09.21.11
Posted in Min blogg
at 12:25 am
Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.
Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträff som avlöser fullträff. Just så är det, varken mer och absolut inte mindre.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! I ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i karriären kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt med en närmast ofattbar topp och - ej att förglömma - bredd på det han producerat.
Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan - i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ‘n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, somdominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm ‘n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ‘n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och, lustigt nog, även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.
För där fanns ju faktor Elvis - en helt enkelt fullkomligt unik artist. Till på köpet en komplett sådan. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som las in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ‘n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.
Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som aningens endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackord-srocken.
Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildate rockarna som i de allra lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.
Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.
Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.
Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ‘n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ‘n roll egentligen?
Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.
Det viktiga är ändå att slå fast att rock ‘n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…
Nu går vi över till skivan!
De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.
ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707
SIDA 1
1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Ja den som påstår att Elvis snodde den här låten från Big Mama Thornton och gjorde en snällare, mjäkigare, mer anpasad version, kan den människan vara vänlig och ta ut cementen ur sina öron,
för det här är ett av rockens stora ögonblick. (Tänk om någon, som en bonus, hade haft modet att slänga ut Jordanaires från studion den kvällen också…?)
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Tror ni att gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt i sina pojkrum och försökte kopiera detta? Jajamänsan, det gjorde dom, något som satte stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Faktum är att det inte ens var Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt, det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.
2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.
3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är alltihopa helt lysande. Don’t Be Cruel som Spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angälegen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.
4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta en flodvåg vilken kom att till slut täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. “I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..
5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.
6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.
7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: “Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor. Lite märkligt enligt mig…
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.
SIDA 2
1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är mer eller mindre faktiskt ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, ett litet minus dock för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackordpå gitarren.
2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosammare balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger. Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957…
3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från LPn Loving You och därmed redan omnämnd. För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.
4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en utmärkt komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Ärligt talat så har jag i dag svårt att förstå Love Me Tenders status i Elvisvärlden med tanke på den mängd mindre mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor.
5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock, dock inte från EP-skivan med samma namn (varför gjorde man inte en LP av den?). Den hamnade i stället som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.
6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten bort mer eller mindre som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.
7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till - de flesta av er i vart fall - är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…
Ja vad säga - en tidig “best of” med Elvis kan ju bara bli suverän. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå lysande, outstanding och klassiskt om vartannat.
Slutbetyget kan bara bli ett, såklart. Nog ordat.
En sista detalj: De fyra första fullängdare som Elvis släppte peakade samtliga högst upp på Billboards LP-lista, men ej så Elvis Golden Records. En tredje plats blev den högsta positionen, men den stora majoriteten av presumtiva skivköpare hade ju redan alla låtarna på singel eller EP…
SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!
Popularity: 23% [?]
Permalink
09.17.11
Posted in Min blogg
at 11:12 pm
Epilog.
Kortfattat.
Upp sex på morgonen och kände mig märkligt fräsch i i stort sett hela kroppen. Lite lårmuskler ömmade, annars var det ingen skillnad alls jämfört med normalt. Märkligt.
Buss från Karesuando till Kiruna. Tre timmar tills flygbussen skulle gå. Inga problem alls. Satte mig vid ett bord där det fanns el-uttag intill och började att skriva större delen av krönikan om etapp 3.
Gick ut en kvart i förväg på planen utanför där alla bussarna avgår.
Och väntade.
Och väntade.
Efter tjugo minuter så började jag ana att något inte var som det skulle. Här gällde det att agera. Var något fel så var jag ju tvungen att förstå det på en gång. En busschaffis gåendes på väg förbi förklarade också mycket klart och konkret när jag frågade varifrån flygbussarna avgick. På andra sidan gatan, utanför själva området.
Jag hade alltså just missat min flygbuss.
Skulle det trots allt gå åt h-e innan allt var över? Var det detta som allt skulle falla på till sist?
Kastade mig mot dörren till Stadshuset som låg alldeles intill. Väl därinne sprang jag fram till damen i receptionen som förklarade lugnt och sakligt att det inte var några problem alls med taxi i Kiruna, och att hon mer än gärna kunde tänka sig att ringa åt mig.
Tack!
Upptaget, bara att försöka igen…
Nu gick det! Kö…
Äntligen kom hon fram, men…nähä…ingen bil ledig, men…just det, missat flygbussen, kommer inte hem annars, OK, tack för det!
Tio l å n g a minuter senare så kom det en bil och plockade upp mig. Fem minuter senare så var vi framme vid flygplatsen. 350 kronor…Tack för det…
En minut senare hade jag checkat in och gick till gaten…en kvart innan den ens öppnade. Ingen risk för någon större stress egentligen…
Tre timmar senare var jag hemma - inne i butiken mao - och allt var snabbrt precis som det ska vara.
Nu fortsätter vi med Elvis-plattorna!!!
Treriksröset
Popularity: 23% [?]
Permalink
09.15.11
Posted in Min blogg
at 2:03 am
Det fick bli en båtresa.
Beslutet kom ungefär samtidigt med att jag vaknade någon gång runt halv åtta.
Upp ur sängen, dusch, på med kläderna, en snabb frukost och sen iväg till fots med full ryggsäck mot det ”riktiga” Kilpisjärvi nio kilometer bort.
Nu kommer en intressant punkt i berättelsen. Tanken var alltså att jag skulle ta bussen tillbaka till Karesuando på eftermiddan den enda bussen under dagens lopp. Detta för att dan därpå ta mig till Kiruna för flyget hem.
Om jag då skulle ta med mig hela packningen så kunde jag sen ta bussen från där båtarna avgår, för att slippa gå hela vägen tillbaka. OK, lite tungt onekligen – dator, CD-spelare, CD-skivor osv. ca 15 kg – men det skulle bli bättre så. Trodde jag…mer om det senare…
Väl medveten om att båten inte skulle vänta på mig blev det en rask promenad. Kom fram tio minuter i förväg till vad jag trodde skulle vara en på sin höjd kvartsfylld båt. Icke. Proppfylld.
Ett tag var jag orolig för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med. Vilket öde i så fall…
Precis före mig i kön stod tre sportiga, fräscha finska kvinnor runt fyrtio. Av någon anledning såg dom rätt glada ut över att se just mig där. Tre charmiga leenden mötte mig. Oj, tänkte jag, det var längesen jag fick den uppskattningen spontant från det andra könet. Förklaringen kom dock så fort jag satt mig i båten. Snittåldern på övriga passagerare låg runt 68, och jag ljuger inte! Jag var helt enkelt mer eller mindre den ende mannen under 65 på båten.
Nåja, det var ju inte för att flörta som vi var där så jag satte mig längst bak, tjerna i fören i någon slags kajuta. Det frestade ändå att gå dit och sätta mig och hålla hov som i vissa stunder är mäktig till, men nej…inte i dag.
Båtturen i sig var mäktig.. Alla platser var inombords men båten hade stora panoramafönster. En gropig sjö gjorde inte nånting alls, och Treriksröset - som var det utstakade målet - närmade sig. Jag var helt enkelt på väg dit med stormsteg.
Snart blev den blåsiga sjön både mindre och smalare. Till slut så smal att den snudd på liknade en flod.Till slut var det inte mer än ett några tiotal meter i varje riktning till strandkanten. Ena sidan svensk, den andra finsk. (När det blir krig mellan Sverige och Finland så kommer man att kunna kasta snöboll eller skjuta med slangbella över sjön här. Fast det blir förhoppningsvis inte i det här århundradet).
Framme! Hela gänget av båten för vandring mot målet. Jag gick av sist av alla då jag satt mig i aktern och fick väl uppe på bryggan hundra meter bort se de tre stiliga finskorna gå med raska steg längs stigen bort mot monumentet.
Där hänger vi på! tänkte jag.
Jodå, snart så hade jag passerat samtliga övriga som gick framför mig, men finskorna, dom drog på.
Jag ökade takten men tog blott mödosamt in en meter här, en meter där. Jag började efter ett tag undra över om dom möjligtvis var tre gamla skidåkartjejer som jag sett på TV tjugo år tidigare under VM eller vinter-OS, tävlandes mot “Billan”. Allt jag såg var tre kalufser och en gul och två röda väl sittandes sportkläder tjugo meter framför mig. Faktiskt, fram till monumentet tre kilometer bort så hade jag ännu inte riktigt kommit ikapp dom. Och då gick jag ändå så fort jag bara kunde. Hu vilka tjejer…(Nåja, jag hade ju packning det hade inte dom…).
Väl framme vid monumentet så började jag nojsa och fjanta mig i vanlig ordning. Jag presenterade mig och frågade om dom kunde svenska .Nej, det kunde dom inte , men jag fick den i mitt tycke stiligaste – ja,varför inte? - att ta kort på mig när jag lutade mig mot den stora stenklumpen. Det blev stora, ja ännu större leenden än tidigare. Det här kändes riktigt bra.
Som ett ytterligare plus på det hela så hade allt molnigt från morgonen flytt sin kos och en ytterst behaglig septembersol tittade fram och gav en väldigt positiv lyster både till omgivning och stämning.
