04.11.11
För den som är nyfiken…
För den som är nyfiken så finns det ett youtube-klipp från vår kommande skiva.
www.youtube.com Slå in “flinck blå” så kommer ni rätt!
Popularity: 30% [?]
04.06.11
Ett tag sen sist, en förklaring på varför samt vad som kan hända om man vänder upp och ner på begreppen.
Popularity: 30% [?]
03.16.11
Svenska LP-skivor #97 Ola & The Janglers “Limelight”
JANGLARNAS TREDJE LP. LIKA BRA SOM DE FÖRSTA TVÅ?
Ola & The Janglers två första LP-skivor är onekligen två riktiga pärlor i svensk pophistoria. Olas sång, kompet, det utmärkta valet av udda covers som perfekt passade gruppen och de egna kompositionerna som genomgående höll en minst lika hög klass som övrigt material; allt detta bidrog till att skapa något smått unikt, plattor som onekligen hade en udda, egen touch, och - framför allt - var väldigt, väldigt bra.
På den tredje skivan, Limelight, bjuder Ola och hans gubbar på en sedvanlig cocktail (förlåt ordvitsen) av rock och pop, men det är uppenbart att det börjar glida över från den traditionella rythm ‘n bluesen till popen, mer och mer. En del nya djärva grepp prövas också. En sitarliknande gitarr dyker upp hux flux, och även på annat håll så experimenteras det mer än tidigare brukligt i pop-Sverige. Beatles sätt att göra LP-skivor hade helt klart börjat smitta av sig i Sveriges popliv. Här är det fråga om ytterst genomarbetade kompositioner av vitt skilda karaktärer låt från låt, och en genomlyssning av skivan så här fyrtiofem år efteråt ger vid handen en grupp sprängfylld med ambitioner och med siktet ställt högt över grantopparna.
Häng med låt för låt!
OLA & THE JANGLERS “LIME LIGHT” Utgiven 1966 på Gazell
Sida 1
1) Light Of Lime
Klassiskt Ola & The Janglers-röj, och i botten en riktigt bra låt.
Kompositörspennan satt, som vanligt i denna epok, i händerna på Claes “Clabbe” af Geierstam.
Märkigt nog inte släppt på singel, skulle nog varit en gjuten hit.
Svängig bas och snyggt samspel mellan gitarr och orgel.
Ola drar loss ordentligt på slutet alldeles innan nertoningen. Fake-applåder avslutar spåret, men jag tror inte att man ville påskina att det var live. Det låter helt enkelt ganska “coolt”.
En kanoninledning på skivan.
2) Mary Come Home
Även här en komposition av Clabbe, men den här gången en låt som i sitt upplägg faktiskt mest minner om engelsk folkmusik. Mycket fint spinett-spel i inledningen.
En inte helt oäven gissning är nog Simon & Garfunkel som inspirationskälla. Framför allt slutet minner väldigt mycket om New York-duons tidigare folkmusik-inspirerade skapelser.
Alla ord till trots - en närmast förbluffande skapelse. Att något svenskt band kunde prestera detta så tidigt som 1966 är rent ut sagt häpnadsväckande.
3) Now I Like Her
Och så då lite av den rythm ‘n blues som gruppen alltid gör så bra.
Även här så kombinerar grabbarna ett garageröj med en riktigt bra komposition. Snyggt klaviaturspel låten igenom, men så är det också en av tre låtar där Clabbe delar låtskrivarpennan med “Jonte” Olsson, gruppens klaviaturspelare.
4) No One Knows What Happens Round The Corner
Tillbaka till det folkmusikinspirerade, och den här gången ett litet smakprov på det orientaliska. En gitarr som låter som en sitar (eller, det kanske rentav är en sitar?) sätter en kraftig prägel på hela låten som är en spännande men samtidigt också väl genomarbetad skapelse.
Alltså, det här är 1966, popmusiken stod även ute i stora världen i sin linda, det är onekligen lustigt att ett gäng “snorungar” från förorten lyckades skapa det här, helt i takt med tiden och väldigt genomgjutet och okonstlat.
Hep Stars hade precis kommit i gång med I Natt Jag Drömde och Shanes hade börjat sjumilakliven mot att bli ett renodlat dansband. Vid den här tiden så var det bara Tages kvar som kunde räknas in som konkurrenter om titeln Sveriges Bästa Popband. Men var finns all “cred”
för det?
Är det månne Clabbes “Rakt Över Disk” och Olas roll i Secret Service som gör att så få idag tar gruppen på allvar?
Clabbe ja…jo det är han som ligger bakom även denna pärla.
5) How Come
Tillbaka till Janglarna som de lät på de två första skivorna, när de var som mest inspirerade av Them och Van Morrison.
En utmärkt låt och ett riktigt bra framförande med en tung bas som driver på låten igenom.
Den andra kompositionen från Geijerstam-Olsson.
6) Poetry In Motion
Johnny Tillotsons gamla hit från 1960 i en klart godkänd version som dock föga skiljer sig från originalet. Lite överraskande så gick den här låten upp till första plats på Tio-i-topp. Inte så att den inte är bra, utan att det rörde sig om en sex år gammal låt.
Hur som helst, i all sin enkelhet och i all sin anakronism en väldigt bra version, med en snyggt dubblerad Ola.
Måhända ändå första sidans om inte svagaste men minst intressanta låt när allt kommer omkring. I alla händelser ett utmärkt avslut på en förbluffande bra första-sida!
Sida 2
1) Alex Is A Man
En av gruppens största hits, och helt välförtjänt. Det här är nämligen en tvättäkta popklassiker som håller lika bra i dag som för fyrtiofem år sen.
Kort, kärnfullt,effektivt framfört och en komposition med smått genialiska ackordsgångar. Tror ni mig inte, så lyssna på sticket så förstår ni att det här inte är en dussinlåt ihopsnickrad på en kafferast. En stor framgång på listorna för bandet, även denna en etta på Tio-i-topp. Skriven, som vanligt, av gruppens store hitmakare; Clabbe!
2) Chained And Bound
Onekligen djärvt att försöka sig på en Otis Redding-cover och helt fel är det inte.
Känns väl inte som janglarnas starka sida, men den här plattan tar ut svängarna ordentligt så på så sätt så är det väl bara helt logiskt.
Långt från skivans höjdpunkt men ett klart godkänt försök.
3) Our Love
Lite mer tillbaka till slammer och röj, något som grabbarna i den här gruppen alltid gör med den äran.
Läckert orgelsolo och en tungt pumpande bas, men ändå inte någon av plattans trumfkort.
4) Bird’s-Eye View Of You
En av gruppens bättre låtar överhuvudtaget. En Tio-i-topp hit även denna, trea som bäst.
Men…kom inte Birds-Eye View Of You att bli något av modell för den senare hiten Juliet? Delar av båda låtarna påminner mycket om varandra. Självklart så är det helt OK för en kompositör att låna av sig själv, men det är sällan det blir så uppenbart som här.
Som det nu än är så är både Bird’s-Eye och Juliet utmärkta exempel på svensk sextiotals-pop när den är som bäst.
5) Heart
Plattans mest anonyma låt. Det enda spåret som inte känns helt genomarbetat.
Den tredje låten skriven av Clabbe och Jonte.
6) We’ve Got A Groovy Thing Going
Låter som en tveksam idé, men Ola & Co gör en tung, riktigt bra version av en av Simon & Garfunkels mer obskyra låtar.
Jag minns att det var den låt jag tyckte minst om på S&Gs LP Sounds Of Sience, kunde bara inte fatta poängen med den.
Här faller brickorna faktiskt, märkligt nog, mera på sina platser. Öset är nästan sanslöst i inledningen. Känns nästan lite störande när Olas sång kommer in, dom klarade sig alldeles utmärkt utan honom. Lika snabbt som den kom in så försvinner Olas röst och bandet drar ånyo loss å det vildaste, men alltihopa tonas tyvärr ut alltför tidigt. Lite Booker T & The MGs över det hela faktiskt.
Jo, visst är det här en riktigt bra skiva, definitivt på nivå med de två första.
Något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, gjorde dock att jag inte fick samma lyriska eufori de första gångerna som jag lyssnade på Limelight som jag direkt fick av Surprise Surprise och Patterns, gängets två första album. Skivan kom dock att stadigt växa lyssning för lyssning. Det brokiga utbudet av stilar gör att det tar sin tid för örat att ta in allt. När man väl gjort det så har man å andra sidan hittat hem till en alldeles lysande svensk pop-LP.
Som sagt, något som är imponerande på är hur mångsidiga killarna var på den här tiden. Garage-röj, popballader, poplåtar, soul, folkmusikinspirerat och covers från tidigt sextiotal, och allt låter precis lika övertygande.
Clabbe ger jag med all rätt konstant stort beröm för sitt stora kompositörskunnande. Det ska han ha, men han är inte ensam i gruppen. “Jonte” på diverse olika klaviaturer är starkt bidragande till bandets helhetssound. Ett flertal låtar är mer eller mindre uppbyggda kring dennes spel. Synd att denne gode hantverkare la av med musiken alldeles för tidigt.
Arrangemangen är genomgående fint genomarbetade, men produktionen har då och då en del i övrigt att önska. Olas röst är helt identiskt mixad skivan igenom. Vid lyssning i hörlurar så blir det faktiskt lite tjatigt eftert ett tag. Men…det här är pop-Sverige 1966, förmodligen så gjordes alla sångpålägg på en eftermiddag i ett enda svep. Det skulle kanske också ha varit lite uppfriskande med en annan sångsolist på åtminstone en eller två av låtarna, så som framför allt Tages men även Shanes, Mascots, Hounds m. fl. av gruppens konkurrenter gjorde för att få lite variation.
