12.01.09
Posted in Min blogg
at 12:44 am
Tommy “Slim” Borgudd. Hur ska vi börja det här då…? Jo:
Någon gång runt 1:a maj 1981 så råkade jag befinna mig i Italien, närmare bestämt i den lilla staden Imola c:a 5 mil öster om Bologna.
Jaha, det var ju väldigt intressant tycker väl ni då. Och vad gjorde jag där då?
Jo, Imola var vid den tidpunkten hemstaden för en till mig nyvunnen italiensk kärlek som jag alldeles innan hade träffat i London. Kort, kurvig, mörk, bruna ögon. Glad i lynnet men tyvärr extremt lättstött och oerhört svartsjuk, närmast som en handgranat. Venusformad ,men kunde explodera när som helst. (Hm…undrar vad hon gör i dag…? Vems liv gör hon outhärdligt nu för tiden?)
Hur som helst, som många av er säkert känner till, så är Imola känt för sin bilracing-bana med namnet Dino Ferrari. Formula 1-tävlingen San Marinos GP brukar avgöras där en gång om året. Och när jag då befann mig i Imola, av en ren slump, så råkade det vara årets Formula 1 tävling på Dino Ferrari blott två dagar efter min ankomst. Och, det var inte vilken tävling som helst: det var den svenske racerföraren Tommy “Slim” Borgudds debut som Formula 1-förare!
Ja, det har inte direkt duggat tätt med svenska F1-förare de sista 30 åren. Förutom Lill-Lövis, som kom att köra för Ferrari i mitten på 80-talet, så har vi bara haft Slim Borgudd som försvarare av de blågula Formula 1-färgerna. Inga andra har varit ens i närheten. Under två säsonger i det tyska ATS-stallet så körde denne ett antal race med en sjätte-placering på Silverstone som främsta merit.
Fantastiskt kanske ni tycker, men vad har allt det här det med en recension av en LP-skiva att göra?
Ja det kan man ju fråga sig, men det är nu detta sällsamma faktum, som en del av er kanske redan känner till, att nämnde Borgudd under en 10-årsperiod innan racerkarriären tog fart tillhörde den yppersta svenska popeliten som trumslagare i Lea Riders Group, Made In Sweden och Solar Plexus. Studiojobb med bl.a. ABBA står också på dennes meritlistan.
1976 lyckades han dessutom med få att ge ut en LP under eget namn, och med i stort sett enbart musiker från Sveriges översta elit som ackompanjatörer. Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Bosse Häggström, Björn J-son Lindh, Kjell Öhman, Tommy Körberg, Lasse Samuelsson för att nämna några få.
Borgudd hade redan vid det här laget - 1976 - på allvar börjat tävla med racerbilar, ett intresse som mer och mer kom till att bli hans huvudsysselsättning.
Spelandet blev uppenbarligen mer och mer satt på undantag, och runt 1981, vid tiden för Borgudds F1-premiär, verkar det ha upphört fullständigt, åtminstone på proffsnivå.
En intressant aspekt är Slim själv hävdade att han hade stor nytta av koordinatiosträningen från ungdomens idoga trumspelande när han senare kom att tävla med bilar. Gas - koppling. Dubbla bastrummor. Det kanske hör ihop ändå…?
Hur som helst, tillbaka till Imola, maj 1981, och Rosa som jag hade lärt känna i England. När jag insåg att jag lyckats med att pricka in mitt eget debutbesök i Imola med Slim Borgudds debut i Formula 1 så nämnde jag för min moatje’ att det skulle vara kul att se söndagens stora evenemang på plats, nu när jag ändå var där. Visst, visst sa hon, med en djup suck. Om det kan intressera dig det minsta lilla så ska du naturligtvis se allt och så nära och så bra som möjligt, sa hon med en omisskännelig sarkasm i rösten. Helt klart var det här inte hennes kopp te…
För att göra en lång historia kort: när man en gång byggde Imolas racerbana så hade man köpt mark av Rosas farfar. Utan att säga ett ord om detta så drog hon på tävlingsdagen in mig i sin Fiat och körde iväg mot Autodromen, men körde förbi huvudinfarten och i stället in på en simpel landsväg, in på en stor gård. Vaddan detta? frågade jag mig. Ut gick vi ur bilen. Kom sa hon och ledde mig genom gårdens vinodling bort till en mur. Här kan du sitta och titta sa hon. Jag gick fram till muren och upptäckte att under mig på två meters avstånd låg Imolas racerbana. Bästa tänkbara utsikten, ensam och…gratis!
Där, sittandes på den muren, såg jag Slim Borgudd köra in på en sensationell 13:e plats med sin gula ABBA-sponsrade ATS-bil i sin debut i världens tuffaste racerklass. Många världsmästare har haft en sämre start.
Över till skivan:
SLIM BORGUDD - FUNKY FORMULA utgiven på our Leaf 1976
1) Hot Metal
Makalös funk som skulle fått James Brown att rycka till ordentligt. Och sång av…ja vem då? Jo, ingen mindre än Björn Skifs!
Sanslöst sväng och ett urläckert arrangemang. Är det Janne Schaffers wha-wha gitarr som vi hör månntro…?
Högsta toppklass, inget snack om saken! Kan vara några av svensk musikhistorias fem funkigaste minuter. Utan tvekan plattans höjdpunkt.
2) Chain
Betydligt mera tillbakahållet, men med en väldigt svängig bas- och trumsektion under ytan. Läckert gitarrsolo från Janne Schaffer.
I stället för Björn Skifs hoppar Tommy Körberg fram till sångmicken för nån märklig form av pratsång. Överhuvudtaget så verkar hela låten efter en arrad inledning mest bara vara ett löst jam som man i efterhand har lagt blås på. Inte på långa vägar lika vasst som inledningsspåret.
3) Machine Man Woman
Helt plötsligt rak rock ‘n roll och ytterligare ett sångarbyte till en omisskännelig Jerry Williams. Jerry är alltid Jerry, han levererar det han har, inget snack om den saken, men här kan man nog fråga sig om han är rätt gubbe på rätt plats. När han tar i för hela fosterlandet så låter det OK, problemet är de lugnare partierna där han inte är lika övertygande. Men trots allt mer än godkänt för både Jerry och hela bandet.
