armstrong kom ut med Blueberry Hill på fyrtiotalet.
2) True Love
True Love kan kännas som gammal som gatan, men det är den faktiskt inte. Originalet spelades in blott året innan Elvis gjorde sin version.
Vem eller vilka gjorde då originalet? Bing Crosby och Grace Kelly? Nja, den första versionen som tog sig upp på USAs Billboardlista var faktiskt med Jane Powell, mer känd som filmstjärna på fyrtio- och femtiotalet! Hennes True Love gick in på listan två veckor innan Crosby/Kellys betydligt mer kända version gjorde det.
Vara som det vill med det, Elvis version är väl OK, men i ljuset av den första sidans fyrverkeri blir det här ganska blekt. T.o.m. väldigt blekt.
3) Don’t Leave Me Now
Don’t Leave Me Now, en fin ballad som skulle komma dyka upp i filmen Jailhouse Rock, fast då i en helt annan version. Ett av den andra sidans starkare spår.
4) Have I Told You Lately That I Love You
Och detta är troligtvis sidans bästa låt. En lugn countrylåt som minner en hel del om epoken på Sun. Skulle ledigt ha kunnat vara en hit.
Snygg lite udda pianoinledning, men alldeles på tok för högt inspelade handklappningar (Elvis?). Tänker man på det så låter det rätt underligt.
Även denna gång en gammal hit för Gene Autry. 1946 närmare bestämt.
5) I Need You So
Någonting som skulle ha kunnat bli riktigt, riktigt bra med åtminstone ett minimum av produktion och eftertanke. Trumspelet är märkligt kantigt och otajt. Virveltrumman låter till på köpet som om han slår på ett oljefat. Är det verkligen DJ Fontana som spelar här? Jag känner tvivel.
Överhuvudtaget låter det i det närmaste ofattbart att det är samma band som spelar på den förstasidan, så pass taffligt och trevande låter det, något som effektivt torpederar en låt som skulle ha kunnat bli hur bra som helst. För I Need You So är en utmärkt komposition och Elvis gör en riktigt bra tolkning, men kompet drar ner det hela åtskilliga snäpp..
En hit 1950 med kompositören själv – Ivory Joe Hunter.
En lite lätt schizofren skiva. Låtarna på den första sidan är samtliga väldigt genomarbetade. Rakt igenom suveräna kompositioner, snygga och fantasifulla arrangemang, tajt och läckert spelat rakt igenom – Elvis kompgubbar hade här verkligen växt med uppgiften – och, framför allt en Elvis i total högform. Sida ett är helt enkelt bland de bästa LP-sidorna i Elvis historia. Betydligt vassare och jämnare än någon av sidorna på de två första skivorna. Om det gällde att blott bedöma dessa sju spår så skulle det vara inget annat än en solklar fempoängare.
Vänder vi sen på skivan så har vi fem låtar som uppenbarligen kom med främst av den anledningen att man ville fylla ut tillräckligt för att kunna släppa en fullängdare. Alltihopa verkar vara ihoprafsat kvällen innan och inspelat utan några större diskussioner, arrangemang eller repetitioner. Det fick bli som det blev helt enkelt. Inte alls rakt igenom dåligt, bitvis riktigt bra, men motsatsen är även representerad på ett par ställen. Ett klart nerköp efter den formidabla förstasidan.
Jo, Elvis var lika bra som på Loving You vid ett par tillfällen till i karriären, det var han obestridligen. Men det utspel, kunnande, tajming och självförtroende som han besitter här lyckades han – och ingen annan heller för den delen – aldrig överträffa under de tjugo år han hade kvar.
Sömnpillren på sida två drar dock skoningslöst ner helhetsintrycket.
Det kanske inte direkt fantasifulla “Elvis” kom att bli namnet på Elvis Presleys andra LP, en skiva som kom ut nästan på pricken ett halvår efter den första, den som i sin tur gick under namnet “Elvis Presley”.
Tre dagars inspelningar låg till grunden för hela skivan, där så gott som rubbet som producerades också kom att hamna på LPn. Dvs allt utom de två låtarna Playing For Keeps och Too Much. Inga aktuella hits, inga “left-overs”. Första, andra och tredje september -56, sen var plattan klar.
Debutskivan “Elvis Presley” är, som bekant, enligt mig en lite onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något historiskt – “femtio-talets Sgt Pepper” – men den möjligheten schabblades bort genom beslutet att lägga in överblivet (redan ratat) Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, vilkas öde kom att bli att hamna på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men visst skulle de varit med på LPskivan.
Samma mönster upprepas på LP nummer 2, Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade alla spelats in alldeles innan, men kom inte med på fullängdaren, till förmån för betydligt svagare låtar som nog egentligen på sin höjd borde ha hamnat som b-sidor på singlar.
Vad det gäller skivan så som den nu kom att bli så tycker jag att de svaga korten är till och med aningens fler på “Elvis” än på debuten. När sen LPns starka sidor inte riktigt är i paritet med det bästa från “Elvis Presley”, så har vi här, följdaktligen, en skiva som jag anser inte är riktigt lika bra som den första.
En lustig poäng i sammanhanget är också att RCA i USA tyckte inte att en enda låt från LPn var lämplig för att släppas som singel. Love Me kom visserligen att bli en stor hit, men det var då den fanns med på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så var det i USA på den tiden, ungefär lika udda som att b-sidor kunde bli hits med en helt annan listplacering än a-sidan. Vet ej vad man grundade listplaceringarna på.)
