06.29.19
Posted in Min blogg
at 12:27 f m
Tosterön – maj 2019
Tätt med vandringar just nu. Det var inte länge sen Selaön korsades, kort senare var det ändå dags igen.
Men – det är bara att passa på innan det blir högsommar. Att gå ett par mil om dan i tjugofem graders värme är ingen höjdare – då går jag hellre på vintern. I minus fem är det bara att klä sig ordentligt, är det däremot för varmt går det inte att göra nånting alls.
Bäst är såklart nånstans mittemellan. Helst vindstilla också – som häromsistens när jag gick över Tosterön.
Mitt projekt är alltså att en i taget korsa Sveriges femtio största öar – från Gotland den största till Sollerön nummer femtio – till fots från nord till syd (eller från väst till öst beroende på vilken sträcka som är längst). Minst en övernattning på ön är också obligatorisk. Det här får ta den tid det tar, siktet är att hinna med alla femtio innan jag fyller sjuttio.
Tosterön, ja – vad är det för något?
Tänk, det visste inte jag heller fram till för nån vecka sen. När jag häromsistens gick över Selaön kunde jag alldeles mot slutet av vandringen, på den västra sidan, se en landmassa på andra sidan fjärden.
”Undrar vilken ö det där är?” tänkte jag.
Väl hemma kollade jag på en karta och såg då att den heter Tosterön. (Ibland även benämnd Tosterön-Aspö då det för några hundra år sedan var två öar som med landhöjningen nu växt ihop till en enda.)
Tosterön, belägen i Mälaren mellan Enköping och Strängnäs och cirka tre kilometer väster om Selaön, är Sveriges tredje största insjöö och den fjortonde största ön alla kategorier läste jag på Wikipedia.
”Jaha” sa jag till mig själv. ”Där har vi nästa ö att erövra.”
Sagt och gjort. Tio dar senare tog jag tåget från centralen till Enköping. Min plan var att därifrån ta en buss mot Strängnäs, kliva av vid första hållplatsen efter bron till Tosterön och därifrån ta mig till fots till nordspetsen för att dan därpå, efter en övernattning halvvägs på ett vandrarhem, fortsätta söderut till öns sydligaste punkt.
När jag klev av i Enköping tog jag dock inte bussen det första jag gjorde. Istället gick jag gångvägen upp på den lilla höjden, belägen mellan stationen och centrum, där Enköpings kyrka ligger. Båda mina föräldrar är begravda där då de flyttade till stan efter pensionen, och när jag ändå var på plats ville jag titta till deras grav.
Tiden går, jag hade faktiskt inte varit där på nästan sju år. Dåligt kan man tycka – men så är det.
Gången innan var dock ett äventyr för sig som förtjänar en egen liten utvikning.
Så här gick det till…
Sommaren 2012 spelade jag med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern på Enköpings Stadsfestival. Scenen var uppsatt i västra hörnet på Stora Torget. Minns jag rätt klev vi på efter Dead By April och strax före Loreen – runt nio på kvällen kan det ha varit. Vid ett tillfälle under vår spelning tittade jag mellan två låtar lite förstrött åt vänster och såg då mellan två husbyggnader det upplysta tornet på kyrkan på höjden. Även om det såklart inte var en överraskning att den låg där är det ändå udda att mitt under en spelning påminnas om att femhundra meter från scenen ligger ens föräldrar begravda.
Vid hotellfrukosten följande dag frågade jag Thorsten om han ville följa med bort till graven vilket han entusiastiskt ställde upp på. Kort senare gled jag, Thorsten och hans tjej Elisabeth iväg bort mot kyrkogården.
Då graven ligger längst bort från huvudingången tog det lite tid att hitta den – till slut var den ändå där framför oss med sin inskription ”Sov i ro mor och far”.
Spontant tog Thorsten upp ett improviserat tal framför stenen som han avslutade med att sjunga en psalm. Allt framfört med stil och värdighet.
Mycket vackert och minnesvärt.
Tillbaka vid hotellet körde sen vår chaffis/manager Krille ner oss till Västervik för nästa spelning. Bussen tog vägen rakt söderut via Strängnäs som går bland annat över just Tosterön.
Men nu var det sju år senare. Den här gången var det ingen spelning på schemat, på dagordningen stod istället som bekant att till fots betvinga samma Tosterön från norr till söder. Övandring nummer tolv av femtio.
Men allt startade i Enköping.
Efter att ha klivit av tåget var jag alltså kort senare uppe vid graven.
Ensam som jag var den här gången fick känslorna ett helt annat spelrum. Med ens kände jag en stor tomhet. Mamma och pappa bär vi av naturen med oss under hela våran resa. Att stå på huk och stötta mig mot mina föräldrars gravsten, veta att deras urnor finns där under och minnas en avlägsen barndom när de båda, tjugo år yngre än vad jag är idag, var det bästa jag hade är ingen lätt sak att tackla.
Alltså – varför ska de för alltid vara aska istället för att, som förr, befinna sig på gångavstånd med pappas välkomnande leende i dörren och med mammas middagsmat precis klar? Jo då – nog snurrar tankarna runt i sådana situationer då tillvaron verkligen sätts på sin spets.
Min pappa brukade ofta strö goda råd kring sig och när jag stod där och lät tankar och känslor härja fritt började jag grunna över vad han skulle ha sagt mig om han stått där just då. Det som poppade upp var något i stil med att jag skulle tänka mindre på jobbet, vara mera ledig, försöka må så bra som möjligt och sluta med upp med att hoppa från tjej till tjej.
”Ja ja farsan” tänkte jag med ett litet leende. ”Det där tar jag itu med när jag kommer hem. Idag har jag andra saker framför mig”.
Och det hade jag ju. Nu skulle Tosterön besegras.
Det där andra fick vänta ett tag.
Efter lunch i centrum bordade jag sen bussen i riktning mot Strängnäs. Dagarna innan hade jag på kartan sett att första busshållplatsen efter bron till Tosterön hette Lundboskär. Därifrån till norra udden var det bara typ två kilometer.
Efter runt tjugo minuter var bussen framme, jag klev och hamnade – ja var då?
I tomma intet.
Jag förstod ingenting. Längs vägen fanns bara en massa träd.
Inget annat.
Det var helt bisarrt att nån placerat en hållplats där det inte fanns nånting alls. Inte ett hus, inte en avtagsväg. Jag lovar – bortsett från den riksväg som bussen körde iväg på kunde jag bara se en tät, vildvuxen skog!
Vem placerar en busshållplats på ett sånt ställe?
Terrängen i riktning mot Tosteröns norra udde, dagens första delmål, var en lövskog som mest liknade en vägg.
Naivt hade jag tänkt ta mig igenom skogen bort till norrudden men det upplägget fick jag kvickt omvärdera. Det skulle tagit en evighet och hade tröttat ut mig fullständigt.
Som om det inte räckte med det började det regna också där jag stod vid vägkanten.
I såna ögonblick funderar jag på allvar på vad det är jag sysslar med.
Övandringar?
Varför då?
Så farligt var det nu inte. Regnet upphörde lika snabbt som det kommit och efter en snabb blick på kartan såg jag att tvåhundra meter längre bort skulle det finnas en stig mot en mindre väg som gick nästan hela vägen till norra udden.
Perfekt.
Det blev visserligen en omväg, och stigen var smal, snårig och kuperad – inom kort var jag dock uppe på grusvägen. Det var inte mer civilisation där heller. Nåt enstaka hus dök upp, mer än så var det inte. Allt inramades av samma täta blandskog som vid stora vägen. Djup tystnad och ödslighet härskade över platsen.
Vid vägens slut, intill ett litet torp, var det fortfarande cirka femhundra meter kvar ut till norra udden. Då jag inte hade något val var det bara att kliva rakt in i skogen. Det var tätt mellan träden och en rejält kuperad terräng men det gick, om än med möda, att ta sig fram.
Ett par av de här uddarna jag besökt tvivlar jag på att värst många fler än jag under ett kalenderår besöker. Närmaste hus är vanligtvis nån kilometer därifrån , få bor där alltså, och terrängen den sista biten är ofta väldigt knepig att ta sig fram genom. Man har liksom ingen anledning alls att ta sig dit.
Efter kanske en halvtimmes klättrande och bökande över bergsknallar och fallna träd, tvärs genom tjocka snår tog ändå vegetationen slut. Med ens öppnade sig landskapet med en magnifik vy över Mälaren och intilliggande öar. Där och då befann jag mig på Tosteröns nordligaste punkt.
Själva udden var en riktigt fin plats att befinna sig på, den gjorde all möda för att ta sig dit värd sitt pris. En vit liten fyr som ett vackert landmärke höjde effektivt mysighetskänslan ytterligare ett par snäpp.
Någon längre tid att njuta av allt detta fanns dock inte om jag skulle komma fram i tid till min övernattning. Efter några dokumenterande foton var det bara att knalla tillbaka samma väg jag kommit.
Den här gången hittade jag som tur var en upptrampad stig, något som tacksamt förenklade sträckan genom det skogspartiet.
Via grusvägen var jag en halvtimme senare tillbaka på den stora riksvägen, vid en punkt nån kilometer söder om busshållplatsen där jag klivit av nån timma tidigare.
Där blev det värre.
Riksväg 55 mellan Uppsala och Norrköping via Enköping och Strängnäs är alltså en genomfartsled med åtskilligt av tung trafik på. Snudd på varannat fordon är antingen en långtradare eller lastbil. Ingen höjdare att gå där längs dikesrenen med det ena 12-tonsfordonet efter det andra svepandes förbi en.
Just där smalnar ön också av rejält så möjligheterna till alternativa vägar vid sidan om är obefintliga.
Trafiken glesnade som tur var ju senare det blev på eftermiddan – det blev ändå runt åtta kilometers gång på den vältrafikerade vägen. Förmodligen den ocharmigaste sträckan hitills under mina övandringar.
Runt sju var jag framme vid kvällens mål – Svedängs Rum och Frukost.
Lämpligt nog befann sig Svedängs, det enda för säsongen öppna vandrarhemmet, precis på mitten av ön. ”Expeditionen” blev klart smidigare av att dagsetapperna blev ungefär lika långa.