4) Talking After Christmas Blues
Tommy Körberg tillbaka vid sången för en långsam blues. Inte någon av plattans höjdpunkter. Inte ens nämnde Körberg imponerar.
Låter avslaget.
Sida 2
1) You Son Of A Baker
Tillbaka i funkgrooven från låt 1 på första sidan. Denna gång kanske inte lika övertygande som på det första spåret.
En sånginsats från Skifs kanske hade varit på sin plats.
2) Fancy Dance
Här dök upp ändå, Björn Skifs., och det blir genast roligare. Supertät funk med återigen en sånginsats. Earth, Wind & Fire rakt in i svenska folkhemmet!
3) Pickin’ It Up
Inte mycket till låt, men svängigt och helt fullpumpat med täta, synkoperade funkrytmer. Tommy Körberg sjunger, men utan att på något sätt övertyga. Som helhet ett spår man snabbt glömmer.
4) Sock Pow
Här kommer en liten överraskning, nämligen att trots att Bosse Häggström på den här låten - som på alla spår denna skiva - varit med och komponerat så spelar han inte själv, utan har överlåtit basspelet till den gamla hjälten Göran Lagerberg.
Lite märklig komposition dock med Wasa Express-gitarristen Cary Sharaff El Din på urläcker Santanainspirerad gitarr i inledningen, innan Tommy Körberg kommer in, sjungandes kör med sig själv. Och så helt plötsligt…ett lååångt trumsolo…innan allting avslutas under 10 sekunder med hela bandet i nån form av antiklimax på en i övrigt alldeles utmärkt skiva.
Som helhet en väldigt genomarbetad skiva som de flesta inblandade kan vara mycket stolta över. Det som det går att anmärka på är att det knappast är något för en vardagskonsument att gå och köpa för att sen gå hem och mysa till. Ja, många tycker säkert att det här är kanon, men för många kanske det här mest bara känns jobbigt. Om ni snubblar över den här skivan i en skivbörs nån gång, så tveka dock inte att lätta på lädret om priset är humant. Det är ändå på alla sätt och vis en intressant skiva med en dröse av legendariska svenska artister.
Sist men inte minst: Bo Häggström - Slims basspelande polare från Made In Sweden - har varit med och skrivit varenda spår på skivan. En Adrian Hendrick finns som medkopositör på en låt. Jag misstänker starkt att det rör sig om ingen mindre än Anders “Henkan” Henriksson…
Slutbetyg: Tja…en stark TREA måste det nog ändå bli.
Popularity: 14% [?]
Permalink
11.26.09
Posted in Min blogg
at 11:48 pm
Så var vi då hår igen. Efter en lång tids väntan, äntligen en ny recension. Ytterligare en Ulf Lundell-recension dessutom. En del av er säger säkert nånting i stil med “back on track med tråk-Uffe…”
Lugn, bara lugn, det här är bara början. Det kommer mer med andra artister inom en snar framtid. Det är bara att vänta. Dessutom så ÄR Ulf Lundell en viktig del av svensk rockhistoria, man må tycka vad man vill om honom, så är det bara.
För en del av er så är han en mest bara en pinsam Springsteen-imitatör, för andra det mest svenskt svenska sedan Evert Taube.
Så är det bara.
Låt mig säga det rakt ut på en gång: artisten i fråga - Ulf Lundell - är en formidabel textförfattare, tveklöst en av de bättre i den här genren som vi någonsin har haft i det här landet.
Väldigt många skulle nog utan att darra det minsta på rösten gå så långt som att säga att han rent av är den bäste överhuvudtaget. Något som jag dock tycker är att löpa linan lite för långt ut,för hur ska kan man på ett objektivt sätt kunna motivera att Ola Magnell inte kommer upp till Lundells nivå när det samtidigt finns åtskilliga Magnell-fans som tycker att Lundell inte riktigt befinner sig på Olas nivå? Nej, är vi väl uppe där dessa eminenta herrar befinner sig så blir det tycke och smak hos den enskilde bedömaren som får avgöra vem som är den främste. Det räcker med att konstatera att Lundell är en slags svensk Hemingway i rock-form. Små noveller till musik. Sällan ytligt eller banalt, för det mesta fantasieggande och medryckande. Nästan alltid väldigt, väldigt bra.
Just därför så kommer jag inte att behandla den delen av Lundells utövande mer i den här recensionen. Det blir bara tjatigt att gång på gång upprepa vilken fantastisk text det är till den och den låten. (Undantag till det superba finns dock, det räcker med att gå till (Oh La La) Jag Vill Ha Dig för att förstå vad jag menar…)
Kompositören och sångaren Lundell då? Hur sköter han sig på den här plattan?
Tja, bitvis hör vi en snäppet slöare Uffe än på plattorna innan, inte riktigt samma hitsingel-känsla som på de tre föregående studioalbumen. Ett par av låtarna känns mest som långa slingrande ackordsföljder, som någon slags kuliss till den sjungna texten. När det väl görs ett medvetet försök till att göra en slagdänga - (Oh La La) Jag Vill Ha Dig - så blir den mest bara pinsam, (såvida det nu inte rör sig om ren ironi på sig själv…)
Ansatser till det bättre görs dock - Taxi och Rom I regnet är Lundell då han är som bäst - men det är aningen mer tunnsått den här gången jämfört med de första två plattorna.
Omslaget andas punk med sitt sönderklippta fotografi. Nja, så värst mycket punk är det nu inte fråga om - 1979 till trots. Musiken är bitvis opolerad, knapphändigt arrangerad och naken, men just dom bitarna känns bara som just den där trötta, flåshurtiga rocken som var en av orsakerna till att begreppet punk överhuvudtaget kom att finnas till.
Sådär ja, nu vet vi det, snabbt fram till själva recensionen, låt för låt!