Tillbakamarsch och finskorna började ge sig iväg. Jag ville dock först göra det där berömda varvet runt monumentet: dvs avverka Finland, Sverige, Norge och ta ett par sista kort.
Men vart tog dom vägen? Vart hade de gula och röda sportkläderna tagit vägen nu då? Jo, där kunde jag skymta dom en bit bort i snårskogen.
På med ryggsäcken och så snabbt efter i tvåhundra meter…tills jag helt plötsligt på stigen såg en vägskylt utsnidad i trä.
“Kilpisjärvi 12 kilometer” stod det på den.
Inte 11 kilometer som jag läst innan på nätet. Men ändå…en kilometer hit eller dit är väl inte nåt att bråka om…
Jag tittade på klockan: tjugo över elva. Om jag skulle gå på i en jäkla fart sex kilometer i timmen, så skulle jag fixa det. För vi var ju på sjönivå och skulle till Kilpisjärvi på sjönivå, så det skulle ju inte vara några större problem med kuperad terräng, tänkte jag.
Eller kanske jag ändå skulle satsa på tryggheten med båt tillbaka i trevligt sällskap! Den skulle ju anlända en kvart innan bussens avgång och allt skulle vara frid och fröjd. Eller…?
Jag kastade en blick bort mot stigen mot Kilpisjärvi, och där ett par hundra meter bort så såg jag den blonda kalufsen på den sötaste finskan. Dom hade också beslutat sig för att knalla tillbaka.
Saken var avgjord. Här skulle det gås och fort dessutom!
Jag satte av i en hast, nästan småsprang, med min femtonkilos ryggsäck på ryggen. Påfallande snabbt kom jag också i fatt sällskapet och…nej det blonda håret och gula sportkläderna tillhörde en helt annan person, en gammal tant till på köpet.
Nåja, tärningen var kastad. Här fick jag inte missa någon buss inte. Raka spåret mot hållplatsen!
Lustigt nog så började det faktiskt ganska snart att gå uppför. Och det fortsatte att gå uppför. Och uppför. Och uppför. Och uppför.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Vad skulle jag upp på ett berg att göra? Nåja, det skulle väl snart gå nerför igen.
Icke alls.
Det bara fortsatte att stiga och stiga och stiga. Efter ett tag så kunde jag titta ner på dalgången med röset, ett par hundra meter nedanför mig…och titta framåt mot en stenig, lerig, slipprig stig som bara fortsatte uppåt.
Och jag började bli riktigt andfådd. Och vem skulle inte bli det?
På plussidan så var det ett rent utsagt vidunderligt landskap som visade sig under mig, med den klarblå himmel som det var just den dagen. Helt makalöst…men jag ville självfallet ändå inte missa bussen.!
Väl uppe på något som kunde kallas för bergskam så vände jag mig om igen och såg ut över det helt fantastiska landskapet. Och där långt därnere, stor som en liten barkbit, så såg jag båten gå ut från bryggan.
Där satt hela gänget, och framförallt tre damer som nu fick roa sig med sitt eget sällskap, och där stod jag, en åsna som, om stigen fortsatte att klättra uppåt, med allra största sannolikhet nu skulle missa min buss och därmed också mitt flyg hem och beskådade alltihopa. Där kunde jag ha suttit och haft det hur mysigt som helst och sen haft min buss kort därpå mot Karesuando.
En titt på mobilen visade mycket riktigt att chansen att hinna bussen var minimal.
För vägen bara fortsatte uppåt. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Och ingen lätt väg heller. Det var risk för att snubbla och bryta en fot i stort sett hela tiden. Sten efter sten efter sten i all oändlighet. Dessutom bäckar som skulle korsas där någon slumpmässigt slängt ut lite blöta stenar.
När skulle det börja plana ut? När skulle det börja gå nedåt? Vad är klockan? Hur lång bit är det kvar?
När det var som högst så dök det upp en skylt: Kilpisjärvi 5.8 kilometer. Va!? Jag hade bara gått halvvägs! En ny titt på mobilen visade att jag hade en halvtimme på mig för den andra halvan.
Jo, där gick det upp för mig; det fick bli en liftning till Karesuando, ett äventyr det också i och för sig, om det var till någon tröst.
Någonstans där så ledde stigen in i ett rent stenhelvete. Gigantiska bumlingar travade på varandra ungefär som man kan se på vågbrytare i hamnar. Med ryggsäcken på min rygg så hoppade jag med hjärtat i halsgropen från sten till sten. När jag i det läget insåg att stigen bara fortsatte uppåt så kände jag att det fick vara nog. Alltså, vi var säkert på femhundra meters höjd över sjön. Det var en oerhörd stigning i en väldigt tuff terräng. Med dessutom en tung rygga så blev det här riktigt jobbigt. Jag blickade neråt och tänkte: “OK, det kanske är skog och myrar därnere men det är väl ändå inte värre än det här. Jag börjar klättringen neråt”. Sagt och gjort, jag började långsamt glida ner mot den bevuxna delen av bergsryggen. Inte lätt det heller. Ingen stig, väldigt brant, stenar som lossnade under mig, murkna trädstammar som knäcktes när jag tog tag i dom, och därnere skog, skog och återigen skog. Tät skog.Och stenar under vegetationen som riskerade att vricka mina fötter om och om igen. Och myrmark. Och åar. Och det tog aldrig slut.
Jag gick och gick och gick. Slutligen – efter kanske två timmars traskande i helt omöjlig terräng - så såg jag Kilpisjärvi på andra sidan sjön i en glipa mellan några träd.
Jodå, jag hade gått spik på, inget snack om saken, det brukar jag göra också. Bara ett problem, för en fågel så hade det funkat men inte för en människa. Det fanns ju en stor vik av sjön emellan oss, en vik som jag inte haft i mitt huvud. Jag hade trott att det bara var att glida längs en rak strandkant. Viken den var helt utanför min planering.
Det var bara att börja gå till vänster, men nu var terrängen om möjligt än värre. Nåja, jag var så blöt att jag inte kunde bli blötare. Så jag gick och gick och gick tills jag började se hur pass djupt in viken låg. Säkert en kilometer till, kanske mer än så,…och åt helt fel håll för mig. Mer eller mindre fick jag gå tillbaka…Långsamt gick det upp för mig varför vandringsleden gick just där den gick. Över berget men kortaste vägen, såklart. Jag hade kommit åt h-e fel…
Alltså, här ungefär så började jag få den där känslan av att ”nej, nu är inte jag med längre, nu vill jag byta kanal!”. Jag fick verkligen peppa mig själv: ”Sätt bara den ena foten framför den andra så ska vi trots allt snart vara framme! Ena foten framför den andra. Ena foten framför den andra. Snart, snart, snart är vi framme”.
Nu låter det ju som något överkomligt, att följa stranden på en vik tills den tar slut, men den där bergskammen som jag lämnat någon timme innan började närma sig oroväckande. Jag fick fasan i huvudet att det inte skulle gå att komma förbi ett par hundra meter längre fram. Alltså att berget skulle stupa rakt ner i vattnet. Vad jag hade gjort i ett sånt läge vet jag inte. (Förmodligen hade jag lämnat ryggsäcken åt sitt öde och gått tillbaka där jag lämnade stigen.)
Lyckligtvis så blev det inte så, även om bergskammen inte var mer än tio meter från stranden på det smalaste stället.
Till slut, efter stor möda mellan tättväxande, låga, ytterst grenrika träd, genom ris, över sten och kullar så kom jag till änden på viken. Och se där, tro det eller ej, en femhundra meter bort kunde jag se – landsvägen!
Och vad nu då? En bil på vägen också! Jag var tillbaka i civilisationen.
Den bilen var just då en oerhört vackrare syn än de tre finskorna tillsammans, och jag menar det.
Jaha, då var det bara att ta sig fram längs vikens kortsida då, så skulle jag vara uppe på vägen och starta liftandet mot Karesuando. Kanske skulle jag vara där inom en timme. När det är som mörkast, det är då ljuset lurar bakom knuten.
Men vad var det för ett brus som jag hörde? Ett brus som bara ökade för varje steg jag tog? Kunde det vara en ny bäck?
Och så kom då nästa ”det här får inte vara sant!”.
Från de höga bergen runt omkring ner till viken så gick det en häftigt strömmande, strid flod som effektivt gick mellan mig och vägen. Djup och uppenbarligen helt omöjlig att vada över.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Var det här den dagen då jag slutligen skulle brytas ner? Vad var det här ett straff för?
Jag började ytterst mödosamt att gå uppströms för att hitta ett möjligt ställe att via stenhopp ta mig över floden. Alltså, vid det här laget så hade jag gått drygt 25 kilometer - inkluderat morgonetappen och etappen från båten till monumentet - med min femton kilo tunga ryggsäck, varav hälften i synnerligen svår terräng. I detta läge så var jag på en ren utmattningsnivå. Tröttheten började blandas upp med en stor portion bitterhet.
“Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten?”
Men så helt plötsligt så såg jag något längst bort uppströms. Var det ett träd som fallit över vattnet…? Eller var det möjligtvis…? Kunde det vara? Var det verkligen…? Jodå, det var en bro!