Jämför det med LP nummer 1 där samtliga tolv spår kom att hamna på singel antingen som a- eller som b-sida. Sannerligen en strategi som böljade fram och tillbaka…
Nytt på “Elvis” var vokalgruppen Jordanaires intåg som doa-kör. Jordanaires roll i Elvis karriär är sällan vare sig omtalad eller debatterad, men enligt mig så är deras medverkan på “Elvis” markeringen av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För faktum är att det aldrig blir lika bluesigt, inte lika primitivt och “garage”, som det så ofta var de första två åren, när väl Jordanaires käcka doande i bakgrunden börjar göra sig gällande. Därmed inte sagt att det nödtvunget blev sämre, eller för den sakens skull mindre trovärdigt, det blev bara annorlunda helt enkelt. Lantisen från Tupelo som stövlade in på SUN hade blivit stjärnan som spelade in i Hollywood.
Ta singeln Hound Dog; hur hade den låtit UTAN Jordanaires minst sagt hurtiga körande? Ja, om inte bättre – jag personligen är övertygad om det – så åtminstone väldigt annorlunda.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var helt klart ytterst kompetenta, och på många låtar under sin tid med Elvis så fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. Ansvaret låg dels på arrangören dels hos producenten, gruppen framförde bara det som folk runtomkring dom ansåg att Jordanaires var där för att göra. På Love Me funkade det, på andra håll så blir det tyvärr mer Cab Calloway än rock ‘n roll över det hela.
Men visst finns det pärlor på “Elvis”, inte tu tal om det! Ett par av låtarna tillhör det bättre från vår artists femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise är låtar som sällan dyker upp på Elvis-samlingar men som otvivelaktigt tillhör det bättre från nämnda decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller ju också en helt fenomenal sånginsats av Elvis, kanske den bästa balladen från femtiotalet.
Nu kastar vi oss över skivan!
ELVIS PRESLEY “ELVIS” Utgiven 1956 på RCA Skivnummer LPM 1382
SIDA 1
1) Rip It Up
Och det hela startar med en Little Richard-cover, det skulle komma att bli tre innan skivan var slut.
Bra jobbat av grabben från Tupelo, men det är – återigen – ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium och brösta upp sig. Givetvis så är Elvis version en riktig rökare, men Little Richard, som märkligt nog – i bjärt kontrast till Elvis – inte är ihågkommen för speciellt många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att han där är i stort sett omöjlig att uppnå. Mer än väl godkänt av Elvis, men inte mer än så.
2) Love Me
När blev Elvis – den råe, vilde, otyglade rock ‘n roll-rebellen – en anpassad popartist? Skeenden är ju ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men, ja det kanske började här.
Love Me är förvisso en lysande ballad och med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stödjer Elvis precis så som jag tycker att dom ska göra. Ett mysterium att amerikanska RCA inte gav ut Love Me som singel. Den hade ju garanterat blivit en listetta.
Helhetsintrycket är ändå betydligt mer polerat än något som Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig nu inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är nu ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Intåget av Jordanaires gör att glidningen blir extra markerad.
Något av den “ursprunglige Elvis” finns ändå kvar på den här skivan, men Elvis The All-American Boy knackar redan på dörren. (Ett år senare skulle hans julskiva med White Christmas och Oh Little Town Of Betlehem komma…)
Nåja, Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan och enligt mig den näst bästa på LPn. Det kommersiella måste ju inte av naturen vara sämre, bara -som tidigare sagt – allt som oftast annorlunda.
3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. Bra tryck i kompet och en Elvis i högform.
Men är inte Jordanaires lite väl framträdande här? Det som jag drog upp på Love Me blir än mer uppenbart här. Här har man helt klart tagit sig från ursprunglig rock ‘n roll till en betydligt mer anpassad produkt.
Skulle vara intressant att nån gång få höra en version från samma session utan vokalackompanjemang.
Som helhet en av skivans mitt-i-mellan-låtar.
4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis ganska klart efter Richard, jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Det lyfter helt enkelt aldrig. Den minst lyckade Richard-covern av de fyra som Elvis gjorde i denna epok.
En reflektion: Party, som dyker upp på Elvis nästa LP – Loving You – låter nästan som en kusin till Long Tall Sally så som Elvis sjunger den här…
5) First In Line
Något som skulle ha kunnat vara en misslyckad och arkiverad Sun-inspelning som man i efterhand lagt körsång på, vilket det dock inte är.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist, tråkig och till råga på allt annat elände så sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Skulle kunnat, om den 1974 hade getts ut på A Legendary Performer vol. 1, ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är inget som ska ligga på Elvis andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Hur man än ansträngde sig så låter det under alla omständigheter sämre än vad det gjorde på Sam Phillips tid.
Vad i h-e hade det här eländet på den här plattan att göra?
6) Paralyzed
Betydligt bättre. En bra komposition, snyggt arr (främst då på gitarrfronten), Jordanaires är lite nertonade – de finns mest bara där i bakgrunden – och Elvis, han verkar tro på vartenda ord som han sjunger. En riktigt bra vokalinsats.
Helt klart en av Presleys bortglömda pärlor.
Kompositör: Otis Blackwell som just bidragit med Don’t Be Cruel, en samtida hit – som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.
SIDA 2
1) So Glad You’re Mine
Kreatören av Elvis första A-sida That’s Alright Mama och till My Baby Left Me, Arthur “Big Boy” Crudup, är pappa även till denna skapelse. I originalet så är det fråga om en mörkblå blues. Vid den första lyssningen kan det faktiskt vara svårt att förstå att det rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och sedan tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna i sina bluesfraseringar.