ULF LUNDELL - RIPP RAPP Utgiven på EMI 1979
1) På Fri Fot
En klassisk Lundell-rockare. Som gjord för en upprymd folkparkspublik under en härlig svensk sommarkväll, men det kan inte hjälpas, vid det här laget så tycker man att man har hört det här ett par gånger förr. Rätt så trist låt och yxigt, kantigt framfört. Inte heller någon av de fyndigare texterna från Lundell.
Ingen lovande inledning på Uffes femte platta, men helt klart en given succé live.
2) Håll Mig…åh, Ingenting
Ett par pinnhål bättre, om än kanske inte mer än så. En av de där låtarna på skivan som mest känns som en lång rad av ackordsväxlingar hit och dit, utan nån riktig röd tråd som håller ihop det hela. Känns som inspirationen är hämtad från Dylan, perioden runt Blonde On Blonde. Bitvis mäktigt, men…nej, det lyfter inte riktigt.
3) Rom I Regnet
En till Blonde On Blonde ballad, komplett med Dylan-munspel och allt. Detta inte sagt som något negativt, för det här är utan tvekan en av skivans höjdpunkter. Fint arrangemang med snyggt gitarrspel och en stilfullt skönsjungande Eva Dahlgren.
4) Du Tog Mig
Lundell med en ensam akustisk gitarr. Bitvis snudd på vackert, mycket fint gitarrspel och en Lundell som verkligen vet hur man med små medel uttrycker en text på ett verkligt effektfullt sätt.
Men det är inte mycket till låt. Lyssna på det här spåret tre gånger och försök sen sjunga melodin. Nej, det går bara inte.
Musiken och kompositionen känns mest som en bakgrund till en recitation.
5) Hav Utan Hamnar
Nej. Träligt, tråkigt producerat och trist låt. Refrängen som skiljer sig markant från versen känns snudd på som ett fåfängt försök att komma upp på Svensktoppen. Eva Dahlgrens stämsång känns här mest malplacé…som det mesta i den här skapelsen. Jag vet, många ser det här som en av plattans höjdpunkter, men nej. Tummen ner.
Sida 2
1) (Oh La La) Jag Vill Ha Dig
Usch!!!…såvida det inte är fråga om självironi eller parodi…
2) Taxi
Plattans längsta låt - 8.46 - tillika plattans överlägset bästa spår, men inte nog med det: en av Lundells främsta skapelser under hela hans karriär. Visst, även här en lång autostrada med ackord som vindlar sig fram och tillbaka, men den här gången så är det verkligen en tanke bakom det som sker. Genomarbetat arrangemang, en redan i grunden bra komposition, finstämt spel från alla inblandade och en utmärkt framställning från Uffe själv gör det här till något alldeles extra.
Tänk om nu allt på plattan hade varit på samma höga nivå…
3) Den Unge Barbaren
Tillbaka till den tyngre - och lite tristare - arenarocken. Den här gången är det dock snäppet bättre än inledningsspåren på respektive LP-sida. Klart godkänt även om det här inte tillhör topparna på skivan.
4) Ute På Tippen
Hm…ännu en låt som mest känns som en lång räcka av ackord staplade på varann lite huller om buller. Inte heller nån av de större sånginsatserna på skivan. Dock snyggt “Mark Knopfler”-gitarrsolo, framfört av Rolf Färdigh om jag begripit omslagstexten rätt…
5) Stjärnorna
Praktfull och stämningsfylld avslutning på skivan, med en finstämd Lundell tillsammans med piano och stråkar. En snudd på perfekt avslutning.
En klart godkänd om dock lite ojämn skiva. Ingenting utom (Oh La La)…känns väl helt fel, men de toppar som finns - Rom I Regnet och Taxi - är heller inte så många. Som helhet känns skivan aningen bättre än sin föregångare Nådens År, som här och därr var lite väl seg, men upp till de två förstas nivå kommer den ändå inte.
Slutbetyg: en tveksam FYRA!!!
Popularity: 15% [?]
Permalink
08.08.09
Posted in Min blogg
at 7:28 pm
Den 21 Augusti så smäller det!!!
Årtiondets spelning på lut i Hornstull? Ja kanske det..
Bernie Marsden, gitarrist och sångare känd från framför allt sin sejour i tidiga Whitesnake men även från sitt deltagande i grupper som Babe Ruth, UFO, Snakes, Alaska, M3 såväl som sin egen solokarriär kommer till Sjöhästen i Hornstull för en spelning ackompanjerad av inga mindre än Revolutionsorkestern!!!
På den 21:a Augustis meny kommer det att presenteras blues, och då framför allt från Bernie Marsdens soloskiva Tribute to Peter Green - en hyllning till Fleetwood Macs ursprunglige gitarrist Peter Green - men även något enstaka nummer från Whitesnakes tidiga repertoar.
Supportakt tillkommer, hemligt vad det är ända tills start!
Insläpp på Sjöhästen från 21.00, musiken startar runt 22.00.
Entrepris är 150 kronor.
Adressen är Långholmsgatan 24, T-banan är Hornstull.
Märk väl att antal platser är begränsat. Kom i tid!
21 Augusti alltså!
För mera info: ring 08-668 10 23 och be att få prata med Micke.
Popularity: 30% [?]
Permalink
07.19.09
Posted in Min blogg
at 6:55 pm
Söndagen den 12 Juli!
Nytt äventyr med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern, spelning på Järnsta Kulturhus långt uppe i Ångermanland.
Samling med bandet kvart över åtta på morgonen på Centralen för avfärd mot Sundsvall - Härnösand - Nordingrå.