Ingen skugga över Olas insats, han var väl något av Sveriges Mick Jagger vid den här tiden, och i Stones så sjöng ju inte Bill Wyman eller Brian Jones speciellt ofta…
Hur som helst, det här är en bitvis förbålt bra skiva som utan problem “spöar skiten” ur det mesta av övriga band från samma epok. Jämfört med Lee Kings eller Faboulus Four vars skivor recenserades här för ett litet tag sen så framstår det här som något taget från ett annnat universum, åtminstone på sida 1.
Slutomdömet dras ner av ett par lite svagare kort på sida 2. Hade den andra sidan varit lika stark som den första så hade blott det högsta betyget varit aktuellt.
Slutbetyg: En mycket stark FYRA!!!
Popularity: 35% [?]
03.07.11
Svenska LP-skivor #96 The Spotnicks “In Tokyo”
EN I RADEN AV GÖTEBORGSGRABBARNAS “VYKORTS-PLATTOR”
“Vykortspattor”, det är min egen benämning på svenska Spotnicks skivor i början på deras karriär, de skivor som genomgående hette något i stil med: “Spotnicks In London”, “…In Paris”, “…In Spain” osv. Det sjunde vykortet kom 1966 från Tokyo och det är det som vi ska titta lite närmare på här.
Till att börja med, låt er inte luras av titeln, skivan är inte, som man kan tro, inspelad i Tokyo. Ingen av de andra vykorten var heller inspelade “på plats”, (om man möjligtvis då undantar “…At Home In Gothenburg”). Titeln “…In Tokyo” kommer sig helt enkelt av intentionen att ge ut en skiva med några samtida japanska kompositioner, uppblandat med ett par egna alster som gick i något som man förmodade var av en österländsk touch. Med på skivan finns även två låtar, Drum Diddley och Husky, där nye trummisen Jimmie Nicol har huvudrollen. Dessa två hade alldeles innan getts ut på singel under namnet Spotnicks introducing Jimmie Nicol.
Jimmie Nicol, ja. Den “gamle” Beatles-trummisen. Visserligen bara för en dryg vecka sensommaren -64, när Ringo opererade bort sina halsmandlar. Men ändå, har man en gång spelat live med Beatles så har man.
Ett år senare blev Nicols värvad av göteborgarna i Spotnicks, och en sak är klar; var inte gänget tajt och tätt innan så var man det då i alla fall.
Det ger den här skivan åtskilligt med bevis för.
Då, som jag tidigare nämnt, Spotnicks genom åren mer eller mindre har varit som en främlingslegion så är det på sin plats att lista uppställningen på “In Tokyo”.
Bo Winberg Gitarr
Bo Starander Gitarr
Björn Thelin Bas
Peter Winsnes Klaviatur
Jimmie Nicol Trummor
Låt oss ta en titt på plattan, som vanligt låt för låt.
THE SPOTNICKS “THE SPOTNICKS IN TOKYO” Utgiven 1966 på Swedisc
1) Autumn In Japan
En låt av pennan Gusten-Winberg. Vemodigt, mellankoliskt men elegant och stilfullt framfört. En klart godkänd inedning på skivan.
2) Memory Of Summer
Än mer av det vemodiga. En Suzuki står uppsatt som kompositör, så det är förmodligen en på sin tid känd japansk låt.
Väldigt fint och elegant framfört hur som helst.
3) Look Up To The Evening Star
En titt på kompositörsparet (Izumi - Ei) ger vid handen att det även här rör sig om en japansk låt. Här som där helt okänd för mig.
Långsam, vacker och med fina harmonier i sig.
4) Drum Diddley
En av tre riktiga upptempo-låtar på plattan, en cover på Joe Loss singel från 1964.
Som titeln utlovar så finns det en hel del trummor med här. Jimmie Nicol visar här också vilken fantastisk trummis han en gång i tiden var, men även som helhet så är det ett lysande nummer, kanske också en välkommen paus från det mellankoliska.
5) The Old Love Letters
Kort paus, snabbt tillbaka till vemod och melankoli.
Här får man dock närmast känslan av fransk Film Noir, där det här stycket skulle passa som hand i handske, mer än något orientaliskt.
6) Piercing The Unknown
Återigen en komposition av Gusten-Winberg
Och så skivans andra upp-tempo. Ehuru omisskänligt Spotnicks så tänker man väl både Shadows och Ventures om det här. Väldigt välspelat och med ett sanslöst tryck i kompet.
En av skivans definitiva höjdpunkter.
7) Playboy’s Bunny Hop
Tja, låter en hel del som jenka från Finland, som ju faktiskt just hade börjat dyka upp.
Inte helt fel, om ej något toppnummer.
Sida - B
1) Crying In The Storm
En låt som ett år tidigare varit en hit i Japan med en engelskfödd sångerska - Emy Jackson, som dock var uppväxt och bodde i Japan.
Galopperande puk-trummor i bakgrunden och renodlad “västern-gitarr” i melodin.
Snyggt och mycket effektfullt, kan vara plattans främsta låt.
Kunde ha platsat i vilken Clintan-film som helst.
2) From Russia With Love
Ledmotivet till den andra Bond-filmen.
Enkelt men onekligen stilrent och även här fyllt till bredden av vemod.
Och…banne mig, inte är det kimonos dom bär på skivomslaget grabbarna i Spotnicks. Det är ju en renodlad James Bond-utstyrsel!
3) Happy Silence
Återigen vemodsmättat. Snyggt komp och en melodi stiligt framförd av Bosse.
Samma låt - fast med sång - hörde och såg jag i TV-programmet om Spotnicks från 1983, fast den gången med sång från Peter Winsnes…på japanska! En studioversion av detta sångnummer finns också, men ej med på denna LP.
Och…är det inte en liten improvisation från Bosses gitarr vi hör precis vid nedtoningen…?
4) Ode To Dawn
Aningen, men bara aningen muntrare toner. Kompositörsparet Izumi-Iwatani hade totat ihop denna kanske ett av de mer anonyma verken. Lustigt nog så låter det de sista tio sekunderna plötsligt Last Date om det hela. Ett medvetet stildrag?
5) The Lonesome Port
Och så tillbaka i fullt vemod. Var det så man tänkte sig att den japanska marknaden såg ut? Vemodiga melodier i halvtempo?
Missförstå mig nu inte, det här är verkligen snyggt och mycket behagligt att lyssna på, jag blir bara lite förundrad över det minst sagt genomgående genuina vemodet över en stor del av låtarna.
Det är så o-Spotnickskt bara.
6) Husky
En låt mest som en ursäkt för ett långt och ett rent ut sagt fenomenalt trumsolo av Jimmie Nicol.
Men vilken ursäkt sen; för det här är riktigt bra!
Efter att ha hört det här, och för den delen övrigt trumspel skivan igenom, så är det lätt att konstatera: Ringo Starr fick jobba ordentligt för att övertyga sina spelpolare John, Paul och George om att de trots allt valde rätt när de plockade Ringo som ersättare för Pete Best.
För Jimmie Nicol var vid den här tiden en trummis av yppersta klass. Riktigt synd att att han så abrupt avbröt sin musikerkarriär ungefär ett halvår efter denna skivas utgivande.
För övrigt…undrar om inte gubbarna i Zeppelin hört det här, för upplägget är väldigt likt deras Moby Dick från Zeppelin 2. Båda låtarna avslutar dessutom respektive skiva.
Bitvis en riktigt välspelad och fint framförd skiva med ett klart drivet svenskt popband.
Ja, musikaliskt så fanns det väl vid den här tiden inget gäng som skulle ha kunnat mäta sig med giganterna från Göteborg. Bredden på kunnandet i musikutövandet är minst sagt imponerade.
Det känns onekligen, så här fyrtiofem år efteråt, lite märkligt att gruppen som vid den här tiden visade upp ett kunnande och ett register som var av högsta internationella klass i stort sett var helt nertystad hemma i Sverige.
När Ola & The Janglers 1969 tog sig in i de nedre regionerna på amerikas Hot 100 med Let’s Dance så var det väldigt uppmärksammat i pop-Sverige, men Spotnicks makalösa framgångar i stora delar av världen under en räcka av år passerade bara förbi på ett märkligt sätt.
Varför då?
Tja, det finns väl bara en förklaring: medlemmarna var vid den tidpunkten närmare trettio än tjugo, och inte ens den tvålfagre Peter Winsnes kvalade väl egentligen in som potentiell popidol. Möjligen som svärmorsdröm, men popidol i klass med Svenne H., Tommy B. eller Ola H.? Knappast, och då gick det som det gick.
Och visst är det väl bedrövligt och inget annat än bedrövligt.
Två år innan denna skiva släpptes, sommaren -64, så hade Spotnicks sin sista låt med på Tio-I-Topp. Därefter intet.
Alltså, här hade vi i mitten på sextiotalet, mitt bland alla de trevande och försiktiga första stapplande stegen hos sveriges popband ett gäng som spelade skjortan av de flesta på den internationella scenen, som hamnade på hit-listor lite varstans, som turnerade världen över och som producerade platta efter platta med högkvalitativ pop, och som fick i stort sett noll uppmärksamhet på hemmaplan…Och varför då? För att dom varken var modsklippta eller gulliga.
Ja någon annan förklaring kan jag inte hitta.
Men sorgligt är det likväl, för visst är den här skivan riktigt bra! En del Spotnicks-fans kanske hävdar att ingen av gruppens mer kända alster finns representerad på skivan. Helt rätt, men det är ändå en skiva som, något som är tämligen unikt för att vara Spotnicks, faktiskt är befriad från de där annars obligatoriska bottennappen. En orsak till det kan faktiskt vara så enkel som att som att det här är en helt instrumental skiva, dvs utan sångnummer…
Nja, hur man än ser på det, det här är en riktigt, riktigt bra skiva av The Spotnicks, en grupp som vid den här tiden var etablerad i världseliten och för var skiva som gick bara befäste sin position.
Den invändning man med all rätt kan ha är att mycket av det som sputnickarna framförde kan kännas som att det är mest på lek. En form av underhållningsmusik helt befriad från allt vad pretentioner heter annat än det rent musikaliska. Killarna har i vanlig ordning gått in i studion för att ha lite roligt.