Frånvaron av Jordanaires och med Scotty Moores stenkross-gitarrspel gör det här till något som mer låter som januari -56 och Elvis allra första session på RCA.
Enligt mig skivans obestridliga höjdpunkt, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.
2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Ett pekoral detta, inte tu tal om den saken. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ‘n Roll…
Förvisso, det är Elvis själv som spelar piano här…men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.
3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som kanske passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet är dessutom som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i solot. DJ Fontanas trumfill i mitten är också rock ‘n roll i högsta potens.
Ready Teddy känns nästan som en slags modell för åtskilliga kommande Elvis-inspelningar. Under 1957 och -58 spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans bästa rocklåt.
4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga. Skriven av Joe Thomas, och efter vad jag har förstått så är just det här originalversionen.
Även detta en av skivans klara höjdpunkter.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, företrädelsevis spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.
5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
Orkar inte ens kommentera…det här är bara så meningslöst.
6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt, How Do You Think I Feel känns väldigt mycket som någon av alla Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller.
Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?
Summa summarum en, som tidigare nämnts, svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA, Elvis och RCAs hemland, i andra länder förekom egna varianter, men jag har valt att vara konsekvent och enbart ta med Elvis inhemska utgivning) gör det till en påtagligt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med en majoritet av materialet. Det är dessutom en LP utan någon röd tråd alls – en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här – med onödigt få toppar (varför inte slänga in Hound Dog och/eller Don’t Be Cruel?) och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
Det märkliga i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det i det här fallet mest bara låter märkligt.
Historien om Elvis Presley – rockhistoriens okrönte konung och förra århundradets störste enskilde artist – har dokumenterats så många gånger, så mycket fakta har dragits fram och nötts och blötts under sådan tid och i en sådan mängd så att göra det en gång till känns rent ut sagt meningslöst.
Vid det här laget så kan vi hela ramhistorien.
Tupelo, Memphis, Graceland. Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, DJ Fontana på trummor. Sam Phillips, Sun Records, Överste Parker, Ed Sullivan Show, Las Vegas osv.
Nej, i stället för att slå in öppna dörrar och än en gång nämna det som alla nu ändå vet så får det på det här utrymmet bli mer utav fritt tyckande och sporadiskt spridande av lite kuriosafakta snarare än att tala om vem som spelar vad, vid vilket datum och varför.
Sådant har det redan tryckts upp hyllmil med böcker om.
Med andra ord, på den här bloggen kommer det att bli fokusering på recensioner på enskilda låtar och albumen som helhet. Från den första till den sista.
Just det, inte en platta, inte en låt kommer att passera obemärkt förbi! Som jag tidigare skrivit så ska jag försöka hålla en takt på en LP var tredje dag. Då det finns mer intressant att skriva om på exempelvis From Elvis In Memphis än på Girl Happy så kan rytmen bli lite hackig. En vecka kanske det blir en skiva, den nästa måhända fyra, men jag ska försöka hålla en var tredje dag.
OK, då sparkar vi igång den här serien som kommer att bli lå-å-ång. Garanterat ända fram till LPn Moody Blue, den sista skivan Elvis gav ut före sin död, eventuellt t.o.m. längre än så.
Först en liten intressant avstickare; vem var det egentligen som upptäckte Elvis? Sam Phillips på Sun Records svarar säkert de flesta av er. Svaret är dock troligtvis…Marion Keisker!
Vem då? kanske en del då säger. Jo, Marion Keisker var sekreterare på Sun Records, det Sun Records dit Elvis en eftermiddag i juni 1953 tog sig till på helt eget initiativ för att spela in en singel som skulle pressas i ett exemplar – My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin – avsedd som en gåva till mamma Gladys för det facila priset av fyra dollar.
Keisker hörde vid inspelningen direkt att det var något alldeles extra i Elvis och tog sig för att starta en bandspelare för att göra en egen inspelning. Hon tog efteråt både Elvis telefonnummer och adress, något som hon vanligtvis aldrig gjorde.
Vid ett lämpligt tillfälle så spelade hon senare upp tejpen för Sam Phillips, som faktiskt inte var speciellt imponerad. Efter flera påtryckningar från Keisker så kapitulerade slutligen Phillips – nästan ett år senare – och gick med på att kontakta Elvis för en provinspelning. Fortfarande var det Marion Keisker som fick ta initiativet till att ringa upp Elvis, enligt henne så hann hon precis lägga på luren innan Elvis öppnade dörren till studion!
Alltså: hade det inte varit för Marion Keisker så skulle ni kanske aldrig ha läst de här raderna…
Nu kör vi!
ELVIS PRESLEY “ELVIS PRESLEY” Utgiven på RCA 1956 Skivnummer LPM 1254
SIDA 1
1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade han. Det första spåret på den allra första LPn, och vilken start sen! Blue Suede Shoes, en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta av er säkert vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover kom väldigt tidigt. Den spelades in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden, lustigt nog på Sun Records, det Sun Records som Elvis just hade lämnat.
Väl värt att notera är att Presleys version har ett helt annat bett och en helt annan intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är frapperande. Arret är dessutom på flera punkter så pass annorlunda att det nog bara hade räckt med en annorlunda text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men det är i hans fall faktiskt mer fråga om en lite ovanligt rytmisk countrylåt än rock ‘n roll.
Blue Suede Shoes släpptes först inte som singel men kom att nå hitlistorna på den EP där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare så släpptes hela LPn på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag, men vid det tillfället så tog sig inte Blue Suede Shoes in på listan.
2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en väldigt känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns näppeligen som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.