Svedängs är en gård som gått i arv i några generationer. Frun i huset som tog emot mig berättade att hon bott i huset i hela sitt liv.
Ja varför inte? Det här var onekligen en väldigt behaglig plats att befinna sig på med sina öppna landskap, ängar, hästhagar och Mälaren alldeles nedanför. Det blev en härlig kontrast till den bråkiga riksväg jag just lämnat.
Vid kvällningen, efter att ha ätit av min medhavda matsäck, tog jag mig ner mot vattnet för en promenad innan sängdags. En tät och hög vass hindrade tyvärr det mesta av utsikten. Det fanns dock en stig parallellt med sjön som jag följde tills jag kom till en brygga. Jag tog mig längst ut och tvärs över fjärden kunde jag se Selaön som låg runt två kilometer bort. Det gick till och med att skymta den tjocka vassrugge som den gången hade hindrat mig från att komma allra längst ut på öns yttersta udde mot väster.
Lustigt – tio dar tidigare hade jag stått på Selaön och blickat ut över vattnet och skymtat en okänd landmassa. Nu befann jag mig där, på andra sidan av samma fjärd, jag visste numera att ön heter Tosterön och jag såg bort mot platsen där jag kort innan stått.
Även i det lilla och på ytan kanske lite futtiga har livet onekligen ibland sina märkliga turer.
Efter frukosten dan därpå snörade jag återigen på mig vandrarkängorna.
Inledningsvis försökte jag att hålla mig på små stigar som längs Mälaren löpte parallellt med riksvägen och dess långtradare.
Det gick ett tag men tomter och staket satte till slut käppar i hjulet för den planen. Jag kapitulerade och tog mig istället upp på stora vägen. Till min glädje delade den dock på sig efter bara nån kilometer – den vältrafikerade 55:an fortsatte mot Norrköping medans den nästan billösa landsvägen mot Strängnäs svängde av till vänster.
Bara såå skönt…
Efter några lantligt idylliska kilometrar kom jag till Tosteröns enda tätort Abborberget, ett till stora delar nybyggt samhälle beläget alldeles norr om Strängnäs. Skiljelinjen mellan de två orterna är den trehundra meter långa bron mellan Tosterön och fastlandet.
Jag gick dock inte över bron utan fortsatte vandringen söderut – mitt mål var ju Tosteröns södra udde och det var fortfarande nån kilometer kvar.
Jag följde vägen längs den småmysiga lilla orten så långt det gick. Den slutade vid en liten båthamn där pittoreskt en gammal skuta låg för ankar.
Jag var dock ännu inte framme, från hamnen var det fortfarande femhundra meter kvar. Jag hittade en liten gångväg in i ett skogsparti i rätt riktning. Inom kort blev jag ändå tvungen att lämna stigen och ta mig in bland träden.
Även här blev det småknepigt med en tät vegetation att tränga igenom. Med inte mer än typ tjugo meter kvar blev jag dock lite paff. Någon eller några hade byggt upp ett litet läger nästan längst ut på den svårtillgängliga udden. Dels av drivved, dels av rent skräp. En liten jolle i trä låg också uppdragen under en pressening. Det såg rent utsagt ganska sjaskigt ut.
Vem eller varför någon gjort såhär tänkte jag inte stanna för att ta reda på. Jag klev istället ut så långt ut på sydudden jag kunde, tog några foton och njöt för nån sekund av segern. Tosterön var besegrad. Mission accomplished. Yes!
Nu var det bara att vända på klacken och ta sig hem.
Via samma väg som jag alldeles innan kommit från var jag en kvart senare tillbaka i Aborrberget. Därifrån tog jag bron över till Strängnäs på andra sidan näset.
En glass på ett utefik i försommarsolen i den mysiga lilla staden frestade onekligen, men jag hade lovat de andra i butiken att inte komma tillbaka alltför sent. Jag knallade alltså på till den nybyggda järnvägsstationen belägen på andra sidan stan och lägligt nog kom tåget mot Stockholm bara fem minuter senare. Efter ytterligare en timme var jag ”hemma” i butiken igen och i det ögonblicket var det här lilla äventyret över.
Om det var en odramatisk vandring på Selaön så var det knappast mer spännande den här gången. I stort sett hände ingenting alls – men det är kanske inte det som är meningen. Under två dar fick jag från norr till söder ta del av livet på en ö som jag kort innan inte ens kände till namnet på, det tycker jag räcker gott och väl.
I all enkelhet blev det ett minne för livet.
Popularity: 5% [?]
Permalink
05.25.19
Posted in Min blogg
at 12:59 f m
Jag säger det nu så att vi har det avklarat – jag älskar den här skivan. Den här recensionen har varit inget annat än ett rent kärleksarbete.
Då fick jag det sagt.
Innan jag går in på själva musiken och analysen av de enskilda låtarna vill jag dock göra en liten utvikning – luras inte av att det står ”Recorded Live” på plattans omslag!
Det stämmer nämligen inte. Den här skivan är inte på något sätt inspelad live.
Men om den inte är det – varför står det då att den är det på omslaget?
Ja – det har jag frågat mig själv många gånger. En förklaring hade kunnat vara att hela ensemblen med Elvis, bandet, körerna, de jättelika stråkarna och det mäktiga blåset spelades in ”live” i studion – men nu var det inte så. Precis som vanligt gjordes det åtskilligt med pålägg i en helt annan studio nån vecka senare – så det stämmer inte alls.
Den enda vettiga förklaring jag kan fundera ut är att det syftar på att grunderna – sång, gitarr, piano, bas och trummor – kördes in live.
Men snälla, så hade Elvis i stort sett alltid arbetat i studion, vad var det för speciellt den här gången? Ingenting. Likt förbannat stod det ”Recorded Live” på omslaget.
På senare utgåvor togs den texten av förståeliga skäl bort.
RCA var stundtals ett riktigt snurrigt skivbolag…
Bortsett från den lilla petitessen är alltså From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee i mina öron en smått fantastisk platta. I min bok ligger den om vi räknar bort live-plattorna på runt topp sex/sju.
Förutom sin höga musikaliska kvalitet skiljer den sig också i mer än ett avseende från mycket av det Presley spelade in under sina drygt tjugo år i musikbranschen.
Till att börja med är hela plattan inspelad hemma på Graceland. 1976 var det stört omöjligt att få in artisten Elvis Presley i en skivstudio, trots att han hade tydliga kontrakt hos sitt skivbolag att fullfölja. Det var kanske inte enbart en ovilja från artisten – det intensiva turnerandet Amerika runt satte även det sina ofrånkomliga käppar i hjulet. Till slut fanns bara utvägen att följa tesen ”om inte berget kan komma till Mohammed så får Mohammed komma till berget”. RCA fick alltså köra sin mobila studio från New York till Graceland och montera upp den i ett av rummen, numera kallat Jungle Room, i byggnaden.
Därav plattans titel om ni undrade.
En annan sak som gör From Elvis Presley Boulevard lite speciell är att på ingen annan skiva vänder Elvis så totalt ut och in på sig själv och sina känslor som han gör här. Det är mer än en gång som ren och skär smärta kommer ut ur högtalarna. Utan jämförelse är From Elvis Presley Boulevard, trots alla sina pålägg, den naknaste plattan Presley någonsin gav ut. Det tungt vemodiga temat som går som en röd tråd plattan igenom känns knappast som en slump – Elvis tycks sjunga rakt inifrån sitt hjärta här. I backspegeln känns det som att hela skivan var ett enda stort rop på hjälp.
Inspelningarna ägde rum 2 till 8 februari 1976.
*
From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee
Utgiven
Skivnummer: APL1-1506
*
1) Hurt
Roy Hamilton, en av Elvis allra främsta förebilder, hade 1954 haft en mindre hit med Hurt. 1961 fick Timi Yuro däremot stor framgång med samma låt. Vilken version Elvis hade i huvudet när han i studion föreslog Hurt vet jag inte, men troligtvis var det Hamiltons då denne var en favorit sedan länge.
Vara som det vill med det – Elvis gör en fantastisk version på Hurt. Han pulvriserar alla andras försök.
Hurt var tveklöst en av de allra starkaste singlarna Elvis fick till på sjuttiotalet, ja – kanske i hela karriären. Att den inte blev en större hit än den blev är en gåta för mig.
Singeln släpptes kort innan From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee och jag köpte den så fort jag fick syn på den. (Troligtvis var det på Åhléns som på den tiden hade Sveriges särklassigt bästa Elvissortiment.) Väl hemma i mitt pojkrum föll jag ner på golvet i extas redan på de inledande takternas ”I a-am so-o huuurt!”
Finalens ”Ever huuurt, hu-uuurt…YOU!” fullbordade sen mästerverket.
Helt enkelt oslagbart.
Det är faktiskt inte så mycket som ändrats sen dess. Jag får ståpäls än idag när jag lyssnar på Hurt.
I stark konkurrens är det här skivans främsta spår.
Hurt var också det enda bidraget från plattan som senare framfördes live.
2) Never Again
”Where do I go from here, will I get over You”, pressar Presley fram inte helt problemfritt. Mer än en gång känns det som att rösten är på väg att spricka vilket ögonblick som helst men det gör den inte. Det sköra accentuerar också bara det känslofyllda framförandet, det stör inte alls.
Riktigt känslosamt är det också – dramatiskt och fyllt med patos.
Never Again är i mitt tycke en av de starkaste ballader Elvis spelade in på sjuttiotalet. Orsaken är inte enbart Elvis röst och att det är en fin komposition – det är också ett lysande arrangemang som elegant höjer helheten. Finalen är rent majestätisk.
Lite synd att Never Again aldrig prövades live.
Never Again är plattans enda originallåt, alla andra bidrag hade tidigare sjungits in av andra artister. Billy Ed Wheeler och Jerry Chestnut var det tillsammans hade totat ihop den.
3) Blue Eyes Crying in the Rain”
Från det storslagna glider vi så in på Willie Nelsons årsgamla countryhit.
