07.31.15

LP-skivor av och med Elvis Presley #56 Aloha From Hawaii Via Satelite

Posted in Min blogg at 1:33 am

En kväll i början på 1972 satte sig Elvis manager “överste” Tom Parker ner i TV-soffan hemma hos sig. I rutan dök USAs dåvarande president Richard Nixon upp, via en satellit höll denne ett tal som sändes direkt över stora delar av världen.
Det sägs att det var då och där som idén till Aloha From Hawaii Via Satellite föddes. Visionen som snabbt både slog rot och blommade ut i Parkers huvud var en konsert med Elvis Presley på Hawaii, filmad och sänd via satellit med avsikt att så många som möjligt på vår jord skulle kunna se den i direktsändning. Det skulle bli en konsert för de Elvis-fans världen över som inte hade möjlighet att själva komma till Las Vegas för att få se sin idol i verkliga livet. (Just den biten känns väl bara som ytterligare ett svepskäl till att inte en gång för alla göra den där världsturnén som sorgligt nog aldrig blev av.)
Resten är historia och en av de mest väldokumenterade händelserna i fenomenet Elvis Presleys karriär. Många av er känner till det här minst lika bra som jag.
Några små detaljer ska jag väl ändå kunna klämma in.

Den 8 juli 1972 proklamerade så överste Parker på en presskonferens att Elvis Presley inom kort skulle komma att göra världshistoriens första satellitsända konsert. Tre spelningar var sedan tidigare inbokade i mitten av november på Hawaii som avslutning på en kortare turné och en av dessa planerades att bli satellitsändningen. Det kom man att skjuta på, även om spelningarna genomfördes enligt schemat.
Vid en presskonferens 4 september samma år så pekade Parker i stället ut 14 januari 1973 som slutgiltigt datum – och så fick det bli.

Den 9 januari anlände Elvis och hans entourage till Honolulu. Första repet gick av stapeln redan samma kväll.
12 januari genomfördes en generalrepetion med publik, även den filmad och inspelad. Främsta orsaken till att man gjorde så var att utifall något skulle gå fel med det tekniska den 14:e så fanns alltid möjligheten att slänga in den filmade repetionen i dess ställe.
14 januari (halv ett på natten!) gick så satellitsändningen av stapeln helt enligt alla planer. Ett historiskt ögonblick, den första konserten med en soloartist som skulle kunna ses över hela jordklotet. Eller…?

Det har ofta spekulerats i hur många människor som verkligen såg showen i direktsändning. Siffran en miljard brukar nämnas men det känns väl knappast möjligt. En och en halv miljard har det också dragits till med, något som låter helt galet. Det skulle ju vara snudd på halva jordens befolkning vid den tiden!
Till på köpet är sanningen att det till slut bara var tio länder i Asien och Australien som hade förmånen att få se det hela live. Europa fick snällt vänta med att se showen till dagen därpå. I hemlandet USA blev det riktigt knasigt. Där sändes inte showen förrän nästan tre månader senare. I England, av tradition ett av Elvis allra starkaste fästen, sändes inte Aloha förrän drygt fem år i efterhand! (Skivan floppade rejält i England, skälet har vi nog där.)
Slår man ihop alla TV-tittare som någon gång har sett Aloha, i direktsändning eller senare, så jovisst, då kanske man kan komma upp i höga siffror. Men direktsändningen hade nog inte mer än ett par hundra miljoner, utan den minsta tvekan gott nog, men långt ifrån de överoptimistiska uppskattningar som fortfarande sprids. Rätta mig gärna om jag har fel.

Att det skulle komma en platta från showen, en dubbel dessutom, var bestämt redan från start. Låtar och ordning spikades dock först i allra sista stund. Då det ovanligt påkostade omslaget trycktes upp i förväg kunde man, om möjligt, hitta än mindre information än det ytterst knapphändiga som Elvis skivköpare brukade bjudas på. Vilka låtar som finns på skivan kan man bara läsa på en paperssticker som trycktes upp efter TV-sändningen och som fästes runt skivan. Följdaktligen är heller inte fotot taget från själva showen utan är från ett helt annat tillfälle. Paradoxen blir då att det finns ett stort antal senare utgivna skivor typ “Elvis Greatest Hits” (givetvis med rocklåtar från 50-talet eller från filmåren) med ett stiligt foto taget från just Aloha-showen medans LPn Aloha From Hawaii Via Satellite INTE har det. (Sådant händer bara i Elvis-världen…)

Nu kör vi skivan rakt igenom, låt för låt.

Aloha From Hawaii Via Satellite Utgiven på RCA i februari 1973
Skivnummer VPSX 6089
Högsta placering i USA – 1
Högsta placering i UK – 11

Sida A

Also Sprach Zarathustra hade sedan hösten 1971 regelbundet inlett konserterna. Så även den här gången.

1) See See Rider
En Elvis Presley uppenbart tagen av stundens allvar springer in på scenen för att möta inte bara de som satt i den fullpackade arenan, utan den största publik som en artist någonsin hade haft i mänsklighetens historia. Knappast någon avundsvärd uppgift.
Ser man det filmade från konserten så ser man att han sin nervositet till trots ändå ger ett fokuserat intryck. Jag tycker att Elvis lyckas riktigt bra med See See Rider som på sjuttiotalet kom att bli hans stadiga öppningsnummer. Inte den ultimata tolkningen men ändå med beröm godkänt med tanke på rådande förhållanden.

2) Burning Love
Burning Love blev lite överraskande en megahit för Elvis som ironiskt nog först inte alls ville spela in och aldrig någonsin riktigt gillade. Det har jag heller aldrig gjort. För mig är det en ödets nyck att en låt som bär väldigt lite av Elvis signum och artisteri kom att bli hans största listframgång i USA under sjuttiotalet när i stort sett alla andra av Elvis suveräna singlar från samma epok floppade rejält.
Den här versionen är dock åtskilliga klasser bättre än det småsega originalet. Avsevärt högre tempo och betydligt mera närvaro och spelglädje hos folk på scenen gentemot srudioversionen gör Burning Love till en positiv överraskning. Det är en inte helt övertygande sånginsats men även här är det klart godkänt.

En poäng med det här spåret är man för en gångs skull kan höra kompgitarristen John Wilkinsson ordentligt, då det är han som spelar de inledande ackordriffen. På Steamroller Blues hörs han lite vagt i kompet, annars är han så långt bak i ljudbilden att han i stort sett blir helt försumbar. Men här på Burning Love får han till och med äran att inleda låten!

3) Something
En cover på George Harrisons hit från LPn Abbey Road.
Hyfsat framfört men det där lilla extra fattas. Det är ju knappast att han sopar George Harrisons insats på Beatles original av banan. Madison Square Garden var bara sju månader gammal, men A Prince From Another Planet tittar ännu inte fram. Elvis verkar fortfarande tagen av stundens allvar. De stapplande hälsningsfraserna till publiken som inleder Something pekar klart åt det hållet.

4) You Gave Me A Mountain
Och så verkar det som om nervtrådarna börjar släppa. You Gave Me A Mountain är riktigt bra, en av föreställningens bättre ögonblick. Elvis sjunger med stor inlevelse och det är lätt att föreställa sig att han ser delar av sitt eget livsöde i texten. Det är dock inte bara sångens förtjänst att det här är kvällens första peak, det är ett riktigt snyggt arr från orkestern som pampigt backar upp honom.

5) Steamroller Blues

Ingen favorit för mig. Jag vet att många tycker att det här är bland det tuffaste som Elvis gjorde under sina senare år, men jag håller inte med. Steamroller Blues från generalrepet två dagar tidigare var okej, men versionen från den 14 januari känns tveksam. Under de första verserna verkar Elvis osäker på texten och tycks ha problem med hur han ska lägga upp låten. Tittar man på den filmade sekvensen så ser man att det beror på att han mitt mellan två sångfraser lutar sig fram och ger en flicka vid scenkanten en kyss! Men även bortsett från det så sjunger han inte alls bra i början, stundtals är det nästan falskt. De inledande verserna är nog skivans sämsta sånginsats.
När det tar fart efter gitarrsolot blir det klart bättre men det känns ändå som om Elvis hela tiden håller igen. Det är ett sanslöst tryck i kompet, men det bästa bandet i världen räcker inte för att rädda det här.
Framförandet vinner lite i styrka när man ser det på video. Här tittar estradören Elvis Presley fram och man kan skönja både glimten i ögat och ett stort leende. Det ser ut som att han börjar trivas riktigt bra där uppe på scenen. Men tyvärr – speciellt bra är det inte.
Låtvalet är lite märkligt också, av alla miljoner låtar att välja på, hur hamnade hösten 1972 James Taylors bluespastisch Steamroller Blues på repertoaren? Den känns ju ljusår ifrån givet Elvis-material. Nåja, förmodligen var det en personlig favorit hos Elvis då han kom att köra den frekvent även efter Aloha.

Av någon dunkel anledning så valde RCA att från den här plattan ge ut just Steamroller Blues som singel (What Now My Love eller My Way hade nog suttit bättre…). När man nu ändå gjorde det så borde man kanske ha valt versionen från repet den 12:e vilket man inte gjorde. Stark pushning med satellitsändning och repris över hela planeten räckte inte alls för att göra Steamroller Blues till mer än en mindre hit. Nej, det är inte ofta man ser Steamroller på en “Best Of”-platta med Elvis, det är helt klart ett av hans mer anonyma singelsläpp. I England så vände man, klokt nog, på singeln och lät låten “Fool”, blivande inledningsspåret på den kommande studioplattan, bli a-sida.

Plattan börjar sisådär med en Elvis som inte är helt bekväm med situationen – men vem skulle vara det? Bitvis är det riktigt bra, men det är, bortsett från You Gave Me A Mountain, långt ifrån det rent majestätiska från Madison Square Garden och On Tour – även om det bara gått ett halvår sen dess. Det lätt sävliga sättet och näst intill totala frånvaron av rörelser gör att man nästan får intrycket av att han går på något lugnande.

Sida B

1) My Way
My Way är en komposition som verkligen satt som hand i handske för Elvis Presley. Den passade honom omfångsmässigt helt perfekt och att det var en låt som han kände starkt för går inte missta sig på.
Följdaktligen är det också ett lysande framförande som vi bjuds på, enbart Sinatras version kan mäta sig med det här. Som så ofta med covers på kända låtar så gör Elvis här My Way på sitt eget sätt, där Frank Sinatra version mest är en kaxig hyllning till sig själv så låter Elvis mer vemodigt sorgsen i betraktelsen av sitt liv. Kanske lite irriterande att Elvis snubblar lite på texten i slutet av sista refrängen, det till trots är My Way en av föreställningens bästa ögonblick.
På repetionen missade Elvis ingången till första versen (för att Glenn D Hardin ändrar tempot mitt i pianoinledningen!) och kom av sig helt mitt i så man får känslan av att det inte hade repats så mycket på My Way.

2) Love Me
Love Me är kvällens första bidrag från Presleys eget femtiotal, men den skulle följas av betydligt fler.
Det här är en godkänd version men absolut inte mer än så. Skillnaden i engagemang på Love Me jämfört med föregående spår My Way är frapperande. Om man lyssnar på hans eget original från 1956 blir det som två olika låtar.
Presentationsfrasen “I’d like to do a medley of some of our records for you” är också minst sagt lite förvirrande. Det blir ju inget medley – efter Love Me så är det slut. Visst, Johnny B Goode följer, men först efter avslut och applåder från publiken.