Gud hade inte övergivit mig ändå!
Det tog, genom den oländliga stiglösa terrängen, ytterligare en kvart att komma till bron, men jag kom ändå dit till slut. Just då så kändes det nästan overkligt.
Från bron tog det mig fem minuter till för att komma till landsvägen. Och väl där vad får jag se: Jo, sällskapet med tanten som jag på håll misstagit för en av finskorna satt på några rastplatsbänkar och pratade ledigt och glatt med varandra. Va! Jag hade ju skenat om dom fem timmar tidigare precis i början på etappen! Så mycket vann jag alltså på att vara smart och lämna stigen…Absolut ingenting. Vilken åsna jag kände mig som…
Och efter det så kom nästa ego-knäck, som på beställning: Jag fick en lift efter bara två minuter vid vägkanten. Toppen! Två killar som “bara skulle en bit bort”. “OK” sa jag och hoppade in. Det var ju ändå en bit på vägen.
Vart skulle dom? Jo, till hotellet där jag hade startat dagens etapp! Jag hade ju alltså lika gärna kunnat lämna ryggan där och återvänt senare på eftermiddan. Allt detta släpande på ryggsäcken hade alltså ingen som helst mening då jag slutligen åtta timmar senare var tillbaka på utgångspunkten…
Försökte i en halvtimme lifta därifrån utan den minsta antydan till framgång. Knappt en bil passerade.
Tog min Mats ur skolan och ringde efter en taxi som körde hela vägen till Karesuando. 1320 kronor, men vad göra? Det hade blivit mångdubbelt dyrare att missa flyget. Valde att i Karesuando ta in på vandrarhem i stället för hotell och fick tillbaka 350 av pengarna där. Bussen hade kostat 200, så, ja, det gick väl att smälta.
Väl på vandrarhemmet tog jag en dusch och bytte kläder, gick och åt, skrev ner stora delar av detta som ni läser just nu och kände mig allteftersom oförskämt pigg. Blott en lätt stelhet, ingen trötthet alls faktiskt, bara en stark känsla av att ha gått igenom stora prövningar under dagens lopp. Visst var det så, men ganska snart så var prövningarna omvandlade till mestadels positiva minnesbilder som jag kunde småle åt. På det stora hela så hade det ju faktiskt varit en rent ut sagt fantastisk dag, fylld med oförglömliga upplevelser.
Det som inte dödar en härdar bara.
Det hela blev lite grann som en allegori över livet självt: man ska inte bara rusa på i 180 och tro att det går bättre för det. Bättre att stanna upp då och då, titta på kartan och sen gå vidare. Ett gott råd till mig själv.
Epilog i morgon.
Popularity: 22% [?]
Permalink
09.13.11
Posted in Min blogg
at 8:06 pm
Vaknade på hotellet lagom till frukost. Förväntade mig ett fantastiskt fjälllandskap från det högt belägna hotellets panoramafönster. Icke då. Regn och dimma.
Nåja, regnet var nu inte värre än småspik och under frukosten på Hotell Davvi så hade det den positiva egenskapen att långsamt avta.
Efter utcheckningen så gick jag ner till byn - verkligen en by - Karvesuanto. Karvesuanto. Just det - den finska delen av Karesuando - och frågade efter när bussen skulle avgå mot Kilpisjärvi. Svaret jag fick då kom inte alls att stämma med de andra två svaren jag fick på samma fråga senare under dagen, och inget av svaren var korrekt heller för den delen.
Alltså: genom den pyttelilla byn Karvesuanto så går det kanske fyra bussar om dagen. Två mot Kilpisjärvi och två som går därifrån ifrån. Om ens det.
Det finns bara en landsväg så några andra bussar är ju då inte möjliga. Att då efter ett antal år, när man jobbar på bensinmacken där bussarna stannar, inte känna till vid vilken tidpunkt de avgår känns ju rätt märkligt, så till vida det nu inte är så att det uppfattas som mindre viktigt med en halvtimme hit eller dit. Det är kanske just så det är? När man är där nuet alltid är med en och då en timme eller tre inte är så viktigt för en, för att när allt kommer omkring, man har ju ändå ingen brådska med nånting när man väl är framme dit man ska , så då är ju bussens avgång med en marginal på en halvtimme hit eller dit inte så viktig.
Till deras försvar: alla svaren var tidigare än bussens avgång, så jag riskerade ingenting.
Jag beslöt mig för att gå tillbaka över bron till Karesuando på den svenska sidan - och just då började regnet tillta igen. Ordentligt. Nåja med gott om ombyteskläder i ryggan spelar väl lite väta ingen större roll.
Räddningen blev ändå till slut, när regnet vräkte ner, det lokala biblioteket där jag hastade in, där man till min stora glädje kunde låna en dator. På just den datorn så kom faktiskt större delen av gårdagskrönikan till.
Lätt blöt men inte så mycket att det störde så kom jag till slut med bussen mot Kilpisjärvi. Efter en timma på bibblan så gick jag ånyo över bron in i Finland och satte mig helt enkelt på rasthaket intill med min bärbara och en kopp kaffe, så fick den komma när den behagade dyka upp.
Och det gjorde den, och den bjöd på en tio mils fascinerande väg genom den svensk-finska fjällvärlden. Svensk-finska säger jag då vägen hela tiden faktiskt går jämns med gränsen mellan de två länderna. Onekligen blev det som allra pampigast vid just Kilpisjärvi. Majestätiskt i stort sett. Och det man ser därifrån är ju faktiskt just Sverige.
Jaha, av från bussen och fram till hotellet, som låg aningens irriterande ungefär en kilometer bort. Nåja, det skulle visa sig att jag hade ren bonnröta som bara fick gå en kilometer. Mer om det senare.
Väl framme och uppdaterad på var jag skulle bo osv så beslöt jag mig – klokt nog – för att göra en mindre rek-tur för att veta exakt vart jag skulle gå på dan därpå för att komma till Treriksröset. Jag hade kollat bussarna tillbaka och den enda bussen föe dan skulle avgå 13.30.
Alltså, ingenting fick lämnas till slumpen. Tjugotvå kilometer i terräng Kilpisjärvi - Treriksröset tur och retur - kan ta runt fem timmar om man går fort, så det var viktigt att jag visste var själva leden utgick någonstans. Någonstans norrut, men var? Bra att veta när man startar så att man slipper slösa tid på att ta reda på det om man nu har knappt med tid.
Jodå, jag började gå längs landsvägen, och jag gick och gick och gick.
Efter ett tag så insåg jag hur det låg till: jag var inte i Kilpisjärvi!
Jag hade tagit in på ett hotell med Kilpisjärvi i namnet, som sålunda utgav sig för att ligga där så att folk som ville åka till just Kilpisjärvi skulle kontakta dom och ta in där. Men hotellet låg ungefär nio kilometer ifrån själva Kilpisjärvi! För de flesta som åker dit kanske det där är helt uppenbart eller så spelar det inte någon roll, ungefär som att Stallmästargården inte ligger i Stockholm, men för mig så blev det en katastrof. Jag gick i nästan en och en halv timma innan jag var framme där jag från början förmodat att jag skulle vara. Enkel matematik. Tre timmar extra skulle den promenaden ta. Nu var vi helt plötsligt uppe i åtta timmar och en buss tillbaka till Karesuando som skulle gå vid halv två. Halv sex skulle jag behöva lämna hotellet! Lifta? Kanske, men vem kan förlita sig på något så osäkert? För…bussen till Karvesuanto skulle vara den sista för dan. Och i så fall skulle jag missa flyget hem från Kiruna. Vad göra?
Just då och där dök nu det nya alternativet upp.
Det fanns ju båtar såg jag från det “riktiga” Kilpisjärv till Treriksröset, såg jag på en skylt längs vägen. Vore det något? En liten prestigeförlust skulle det onekligen vara, men jag skulle ju ändå ha varit “där” dit jag ställde kosan.
OK! Tankarna började snurra i huvudet. Ett par realistiska alternativ fanns.
Alternativ 1 Strunta i allt, gå på ortens dansrestaurang och roa mig för att åka hem dan därpå utan en meters promenerande.
Alternativ 2 Gå upp klockan fem packa och ge mig iväg mot Treriksröset.
Alternativ 3 Åka båt från Kilpisjärvi till Treriksröset och sen gå tillbaks därifrån.
Alternativ 4 Gå dit och försöka tajma in en båt tillbaka.
Alternativ 5 Åka båt fram och tillbaka.
Med de tankarna i huvudet gick jag tillbaka till mitt hotell i skymmningen. I början så hade jag ett envist regn piskandes i ansiktet, men som tur var så avtog det. Och då…då kom den igen.
Fastän att det var mulet så kom återigen den där magiska känslan fram igen. Mörka berg som avtecknade sig mot en regnskytyngd himmel, en stor lite ljusare fjällsjö och så strödda lampor från de få hus som fanns i området. En gång var femte minut så kom det en bil på den långa raksträckan, men det bara ökade på den lätt overkliga känslan. Jag såg lamporna i mörkret långt innan jag hörde motorbullret. I början så rörde sig knappt ljuset innan det tog fart de sista hundra metrarna och bilen sen svischade förbi. Jag tog en del kort med min systemkamera med lång slutartid. (Lutade den mot räcke o.dyl.). Får se när jag kommer hem hur dom kommer att gestalta sig.