3) I Got A Woman
Den första låt som Elvis spelade in för RCA. Och inte vilken låt som helst: Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är ju magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en helt annan dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det till ren rockabilly. Högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. Dom verkar knappast ha tänkt tanken “så här får man inte göra!” under inspelningarna. Inte alls, här gör man det om och om på sitt eget sätt och utklassar i förbifarten originalet med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan så gänget hade väl haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men om den nu har funnits så är den antingen bortkastad eller utraderad.
4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat mer att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.
5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen är den med för att man ville tillfredställa så många olika skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv., något som i ett drygt halvsekellångt perspektiv bara irriterar.
Handen på hjärtat, hardcore-fans av Elvis femtiotal. Finns det inte på var och ett av dessa så utskällda Elvis-soundtrack från sextio-talet ungefär ett halvdussin låtar som spöar skiten ur I Love You Because? Jo det finns det!
Nåja, det här spåret har ändå sin givna plats i historien, då I Love You Because är den första låten som Elvis spelade in professionellt på Sun. Nu är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4, men den allra första tagningen gavs sedermera ut på LPn A Legendary Performer vol. 1, 1974 närmare bestämt. Den var inget bra den versionen den heller.
Jodå…visst hade Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll suttit oerhört mycket bättre än det här…
6) Just Because
En av skivans höjdpunkter, och märkligt nog en av de överblivna Sun-inspelningarna som RCA fick på köpet när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför i hela fridens dagar gav inte Sam Phillips ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun? I sanning ett märkligt agerande.
Jag vet att många inte tycker att det här i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft som kanske inte ens dessa två nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928. En grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde då en inspelning som kom att hamna på stenkaka. Låter nästan helt väsensskilt mot Elvis version, men det är ändå i grunden samma Just Because som det är frågan om.
SIDA B
1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant och sällan nämnd poäng med tidiga Elvis är att denne gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som det inte blev en Elvis-cover av). Helt klart så hade Elvis en stor beundran för Richard, något som av någon anledning inte nämns speciellt ofta.
Hur låter det då? Ja, att bli jämförd med en Little Richard på topp är ju ingen tacksam uppgift…
Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det här är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard – extas, Elvis – mer behärskad), men att Little Richard kanske, kanske trots allt ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter rentav taffligt, lite trevande, skulle kunna vara ett tecken på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev, därav kanske en viss stelhet i uttrycket. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.
2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som inte var en hit men som ändå, det till trots, då och då dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. En monsterversion finns på Live In Memphis från -74.
Originalet till den här låten spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ‘n B-grupp från femtiotalet med samma namn som blott spelade in några få singlar under sina korta bana. (Tänk vilket öde: att ingen vet man är men historiens störste artist har gjort en cover på en av de blott tre singlar man gav ut, och att dessutom en av de större grupperna i rockhistorien sen snor ens namn…)!
The Eagles original är klart vasst och skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.
3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
Enligt mig en av plattans starkaste ögonblick. Här har man fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Faktum är att skulle det inte ha varit för pianot så skulle nog många vara övertygade om att det här också var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD “Live At The BBC” så finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.
4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, ett till spår som inte tillför värst mycket till skivan utan mest bara drar ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att sen – när det redan är försent – öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter pekoralet I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte ville ge ut det här under Sun-epoken, så vad hade det på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?
5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt minst sagt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över. Det gjorde dom rätt i, det hade inte blivit mycket rock över det hela i så fall.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell – 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.
6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en betydligt bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel som vanligt är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.
Helhetsintrycket är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, och vilka snabbt kom att för alltid förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader som var sega som tuggummi redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli “den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, för det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.
En svensk parallell är popgruppen The Hep Stars där den första LPn hade kunnat innehålla ett gäng av gruppens då helt färska hitlåtar, men som i stället kom att fyllas ut av ett knippe kvickt ihoprafsade och snabbt inspelade standardlåtar, något som effektivt kom att sänka en platta som kunde varit en svensk klassiker till en LP som i bästa fall kan klassas som godkänd.
Och samma sak här. 10 veckor på förstaplatsen på USAs Billboardlista hjälper inte: det är en helt onödigt ojämn LP.
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
Ett sådant förfarande hade gjort det här till en nästan osannolikt bra platta. Det är nästan så att tanken svindlar…Rockhistoriens bästa platta redan när den låg i vaggan. Men…det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Tänk om någon skulle berätta för en att Bob Beamon i Mexico City 1968, när han satte sitt oförglömliga världsrekord på 8.90, i själva verket hade satt i foten tjugo centimeter från plankan, och alltså egentligen hoppade 9.10…
Just det, 9.10, det hade nästan varit för bra…Då hade det blivit overkligt, kanske för bra för att ha varit sant…Bob Beamon skulle troligtvis aldrig mer ha ställt sig på en ansatsbana igen.
Samma sak här. En platta med all det fyrverkeri som det alternativa låtvalet hade skapat, det hade kanske helt enkelt blivit övermäktigt för Elvis att ens försöka göra om. Nu fick han en väldigt bra start på sin bana som LP-artist…men inte mer. Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, därom tvista de lärde men många tycker just så, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Jag vet, alla håller inte med mig, men det är min bestämda uppfattning. Det fanns utrymme för förbättringar och förkovringar. Och dom kom.
Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket alldeles för mycket.
Därför…inte mer än en FYRA om än stark sådan i slutbetyg.
Ledsen, alla ni som tycker att jag har fel, det kan inte bli bättre när I Love You Because och I’ll Never Let You Go lyckades halka in på skivan.