Men varför inte? Resultatet är ju likväl förbålt bra. Och hur surmulet intryck än Bosse Winberg kan ge utanför scenen, få människor har spridit så mycket glädje till så många som han har gjort under ganska precis ett halvt sekel.
På grund av sin jämnhet så blir det faktiskt ett för Spotnicks ovanligt högt slutbetyg. Frånvaron av det där obligatoriska drivankaret, som i en del fall är både två och tre, gör att flaggan går högt denna gång, om än ej i högsta topp.
Slutbetyg: En FYRA
Popularity: 40% [?]
02.27.11
Svenska LP-skivor #95 The Lee Kings “Stop The Music” + 3 Guest Tracks By The Sunspots
LEE KINGS BJUDER IN ETT OKÄNT UPPSTICKARGÄNG FÖR ETT GÄSTSPEL PÅ SIN DEBUT-LP, OCH VISAR UPP SIG SJÄLVA SOM ETT BAND SOM KANSKE INTE VAR SÅ BRA ÄNDÅ…
Det finns ett stort antal sätt för artister att gå till historien på. Ett av dom är att göra något som man inte får göra, bli ertappad och därpå bestraffad, ta sitt straff och sen förhoppningsvis få allmänhetens förlåtelse. I de flesta sådana fall så kan man nästan vara säker på att sedermera aldrig någonsin bli bortglömd.
Lenne & The Lee Kings gick in i evigheten just genom ett sådant händeseförlopp.
Många av er känner till historien: Någon gång runt 1964 så började svenska popband helt medvetet plugga sina låtar på Tio-i-topp.
I den epoken, varje lördageftermiddag mellan klockan tre och fyra, befann sig två oika jurygrupper bestående av svenska lokala ungdomar i två svenska städer för att i direktsändning rösta fram sina favoriter. Dessa städer var alltid Stockholm plus en annan svensk stad. Den andra kunde vara Västerås, Malmö, Sundsvall eller någon annan större eller mindre stad i vårt land.
Då av förklarliga skäl stad nummer två var utvald en tid i förväg så såg en del artister till att, så där “av en slump” ha en spelning i just den andra stade, just den veckan, kvällen innan omröstningen då en av deras låtar skulle testas på Tio-i-topp.
Shanes gick hösten -64 med Let Me Show You Who I Am direkt in på första plats på. Händelsevis så hade gruppen spelat i Kiruna (!) kvällen innan och kört nämnda låt c:a tio gånger och fick följdaktligen 98% av rösterna därifrån…Veckan därpå sjönk man ner till en tionde plats, räddades från att åka ut med en poäng, och var aldrig nära en topplacering igen innan den åkte ut från listan.
Det här upprepades ett antal gånger av olika band under de närmaste åren tills Sveriges Radio fick nog och slog näven i bordet. Efter att Lee Kings gjort om samma bravad - röstkupp kom att bli det etablerade uttrycket - med sin Stop The Music, som gick från nionde plats till första från en vecka till en annan, så ville SR statuera exempel, följdaktligen så annulerades den veckans lista och man körde om den veckan därpå.
Ett logiskt förfarande hade kanske varit att helt enkelt diska Stop The Music, men det gjorde man inte. Veckan därpå, när man så att säga började från scratch så blev låten ändå femma och höll sig kvar åtskilliga veckor till. Jodå, nog fick både Stop The Music och gruppen publicitet allt…
Och än i dag, fyrtiofem år senare, så minns många av “de som var med” Lee Kings som “dom där som kuppade till sig en Tio-i-topp-etta, men som blev diskade” och Stop The Music som “låten som fuskades upp till förstaplats”.
Bakom allt detta fanns det även ett band, Lee Kings aka Lenne And The Lee Kings. Ett rutinerat gäng med ett par namnkunniga killar i truppen. Lenne Broberg som senare kom att kliva in i den svenska folksjälen med Mälarö Kyrka, Mike Watson som på åttiotalet blev Little Mike med sin rock- och soulshow och “Bengan Dahlén, som efter Lee Kings bl.a. dök upp i Fläsket Brinner.
Duktigt folk med andra ord, något som märks…här och där åtminstone. Mer om det senare.
Det lustiga med den här skivan är att den är en arkaisk variant på det som i dag går under namnet “splitskiva”, dvs man delar en platta med ett annat band. Oftast så rör det sig i dag om en singel där följdaktligen de två banden har en låt var.
Här rör det sig dock om en LP där en akt har sju låtar med och den andra tre.
Alltså: etablerade Lee Kings gav ut en LP där helt okända Stockholms-bandet The Sunspots har med tre låtar.
Hört talas om The Sunspots?
Var inte ledsna om ni inte har gjort det, för ni är inte ensamma.
Varför och hur det här med denna split-LP kom sig har jag ingen aning om. Måhända det var en nyck från skivbolaget, typ “vi ger ut en fullängdare med er om ni samtidigt pushar för vårat ny-signade gäng Sunspots!” Kanske tänkte man sig att det här skulle bli starten på ett helt nytt sätt att ge ut LP-skivor på: Ett etablerat gäng och ett okänt som behövde uppmärksammas.
Hur som helst, tack vare denna idé så har vi här lite läsning om ett alltför kortlivat och sorgligt bortglömt svenskt popband som gav ut blott två singlar varav tre låtar från dessa hamnade på denna skiva.
Jag tycker att dom visar prov på ett gäng med stor musikalitet och en gedigen skaparvilja. En riktig frisk fläkt faktiskt.
Läs här under för mer ingående granskning, låt för låt!
THE LEE KINGS “STOP THE MUSIC” Utgiven 1966 på Grand Prix
1) Stop The Music
Tja, som låt så där rakt upp och ner så är det väl kanske inte nånting som skulle ha gått till historien om det inte varit för det där med den där röstkuppen.
Hur som helst, jag gillade Stop The Music då och gör det än i dag, men ändå väl medveten om att det inte är något mästerverk.
Men, på något sätt så är väl det här något av det som Cadillac är för Hep Stars, dvs mer ett trademark som man inte analyserar utan bara konstaterar att det finns där.
Stop The Music ÄR på något sätt Lee Kings. En bra svensk poplåt, om än långt från den bästa.
För övrigt,v ad jag vet så toppade ett danskt band, The Hitmakers, den danska topplistan 1965 med Stop The Music. Huruvida detta är originalet om det är tvärtom eller om originalet helt enkelt spelades in av någon okänd akt tidgare vet jag inte. Det får bli osagt än så länge. Båda grupperna turnerade flitigt i Finland i mitten på sextiotalet och man kan förmoda att svenskarna stötte på danskarna vid mer än en gemensam popgala och på så sätt influerade varandra.
2) It’s Rainin’
Bra val av cover! Den enda artist jag annars har hört It’s Rainin’ med är Irma Thomas. Det till trots så är det här låtmaterial av högsta rang. Det är ju givetvis en svåruppnåelig uppgift att mäta sig med den donnan, men helt oävet är inte det här. Ett av Lee Kings bästa bidrag till skivan.
(Irma Thomas, ja. Har ni hört hennes original på låten Time Is On My Side som Stones plockade upp? En riktig rökare!)
3) Sticks And Stones
En hit från 1960 med Ray Charles, faktiskt en av dennes allra första hits.
En klart godkänd version här av killarna med bra insats över hela fältet. Trummor och - framför allt - gitarr tillåts briljera på ett som dom tyvärr knappt alls på resten av skivan får göra.
Så här långt hade killarna gjort bra ifrån sig. Det slutade dom med här dock. Härifrån så går det bara neråt…
4 Que Sera Sera
Uppenbarligen ett försök till att kopiera PJ Probys version av Doris Days gamla slagdänga.
Låt mig uttrycka det så här: Om PJ hade hört det här eländet så skulle han ha bosatt sig i Sverige nån gång runt -66, fast förvissad om att det i Sverige inte skulle finnas ens en antydan till konkurrens från andra artister.
Helt vedervärdigt.
Finns kanske något positivt att säga för den som inte har hört förebilden, men har man det så blir domen skoningslös. Kan vara det sämsta jag hört från svenskt sextital i den här genren.
5) Like A Rolling Stone
Jo ni läser rätt. Det ÄR en cover på Bob Dylans Like A Rolling Stone. Minst sagt ett udda val som man svårligen kan tänka sig ska funka.
Det är inte speciellt lyckat heller, även om det är ett lyft från låten innan, och nog ändå bättre än vad som står att läsa på innerkonvolutet till en väl spridd svensk samlings-LP (”åtalbart”). Kruxet är att de här grabbarna spelat in en av pop/rockhistoriens bästa låtar, och resultatet kan bara bli ett. Till deras försvar kan sägas att dom åtminstone försökte.
Men varför dessa svåra covers på klassiska låtar som inte ens är i närheten av originalens kvalitet?
Inte helt oävet, långt ifrån bra, men framför allt helt meningslöst.
Sida 2
1) L.O.D.
Låter mest som något från Frälsningsarmens repertoar, och jag menar verkligen vad jag skriver.
Lättviktigt och inte bra ur något perspektiv alls. Trots det blev det en listetta på Tio-i-topp!
Bedrövligt sätt att följa upp Stop The Music på.
2) Always And Ever
Skramligt och larmigt, men inte på något speciellt bra sätt. Dålig balans mellan sång och instrument gör att den förmodade tilltänkta garage-feelingen aldrig uppstår. Sticket som bryter av var nog tänkt att ge lite spänst till kompositionen, men känns bara krystat
Rent utsagt dålig sång, och ett munspel som av en händelse är ett munspel i fel tonart, något som trakteraren inte verkar bekymras ett jota av.
THE SUNSPOTS
3) To Feel And To Hold
Och helt pötsligt så låter det remarkabelt bättre!
Trots en lätt svajig sång så är det här flera resor mer kreativt och spännande än något annat tidigare på skivan!