3) Johnny B Goode
Och så blev det en femtiotalare till. Johnny B Goode lades tillsammans med två andra låtar till i sista stund för att fylla ut showens timma.
Vi bjuds på ett läckert gitarrspel av James Burton, men mer än så är det inte. Det här känns ganska överflödigt och energifattigt. Versionerna från In Person och filmen On Tour är på en helt annan nivå.
I mitten av första versen tappar Elvis texten totalt trots att han hade kört Johnny B Goode under lång tid innan vilket nog beror på att att det egentligen inte var tänkt att det här skulle vara med i showen.

4) It’s Over
Tillbaka där vi ska vara, med “riktig” musik.
It’s Over, som hade dykt upp i repertoaren under hösten 1972, är klart ett av showens toppnummer. Elvis sjunger med stor övertygelse, han ömsom närmast talar fram orden ömsom sätter full kraft i uttrycket på precis rätt ställe.
Ingen tvekan om att texten spelade stor roll här och att Presley kände sitt eget liv passera revy under framförandet av den här mycket fina kompositionen.
Originalet var en hit 1966 med countrypop-sångaren Jimmie Rodgers som peakade i USA på plats 37. Arrangemanget på Rodgers inspelning med bara två akustiska gitarrer är helt väsensskilt från den vi kan höra här, och det känns som en lustig idé att ta en låt som från början är så minimalistiskt arrangerad och sedan göra något så storslaget av det som Presleys version blev. Det funkar dock i allra högsta grad då Elvis utklassar Rodgers original med hästlängder.

En liten detalj – när man på SVT den 17 agusti 1977, dagen efter Elvis bortgång, hade ett inslag om händelsen så visade man ett ett klipp från Aloha och just de avslutande sekunderna på It’s Over.

5) Blue Suede Shoes
Och så rakt in i en ännu en slarvigt, hafsigt framförd femtiotalsklassiker.
Låt mig göra processen kort – det är här inget annat än helt meningslöst skräp. Varför inte köra vad som helst från From Elvis In Memphis i stället? Vad som helst!

6) I’m So Lonesome I Could Cry
En cover på Hank Williams
Kvällens mest oväntade val av låt, en cover på Hank Williams klassiker från 1949. Mer sådant kunde det ha varit föreställningen igenom. En låt som denna som varken har refräng eller stick utan bara består av en vers som körs ett antal gånger kräver givetvis en väldigt bra tolkning för att inte uppfattas som tråkig. Elvis fixar det och gör här en mycket fin och välbalanserad tolkning som genomsyras av stor inlevelse.
BJ Thomas hade en hit med I’m So Lonesome I Could Cry 1966, det är nog troligt att det är den versionen som Elvis hade hört och som fick honom att ta upp den själv.

7) I Can’t Stop Loving You
Tredje gången på en liveskiva på tre år – I Can’t Stop Loving You verkar ha varit den där låten som Elvis aldrig ville släppa taget om. Här borde han kanske ha gjort det, för det här låter trött och sömnigt. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var ett första trevande försök att repa in en ny låt i repertoaren – och lite är det faktiskt så. I Can’t Stop Loving You var först inte påtänkt för Aloha, trots att Elvis kört den frekvent på konserter i åratal, men den slängdes in i sista stund för att fylla ut tiden. Det låter därefter också. Hafsigt, osäkert och oinspirerat.
Men hur tänkte man? “Vilken av alla låtar ska vi välja? Ska vi ta The Impossible Dream, Polk Salad Annie eller I Can’t Stop Loving You?” “I Can’t Stop Loving You såklart!” “Tycker du? Okej, då tar vi den!”
Nej, det känns inte planerat.

Många kanske tror att det var Ray Charles som skrev I Can’t Stop Loving You, men det var det inte. Don Gibson spelade in den redan 1957 och släppte den året därpå – som b-sida – på sin singel Oh Lonesome Me. Fyra år senare hade Ray Charles en enorm framgång med sin version som blev etta i, bland annat, USA, England och Sverige.
Som så många andra låtar från Elvis live-repertoar så gjorde han aldrig I Can’t Stop Loving You i studio, trots att den hängde med ihärdigt på konserterna.

8) Hound Dog
Och så ett riktigt bottennapp.
Hound Dog i original från 1956 är ett mästerverk, en av hörnpelarna i hela rockhistorien, här blir den reducerad till en tramsig pastisch.
Hade det inte varit roligare ifall de hade kört Long Black Limousine eller Wearin’ That Loved On Look i stället?
Här kan man verkligen spekulera i varför Hound Dog som var ett toppnummer under konserterna i Madison Square Garden sju månader senare hade reducerats till detta larv på Rockragge- nivå.

Hela sida två är genomgående svajig. Bravurnummer som My Way och It’s Over varvas med tämligen oengagerade insatser. Ärligt talat – det här känns inte alls genomtänkt. Vad skulle dessa flamsigt framförda femtiotals-rockare tillföra? Var tanken att de skulle tillfredsställa hans gamla, trogna fans? De måste i så fall ha blivit rejält besvikna på de platta versioner som de bjöds på. Lite drygt fyra år tidigare när Elvis i sin comeback-special pumpade ur sig samma typ av låtar med ett vilddjurs energi så fanns det mer än väl plats för den typen av material. Här gör de snudd på bara åtlöje av Elvis.

Sida C

1) What Now My Love
Och så startar skivans tredje sida på bästa tänkbara sätt.
What Now My Love är ett av Alohas starkaste ögonblick, bara American Trilogy kommer upp i på samma nivå. På det här spåret visar Elvis till fullo upp det som är hans allra starkaste sida – hans oslagbara röst och det suveräna sätt som han använder den på!
(Enligt mig så var Sam Cooke den enda som kunde mäta sig med Elvis vad det gäller just sångröst).
Precis som på You Gave Me A Mountain bjuds vi också på ett mycket fint orkesterarrangemang som på ett mäktigt sätt lyfter sången och kompositionen fram till en fantastisk final.
Helt enkelt magnifikt.
När man hör What Now My Love så kan man inte låta bli att undra över varför studioskivorna i samma epok lät väldigt långt ifrån det som erbjuds här. Tänk om Elvis hade gjort en hel LP i mitten av sjuttiotalet med spår enbart av den här kalibern…

What Now My Love är ursprungligen en fransk schlager, i original framförd av Gilbert Becaud som tillsammans med textförfattaren Delanoe hade komponerat stycket.

2) Fever
Aloha From Hawaii innehöll toppnummer varvdade med bottennapp men också en hel del mellanspår. Fever, som Elvis först spelade in redan 1960 på Elvis Is Back, är ett av dem. Det är en stark komposition och arrangemanget är läckert men jag tycker att allt slarvas bort genom dels ett ljumt engagemang dels genom rent tramsande.
Inte dåligt, men heller inte bra.
Fever spelades först in 1956 av Little Willie John och två år senare av Peggy Lee som kom att bli den första artist som hade en hit med den.

3) Welcome To My World
Och så kommer vi till plattans tristaste bidrag.
Alltså, varför låta detta sömnpiller ens få plats i showen?
Det här ska, efter vad jag läst, ha varit den enda gång som Elvis framförde det här ganska mediokra verket, enligt mig var det ändå en gång för mycket. Okej – man ska inte varva ett toppnummer med ett annat toppnummer, det är en gammal teaterdevis och Welcome To My World var förmodligen tänkt som en liten andhämntningspaus, men ett minimum av engagemang hade väl ändå inte suttit fel.

4) Suspicious Minds
Efter bottennappet Welcome To My World slängs vi rakt in i någonting helt annat.
Här tänder det till rejält, bandet formligen kokar, Elvis verkar ha fått en adrenalinkick och se där – han börjar faktiskt att röra på sig! Stroboskopet sätts på, Elvis går fram och tillbaka över scenen och flörtar hämningslöst med tjejerna längst fram med resultatet att den kvinnliga delen av publiken nästan börjar bli vild. Först här under Suspicious Minds får jag lite av den känsla jag får var gång när jag ser på filmen On Tour.
Suspicious Minds är enligt mig Alohas bästa upptempo-nummer, den här versionen är riktigt stark, precis lika energipackad som den från Madison Square Garden.
Japp, det här är bra, men självfallet kan man ifrågasätta det kloka i att ta med Suspicious Minds ett halvår efter att Madison Square Garden släppts med en snudd på identisk version. Kanske hade det funkat lika bra och blivit mer spännande ifall man hade slängt in en energifullpumpad Patch It Up i stället…?

Sida 3 är även den upp och ner. Det börjar kännas som att det är den här showens signum.

Sida D

1) I’ll Remember You
Den sista sidan startar riktigt bra.
Soundtracket till filmen Spinout från 1966 hade tre riktigt bra bonusspår, ett av dem är I’ll Remember You, komponerad av hawaiianen Kui Lee. Knappt sju år senare så framför alltså Elvis I’ll Remember You på Lees hemmaplan under en välgörenhetsgala till förmån för den cancerfond som bildats i dennes namn som via satellit kan ses i direktsändning på andra delar av jordklotet.
Jag har alltid hållit det här spåret som ett skivans bättre. Sångmässigt är det kanske inte helt på topp, intonationen är inte riktigt hundra på de lite svårare avsnitten, men precis som på What Now My Love lägger Elvis lägger all den känsla som han har i sitt framförande och timbren i hans röst är bland det allra finaste under hela kvällen. Han gör just precis det som låten kräver och ingenting mer, det räcker hela vägen ändå. Den biten är något av det som jag beundrar mest med Elvis, att han kunde förlita sig helt på sin röst och aldrig behövde ta i eller använda sig av överdriven, konstlad frasering. Om det finns ett ögonblick under Aloha när tårarna är nära så är det nog just här.

Då I’ll Remember You inte förekommit tidigare på någon liveskiva så kan man tro att den exklusivt plockades fram som en hyllning till hemmasonen Lee. Men så var det nu inte, I’ll Remember You hade dykt upp redan i Madison Square Garden året innan, dock inte på den konsert som RCA valde att ge ut på skiva.

2) Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Suck…så var vi där igen. Ett hafsigt framfört medley på två femtiotalslåtar, men så är även det här ett i sista stund inslängt nummer. Det här är snäppet bättre än Hound Dog och Blue Suede Shoes men inte mer än så.

3) An American Trilogy
Jo då, fjärde versionen av American Trilogy på mindre än ett år. Singeln från våren 1972, versionerna från MSG och On Tour och så nu denna från Honolulu.
Men strunt samma, här är det verkligen fråga om något alldeles extra, en insats på virtuosnivå, rent majestätiskt.
Redan när jag köpte den här plattan så tyckte jag att American Trilogy var höjdpunkten på plattan. Inget har fått mig att ändra uppfattning sedan dess. Enda konkurrenten om den titeln är What Now My Love, men pressar någon mig ordentligt noga så väljer jag nog just American Trilogy.
Här är han verkligen precis den som alla hans fans redan visste om att han är – The King.
Oslagbar, ojämförlig och oöverträffbar.

4) A Big Hunk O’ Love
Men se där – till slut så kom det då en femtiotals-cover som faktiskt funkar! Måhända stärkt av kvällens största bifall efter American Trilogy så gör Elvis en klart godkänd version på sin klassiker inspelad i juni 1958 och släppt 1959.

En liten poäng bara – A Big Hunk Of Love är en svår låt att spela, det blir än värre när det går så fort som det gör här. På det första breaket när gänget unisont spelar den där slingan da-da-da-daa-da-da-da-daa är det rejält svajigt – för en gångs skull när det gäller TCB-band!

5) Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten med en ganska lam Can’t Help Falling In Love följt av en avslutande vamp.
Nåja, förmodligen så var showen redan körd i hamn för Elvis själv. Allt hade gått så bra som kan förvänta sig av ett så pass unikt evenmang som Aloha var och förmodligen kände han vid det här laget en oerhörd lättnad över att allt hade gått vägen. Det var ingen höjdarspelning mätt med måttstocken Elvis, men onekligen en riktigt berömvärd prestation att genomföra hela kalaset på ett så pass värdigt sätt som han till stora delar faktiskt gjorde.

Det var den plattan det!

Som helhet – Aloha From Hawaii känns överlag tam, i avsaknad av mycket av den energi som så starkt hade präglat Elvis liveframträdanden från 1968 års TV-Special och framåt.
Letar vi noga hittar vi några absoluta toppnummer – You Gave Me A Mountain, What Now My Love och American Trilogy. Därutöver finns ytterligare ett par starka spår – My Way, It’s Over, Suspicious Minds, I’m So Lonesome I Could Cry och I’ll Remember You.
Resten går från bra saker som Fever och CC Rider ända ner till avgrunder som Hound Dog och Welcome To My World.
Jämfört med As Recorded Live At Madison Square Garden bara sju månader tidigare så är det en stor skillnad. Live-skivan från Memphis som kom ett år senare är även den flera klasser bättre.
Enligt mig är generalfelet att ha med så många femtiotals-rocklåtar när det av någon anledning ändå inte, i stark konrast till de storartade insaterna på showens ballader, läggs ner många kol av energi i dem. Om det hade varit en eller två hade det kunnar passera, men när det blir så många som det blir så påverkar det helt klart helhetsintrycket. Elvis hade ju med sina studioplattor från From Elvis In Memphis och framåt med kraft bevisat att han var en artist i tiden, så varför då inför en hel värld visa upp sig som en relik från förr som pliktskyldigt kör igenom sina gamla hits från stenåldern? Seriöst – räkna med att åtskilliga icke-fans som ändå nyfiket spanade in Aloha-showen tyckte att Elvis var patetisk när han snubblade sig igenom Hound Dog och Blue Suede Shoes. Tro inget annat.
Ja varför körde Elvis så sällan låtar från sina studioplattor live? Utav alla de suveräna inspelningar i studio som han spelade in i American Sound Studio och framåt så hamnade bara Whole Lotta Shakin’ Going On och singeln Burning Love (som Elvis motvilligt framförde) på Aloha. Varför? Han kunde ha valt i stort sett vilken låt som helst från denna fantastiska låtskatt i stället för dessa trötta femtiotalare som han uppenbarligen hade tröttnat på för länge sen? Jag förstår bara inte.

Även visuellt var Aloha From Hawaii en liten besvikelse. Elvis rör ju knappt på sig under hela föreställningen! Större delen av tiden står han som en staty och ser närmast obekväm ut. Jämför det med det filmade från On Tour bara ett halvår tidigare och det går knappt att förstå att det är samma artist. Den amatörfilmade konserten från nyårsaftonens konsert i Pittsburgh 1976 visar även den på en på alla plan betydligt vitalare Elvis än här.
Teorierna om varför det är så är brokiga. Uppbrottet från Priscilla med en påföljande depression är en förklaring. Att han hade ett strikt tidsschema att följa för varje låt vilket nödvändiggjorde fullt fokus på musiken och noll på utåtagerande fick jag veta för inte så länge sen. Ytterligare en teori är att han gick på lugnande för att klara av nervpressen med en direktsändning.
Må vara som det vill med det, för mig så är Aloha ytterligare en lite förarglig händelse av ganska många i artisten Elvis Presleys karriär. Varför repade man inte in mer up to date-material i stället för att slentrianmässigt ta med ett gäng femtiotalsrockare? Med det pärlband av lysande singlar som Elvis alldeles innan hade klämt ur sig så fanns det ju hur mycket som helst att ta av. Ja inte var Aloha särskilt välplanerad, hade den varit det hade man inte tvingats slänga in tre nya låtar på listan bara timmar in sändning för att fylla ut tiden!

Repetionen från den tolfte kom ut på DVD åtskilliga år senare. Ser man den så kan man se en lätt sliten Elvis jämfört med hur han kom att se ut två dagar senare. Lätt ovårdat, ofriserat hår, lite trött med svarta påsar under ögonen. Ny frisyr och en omsorgsfullt genomförd sminkning gjorde susen. Elvis ser väldigt mycket fräschare ut 14 juni jämfört med hur han såg ut på repetionen.

Ytterligare en intressant poäng är att Aloha From Hawaii “bara” sålde runt två miljoner ex. Jaha, kanske ni tänker, men det var väl väldigt bra det, eller? Jo, för att vara Elvis Presley på sjuttiotalet var det garanterat riktigt bra, men med tanke på den enorma exponering som skivan fick så kan man tycka att det borde ha varit betydligt mer. För hur många plattor har i världshistorien fått så mycket uppmärksamhet? Ändå så blev det ingen megasäljare. Åtskilliga plattor som släpptes i samma epok med Pink Floyd, Led Zeppelin, Mike Oldfield, Fleetwood Mac, Peter Frampton m.fl. sålde mångdubbelt mer.
Hur kom det sig?
Att Aloha är ett dubbelalbum och därmed dyrare i butikerna spelade säkert in, att det var femte live-releasen (That’s The Way It Is inte inräknad) på bara lite drygt fyra år måste också ha haft en hämmande effekt. Camden-skivornas smått innessjuka dränering av marknaden kan ju heller inte ha hjälpt till och det ytterst märkliga draget att i USA till en början ge ut Aloha uteslutande som en 4-kanalsplatta känns väl heller inte så genomtänkt. Ändå – med den oerhörda exponering som TV-showen gav så borde Aloha From Hawaii Via Satellite ha blivit en monstruös succé. Det blev det nu inte, skivan blev en stor framgång men inte mer än så. Heter man Elvis Presley och får en medial uppmärksamhet som helt saknar motstycke så bara SKA man toppa listan i hemlandet i mer än en vecka. Elton Johns LP Goodbye Yellow Brick Road som släpptes samma år toppade USA-listan i åtta veckor. DET tycker jag att Aloha också borde ha gjort, men det gjorde den absolut inte.
Kanske, kanske utifall Aloha From Hawaii Via Satellite hade haft samma kaliber, vitalitet och energi som konserterna från Madison Square Garden ett halvår tidigare så hade det kunnat bli annorlunda. Ärligt talat, många icke-fans som bänkade sig framför TVn i januari 1973 för att titta på Aloha tyckte nog att det var en ganska tråkig show.
Någon skribent tyckte att kvällens höjdpunkt var när Elvis slänger capen ut i publiken under den avslutande vampen. Riktigt så illa tycker jag absolut inte att det är, men jag förstår tankegången.

Trots allt detta – Aloha From Hawaii Via Satellite är självklart en riktigt bra skiva, Elvis kan egentligen bara jämföras med sig själv. För vilken annan soloartist skulle 1973 ha kunnat gjort ett spektakel som Aloha From Hawaii? Ingen så klart. Neil Diamond? Engelbert Humperdinck? Glen Campbell? Knappast. Tom Jones är den ende som skulle ha haft självsäkerheten för att göra något liknande, men det räcker med att lyssna på dennes egna allt annat än högklassiga live-skivor för att förstå att det var bäst för honom att inte ens försöka, ingen verkar ha frågat honom heller.

Aloha är ändå Elvis näst svagaste liveskiva, bara underträffad av 1977 års In Concert, och slutomdömet blir följdaktligen inte riktigt lika bra som det blev för föregångarna.

Slutbetyg en FYRA!

Popularity: 60% [?]

01.17.15

“Han som har den här butiken, han…”…ja vad då?

Posted in Min blogg at 5:06 pm

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar markant, strömmen av människor som kommer förbi för att sälja börjar avta för att nästan helt avstanna, folk inne i butiken är inte längre egentligen på väg någon annanstans utan har kommit målmedvetet och tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett behagligt lugn sprider sig över lokalen.

När jag under det ljusa halvåret just på kvällen sitter bakom disken i min butik så är dörren mot gatan oftast öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Jag har det så dels för att det faktiskt ramlar in mer folk in i affären med en öppen dörr men även för att det på något sätt ökar kontakten med livet utanför. Ofrånkomligen blir det att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart. Det kan vara snack om fotboll, musik, sex och ja…vad som helst! Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt bra. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just står och tittar in i.
Lyckligtvis så är det nästan alltid rent ut sagt översvallande positiva ordval. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord. Ibland tycker jag att det är närmast genant med alla de fina utläggningar som jag får höra – utan att de som säger det inser att jag hör vartenda ord. Okej, då och då går det så långt att jag kan känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in och berättar för sina bekanta eller släktingar från Östersund eller Uddevalla att “Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Med svaret “Jaha, är det så där han ser ut!”
Men det är smällar, välmenta sådana som man får ta.
Den lilla modellen av butiken, tillverkad av min syster Ewa, som står i skylten drar också till sig mycket uppmärksamhet. Fortfarande så stannar det till folk säkert var tionde minut för att peka och titta på skåpet med miniatyren i. Kommentarerna då är nästan helt uteslutande fullkomligt lyriska.
“Titta! Titta! Men vem har byggt den! Vilket otroligt jobb!” brukar det låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Sen finns det varianter som “Kolla killen där inne – han har inget liv. Han har suttit där inne dag och natt sen Eldkvarn brann!” och liknande.
Det sägs dock aldrig på ett elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton.
Generellt är det dock nästan uteslutande väldigt snälla ord som jag får höra, om butiken, skåpet i skyltfönstret och om mig själv. Många gånger har jag tänkt att det kanske till och med är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något som inte hade hänt tidigare. Jag var, för ovanlighetens skull, helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och lyssna på soft favoritmusik. Jag njöt av livet på ett anspråkslöst sätt som man kan göra när allt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån, vänder på huvudet och ser att några grabbar runt trettio står och tittar in i mitt skyltfönster. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
“Det här är en jävligt bra affär! Men han som har den, han är ju bara HELT DUM I HUVET!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Var det mig han pratade om? Och vem var det som sa det?
Det är ju inte varje dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person så självklart reagerade jag som om jag fått en iskall hink hälld över huvudet på mig. Långsamt tittade jag bort mot fönstret för att få en aning om vem det kunde röra sig om, men de hade redan förflyttat sig bortåt.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men gänget hade redan börjat gå iväg ner längs gatan så jag hade inte en chans att se vilka det hade kunnat vara. En impuls fick mig att nästan springa efter och fråga vem av dem som hade yttrat åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, jag tyckte att alltihopa bara var väldigt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla trevliga ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan var det nästan bara uppfriskande med något diametralt motsatt. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara fjäskande och inställsam.
Men ändå – ett litet sting i hjärtat kände jag. Snubben var uppenbarligen en stammis för han kände ju till affären och berömde den, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla de som då och då går in i butiken var det? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt eller vid något tillfälle haffat honom för snatteri?
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska rolig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann.

Micke

Popularity: 44% [?]

01.13.15

Radiorösten och hans entusiastiska lyssnare möts.