Men viktigast: jag njöt igen! Så häftig miljö och jag hade privilegiet att vara där och beskåda alltihopa. Allt oväntat trassel som bortblåst i mitt huvud.
Väl tillbaka har jag fortfarande inte bestämt för vilket alternativ jag kommer att ta. Svaret kommer i morgon.
Tack för att ni läste så här långt!
Popularity: 22% [?]
Permalink
09.12.11
Posted in Min blogg
at 11:32 am
På ett flygplan, 12 000 meter över havet enligt den manlige ( alltid män, har ni tänkt på det?) piloten. Inom en timme landar vi i Kiruna. 11 september 2011. Vilken dag för att flyga och vilken dag för att börja ett nytt äventyr! Och Kiruna, varför Kiruna av alla platser på vår jord? En Ryanair till Paris, Milano eller Rom hade kostat en tiondel av priset för Kiruna-Stockholm tur och retur. För att inte tala om den totala frånvaron av ex-flickvänner norr om polcirkeln, till skillnad mot situationen i nämnda städer i syd.
Men, har man en vardag som min så sätter det ofelbart sina spår. Det märks inte på en gång, det kan till och med gå en längre tid då man tycker att det mest är charmigt. Det kommer krypande. Efter ett längre tags oavbrutet arbetande i servicebranschen och med en av Sveriges mest trafikerade gator utanför mig, både i arbetet och hemma, så känner jag det efter ett tag som oundvikligt: det är tystnaden som jag vill ha. Ingen trafik, ingen musik, ingen som frågar efter mig eller efter något, inga galleriabyggen, ingen TV eller radio, inga fylleskrål utan helt enkelt ingenting.
Från Kiruna, som ju de facto också är en stad ska jag i kväll ta mig till Karesuando. Därefter, i morgon, bär det av till Kilpisjärvi – Finland – som ligger snudd på så långt norrut som man bara kan komma. Tanken är att väl i Kilpisjärvi så ska jag ta en endagarstur till Treriksröset, en sträcka på 11 kilometer i var riktning - sammanlagt 22 kilometer följdaktligen - för att sedan hastigt och lustigt dra mig hem igen. Ett par dagar av tystnad och förhoppningsvis, om vädret visar sig på sin goda sida, ett par andäktiga panoramabilder att mentalt ta med sig hem.
Och förhoppningsvis ska skelettet till den berättelse som du nu läser ha blivit färdigköttat.
Alltnog, sin verklighet får man springa länge och snabbt för att undslippa. Redan på Arlanda stötte jag på Robban, trummis med Eric Gadd och stammis i butiken. Av från flygbussen in till centrum så stötte jag på Nina och Anna-Lena som omedelbart kände igen mig från butiken. I Kiruna.
Nina - som av en slump råkade vara min musikerkollega Nina Ramsby - och hennes väninna var på väg till Nikkaloutta för en vandring mot Abisko. Vi satt ner på Kirunas busstation och åt en - faktiskt - välsmakande lunch.
Deras buss gick fem timmar före min, och vad gör en främling i Kiruna under fem timmar en söndageftermiddag i september när temperaturen närmar sig tio och en tung fjällvind letar sig in under kläderna? Inte mycket kan jag säga, men jag tog en lov runt större delen av stadens kärna - ett par varv till och med - och hann väl med att få något så när grepp om hur världens till ytan största stads centrala delar ser ut. Kom aldrig till Toullavara -ett par kilometer österut - som självfallet är helig mark för mig. Shanes var ju från just Toullavara…Nåja, det får bli nästa gång.
Runt sju gick så min buss till Karesuando. Inom en timme efter avgång så började solen så långsamt gå ner, ackompanjerad av en fullmåne som undan för undan växte sig allt starkare.
Och…det var nog en av de vackraste solnedgångar jag sett i hela mitt liv. Blodröd himmel och svarta cirrusmoln som tecknade skarpa siluetter på himlavalvet. Jag förstod helt plötsligt religionens starka färste i norr. För det jag såg från mitt bussfönster var ju inget annat än en religiös upplevelse. Låg skog som inte alls fårmådde att nämnvärt skymma horisonten, små vackert skulpterade bergsåsar, mörka fjälltjärnar, åar, älvar och så den karaketeristiska tundran. Allt detta under denna majestätiska solnedgång. Röd som blod och mäktig som universum självt.
Märkligt, som barn så var vi en del uppe i norrland, jag och mina föräldrar, och något som jag kommer ihåg än i dag och som helt plötsligt kom för mig var dessa gudomligt vackra solnedgångar som gjorde så starkt intryck på mig redan som sexåring.
Och…jaha, där stannade vi i Vittangi busstation. Några kliver av, andra går på och småtjattrar sins emellan. Chaffisen hämtar en tidningsbunt och iväg igen.
Den andra världen knackade lite försynt på.
Väl framme i Karesuando så körde busschaffören mig bort mot bron över Muonio älv som leder in i Finland. Jag hade nämligen bokat hotell på den finska sidan - Karvesuanto, två kilometer bort - av någon anledning. Förmodligen enbart av den futila orsaken att deras sida kom upp först på nätet.
Något lite av solnedgången tecknade sig fortfarande på horisonten. Ut gick jag ur bussen som rullade iväg och ett par kliv mot bron över Muonio älv. Innan bron hör jag helt plötsligt ett kraftigt hundskalv…som kommer närmare och närmare…Pang! Ut ur ett buskage kommer en kanin formligen skjuten ur en kanon och efter denna en hund som är n-äs-t-a-n lika snabb. Över bron springer dom rakt in i mörkret. Jag lommar efter och får efter en minut syn på hunden som slokörat kommer linkande emot mig. Ovanför jycken så ser jag plötsligt en fågel vars like jag aldrig sett förut. En fladdermusliknande, flackt flygande varelse som följde hunden på tre meters höjd hela vägen bort.
Och där står jag i mörkret på en bro över en älv mellan två länder med en skymmning som den nyss beskrivna i bakgrunden. Jodå, nog finns det magi här uppe i norr. Det kände jag långt ut i fingerspetsarna.
Återkommer i morgon.
Popularity: 22% [?]
Permalink
09.04.11
Posted in Min blogg
at 1:03 am
Vissa saker som hänt i det förflutna har jag än i dag, fast det i vissa fall gått snart ett halvsekel sen jag började att grubbla på dom, inte fullt ut greppat.
Det troliga är att jag kommer att dö utan att ha förstått just varför. M.a.o., svaret kommer förmodligen aldrig att komma.
En av dessa frågor är hur Hep Stars 1966, ett år efter att man kommit med Cadillac, Farmer John och Bald Headed Woman kunde spela in I Natt Jag Drömde.
En annan pannan-i-veck-bildande frågeställning är varför “Åby” Ericsson bytte straffskytt i Sveriges match mot Polen 1974 i fotbolls-VM i Tyskland bara för att den annars hundraprocentige Bosse Larsson för en gångs skull hade missaten en “stramare” i träningsmatchen mot Schweiz några veckor före mästerskapet. Nu flyttades ansvaret från den iskalle Bosse Larsson till känslomänniskan Staffan Tapper. Med känt resultat. (Nåja, även ikoner som Zlatan och “Henke” Larsson har ju missat straffar i mästerskap. Ingen skugga över dessa eminenta herrar.)
Ett än större mysterium än de båda ovanstående är varför i herrans frid någon levande varelse kunde komma på att den rockande rebellen, ungdomsförstöraren, mannen vars skivor krossades i protest mot den depravering som han ansågs representera, som censurerades då han upplevdes som ett sexuellt besatt vilddjur när han skulle uppträda på TV osv, osv skulle spela in en julskiva just då, vid den tidpunkt när hans rebellimage var som allra starkast.
Varför då?
Ja varför då?
I dag så är det en helt annan historia. Var och varannan artist pumpar ut julskivor - med i stort sett samma låtar på - prydda av omslag det ena mer vämjeligt än det andra. (Allt är f.ö. en klar konsekvens av nedladdningen. Satsa där det finns en marknad, skippa det som inte funkar!)
Men 1957 så var det inte så. Bill Haley, Little Richard, Roy Orbison, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Gene Vincent, ja inte ens Cliff Richard spelade in en julskiva på femtiotalet.
Bing Crosby och Frank Sinatra var visserligen tidigt förknippade med julmusik, men dom var ju tämligen långt bort från den nya “flugan” rock ‘n roll.
Så varför just Elvis av alla?
För…inte var det väl det självklara karriärsdraget, den logiska uppföljaren på LPn Loving You? Knappast.
Visst, plattan blev en framgång utan dess like. Under i skrivande stund femtiofyra år så har den sålt, sålt och återigen sålt utan uppehåll och pressats upp i nya upplagor om och om och om igen. Så visst var det en rättsatsning, men det kunde man ju faktiskt inte med bestämdhet veta då.