Vad skulle hända om Victoria långsamt vaknade upp en morgon, lät blicken stanna i taket och kom på att hon nog trots allt ändå – innerst inne – tycker att monarkin har spelat ut sin roll här i världen?
Finns det en prolog så måste det ju finnas en epilog. Ska vi kalla det för en liten sammanfattning?
Tja, är det så mycket att sammanfatta egentligen. En veckas på det stora hela odramatisk vandring genom visserligen i mångt och mycket ett naturlandskap, men ändå inget som på något sätt kan mäta sig med den vildmark vi har i norr. Är det så mycket att älta? Är det så mycket för en omvärld att läsa om.
Nej, knappast, det handlar väl i stort sett enbart om mig själv, att försöka dokumentera något om det som händer nu för framtiden. Är det egentligen inte det som är grundtanken med en blogg?
Att sen få lite input utifrån är ju faktiskt bara roligt.
Men…helt ohäftigt är det väl ändå inte att på en vecka ta sig från östra Fårö till den längst västerut belägna punkten på Gotland under en vecka.
Enligt kartan så är det 177 kilometer. Då jag sista dagen gick tillbaka åtta kilometer och nästan konsekvent valde snirkliga småvägar utanför den stora landsvägen så tror jag att den faktiska längden nog var strax över 200 kilometer, dvs i stort sett 30 km om dan. Och, något som förvånar mig själv, bortsett från en initial lättare stelhet på morgnarna så hade jag aldrig något som kunde kallas för träningsvärk. (Återigen: ett tramp i en hargrop som vred till mitt vänstra knä har inget som helst med min fysik att göra).
Men skulle jag då vara något fysiskt fenomen? Knappast. Seg och envis möjligtvis. Nja, jag tror helt enkelt att vi till mans klarar av mycket mer än vad vi själva tror, bara vi får vara friska och hela. Tyvärr så finns det ju många som sätter upp gränser för sig själva OCH andra genom att gå omkring och tro att efter trettio så har man gjort sitt vad det gäller fysisk aktivitet.
Och så är det ju inte…eller?
Låt oss gå tillbaka sju månader! Tidigare så har jag beskrivit hur min förra vandring, den i september förra året, mynnade ut i ett avbrutet äventyr pga skoskav och svullna benhinnor. När jag kom hem så förklarade jag vid olika tillfällen för jämnåriga kunder i butiken vad som hänt…och fick varje gång samma reaktion.
Ungefär som följer:
“Ja, jo. Jo, ja just det. Jag förstår. Jo, men vet du…” och så kom det helt plötsligt in ett skevt litet leende i munnen, “…vi är inte tjugo längre förstår du. Vi vill så gärna tro det, men det är inte så.” Som att det skulle vara därför som jag fick skoskav och problem med benhinnorna.
Jaha.
Jaså?
OK, då. Låt trettio stycken otränade tjugoåringar sätta på sig varsin ryggsäck på tjugo kilo och låt dom sen gå trettiofem kilometer, delvis i kuperad skogsterräng UTAN att dricka en droppe vatten eller äta ens en brödsmula på hela dan. Till på köpet med nyinköpta icke ingångna skor. Alltså, precis som min första dag september 2010.
Enligt den besserwisser-expertpanel som dessa herrar bestod av så skulle alltså de här tjugoåringarna ledigt och lätt med ett stort leende på läpparna genomföra den nämnda uppgiften. Helt utan skavsår eller överansträngda leder.
Morsning.
Hur många skulle överhuvudtaget gått hela sträckan? Och de som nu gjorde det, skulle inte dom vara riktigt, riktigt möra dan därpå? Jovisst! Så varför då detta meningslösa mantra: “Vi är inte tjugo längre”?
Nu är det inte för att vara bitter som jag skriver detta, utan för att jag tycker att det är så meningslöst att begränsa sig själv och sin omgivning utifrån någon mall om hur det förmodligen är. Vad då “inte tjugo” längre? Visst, dom flesta elitidrottare är runt tjugofem, men i mångt och mycket så handlar det om andra orsaker än de vi tror, det att det är ovanligt med fyrtioåringar i översta idrottseliten.
Motivation. Vilken människa som har spelat fotboll på klubbnivå i trettio år har samma motivation vid fyrtio som vid arton att spela match och träna sex dagar i veckan? Ytterst få, om ens någon.
Utslitning. Att pressa sin kropp till det yttersta i decennier gör onekligen att den till slut blir utsliten. “Foppa” skulle förmodligen glida in i vilket NHL-lag som helst i dag, men spel på elitnivå i tjugo år i en fysiskt tuff sport har gjort att han inte vill riskera framtida men och av den anledningen har valt att sluta.
Talande är att många som börjar träna på elitnivå vid en relativt hög ålder då och då når till och med världseliten. Ett bra exempel är löperskan Evy Palm som vid fyrtiosju års ålder satte ett svenskt rekord på maraton som stod sig i fjorton år, men flera finns.
Diskuskastaren Al Oerter var periodvis inaktiv mellan olympiaderna men tog ändå guld 1956, -60, -64 och -68. Efter det la han av bara för att göra en sensationell comeback 1980 vid fyrtiofyra års ålder och kom fyra i de amerikanska OS-uttagningarna (de tre främsta kvalificerade sig)! Inte nog med det, vid fyrtiosju års ålder satte han ett personbästa på drygt 69 meter och hade förmodligen som fyrtioåttaåring tagit en plats i 1984 års trupp om han inte inför uttagningstävlingen skadat en hälsena.