Posted in Min blogg at 6:21 pm

Livet kan ibland onekligen bjuda oss människor på dråpliga scenarier, då och då blir det sådana som trotsar allt det som man själv skulle kunna tota ihop. För att använda en sliten klyscha, rätt vad det är så överträffar verkligheten dikten, och det sker när vi minst anar det.

Innan jag går in på berättelsen som utspelade sig för drygt tio år sen vill jag klargöra att skivmarknaden runt 2003 var väsensskild mot hur den är i dag. Försäljningen av CD kontra vinyl, vad det gäller nyproduktion, var kanske runt 99,5% för CD mot 0,5% för vinyl. Det har ju svängt rejält sedan dess, men vid den tidpunkten, ett antal år innan Spotify, så var CDns ställning gentemot LP-skivan förkrossande stark.
Det är det som man måste ha i bakhuvudet när man läser den här lilla berättelsen.

Runt 2003 blev jag intervjuad av en reporter för ett radioprogam. Jag fick i vanlig ordning enklare frågor angående vinylens aktuella ställning och status. På frågan vad vi sålde mest av svarade jag att vi säljer ungefär lika mycket vinyl som vi säljer CD.
Inget konstigt med det då vinylen från start betonats lika mycket som CD i affären. 2003 hade de flesta skivbutiker i Stockholm inget eller ett högst blygsamt sortiment av vinyl medans vi satsade ordentligt på det. Svaret blev självfallet lite vinklat när just jag fick den frågan. Nu rörde det sig ju inte om en marknadsundersökning utan om ett kulturprogram i radion. En annan skivaffär här i Stockholm hade självfallet kunnat svarat något annat, nu var det jag som fick frågan.

Ett par dagar senare så står jag i min butik en härlig, solig söndageftermiddag. Fullt med folk, både stammisar och nya ansikten. En del är där för att köpa andra för att sälja. Det strömmar ut sjyst musik ur högtalarna och det är en allmänt behaglig stämning i butiken.
Jag noterar att en kille som jag inte hade sett tidigare entusiastiskt bläddrar sig igenom backarna med de nyinkomna skivorna som står alldeles intill disken. Han tittar noggrant på varje enskild platta, och ett stort leende färgar hans ansikte innan han med en huvudskakning och ett än större leende placerar tillbaka skivan. Proceduren upprepas om och om igen, skiva efter skiva. Efter ett tag så börjar det komma enstaka kommentarer som “Ojojoj! Ojojoj! Vilka priser! Man sitter ju på en skatt!”
Jag fick känslan av att han var fullt medveten om att jag, då jag stod alldeles intill, snappade upp allt som han sa. Det kändes som ett försök till att inleda en dialog.
Något sa mig att det inom kort skulle kunna dyka upp en rätt så knepig konversation. Det gjorde det också.

Efter ungefär tio minuter så tittade han upp och pockade, med ett brett leende på läpparna, på min uppmärksamhet.
“Du! Om jag skulle sälja alla mina vinylplattor till dig, hur mycket skulle du betala mig för det?” sa han med klar och tydlig röst.
“Suck”, tänkte jag och svarade sävligt “Tja, det beror ju såklart på vilka skivor det är som du har.”
Svaret kom som ett piskrapp. “Jag har allt! Rubbet!”
Hoppsan! tänkte jag! Han har allt. Det skulle i så fall betyda mer än vad Sveriges Radio har i sina arkiv. Nja…
Jag fann det klokt i att dämpa hans iver lite grann innan det hela skulle sticka iväg alldeles för långt.
“Jaa..” sa jag lite trevande, “du får ju till att börja med tänka på att majoriteten av den som vinyl finns kanske inte är så intressant…man kan nog säga att mycket av det som vi erbjuds om dagarna kanske inte har något större värde, men”
Längre än så kom jag inte.
“Johoodå!!! Det har det visst det!!!” bröt mannen av bestämt med ett stort leende så fullt av oförfalskat självförtroende att det formligen rann ner från hans läppar och kinder. “Vet du inte om det? Det säljs ju mer vinyl än någonsin just nu!” basunerade han ut för mig och hela övriga butiken. “Folk är ju som TOKIGA i vinyl i dag!!!”
Det säljs mer vinyl än någonsin???!
Det skulle alltså ha sålts mer vinyl år 2003 än på 70- och 80-talet…?
Jag tillät mig att tvivla en smula på det som han sa.
Men nu började jag bli lite irriterad. Skulle den här vetabästaren få komma in på mitt eget ställe, in i mitt vardagsrum, och tala om för mig hur marknaden för det som jag jobbar med ser ut? Inte en chans! Han hade tagit ett steg för långt framåt. Det var dags att slå tillbaka.
“Men det stämmer ju inte!” svarade jag med en bestämd och lätt infekterad ton.
Längre än så kom jag inte den gången heller.
“Jooodå!” kom det blixtsnabba svaret, parat med, om möjligt, ett ännu större leende än tidigare. “Vet du inte om det?” fortsatte han.
“Men snälla, det har du väl ändå fått om bakfoten” svarade jag med en ton som jag tyckte sa allt vad jag tyckte om snubbens attityd och det fria babblandet i nattmössan. Jag kunde ändå inte låta bli att undra över var han hade fått allt det där ifrån?
Mannen tog dock bara ännu mer kraft till sig och nu började han gå igång ordentligt.
“Du…om du inte vet om det så ska jag tala om för dig en sak.” Här tittade han upp på mig, stirrade rakt in i mina ögon, gjorde en konstpaus på två sekunder innan han släppte bomben. “Det säljs lika mycket vinyl idag som det säljs CD!!!”
När han sade den meningen så hade leendet och självbelåtenheten tagit sig nästan parodiska proportioner.
Då insåg jag – killen står och hånler rakt upp i ansiktet på mig. Han är helt övertygad om att han har rätt, och att jag har fel. Han vet precis hur skivmarknaden ser ut och jag vet absolut ingenting.
Vid det här laget var alla diplomatiska klyschor som att kunden alltid har rätt som bortblåsta, nu ville jag bara trycka till stollen ordentligt. Riktigt ordentligt dessutom.
“Men så är det ju inte, det borde väl ändå jag veta. Jag jobbar ju med det här hela dagarna!”
Hans svar dröjde i ungefär en halv sekund:
“Du menar att du inte vet om det? Det var ju verkligen konstigt att du inte har märkt det om du driver en skivbutik! Men då så, då ska jag berätta för dig hur det ligger till.” Ny konstpaus och nytt stirrande in i mina ögon. “Det var faktiskt en kille på radio häromdan som pratade om skivbranschen, och han berättade att det nuförtiden säljs LIKA MYCKET VINYL SOM CD!!!”
I det ögonblicket gick ridån ner och där blev jag tyst. Jag kände det nästan som om jag hallucinerade, som om någon hade lagt LSD i mitt morgonkaffe.
Mannen som stod framför mig hade alltså hört MIG på radion när jag pratade om vinylens ställning i MIN butik. Sen drog han slutsatsen att det jag sa om vår verksamhet gällde alla skivbutiker i hela världen. (Ungefär som att man skulle läsa ett reportage om bilar från en Rolls Royce-affär och sen tro att det är den enda bilen som säljs på hela jordklotet.)
Och så av alla skivbutiker i hela denna stad så kom han till mig för att prata om det.
Killen stod alltså och mästrade mig med mina egna ord som argument, helt ovetandes om att det var “oraklet” själv som han stod och hånflinade åt.
Vad säger man då?
Ingenting såklart. Jag tyckte närmast synd om honom, egentligen menade han inte något ont alls. Han hade bara hamnat i ett tillstånd av eufori efter att ha hört mig radiosnacka om den härliga gamla vinylen. Äntligen, efter ett drygt decennium i mörker, hade den kommit tillbaka och någon måste han ju ventilera det med.
Så jag knep igen truten och började plocka med något bara för att få slut på monologen. Killen tröttnade på mig, uppenbarligen kom han inte in i avsikt att sälja sin “monumentala” skivsamling för det nämndes överhuvudtaget inte mer. Han ville nog bara ha en ingång för att kunna få bolla den här fantastiska grejen han hade hört någon på radion prata om. Efter att ha avslutat med ytterligare några ovidkommande fraser gick han sin väg rak i ryggen efter att ha berättat för mig hur “skivbranschen av idag” ligger till. Han såg riktigt stolt ut.

Visst, tiden har fått skivmarknaden att gå i den riktning som den här entusiasten ville ha den till – och jag är den förste att vara glad för det – men 2003 fanns det bara små, små tecken som om möjligt gick att tolka som att vinylskivan skulle få en revival.
Men för min del fick den här killen gärna tro att världen såg ut precis som han hade bestämt sig för att den ser ut.

Det blev ju en klart dråplig historia att berätta.

Popularity: 20% [?]

01.10.15

“Papperslappen som förstörde allt”

Posted in Min blogg at 7:54 pm

Ytterligare en berättelse från butikens förflutna.

En senvintereftermiddag 1997, under butikens första halvår, började jag känna att den där oroskänslan som under en tid snurrat runt i min mage börjat glida över till ren uppgivenhet. De första veckornas lättköpta framgångar, med försäljningen av min egen fina skivsamling och den lyckträff det var att jag öppnat fem veckor före jul, hade bytts ut mot januari/februari/mars-depression.
Månadsskiftet var redan ett par dagar gammalt och jag hade ännu inte fått ihop tillräckligt med pengar för att betala lokalhyran. För den som inte är bekant med situationen, det är ingen avundsvärd känsla. Det blev självklart inte bättre av vetskapen om att när den väl var avklarad så stod nya räkningar och fakturor i kö för att bli avprickade. När sedan, som grädde på moset, tre av fyra gubbar som kom in i butiken gjorde det för att de ville pracka på mig sina saker för att de “hade dåligt med stålar” och inte tvärtom så började motivationen rinna ur mig som diskvatten ur en ho när man drar ur proppen.
Var det här ett övergående stadium eller skulle det vara så här i framtiden också?
Jag började seriöst tvivla på att den här båten, som jag så glatt hade satt i sjön några månader tidigare, skulle kunna gå att ro iland.
Den strida strömmen av människor som ville sälja skivor, tidningar och filmer var heller inte till någon större hjälp, för att hitta någon slags balans var jag så illa piskad att strypa inköpen till ett minimum så de flesta fick surt lämna butiken i outrättat ärende.
Visst, det man vet att man blir av med inom någon dag och som dessutom gör sig snyggt på väggarna i butiken får man nog i alla lägen “gambla” med. Ett ganska glassigt parti som hade svidit rejält i plånboken hade köpts in dagen innan, men det hade helt enkelt fått vara värt det. Det rörde sig om ett tjugotal kassaskåpssäkra originalvinyl i stil med Jefferson Airplane, Grateful Dead, Moby Grape osv. När jag hade köpt in dem var jag i stort sett hemma med pengar till hyran, nu låg jag klart efter igen, men fick jag bara iväg de nyinkomna godbitarna snabbt så skulle det inte vara någon fara på taket. För att ytterligare “pusha” försäljningen var inte prislapparna alltför avskräckande. Med rätt gubbe i butiken skulle nog stor del av plattorna kunna glida iväg rätt omgående.
Sent kvällen innan hade jag satt upp dem på kortväggen i butiken på bästa tänkbara exponeringsyta. Fick jag bara hälften av dem sålda på sena eftermiddagen eller tidigt dan därpå så skulle jag kunna betala hyran på morgondagens lunch.