På ett märkligt sätt så låter det som något flera år före sin tid. The Band eller Beach Boys från början på 70-talet.
Klart märkligt.
Det här är opolerat, lite hafsigt producerat och uppenbarligen inte helt genomarbetat, men det fullkomligt sprutar talang om alltihopa!
En låt som helt klart är en fröjd att lyssna på.
4) Romance
Och ytterligare en liten pärla från Sunspots!
Återigen en del att önska vad gäller sången, men en i allra högsta grad intressant skapelse.
Det jag tänker främst på här är hur spännande arren är, vilka djärva harmonier killarna ger sig in i och hur väl de ändå lyckas.
Samma sak här som på låten innan, det är inte finslipat eller välproducerat vilket nästan är ett måste för den här typen av musik,
men det är musik som direkt fångar lyssnaren.
Det låter även här betydligt mer sjuttiotal än -66.
Det närmaste jag kan komma i likhet är faktiskt hur Brian Wilsons skivor låtit de sista tio åren!
5) She Said That She Loves Me
Rockigare än de två föregående, till viss del påminnandes om Brian Poole’s Do You Love Me, men med en viss Johnny Rivers-touch på arret.
Betydligt mer rudimentärt än To Feel And To Hold och Romance men med en urläcker kör i slutet på sticken.
För att i några få ord summera upp det här så…jo, Sunspots låter bättre, mer energitäta, mer sugna, mer kreativa, ja hungrigare helt enkelt än Lee Kings.
Intressanta låtar, fantasifulla arrangemang, även om det på det vokala svajar lite grann både här och där, gör att det faktiskt känns riktigt bra att luta sig tillbaka och lyssna på Sunspots tre bidrag. Lee Kings sju, även om två av dessa samma år hade toppat Tio-i-topp, känns överlag avsevärt mer avslagna och på någon slags auto-pilot.
Nu är det dock lätt att tänka tanken att om man hade vänt på steken och låtit Sunspots komma med sju låtar och Lee Kings fått komma med tre så hade man kanske tyckt att killarna i Sunspots inte riktigt höll hela vägen och att Lee Kings med sina tre, exempelvis Stop The Music, It’s Rainin’ och Sticks And Stones lät betydligt tätare och tajtare än det andra gänget. Vem vet?
Bara en tankelek, för nu är det som det är: Lee Kings är väldigt ojämna, men låter som bäst bara hyfsat bra, medans Sunspots ger ett spännande intryck och med en uttalad vilja att gå vidare för att tänja på de gränser som fanns.
Riktigt synd att det här är det enda som finns i LP-väg med gruppen. Ja, tragiskt nog så finns det ju bara en singelbaksida kvar att lyssna på för den som vill höra mer. Här fanns talang och skaparkraft för att ha kunnat uträtta större saker. Tre veckor i Sveriges bästa studio och “Henkan” Henriksson som producent så hade kanske Sveriges popkarta sett annorlunda ut…
Nu ska jag inte vara helt orättvis. Lee Kings tre första låtar på plattan är ju faktiskt helt OK. Bra låtval och sjyssta framföranden. Det är därefter som det spricker å det grövsta. En tanke är att det övriga spelades in med en dags varsel (”Vi ska ge ut en LP med er, inte en EP! I morgon kväll får ni spela in tre nya låtar! Verkställ!”). För så taffligt som det låter om ett par av gruppens bidrag är bara inte försvarbart.
Det måste finnas en bakomliggande orsak till att Sticks And Stones följs upp av Que Sera Sera.
Slutbetyg: Lee Kings en tvåa och Sunspots en fyra.
Ett snitt alltså på en TREA!!!
Popularity: 40% [?]
02.15.11
Svenska LP-skivor #94 Spotnicks “Back In The Race”
En del LP-skivor har onekligen lite märkliga titlar. Spotnicks platta Back In The Race är en av dom. “Jaha, och varför då då” kanske ni undrar?
Jo, det här är inte, som man skulle kunna tro, fråga om en comeback-skiva, utan den femtonde och sista skivan innan gruppen, om än för en kort tid, gick i graven. Skivan Something Like Country, som kom ett år senare, efter grabbarnas paus, skulle ju förstås ha hetat Back In The Race, men självklart så är det alltid lättare att se saker i ett perspektiv. Namnet på LPn är alltså bara lika med namnet på en av skivans tolv låtar, ingenting annat. Efter detta så la sputnickarna sina gitarrer på hyllan…men bara för en kort tid. Efter det så har det gått fyra nya decennier, så allt tyder på att det var en rättsatsning att köra vidare.
Nåväl, skivan som ska avhandlas den här gången är alltså den sista skivan innan uppehållet, skiva nummer femton i ordningen.
Hur låter då Göteborgs stolthets skiva nummer femton?
Läs vidare under och bli klokare!
THE SPOTNICKS “BACK IN THE RACE” Utgiven 1970 på Polydor
Sida A
1) Wildwood Flower
Kalasstart på skivan! Klassisk Spotnickslåt med ett likaledes klassiskt Spotnickssound.
Tänk om det hade kunnat fortsätta så här plattan igenom.
2) Back In The Race
“Endast det bästa är gott nog åt Sparre!” tycker jag mig höra i inledningen i en a cappella-kör. Internt skämt, Sparre är ett av de största Spotnicks-fansen, kanske det allra största, och inledningen är en hyllning till denne. Om det hade stannat vid det här tramset på skivan så hade det varit OK, nu gjorde det inte det, tyvärr. Mer om det senare.
Back In The Race är en cover på Glen Campbells original från 1967, en helt OK sådan, om än inte det mest spännande valet av låt att spela in.
3) Pussy Wiggle Stomp
Instrumental i 7/4-dels takt. Det mest kända spåret från trumpetaren och bandledaren Don Ellis skiva Autumn från 1968.
Spotnicks version är väl mer rolig än direkt bra, men det räcker ju ganska långt att man uppenbart hade kul när man spelade in det här.
4) Everybody’s Talkin’
En cover, på Harry Nilssons låt från filmen Midnight Cowboy.
Lustigt nog så har grabbarna pusslat om låten i mitten jämfört med originalet, men låten innehåller ändå lika många takter som Nilssons version.
Bob Lander är en bra sångare, men kanske inte riktigt av samma kaliber som Harry Nilsson, och Spotnicks arr känns överlag lite mer easy-listening än originalet, så…tyvärr blir det nog tummen ner.
För övrigt…visste ni om att det INTE är Harry Nilsson själv som skrivit denna klassiker? Det är den numera bortgångne aldrig speciellt kände kompositören Fred Neil som har totat ihop Everybody’s Talkin’.
5) Lodi
Instrumental version på Creedence klassiker.
Tja…välspelad men inte mer än så. Känns lite trist och poänglöst.
6) Gone Gone Gone
Cover på en av Everly Bros. allra sista hit från år 1965.
Allt inleds med en märkligt tramsig högläsning från ett antal medlemmar i gruppen av texten till själva låten. Mot slutet, runt vers tre, så går det stegvis över i a capella-sång - improviserad som det verkar.
Bedrövligt och inte ens roligt första gången. Man undrar bara vad det är för grottmänniskor som mumlar för sig själva. Studentikost/firmafest. Hur kunde kapten Winberg släppa igenom det här?
I den fenomenala boken om Spotnicks, som kom ut för ett par år sedan, så finns det ett tidningsurklipp där just det här med tramset före vissa låtar debatteras. Intressant att läsa, men jag kan för mitt liv inte förstå hur perfektionisten Winberg kunde tycka att det här var värt att inte bara ha med utan även att ta strid för.
Nästan tragikomiskt att låten när den väl startar, efter nästan två minuter, är riktigt bra. Svag sång men ett kanonkomp i bästa Creedence- eller Lonnie Mack-anda.
En lustig poäng är att Robert Plant och Allison Krauss 2007 gjorde en cover på Gone Gone Gone på deras album Raisnin’ Sand…Tror inte att det var Spotnicks version som dom hade hört innan dom spikade det valet.
Sida B
1) Te Dans Me’ Karlstatösera
Kanonversion av Sven-Ingvars hit från -63. Allt i gammal god Spotnicks-anda, bortsett från det vokala partiet i mitten där allt helt plötsligt gått över i moll och där kören närmast låter som Don-kosackerna!
Stilbrott? Helgerån? Kanske det, men det låter som om killarna haft rolig timme i studion, och ohjälpligen så smittar deras humör av sig.
Onekligen lustigt att vilken låt Bosse än tar sig an så låter det Spotnicks om det. Det här skulle aldrig ha kunnat vara Shadows, Ventures eller något annat gitarrgäng från den epoken. Det står bara skrivet i pannan här: The Spotnicks med Bosse Winberg!
Även här så förekommer det lite trams i inledningen, den här gången i form av en fejkad radio-jingle, men i det här fallet så funkar det faktiskt.
2) Putti Putti
Jay Epae hamnade för evigt i en hel generations minne med EN säger en låt, nämligen just den här låten Putti Putti. Må vara för att både titel och artistnamn sticker ut, må vara att det är en låt som direkt sätter sig i huvudet på lyssnaren, alla som var med kommer ihåg Putti Putti.
Här - återigen - en lekfull version på denna som dock inte tillför speciellt mycket mer än så…
Onekligen snyggt dobro-spel på slutet dock. Om det är Bosse så har han onekligen många strängar (!) på sin lyra.
3) Diamonds
Betydligt bättre här! Kan nog vara plattans starkaste kort.
En cover på Jet Harris och Tony Mehaans monsterhit från 1963.
Originalet spelades av Harris på en sex-strängad bas. Så icke Bosse Winberg som kör på sitt vanliga sätt vilket, som alltid, ger det hela en omisskännelig Spotnicks-touch.
Väldigt bra det här, skulle passat perfekt i en Western, eller varför inte i en Tarantinofilm.
4) Muddy Mississippi Line
En Bobby Goldsboro-hit från samma år.
Kanske inte det mest givna valet av en cover, men inte helt fel heller.