Mot alla odds så fick vi faktiskt en 100%-ig uppslutning. I uppriktighetens namn ska nog Thorstens kompis ha en blomma för att denne fick upp vår sångare och frontman upp ur slafen i så pass god tid att de kunde hämta mig vid min port kvart i. Själv hade jag begärt telefonväckning för att vara säker på att komma upp i tid. Som så ofta när vi människor ruckar på våra inkörda vanor så hade jag svårt att sova, jag visste ju att telefonen skulle komma att ringa väldigt tidigt. Så där låg jag i sängen och mest bara väntade på en väckningssignal. Trött på att inte göra nånting gick jag upp långt tidigare än jag egentligen behövde och plockade med packning, dubbelcheckade, ställde ut gitarrerna i korridoren, läste morgontidningen osv, tills jag helt plötsligt slogs av en tanke: telefonen har fortfarande inte ringt, vilket den borde gjort för c:a en kvart sen. En snabb koll visade att jag kvällen innan inte lagt tillbaka luren ordentligt. Hoppsan. Där stod jag med gängets samtliga tågbiljetter (ej ombokningsbara…) och hade varken haft en fungerande väckarklocka eller telefon. Där hade verkligen katastrofen legat på lur…
Nåja, allt gick bra. Vi, dvs jag, Thorsten, Robban, vikarierande basisten Jonas och likaledes vikarierande klaviaturspelaren Anders “Henkan” Henriksson kom samtliga med på 8.30-tåget mot Sundsvall.
Runt ett på eftermiddagen stannade så vår taxicab, som vi klivit på i Härnösand, vid slutmålet, Järnsta Kulturhus, Vättersta, Nordingrå. Markus, huvudarrangören och hans gubbar tog artigt och väl emot oss.
Ett par reflexioner dök omedelbart upp i huvudet: Var det meningen att vi ska spela på dom där träpallarna som står där på planen? Är det här alltså en scen? Är den här oklippta ogräsplätten framför huset platsen för publiken? Och, med tanke på att det inte finns några människor att räkna med här i omnejden, för vi såg inte så värst många hus, hur många kommer att leta sig hit?
Nåja, allt var inte tveksamt, huset var en tvåvånings gammal träkåk där snickarglädjen var väldigt påtaglig. Det tog mig ett par gånger att gå upp till vårat rum på övervåningen och tillbaks…samma väg. Snea korrider och vinklade halvtrappor gjorde att man lätt tappade orienteringen. Påminde vagt om Lustiga Huset på Gröna Lund.
Thorstens tomma mage framtvingade ett snabbt restaurangbesök. Raskt iväg till det lokala Mannaminne, ett gigantiskt utomhusmuseum som härbärgerade det mesta. Jaktplan, mammutar och dikesrensare (modell större) var ett par av ingredienserna. En klart besöksvärd lunchrestaurang likaså. God, prisvärd mat inklusive en lokal trubadur. Han hade tydligen spelat där sen mannaminne…
Efter maten lika raskt tillbaka för ett soundcheck. Vi nojsade oss igenom ett antal låtar innan vi ansåg att det här nog skulle gå rätt bra…bara det skulle komma lite folk också. Det såg inte så lovande ut. Som sagt en ogräsbeväxt plan framför huset. Och öh…bodde det några i trakten överhuvudtaget?
Nåja, Thorsten och sällskap försvann bort till stugbyn en halvmil bort och vi övriga gick en våning upp för att tota ihop en låtlista för kvällen. (Dvs en sån som Thorsten brukar vända upp och ner på när vi väl står på scen, men man måste ju börja i nån ändå…).
Väl däruppe på andra våningen så ser jag att Markus och hans gubbar börjar ställa ut bord och stolar på plätten. Hm…det ser helt plötsligt rätt sjysst ut. Och…har det inte redan börjat droppa in lite folk?
En halvtimmes dividerande om låtar och deras inbördes ordning så tittar nån av oss ut igen och utbrister: “Kolla gubbar, det är ju kö därute!” Jodå, mycket riktigt. Vid halv åttatiden så har det redan bildats en kö utanför. Men varifrån kom alla dessa människor då? Och för att titta på oss.
Allt började helt plötsligt att kännas betydligt lättare. Det såg helt plötsligt klart mysigt ut därnere i sommarkvällen med en bordsbeklädd plan och folk som redan hade bänkat sig där för att äta och dricka en bra stund innan spelningen.
Framåt halv nio dök så Thorsten upp…men inte bara han. Han hade med sig några i sitt släptåg. Från att ha varit en härlig norrländsk högsommardag så dök dom upp, de högst icke önskvärda snyltgästerna: de regntunga skyarna.
En kvart innan utsatt tid så kom min vän Håkan - boende i området, men Stockholmare och Hornstullare halva tiden - fram till mig och sa: “Micke, det finns ingen plan B. Om det börjar regna så vet vi bara inte vad vi ska ta oss till. Flytta in allt in i huset? Tja, men vem vill pröjsa 150 spänn för ett sånt arrangemang? Nej, det FÅR inte börja regna.
Regnet låg i luften hela kvällen, men, det kom aldrig, tack och lov. Trehundra människor kom det istället för regn, och alla satt de och såg vårat framförande i godan ro på den lilla gräsplätten som från den ödsliga syn som hade mött oss klockan ett samma dag hux flux hade förvandlats till en veritabel festplats!
En härlig sommarkväll, en underbar publik och en fullt laddad Thorsten var ingredienserna till en spelning som från start kändes väldigt, väldigt bra. Vi öppade - som vi faktiskt aldrig gjort tidigare - med Bibelord, och sen rullade de välkända låtarna på fram till runt kvart över elva.
Innan slutet så hade dessutom Thorsten - för första gången sen jag kom med i gänget - framfört en låt kompandes sig själv på akustisk gitarr, nämligen Nattlig Visit.
Publikstödet var enormt spelningen igenom, och det var självklart väldigt roligt att få höra alla positiva kommentarer efteråt från människor som jag pratade med.
Det var självklart också kul för oss att det mer eller mindre blev en succe’ för arrangörerna. Köket och serveringen gick för högtryck kvällen igenom, och det kan väl bara ha varit väldigt skönt för en liten kulturförening ute i obygden.
Senare på natten så fick vi i bandet tips om en fest vid en närbeliggande sjö dit delar av publiken redan gått. Trött var jag efter en sömnlös natt natten innan, ville helst gå och sova, men vem kan sova bort ett dylikt tillfälle?