Blue Eyes Crying In The Rain är en bra låt och gänget gör en sjysst insats – men, tja, rösten är inte riktigt på topp här. På verserna blir det en och annan sur ton. Orsaken är nog att producenten Felton Jarvis inte fick till en tillräckligt bra tagning innan killarna gav upp för dan. Inspelningarna dan därpå ställdes in och Jarvis fick nöja sig med den bästa av de tagningar som ändå gjordes.
Det är lite synd för Elvis egen del då det här var en av hans favoritlåtar som han ofta körde hemma på Graceland.
Notera det udda på codan på slutet när först tjejerna sjunger en egen fras ”blue eyes crying in the rain” och sen JD Sumner gör detsamma innan till sist hela gänget faller in igen innan låten tonar ut.
Det kanske ligger nära till hands att tro att det var Willie Nelson som skrev Blue Eyes Crying In The Rain men det var det inte utan en gammal farbror vid namn Leon Rose. Roy Handcuff hade en hit med den så tidigt som 1947.
Blue Eyes innehåller plattans enda gitarrsolo – men det är inte James Burton som får kasta loss utan Billy Sanford. Orsaken är att inspelningarna drog ut på tiden – Burton, Glen D. Hardin och Jerry Scheff som hade åtaganden på annat håll var helt enkelt tvungna att åka iväg och att andra musiker fick ringas in.
4) Danny Boy
Danny Boy är en 150 år gammal folksång från Irland, först kallad Londonderry Air, som under årens lopp gjorts i ett otal tappningar. De mer kända versionerna har spelats in av amerikanska artister som Conway Twitty, Jackie Wilson och Mahalia Jackson men även vår egen Rock-Olga hade en hit med den i rockens barndom.
Presleys version använder sig bara av ett piano i kompet, något som obevekligt sätter sångarens skicklighet på stora prov.
Helt självklart var det heller inte men efter lite prövande fram och tillbaka fick Elvis ändå till en smått magiskt tagning där varje ton, varje frasering känns som ren perfektion.
Danny Boy är en av skivans absoluta höjdpunkter.
5) Last Farewell
En hit av Roger Whittaker från året innan.
Lite simpel låt kan man tycka, men Presleys eleganta, smått majestätiska framförande och arrangemangets pampiga utformning gör det hela till något alldeles extra. Jag vet att en del tycker att blåset och stråkarna drar ner helheten men jag tycker att det är precis tvärtom. Det mäktiga arret, nästan som taget från en storfilm, framhäver låtens dramatiska ton på ett perfekt sätt.
Resultatet blir helt magnifikt.
*
Sida B
*
1) For the Heart
Plattans enda upptempolåt – men kanske ändå ett tveksamt kort i leken. For the Heart är väl en hyfsad låt i sin genre, men inte mycket mer.
När man lyssnar på de första alternativa tagningarna utan pålägg låter det heller inte helt imponerande. Det förvånar mig faktiskt att man efter de inledande trevande försöken inte bara lämnade For The Heart för att fokusera sig på nästa låt på listan.
Dennis Linde som var pappa till Burning Love hade lånat sin penna även till For The Heart. Linde lade i efterhand även på ett extra baspålägg – de där tonerna när basistens fingrar glider över halsen i ett glissando – något som tacksamt höjer den musikaliska kvaliteten.
Förutom att inte vara en direkt stark låt har jag alltid tyckt att Elvis röst ligger väl långt tillbaka i mixen här. Resultatet känns inte som en ”Elvis-låt”, det blir som att han bara är en sångare i ett band.
Originalet till For The Heart hade spelats in året innan av Teresa Brewer.
2) Bitter They Are, Harder They Fall
Så blev det en blytung ballad igen. ”I told her to leave me alone, and that’s what she’s done, just what she has done…” sjunger Elvis med så mycket inlevelse att det är svårt att inte beröras.
Utan att vara något av plattans trumfkort är Bitter They Are ändå en klart godkänd countryballad.
Det här var det första spåret som spelades in under den här sessionen. Elvis kändes inte helt hundra på rösten som senare bäddades i efterhand in i rikliga körpålägg. Om det kan man tycka vad man vill men slutresultatet blir ändå väldigt bra.
Samme Larry Gatlin som skrivit Help Me hade också totat ihop Bitter They Are, Harder They Fall. Den första inspelningen gav country-legenden Dottie West ut 1973. Ett halvår senare gav Gatlin själv ut sin egen version på singel.
3) Solitaire
Och så ännu en vemodig ballad – den här gången från Neil Sedakas penna.
Elvis fick dock kämpa rejält med Solitaire innan han fick till en tagning han var nöjd med – men slutresultatet gjorde mödan värt. Solitaire är en väldigt fin låt – ytterligare en av LPns pärlor.
Ett flertal artister hade spelat in Solitaire innan Elvis. Neil Sedaka var först, men dennes version släpptes inledningsvis bara på LP 1972. Andy Williams hade året därpå en hit i England med den. 1975 släppte även Carpenters Solitaire på singel, något som resulterade i en mindre framgång på USAs Hot 100.
4) Love Coming Down
”I can see now how I must have looked to you, like a fool on a merry-go-round! Another man so busy going up in the world, that he couldn’t see love coming down” sjunger Presley med ett känsloutspel man sällan hört i hans tidigare produktion.
I slutet av låten kommer nästan tårarna fram.
Love Coming Down skrevs av Jerry Chestnut. Den tidigaste inspelningen jag hittat är med George Jones, men om det är originalet låter jag vara osagt.
5) I’ll Never Fall in Love Again”
Nog var det djärvt av Elvis att i ett läge när hans röst inte var på topp ta sig an Tom Jones hit från 1967. Elvis klarar ändå uppdraget med bravur. Nån gång spricker rösten, men det kompenseras med ett kraftfullt utspel. Eventuella tekniska tillkortakommanden höjer här bara utförandets äkthet och slutresultatet blir helt lysande.
Det magnifika stråkarrangemanget gör allt bara än bättre.
I’ll Never Fall in Love Again blir en perfekt final på en fantastisk platta. Den lyssnare som förblir oberörd här måste ha ett hjärta av sten.
Visste ni förresten att I’ll Never Fall In Love Again skrevs av den engelske skiffle-artisten Lonnie Donegan.
*
Sett till skivan som helhet sjunger Elvis självfallet riktigt bra här, flera låtar som Hurt och Danny Boy är rena ekvilibristnumren. Men – han fick kämpa hårt för ett bra resultat den här gången. Inget kom gratis. Det var långt ifrån samma naturliga flyt i framförandena på de här inspelningarna som det varit i exempelvis Staxstudion i december 1973. Lyssnar man på Jungle Room Sessions eller plåtlådan The Last Farewell som båda innehåller alternativa tagningar från inspelningarna så hör man tydligt att det fick jobbas hårt på samtliga spår för att få fram en acceptabel master.
På Danny Boy, för att ta ett exempel, bytte man tonart för att Elvis inte längre kunde gå lika högt upp i registret som han gjort kort innan.
Både här och där märks också problem med att hålla tonen, något okänt tidigare i Elvis karriär.
Men – att det blev mer av en kamp att få fram ett bra framförande gav samtidigt en viss patina till helheten. Som jag skriver flera gånger ovanför – skörheten och de tekniska bristerna gör att utspelet bara känns än mer äkta.
Förutom att vara en suverän skiva är From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee faktiskt den sista ”riktiga” plattan från Elvis. Moody Blue släpptes ett år senare, några få veckor före Elvis bortgång, men den LPn innehöll en mix av överblivet material från ”Jungle Room Sessions” och liveinspelningar från -74 och framåt.
Ibland har jag tänkt att det var lite taskig tajming där. From Elvis Presley Boulevard hade faktiskt suttit mycket bättre som Elvis svanesång än Moody Blue. Hade The Last Farwell, eller kanske Danny Boy, lagts som sista spår på sida B hade det blivit nästan spöklikt…
Stor del i att plattan blev så bra som den blev är också de snygga arrangemangen. Visst – det är knökfullt av både stråkar och blås, det är svulstigt, stort och pampigt – kanske stundtals snudd på ”over the top”. Hela vägen är det dock väldigt fint gjort. Arren skapar en atmosfär som effektivt understryker den dramatiska tonen i kompositionerna och det övriga framförandet.
Lyssnar man på de alternativa tagningarna utan stråk- och körpålägg hör man tydligt att något fattas.
Bergen White var pappa till arren – och det tycker jag att han ska ha all tänkbar ”cred” för.
Arrangemangen på Promised Land låter närmast som att nån valfri person fick ha en egen lilla lekstuga jämfört med det som White gör här.
Högsta kvalitet rakt igenom.
Som en avslutning kan jag beröra en udda men onekligen rätt rörande sak: texten på omslagets baksida:
”Dear Friends:
Thank you for your loyality. I sincerely hope you like my new RCA album.
My Best Wishes
Elvis Presley”
Det är verkligen inte ofta en artist skriver något liknande på ett skivomslag.
Redan när jag köpte plattan var min tolkning klar. Skivorna hade en tid inte alls sålt bra – antalet sålda ex var ändå rätt konstant platta efter platta. Det var som att de som köpte en ny Elvis-lp var just de lojala fansen, de som aldrig övergav honom.
Klart att den i grunden blyge och ödmjuke Elvis var tacksam för att fansen fortfarande fanns kvar där ute – i vått och torrt.
Slutbetyg: En FEMMA!!!
Popularity: 6% [?]
Permalink
05.22.19
Posted in Min blogg
at 11:45 e m
Den här postningen ingår i mitt projekt ”att korsa Sveriges femtio största öar”.
För de som inte vet vad det här handlar om inleder jag med en förklaring.
För några år sedan satte jag alltså upp som mål att till fots ta mig över Sveriges femtio största öar antingen från norr till söder eller från öster till väster beroende vilken sträcka som är längst. Från udde till udde alltså där det är som bredast.
Från den största ön Gotland ner till Sollerön som är den minsta av de femtio.
Minst en övernattning per ö ingår också i paketet – öns essens ska sjunka in i mig så gott det går och vandringen ska absolut inte stressas igenom.
Den sista ön på listan ska knäckas innan jag blir sjuttio.