Hyfsad version om än inte av det mer sensationella slaget.
Som helhet ändå en av skivans ljummare låtar.
5) Soulful Strut
Onekligen brokigt val av covers…Här Young-Holts instrumentala jazz/easy listening-hit från 1968.
Spotnicks version är av förklarliga skäl betydligt simplare och mindre påkostad, något som inte hindrar spåret från att vara ett minst sagt trevligt stycke musik. En klar Booker T and The MGees-feeling över produktionen, och dom gör det riktigt bra!
6) For What It’s Worth
Och se där; en Buffalo Springfield-cover!
Helt OK, till och med förvånande bra, om än med den lilla haken att den inte riktigt når upp till originalet. Jag säger ändå tummen upp för ett djärvt val och ett klart godkänt genomförande.
Som helhet en lite avslagen skiva för att vara från Spotnicks. Spotnicks är ändå Spotnicks, och jämfört med det mesta samtida i Sverige så är spelandet, det naturliga flytet och fantasirikedomen på en imponerande nivå. Det som å den andra sidan sänker helheten är, framför allt, det infantila tramsandet men även en lite loj attityd till det hela, som om att man inte riktigt tar det hela på fullt allvar.
OK, det är ju tämligen uppenbart när det gäller en del spår på skivan, men även överlag så känns det som om det fanns mer att ge hela tiden, men att man nöjde sig med det som var. Sådär, typ med en klackspark. Och varför göra så mot sig själv och sina fans över hela vår jord när man får förmånen att ge ut sin femtonde LP på mindre än tio år?
Nu är det ju alltså inte dåligt någonstans alls, bara en smula avslaget här och där, och dessutom med ett par låtval som väl tål att diskuteras, ex. Putti Putti och Muddy Mississippi Line.
Överlag så visar ändå grabbarna upp en imponerande bredd med alla de stilar som finns representerade på plattan. Alla typer av genrar tycks kännas ganska så hemtama för de vid den här tiden tämligen rutinerade herrarna.
Framförallt kompet är mycket imponerande plattan igenom, och färske medlemmen Göran Samuelsson på orgel visar sig vara ett riktigt ess.
Då Spotnicks vid den här tiden bytte medlemmar som andra byter underkläder så kan det ju vara på sin plats att komma en fullständig lista på medverkande musiker på just den här skivan.
Gitarr Bo Winberg
Gitarr Sång Bo Starander
Bas Magnus Ellsberg
Orgel Göran Samuelsson
Trummor Tommy Tausis
När det låter som bäst är ändå otvivelaktigt vid de tillfällen då Bosses gitarr träder in och tar över, som på Diamonds och Wildwood Flower. Då är det klassisk Spotnicks och just det som en gång var den grundläggande orsaken till att gruppen överhuvudtaget kom utanför sin replokal i Göteborg för att erövra världen för sisådär ett halvsekel sen.
Det här är en bra skiva från en mycket driven svensk grupp, men samtidigt också en splittrad och ofokuserad skiva från ett gäng som kanske inte längre visste vad dom skulle hitta på och i stället gick in i studion och hade allmän lekstuga i ett par dar.
Slutbetyg: en TREA!!!
Popularity: 41% [?]
02.07.11
Det finns en början och det finns ett slut.
DET FINNS EN BÖRJAN OCH DET FINNS ETT SLUT
Sen jag var fjorton år så har Gary Moore funnits med mig i mitt liv, så icke längre. I kväll, i morgon och för all framtid så är det inte längre så.
Gary Moore avled på sitt hotellrum i Spanien under något så banalt som en semesterresa. Och allt är bara så förbannat sorgligt.
Men, låt oss gå tillbaka 41 år i tiden, till då jag var just fjorton år.
Rock Buster var namnet på en samlings-LP, en dubbel, som skivbolaget CBS släppte 1970 innehållandes en hel del av dåtidens både etablerade och kommande artister.
Santana, Miles Davis, Blood Sweat & Tears, Bob Dylan, Soft Machine, Al Kooper, Robert Wyatt, Redbone, Edgar Winter m.m. fanns med på den här skivan. Men, även ett gäng okända artister och grupper gick att hitta där, namn som CBS hoppades skulle bli framtidens stjärnor. Skid Row var en av dessa grupper. An Awful Lot Of Woman hette deras bidrag. En en och en halv minut lång låt av hårdrocksstuk i ett vansinnestempo där bas och gitarr spelade oerhört komplicerade fraser unisont och med en sångstämma som gick parallellt med instrumenten. Allt med blixtens hastighet. I mitten kom så ett gitarrsolo som var något av det värsta jag någonsin hade hört; en snabbhet och en intensitet som jag adrig tidigare stött på och löpningar som fritt vandrade mellan moll och dur på ett sätt som helt enkelt fick mig att häpna.
Vem var den gitarristen? På skivomslaget stod skrivet att gruppen hette Skid Row och att LPns namn var Skid. Den skulle jag självklart köpa så fort jag bara fick chansen!
Lätt var den inte att hitta, det tog ett bra tag innan jag på Skivbörsen vid S:t Eriksgatan kunde hitta ett exemplar av LPn Skid. Redan på plats i butiken så läste jag på baksidan att gruppen i fråga var från Irland och att medlemmarna fortfarande var tonåringar. Gitarristens namn var Gary Moore och han var 17 år när skivan spelades in.
Otroligt.
Som den aspirerande gitarrist som jag precis blivit gick jag hem och lyssnade omgående på Skid för all lära mig och för att få inspiration. Jag kom att spela LPn dagligen under lång tid framöver. Jag försökte idogt att planka Garys alla riff och solon på skivan. Lönlöst givetvis, det här var absolut inte på nån nybörjarnivå.
Ett år senare så hittade jag gruppens andra skiva 34 hours och…ja, så där har det hållit på sen dess. Garys vandring genom rockhistorien från Skid Row till Thin Lizzy. Från sitt eget Gary Moore Band till Colosseum 2. Från Lizzy igen till G-Force.
Och så via Greg Lake Band till den solokarriär som startade på Marquee Club sommaren 1982.
Och där befann jag mig, och just där satte jag mitt lilla avtryck i rockhistorien som de flesta inte har en aning om. Mer om det längre ner…
Under de här åren så träffade jag Gary tre gånger. Inte direkt nån charmknutte utan tvärt om en lite butter figur, om än inte direkt otrevlig. Uppenbarligen en människa som ville gå sin egen väg här i tillvaron. Inte bufflig, men heller inte den som dunkar en i ryggen och frågar hur man mår.
Alla spelningar i Sverige med olika band där Gary var med och hans egna solospelningar såg jag fram till slutet av 80-talet då min bekvämlighet började ta över. Det sista jag såg var konserten med Jack Bruce och Ginger Baker på Cirkus 1995.
I allt detta så har jag hela tiden, under alla år, hållit Gary Moore som (ironiskt i dag) den störste nu levande gitarristen, med innebörden “efter Hendrix”. Den Hendrix som nog ändå som artist får räknas som ståendes ett trappsteg högre än det mesta det senaste halvseklet, gick lustigt nog bort ganska exakt då Gary först dök upp på skiva.
Om Garys storhet och varför han då skulle vara bättre än andra samtida som Clapton, Beck, Page, Santana, van Halen osv orkar jag i dag inte gå in på, det känns bara meningslöst. Många håller ändå inte med och en ändlös disskussion uppstår som vi här och nu gott kan undvika.
Men, jag vill understryka att den Gary Moore som jag älskade och som kom att forma stor del av mitt eget musicerande inte är den Gary Moore som kom att bli känd som någon form av bluescover-artist, utan den från sjuttio- och början på åttiotalet talet frenetiske, genialiske, banbrytande, stilbildande Gary Moore som ändå hela tiden stod i en mediaskugga och knappt ens bland musiker eller musikskribenter var speciellt välkänd.
Den Gary Moore är just den som jag kom att mer eller mindre dyrka. Låt oss säga på ett ungefär perioden från 1970 till 1987. Allt där var mer eller mindre fantastiskt i mina öron.
Om bluesperioden som följde vill jag helst inte yttra mig, den känns mest bara främmande för mig, och var även för Gary själv mest tänkt som ett temporärt avbrott i hårdrocken. Hade jag bara hört bluesen från Gary så hade jag nog aldrig brytt mig speciellt. Det paradoxala är ju att LPn Still Got The Blues blev en monumental framgång och kom att överskugga nästan allt annat Gary hade gjort innan och kom att göra efteråt. Men…den skivan och de följande bluesplattorna var helt enkelt inget för mig.
De sista femton åren kom att bli en ganska fragmentarisk period i Garys liv med skivor som varierade hej vilt i stilarter. Hårdrock, blues, pop och t.o.m. techno-experiment. En del lät bra, en del mindre bra, få av skivorna lockade till en andra lyssning men överlag så var gitarrspelet fortfarande helt outstanding. Men vad göra när man kämpat i tjugo år för att överhuvudtaget hålla näsan över vattenytan och sen får en sån monumental hit som Still Got The Blues när man som minst anar det? Vad göra efter att man har varit på månen?
Väl medveten om att han förmodligen aldrig skulle kunna upprepa framgången med Stilll Got The Blues, men även att han nu hade sin framtid tryggad så försökte väl Gary sig på än det ena än det andra för att se vad han skulle trivas bäst med. Dark Days In Paradise från 1997 fick mig först att rysa av olust, men snabbt insåg jag att det bara var en Gary Moore i en annan kostym. Bitvis så är även det riktigt, riktigt bra och framför allt med mycket fint gitarrspel.
Men, i dag finns han alltså inte längre bland oss. Under en mycket stor del av mitt liv har Gary Moore varit med mig på ett eller annat sätt. Som gitarristförebild, på skivtallrik eller på scen. Alltid som en stor inspirationskälla, alltid som någon som gång efter gång gjort mitt liv på jorden till en betydligt trevligare och behagligare plats.