För inte var det väl riskfritt när man gick från One Night, My Baby Left Me, Mean Woman Blues och Heartbreak Hotel till White Christmas, Oh Little Town Of Bethlehem och Silent Night?
Jag kan faktiskt inte greppa hur man tänkte. Det här hade ju fullständigt kunnat kvadda hela Elvis karriär, och - handen på hjärtat - har man väl spelat in en julskiva så har man det. Man må ha hur stora framgångar kommersiellt både då och sen, rebellimagen är faktiskt för evigt borta. I det här fallet fick den tas över av Eddie Cochran, Gene Vincent, Vince Taylor och dylika figurer.
Men det kanske inte var något som bekymrade Elvis i någon större omfattning? De klichéer som klistrades på honom var kanske något som han bara skrattade åt? I själva verket så ville han kanske bara sjunga, få en massa tjejer och tjäna pengar?
Och karriären, jo den tog ju i alla fall ingen omedelbar skada av Christmas Album.
Ändå…varför en julskiva så tidigt i karriären som 1957, och kloss inpå Jailhouse Rock och King Creole ?
Nåja, nu finns Elvis Christmas Album där och det är ju inte så mycket att göra nånting åt i dag, lika lite som för dryga halvseklet sen.
Så låt oss i stället bry våra hjärnor med hur skivan egentligen låter.
Just det, hur låter egentligen Elvis Christmas Album? Helt bedrövligt?
Nejdå, det finns ett par ljuspunkter, några spår är faktiskt t.o.m. godkända.
Blindskären är tyvärr desto fler och, ja, en del av dom tämligen svåra att bara låta passera.
Vi tar en titt på alltihopa, låt för låt!
ELVIS CHRISTMAS ALBUM Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LOC 1035
SIDA 1
1) Santa Claus Is Back In Town
Faktiskt en rent ut sagt lysande insats på det vokala planet, nästan komiskt hur Elvis lyckas peta in så mycket känsla i en låt som handlar om tomten, och frånvaron av både renar och säck.
Kul, jo, men mer än så blir det ändå inte. Nån måtta på hur långt vi ska gå från våra rötter får det ändå vara.
En bra start på skivan förvisso, men där visste man väl vad man gjorde. Det är ändå en ocean emellan detta inledningsspår och Mean Woman Blues som öppnade Loving You.
2) White Christmas
Ganska bra även det här, även om det långt ifrån är en Elvis på spetsen av sitt kunnande. Det låter faktiskt mest som en dag på jobbet, typ: “Öh, få se nu…vilken låt kommer nu då? Var har jag mina papper? Jaha, White Christmas! Ja den är ju rolig, den kör vi! Alla med? 1-2-3-4!”
Noteras bör att det är Drifters rockiga version från 1954 som Elvis är inspirerad av här, inte Bing Crosbys från 1942.
3) Here Comes Santa Claus (Right Down Santa Claus Lane)
Jaha, vad ska man säga om det här. Visst, Elvis sjunger hyfsat, men dröm om att det är ens i närheten av den intensitet som han visade upp ungefär samtidigt på soundtracken till Loving You, Jailhouse Rock och King Creole, för det är det absolut inte. Det här påminner mest om en vinjett till en samtida amerikansk TV-serie.
Skräp, om än ganska snyggt paketerat, och kalla det inte för något annat bara för att det är Elvis som sjunger.
4) I’ll Be Home For Christmas
En av plattans höjdpunkter. En snygg ballad med en text som får in det där med jul på ett något så när naturligt sätt i motsats till en del andra på samma sida.
Onekligen lite “corny”, men jag köper det.
5) Blue Christmas
Inte pjåkigt alls det här heller. Som ni alla vet så körde Elvis Blue Christmas i sin comeback-special 1968, sittandes i den s.k. boxningsringen med sina gamla polare från förr. Där presenterade Elvis låten som “My Favourite Christmas Song”.
För övrigt; vad ska man kalla det för? Contrybluesballad-julsång?
Skivans obestridliga trumfkort.
6) Santa Bring My Baby Back (to Me)
Rockigt, jodå, och det svänger en hel del om det också, men det är betydligt mera Owe Thörnquist än Carl Perkins över det här. Eller, för att spetsa till det, mer Little Gerhard än Little Richard.
Kul? Jodå, om det är det man vill ha när man köper en platta, så varför inte?
SIDA 2
1) Oh Little Town Of Bethlehem
Fint och fyllt till bredden med julstämning.
Men det håller ändå inte, det är för mjäkigt och blodfattigt. Jag tycker knappt ens att Elvis insats är speciellt lyckad. Han ger sig på ren psalmsång, något som så många andra gör hela tiden och för det mesta även bättre.
2) Silent Night
Men…var det här verkligen nödvändigt…?
Nej.
3) (There’ll Be) Peace In The Valley (For Me)
Sida två avslutas med fyra gospellåtar. Ingen av dom tillhör det skarpare av det religiösa som Elvis spelade in.
Peace In The Valley är min klara favorit ibland dessa, men det är den här gången främst med hjälp av Jordanaires väldigt fina sångackompanjemang.
4) I Believe
Ehuru jag alltid har tyckt att I Believe är en fantastisk komposition (en av mina personliga favoriter) så tycker jag inte att det här är någon av de vassare versionerna som har gjorts. Frankie Lanes I Believe från 1953 är minst lika bra och PJ Probys version från Around The Beatles, 1964, är betydligt bättre. Elvis röst låter helt enkelt märkligt tunn.
5) Take My Hand, Precious Lord
Inte mycket att kommentera här inte. En stillsam, känslomättad gospelballad som har sina poänger på de lugnare partierna men som tappar i slagkraft då det ska tas i av en Elvis som då, för ovanlightetens skull, sjunger orent. Han låter helt enkelt förkyld, kanske han var det också?
Återigen väldigt fint sjunget i bakgrunden av The Jordanaires.
6) It Is No Secret (What God Can Do)
Segt och rent ut sagt oinspirerat. Jag kan ibland tycka att den här genren är bland det häftigaste som finns när det svänger och sången sitter som gjuten. Här är det bara tråkigt så att klockorna stannar.
Allt som kom att dyka upp senare på Elvis renodlade gospelskivor His Hand In Mine, How Great Thou Art och He Touched Me är oerhört mycket bättre på alla plan än de fyra spåren på denna LP.
Summa summarum en en inte alltför upplyftande skiva. Som bruksmusik - julskiva - fyller den självklart sin roll, men den är ju definitivt inget man någon gång sätter på hemma för att den är så bra.
Elvis själv låter tämligen oinspirerad skivan igenom, även på de fyra gospelnumren som ju borde ligga honom nära om hjärtat. Just där verkar rösten tunn och skör, som jag tidigare skrivit verkar han närmast drabbad av en förkylning, något som kan vara en förklaring, men knappast en ursäkt.
Allt sammantaget…ett oerhört nerköp efter den utmärkta Loving You.
Slutomdömet blir därefter.
Nu laddar jag för King Creole som blir något helt annat.
Slutbetyg: En TVÅA…
Popularity: 24% [?]
Permalink
08.31.11
Posted in Min blogg
at 2:35 am
Elvis tredje LP är soundtracket från hans andra film Loving You, den film som på svenska kom att heta Ung Man Med Gitarr.
Filmen i sig är en rätt mager historia med ett manus tunt som en sytråd och en Elvis som - i just de där kritiska ögonblicken - spelar över nåt alldeles förfärligt.
Synd, för med bara lite små justeringar så hade filmen Loving You kunnat bli avsevärt bättre.
För förutsättningarna fanns.
Elvis sångnummer är inget annat än helt lysande rakt av. Han går dessutom filmen igenom omkring och är vacker som en grekisk Gud och visar upp en medfödd karisma som ytterst få, om ens någon, kan stoltsera med.
Ett mycket fint färgfoto med trovärdiga miljöer och snygga interiörer och succén borde vara given…men det är den långt ifrån.
Frånvaron av ett hållbart manus, ett manus med en röd tråd i sig, och Elvis uppenbara James Dean/Marlon Brando-komplex maler under filmens gång ner det hela till något rent ut sagt ganska märkligt. De logiska kullerbyttorna på slutet är förvirrande på gränsen till skrattretande. Tyvärr.
Musiken till filmen är dock bland det bästa som Elvis gjorde på femtiotalet. Helt klart har han här en starkare röst med, om möjligt, ännu mer kontroll i sig än tidigare. Han hoppar upp och ner i registren, växlar från rå blues till öm ballad och försöker stundtals sig på rent akrobatiska röstuppvisningar utan att för ens en mikrosekund darra på manschetten. Tvärtom, ett maximum av självförtroende grundat på den naturbegåvning som han besatt, gör att han vågar sig på i stort sett vad som helst…och också ror hem det, så som ingen annan varken kan eller har gjort.
LOVING YOU Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LPM 1515
SIDA 1
1) Mean Woman Blues
En klassisk Elvis-rockare, och en av de allra bästa från den här epoken. Rå blues med ett blytungt komp i botten och en Elvis som aldrig tidigare haft ett sånt självförtroende i rösten.