Jag har svårt att förklara exakt varför jag gör det här – kul är det i alla fall. Varje ö har faktiskt något av en särart. Ta exempelvis Visingsö – när man är där är man på Visingsö och ingen annan stans. Det går faktiskt inte att relatera ön till någon annan plats i Sverige.
Sen är kanske inte alla öar utpräglat unika, men anstränger man sig kan man både här och där hitta lätt förbluffande saker. På Fårö hörde jag om en dam som lämnade ön för första gången när hon som nittioåring togs in på Visbys Sjukhem…
Härunder kommer en liten berättelse om när jag förra veckan tog mig an Selaön i Mälaren.
Villni läsa den läs gärna när ni har fem minuter över i lugn och ro. Tyvärr är det att hoppas på för mycket att förvänta sig att det ska hända nåt spännande, för det gör det inte – det blir mest en allmän reflektion över tillvaron.
Selaön?
Tycker du att namnet låter obekant är du inte ensam. Av de runt tio personer jag på förhand nämnde mitt kommande resmål för kunde ingen minnas att de ens hört talas om nån Selaö.
Ändå är Selaön Sveriges största insjöö. Placerad i Mälaren strax väster om Adelsö. Ganska på pricken fyra mil fågelvägen från Stockholm.
I storleksordningen är den Sveriges elfte (!) största ö, drygt tre gånger så stor som Lidingö.
Nåja – visste ni inte det här innan så vet ni det nu!
Redan som liten knodd kände jag själv till ön, men det av det enda skälet att de på den tiden hade ett duktigt bandylag som hette Selaöpojkarna.
Innan det här besöket hade jag dock, vad jag vet, aldrig satt min fot på Selaön.
Hursomhelst tog jag häromdan tåget från centralen till Läggesta för att därifrån ta buss till Stallarholmen – en tätort som ligger dels på fastlandet, dels på Selaöns sydspets. En bro på hundra meter förbinder samhällets två delar.
Jag stannade dock först till i Mariefred för att köpa en karta över området på den lokala bokhandeln och för att coola ner med en kaffe och en bakelse på det mysiga stora torget i det sköna majvädret. Efter det skulle jag fortsätta med buss till Stallarholmen.
Trodde jag, ja…
När jag i kiosken mitt emot bokhandeln skulle köpa en biljett till Stallarholmen fick jag torrt och sakligt veta att man bara kan köpa bussbiljett i Mariefred med betalkort…!
Jaha…och självfallet hade jag lämnat mitt Mastercard-kort hemma. Naivt hade jag trott att en liten sedelbunt i ena fickan skulle täcka mina behov under den här korta lilla resan. Det kunde jag glömma direkt.
Men hur är något sådant ens möjligt? Att de inte vill ha kontanter på bussen går ju att greppa, men hos det ATG-ombud i Mariefred som saluför de lokala bussbiljetterna borde det väl ändå inte vara några problem.
Men icke då. ”Card is the new king” tydligen.
Jag frågade killen i kassan om han tyckte att jag skulle gå till fots med min packning de femton kilometrarna till Stallarholmen.
”Tja – gör du det har du i alla fall fått lite matsäck på vägen” svarade han och hintade åt den lilla chokladkakan jag precis köpt.
Kul kille.
Kaffe och bakelse strök jag direkt, nu låg fokus på vad i h-e jag skulle ta mig till. Ute på gatan gick jag i skallen igenom de alternativ som fanns.
Alltså – ta en taxi de sexton kilometrarna till Stallarholmen, knalla, försöka lifta eller kasta in handduken och åka hem?
Under trettio kolsvarta sekunder då jag hatade allt vad Mariefred, deras beslutsfattare och kioskägare hette var det tåget hem som gällde – tills jag jag kom på att jag fortfarande inte hade något kort på för att boka om/köpa ny biljett.
Natten på Östas Bed & Breakfast var ju också redan betald så det skulle vara surt att bara kasta det i sjön.
Taxi skulle nog kosta mer pengar än vad jag tagit med mig.
Det fick alltså bli liftartummen.
Jag gick bort från centrum och ställde mig vid en utfart till vägen mot Stallarholmen, ungefär femtio meter från en busshållplats. Optimistiskt gjorde jag några tappra försök med en tumme och ett brett leende, men fick inte ens ett ögonkast tillbaka.
Efter en fruktlös halvtimme vid vägkanten kom jag på att bussen mot Stallarholmen nog snart skulle komma till hållplatsen.
Var det läge för att ta en liten rövare…?
Ja varför inte, det fanns ju inget att förlora.
Jag lommade bort mot hållplatsen och när bussen kom klev jag på.
Korten lades direkt på bordet – ingen biljett, inget betalkort. Chaffisen tittade trött på mig i två sekunder sen visade han med en snabb vinkning och ett stoneface att jag kunde sätta mig.
Tack sa jag och satte mig ner.
Men se där! Då var jag likt förbannat på samma buss som jag från början planerat åka med.
Som så ofta ordnar sig det mesta i tillvaron bara man bjuder till lite…
Väl framme vid Stallarholmen runt halv sex på eftermiddan var det bara nån minuts promenix till mitt övernattningsställe – Östa Bed & Breakfast, en gammal gård med anor från 1700-talet idag drivet av ett sympatiskt äldre par. Jag fann mig direkt tillrätta i den härliga gårdsmiljön – Östa är ett ställe jag gladeligen skulle rekommendera.
Men det blev ingen tid alls för att nåt tillbakalutade. Jag hade valt att dela upp vandringen på två dar – i stort sett gick jag bara upp på rummet och bytte skor för att ge mig iväg igen.
Enligt de regler jag satt upp för mig själv ska jag alltså på en ö gå från norr till söder eller från öst till väst beroende på vilken sträckning som är längst. Tittar man på en karta ser man att på Selaön blir det att knalla från öst till väst – mina steg gick alltså bort mot den östspetsen, belägen cirka åtta kilometer bort.
Själva vandringen dit var tämligen odramatisk. Det bor inte så mycket folk på Selaön – den är, som redan nämnts, mer än tre gånger så stor som Lidingö men har med sina knappt 2000 fast boende runt 4% av dess befolkning. Selaön är alltså, sin närhet till Stockholm till trots, en synnerligen glesbefolkad plats.
En vandring på ön blir också därefter – efter Stallarholmen går man inte förbi värst många hus, däremot ser man åtskilligt av åkermark, ängar och skogar avlösta av bondgårdar och häststuterier. Fint, lantligt och romantiskt – men kanske heller inte direkt dramatiskt.
Som det så ofta är på väg ut till en udde blev den asfalterade genomfartsvägen efter en sex, sju kilometer en lite mindre grusväg som snart blev en enfilig skogsväg som succesivt blev till en stig – som i sin tur blev allt smalare. När även den sista lilla antydan till stig upphörde var det cirka trehundra metrer kvar till östra udden. En vildvuxen men tämligen lättillgänglig skogsmark tog över och udden nåddes utan några större krångel.
Väl framme vid den yttersta stenen blickade jag i försommarkvällen ut över fjärden. Längst bort, bortom några utströdda småkobbar, syntes konturen av Adelsö – en ö som även den snart ska avverkas. Bakom den ligger Ekerön, Färingsö och Lovön. Hässelby befinner sig fågelvägen faktiskt inte mer än 25 kilometer bort. Så nära men just då kunde vilken ort som helst lika gärna legat på andra sidan jordklotet. Där och då kändes all civilisation väldigt avlägsen.
Efter denna filosofiska begrundan av min plats i universum var det bara att gå tillbaka till Östa.
Den promenaden blev faktiskt riktigt fin. Det hade hunnit bli runt nio på kvällen, månen gick upp och jag kunde skönja stjärnor på himlavalvet. Långsamt förvandlades landskapet runt omkring mig till det lätt trollska som en försommarkväll så ofta kan bära med sig. Eventuella tvivel på varför jag håller på med det här med övandringar försvann som dagg i morgonsolen.
Redan runt halv elva var jag dock tillbaka på Östa – och så var den etappen över.
Efter frukosten dan därpå startade etapp två – marschen mot öns västligaste punkt.
Två vägar leder västerut från Stallarholmen, men efter tips från olika håll valde jag att ta vägen längs Åsa gravfält, ett område som ska vara fullkomligt nerlusat med gamla gravar, skeppssättningar och runstenar från vikingatiden.
Riktigt spännande tyckte jag när jag fick höra det.
Nu gick tyvärr inte vägen igenom utan förbi gravfältet och där missade jag säkert nåt. Kommer jag nån gång tillbaka till Selaön blir det kanske en vandring över Åsa, tid till det kände jag dock att det inte fanns den här gången.
Vägen vindlade sig vidare. Med ett par kilometer kvar kom jag till Ytterselö Kyrka, den ena av öns två kyrkor. Det är en fin och påkostad byggnad, något som pekar på att det nog en gång bodde mer människor här än vad det gör idag.
Efter att ha passerat kyrkan var det slut på allmän väg och asfalten blev till grus. Även här blev vägen successivt allt mindre för att sluta i en knappt förnimbar stig som även den upphörde i en tät terräng.
Det blev dock bra mycket tuffare den här gången än kvällen innan. Den sista kilometern fick jag mödosamt plöja mig fram genom eländig löv- och våtmark. Vid ett tillfälle rev en torr pinne från ett fallet träd upp en reva på ett par decimeter i mina byxor. Inte så farligt just då, men jag hade ju en hemfärd på buss och tåg lite senare att tänka på…
Det vildvuxna blev allt tätare och terrängen övergick närmast till att likna ett träsk från nån skräckfilm. Enligt min gps var jag dock väldigt nära den yttersta udden.
Men så med ens var det stopp.
En vassmassa betydligt högre än mig själv tog över och marken var om möjligt än mer träskliknande. Med fiskestövlar och heltäckande klädsel hade jag möjligtvis kunnat ta mig ut längst ut i detta plaskblöta fästingnäste, men som det var gick det bara inte. Det skulle inte vara värt det – det var bara att ge upp.
Precis som vid Ölands Södra Udde för fyra år sen kom jag alltså inte ända ut, men jag tog mig så långt ut som det var möjligt att gå – och den platsen var precis där jag just då stod.
Efter några fotografier för att dokumentera hur det såg ut på plats vände jag på klacken och startade marschen tillbaka.