Att det från och med i dag inte längre är så känns bara bisarrt. Overkligt, tomt, ofattbart. Döden är aldrig vacker, så icke heller denna gång. Bara fullständigt meningslös…Meningslös och ofattbar.
Det finns en början och det finns ett slut. Gary Moore 4 april 1952-6 februari 2011.
Vila i frid är ett uttryck jag aldrig använt, för jag vet inte vad det står för, så jag säger bara; tack Gary för att ha gjort min egen och många andras jordavandring till en betydligt behagligare upplevelse. Utan dig så hade livet varit ett par snäpp tristare.
Men…vad var det nu för ett karvande i rockhistorien som jag gjorde den där gången på Marquee Club 1982?
Jo, jo jag tror att det var vid ett extranummer som Gary skakade hand med folket på främre raden under de inledande takterna på Back On The Streets Again, alldeles innan gitarren kommer igång. Stående - självklart - längst fram så fick jag tag i Garys hand och tryckte den hårt. Så pass hårt att han inte riktigt fick loss den i tid för det första riffet.
Hoppsan, tänkte jag, undrar om nån hörde det?
Ett par månader senare kom Garys platta Corridors Of Power ut. Som en liten bonus så följde en EP med tre låtar med, inspelade live på Marquee Club…och jodå, Back On The Streets Again fanns med där…Självklart så köpte jag skivan samma dag som den kom ut och fick därigenom också den limiterade EPn med på köpet. Hem och lyssna och…hör och häpna, man hade strykit hela det första riffet på inspelningen för att Gary missade sin inledningen på grund av min handtryckning!
Ett litet subtilt men ändå avtryck i rockhistorien.
Allt detta skrev jag utan planering eller korrigering på c:a 45 minuter på söndagkvällen någon timme efter dödsbudet. Kan nog liknas vid sorgebearbetning. Måhända översentimentalt här och var, vad vet jag. Det är ändå en sammanfattning av de tankar som kom över mig den kvällen.
Micke
Popularity: 40% [?]
02.03.11
Alltså…
…jag står fast vid allt som jag skrev om “Visitors”, skulle kanske till och med velat bre ut mig än mer om hur bra den skivan är, MEN…i dag så lyssnade jag på Tages LP “Studio”, recenserad för ett par år sen i dessa spalter, och, jo så är det; riktigt så bra som “Studio” är faktiskt inte “Visitors”…Men det är det å andra sidan väldigt få skivor överhuvudtaget som är…
Popularity: 41% [?]
02.02.11
Svenska LP-skivor #93 Abba “Visitors”
ABBAS ÅTTONDE OCH SISTA ALBUM, SLUTET PÅ EN HELT MAKALÖS EPOK
Abbas sista studioalbum - Visitors - är också den av gruppens plattor som förmodligen, även från hardcore-fansen, lockat fram mest skiftande omdömen. Åtskilliga är de som tycker att det rör sig om gruppens svansång och ett ultimat bevis för att gruppen vid den här tiden hade bränt det bästa och mesta av sitt krut.
Påfallande lite på skivan minner också om karriärens höjdpunkter från åren -74 till -80. Inte en gjuten hit så långt örat når, väldigt långt från Ring Ring, Waterloo eller Mamma Mia. Inte ens i närheten av en låt i upp-tempo, typ Kisses Of Fire.
Men, det finns också de, i likhet med mig själv, som tycker tvärtom - att det här är ett av de bästa album som Abba gjorde under sin korta men intensiva karriär!
För det som är annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara sämre. Tvärtom! Här finns en mognad i komposition och arrangemang som är milsvidda ifrån de initiala, minst sagt trevande försöken på de första tre skivorna. Att Chess låg och lurade runt hörnet är tämligen uppenbart så här med trettio års perspektiv. Intrikata melodier och harmonier flätas hela skivan igenom in i de i botten liggande stadiga rytmerna på ett sätt som stundtals minner om Beach Boys “Pet Sounds”, och känslan överlag är mer av musikal än listpop.
Den som föredrog gruppen som hitsingel-maskin, och som hade haft överseende med de obligatoriska bottennapp som samtliga skivor innan (med Arrival som stort undantag) var begåvad med, vart nog åtminstone vid de första lyssningarna lite besviken.
Men även det mest styvnackade hit-freaket bör nog ha mjuknat efter ett par genomyssningar på Visitors, för ett objektivt lyssnande ger klart och tydligt vid handen att det här är en sällsynt njutbar skiva som i sina bästa ögonblick snuddar vid det magiska. Dessutom, befriande nog, så är den helt renons från det där magplasket som jag nämnde tidigare som haft en tendens att dyka upp på det mest olämpliga stället.
Allt är inte lika bra på Visitors, men även det som kan uppfattas som svagare är ändå väldigt bra. På den här skivan så är det helt enkelt en benhård konkurrens!
Nu tar vi plattan låt för låt:
ABBA THE VISITORS Utgiven 1981 på Polar
Sida A
1) The Visitors
Redan från start så hörs det att något har hänt. En lång instrumental inledning som leder in till sången som drivs på av ett komp som närmast kan liknas vid samtida Kraftwerk.
Och det spännande fortsätter låten igenom. Fantasifyllt så vindlar sig låten igenom ett antal olika teman som knyts samman på ett mycket snyggt sätt.
Det här kan faktiskt vara ett av gruppens mest inflytelserika alster.
Plattans längsta låt, runt sex minuter lång, och en start på LPn som får lyssnaren att redan från start inse att den här skivan kanske inte kommer att presentera det av lyssnaren väntade.
2) Head Over Heels
Här börjar man ganska klart kunna skönja vart Björn och Benny var på väg i början på sjuttio-talet. Det här är betydligt mera musikal än pop, och som sådant ett högst njutbart stycke musik.
Släpptes som singel men floppade rejält.
3) When All Is Said And Done
Det är bara att kapitulera; en oerhört mäktig och imponerande låt, framförd och producerad på ett helt fenomenalt sätt.
Abbas förbannelse är stundtals att så mycket som dom gjorde var så oerhört bra att många mindre mästerverk drunknar i mängden.
4) Sodiers
Plattans kanske allra bästa låt, men det i en stark konkurrens. Men, det räcker inte med det; det här är en av gruppens allra bästa alster under hela karriären.
Dessutom, precis på slutet något inte så vanligt i Abbas studio-repertoar; ett litet gitarrsolo (Lasse Wellander).
Sida B
1) I Let The Music Speak
Ja vad säga? Vackert, mäktigt, trollbindande.
Här är det kanske mer Chess-feeling än någon annan stans på hela skivan. Så långt från pop, disko och kitsch som det bara går, men framför allt så förbålt bra.
2) One Of Us
Och det bara fortsätter, stundtals snudd på magiskt.
OK, ett visst mått av lättvikts-reggae i kompet, men hela kompositionen med arrangemang är i sig så stark och sånginsatsen så lysande att det stundtals får nackhåren att resas.
Lysande, ingenting annat än lysande.
Mig veterligen den ena av två singlar som släpptes från Visitors. Trea på englands-listan, något som dock med Abbas mått mätt nog var en liten besvikelse.
3) Two For The Price Of One
Här har vi då spåret som höll på att sänka skivans fina grundomdöme. Varför grabbarna fortfarande in på LP nummer åtta ännu inte förstått att tjejerna i gruppen inte står längst fram för att visa sina kurviga behag utan helt enkelt för att utan Agneta och Fridas sång så skulle Abba aldrig ha blivit Abba. Alltså; spela och komponera ni grabbar och låt tjerna göra det som dom gör bättre än inga andra!
Det här är absolut inte dåligt - tvärtom, en av skivans bästa kompositioner - kruxet är att jag i början varje gång tänkte på hur ruggigt bra det här skulle ha blivit om Agnetha och Frida skulle ha sjungit lead-stämman i stället för Björn.
Efter ett par lyssningar så vänjde jag mig dock vid att det är som det är, och det som är det är i grund och botten väldigt, väldigt bra.
Avslutningen med paradorkestern som får en coda på närmare en minut är smått genialisk.
Trist bara att inte Benny tog Björn i örat i förväg och bad honom att åka hem och skriva en till musiken passande text…
4) Slipping Through My Fingers
Och så återigen en av gruppens bästa låtar genom hela karriären!
Bitvis så vackert så att man kan bli orolig för att det ska glida ner i diket av overkill, men det gör ju faktiskt inte det. Det här är helt enkelt bara sanslöst bra; en komposition och ett utförande av allra högsta klass.
Lustigt, Björn Ulvaeus har ju offentligt sagt att att Gud förmodligen inte finns enligt honom, men jag får en religiös upplevelse var gång som jag lyssnar på det här!!!
Nåja, även solen har ju sina fläckar, även här känns texten som aningen malplacé.
5) Like An Angel Passing Through My Room
Ytterst värdig avslutning på skivan, om än ingen av plattans höjdpunkter. Frida och Benny de enda närvarande gruppmedlemmarna, vilket på nåt sätt ändå känns lite udda, men ingen visste ju då att det här var finalen på albumsidan.
Melodramatiskt, partybefriat, ambitiöst, tillrättalagt, finslipat in i minsta detalj? Jodå, men inte bara det!
Visitors är en LP så rik på allt det som gör musik värd att lyssna på att jag bitvis häpnar. Kvalitén är genomgående så pass hög att när jag för en vecka sedan lyssnade på Visitors för första gången på ett par år vid varje nytt spår snudd på darrade av rädsla för att det där skämda ägget som skulle förstöra hela omeletten, typ Chiquitita eller I Have A Dream, skulle visa upp sig. Lite grann som när man såg Abbas samtida svenska hjälte Ingemar Stenmark. Alltså, när man satt klistrad framför tvn och såg hans andra åk och man insåg att han ledde med två sekunder vid sista mellantiden och man hade hjärtat i halsgropen av rädsla för ett försmädligt fall några portar före mål. Ett fall som dock ändå nästan aldrig kom.