Jordanaires finns där i ett diskret doande. Deras närvaro gör att Mean Woman Blues känns aningens lite mer anpassad för en bredare biopublik, måhända tar det lite udden av det råa och opolerade.
Men det gör inget! Det här är ändå - hur man än ser på det - helt enkelt inget annat än suveränt. En fullständigt formidabel inledning på skivan.
Mean Woman Blues (som aldrig släpptes som singel) brukar märkligt nog sällan räknas in bland Elvis klassiker. Märkligt av den enkla anledningen att den i mina öron är minst lika bra som de flesta av Elvis mer kända från samma epok som All Shook Up, I Got Stung och Jailhouse Rock.
Lustigt nog så har jag alltid tyckt att Mean Woman Blues spåret låter som något som snarast är taget från King Creole…
2) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Och så rakt in i det mjuka, lättsamma och välanpassade. Bortblåst med vinden är den onde bluessångaren från spåret innan. Med Jordanaires här ganska framträdande körsång så blir bilden av anpassad listmusik komplett.
Det här är nog Elvis första helgjutna pophit. Den kom att bli en massiv sådan, men för mig personligen så kan den kännas lite väl slätkammad, helt klart tillrättalagd för tonårstjejernas marknad.
Teddy Bear har aldrig varit nån favorit i min bok. Nej, jag tvivlar nog på om Elvis själv var speciellt entusiastisk över att spela in Teddy Bear, även om den frekvent dök upp på hans konserter under sjuttiotalet.
Å andra sidan, för att vara 1957 så är det här sensationellt välgjord och proffsig pop, hur lättviktig den än må vara. Vad skulle man kunna jämföra det här med i samma genre från samma tid? Ingenting skulle jag nog säga. Spel, sång, produktion; allt är på absoluta toppen.
Släpptes på singel och nådde - självfallet - förstaplatsen.
Märkligt nog så var det det enda singelsläppet från denna skiva som enligt mig nog innehöll ett knippe potentiella hitar.
3) Loving You
Titellåten till filmen, men ändå måhända det svagaste kortet på den första sidan. Loving You är en fin ballad, och Elvis gör en mycket bra insats, men lika upphetsande som övriga spår från filmen är den faktiskt inte, men konkurrensen är benhård.
Loving You hamnade som b-sida på Teddy Bear.
Som sådan nådde den tjugonde plats på Billboards Hot 100.
4) Got A Lot O’ Livin’ To Do
Och så in med en rockare igen, och onekligen en av Elvis genom tiderna bästa i den genren. Spelet, kompositionen, arret och så framför allt Elvis fenomenala framförande gör det här till ett mindre mästerverk.
Det är frapperande hur genomarbetade rocklåtarna hade blivit i Elvis karriär på bara ett år. Inget lämnas till slumpen här inte. Allting sitter som gjutet, men svänger ändå som inget annat vare sig före eller efter. Det här är på en helt annan nivå jämfört med de aningen trevande Little Richard-covers som Elvis gjorde på de första två plattorna.
Varför Got A Lot O’ Livin’ To Do inte släpptes som singel är för mig helt ofattbart. Solklarare listetta skulle man ju fått leta länge efter.
5) Lonesome Cowboy
Ett lite udda spår, det här känns mer som renodlad filmmusik. Det är en OK låt som sticker ut från de övriga med sitt udda arrangemang utan att för den sakens skull vara någon av skivans trumfkort. Som en kontrast till rocklåtarna runt omkring så funkar den dock utmärkt.
6) Hot Dog
En i grunden rak rockare som dock getts ett spännande arrangemang både genom ett - i Elvis värld - ovanligt körarrangemang och med hjälp av Scotty Moores smått bisarra gitarrfigurer. En minut lång, alldeles för kort. Elvis är i total högform här och borde getts utrymme för att tänja ut på alltihopa en liten stund till.
7) Party
Ytterligare en fenomenal rocklåt, om än tämligen typisk för Elvis femtiotal. Party må vara hur välkänd som helst, den släpptes faktiskt aldrig på singel i USA.
Wanda Jackson däremot, gjorde tre år senare en cover - med namnet Let’s Have A Party - som klättrade till trettiosjunde plats på USA-listan.
SIDA 2
1) Blueberry Hill
En cover på Fats Dominos hit, men en sällsynt trött sådan. Det här känns faktiskt mer eller mindre helt misslyckat. Från de märkligt otajta trummorna i inledningen till Elvis trötta och oengagerade sång så är detta något som - framförallt med Dominos briljanta version i minne - aldrig borde ha getts ut.
Ofattbar skillnad på intensitet, närvaro och genomarbetning av arrangemanget på detta spår jämfört med de sju fullträffarna på sida 1.
Tror ni att Fats Dominos version är låtens original? Glöm det! Glenn Miller spelade faktiskt in Blueberry Hill redan 1940. Även Gene Autry och Louis Armstrong kom ut med Blueberry Hill på fyrtiotalet.
2) True Love
True Love kan kännas som gammal som gatan, men det är den faktiskt inte. Originalet spelades in blott året innan Elvis gjorde sin version.
Vem eller vilka gjorde då originalet? Bing Crosby och Grace Kelly? Nja, den första versionen som tog sig upp på USAs Billboardlista var faktiskt med Jane Powell, mer känd som filmstjärna på fyrtio- och femtiotalet! Hennes True Love gick in på listan två veckor innan Crosby/Kellys betydligt mer kända version gjorde det.
Vara som det vill med det, Elvis version är väl OK, men i ljuset av den första sidans fyrverkeri blir det här ganska blekt. T.o.m. väldigt blekt.
3) Don’t Leave Me Now
Don’t Leave Me Now, en fin ballad som skulle komma dyka upp i filmen Jailhouse Rock, fast då i en helt annan version. Ett av den andra sidans starkare spår.
4) Have I Told You Lately That I Love You
Och detta är troligtvis sidans bästa låt. En lugn countrylåt som minner en hel del om epoken på Sun. Skulle ledigt ha kunnat vara en hit.
Snygg lite udda pianoinledning, men alldeles på tok för högt inspelade handklappningar (Elvis?). Tänker man på det så låter det rätt underligt.
Även denna gång en gammal hit för Gene Autry. 1946 närmare bestämt.
5) I Need You So
Någonting som skulle ha kunnat bli riktigt, riktigt bra med åtminstone ett minimum av produktion och eftertanke. Trumspelet är märkligt kantigt och otajt. Virveltrumman låter till på köpet som om han slår på ett oljefat. Är det verkligen DJ Fontana som spelar här? Jag känner tvivel.
Överhuvudtaget låter det i det närmaste ofattbart att det är samma band som spelar på den förstasidan, så pass taffligt och trevande låter det, något som effektivt torpederar en låt som skulle ha kunnat bli hur bra som helst. För I Need You So är en utmärkt komposition och Elvis gör en riktigt bra tolkning, men kompet drar ner det hela åtskilliga snäpp..
En hit 1950 med kompositören själv - Ivory Joe Hunter.
En lite lätt schizofren skiva. Låtarna på den första sidan är samtliga väldigt genomarbetade. Rakt igenom suveräna kompositioner, snygga och fantasifulla arrangemang, tajt och läckert spelat rakt igenom - Elvis kompgubbar hade här verkligen växt med uppgiften - och, framför allt en Elvis i total högform. Sida ett är helt enkelt bland de bästa LP-sidorna i Elvis historia. Betydligt vassare och jämnare än någon av sidorna på de två första skivorna. Om det gällde att blott bedöma dessa sju spår så skulle det vara inget annat än en solklar fempoängare.
Vänder vi sen på skivan så har vi fem låtar som uppenbarligen kom med främst av den anledningen att man ville fylla ut tillräckligt för att kunna släppa en fullängdare. Alltihopa verkar vara ihoprafsat kvällen innan och inspelat utan några större diskussioner, arrangemang eller repetitioner. Det fick bli som det blev helt enkelt. Inte alls rakt igenom dåligt, bitvis riktigt bra, men motsatsen är även representerad på ett par ställen. Ett klart nerköp efter den formidabla förstasidan.
Jo, Elvis var lika bra som på Loving You vid ett par tillfällen till i karriären, det var han obestridligen. Men det utspel, kunnande, tajming och självförtroende som han besitter här lyckades han - och ingen annan heller för den delen - aldrig överträffa under de tjugo år han hade kvar.
Sömnpillren på sida två drar dock skoningslöst ner helhetsintrycket.
Slutbetyg: En stark FYRA!!!
Popularity: 23% [?]
Permalink
08.23.11
Posted in Min blogg
at 11:14 pm
Det kanske inte direkt fantasifulla “Elvis” kom att bli namnet på Elvis Presleys andra LP, en skiva som kom ut nästan på pricken ett halvår efter den första, den som i sin tur gick under namnet “Elvis Presley”.
Tre dagars inspelningar låg till grunden för hela skivan, där så gott som rubbet som producerades också kom att hamna på LPn. Dvs allt utom de två låtarna Playing For Keeps och Too Much. Inga aktuella hits, inga “left-overs”. Första, andra och tredje september -56, sen var plattan klar.