Helt klart så sparade Al Oerter på både hårdträningen och på sin kropp under de långa mellanperioderna.
Tänk om någon på åttiotalet gått till Oerter och sagt: “Men gubbe lilla, du är inte tjugo längre!”
Slutsummering: Vi är förmodligen alla starkare än vad vi själva tror att vi är och må oss strunta totalt i vad vår omgivning tycker och tror om vår styrka och uthållighet.
Kör hårt! Snart så kommer det skivrecensioner igen!!!
Upp halv sju i morse. I vilket årtionde gick jag sist upp halv sju på morgonen? Det är väl bara att konstatera att på vissa plan så är man nog lite priviligerad.
Nåja, dusch, påklädning och frukost på vandrarhemmet Björklunda och sen i väg.
Mitt knä kändes precis som det brukar, dvs helt OK. Märkligt ändå, på söndag natt så hade jag så ont så att jag knappt kunde sova, på måndagen så går jag tjugofem kilometer med packning. Ändå så är knät tillbaka där det ska på tisdagen. (Voltaren Liniment. Rekommenderas).
Så i väg med snabba, spänstiga steg för den sista lilla parentesen, dvs Burgsvik-Hoburgen.
Som tidigare ett helt underbart försommarväder. Den arla morgontimmen gjorde att det inte kändes för varmt utan helt enkelt helt OK. Heller ingen vind, snudd på vindstilla.
Upplagt för en perfekt avslutning på en fantastisk vecka!
Ett problem låg dock och gnagde: hur skulle jag komma tillbaka? Bussen från Hoburg börjar gå först sommartid, så det var inte mycket att luta sig mot. Från vandrarhemmet strax norr om Burgsvik till Hoburgen så är det tjugo kilometer, och jag ville väl knappast gå hela vägen tillbaka, nu när jag väl skulle vara framme och allt. I så fall så skulle dagens siffra komma att stanna vid fyrtio?
Så vad göra? Beställa en taxi som skulle hämta mig vid en given tidpunkt?
Av en ren slump så hade jag på Folkeryds Restaurant i Burseryd stött ihop med en gammal bekant från grundskolan, Thomas Zetterling, och dennes hustru. Bland mycket snack om förr i tiden så dök även min vandring upp på tapeten. Jag nämnde bla detta lilla problem men fick rådet att förlita mig på att lifta tillbaka. Dom hade varit vid Hoburgen samma dag och det hade varit mycket bilar på vägen till och från Hoburgsgubben.
OK då. Lifta tillbaka. Dom vet väl vad dom pratar om.
Tämligen snabbt uppe på själva vägen efter Burseryd mot Hoburgen så förstår jag: lifta kan komma att bli väldigt marigt. Knappt en bil var ute och åkte.
Just det, så var det nog! Eftermiddan på annandag påsk, då min klasskompis med sällskap hade varit där, så är det nog lite fler människor och bilar vid Hoburgsgubben än en tisdagförmiddag i april…
Då så, då ringer vi efter en taxi, tänkte jag. Burseryds taxi, nära och bra!
Nähä, det gick inte alls det. Ingen ledig bil före eftermiddan…
Nähä…
Och så ringde då helt plötsligt Manuela och frågade om hon nu skulle ta den där bussen från Fårösund till Visby, enkom för att möta upp mig och äta lunch på en trevlig uteservering i solen.
Jo…det var ju tänkt och planerat så men det började ju se lite kärvt ut…Ju närmare jag kom Hoburgen, desto glesare blev det mellan de redan från början väldigt få bilar som var ute och körde. C:a åtta kilometer före målet så försvann de helt. Ingen bil vare sig åt ena eller andra hållet, ingen taxi tillgänglig och en buss som skulle börja gå om två månader.
Kul.
Att grubbla över detta var ju heller inte så som jag hade tänkt mig de sista triumfatoriska kilometrarna på denna vandring.
Lite synd, för det var, så fort som jag kom ut på vägen längs havet, bedövande vackert. Strålande sol och nästan vindstilla och en milsvidd utsikt över ett nästan helt vågfritt hav.
Men, lite lätt irriterad återigen över tingens gång så lät jag mig inte hänföras så mycket över allt som jag borde ha gjort. Jag var ju dessutom på synligt avstånd till mitt så efterlängtade mål, Hoburgsgubben, vars siluett så klart avtecknade sig mot den övriga klippan.
Nåväl, fram kom jag, om än lite förvånad över att jag var den enda människan på plats. Så vackert, så enastående, så majestätiskt och den enda levande varelsen som befann sig just där, just då, hade inte ro i kroppen för att njuta av det. Vilket oerhört slöseri med skönhet!
Nåväl, en hastig överblick om var den punkt som ligger längst österut befann sig, och ett par hopp från sten till sten tills jag kom dit. (Stenarna ute i vattnet räknades inte, bara den sten som hade kontakt med fastlandet, och det skulle vara just den som stack längst ut från land)!
Ett dopp av vänsterhanden i vattnet medan högerhanden förevigade ögonblicket med en kamera.
Ja. Jag gjorde det. Jag har gått från östra Gotland till västra.
Från Fårö fyr till Hoburgsgubben.
Jag bevisade för alla negativa projicerare att JAG kunde göra det trots att jag fyller femtiosex i höst. Jag ÄR lika stark, om inte starkare än när jag var tjugo. Jag kan gå tre mil om dan med packning dag efter dag utan att ens få träningsvärk (ett stukat knä pga en grop är ju en annan sak…).
Och…just det, inga utropstecken någonstans.
För, nej, tyvärr. Den euforiska glädjen infann sig aldrig.