En kvarts promenad, sen var vi där. En tvättäkta norrländsk insjö med en spegelblank yta, lyktor upphängda i träden,en brasa och fri dricka. Dessutomen väldigt vänlig, intim atmosfär. Jag tror klockan var halv fyra innan jag kröp ner mellan mina lakan…Sov som en kung tills frukosten dan därpå.
Halv fem dan därpå så rullade tåget in på centralen. Trettio härliga timmar var till ända, men de hade fört med sig en hel papperskasse med goda minnen att plocka fram när livet börjar att ta emot i vintermörkret om blott ett par månader.
Tack Järnsta Kulturförening och tack alla ni härliga människor i publiken för ett underbart dygn!
Glöm inte bort vår Dalaröspelning den sista Juli, dvs fredagen den 31:a Juli!!!
Micke
Popularity: 27% [?]
Permalink
06.28.09
Posted in Min blogg
at 12:00 am
Jaha, tillbaka till vardagen. Butiken. Lördagen dan efter Dalaröspelningen - den femte redan för min del - och jag försöker samla tankarna till en något så när täckande summering kring det som hände under gårdagskvällen.
Nåja, inget dramatiskt alls. I stort sett fullsatt, kan till och med ha varit spikat. Hög stämmning från start, till och med hejarklack innan vi gick på i båda seten.
Vikarie för Magnus - vår eminente basist - var Jonas Gunnarsson som skötte sig med den äran. Tack Jonas för ett bra jobb som du verkligen bemödade dig om att göra bra!
Ett försök till en rekapitulering av låtlistan, den vi skrev i logen kan vi lägga åt sidan, jag menar i stället den som kom att bli när vi väl stod på scen:
När Nyårsdagen Ännu Sover
Bibelord
I Ditt Hjärtas Slutna Rum
Gengångaren
Ballad Till K
Högt Upp I Det Blå
Soldat I Universum
Mellan Månen Och Mars
Poesiuppläsning (Dvärgar)
Vad Vill Du Mig
Elsinore
Här Och Nu
Rövarkungens Ö
Något fel kan ha smygit sig in, men jag tror faktiskt att jag kommer ihåg rätt.
Nåja, nu siktar vi in oss på spelningen som vi ska ha på en liten ort strax norr om Härnösand den 12 Juli. Mer detaljer om den kommer inom kort!
Popularity: 28% [?]
Permalink
12.31.08
Posted in Min blogg
at 7:09 pm
Ville bara i all hast tacka alla ni som varit bloggen trogna det sista slöa halvåret!
Jag kommer tillbaka…
Gott nytt år, ha frid i sinnet, lyssna ännu mer på PJ Proby och, ja just det ja….en gång till:
Ha ett fantastiskt 2009!!!
Men…är det inte lustigt…sista året på årtiondet…och inte en människa som har en susning om vad det här decenniet egentligen heter!
För vad heter det egentligen?
Och millennieskiftet…är det verkligen nio år sen det var här…?!
Och siffran 2009…kunde vi för 20 år sen ens i vår vildaste fantasi tänka oss att vi än gång skulle befinna oss i år 2009? Bara siffran känns ju som en siencefiction-titel…Och när vi nu är här, så är det mesta ungefär som det alltid har varit ändå…
För övrigt…om ni är nyfikna på hur gruppen Trimer Express låter så finns det ett rudimentärt inspelat youtube-clip (courtsey Peter…). Kvaliteten på både bild och ljud är tvivelaktiga då apparaturen inte var avsedd för att spela in rockkonserter, men det är bättre än ingenting.
http://www.youtube.com/watch?v=4qkMet8op2A
Återigen: ETT GOTT OCH FANTASTISKT 2009!!!
Popularity: 52% [?]
Permalink
11.01.08
Posted in Min blogg
at 11:51 pm
Lördag kväll.
Ett dygn efter att Rövarkungens Ö klingat ut på Sjöhästen så sitter jag nu här och skriver på bloggen… igen.
Jo; ingen regelbunde läsare av bloggen har väl kunnat undgå att se att Thorsten Flinck och hans band i slutet på denna vecka har haft två spelningar på Hornstulls kvarterskrog Sjöhästen.
Det har nog framgått ganska så väl att jag själv är medlem i hans kompgrupp Revolutionsorkestern…
Hur som helst så gick spelningarna bra tycker jag. Thorstens röst höll länge men inte riktigt hela vägen på torsdagen men det var desto bättre på fredagen då det i stället kom en urladdning som hette duga. T. Flincks revanschlusta innebar en energikick som smittade av sig på hela bandet. Det hela kom att bli till en kväll som kändes enormt bra för oss på scenen. Klart kul givetvis att sen se den entusiasm som publiken visade upp under och efter spelningen.
Tack alla ni som var där för att ni var en helt underbar publik, nånting som jag verkligen menar!
Micke
Popularity: 59% [?]
Permalink
10.06.08
Posted in Min blogg
at 11:04 pm
Hallå igen!
För nytillkomna läsare så är det jag som är Micke, innehavare av skivbutiken Mickes som ligger på Långholmsgatan 20 i Hornstull. Det här är min blogg där jag skriver om lite av varje, dock mestadels om svensk musik.
Ingen recension den här gången, i dess plats i stället en krönika, lite grann som förr. Denna gång mer formad som PR för mig själv än någonting annat som jag tidigare publicerat, men troligtvis inte på det sätt som ni kanske skulle kunna tro. Det gäller nämligen inte min butik, utan nånting helt annat.
Låt oss börja!
Nu är det så att jag mer eller mindre utgår från att de flesta av er som regelbundet läser min blogg vid det här laget har noterat den frapperande frånvaro av självgodhet och distanslöshet som jag i vuxen ålder alltid har haft äran att få bära.
Alla ni vet vid det här laget att det är helt främmande för mig att använda den här sidan till att pladdra om hur duktig jag själv är på alla tänkbara områden. Skriver jag om mig själv så är det oftast när jag blivit riktigt tillplattad. Det är andra som får beröm. Ödmjukhet kallas det för.