Inte här heller, för Visitors är en sällsynt genomgjuten skiva.
Framför allt med svenskt mått mätt så är det en skiva som nästan helt saknar sin motsvarighet. För nämn för mig en annan svenskrotad skiva som har en sådan knivskarp produktion, ett sådant genomarbetat låtmaterial och en sådan klass på musiker och sånginsatser som Visitors har.
Vilken platta skulle det vara? Om den finns så berätta gärna för mig!
Återigen så är det i mångt och mycket en fråga om resurser. Hela Polar-studion till förfogande, sveriges bästa musiker handplockade, en rutinerad och driftig Michael B. Tretow vid mixerbordet och en budget som säkert närmade sig uttrycket “obegränsad”. Vem hade inte kunnat gjort bra ifrån sig under sådana villkor?
Visserligen, men det som kom att skapas var ju när allt kommer kring resultatet av ett stenhårt, maximalt uppoffrande under i stort sett ett helt decennium. Något som nog många på ett tidigt stadium skulle ha dragit sig för.
Spår sattes också; två skilsmässor och mycket bitterhet. Exempelvis en Agneta Fältskog som mer eller mindre kom att bli en modern Garbo.
För att göra en slutsummering så sticker jag ut hakan och säger att enbart Arrival kommer ens i närheten av Visitors när det gäller titeln “Abbas bästa LP”. Jämnheten, den totala frånvaron av bottennapp, men också den påtagligt ökade mognaden i komposition, och med den djärvheten att gå ifrån de gamla beprövade och så enormt framgångsrika recepten gör skivan till en hela tiden spännande och ytterst givande lyssning. Just jämnheten gör att man lätt kan missa skogen för alla träden. När mästerverk varvas med fullträffar och andra mästerverk så är det lätt att man tappar perspektivet. Även skivans mer anonyma skapelser växer vid upprepade lyssningar tills man inser riktigt hur bra även dom är.
Om något negativt ändå ska kramas fram så är det att de syntetiska ljud som kommer ur klaviaturerna, basen och trummorna kan kännas lite daterade i dag. Visst, det här är en produkt av sin tid, hade skivan spelats in fem år tidigare eller senare så hade ju ändå inget varit sig likt, så dylika spekulationer är ju tämligen lönlösa. Men visst hade det suttit fint med en stråkkvartett här och där i stället för en polysynt…
En sista liten reflektion: Visitors toppade album-listan i Sverige när den släpptes.
Inte så konstigt kanske, det gjorde ju SAMTLIGA Abbas originalskivor! Myten om att Abba var stora överallt utom i Sverige och att man inte fick tycka att Abba var bra, ska vi ta och begrava den en gång för alla?
Ett kontroversiellt slutomdöme, men ändå just precis det som jag tycker:
Slutbetyg: Ingen tvekan här, kan bara bli en femma!!!
Popularity: 41% [?]
01.24.11
Svenska LP-skivor #92 Secret Service “Oh Susie”
ETT KOMPISPROJEKT SOM KOM ATT BLI EN VÄRLDSSUCCÉ
Tvära kast onekligen. November, Sven-Ingvars, Fabulous Four och så nu då Secret Service. Men det är så jag vill ha det, Herreys och Yngwie Malmsteen kan båda dyka upp här när som helst, kanske med blott en dags mellanrum.
Eller Alice Babs och Magnum Bonum…ja varför inte Little Gerhard och Wasa Express. Allt är ändå bara musik. När jag skrev om Pepparn för ett par år sedan så gick en del i taket och tyckte att jag nog helt spårat ut, men det kom att bli en av de mest populära recensionerna överhuvudtaget. Kommentarer dyker fortfarande upp.
Men, Secret Service…är inte det ett val som någon svartsynt en dålig dag skulle kunna tolka som nepotism? En av gruppens två keyboardister - Ulf Wahlberg - och undertecknad spelar ju faktiskt i samma band sedan snart tre år sen.
Kan valet av skiva vara lite färgat av det kanske?
Jo visst kan det det, och, inte nog med det, det är precis som det ska.
Vad nu då, frågar sig säkert vän av ordning, vad vill det uttalandet säga?
Jo, så här är det: En bidragande orsak till den här bloggens tillkomst en gång i tiden (snart fem år sen…) var faktiskt att jag skulle pressa mig själv att lyssna mer på skivor som under årens lopp vänner och bekanta till mig spelat in, skivor som jag tappat bort lite grann på vägen. Idén var att jag här och där skulle slänga in en “kompis-platta” (ex. Stefan Sundström, KSMB och Eldkvarn) för att pusha mig själv till att lyssna lite mer på de skivor med bekanta som jag ännu inte - skam till sägandes - hunnit sätta mig in i så som jag borde ha gjort redan för länge sen. “Sent ska syndaren vakna” står det skrivet. Nåja, bättre sent än aldrig är ju ett annat känt ordstäv…
Secret Service var det, ja. En grupp tillkommen i efterdyningarna av Ola Frukt och Flingor.
Eller, för att vara mer korrekt, i svallvågorna på den kortlivade gruppen Ola+3.
Blev det komplicerat nu?
OK, vi tar det från början:
Att Ola i de nyss nämnda gruppnamnen är alltså Ola Håkansson från de i denna spalt så hyllade Ola & The Janglers.
Samme Ola hade även varit frontfiguren i Ola, Frukt & Flingor, ett svenskt dansband verksamt i början och mitten av sjuttio-talet.
Den gruppen la av runt 1976 och de olika medlemmarna startade helt andra verksamheter som i Uffe Wahlbergs fall rörde sig om studier på Ackis, producentjobb (bl.a Magnum Bonums monsterhit Skateboard!) och vick som musiklärare. (Det vicket fick ett oväntat resultat som vi återkommer till senare i berättelsen).
För Ola Håkanssons del blev det nästan uteslutande jobb på skivbolaget Sonet.
(För att krångla till det lite grann så spelade våren -76 faktiskt en grupp snudd på identisk med Frukt & Flingor plus Clabbe af Geijerstam in en misslyckad comeback-LP för Ola & The Janglers med namnet Jetlag. Men även det rann bara ut i sanden).
Några år passerade.
1979 skickade Ulf Wahlberg mest på kul in ett bidrag till Schlagerfestivalen - Det Känns Som Jag Vandrar Fram.
Till dennes stora förvåning blev hans bidrag som ett av tio antaget till finalen.
Problemet att lösa, som Uffe inte tänkt så noga på i förväg, var bara: vem skulle då sjunga låten under finalen?
På den direkt ställda frågan från tävlingsledningen tänkte Uffe i en halv sekund innan han blixtsnabbt slängde ur sig: Ola Håkansson!!!
Och Ola Håkansson fick det bli.
Denne Ola Håkansson hade förvisso sjungit på den inspelade demoversionen och även varit drivande i att skicka in den till urvalsjuryn, men han var inte på något sätt på förhand tillfrågad, utan fick i stället dan därpå, via pappersmedias löpsedlar, reda på att han i konkurrens med Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Magnus Uggla, m.m. skulle göra comeback som artist med ett bidrag i schlagerfestivalen.
Ola gick i taket, han hade publikt inte tagit en ton på tre år, och varför hade i Herrans namn ingen frågat honom i förväg om han hade tid, lust eller ens motivation för ett dylikt spektakel.
Efter ett tag lugnade han dock ner sig, och antog till slut utmaningen. För när allt kom till kritan…varför inte? Det är väl ändå en sångare som han innerst inne är?
Den TV-sända finalens kompgrupp fick helt enkelt bli gamla Ola Frukt & Flingor, men minus basisten Lennart Ström som vid den tidpunkten flyttat från Stockholm.
Namnet “Ola+3″ togs även det med blixtens hastighet, för något skulle man ju faktiskt heta, för Ola Frukt & Flingor kändes väl inte så hett vid en eventuell europalansering… Dessa 3 bestod av Uffe W. och Tonny Lindberg (ex-Violents) på gitarr samt Leif Johansson (ex-Janglers) på trummor. (Den inhoppade basisten Leif Paulsen fick lite kymigt nog inte räknas in…)
Finalen slutade i en ytterst hedrande delad tredjeplats placeringarna efter vinnaren Ted Gärdestad och tvåan Thomas Ledin. Skivbolaget tyckte givetvis att en snabbt utgiven fullängdare med gruppen skulle sitta fint.
Sagt och gjort, in i studion, fram med låtidéer och spela in kvickt som tusan!
Plattan, som kom att få samma namn som schlagerlåten: Det Känns Som Jag Vandrar Fram, kom att bli som en slags länk mellan Ola Frukt & Flingor och det kommande Secret Service. Lite mer syntar än tidigare och lite grann av den Ventures-gitarr från Lindberg som så fint skulle komma att pryda den kommande Secret Service-debuten. Ungefär hälften svenskt, hälften utländskt, en del covers, en del eget. Kanske ingen helgjuten skiva. Möjligtvis så gick det lite för snabbt och ingen visste väl riktigt vad man egentligen ville göra, huruvida det här var en långsiktig satsning eller bara en “cash-in” på schlagersuccén.
Någonstans här i historien så hade en lärarkollega till Uffe Wahlberg smygit sig in i gruppen - namnet var Tim Norell!
Via några anspråkslösa demos som Norell totat ihop på sin fritid och som denne vid något tillfälle ödmjukt och anspråkslöst spelat upp insåg Uffe att han, under en tid delat lärarrum med inget annat än ett kompositörsgeni. För så bra var det redan på demonivå.
Enligt Wahlberg så tog det någonstans mellan tre och fyra sekunder på första demon för honom att inse att det här var en talang långt över de flesta. Efter en presentation av materialet för Ola så var saken klar: grabbarna skulle testa ett par Norell-alster för att se hur de funkade. Följdriktigt så finns redan på Ola+3-skivan ett par Tim Norell-kompositioner med.