Ett par dagar tidigare hade gjort ett ganska stort inbyte också. En snubbe hade ramlat in med runt trehundra LP-plattor. I stort sett var det bara skräp, men jag valde ändå att förbarma mig över dem. Han fick en femma per skiva i inbyte och jag ställde ut skivorna i reabackarna för en tia styck. Det skulle nog ta tid för mig att bli av med partiet, men i långa loppet skulle det väl gå ihop sig. Det var ju trots allt ett byte, inget inköp. Jag skulle nog inte ha betalat en spänn för det han kom in med, att jag ens bytte in dem kan vi nog sätta upp på barmhärtighetskontot.

Men där satt jag alltså bakom disken, på eftermiddagen som redan börjat övergå i kväll, med en hel familj trollsländor i magen. Nu var det nödtvunget med något positivt, något som skulle få in båten på rätt kurs. Och inte om tre veckor, runt lön typ – utan nu!
Kunde inte bara någon ramla in och till sin förvåning hitta de Velvet Underground, Jefferson och Nico som jag så fint satt upp under sena kvällstimmen för att sen med en bunt skivor under armen glida fram mot kassan och artigt fråga om kassen ingår i priset?
Medan dessa stresstyrda tankar snurrade runt i skallen kom en kille runt trettio in i butiken, han morsade artigt på mig och gick sen vidare mot LP-backarna i de inre regionerna av butiken. Pliktskyldigt började jag att plocka med de grejor som låg framför mig på disken – LP, CD tidningar och filmer i travar, högar och kassar som med prislappar på sig snabbt skulle förpassas ut i butiken. Även om jag hade strypt införseln rätt duktigt fanns det ändå att ta av i överflöd. Under småpulandet kastade jag som alltid ströblickar ut i butiken för att se vad som hände där. Ytterligare någon släntrade in och några släntrade ut, men inget frånsett en tia här och en tjuga där hände.
Stilla Flyter Don hade varit en bra bakgrundsmusik just då.

Men så mitt i den loja kvällslunken hände så något som bröt av totalt. Killen som kommit med en morsning kommit in fem minuter letade rätt på en tom back under ett bord, ställde den intill kortväggen och klev upp på den.
Och vad gör han om inte plockar ner skivor som jag så omsorgsfullt hade satt upp på väggen kvällen innan! Och det var inte en eller två utan ett tiotal ex som det rörde sig om.
Det tog någon sekund innan jag riktigt fattat vidden av det scenario som just spelades upp framför mina ögon.
För där satt den ju!!!
Precis när det kändes som allra mörkast så satt den – rakt upp i krysset!!!
En snabb kalkyl av de skivor som han hade samlat ihop gav vid handen den runda summan av femtonhundra spänn. Ganska på pricken så mycket som fattades till den hyra som jag släpade med.
Be och din bön ska bli hörd står det faktiskt skrivet. En kvarnsten på runt tre ton lättades från min hals.
Snubben verkade nöjd, klev ner från backen, ställde tillbaka den under bordet och kom fram till disken.
Med behärskad ton men med illa dold belåtenhet sa jag:
“Jaha, jag ser att min herre har fått lön i dag!”. Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort belåtet leende när jag klämde fram den frasen. All resignation hade på bara några sekunder växlat till en stor belåtenhet med tillvarons mekanismer.
“Nej, det har han inte” kom den snabba repliken, “men han har ett fint litet tillgodo-kvitto i stället.”
Och, i sin tur belåtet leende, tar karlen ur sin plånbok fram – inte den bunt sedlar som jag redan hade börjat att känna vittringen av – utan en snyggt ihopvikt bit papper som han räcker fram till mig.
Artigt men helt oförstående tog jag emot lappen och vecklade ut den. I fin textad stil med min namnteckning stod det klart och tydligt:
“Tillgodo efter inbyte – 1.500 kronor.
Allt undertecknat med min egen namnteckning.
Jag stirrade på papperslappen i total misstro.
Det här stämde ju inte alls. Fel i manuset, backa bandet tjugo sekunder tack. Det här tar vi om så det blir rätt.
Det var precis som när en naiv “sucker” blir lurad av den där klassika bondfångarleken i ett gatuhörn där man ska gissa under vilken ask som ärtan ligger. Den vid näsan dragne står ju bara och stirrar som om det han just sett helt enkelt inte kunde hända när det visar sig att ärtan inte ligger under den ask där den med all tänkbar logik borde ligga utan under den bredvid.
Samma med mig. Jag visste ju att han skulle plocka upp tre fina femhundringar som skulle få mig att på kvällen gå hem över Västerbron i triumf med en stärkt tro på Gud, Livet och Mickes för att sen för första gången på ett bra tag få sova en djup ostörd sömn.

Först då så slogs systemet där uppe i skallen på och allt blev otäckt glasklart.

Han som stod framför mig var ju den där snubben, han som hade snubblat in med trehundra skräpplattor – skivor som jag i något utslag av konflikträdsla hade förbarmat mig över – och som lämnat butiken med ett tillgodokvitto på femtonhundra spänn.
Tre dar senare kom han tillbaka med kvittot i plånboken – och rev åt sig de bästa skivorna jag fått in på nån vecka…

I mitt inre så tog jag hans lapp, rev sönder den, slängde bitarna föraktfullt i ansiktet på killen och sa åt honom att förpassa sig från lokalen illa kvickt för att sen fint och prydligt sätta tillbaka skivorna på väggen där de alldeles nyss hade suttit innan han fräckt nog hade kommit och rivit ner dem.
Men så kan man ju inte göra…

Det var ju bara att hålla god min, plussa ihop siffrorna, ta emot hans tillgodolapp, stoppa hans plattor i en plastkasse, önska honom en fortsatt trevlig kväll och tillsammans med honom se pengarna till hyran och min nattsömn flyga ut genom dörren och bort över Liljeholmsbron i den disiga marskvällen..
Men bryta ihop betalar man ju ingen hyra med. Jag bet nog bara ihop än mer den kvällen och såg till att vara kvar ytterligare några timmar för att gå igenom ännu mer av de kassar och kartonger som fanns i rummen bakom för att förhoppningsvis hitta andra LP-plattor som kunde vara åtminstone i närheten av samma klass som de han “snodde åt sig”. Ordnade det upp sig? Ja, det gjorde det uppenbarligen, jag är ju kvar än på min post idag, arton år senare!

Inbytesmannen då? Jo han var snart tillbaka i butiken. Självklart var det inte hans fel att det gick som det gick, snabbt insåg jag också att Tomas Bonn, som han heter, är en ovanligt trevlig kille. Bortsett från alla de roande, småfinurliga samtal vi har haft under årens lopp så gav han mig tidigt i butikens historia en story som jag har dragit åtskilliga gånger för de som velat lyssna på den, den om ett sanslöst dåligt tajmat tillgodokvitto.

Popularity: 18% [?]

01.06.15

Leffe Alis Farsas Motorcykel eller Hur Fel Kan Bli Rätt Och Tvärtom.

Posted in Min blogg at 4:04 pm

Här under är en historia från butiken som utspelade sig för ett par år sedan. Den är både dråplig och tankeväckande.

“Ett par flyttkartonger med lite av varje? Ja, varför inte, släng in dem bara” sa jag.
I dörröppningen stod en kille runt femtio som undrade om jag var intresserad av att kolla på lite grejer som han hade i bilen. Han var storväxt och av klädsel och tatueringar på underarmarna troligtvis en gammal MC-snubbe. Ett lite burdust utseende till trots så gav han ändå intryck av att vara en vänlig själ.

Hans primära mål var att bli av med allt han släpat med sig. Det kan ha varit en flytt, en vindsstädning eller kanske en sambo som vägrade se eländet hemma längre. Det han ville sälja bestod av en kartong med ett hundratal CD och lika många LP, och en till kartong fylld med serietidningar och diverse månadstidningar. Alltså, ungefär som det kan se ut när någon har gjort en riktig rensning.
Jag strötittade igenom CD- och LP-skivorna. AC/DC och Black Sabbath blandat med Boppers, ABBA och Rod Stewart. Tidningarna såg väl siså där intressanta ut, de gick från allmängods till skräp. Det som var okej var ändå så pass sjyst att jag tyckte att det var värt för mig att ta mig an hela klabbet. Jag gav honom ett bud som han tyckte var fair och så var den dealen avklarad.
Kvar på golvet stod sen två flyttkartonger. Det fanns ingen anledning alls till att avvakta med att slänga ut innehållet i butiken. Det var bara att öppna lådorna, ta fram prismärkaren och skrida till verket. Jag började med blaskorna.

Det lite udda den här gången var att det bland tidningarna även fanns en bunt motorcykel-magasin. Inget som gjorde mig ett mikrogram gladare, för vem skulle komma in till mig och fråga efter tidningen MC-nytt? Ingen såklart, det skulle bli pappersinsamlingen direkt. Något annat var bara inte att tänka på.
Så för att få lite svängrum plockade jag fram en kasse som jag började fylla med det som skulle förpassas till grovsoputrymmets papperscontainer.
Men som av ett ifall så öppnade jag lite förstrött ett av magasinen och började planlöst bläddra i den. Snygga färgbilder på motorcyklar från hela världen, något som säkert kan få rätt person att gå igång på alla cylindrar, men mig sa det som vanligt nästan ingenting. Det fanns inte i mitt fokus ens när jag var tonåring då de flesta i kompiskretsen entusiastiskt pratade motivlackade bågar med långa framgafflar som bombsäkert inom en snar framtid skulle inköpas – något som bara undantagsvis blev av. Easy Rider-romantik? Inte i min värld i alla fall. I dag kan jag bättre sätta mig in i tjusningen i att glida fram i Arizonaöknen på en glänsande hoj med en två meter lång framgaffel, men det var absolut inget för mig då. Inte nu heller. I dag skulle jag kunna tänka mig en funktionell MC med en sidovagn, men där går nog också gränsen.
Detta till trots, efter ett par sidors plöjande så fann jag mig själv försjunken i en artikel om den legendariska motorcykeln Harley-Davidsson. Det var en kärleksfylld men informativ text kombinerad med snygga färgbilder på HD-klassiker från olika årgångar.
Och, sim-sala-bim, helt plötsligt sprang tankarna iväg långt bak i tiden. Till någon gång i slutet av sextiotalet, till Tullinge där jag växte upp.