Om det hade funnits en buss däruppe med avgång en timma senare så kanske…
Om det hade stått en taxi och väntat på mig vid vändplan så hade det kanske kännts bättre…
Om restaurangen varit öppen så jag hade kunnat ta mig en seger-öl, så hade väl saker varit annorlunda…
Kanske, kanske inte. I mycket så var det en faktiskt en stor tomhet som kom över mig.
För…tja, när man väl är på Mount Everests topp, så är det ju bara att gå ner.
Samma här. Vänster höger om marsch, och jag visste ju faktiskt inte ens hur det skulle gå till.
Gick direkt till vägen – den större, inte den längs kusten – för att eventuellt få napp.
Det blev som farbror Melker sa i Saltkråkan när han skulle fiska med sina söner: Denna dagen, inte ett liv…
Såg framför mig att få gå tjugo kilometer tillbaka, i en sol som började stiga markant på himlen, och en drickflaska som varit tom i en halvtimme.
Ding! Ding-ding-ding-dong! Manuela på tråden. Jag avbokade med sorg i rösten lunchen i Visby, men fick henne att ringa till fyra olika taxibolag i trakten för att fråga efter skjuts.
Ingen av dom hade en ledig bil på timmar framöver…
Så kul var det att komma fram till målet…
Nåväl, jag traskade i en dryg timme längs landsvägen i solgasset.EN (1) bil körde förbi mig. Självklart så gjorde den det utan att plocka upp mig.
Jag började till och med att skissa på risken att missa bussen vid två, vilken skulle vara den sista för att hinna med färjan.
Ding! Ding-ding-ding-dong!
Och vem var det nu då? Jo, kvinnan från Burgsviks taxi som hade tyckt så synd om mig så hon uppenbarligen pressat ihop en rast för att komma och hämta mig!
En kvart senare mötte hon upp mig längs vägen…och allt var på plats igen, förutom att jag ändå redan missat den buss som jag först hade tänkt att ta.
Lunch på Folkeryds i Burseryd och en enkel gångpromenad till bussen. Den buss som gick till färjan, och här sitter jag nu.
Farväl Gotland.
Farväl alla getter, baggar, lamm, lammungar, kor, raukar, torp, gods, väderkvarnar och kyrkor. Farväl alla söta brödbakande gotländskor, alla vänliga föreståndare av vandrarhem och alla ni trevliga, härligt avstressade butiksbiträden i de – alldeles för få – matbutiker längs vägen jag gick.
Farväl skogar, åar, kullar, dalar, myrar, snår, sankmark och träsk.
Tillbaka nu till stress, inköp, tjat och prat, prutningar och försök till höjningar av inköpspris.
Tillbaks till presumptiva snattare, till tjuvlarm, tredubbla lås och säkerhetsdörrar.
Tillbaks till trettontimmars-pass som avslutas vid midnatt med salongsberusade kunder som undrar om jag kan ha öppet en kvart till. (Dom kom ju just, så det är väl fair…?).
Tillbaks till telefonsamtal och fulla mailboxar.
Tillbaks till en ändlös rad av fakturor och räkningar att betala.
Tillbaks till…
Nej då, så illa är det inte.
Det här mera min svartsyn på det hela innan jag startar om igen. Det kommer säkert att kännas kanon att ställa sig bakom disken igen.
Se min skämtsamma negativism som ett tecken på att jag haft en väldigt bra semester. Som dom flesta av er vet så är det inte så ofta som jag är borta under åtta dagar (det har hänt två gånger tidigare…) så det är väl för väl att jag ser tillbaka på den veckolånga vandringen med på det stora hela ljusa minnen. Det kanske tom kommer att växa de närmaste dagarna.
Gotland – och allt vad det innebär: jag kommer tillbaka.
Sjätte etappen mellan Hemse och Burgsvik just avklarad. Och det gick faktiskt ganska bra, om än inte med samma elegans som under de inledande fem dagarna.
Ont gjorde det i knät i går kväll när vi gick och la oss. Ont gjorde det under natten också. Låg långa stunder vaken och förbannade min otur. Så nära men ändå inte där. Hur gick det här till, varför skulle det här hända just nu? Så gick tankarna under de vakna nattimmarna
Nånstans på morgonsidan så började kroppen kännas lite bättre. Jag föll i nån slags drömsömn och blev förvånad själv de gånger jag vaknade till över att det mest var roliga, positiva drömmar som jag haft. Kommer självklart inte ihåg ett smack men det kändes som om något helande kommit över mig. Vid väckningen runt åtta så noterade jag att…knäet inte var lika ömt som det hade varit kvällen innan. Kanske jag ändå skulle…?
Jag gick upp, sträckte på mig, duschade och klädde på mig. Tre koppar kaffe och ett par mackor senare så var det avgjort: Här skulle det ut på landsvägen och knallas.
Jag såg till att min ryggsäck innehöll ett totalt minimum av det som jag behövde: min dator, ett par strumpor, ett par kalsingar en apelsin, en lokaflaska, voltarenliniment och den dator som jag skriver det här på.
Från det Habblingbo där vi sovit över fick jag skjuts av Daggan och Marie tillbaka till Hemse, till den plats där jag blivit upplockad eftermiddagen innan.
Runt tio så bar det av…långsamt.
Tempot ökades väl lite lätt allteftersom, men snabbt kom det aldrig att bli och för första gången så kom det att bli ordentliga pauser under promenadens gång.
Visst, knät är inte bra, det är helt klart en inflammation, men trots tjugofem kilometer så känns det faktiskt bättre nu än det gjorde i går kväll.