Sent, den sista studiokvällen för Ola+3-LPn, började grabbarna undra över om det ändå inte borde vara en låt till på plattan för att fylla ut den tillräckligt. Då kom Tim Norell sådär lite försiktigt tassande fram med ett embryo till en ny låt: Oh Susie.
“Ja men, det här lät ju bra!” tyckte både Ola och Uffe när de fått höra Norells grundutkast. De ruskade liv i den på sin stol redan insomnade Tonny och gänget började så smått känna på låten.
Arret gjordes på en kvart-tjugo minuter, sen spelade dom in rakt upp och ner.
Den här första versionen gjordes på svenska och är för den större allmänheten nästan helt okänd, det rör sig alltså INTE om den engelskspråkiga hitlåten, och den släpptes heller aldrig på singel. Någon större uppmärksamhet väckte följdaktligen inte den låten då, inte LPn heller som kom och gick i stort sett helt obemärkt förbi.
Och där kunde historien ha slutat…om inte om hade varit.
Och det där ordet om kom den här gången att ta gestalt i två killar vid namn Ricky och Kristoff, två av Stockholms hetaste DJs vid den här tidpunkten, slutet på sjuttiotalet.
Dessa två fick, mest av en slump, upp öronen för den svenskspråkiga Oh Susie, och började lite lätt plugga den på framför allt Café Opera, som då mer eller mindre var Ricky och Kristoffs högkvarter. Killarna insåg att den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet och tipsade Ola & Co om att de nog borde göra en engelsk version på låten.
Efter en viss övertalningskampanj så gjorde Ola+3 slag i saken. In i studion, i stort sett samma arrangemang, men med en engelsk text. Den versionen gavs däremot, som ni alla vet, ut på singel.
Tiden gick, ingenting hände dock, tills, nån månad senare, en DJ på Radio Luxemburg - Europas på den tiden viktigaste musikradiostation - började spela Oh Susie.
En kort tid senare så var Oh Susie etta i tjugonio (!) länder världen över…
Vad göra? Jo:
In i studion igen! Smid medans järnet är varmt! Ge Tim Norell fria händer att komponera ett gäng låtar till i samma anda, släng in inhopparen Leif Paulsen (ex-Spotnicks) som fullvärdig medlem i bandet, byt namn till Secret Service och KÖR!!!
Resultatet av allt detta kom att bli den LP som här finns i en - efter denna långa inledning - befriande summarisk recension.
Håll till godo med lite svensk pophistoria!
SECRET SERVICE “OH SUSIE” Utgiven 1979 på Sonet
Sida A
1) 10 O’clock Postman
En klockren hit! En fenomenal variant på ett gammalt 50-talsrecept, och en låt som när man hör den för första gången sätter sig för all framtid.
Låter lika bra i dag som då. För mig skivans höjdpunkt.
2) Hey Johnny
Inte ens hälften så spännande, ja en rent ut sagt ganska tråkig skapelse. Känns mest som utfyllnad, framförallt då i jämförelse med låten innan.
3) Give Me Your Love
Snygg inledning med piano-ackord som nästan för tankarna till en Fellini-film. Allting kastas dock över ända när kompet kommer in som mest låter som disko-reggae.
Det här var uppenbarligen på sin tid mer eller mindre banbrytande, men hur man än ser på det så är det onekligen något som tidens tand inte varit så snäll mot. Låten i sig är inte så pjåkig, men kompet känns onekligen väldigt daterat. Kanske inte Secret Services fel, utan snarare att en hel generation dansband började köra disco-reggae med synttrummor.
4) Oh Suzie
Titelmelodin, tidlös klassiker och precis som inledningsspåret en monsterhit på sin tid.
Lätt inspirerat av både Blondie och Factory, men med en klar särprägel i komposition och arr.
Jag har alltid varit svag för det lilla gitarrsticket före sista refrängen.
Sida B
1) Darling, You’re My Girl
Stadigt diskokomp, ja det tyngsta kompet på hela skivan, men samtidigt så har vi här i botten en stark låt.
Nånstans så dyker det upp en känsla av en sextiotals-popballad som i efterhand har begåvats med en discomix.
På den här låten så får jag ändå känslan av att det kanske spretar lite för mycket, och sett till helheten så är det nog en av plattans svagare punkter.
Släpptes ändå på singel, den tredje efter Postman och Susie, men ingenting hände. Lika bra det tror jag.
2) She Wants Me
En inledning på låten som ordentligt skvallrar om gitarrist Tonny Lindbergs förflutna som medlem i Violents.
Även här en stark komposition, men, i motsats till föregående, en betydligt mer genomarbetad produktion. Detta i kombination med Tonnys ursnygga gitarrfigurer låten igenom gör det här till en av skivans bättre skapelser.
3) Why Don’t You Try To Phone
Raskt över till något helt annat, tyvärr även skivans förmodligen svagaste låt.
Här är vi tillbaka till reggae-diskon, men den här gången så känns det riktigt fantasilöst och oengagerat. Olas sång lustigt nermixad vilket bara ger än mer emfas på det tämligen trista kompet.
Kan ha funkat på dansgolvet, men på skiva så går det här in i ena örat och ut ur det andra.
4) Angel On Wheels
Jaha, därav tjejen på framsidan då…
Låter lite grann som en lillasyster till Ten O’clock Postman. Ungefär samma sound, samma typ av femtiotals-harmonier, samma idé med ett stick som bryter av ganska tvärt. Dock inte samma låt men en liknande idé bakom.
Tyvärr inte alls lika välproducerad och genomarbetad som 10 O’clock Postman, för det här hade annars kunnat bli ett gjutet singelsläpp.
Gitarrsticket är faktiskt i sina harmonier på ren Bach-nivå. Lyssna noga och häpna! Vad sa månne gruppmedlemmarna när Tim Norell kom med den här låten och sen insisterade på att sticket skulle ha just dom ackordsgångarna? Nja, dom tyckte nog att det bara var roligt…
5) Family Delight
Den enda låten på LPn som inte är skriven av gruppens eget kompositörspare Tim Norell-Björn Håkansson, utan av Axel Gårdebäck- Björn Håkansson (ej släkt med Ola!).
Detta till trots en personlig favorit hos mig och ett utmärkt sätt att avsluta gruppens debutskiva på. Borde nog ha släppts som singel.
Till och från när jag lyssnar på den här plattan så önskar jag att en utomstående demonproducent typ Todd Rundgren skulle fått händerna på mixerbordets reglar. En snygg kör här, stämsång där, lite gitarrorkestrering, mer av keyboardsmattor osv. MEN, enligt Uffe så är det just det som var poängen: Det SKULLE vara enkelt, det skulle vara en skiva från ett band som går in i en studio och river av sina låtar och sen går hem.
Faktum är att flera av plattans spår faktiskt är helt utan pålägg i efterhand, dvs one-takes. Imponerande och milsvida från den tidens anda i den genre där Abba just släppt Voulez-Vous och Bee Gees kommit med Spirits Having Flown. Närmast diametralt motsatt.
Onekligen känns LPn Oh Susie som en kommersiell skapelse, men uppenbarligen så hade killarna i bandet benen i två olika läger: gärna sälja mycket skivor, men samtidigt även ta det hela med en stor klackspark och ha så kul som möjligt.
Det fick med andra ord bli som det blev utan alltför mycket av efteranalys på hur det ska/bör låta för att gå hem hos så många som möjligt, för lite skevt är det, utan att gå in på detaljer, faktiskt både här och där på skivan.
Slutresultatet blir lite udda, med en produktion stundtals på replokalnivå men med en repertoar bestående till stor del av mycket starka, väl genomtänkta poplåtar framförda av tunga proffsmusiker, men proffs som ändå tillåtit sig en liten miss här och där utan att någon senare i mixerrummet verkat tycka att det gjorde så mycket.
Något som för mig personligen är lite speciellt med LPn Oh Susie är gamle Violentmedlemmen Tonny Lindbergs gitarrspel snygga mitt i olika discorytmer. Det är stundtals snudd på fullkomlig lekstuga över hans ytterst enkla, finurliga, snudd på genialiska, men ack så effektiva gitarrslingor som broderas ut i samtliga låtar. Jag kan inte erinra mig någon grupp i den här pop-disco genren som har haft en gitarr som varit så framträdande som Tonnys, och som haft så stor del i helhetssoundet, utan att på något sätt ta över.
Tim Norells låtskrivardrag att ofta låta gitarren ha ett melodistick mot slutet på låten som harmonimässigt bryter av mot det övriga i kompositionen, exempelvis på Oh Susie och Ten O’Clock Postman, är små genidrag som i slutändan kanske var just det som fick låten att sticka ut det där lilla extra.
Och stack ut gjorde det. Över i stort sett hela jordklotet så slog Secret Service igenom stort, och även fast det kan verka smått osannolikt för oss hemma i Sverige, så är de än i dag ett ytterst aktat namn i världsdel efter världsdel på vår jord.
Och visst har det satt sina spår här och där, för Pet Shop Boys och ett antal andra syntpopband från 80-talet, tror ni att dom hade lyssnat på Secret Service när dom var tonåringar…? You bet!
Hur inflytelserik på sin samtid den här LPn än är så är den inte något mästerverk, det vore väl att gå lite väl långt. Men det rör sig ändå om en uppfriskande fräsch och på sin tid banbrytande mix av kommersiell dansmusik och experimentell leklusta några kompisar emellan.
Om jag ska säga något negativt om plattan så är det kanske Ola Håkanssons sånginsats. Jag tycker inte att han kommer upp i samma nivå som han gjorde med Janglers på 60-talet. Ibland funkar det, ibland så är det rent utsagt tveksamt.
Ola är ändå Ola och hans lätt identifierbara röst ger ändå musiken en unik färgning som den inte skulle ha haft med en annan sångare. Och hade inte Ola varit den driftige Ola som han nu är så hade det förmodligen inte blivit något Secret Service.
Huvudsaken är att helheten är bra, och det är den.
Slutbetyg: En stark TREA!
Popularity: 44% [?]
Loading ...