Debutskivan “Elvis Presley” är, som bekant, enligt mig en lite onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något historiskt - “femtio-talets Sgt Pepper” - men den möjligheten schabblades bort genom beslutet att lägga in överblivet (redan ratat) Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, vilkas öde kom att bli att hamna på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men visst skulle de varit med på LPskivan.
Samma mönster upprepas på LP nummer 2, Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade alla spelats in alldeles innan, men kom inte med på fullängdaren, till förmån för betydligt svagare låtar som nog egentligen på sin höjd borde ha hamnat som b-sidor på singlar.
Vad det gäller skivan så som den nu kom att bli så tycker jag att de svaga korten är till och med aningens fler på “Elvis” än på debuten. När sen LPns starka sidor inte riktigt är i paritet med det bästa från “Elvis Presley”, så har vi här, följdaktligen, en skiva som jag anser inte är riktigt lika bra som den första.
En lustig poäng i sammanhanget är också att RCA i USA tyckte inte att en enda låt från LPn var lämplig för att släppas som singel. Love Me kom visserligen att bli en stor hit, men det var då den fanns med på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så var det i USA på den tiden, ungefär lika udda som att b-sidor kunde bli hits med en helt annan listplacering än a-sidan. Vet ej vad man grundade listplaceringarna på.)
Jämför det med LP nummer 1 där samtliga tolv spår kom att hamna på singel antingen som a- eller som b-sida. Sannerligen en strategi som böljade fram och tillbaka…
Nytt på “Elvis” var vokalgruppen Jordanaires intåg som doa-kör. Jordanaires roll i Elvis karriär är sällan vare sig omtalad eller debatterad, men enligt mig så är deras medverkan på “Elvis” markeringen av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För faktum är att det aldrig blir lika bluesigt, inte lika primitivt och “garage”, som det så ofta var de första två åren, när väl Jordanaires käcka doande i bakgrunden börjar göra sig gällande. Därmed inte sagt att det nödtvunget blev sämre, eller för den sakens skull mindre trovärdigt, det blev bara annorlunda helt enkelt. Lantisen från Tupelo som stövlade in på SUN hade blivit stjärnan som spelade in i Hollywood.
Ta singeln Hound Dog; hur hade den låtit UTAN Jordanaires minst sagt hurtiga körande? Ja, om inte bättre - jag personligen är övertygad om det - så åtminstone väldigt annorlunda.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var helt klart ytterst kompetenta, och på många låtar under sin tid med Elvis så fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. Ansvaret låg dels på arrangören dels hos producenten, gruppen framförde bara det som folk runtomkring dom ansåg att Jordanaires var där för att göra. På Love Me funkade det, på andra håll så blir det tyvärr mer Cab Calloway än rock ‘n roll över det hela.
Men visst finns det pärlor på “Elvis”, inte tu tal om det! Ett par av låtarna tillhör det bättre från vår artists femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise är låtar som sällan dyker upp på Elvis-samlingar men som otvivelaktigt tillhör det bättre från nämnda decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller ju också en helt fenomenal sånginsats av Elvis, kanske den bästa balladen från femtiotalet.
Nu kastar vi oss över skivan!
ELVIS PRESLEY “ELVIS” Utgiven 1956 på RCA Skivnummer LPM 1382
SIDA 1
1) Rip It Up
Och det hela startar med en Little Richard-cover, det skulle komma att bli tre innan skivan var slut.
Bra jobbat av grabben från Tupelo, men det är - återigen - ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium och brösta upp sig. Givetvis så är Elvis version en riktig rökare, men Little Richard, som märkligt nog - i bjärt kontrast till Elvis - inte är ihågkommen för speciellt många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att han där är i stort sett omöjlig att uppnå. Mer än väl godkänt av Elvis, men inte mer än så.
2) Love Me
När blev Elvis - den råe, vilde, otyglade rock ‘n roll-rebellen - en anpassad popartist? Skeenden är ju ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men, ja det kanske började här.
Love Me är förvisso en lysande ballad och med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stödjer Elvis precis så som jag tycker att dom ska göra. Ett mysterium att amerikanska RCA inte gav ut Love Me som singel. Den hade ju garanterat blivit en listetta.
Helhetsintrycket är ändå betydligt mer polerat än något som Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig nu inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är nu ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Intåget av Jordanaires gör att glidningen blir extra markerad.
Något av den “ursprunglige Elvis” finns ändå kvar på den här skivan, men Elvis The All-American Boy knackar redan på dörren. (Ett år senare skulle hans julskiva med White Christmas och Oh Little Town Of Betlehem komma…)
Nåja, Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan och enligt mig den näst bästa på LPn. Det kommersiella måste ju inte av naturen vara sämre, bara -som tidigare sagt - allt som oftast annorlunda.
3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. Bra tryck i kompet och en Elvis i högform.
Men är inte Jordanaires lite väl framträdande här? Det som jag drog upp på Love Me blir än mer uppenbart här. Här har man helt klart tagit sig från ursprunglig rock ‘n roll till en betydligt mer anpassad produkt.
Skulle vara intressant att nån gång få höra en version från samma session utan vokalackompanjemang.
Som helhet en av skivans mitt-i-mellan-låtar.
4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis ganska klart efter Richard, jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Det lyfter helt enkelt aldrig. Den minst lyckade Richard-covern av de fyra som Elvis gjorde i denna epok.
En reflektion: Party, som dyker upp på Elvis nästa LP - Loving You - låter nästan som en kusin till Long Tall Sally så som Elvis sjunger den här…
5) First In Line
Något som skulle ha kunnat vara en misslyckad och arkiverad Sun-inspelning som man i efterhand lagt körsång på, vilket det dock inte är.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist, tråkig och till råga på allt annat elände så sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Skulle kunnat, om den 1974 hade getts ut på A Legendary Performer vol. 1, ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är inget som ska ligga på Elvis andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Hur man än ansträngde sig så låter det under alla omständigheter sämre än vad det gjorde på Sam Phillips tid.
Vad i h-e hade det här eländet på den här plattan att göra?
6) Paralyzed
Betydligt bättre. En bra komposition, snyggt arr (främst då på gitarrfronten), Jordanaires är lite nertonade - de finns mest bara där i bakgrunden - och Elvis, han verkar tro på vartenda ord som han sjunger. En riktigt bra vokalinsats.
Helt klart en av Presleys bortglömda pärlor.
Kompositör: Otis Blackwell som just bidragit med Don’t Be Cruel, en samtida hit - som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.
SIDA 2
1) So Glad You’re Mine
Kreatören av Elvis första A-sida That’s Alright Mama och till My Baby Left Me, Arthur “Big Boy” Crudup, är pappa även till denna skapelse. I originalet så är det fråga om en mörkblå blues. Vid den första lyssningen kan det faktiskt vara svårt att förstå att det rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och sedan tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna i sina bluesfraseringar.
Frånvaron av Jordanaires och med Scotty Moores stenkross-gitarrspel gör det här till något som mer låter som januari -56 och Elvis allra första session på RCA.
Enligt mig skivans obestridliga höjdpunkt, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.
2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Ett pekoral detta, inte tu tal om den saken. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ‘n Roll…
Förvisso, det är Elvis själv som spelar piano här…men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.
3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som kanske passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet är dessutom som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i solot. DJ Fontanas trumfill i mitten är också rock ‘n roll i högsta potens.
Ready Teddy känns nästan som en slags modell för åtskilliga kommande Elvis-inspelningar. Under 1957 och -58 spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans bästa rocklåt.
4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga. Skriven av Joe Thomas, och efter vad jag har förstått så är just det här originalversionen.
Även detta en av skivans klara höjdpunkter.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, företrädelsevis spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.
5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
Orkar inte ens kommentera…det här är bara så meningslöst.
6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt, How Do You Think I Feel känns väldigt mycket som någon av alla Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller.
Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?
Summa summarum en, som tidigare nämnts, svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA, Elvis och RCAs hemland, i andra länder förekom egna varianter, men jag har valt att vara konsekvent och enbart ta med Elvis inhemska utgivning) gör det till en påtagligt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med en majoritet av materialet. Det är dessutom en LP utan någon röd tråd alls - en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här - med onödigt få toppar (varför inte slänga in Hound Dog och/eller Don’t Be Cruel?) och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
Det märkliga i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det i det här fallet mest bara låter märkligt.
Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!
Popularity: 24% [?]
Permalink
08.14.11
Posted in Min blogg
at 11:23 pm
Historien om Elvis Presley - rockhistoriens okrönte konung och förra århundradets störste enskilde artist - har dokumenterats så många gånger, så mycket fakta har dragits fram och nötts och blötts under sådan tid och i en sådan mängd så att göra det en gång till känns rent ut sagt meningslöst.
Vid det här laget så kan vi hela ramhistorien.
Tupelo, Memphis, Graceland. Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, DJ Fontana på trummor. Sam Phillips, Sun Records, Överste Parker, Ed Sullivan Show, Las Vegas osv.
Nej, i stället för att slå in öppna dörrar och än en gång nämna det som alla nu ändå vet så får det på det här utrymmet bli mer utav fritt tyckande och sporadiskt spridande av lite kuriosafakta snarare än att tala om vem som spelar vad, vid vilket datum och varför.