Men…hur kunde det gå så här då? I ena ögonblicket så är allting bättre än på väldigt, väldigt länge, och rätt vad där så är det läge för att gå och hänga sig?
Är det måhända det där klassiska att om man inte förväntar sig något av tillvaron utan tar dagen som den kommer så blir man som lyckligast?
Men det låter väl ändå lite tråkigt? Att brinna för något, må vara vad som helst, och sen bli oerhört besviken när det går åt skogen, men även euforisk när allting klickar känns väl ändå som något att föredra framför en likgiltig, initiativlös inställning till tillvaron.
Ändå, det blev en hel del smolk i glädjebägaren under dagens lopp. Min smått förtvivlade situation under eftermiddagen och kvällen utvecklade sig på ett klassiskt sätt. Jag var oerhört frustrerad och Manuela, som mött upp mig från Fårösund, den surprise jag skrev om i går, tyckte väl inte att det var det som hon korsat Gotland för att möta: en sur, svärande, haltande gubbe. Att vi sen var hembjudna till Manuelas goda vänner Daggan och Marie gjorde i det läget ingenting bättre. Alla var glad och uppsluppna men jag hade just fått se en sju månader gammal dröm gå i kras och ingen verkade bry sig ett smack. Sanningen är väl att dom visst brydde sig, det var bara hart när omöjligt för dom att förstå hur mycket det här betydde för mig.
Så…kvällen slutade inte i något romantiskt möte under den exotiska pilgrimsvandringen utan med nånting som nog närmast kan beskrivas som ett gräl.
Och allt som var så bra bara tjugofyra timmar tidigare…
Och jag som verkligen såg fram emot att få träffa Manuela.
Så…med facit i hand: borde jag egentligen ha brytit vandringen och följt med Manuela tillbaka till Fårösund och där tillbringat två lugna dygn och samtidigt hjälpt hennes mamma att flyttstäda?
Alltså, för Manuelas, vårt förhållandes och för knäets skull.
Eller gjorde jag rätt som trotsade all logik och läkarexpertis för att fortsätta den vandring som jag en gång kallade pilgrimsfärd?
Se det så här: om jag inte hade fortsatt så hade jag troligtvis grämt mig över det under lång tid framöver. Möjligtvis så hade det satt en stor svart stämpel över Gotland för mig. Kanske hade jag aldrig velat återkomma.
Personligen så tyckte jag att det nog inte fanns så mycket att välja på. Det som ska göras måste göras.
Men vad hände med pilgrimsvandringen, vart tog rensningen på allt negativt vägen? Hur mycket trassel och elände som helst, och jag vet inte ens hur det gick till.
(Jag har heller hitills inte nämnt alla de mobilsamtal som jag fått under hela vandringen gällande precis vad som helst. Svårt att koppla bort alllt när man kan bli, och blir, nådd vilken sekund som helst. Kanske jag ska vandra i ett område som inte har mobiltäckning nästa gång?)
I morgon så är det de sista arton kilometrarna kvar till Hoburgsgubben.
Slutsummering kommer!
Uppbrott från Ljugarn runt 11.00. Sov över på första bästa ställe som överhuvudtaget svarade i telefonen.
Det blev Smakrike, ett inte direkt billigt, men för all del väldigt trevligt ställe att övernatta på.
Frukostbuffén var väl värd någon hundring, och TV på rummet gjorde att det helt plötsligt började kännas rent ut sagt ganska så komfortabelt.
Hemse – varifrån kommer alla dessa Gotländska namn? – blir dagens mål. Runt trettio kilometer.
Efter gårdagens trettiofem så känns det ju som något minst sagt överkomligt.
Härligt vandrarväder också. Sol och runt femton grader varmt.
Och så hände då det som bara inte fick hända…
Någonstans så lå det väl i luften, det hade snudd på varit FÖR bra. Inga som helst fysiska problem, trevligt sällskap hela vägen, härligt väder, bra boende, god mat. Framför allt det faktum att jag inte haft några som helst fysiska problem har varit väldigt glädjande.
Och så händer det…jag ska gena genom ett skogsparti…och snubblar i en grop.
Kände direkt att något var fel. Direkt.
Förutom små skrapsår så som ju inte var mycket att orda om så vred jag knät. Ingen stor smärta just då, men jag kände i samma ögonblick att något var fel.
Tänk er in i situationen: en mil från dit jag ska, inga bussar, inga bilar, inga människor överhuvudtaget.
Vad göra? Jo, fortsätta att gå, fast i en helt annan takt än den som jag haft innan.
Tänk att det kan gå så här. Ena sekunden så mår jag bättre än jag gjort på år och dag, nästa så har allt bara ryckts bort.
Väl i Hemse, långt efter när jag borde ha varit där, så träffade jag Manuela (den lilla “surprise” som jag nämnde i går). Hennes goda vänner Daggan och Marie kom och hämtade hos för att köra oss hem till deras hem i Habblingbo. Väl där så åt vi god mat och drack rött vin. Dessert följde.
På papperet trevligt, men knappast för mig. Hela kvällen så var jag inget annat än helt förtvivlad. Sju månaders planering och allt stupar på att jag skulle ta en genväg genom skogen.
Nåja, låt oss inte kasta yxan i sjön än. Det är en dag i morgon också, det kan ju ske ett mirakel tills dess. Knät k-a-n ju läka under natten.
OM jag går i morgon så blir det i sådana fall helt utan packning. Tjugofem kilometer till Bursvik på asfalt…ja inte med en ryggsäck i så fall…