Såklart blev det en antiklimax att typ hundra meter från mitt utsatta mål mötas av en drygt två meter hög mur av vass och sankmark – men, som sagt, det fanns inget val.
Det var runt tolv, tretton kilometer tillbaka till Stallarholmen men när nu målet att korsa Selaön redan var uppnått kunde jag kanske kosta på mig att lifta tillbaka till vandrarhemmet. Medans jag knallade på i stadig takt var jag hela tiden uppmärksam på om det skulle komma nån bil bakom mig. Men – mer än typ en i kvarten var det inte, och ingen visade upp någon större håg för att plocka upp nån luffare med trasiga byxor och bakvänd keps. Men vad då – jag hade gott om tid så vad gjorde det? Jag var ju faktiskt där för att titta på Selaön. För att variera mig tog jag nu den andra vägen, inte längs Åsa gravfält utan den förbi Lundby Gård och fick på så sätt se en annan sida av ön.
Efter att ha kommit fram till Stallarholmen gled jag in på Östa för att hämta bagen jag lämnat kvar på förmiddan. Därefter blev det en lunch på Printz Bageri, beläget på fastlandet på andra sidan bron men fortfarande i Stallarholmen. Jodå – nog var det skönt att efter tjugofem kilometers vandring i solen få sitta ner en halvtimme.
Efter maten och två flaskor med lokalt producerad äppelmust hoppade jag på bussen mot Läggesta från vilken jag sen tog tåget tillbaka hem.
Runt halv sju var jag tillbaka i butiken igen. Och där var det mini-äventyret över. Mer än typ 28 timmars frånvaro hade det inte blivit, men mina ledigheter brukar sällan bli längre än så. Desto intensivare istället.
Efter en dusch och byte till rena kläder gick jag ner i butiken och ställde mig bakom disken. Där stod jag sen och plockade under resten av kvällen. Fattas bara. Man har ju ett jobb att ta hand om.
Popularity: 5% [?]
Permalink
04.12.19
Posted in Min blogg
at 12:44 f m
Drömmar i vaket tillstånd kan ofta vara lätt vrickade. Ibland kan det räcka med något så vardagligt som att ta rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen och titta på alla de som samtidigt åker ner för att dagdrömmeriet ska börja skena iväg. Sånt drömmande följer ändå för det mesta nån röd tråd – de vi har i sömnen, kan dock skruvas till bortom allt rimligt sans och vett.
En nattlig dröm jag hade runt ett halvår efter öppnandet av butiken blev en rejäl huvudkliare. Den var faktiskt inte alls speciellt surrealistisk, tvärtom väldigt jordnära och konkret. Det som var så vrickat var att den alls dök upp.
Så här gestaltade den sig.
I drömmen var allt precis som vanligt. Jag hade min butik, jag bodde i Kristineberg som jag då gjorde och det var precis samma människor runt om mig som vanligt. Inget annorlunda alls utöver det vardagliga utom på en punkt, och det är här grubblerierna kommer – i drömmen hade jag ett fast förhållande med Pandora.
”Men vänta nu”, säger ni kanske. ”Pandora – var inte det den där Eurodance-artisten från Västerås som blev megastjärna i Japan för att sen som gumman i lådan dyka upp i Melodifestivalen någon gång i mitten på förra decenniet?”
Jo, just hon, den Pandora – henne drömde jag att jag var ihop med. Pandora dök dock aldrig upp i själva drömmen, det var bara ett outtalat faktum att vi hade ett förhållande. Allt övrigt var helt vardagligt och hade ingenting med henne att göra förutom att vi hade ett förhållande hon och jag. Punkt slut.
Någonstans där vaknade jag till. Klockan var runt fyra, fem på natten, och rejält sömndrucken tänkte jag att det var en minst sagt udda dröm jag haft.
För Pandora…? Säkert en drömtjej för många men jag hade då aldrig tänkt på henne på annat sätt än som artist, och knappt då heller. Egentligen visste jag ingenting om henne. Att jag då på nätterna skulle ligga och drömma om att ha nåt förhållande med henne verkade bara helt mysko.
Men konstigare saker än så kan ju dyka upp i skallen under sömnen, det har hänt förut och kommer att göra det igen.
Jag la därför inte alltför mycket funderingar på saken utan kurade ihop under täcket och snart var jag nere i sömnens rike igen.
Och då hände det udda – samma dröm dök upp en gång till.
Identisk handling – jag traskar omkring i min vardag och i den är jag Pandoras kille. Inte heller här var hon närvarande.
Men vad var det här? Jag hade ju aldrig ägnat den här människan Pandora en tanke utanför jobbets väggar, varför skulle hon då dyka upp i mina drömmar som min tjej – vid två olika tillfällen under samma natt? Samma manus vid båda tillfällen också – ingen Pandora med i själva handlingen, vi var ihop bara.
Redan första gången jag vaknade upp hade jag tyckt att det var märkligt, den andra gången blev jag riktigt brydd.
Jag ihop med Pandora? Varför denna dröm om en människa jag aldrig ägnat ens en tanke åt utöver att nån gång ha hört henne på radion och sålt hennes plattor i butiken?
Det där kändes faktiskt rätt skumt.
Båda drömmarna hade varit knivskarpa och även om inget spektakulärt hände mindes jag morgonen därpå fortfarande det mesta.
Trots det småflinade jag mest åt mina nattliga fantasier när jag lite senare tog min sedvanliga promenix från Kristineberg bort mot butiken.
Försommarspromenaden med sin oslagbara utsikt från Västerbron kom också att ge mig en stor dos av helt andra sinnesintryck. Efter kröken på bron, när man kan se Hornstull några hundra meter längre fram, låg fokus på betydligt mer jordnära saker. Kort senare skulle affären öppnas, en ny lång arbetsdag hägrade och verkligheten tog effektivt kommandot över tankar och funderingar. Pandora hade redan försvunnit ut i samma dimma som hon några timmar av okänd anledning klivit in från.
Väl framme låste jag upp, larmade av och tände lyset. Efter att ha slängt ner växeln i kassan var det bara att vänta på att allt skulle sparka igång.
Dagens första besök är väldigt ofta någon som vill sälja skivor, så även denna försommardag. Det var min granne från porten bredvid, radioprofilen Kalle Dernulf, som klampade in med en kasse CD-skivor han ville göra sig av med. Kalle var mitt uppe i att färdigställa ett program så han bad mig gå igenom innehållet i lugn och ro. Så fort han var klar skulle han komma tillbaka.
Kalle Dernulf ja. Just då var han en av landets mest kända radiopratare. Skivbolagen skickade följdaktligen ofta gratisplattor till honom med förhoppningen att Kalle skulle spela deras artister i hans program. 1997 kunde han i brevlådan hitta plattor med Di Leva, Dilba, Weeping Willows eller Peter LeMarc. Senaste Dylan, Stones, Paul McCartney eller nån hip-hopsamling kunde också ha legat i Kalles kasse.
Det var dock inget av detta som befann sig högst upp i påsen, för där låg det en CD med – Pandora.
Jaha.
För att krydda det hela ordentligt var skivan även signerad.
”Tack Kalle för all hjälp! Kram! Pandora”
Men vad var det här? Det första jag gör under min arbetsdag är alltså att hålla i en signerad CD av samma människa som i drömmarna två gånger besökt mig under den gångna natten. Signeringen röjde också att hon var nära kompis med min granne…
Ok, nu ska man inte övertolka. Det är lätt att göra och det är inte bra alls. Men – det kändes ändå just då som att ett gäng poletter gjorde sitt bästa för att ramla ner på rätt ställe i nån vrå av min hjärna.
Alltså – först drömmer jag gång efter gång under natten om en för mig obekant kvinna, en kvart efter att jag morgonen därpå öppnat butiken förstår jag att min granne är nära vän med henne.
Jag tog ett djupt andetag. Gick det att missförstå?
Nej.
Det verkade inte bättre än att nån däruppe höll på att dra i några marionettrådar – och nu var jag ju bara tvungen att nysta i det här. Det här kunde bara inte vara en slump.
Samtidigt var det inte utan att jag började bli lite road av det hela. Pandora? Ja, när jag tänkte efter så – ja varför inte? Värre kunde det nog ha varit…
En timma senare var Kalle tillbaka. Pinsamt nog hade jag helt glömt bort det övriga i kassen. Spontant höftade jag till med något rimligt – en summa som Kalle verkade bli helt nöjd med.
Efter att ha skrivit på kvittot och han fått pengarna i handen gled Kalle mot dörren. Men nej då – så lätt skulle det inte gå. Jag var inte på långa vägar klar med honom.
”Kalle! Det var en grej till.”
Han vände sig om.
”Jaha…Vad då?”
”Jo – Pandora…”
”Pandora?”
”Ja – Pandora. Hur väl känner du henne?”
”Jag? Öh…inte alls.”
Men va? Stod han och ljög mig rakt upp i ögonen?
”Lägg av! Det gör du ju visst det!”
”Nää…Varför tror du det?” Ett skevt, klentroget leende började krusa Kalles läppar.
”Men kom igen nu! Titta här!”
I triumf visade jag upp plattan med hälsningen och signeringen på.
”Nej tok heller!” kontrade Kalle med ett än större smajl och en bestämd huvudskakning. ”Så där är det massor med artister som gör. De skriver en personlig hälsning till mig med förhoppningen om att jag bara därför ska spela just deras platta i mitt radioprogram. Nej – jag har aldrig träffat henne!”
Nähä…
Ja, där rasade det bygget ihop.
Rejält.
Kalle tyckte att ämnet därmed var uttömt, lade på ett sista leende och försvann sen ut genom den öppna dörren.
Och där stod jag och försökte återigen begripa vad som hänt.
Ordet antiklimax har sällan varit bättre för att beskriva en situation än vad det gjorde just då.
Det var dock inte många sekunder jag kunde lägga några tankar på den fadäsen – för in genom dörren dök en ny gubbe upp.
”Tjena! Haru lust å kolla in lite heta vax? Jag tror att jag har några riktiga godingar här i kassen. Var ska jag lägga upp dem?”
”Back on track” tänkte jag, ryckte på axlarna och tog mig an killens plattor.