Sådant har det redan tryckts upp hyllmil med böcker om.
Med andra ord, på den här bloggen kommer det att bli fokusering på recensioner på enskilda låtar och albumen som helhet. Från den första till den sista.
Just det, inte en platta, inte en låt kommer att passera obemärkt förbi! Som jag tidigare skrivit så ska jag försöka hålla en takt på en LP var tredje dag. Då det finns mer intressant att skriva om på exempelvis From Elvis In Memphis än på Girl Happy så kan rytmen bli lite hackig. En vecka kanske det blir en skiva, den nästa måhända fyra, men jag ska försöka hålla en var tredje dag.
OK, då sparkar vi igång den här serien som kommer att bli lå-å-ång. Garanterat ända fram till LPn Moody Blue, den sista skivan Elvis gav ut före sin död, eventuellt t.o.m. längre än så.
Först en liten intressant avstickare; vem var det egentligen som upptäckte Elvis? Sam Phillips på Sun Records svarar säkert de flesta av er. Svaret är dock troligtvis…Marion Keisker!
Vem då? kanske en del då säger. Jo, Marion Keisker var sekreterare på Sun Records, det Sun Records dit Elvis en eftermiddag i juni 1953 tog sig till på helt eget initiativ för att spela in en singel som skulle pressas i ett exemplar - My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin - avsedd som en gåva till mamma Gladys för det facila priset av fyra dollar.
Keisker hörde vid inspelningen direkt att det var något alldeles extra i Elvis och tog sig för att starta en bandspelare för att göra en egen inspelning. Hon tog efteråt både Elvis telefonnummer och adress, något som hon vanligtvis aldrig gjorde.
Vid ett lämpligt tillfälle så spelade hon senare upp tejpen för Sam Phillips, som faktiskt inte var speciellt imponerad. Efter flera påtryckningar från Keisker så kapitulerade slutligen Phillips - nästan ett år senare - och gick med på att kontakta Elvis för en provinspelning. Fortfarande var det Marion Keisker som fick ta initiativet till att ringa upp Elvis, enligt henne så hann hon precis lägga på luren innan Elvis öppnade dörren till studion!
Alltså: hade det inte varit för Marion Keisker så skulle ni kanske aldrig ha läst de här raderna…
Nu kör vi!
ELVIS PRESLEY “ELVIS PRESLEY” Utgiven på RCA 1956 Skivnummer LPM 1254
SIDA 1
1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade han. Det första spåret på den allra första LPn, och vilken start sen! Blue Suede Shoes, en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta av er säkert vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover kom väldigt tidigt. Den spelades in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden, lustigt nog på Sun Records, det Sun Records som Elvis just hade lämnat.
Väl värt att notera är att Presleys version har ett helt annat bett och en helt annan intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är frapperande. Arret är dessutom på flera punkter så pass annorlunda att det nog bara hade räckt med en annorlunda text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men det är i hans fall faktiskt mer fråga om en lite ovanligt rytmisk countrylåt än rock ‘n roll.
Blue Suede Shoes släpptes först inte som singel men kom att nå hitlistorna på den EP där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare så släpptes hela LPn på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag, men vid det tillfället så tog sig inte Blue Suede Shoes in på listan.
2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en väldigt känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns näppeligen som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.
3) I Got A Woman
Den första låt som Elvis spelade in för RCA. Och inte vilken låt som helst: Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är ju magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en helt annan dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det till ren rockabilly. Högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. Dom verkar knappast ha tänkt tanken “så här får man inte göra!” under inspelningarna. Inte alls, här gör man det om och om på sitt eget sätt och utklassar i förbifarten originalet med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan så gänget hade väl haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men om den nu har funnits så är den antingen bortkastad eller utraderad.
4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat mer att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.
5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen är den med för att man ville tillfredställa så många olika skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv., något som i ett drygt halvsekellångt perspektiv bara irriterar.
Handen på hjärtat, hardcore-fans av Elvis femtiotal. Finns det inte på var och ett av dessa så utskällda Elvis-soundtrack från sextio-talet ungefär ett halvdussin låtar som spöar skiten ur I Love You Because? Jo det finns det!
Nåja, det här spåret har ändå sin givna plats i historien, då I Love You Because är den första låten som Elvis spelade in professionellt på Sun. Nu är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4, men den allra första tagningen gavs sedermera ut på LPn A Legendary Performer vol. 1, 1974 närmare bestämt. Den var inget bra den versionen den heller.
Jodå…visst hade Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll suttit oerhört mycket bättre än det här…
6) Just Because
En av skivans höjdpunkter, och märkligt nog en av de överblivna Sun-inspelningarna som RCA fick på köpet när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför i hela fridens dagar gav inte Sam Phillips ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun? I sanning ett märkligt agerande.
Jag vet att många inte tycker att det här i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft som kanske inte ens dessa två nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928. En grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde då en inspelning som kom att hamna på stenkaka. Låter nästan helt väsensskilt mot Elvis version, men det är ändå i grunden samma Just Because som det är frågan om.
SIDA B
1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant och sällan nämnd poäng med tidiga Elvis är att denne gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som det inte blev en Elvis-cover av). Helt klart så hade Elvis en stor beundran för Richard, något som av någon anledning inte nämns speciellt ofta.
Hur låter det då? Ja, att bli jämförd med en Little Richard på topp är ju ingen tacksam uppgift…
Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det här är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard - extas, Elvis - mer behärskad), men att Little Richard kanske, kanske trots allt ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter rentav taffligt, lite trevande, skulle kunna vara ett tecken på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev, därav kanske en viss stelhet i uttrycket. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.
2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som inte var en hit men som ändå, det till trots, då och då dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. En monsterversion finns på Live In Memphis från -74.
Originalet till den här låten spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ‘n B-grupp från femtiotalet med samma namn som blott spelade in några få singlar under sina korta bana. (Tänk vilket öde: att ingen vet man är men historiens störste artist har gjort en cover på en av de blott tre singlar man gav ut, och att dessutom en av de större grupperna i rockhistorien sen snor ens namn…)!
The Eagles original är klart vasst och skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.
3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
Enligt mig en av plattans starkaste ögonblick. Här har man fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Faktum är att skulle det inte ha varit för pianot så skulle nog många vara övertygade om att det här också var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD “Live At The BBC” så finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.
4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, ett till spår som inte tillför värst mycket till skivan utan mest bara drar ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att sen - när det redan är försent - öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter pekoralet I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte ville ge ut det här under Sun-epoken, så vad hade det på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?
5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt minst sagt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över. Det gjorde dom rätt i, det hade inte blivit mycket rock över det hela i så fall.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell - 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.
6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en betydligt bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel som vanligt är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.
Helhetsintrycket är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, och vilka snabbt kom att för alltid förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader som var sega som tuggummi redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli “den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, för det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.
En svensk parallell är popgruppen The Hep Stars där den första LPn hade kunnat innehålla ett gäng av gruppens då helt färska hitlåtar, men som i stället kom att fyllas ut av ett knippe kvickt ihoprafsade och snabbt inspelade standardlåtar, något som effektivt kom att sänka en platta som kunde varit en svensk klassiker till en LP som i bästa fall kan klassas som godkänd.
Och samma sak här. 10 veckor på förstaplatsen på USAs Billboardlista hjälper inte: det är en helt onödigt ojämn LP.
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
Ett sådant förfarande hade gjort det här till en nästan osannolikt bra platta. Det är nästan så att tanken svindlar…Rockhistoriens bästa platta redan när den låg i vaggan. Men…det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Tänk om någon skulle berätta för en att Bob Beamon i Mexico City 1968, när han satte sitt oförglömliga världsrekord på 8.90, i själva verket hade satt i foten tjugo centimeter från plankan, och alltså egentligen hoppade 9.10…
Just det, 9.10, det hade nästan varit för bra…Då hade det blivit overkligt, kanske för bra för att ha varit sant…Bob Beamon skulle troligtvis aldrig mer ha ställt sig på en ansatsbana igen.
Samma sak här. En platta med all det fyrverkeri som det alternativa låtvalet hade skapat, det hade kanske helt enkelt blivit övermäktigt för Elvis att ens försöka göra om. Nu fick han en väldigt bra start på sin bana som LP-artist…men inte mer. Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, därom tvista de lärde men många tycker just så, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Jag vet, alla håller inte med mig, men det är min bestämda uppfattning. Det fanns utrymme för förbättringar och förkovringar. Och dom kom.
Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket alldeles för mycket.
Därför…inte mer än en FYRA om än stark sådan i slutbetyg.
Ledsen, alla ni som tycker att jag har fel, det kan inte bli bättre när I Love You Because och I’ll Never Let You Go lyckades halka in på skivan.
Popularity: 26% [?]
Permalink
07.09.11
Posted in Min blogg
at 9:08 pm
Vad skulle hända om Victoria långsamt vaknade upp en morgon, lät blicken stanna i taket och kom på att hon nog trots allt ändå - innerst inne - tycker att monarkin har spelat ut sin roll här i världen?
Popularity: 29% [?]
Permalink
Loading ...