Alltså…självklart så skojar jag bara!
Det är blott en chimär. Utan min narcissistiska och egocentriska läggning så hade det aldrig ens startats nån blogg, tro inget annat. Och varför bär butiken mitt eget namn med en stor skylt som halva Sverige sett vid det här laget.
Ödmjukhet? Nja, en framsynt människa bemödar sig noga om att vara försiktig med ord och berömmelse om sig själv och låter det istället komma till sig från omgivningen blott via sina verk.
“Vill du att andra ska tala väl om dig så tala aldrig om dig själv” var ett ordspråk jag hörde som fjortonåring (sagt av förre förbundskaptenen i fotboll Orvar Bergmark!!!).
Va? Vad är det här nu för svammel då? Vad är det som jag försöker komma fram till?
Jo.
Jag tänker låta omvärlden få ta del av en liten solskenshistoria där jag själv har en ganska så stor del. Och…visst, det ÄR ändå känsligt att skriva om mig själv i ett sammanhang där jag - för omväxlings skull - inte utmålar mig själv som en åsna.
Det som jag försöker säga är att jag sen nån månad tillbaka spelar gitarr i den riksbekante estradören Thorsten Flincks band Revolutionsorkestern. Det kände kanske en del av er till redan, då jag har haft väldigt svårt att inte babbla om det titt som tätt i butiken till den som har behagat lyssna. (Där ser ni! Jag är inte blygsam av mig!)
Visste ni inte om det redan så vet ni det nu i vart fall!
Så nu var det sagt.
Jaha, säger säkert en och annan nu. Hur gick DET till och - framför allt - hur GÅR det???
OK, Thorsten är sen ett antal år tillbaka på mycket gott och lite ont en god vän till mig, må vara i periferin, men ändå en vän. Eftersom musiken är central hos oss båda, och då han sjunger och jag spelar gitarr känns det som att det faktum att vi en dag skulle komma att spela tillsammans mer eller mindre bara var en tidsfråga.
Hur det går? Alldeles utmärkt skulle jag säga…när vi väl står på scenen…Resan dit kan vara lite krokig, men väl på scen så är det helt sanslöst! Tro mig!
Visst, Thorsten är som ingen annan jag känner, men det visste jag ju redan innan, och med det konstant i minne så går det mesta förr eller senare vägen.
Med “som ingen annan” så innefattar jag inte bara allt strul som är oundvikligt, utan också all den enormt positiva kreativitet som TF bidrar med. Det är inte för inte som han är en hyllad regissör. I den positionen vet han verkligen hur en slipsten ska dras.
En dag kanske han har lärt sig klockan också…
Nåväl, det hela startade nån gång i juni i år…hur länge det hela kommer att fortgå står än så länge skrivet i stjärnorna, men det är här vi står just nu…
Som med så mycket annat så får nya saker i tillvaron med sig en flod av ytterligare andra nya upplevelser. En hel del av de nya händelserna i livet den senaste tiden har faktiskt varit riktigt, riktigt roliga.
EN alldeles speciellt rolig händelse inträffade den 25 juli, och det är den som jag benämner solskenshistoria!
Den morgonen - och jag menar nu alltså verkligen morgonen, inte förmiddan - så spelade vi live på TV4s frukostmorgon. Två låtar framförde vi, dels en Nick Cave-översättning Vildvuxna Rosor (Where The Wild Roses Grow), dels en Townes van Zandt-dito (Pancho and Lefty) som i Thorstens mun kom att heta Bibelord I Hyresrum.
Allt gick som smort. Trots att jag hade telefonväckning vid 03.15 (då jag brukar gå och lägga mig) och trots en klar oro för hur det skulle komma att gå att spela två knappt inövade låtar med två helt nya medlemmar i direktsändning så gick allt helt planenligt.
Jaha, och vad var det för roligt med det då?
Jo! Två av ordinarie gubbar - Uffe, vanligtvis på klaviatur och Magnus på bas - kunde inte komma till TV-studion den gången på grund av jobb på annat håll. (Magnus turnerade i USA med en ABBA-tribute-show, Uffe spelade med sitt Secret Service i Moskva!)…
Följdaktligen var vi tvugna att hitta två inhoppare - omgående, på två dar!
Peter, basist, hittade jag via min gamle kompis Olle. En gammal bluesveteran med Stampen som sin högborg och som visade sig vara ett tungt, tryggt ankare.
Vår nye herre på klaviatur var dock en riktig högoddsare, en gammal spelkompis till Thorsten: ingen mindre än Anders “Henkan” Henriksson! Just det, samme Henkan som tillsammans med Göran Lagerberg var med och skrev nästan varenda låt till Blonds LP The Lilac Years och som stod bakom stor del av materialet till Tages LP Studio. Som ni vet så hade han dessutom långa fingrar med i arrangemang, komponerande, klaviaturspelande och producerande nästan från början under hela Tages karriär. Gå bara tillbaka och läs mina recensioner på respektive platta och förstå hur högt jag håller den mannen. Sveriges egen George Martin.
Och här ska jag helt plötsligt spela med karln live i en TV-studio…
Hur gick det till egentligen…?
Ni känner kanske igen det hela? En del saker går så fort att det är först i efterhand som vi förstår deras storhet.
Alltså:
Jag hyllar Henkan på min blogg och tre månader senare så spelar han och jag tillsammans på TV.
Egentligen helt ofattbart…kan dock kanske ses som ett indicium på sanningshalten i tesen att ingenting är omöjligt…?
Om det finns nån som undrar över utifall tanken över vad jag hade där i detta celebra sällskap att göra som hastigast dök upp i mitt huvud nån gång så kan jag säga: Jodå.
Allt gick dock så fort att det mest blev lite överlevnadsstrategi över det mesta. Typ: “Va, i övermorgon? Men vilka ska vi slänga in istället då? Hinner vi öva nåt?” Inte mycket tid för att tänka mao.