I sjuan i Falkbergsskolan där vi gick blev ett par klasser bussade från en annan ort till vårat plugg. Grödinge var på den tiden rena landsbygden, och det fanns inget högstadium där, så det var bara för ungarna från bondvischan att sätta sig i bussen tjugo minuters färd till Tullinge. Killarna i de här klasserna var inte alls som de högljudda råskinnen från Tumba som även de var tvungna att komma till oss när Storvretsskolan renoverades. Grödingebönderna var mer saktfärdiga, tysta och försynta. Det kan ha varit ett klassiskt lantiskomplex. En av dessa, en rödlätt, fräknig och lite satt parvel hette Leif Ahlström, i folkmun kallad Alis.
Det började inte speciellt bra för Leffe Alis som den allra första dagen på högstadiet dök upp i en skrikande röd skjorta prydd med japanska skrivtecken i svart. Smeknamnet “japanen” eller “jappen” var ju ristat i granit från uppropsdagen.
Sen var det, en bit in på terminen, handbollsmatchen mellan vår klass och Grödingeklassen. Vi låg under med 2-3 i paus. Då tvingade Alis klasskompisar honom att hoppa in som målvakt, trots att han inte alls själv ville. När andra halvlek var över hade vi vänt till 9-3. Inte ett skott hade han tagit, en av bollarna hade han till och med på något märkligt sätt lyckats boxa in i egen bur.
Vilket öde, utskälld av klasspolarna och hånad av oss andra när han egentligen absolut inte ville stå i mål. “Alis i Underlandet” blev ett nytt smeknamn efter den matchen.
Stackars kille, den grabben hade en kraftig uppförsbacke från start på högstadiet.
Och än värre blev det.
Alis hade nämligen en helt fantastisk historia från sitt sommarlov som han berättade inte bara för sina klasskompisar utan även för övriga i nya plugget. Berättelsen var så fantastisk att…ja, hur kunde han egentligen tro att någon skulle svälja den? Och det är här MC-tidningen kommer in i bilden…
Alis berättade nämligen att hans farsa på sin semester hade trimmat sin Harley Davidsson genom att på något snedställa tändningen för att sen dra iväg på Grödingevägen mot Ösmo i en hastighet av runt 300 kilometer i timmen. Som tur var för gubben så var Grödingevägen på den tiden rätt glest trafikerad och ganska rak. Skräckfärden hade ändå slutat med att han flygit ut på en leråker, men kommit undan helt utan kroppsskador.
Morsning vad troligt det var…
Oj vad alla skrattade åt denna Munchausen-historia. Vilken tok, vilken stolle! Och det ville han att vi skulle gå på, eller?
Under hela högstadiet fick Alis sen höra vad han gick för. Omgivningen var på inget sätt nådig. Det märkliga var dock att han stod på sig. “Ja farsan sa det i alla fall!” replikerade Alis när någon spefullt uttryckte sitt tvivel på vad som hade hänt.
Jodå, han stod stark i stormen, okuvad så backade han inte en millimeter. Vi andra, när vi förde vidare historien för de som ännu inte hade hört den så bredde vi på än mer. 420 km i timmen hörde jag någon påstå att Alis hade sagt, vilket han i själva verket inte alls hade gjort. Men, det var ju roligare så…
De tre åren på högstadiet hankade sig framåt, den sjätte juni 1971 var äventyret grundskolan slut. Som så många andra som man delat sitt liv med i ur och skur vare sig man velat det eller inte så försvann Alis ut ur mitt liv efter betygsutdelningen i aulan och jag reflekterade inte ens på hans existens förrän den dagen runt fyra decennier senare då knutten dök upp med sina MC-tidningar.
För döm om min stora förvåning då i artikel om Harley-Davidsons historia det stod så där i förbigående något som gick ut på att om man kan snedställa tändningen på en Harley-Davidson och på så sätt få den att gå i hastigheter som man ingen riktigt vet var taket går för. Jag minns det självklart inte ordagrant, men det är ungefär vad det gick ut på.
Jaha.
Där stod alltså, efter fyrtio år, den nakna sanningen klar för mig – Alis hade kanske haft rätt ändå. Enligt den här tidningen kan man, bara man vet hur man gör, få en Harley Davidsson att gå i rent svindlande hastigheter.
Det kanske trots allt var så att Alis farsa verkligen flög fram i de där 300 knyck på den smala Grödingevägen för att till slut hamna ute på en åker. Tre års förlöjligande hade i så fall varit på helt fel grund. Alis hade haft rätt och vi hade haft fel.
Jag förlängde tanken lite grann. Hade vi inte trott på honom för att han var en småfet, töntig Grödinge-bonde med en skjorta med japanska skrivtecken på och till på köpet en urusel handbollsmålvakt? Är verkligheten så grym?
För en kort sekund funderade jag på fullaste allvar att ringa upp Alis och be om ursäkt, men något sa mig att han förmodligen inte kom ihåg värst mycket av det här, och troligtvis hade även jag upphört att existera för honom efter avslutningen i nian. Han hade garanterat inte vetat alls vem han pratade med och hela historien med farsans motorcykeleskapader var nog vid det laget djupt begraven i hans innersta minnesbank.
Så det fick bli en sen återupprättelse här istället och en bra historia.
Men vänta ett tag!
Alis farsa körde omkring med en HD i 300 km i timmen – hur många växer upp med sådana föräldrar? Väldigt få. Leffe Alis kanske blev en riktig hårding. Han kanske med tiden blev Grödinges okrönte raggarkung. Då och då drar han måhända historier om svinpälsarna i Tullinge som han var tvungen att stå ut med hela högstadiet men som skulle bli gröna av avund om de kunde se vad det tio år senare blev av honom.
Ja varför inte?

Popularity: 18% [?]

01.03.15

Pj Proby och Bob Beamon

Posted in Min blogg at 9:57 pm

Någon gång en sen försommarkväll för ett par år sedan satte jag mig som vanligt ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid det där läget på dygnet när saker och ting just börjar varvas ner efter, som brukligt, en lång och turbulent dag. Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så det var nästan inget störande buller alls. Snarare så blev det lite mer av en härlig varm maj-natt som med sitt lätta slammer, människors röster och asfaltsdoft började krypa in i affären.
Det var heller inte en enda människa i sikte bärandes på en flyttkartong med plattor för försäljning. Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag inte kände något annat än harmoni med.
Det var med andra ord ett riktigt bra läge för…att sätta på en samlingsplatta med P.J. Proby!
Sagt och gjort. Jag letade fram skivan, slängde på den och sen var det bara att sätta sig ner, luta sig tillbaka och till fullo njuta av livet i den ljumma försommarnatten.
Ut ut högtalarna rullade de – That Means A Lot, Lonely Teardrops, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, When I Fall In Love, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…Ett fullkomligt fyrverkeri av fullträff efter fullträff.
Vad kan man i ett sådant läge göra annat än kapitulera? Pj Proby ger sina lyssnare alltid den ena fenomenala prestationen efter den andra. Man får serverat på fat ett heltäckande spektrum på förra århundradets populärmusikskatt: rock, ballad, soul, schlager, musikal, pop m.m. och alltihopa alltid framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår tar andan ur en känns ibland snudd på overkligt. Självklart så var det inte första gången som en Proby-samling gav mig den här effekten, långt ifrån, men just den gången blev det något alldeles extra.
Som vanligt så var jag heller ensam om min reaktion; flera kunder började fråga mig vem det var som sjöng på skivan. Och så är det – i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: “Men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt.”
Och det är ju precis vad det är.
Och det är inte bara fantastiskt, Proby har en mångfald i sin röst och i de genrer som han har ger sig på som ingen annan artist mig veterligen någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivå som han hade på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på någon av hans originalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som i stort sett aldrig går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller “mellanlåtar” finns bara inte. Dessutom så ger PJ allt i varje liten fras på varje enskilt spår. Transportsträckor i själva låtarna existerar inte.
Och sen då denna otroliga mångfacettering som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som exempel de två avslutande spåren på den andra LPn, betitlad blott “PJ Proby”, där rockrökaren Lonely Teardrops följs upp av croonerballaden With These Hands!
Alltså: först en Jackie Wilson-klassiker där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Sinatra, Como och Crosby blir helt utklassade och där Probys röst bildligt talat blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa så väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga? Hur ska man beskriva det för sin omvärld?
Länge hade jag funderat på saken och försökt att sätta ord på det.
Och så den majkvällen, runt elva på kvällen, när jag satt där så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällande världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som kom att stå sig i 23 år.

beamon.jpg

OCH…
…att lyssna på PJ Proby – det är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…

(Det här var en repris på ett blogginlägg från 2008. Redigerat och med lite nya bilder.)

Popularity: 19% [?]

01.02.15

Skönheten i ett femtio år gammalt vinylfodral

Posted in Min blogg at 10:50 pm

Det är lätt att tycka att jag är jävig när jag säger det, men jag gör det ändå. En riktigt gammal vinylskiva, gärna med en hel del patina som “ringwear” och namn skrivet med bläckpenna på baksidan, är något av det vackraste som man kan hålla i sina händer.

Personligen får jag rena vällustkänslor var gång som jag bläddrar i en låda med, exempelvis, gamla USA-pressade jazz-skivor, gärna från mitten och slutet av femtiotalet. Det kan vara, blues, country, rock ‘n roll eller den pop som fanns då, det går precis lika bra.
Orsaken till att den här musiken och dess utövare än finns kvar i människors medvetande är till stor av den orsaken att de att de en gång materialiserats i fysisk form. Det finns något att haka fast minnet på. Utöver musiken så minns man i de här fallen det som man sett, hållit i, ja till och med känt lukten av.
Alla dessa smala artister som på något sätt lyckades, under decennier, med att spela in och ge ut två, tre kanske till och med fyra fullängdsskivor om året, plattor som i dag kanske inte har något större penningvärde och ej heller efterfrågade gjorde ändå för sin eftervärld ett oerhört stort avtryck. En gammal LP-skiva är verkligen ett fullspektrum-“statement”, större än vad någonsin en fil på en dator kan göra. Den är en relik/ett testamente från en svunnen tid, en epok som inte längre finns bland oss men som vi ändå kan få vittnesbörd om.
Bara att i händerna hålla i en ett halvsekel gammal platta med fodral i tjock kartomg är en upplevelse. Att känna lukten av pappret och se de spår som tiden har satt på fram och baksida är, om man är uppmärksam på små tecken, en tidsresa bara det. Prislappen med butikens namn, en tidigare ägares kryssande av favoritlåtarna, på baksidan en noggrant skriven adress med telefonnummer eller en hälsning från givaren till födelsedagsbarnet. Varje liten detalj är ett meddelande, även om det inte var avsett så.
Att sen ta fram själva skivan och se en av de utsökt vackra etiketter som prydde LP-skivorna förr är också det en njutning.

Ljudet på de här skivor är självklart av en helt annan kaliber än vad som någonsin kan pressas ur ett par datorhögtalare. Det kan tyckas vara en annan sak, men är absolut inte mindre viktigt i helhetsbilden.

Nåja, var och en blir lyrisk av de kickar han eller hon kan hitta i sin egen verklighet, min är absolut inte mer värd än någon annans. Jag är dock glad över att jag kan uppbringa lyckokänslor inom mig själv bara genom att bläddra i någon av skivbackarna som jag har på golvet hemma hos mig själv.
Som de flesta av er som har besökt mig vet så har jag inte de värsta dyringarna uppe i lyan. Långt ifrån. De är sedan lång tid tillbaka sålda i butiken. Jag har skivor med artister som jag alltid har uppskattat, vare sig de nere i butiken kostar en tia eller en femhundring. Glädjen räknas inte i tusenlappar utan i själva handlingen att hålla i ett, må vara, knastrigt exemplar av Ray Charles andra LP och sen lägga den på skivtallriken.

När jag sen med den kalla, blåsiga vinternatten utanför fönstret sätter på skivan och låter den lågmälda musiken komma upp ur mina Sonabhögtalare så blir det ofelbart var gång som en mental resa i en tidsmaskin drygt femtio år bakåt.
Det behövs det inget mer.
Det skulle väl vara en kanna te och ett par mackor kanske.
.
.
.

.
.
.

Popularity: 19% [?]

01.01.15

Nyårsnatt i skivbutiken!

Posted in Min blogg at 1:06 pm

Var ska man egentligen vaka in det nya året? I sin egen skivbutik så klart!


.

.
.
Efter de dimhöljda fyrverkerierna på Västerbron började det rasa in folk i affären.
Ett Gott Nytt År hälsade jag de närvarande i butiken strax efter tolvslaget den första januari. Tjugo personer plus jag själv i ett stort, glatt spontanparty.


.