Och så rullade det på i stort sett tills jag stängde.
Mitt i allting försökte jag ändå hålla lite tentakler ute. Skulle det dyka upp ett nytt tecken under dagens lopp. Helt förgäves, jag hittade inte en enda ny Pandora-tråd alls från det ögonblicket.
Inte den dan, heller inte dan därpå. Ja – faktiskt så dog hela Pandora-prylen i samma ögonblick som Kalle lämnade lokalen.
Nja – inte riktigt ändå. Drygt tjugo år senare, bara några dagar efter att jag skrivit ner den första delen av det här kapitlet, hade jag återigen en dröm där Pandora figurerade.
Scenariot var dock helt väsensskilt, den här gången hade vi inget förhållande och Pandora var nu med i själva handlingen. Allt snurrade kring en en presskonferens med en Pandora av i dag som summerade ihop sin tjugofem år långa karriär. Vid ett av borden satt jag som en av medias representanter.
Först på tur var en tjej som kom med en totalt ointressant fråga. Den följdes upp av en till fråga från någon annan i precis samma stil. Vad det handlade om minns jag inte, men det var i stil med ”föredrar du kjol framför byxor?” eller ”tycker du om glass?”.
Jag satt tyst och log självgott åt dilettanterna som skämde ut sig.
Ojojoj, tänkte jag, hur står tjejen ut? Vilket tålamod hon måste ha.
Jag tog fram papper och penna och började skriva ner ”riktiga” frågor i stil med: ”när bestämde du dig för att bli en världsstjärna?” eller ”vilken av dina skivor har sålt mest?”.
I min självgodhet såg jag framför mig hur Pandora med entusiasm skulle bemöta mina ”expert-frågor”.
Äntligen var så sista frågan i Kamratposten-anda avklarad och min tur var kommen.
Andäktigt började jag läsa min första fråga. Halvvägs in i första meningen insåg jag dock att något inte var som det skulle. Helt ignorerandes min närvaro reser Pandora sig upp från sin stol och samlar ihop sina saker. Utan några ceremonier går hon bara sin väg. Inte så mycket som en blick förärar hon mig.
Det sista bestående minnet var hennes blåklädda ryggtavla som snabbt avlägsnade sig från presskonferensen.
Och där stod jag med en näsa som räckte ända till Karesuando. Jag, med alla mina proffsfrågor, och Pandora bara går i väg utan att med den minsta lilla min visa att jag finns till.
Och där, där vaknade jag – och med det uppvaknandet också en stark känsla av att där tågade artisten Pandora för gott ut ur min tillvaro.
Meningen med alltihopa känns rätt knepig att greppa. Fanns det nån från början så rann allt ändå ut i något som mest liknade ett stort såll.
En sak tror jag mig ändå ana – det kommer nog aldrig att bli Pandora och jag.
Popularity: 5% [?]
Permalink
03.30.19
Posted in Min blogg
at 4:23 e m
Till många fans stora glädje kom det i mitten av sjuttiotalet äntligen ut en platta där RCA buntat ihop samtliga Elvis officiellt utgivna inspelningar på Sun. Tio singellåtar och fem spår inspelade på Sun men släppta 1956 på RCA på debut-LPn. Den alternativa tagningen på I Love You Because som kort innan dykt upp på A Legendary Performer vol 1 kom också med.
LPn släpptes till att börja med i Europa 1975 under namnet The Sun Collection. Året därpå gav amerikanska RCA ut den men då under den titel den kanske är mest känd som – The Sun Sessions.
Plattan må heta vad den vill, det var självklart riktigt härligt när den kom. Om något kan man fråga sig vad RCA väntat på – den här samlingen skulle självfallet ha kommit långt tidigare. Gärna istället för något av missfostren i Camden-serien Hits From His Movies som bara förstörde Elvis anseende och status. Men visst var det bättre sent än aldrig!
Ska jag ändå ta upp något kritiskt med skivan blir det frånvaron av outgivet material. Alternativa tagningar hade länge cirkulerat på bootlegplattor men här dök de inte upp. Några större problem att få med några av de spåren borde det inte ha varit. Tejperna var ju i RCAs ägo.
Innan vi kommer till själva recensionen vill jag säga att det inte var någon lätt resa att få till den här texten. Exakt dokumentering på händelserna i Sun-studion är svårt att hitta. Ofta går uppgifterna isär och ibland finns det inget alls nertecknat. Jag försöker vara så öppen som jag kan med min okunskap på vissa områden och hänvisar i de fallen till att det i vissa fall inte går att uttrycka sig med bestämdhet.
Nu kör vi igång!
Elvis Presley
The Sun Sessions
Utgiven (i USA) på RCA 21 mars 1976
The Sun Collection
Utgiven (i Europa på RCA juli 1975
*
Sida A
*
*
1) That’s All Right
5 juli 1954 klev Elvis, gitarristen Scotty Moore och Bill Black på ståbas in i Sun-studion i Memphis. Dagen innan hade gänget träffats hemma hos Moore för att känna på några låtar. Det var Sam Phillips, grundare och ägare till Sun Records, som tipsat Scotty Moore om en ung talangfull sångare som kanske kunde vara något att satsa på.
Efter mötet ringde Scotty till Phillips och berättade att det hade känts lovande. Phillips kontrade med att om de ville kunde de kvällen därpå komma till studion och pröva att spela in några låtar.
På kvällen den 5 juli var alltså alla tre plus Phillips på plats.
Nu är det så här – en del källor säger att Elvis, Scotty och Bill träffades för allra första gången hemma hos Scotty dagen innan studiobesöket, andra hävdar att de i själva verket repat i veckor innan de kom till Sun-studion. Själv är jag övertygad om det förstnämnda – hade de repat i flera veckor borde rimligtvis haft några färdiga låtar med sig till studion, något som de helt klart inte hade när man lyssnar på de första inspelade försöken den 5 juli. Scotty Moore hade dessutom inte fått Elvis telefonnummer förrän 26 juni efter en (misslyckad) provsjungning av denne i Sun-studion. Redan där faller teorin med flera veckor.
Så troligtvis hade Elvis, Scotty och Bill bara setts kvällen innan före det första besöket i en Sun-studion.
Hur gick det då?
Tja – efter några timmar hade killarna knappt fått ihop nåt alls av värde. Mödosamt hade man tagit sig igenom två låtar – I Love You Because och Harbor Lights – och ingen av dem var något att skriva hem till mamma om.
Skulle de kanske packa ihop och åka hem?
Nja, när de ändå var på plats kunde de väl göra några försök till.
I en paus, efter fem tagningar av I Love You Because, skedde så det där oväntade som ingen kunnat förutse men vars konsekvens snart skulle vända upp och ner på alla tidigare kända begrepp i musikvärlden. Elvis ställde sig alltså i ett hörn med sin gitarr och började spontant, utan några djupare tankar alls på vad han höll på med, nynna på en för honom bekant låt – Arthur ”Big Boy” Crudups That’s Allright. Reflexmässigt hakade först Billy på, sen Scotty – och vips hade ett oplanerat jam startat.
In i rummet störtade Sam Phillips och frågade vad i hela helvete de höll på med. ”Ingen aning?” blev svaret. Phillips bad killarna att bara fortsätta spela, sprang ut i kontrollrummet och satte igång bandspelaren.
Efter ett par försök hade killarna fått till en master.
Visst var det Crudups That’s Allright trion börjat köra på men Elvis, Scotty och Bill vände i framförandet helt ut och in på den. Det är i stort sett bara texten som gör att man kan ana att det är samma låt. Både kompet och sättet att sjunga skiljer sig starkt från originalet.
Sam förstod direkt att det var en hit som han hade fått på band. Dan därpå brände han några acetater som han gick med till de lokala radiostationerna.
That’s Allright slog över en natt ner i Memphis som en bomb. Två veckor senare, 19 juli, släpptes singeln vars första upplaga snabbt sålde slut. Visserligen bara lokalt – det var ändå en fantastisk start för Elvis, Scotty och Bill.
Och där, även om ingen visste det då, där gick startskottet för en revolution inom den moderna musikhistorien. Ett och ett halvt år senare skulle allt vara förändrat in i fundamentet för att aldrig mer bli vad det alldeles innan varit. Och bara drygt ett dygn efter att killarna setts för första gången…
Det idag legendariska skivnumret var SUN 209.
Noterbart kan vara att även om That’s Allright i grunden är en blueslåt så har den faktiskt inte genrens klassiska tolv takter i versen utan nio.
2) Blue Moon of Kentucky
Blue Moon Of Kentucky, skriven 1947 av Bill Monroe och inspelad av hans gäng Blue Grass Boys, valdes ut som b-sida på That’s All Right. Exakta datumet i studion är omtvistat, men det var helt klart bara någon dag efter att man spelat in That’s Allright.
Hur som helst så gör Elvis en makalös version på Blue Moon Of Kentucky. Det är svårt att greppa att en fullständigt oerfaren tonåring kan gå in i en studio med en sån total självklarhet och göra ett så fenomenalt framförande som Presley får till här. Även här tar gänget låten till något helt annat än vad den varit tidigare. Scotty Moore spelar två inspirerade solon men även Bill Blacks ”slap bass” är värd att nämnas. De är alltså bara tre gubbar här, det finns inga trummor. Det är Bill som slår an strängarna så hårt att det låter som om det finns en virveltrumma nånstans i ljudbilden. Men det gör det inte, det bara låter så.
Personligen tycker jag faktiskt att Blue Moon Of Kentucky överträffar a-sidan That’s Allright Mama.
3) I Don’t Care if the Sun Don’t Shine
Efter succén med That’s Allright var det viktigt att snabbt följa upp den med en ny, fräsch singel av samma kaliber. Man väntade bara två månader. I Don’t Care If The Sun Don’t Shine/Good Rockin’ Tonight släpptes 25 september 1954.
Skivnummer SUN 210.
Patti Page hade 1950 spelat in I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Kort därefter gjorde både Dean Martin och Georgia Gibbs sina versioner av låten. Nån gång runt 10 september 1954 (datumet är omtvistat) gjorde Elvis samma sak.