De två låtar vi framförde finns att hitta på sajten youtube. Gå bara in på www.youtube.com. Väl där sök på “Thorsten Flinck bibelord” resp. “Thorsten Flinck sings Nick Cave” så kommer ni rätt!
Skriv gärna en kommentar om vad ni tyckte!
Kul det där, kanske en del av er som läser tänker. Sen går kanske tankarna ett steg till, alltså utifall det är några fler spelningar inplanerade den närmaste tiden för gruppen? Jovisst är det så!
Thorsten, jag och övriga medlemmar i Revolutionsorkestern skall nämligen spela den 30 och 31 oktober på restaurang Sjöhästen här i Hornstull. Långholmsgatan 24 är den mer precisa adressen. Förköpsbiljetter kommer att kunna köpas från och med den 20 oktober i min butik.
Pris 140 kr vid förköp, 150 kr vid dörren.
Sorry, alla eventuella “Henkan-fans”, den gode Henriksson gjorde bara ett litet inhopp. I fortsättningen gäller ordinarie Uffe, men han är bra han med! En toppenkille med ett aldrig sinande gott humör och en fantom på sitt instrument. (För sextiotals-nördar…Uffe var med i Rowing Gamblers!)…
Övriga två är Robban på trummor och Magnus på bas. Båda två med ett sådant kunnande på sina instrument att jag verkligen stundtals undrar hur jag själv hamnat där. Hur som helst så är ett sånt tänkande alltid en utmärkt sporre för att försöka göra sitt bästa.
Törs jag säga att ni alla är hjärtligt välkomna till Sjöhästen 30 och 31 oktober? Det är ni i vart fall som helst!!!
Hur det kommer att gå? Jag dristar mig till att utlova något utöver det vanliga…för en spelning med Thorsten liknar faktiskt aldrig någonting annat! Bevis finns på youtube!
Om det kommer en recension på spelningen? Kanske det, men i så fall inte från mig! (Mia?)
Allas er Micke
P.S. Jag spelar gitarr D.S.
Popularity: 62% [?]
Permalink
09.20.08
Posted in Min blogg
at 9:56 pm
ULF LUNDELLS FJÄRDE SKIVA SOM KOM EFTER TVÅ UTMÄRKTA STUDIOPLATTOR OCH EN BEDRÖVLIG LIVE-LP!
Hallå där….igen!!!
Jo, det är sant…det kom till sist en ny recension!
Vad in i alla glödheta!!!
Hur kommer det sig…?
Jovisst…helt riktigt, pausen h-a-a-a-r varit lång, alldeles för lång, jag vet. Det var inte ens meningen att det skulle bli ett avbrott. Som så ofta så blev det bara så. De små, små orsakerna är dessutom multipla, som en del uttrycker det nuförtiden. Ingen mening i att fördjupa sig i alltså.
För att avstå från att älta sönder ämnet helt i onödan kan jag i stället så där bara pang på rödbettan berätta att det här INTE är fråga om ett unikt gästspel, utan helt enkelt en början på fortsättningen…en fortsättning som kommer att bli v-äl-d-i-g-t lång…och hyperintressant…så häng kvar nu!
Nystarten blir långt ifrån överraskande sensationell eller nyskapande. Jag smyger helt enkelt igång där vi en gång blev lite avbrutna: Ulf Lundells fjärde LP, den tredje studio.
Annat och andra kommer!
ULF LUNDELL NÅDENS ÅR 1978 Parlophone/EMI
Sida 1
1) Nådens År
Lovande titelspårsinledning med en melodi så rudimentär och ett pianospel så simpelt att det inte går att undvika att man börjar att lyssna på texten…vilken som alltid är helt lysande! Efter ett tag så inser man dessutom att melodin och pianospelet bara kunde vara just så enkelt som det är. Just här så räcker det mer än väl!
Klart godkänt.
2) Snön Faller Och Vi Med Den
JÖ… Det är något av politiskt inkorrekt i “Uffe-fan-världen” att tycka att det här är en av hans bättre låtar. Om det beror på att den låg på Svensktoppen eller att Agnetha Fältskog är med och körar vet jag inte. Det jag vet är att det är en förbaskat bra låt och jag önskar verkligen att hela skivan hade kunnat hålla samma höga klass på komposition och arrangemang (engagemang…?).
3) Höga Hästar
Den typ av seg, flåsig, tungrodd boogierock som rakt inte åldrats med behag. Känns som om det gjorts - och oftast bättre - en million gånger sen dess.
Räddningen är - som så många gånger både förr och senare - en både välskriven och talande text där nog ingen kan undgå att förstå poängen.
4) Natten Har Sitt Sätt
En låt som i stil och form skiljer sig en hel del från övriga spår på skivan. Den har en fin melodi, som dock efter någon minut kan kännas lite tjatig. Hela det extremt minimalistiska arret och det - förutom reverbet på Uffes sång - väldigt torra ljudet gör dessutom att alltihopa inte känns som mer än en välinspelad demo. Borde nog ha getts lite mer tid i studion och replokalen för att blomma ut.
5) Den Lille Strandstrykaren
Boogierock igen…Känns onekligen väldigt, väldigt passe’. Musikalsikt helt umbärligt anno 2008.
Befriande kort.
6) Kärlekens Hundar.
Behagligt luftigt efter spåret innans manglande på tomgång. En fin text och en fin melodi. Roligt att ingen mindre än orgeljazz-legenden Kjell Öhman dyker upp på dragspel!
Sida 2
1) Warum All This Black Stuff
Tung boogie-rock igen men ganska “sjysst” den här gången som omväxling. Lite grann av den gamle rebellen från Vargmåne. Plattans klart bästa upptempo-nummer.
2) Prärien Igen
Bitvis - men bara bitvis - en föregångare till “Öppna Landskap”.
Hur som helst en av plattans starkare nummer, enkelt men snyggt arrad, väl framförd och en Lundell på sitt bästa “Blond-on-blond”-humör.
3) Sonjas Vals
“Bekänn och bli fri.” En av de mer klassiska fraserna från Lundells låtarkiv.