.
.
Om någon handlade också?
Jodå, lite blev det allt, även om det nu inte var huvudsyftet. En del snack blev det också. Precis som vanligt alltså.


.

.
.
Tjugo över ett så blåste jag sen ut ljusen och gick upp till mig för en god natts sömn.

Popularity: 11% [?]

12.31.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 55 Separate Ways

Posted in Min blogg at 2:24 am

Så kom då den tredje budgetsamlingen från Camden inom loppet av ett halvår. “Trilogin” började i juni 1972 med Elvis Sings Hits From His Movies, fortsatte i november med Elvis Sings Burning Love And Hits From His Movies vol 2 och i januari året därpå kom alltså Separate Ways.
Albumet Separate Ways hade samma koncept som de första två skivorna – en eller två nyare hits påbyggt med ett knippe halvobskyra låtar från långt bak i tiden. (På ettan och tvåan var som synes även utfyllnadslåtarna (falskeligen) betecknade som hits – fast de aldrig hade varit det).
Positivt nog blev det den här gången inte samma magplask som tidigare. Till skillnad mot totalfiaskot från den första plattan och den mediokra andra samlingen så är det här bitvis faktiskt riktigt bra. Genomgående är det ett starkt låtval, och även då det är tveksamt är det ändå till stor del helt okej. Befriande också att det helt fel använda ordet hit för de äldre spåren varken ingår i titeln eller påstås vara det på omslaget.
Helt klart hade någon tänkt till här, inget snack om saken. Man hade också släppt tanken på att det nödtvunget skulle vara låtar från filmer som skulle fylla ut skivan. På Hits From His Movies vol 1 så blev det general-knas vad det gäller låtlistan, på tvåan gick det lite bättre. Här är det till och med ett par ganska spännande val. Det är en udda, brokig samling med flera oväntade låttitlar som har gjorts, inte någonstans känns det självklart. Det är ändå så gott som rakt igenom bra.
Förutom det listaktuella titelspåret och dess b-sida Always On My Mind så har man inte tagit med en enda singellåt. De övriga åtta spåren är nästan uteslutande albumspår. Tre av dem är tagna från LPn Elvis For Everyone, två från Something For Everybody och en från Double Trouble, utöver det så är det också två EP-spår.

Nu tar vi låtarna en för en!

SEPARATE WAYS Utgiven på RCA-CAMDEN i januari 1973 Skivnummer CAS-2611

Högsta placering i USA 46
(Tog sig inte upp på listan i UK)

.
Sida A
.

1.Separate Ways

Separate Ways är en av många väldigt fina ballader från Elvis sjuttiotal. Den är snyggt, sparsamt arrangerad, inga stråkmattor som tar sig in på slutet för att ta över ljudbilden.
I filmen On Tour finns en sekvens när Elvis och bandet prövar sig fram med Separate Ways.
Det här är en de låtar som faktiskt är skrivna av Elvis livvakt Red West. Det krävs inte stor fantasi för att förstå att det är Elvis egen skilsmässa och Lisa Marie som texten handlar om.
Separate Ways gick upp till plats 20 på USA-listan.
I Sverige tog sig dock inte in på Tio I Topp trots dubbla insatser. Vid första försöket blev det en sextonde plats, den andra gången en artonde.

2.Sentimental Me
En aningens märklig komposition, med en a- och en b-del som inte riktigt hör ihop. Den segar sig fram och vet inte riktigt vart den ska ta vägen.
Sentimental Me är tagen från 1961 års LP Something For Everybody. Inte direkt någon av den plattans trumfkort, personligen hade jag valt exempelvis I’m Coming Home eller Put The Blame On Me.
Det mesta på den skivan är bättre än Sentimental Me, som på den här också. Sentimental Me är nog ett av plattans svagare kort.

3.In My Way
Tagen från filmen Wild In The Country.
In My Way har en mycket känslosam sång från Elvis. Det är en fin komposition med ett ackompanjemang bestående enbart av akustisk gitarr.
In My Way spelades in i juli 1960. Något soundtrack vare sig i EP eller LP-form kom aldrig från filmen Wild In The Country så låtarna som framfördes kom att spridas ut portionsvis under de närmaste åren. In My Way fick vänta ända till 1965 och LPn Elvis For Everyone innan den blev tillgänglig för allmänheten. Smått otroligt att RCA väntade i fem år med en release, både med tanke på det mediokra som gavs ut i mellantiden och då In My Way faktiskt är en riktig pärla.

4.I Met Her Today
Nja, det här är inte dåligt, men ändå lite väl tamt. Det är på sin höjd som en aningen tuffare variant av I’m Yours eller My Wish Came True.
Elvis gör dock en mästerlig sånginsats, bättre än han låter här var det sällan han lät. Här är han smått majestätisk när han tar en medelmåttig komposition med ett mjäkigt komp och gör något alldeles extra av den.
I Met Her Today spelades in i oktober 1961, men även den fick vänta till Elvis For Everyone som kom fyra år senare.

5.What Now, What Next, Where To
En sjyst upptempo-ballad skriven av en av Elvis favoritkompositörer – Don Robertson.
What Now, What Next, Where To spelades in i maj 1963, men först drygt fyra år senare dök den upp som ett av bonusspåren till LPn Double Trouble.

.
Sida B
.

6.Always on My Mind

Always On My Mind har med åren blivit en av de mest uppskattade balladerna från Elvis sjuttiotal, och med all rätt. Det är en mycket stark komposition med ett lysande framförande av både Elvis och hans band. Det nästan minimalistiska arrangemanget klär låten perfekt.
Always On My Mind har under åren efter spelats in av en uppsjö andra artister, exempelvis Pet Shop Boys och Willie Nelson som båda hade stora framgångar med den.
I England blev Always On My Mind framsida med Separate Ways som b-sida, som sådan nådde den en nionde plats på listan.

7.I Slipped, I Stumbled, I Fell

Som jag nämnde tidigare så spreds musiknumren från Wild In The Country ut på olika plattor under första halvan av sextiotalet. 1961 års LP Something For Everybody innehöll I Slipped, I Stumbled, I Fell från just Wild In The Country. Den är en ganska tidstypisk rocklåt som har sina poänger men som ändå är långt ifrån de veritabla urladdningar som Elvis hade bjudit på under åren innan.

8.Is It So Strange

Inspelad 1957 dök Is It So Strange samma år upp på EPn Just For You. Två år senare kunde vi hitta den på fullängdaren A Date With Elvis.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Där låter det knappt som om Elvis tar i alls. Det här spåret däremot är helt fantastiskt. Det är ett stort patos från Elvis här och låten i sig är en mycket snygg komposition.
Is It So Strange är en av plattans starkare spår.

9.Forget Me Never
Elvis framför med den äran Forget Me Never ackompanjerad av enbart en akustisk gitarr. Det var meningen att han skulle ha gjort det i Wild In The Country. Så blev det nu tyvärr inte då den i sista stund plockades bort från filmen.
Inspelningen skedde i november 1960, men även här, som med andra låtar från Wild In The Country, fick världen vänta med att höra den på skiva. Först 1965 och på Elvis For Everyone gavs den möjligheten.
Forget Me Never är i all sin enkelhet en fin och definitivt lyssningsvärd ballad.

10.Old Shep

Ja, jo jag vet..Det är en rörande text och Elvis sjunger med den inlevelse som bara en djurvän kan göra.
Men…det här är ett sömnpiller och det var den redan när den spelades in 1956. Rätt meningslöst att ge ut Old Shep en gång till 1972.
En av de tristare Elvislåtarna från 50-talet.
Old Shep dök först upp 1956 LP nummer två i ordningen, Elvis, och EP-skivan Elvis vol. 2. Men den kom faktiskt ut som singel 1956 också…men bara som promo, aldrig officiellt.

Det här var alltså den sista av de tre plattor som Camden släppte inom loppet av ett halvår, alla tre med konceptet att ta en eller två mer eller mindre färska hits och fylla ut skivorna med tämligen obskyra låtar från det förflutna.
Det började med en katastrof, blev lite bättre på det andra släppet för att avslutas med en klart godkänd skiva.

Frågan man kan ställa sig när man tittar i backspegeln är – när det nu fanns bra låtar att ta till de här samlingarna, hur kunde någon komma på den bisarra idén att på Hits From His Movies vol 1 slänga in monumentala skamfläckar som Confidence, Old McDonald och How Would You Like To Be??? ALLT annat hade varit bättre – i allra värsta fall lika illa, men det hade inte gått att hitta tre andra låtar som hade varit ännu värre än valet man tog.
Så hur hamnade detta avgrundsskräp på Hits From His Movies vol 1 i juni 1972 – samtidigt som Elvis precis sålt ut Madison Square Garden fyra gånger, därifrån släpper en fantastisk liveskiva, precis skulle komma med en prisbelönt konsertfilm och ett halvår senare skulle uppträda på Hawaii inför en miljard TV-tittare???
Hur gick det till? Jag kan bara inte förstå och har svårt att släppa det. Vem var ansvarig och varför stoppade ingen galenskapen?

Tack och lov blev det bättre. Separate Ways innehåller två riktigt starka samtida ballader, titellåten och Always On My Mind. Resten är en brokig samling tio till femton år gamla låtar som för de flesta utanför den inbitna Elvis-fankretsen nog är tämligen okända. Ett lite djärvt grepp som jag tycker lyckades. Visst, det finns en orsak till att de åtta utfyllnadslåtarna inte blev singelsläpp, men de har alla ändå en klar musikalisk kvalitet.
Separate Ways är en klart godkänd platta. Den färska singeln med sin a- och b-sida sätter en extra spets på slutomdömet.

Slutbetyg En Trea…med spets

Popularity: 10% [?]

12.27.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 54 Burning Love And Hits From His Movies vol 2

Posted in Min blogg at 2:24 pm

Som om det inte räckte med det första debaclet “Hits From His Movies” så kom bara ett par månader senare en volym 2.
Och, just det, det var den här utgåvan som jag skrev om tidigare, den som kom att förhindra att en “riktig” platta, ett soundtrack från filmen On Tour, släpptes. Parker och RCA kände en risk att marknaden skulle mättas så ett album fick stryka på foten. Tyvärr föll valet på fel LP.
Bara det borde vara skäl nog att avsky den här skivan.
Musikaliskt är det dock inte lika mycket under isen på Burning Love And Hits From His Movies vol. 2 som det var på vol 1. Stundtals är det faktiskt helt okej, om än inte rakt igenom.
Skivans största fel är väl egentligen att den aldrig skulle ha varit ens påtänkt. En hit (Burning Love) och dess baksida kombinerat med åtta stycken runt tio år gamla filmlåtar, allt i stället för en skiva från filmen med tolv topplåtar inspelade under innevarande år. Varför i fridens namn gjorde man så?
Från 1968 års TV-Special hade Elvis släppt kanonskiva efter kanonskiva, varför förstöra det med att gräva i arkiven efter gamla filmlåtar, ett kapitel som de flesta – Elvis inkluderat – såg som förpassat till historieböckerna. Jag tycker att de första skivorna på Camden hade ett syfte, där kunde man hitta EP-spår från filmer som aldrig tidigare getts ut på LP och lite udda b-sidor. De två sista däremot innehöll ju uteslutande material som fanns på soundtrack-plattor.
Om det sen kändes riktigt märkligt att förra skivans obskyra spår kallades för hits så blir det riktigt förbryllande den här gången. Knappt en enda av dessa filmlåtar hade överhuvud taget getts ut som singel! (Undantagen är No More som gavs ut som 45:a i ett fåtal europeiska länder (exempelvis Italien) samt Tonight Is So Right For Love som i England var b-sida till Wooden Heart).
Hur kan de i så fall gå under beteckningen hits??? Om man nu ändå absolut tvunget måste göra en samling på filmhits, hade det inte varit en bättre idé att ta med material som faktiskt på sin tid hade slagit? Jailhouse Rock, Hard Headed Woman, Can’t Help Falling In Love osv, listan kan göras hur lång som helst. Varför rata riktiga hits till förmån för skräp som Guadalajara, Santa Lucia och I Love Only One Girl? Vad var den hemliga agendan? Ville man få folk att få upp ögonen för dessa “bortglömda juveler” genom att slänga in dem på en samling och sen ljuga ihop något om att de var gamla hits? Knappast en bra idé…

Nåja, må så vara, det stora kruxet är att den hjälp som skivan fick av att Burning Love alldeles innan blivit en monsterhit gjorde att den här LPn sålde bra. Riktigt bra till och med.
Mängder av potentiella nya Elvis-fans köpte godtroget Burning Love And Hits From His Movies…och kände sig nog rätt lurade.