Jag har svårt att säga att I Don’t Care If The Sun Don’t Shine är en direkt jättespännande låt, den är aningens för glättig för det, men Elvis och hans kompisar gör ändå det bästa för att krama ur allt de kan ur kompositionen.
Samma kväll spelade man in Just Because, i mina öron är en betydligt starkare låt, som Sam Phillips ändå ratade helt. Just Because kom inte till allmänhetens kännedom förrän ett och ett halvt år senare när RCA släppte Elvis första LP. Jag tror att Just Because blivit en perfekt uppföljare till debutsingeln That’s Allright. Nu blev det I Don’t Care If The Sun Don’t Shine istället något som kanske inte var lika spännande.
I Don’t Care…skrevs av Mack David som faktiskt var en äldre bror till Hal David – textförfattare till ett otal av Burt Bacharachs många hits.
Och – när den skrevs var I Don’t Care först tänkt som ett bidrag till filmen Askungen.
En del källor listar Sun-artisten Buddy Cunningham på percussion på den här spåret. Lyssnar ni noga i inledningen kan ni höra nåt slags slagverk, men det är inte säkert att det är Cunningham som spelar. Några säger att det i själva verket är Elvis själv som slår på sin gitarr medans han sjunger – inte helt otänkbart då det inte går att höra något akustiskt gitarrkomp bakom Scotty Moore.
4) Good Rockin’ Tonight
1947 skrev och spelade rythm’n blues-artisten Roy Brown in den första versionen av Good Rockin’ Tonight. Kort senare fick Wynonie Harris en hit med låten. Elvis spelade in sin version under samma kväll som han tog sig an I Don’t Care If The Sun Don’t Shine.
Jämfört med de tre spåren innan är det här en klar kursändring. På Good Rockin’ Tonight hör man för första gången spåren av den rock’n roll som 1956 skulle få en hel värld att explodera. Scotty Moore går här från sitt mer konventionella rockabillyspel till tunga blueslicks, något som ger en ny dimension till musiken.
Good Rockin’ Tonight släpptes alltså tillsammans med I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. När RCA i december 1955 återutgav samtliga Elvis fem singlar från Sun under egen etikett satte man Good Rockin’ Tonight som a-sida.
Men hur var det då på Sun? Tja, i de flesta diskografier står Good Rockin’ Tonight som framsida – men tittar man på skivetiketten så har I Don’t Care nummer U-130 och Good Rockin’ Tonight U-131 något som borde tyda på att den förstnämnda är a-sida.
5) Milk Cow Blues Boogie
I december 1954 spelade Elvis, Scotty och Bill in singel nummer tre – Milk Cow Blues Boogie/You’re A Heartbreaker.
Skivnummer SUN 215.
Milk Cow Blues Boogie var en låt som bluessångaren James ”Kokomo” Arnold spelade in så tidigt som 1934. Lustigt nog har Elvis version knappt nån likhet alls med originalet. Det är bara nån textrad här och där som gör att man kan skönja likheten.
Men vad gör det – det är en en helt fantastisk version som killarna får till. Elvis lägger på en blytung rock-känsla till den i grunden rätt traditionella blueslåten. I ena ögonblicket väser han fram sitt budskap, några sekunder senare ylar han fram texten. Allt – timing, frasering och uttryck – sitter helt perfekt och killen är hur trovärdig som helst. Att det är en nittonårig yngling som sjungit i band i ett halvår som står vid sångmicken är helt ogreppbart.
Det som startat med Good Rockin’ Tonight blev här än mer uppenbart – något revolutionerande i musikvärlden var på gång.
Milk Cow Blues Boogie gavs ut på Elvis tjugoårs-dag 8 januari 1955.
6) You’re a Heartbreaker
Vid samma session som gav Milk Cow Blues Boogie spelade man även in b-sidan, countrylåten You’re A Heartbreaker.
Mönstret fortsatte alltså med en rythm’n blueslåt på den ena och en country-dito på den andra sidan.
You’re a Heartbreaker skrevs 1952 av Jack Sallee och spelades samma år in av Jimmy Heap. Elvis version är ett bra exempel på när han tog en ganska ordinär låt och vred om den till något väsensskilt annorlunda. Det här får nog ändå räknas som en av de mer anonyma Sun-inspelningarna. You’re A Heartbreaker håller inte på långa vägar samma nivå som a-sidans Good Rockin’ Tonight. Sam Philips förhoppning var nog att den skulle vara tillräckligt kommersiell för att spelas på country-stationerna.
Om den var det eller inte kan väl vara osagt – tredje singeln sålde faktiskt klart sämre än de två första.
Det är nog så att Elvis karriär för ett tag här var ute på lite tunn is.
7) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Singel nummer fyra – I’m Left, You’re Right, She’s Gone/Baby Let’s Play House – släpptes 10 april 1955.
Skivnummer SUN 217.
I’m Left, You’re Right She’s Gone, komponerad av Stan Kesler och Billy Taylor och inspelad i februari 1955, är faktiskt den första låt som var skriven exklusivt för Elvis. Det var även första gången man använde sig av trummor i kompet med hjälp av en ung Jimmie Lott.
Inledningsvis försökte man sig utan trummor på med ett långsamt bluestempo men Phillips tyckte inte att det höll måttet. Med ett snabbare tempo och Lotts trumspel förvandlades I’m Left, You’re Right, She’s Gone till en snabb countryballad.
Resultatet är kanske inte det allra främsta från Sun-tiden, bitvis känns det lite avslaget. Det är inte förrän runt sista versen som framförandet tänder till. Scotty Moore gör också ett riktigt tamt solo för ovanlighetens skull.
8) Baby Let’s Play House
Baby Let’ Play House, baksidan till I’m Left, You’re Right, She’s Gone, spelades in vid samma session – och om a-sidan kändes aningens ljum så är det här rena dynamiten.
Arthur Gunter, en färgad amerikansk bluesartist, hade skrivit och spelat in Baby Let’s Play House på hösten 1954. Låten var alltså bara runt ett halvår gammal när Presley spelade in sin ”cover”.
Presleys självförtroende tycktes stiga för varje besök i Sun-studion. Ett intensivt turnerande med allt vad det gav av positiv feedback hjälpte helt klart också till på den punkten, något som också visar sig med all tänkbar tydlighet i framförandet.
Arthur Gunters original har absolut sina kvaliteter men här blev den spöad med hästlängder.
Som vanligt lade Elvis, Scotty och Bill i sin tolkning till åtskilliga skopor med energi, kraft och aggresivitet.
Att Elvis menade allvar med varje fras han väste fram står utom varje tvivel. När han i nästa sista versens break väser fram ”I’d rather see you dead little girl than to be with another man” borde det ha fått blodet att frysa till is på många som hörde det här första gången.
Gänget tog helt klart Baby Let’s Play House till en annan dimension.
Scotty Moore pressade fram något av det mest aggressiva spel han fick till under den här epoken. Fortfarande var det inga trummor på inspelningen men med Blacks slap-spel som lät som en virveltrumma gick det lika bra ändå.
Nästan osannolikt att blott tre musiker kunde få fram något så komplett i sin ljudbild som det här.
Resultatet blev något smått oslagbart.
*
Sida B
*
1) Mystery Train
Den femte och sista singeln – Mystery Train/I Forgot To Remember To Forget – släpptes 20 augusti 1955.
Skivnummer SUN 223.
Och – trodde man att det bara inte skulle gå att en gång till pressa fram något i klass med Milkcow Blues Boogie och Baby Let’s Play House så trodde man fel för singel nummer fem Mystery Train är precis lika fenomenal som sina föregångare.
Elvis insats är helt mästerlig. Inga överdrifter, inga onödiga utsvävningar eller wailingar – han kör bara låten rakt upp och ner. Och han gör det som ingen annan vare sig före eller efter honom.
Mystery Train hade skrivits och spelats in året in, även den på Sun, av bluesartisten Junior Parker. Little Junior’s Blue Flames för att vara mer exakt. Märkligt nog låter b-sidan Love My Baby nästan exakt som framsidans Mystery Train. Det som skiljer är texten och det mycket fränare gitarrspelet. Helt klart hade Elvis, Scotty och Bill lyssnat minst lika mycket på Love My Baby som framsidans Mystery Train.
Det är Johnny Bernero som spelar trummor här.
Nästan på dagen ett år hade gått sen det första besöket i Sun-studion. Den nittonårige Elvis hade vid det här laget hunnit bli tjugo – äldre än så var han inte. Men, även om han fortfarande bara var känd i en ganska smal krets, så var han redan här bäst. Utan all jämförelse. Än idag har ingen lyckats överträffa det Elvis presterar på Good Rockin’ Tonight, Milk Cow Blues Boogie, Baby Let’s Play House och Mystery Train. Den unga killen från bonnhålan i Tupelo var helt klart förutbestämd att bli något över allt annat. Kort senare hade han också blivit det fenomen som satte en hel värld i brand. En eldsvåda som inget har lyckats släcka än idag.
Mystery Train dök till och från upp på konserterna på sjuttiotalet.
2) I Forgot to Remember to Forget
I Forgot To Remember To Forget, skriven av countrymusikerna Stan Kesler och Charlie Feathers, är även den en låt specialskriven för Elvis. I Forgot…är en countryballad som vindlar sig fram under två och en halv minut. Inte direkt svag men heller inte speciellt utstickande om man innan har lyssnat på framsidans Mystery Train.
3) I’ll Never Let You Go (Little Darlin’)
Nu kommer vi in på de fem spår inspelade 1954/55 som Sun aldrig gav ut men som efter övergången till RCAs hamnade på Elvis första LP, släppt i mars 1956.
När man lyssnar på I’ll Never Let You Go, komponerad och inspelad av Jimmy Wakeley drygt tio år tidigare, förstår man varför Phillips förpassade den till arkivet – det här är verkligen ingen höjdarlåt. Det tar sig visserligen rejält på sista versen när man höjer tempot, men då har det redan hunnit gå nästan två minuter.
I’ll Never Let You Go spelades in i september 1954 under samma session som gav I Dont Care If The Sun Don’t Shine, Good Rockin’ Tonight och Just Because.