Bortsett från detta ack så korrekta påstående en långt ifrån mästerlig komposition. Några ackord fram och tillbaka, inte mycket till melodi att komma ihåg och en John Holm i en “sångförstärkning” som är mer än lovligt osynkad både här och där.
Charmigt? För en del kanske, men i sånt så fall är det nog också allt. En stor tumme ner.
4) Kitsch
Dramatiskt anslag från start, något som antyder att det inte precis kommer att komma någon kärleksförklaring de närmaste minuterna. Dramatiskt blir det också, men inte tillräckligt för att jag ska vilja höra det hela en gång till. Tunnt arrat (märkliga snudd på “Genesis-slingor” på pianot genom hela låten) och närmast obefintligt samspel mellan sång och komp. Tyvärr.
5) Vit Flagg
Det börjar som det slutar. Uffe ensam, den här gången med sin akustiska gitarr. En låt simpel i sin uppbyggnad men betydligt starkare än exempelvis Sonjas vals. Som alltid en fin text och en godkänd avslutning på en hyfsad - men inte mer än hyfsad - skiva.
Summa summarum en ganska så splittrad LP. De omsorgsfullt arrangerade låtarna blandas med material närmast på demostadiet, (ex. Natten Har Sitt Sätt och Sonjas Vals).
Även då det förmodligen är den första Lundell-LP som på sin tid slog i ett bredare folklager så känns den därför för mig svagare än både Vargmåne och Törst. Lite för lite desperation och kanske lite för mycket välmående (väl unt, Uffe) med en vid det här laget tre år gammal karriär som Lundell här hade bakom sig. Ärligt talat, en hel del på skivan känns som att det går på nån slags klassbefriad tomgång. Det som levereras är onekligen oftast på ytan av hög kvalitet, men det är ytterst lite som får mig berörd, till skillnad från väldigt mycket av materialet från de två första skivorna.
Jag hade turen att vinna den här skivan under ett besök på Gröna Lund sommaren -78 vid deras LP-lyckohjul, det där som befann sig alldeles vid utgången mot färjan förr i tiden. Med mig den kvällen var Stefan Sundström, på den tiden en stor Lundellbeundrare. Trots detta så sa han bestämt när jag lyriskt tog emot min vinst: “Äh, den där plattan är ju ingenting mot Vargmåne!”
Surt sa räven om rönnbären tänkte jag och tog mig hem till Brännerigatan 1, där jag vid den tiden bodde, för att lyssna på mitt lyckohjulsvinst. Jag minns inte att jag tyckte nånting alls efter att LPn hamnat på tallriken, och det är nog när allt kommer omkring - så här trettio år senare - inte så konstigt. Faktum är att plattan, trots att den varit i min ägo sedan den kvällen, inte satt några nämnvärda spår hos mig förutom de två första spåren. Vad det gäller Snön Faller… så är det självklart främst för att det var Lundells första radiohit. Den gick bara inte att undgå.
Faktum är att skivan inte har växt ett dugg under lyssnandets gång. Tveksamheter i början känns nu närmast snudd på uselt…tyvärr.
Det som nästan hela skivan igenom blir räddningsplankan är de konstant lysande texterna, men… hur och i vilken grad kan ett knippe bra texter lyfta upp en hel platta?
Under alla omständigheter så är det ändå ett enormt kliv framåt från “Natten Hade Varit Öm Och Mild”…
En kort liten reflektion bara; Ulf Lundell låter påfallande ofta som en svensk Mark Knopfler på den här skivan. Omöjligt att Lundell skulle ha hört den gode Mark vid tiden för den här skivspelningen. Orsaken måste helt enkelt vara att de hade samma förebild! Vem då? Ja vem tror ni…?
Slutbetyg: En tveksam TREA av fem möjliga.
Popularity: 61% [?]
Permalink
06.03.08
Posted in Min blogg
at 12:29 am
Hallå igen!
Häromkvällen satte jag mig ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid ett läge när saker och ting just började varvas ner efter en lång och turbulent dag…Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så störningen därifrån var ganska så marginell. Snarare så blev det lite mer av en härlig, varm maj-natt som kröp in i affären. Inte en människa i sikte bärandes på en flyttkartong innehållandes vindsröjning där jag alltför ofta råkar bli den sista i ledet före Stadsmissionen (dvs innehållandes skräp). Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag kände en viss harmoni med.
Alltså: på med en samlings-CD med P.J. Proby! Vad annat kan man i sånt läge göra! Nä, just det…sätta sig ner, luta sig tillbaka och njuta av livet…
Och fram rullade låtarna återigen fram i den ljumma försommarnatten. That Means A Lot, Linda Lou, Cuttin’ In, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, I Love Therefore I Am, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…
Och vad kan man göra annat än kapitulera. Den ena fenomenala topp-prestationen efter den andra. Ett heltäckande spektrum på hela förra århundradets musikskatt: rock, soul, ballad, schlager, musikal m.m. och alltihopa framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår så gott som helt tar andan ur en känns i vissa stunder snudd på overkligt. Självklart så är det inte första gången - heller inte sista, tro mig - som en Proby-samling ger mig den här effekten. Jag blir också sällan ensam om min reaktion; i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt! Kan inte placera rösten men han är ju helt otrolig den här killen!
Och det är han ju!
Och det är inte bara fantastiskt, som tidigare sagt så är det även en variation i genrer och röst som ingen annan artist någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivån på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på en av hans orginalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som ej går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller s.k. “mellanlåtar” finns bara inte. Inte nog med det, i varje låt så ger PJ allt i varje liten fras. Transportsträckor existerar inte.
Och så denna oerhörda mångsidighet som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som ex. avslutningen på den andra LPn, betitlad blott “PJ Proby”, där Lonely Teardrops följs upp av With These Hands! Alltså: först en Jackie Wilson-rockare där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Probys röst helt enkelt blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga?
Länge har jag funderat på det.
Och så härom kvällen så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällade världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som som kom att stå sig i 23 år.
MEN…
…att lyssna på PJ Proby är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…
Popularity: 79% [?]
Permalink
Loading ...