Nåja, låt inte den här mellanskivan ta upp för mycket plats i våra huvuden.
Pang på låtarna på en gång nu!

BURNING LOVE AND HITS FROM HIS MOVIES vol 2

Utgiven i november 1972 på RCA-Camden CAS-2595
Högsta placering i USA 22
(Ingen listplacering i UK)

1) Burning Love
.

.
Burning Love blev Elvis klart största hit i hemlandet USA efter Suspicious Minds 1969 och fram till hans död. En andra plats på USA-listan talar sitt tydliga språk. Ingen annan låt kom ens i närheten av en sådan placering under sjuttiotalet.
Personligen har jag dock aldrig varit riktigt förtjust i Burning Love, jag tycker att det är en rätt intetsägande låt. Dessutom är den märkligt mixad, sången ligger märkligt långt bak i ljudmixen. Elvis är alltid Elvis kan man tycka, men det är få låtar i hans karriär där hans röst har en så nedtonad roll som här. Faktum är att Elvis dessutom behövde övertalas för att överhuvudtaget göra ett försök med Burning Love. Han hade också en klar motvilja mot att köra den live, även efter att den blivit en storsäljare.
Jag har svårt att greppa att av allt mästerligt som Elvis spelade in på sjuttio-talet så är det här den största hiten. Det känns för mig bara märkligt.
Nej då, Burning Love är inte alls en dålig låt, den är bara lite anonym.

2) Tender Feeling
Från filmen Kissing Cousins.
En lugn finstämd låt, ett av de bättre spåren på soundtracket till Kissin’ Cousins.

3) Am I Ready
Ännu en fin ballad, den här gången från Spinout.

4) Tonight Is So Right For Love
Inledningsspåret på soundtracket till filmen GI Blues.
Och här är det riktigt bra. Elvis gör en smått fenomenal vokal insats. Här har han samma röst som vi kan höra på It’s Now Or Never och Surrender. Till skillnad från de två nämnda låtarna så öser bandet här på för president och fosterland. Allt sitter som gjutet – sången, spelet och arret.
Om RCA i USA hade valt Tonight Is So Right For Love som singel från GI Blues, i stället för den mjäkiga Wooden Heart, hade den varit en klockren hit. Inget snack om saken.
För mig så är det här skivans höjdpunkt.

I England så kan man dock hitta Tonight Is So Right For Love på singel, dock bara som b-sida till just Wooden Heart.
Varför inte tvärtom…?

.
5) Guadalajara
Från filmen Fun In Acapulco.
Visst, det finns musikalisk kvalitet i det här och Elvis verkar tycka att det här är en rätt okej låt att sjunga, men…fanns det inget roligare att gräva fram från arkiven? Det här håller inte alls.
Taget rätt upp och ner så är ju det här bara ren smörja.
Ett gigantiskt nerköp från spåren innan.

Sida B

1) It’s Just A Matter Of Time

B-sida på Burning Love.

Det här är en lågmäld, laidback countrylåt som Elvis gör på sitt eget svårefterhärmliga sätt.
Låt mig säga såhär – om inte Elvis så tragiskt hade gått bort och fram till i dag hade spelat in två countryplattor om året som hade låtit så här så hade jag hängt på låset till den lokala skivbutiken vid varje release och gått hem och njutit lika mycket varje gång.
Inget mästerverk alls, inget märkvärdigt i vare sig låt eller framförande, It’s A Matter Of Time är bara riktigt skön att lyssna på.

2) No More
La Paloma på engelska tagen från filmen Blue Hawaii.
När Elvis kom till Sun-studios den allra första gången 1953 så frågade Marion Keisker, Sam Phillips sekreterare, Elvis vad han sjöng för typ av musik. Det legendariska svaret blev – “I sing all kinds!” Och precis så var det med Elvis. När han sjöng saker som No More, som radikalt skiljde sig från det som han en gång blev känd för, och han kände för det han höll på med så gjorde han det bättre än någon annan. Det här är en riktig pärla. Då den aldrig släpptes på singel så blev den aldrig, albumtiteln till trots, aldrig en hit. Det kunde den dock mycket väl ha blivit om valet av singlar hade gjorts annorlunda.
Det lustiga är att No More faktiskt var en hit i Sverige trots att den aldrig släpptes på singel. Tvåa på Tio I Topp hösten 1961. Tio I Topp var ju inte en försäljningslista utan en lista som röstades fram. Generellt var det aktuella singlar som gällde, men då och då tog man handplockade låtar från EP- och LP-skivor och testade för listan. På så sätt lyckades No More alltså bli en hit i Sverige trots att den bara låg på EPn till Blue Hawaii.

I Italien släpptes faktiskt No More som singel, där kom den till och med att toppa listan!

.
.
3) Santa Lucia
Men fanns det inga andra låtar att plocka fram?
Visst, Elvis gör kanske i Viva Las Vegas en godkänd version av Luciasången, men mer än så är det inte. Det hade kanske sin plats i filmen som spelades in 1963, på skiva 1972 är det helt meningslöst.
Här gick rullgardinen ner.

4) We’ll Be Together
Det här sömnpillret har om inget annat så åtminstone ett gitarrspel som är något över det vanliga. Lyssna och njut.
Bortsett från det så är det absolut ingenting att ödsla någon tid av sitt liv på.
We´ll Be Together dyker upp i filmen Girls, Girls, Girls. Lika umbärlig den också.

5) I Love Only One Girl
Nej, nej, nej…!
Detta operett-pekoral från Double Trouble borde aldrig ha spelats in och har absolut inte någonting att göra på en skiva med Elvis anno 1972.

Jodå, som helhet så var det bättre på tvåan än på vol 1.
När det inte är speciellt bra här så är det ändå inte fullt ut lika illa som första volymens avgrundsbottennapp.
Men det hjälper inte ett jota. Den här samlingen blir ändå en förolämpning mot artisten Elvis Presley 1972. Ingenting annat. Artistiskt stod denne på något av sin topp just i den epoken, varför lägga ner tid och energi på att sätta ihop en helt inaktuell samling som den här? När den sen sålde bra med draghjälp av Burning Love så var ju katastrofen fullbordad. En generation av nya Elvis-fans köpte den här skivan med förhoppningen att kunna hitta ytterligare nio låtar i klass med Burning Love och så fick de lyssna på Santa Lucia och Guadalajara. Knappast ett bra drag för att vårda sina potentiella nya fans på. Det var möjligtvis ett sätt att på kort tid casha in dollar på genom en snabbt ihoprafsad samling av redan existerande låtar. Alla annan strategi känns helt utanför en vanlig människas begreppsvärld.
Bedrövligt.

Men, nu skulle alltså i dess ställe egentligen en LP från den kommande konsertdokumentären On Tour, med arbetsnamnet Standing Room Only, ha släppts. Vi kan ju för skojs skull titta på hur en sådan skiva kunde ha sett ut.
Efter tyckande hit och dit verkar det som att RCA hade planer på att släppa ett album som, i stil med That’s The Way It Is, skulle vara en mix av live och studio. Innehållet skulle bestå av dels inslag från den kommande filmen dels material från studioinspelningarna i februari och mars samma år.
En låtlista blir bara spekulationer, inga färdiga provskivor eller omslag hann göras innan projektet skrotades, men dokument som Elvis-ologen Ernst Jorgensen har hittat i RCAs arkiv tyder på ett ganska troligt låtval och ordning typ den som finns här under.

(Asterisken står för studioinspelning, resten är live).

Sida A

Separate Ways *
Never Been To Spain
You Gave Me A Mountain
For The Good Times *
Fool*
The Impossible Dream

Sida B

Burning Love *
Always On My Mind *
It’s A Matter Of Time *
It’s Over
It’s Impossible
Where Do I Go From Here *
An American Trilogy

Ja vad säga…? Det här skulle utan det minsta tvivel ha blivit en riktig fullträff, en platta som skulle ha knuffat karriären för Elvis ytterligare ett par snäpp framåt. Med succén från den sedermera Golden Globe-belönade filmen i ryggen så kunde det här inte ha blivit något annat än en jättesuccé.
Nu skrinlade man det här projektet på grund av att Burning Love And Hits From His Movies vol. 2 skulle komma och att det enligt RCA skulle bli för mycket skivor på för kort tid.
Jovisst! Men varför då inte rata skivan som ni just nu läser om i stället, det hade väl ändå varit bra mycket bättre?
Att man nu gjorde som man gjorde känns så här i efterhand bara som en tragedi. Gjort är gjort, men jag kan inte hjälpa att jag blir rent utsagt förbannad på hur dåligt Elvis karriär ofta sköttes.

De olika låtarna från Standing Room Only/On Tour kom att spridas ut på andra kommande skivor i stället – lite här, lite där.
I stället fick vi alltså njuta av den här helt otidsenliga samlingen. Visserligen med ett par halvhyfsade låtar, men knappast något för skivköparpubliken anno 1972. Många som köpte den här skivan som hade hört Burning Love på radion blev nog med all rätt rejält besvikna, kände sig kanske rent av lurade, något som näppeligen kan ha haft någon positiv inverkan på Elvis karriär. Tvärtom, det här var bara ytterligare ett obegripligt karriärsdrag av RCA och Col Tom Parker.
Tänk om alla de som köpte hösten 1972 köpte Elvis nya LP på grund av de hade hört Burning Love istället hade fått i sina händer On Tour/Standing Room Only i stället…

Tagen för vad den är, (om man väljer att glömma bort den erbarmligt dåliga tajming det var att släppa den när man nu gjorde det) så är den genomgående kvaliteten på Hits From His Movies vol 2 ändå, som tidigare nämnts, högre än på ettan. (Ettan måste dock å andra sidan antingen en sadist, idiot eller någon som hatade Elvis ha ställt samman, så det säger inte så mycket).
Tvåan innehåller en handfull hyfsade men lite ljumma låtar.
En hit – Burning Love – och två som kunde ha blivit det – Tonight Is So Right For Love och No More.
Tre godkända låtar – Tender Feeling, Am I Ready och It’s A Matter Of Time.
Fyra bottennapp – Guadalajara, Santa Lucia, We’ll Be Together och I Love Only One Girl.

Övervägande inte bra, så godkänt blir det inte, bara nästan.

Slutbetyg En TVÅA…

Popularity: 10% [?]