4) I Love You Because
Låten innan var kanske inte så rolig, men det här är väl ändå en av Elvis mesigaste låtar någonsin.
Nåja, den tillhör ju onekligen rockhistorien då den spelades in under samma kväll som That’s Allright – mer än så är det dock inte.
5) Tryin’ To Get To You
Trying To Get To You spelades in i juli 1955. På den sessionen använde man sig av Johnny Bernero på trummor, men redan i februari samma år hade man tagit sig an samma låt fast bara på tre man. Resultatet ansågs inte helt lyckat och man gick tillbaka tre månader senare för ett nytt försök. (Tyvärr kom tejpen från februari-inspelningen bort i en städning på RCAs lager…). Det kanske var ett korrekt drag att göra så för nyinspelningen av Trying To Get To You är något av det tyngsta som Elvis spelade in på Sun.
Det tyckte även Sam Phillips och det spikades att Trying To Get To You skulle bli den sjätte singeln för Elvis på Sun.
Något kom dock emellan.
I november -55, tre månader efter inspelningen av Trying To Get To You, befann sig Elvis på nytt i Sun-studion för att spela in singelns b-sida – valet hade fallit på Billy Emersons låt When It Rains It Really Pours.
När alla var på plats och det gjorts några första försök fick Elvis plötsligt ett telefonsamtal – och efter det var det över. RCA hade accepterat det astronomiska budet, några dagar senare skulle ett kontrakt skrivas. Tiden vid Sun skulle snart vara historia, det behövdes inte längre någon b-sida.
En av rep-versionerna från Sunstudion av When It Rains It Really Pours släpptes 1983 på LPn A Legendary Performer vol 4.
Låten spelades ändå in på nytt ett och ett halvt år senare i RCAs regi, den versionen gavs dock inte ut på platta förrän 1965 på LPn Elvis For Everyone.
Originalet till Trying To Get To You spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk rythm’n bluesgrupp från femtiotalet med samma namn som under sin korta bana spelade in blott några få singlar.
The Eagles original skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som skippades i Elvis version.
Det akustiska kompet består här av piano och inte som brukligt akustisk gitarr. Många misstänker därför att det är Elvis som spelar pianot, men – även om det är ganska troligt att det är så kan man inte vara säker.
Scotty Moore har ett märkligt upplägg på sitt spel på det här spåret, helt olikt från allt annat från Sun-epoken. Han spelar nämligen knappt ett ackord under sången, bara en rad gitarrriff som låter lite oplanerade. På sticket som dyker upp två gånger spelar han faktiskt inget alls, det är som om gitarrmicken stängts av för att sen sättas på igen. När det sen blir gitarrsolo spelar han bara – en massa ackord…! Det låter onekligen både udda och originellt men om det var uttänkt eller bara ”blev så” är svårt att säga.
Bill Black i sin tur spelar betydligt mer konventionellt än på någon annan Sun-inspelning. Det är betydligt mera pop/rock-stuk på basgångarna än tidigare. Trying To Get To You känns som något av en brygga från den Sun-epok som snart var till ända och den nya karriären som väntade runt hörnet.
Johnny Berneros raka trumspel fullbordar den bilden.
Under comeback-specialen 1968 spelades en live-version av Trying To Get To You in som dock inte fick plats varken i den tv-sända showen eller på LPn. 1974 dök den dock upp på A Legendary Performer vol 1.
Trying To Get To You förekom flitigt på scen i Elvis repertoar på sjuttiotalet. På As Recorded Live In Memphis finns en riktigt bra version.
6) Blue Moon
Efter att i juli ha spelat in dels den första singeln That’s Allright Mama/Blue Moon Of Kentucky återvände Elvis och hans polare den sextonde augusti till Sun. Resultatet blev faktiskt en ganska läcker inspelning – dock inte vad Sam Phillips ansåg vara hitmaterial. Blue Moon har ändå sina klara musikaliska kvaliteter.
Elvis själv berättade att han vid inspelningen inte kunde texten och att det är därför han kör sin ordlösa falsettsång. Kompet är också väldigt udda med Scotty Moore som spåret igenom bara spelar några enkla, rytmiska strötoner samtidigt som han dämpar strängarna.
Blue Moon liknar inte nånting annat som spelades in på Sun. Naket, minimalistiskt och drömskt flyter musiken på ett nästan hypnotiskt sätt på i några minuter.
Jag gillar det.
7) Just Because
Just Because skrevs redan 1929 och spelades in samma år av Nelstone’s Hawaiians. Efter det kom den att bli inspelad av ett stort antal artister, den första versionen med en större akt kom 1933 med Shelton Brothers.
Personligen tycker jag att Just Because tillhör det allra bästa som spelades in på Sun, Elvis gör ett formidabelt framförande, Bill Black pumpar på helt frenetiskt och hans anslag Moores gitarrspel är låten igenom helt mästerligt. Det är onekligen märkligt att Just Because inte ansågs platsa på någon av singlarna. För mig så är den klart vassare än I Don’t Care If The Sun Don’t Shine, inspelad under samma session, låten som det till trots släpptes som singel parad med Good Rockin’ Tonight.
8) I Love You Because (version nummer två)
Behövde vi verkligen en variant på den här låten? Nja…
Det känns lite extra meningslöst då det fanns klart starkare material att tillgå. Den långsamma versionen på I’m Left, You’re Right, She’s Gone hade suttit betydligt bättre.
Det här är alltså den version som släpptes 1974 på A Legendary Performer vol 1. Väntade man tjugo år med att ge ut den kunde man nog ha väntat tjugo år till.
*
*
Jodå, visst är det här trots några små skönhetsfläckar en helt formidabel platta. Elvis fem Sun-singlar är precis vad alla säger att de är – hörnpelare i modern musikhistoria. Inte tu tal om den saken. Ingen som lyssnar på Sun Sessions kan väl undgå att slås av hur förbålt musikaliskt allting är. Det här är kanske inte det allra bästa Elvis gjorde under sin tjugotre år långa karriär – det är dock ett formidabelt bevis på den helt unika artist Elvis Presley var. Alltså – innan inspelningarna i juli 1954 hade karlen aldrig spelat med ett band eller uppträtt professionellt. Ändå går han rakt in och totalt äger hela spelplanen.
Nyckeln till att det blev så sanslöst bra som det nu blev är troligtvis just det – det fanns ingen karta för hur det ”skulle låta”. Inget facit. Allt var tillåtet, det var bara att tuta och köra vilket killarna också gjorde. Hillbilly, blues, country, rockabilly, jump blues, rythm’n blues och mer därtill slängdes in i en och samma gryta – till det slängde alla tre in sina egna personligheter och breda musikaliska färdigheter. Ingen stod heller bredvid och berättade att så där kan man inte göra, så där kan det inte låta. Resultatet kom att bli något unikt – något helt fantastiskt bra.
De fem spår Sam Phillips ratade men som RCA efter köpet av Elvis släppte på den första fullängdaren svajar visserligen, men även där finns det guldkorn. Just Because och Trying To Get To You tillhör det allra bästa som kom ut från inspelningarna 1954/55.
Att det blev så bra som det blev var dock långt ifrån bara Elvis förtjänst. Det var ju fler gubbar med i studion.
Till att börja med ska Scotty Moore ha en jätteeloge. John Fogerty, Gerorge Harrison, Keith Richards – listan över gitarrister som i unga tonår hört det här och sen slitit halva livet för att kopiera råheten och urkraften som Scotty visar upp här kan göras väldigt lång. Det är ingen överdrift att säga att utan Scotty Moore skulle mycket av rockmusiken på sextio- och sjuttiotalet låtit annorlunda.
Bill Black ska också ha all tänkbar cred. Svängigare basspel får man leta efter. Hans kraftfulla spel som fick anslaget att låta som ett percussion-instrument hade stor del i Sun-inspelningarnas mäktiga sound trots att de bara var tre bandet. När jag första gångerna hörde de tidiga trumlösa Sun-inspelningarna var jag övertygad om att det trots allt var någon i bakgrunden som spelade på ett primitivt trumset. Det hörde jag ju med egna öron. Men icke då – det var Bill Blacks slapteknik som lät som en virveltrumma…
Jag brukar säga att Elvis föddes till att bli stjärna – för är man döpt till Elvis Presley behöver man inget artistnamn. Saken är klar från start.
Att Gud sen såg till att han i sitt första band fick spela med Scotty Moore och Bill Black gör bilden bara än klarare.
Det var helt enkelt meningen att det skulle bli precis som det blev.
Notera även en detalj som tyvärr ofta är helt negligerad – Elvis enkla men otroligt fina rytmgitarrspel. Trots att han var helt oerfaren av att spela med andra musiker sitter kompspelet från start som gjutet.
Snacka om begåvning.
Och så finns det de som säger att Elvis Presley på femtiotalet bara var en i mängden, att branschen var i skriande behov av ett nytt namn. Det kunde ha blivit i stort sett vem som helst men nu ”råkade” det bli Elvis.
Jo hej du…
Slutbetyg: en solklar FEMMA!
Popularity: 5% [?]
Permalink
02.12.19
Posted in Min blogg
at 1:51 f m
Den andra januari 1974 gav RCA ut samlingen A Legendary Performer vol 1, bestående av en kombo av gamla hits, några intervjuer och en del tidigare outgivet material.
Nästan på dagen två år senare, åttonde januari 1976 – Elvis fyrtioettårsdag – släpptes A Legendary Performer vol 2. Konceptet var detsamma med en blandning av arkivmaterial och äldre hitlåtar.
Mer analys än så behövs inte så vi kastar oss raskt in de enskilda spåren.
A Legendary Performer vol. 2
Skivnummer CPL1-1349
Utgiven 8 januari 1976
1) Harbor Lights
De första inspelningarna som Elvis, Scotty Moore och Bill Black gjorde på Sun var långt ifrån den självklara triumfmarsch som man skulle kunna förledas att tro. Den första kvällen i studion fick grabbarna visserligen till That’s Allright men innan dess hade man gjort flera försök med tveksamma alster som I Love You Because och Harbor Lights – som är inledningsspåret på den här samlingen.
Nej – Harbor Lights är inget borttappat guldkorn. Framförandet låter tämligen planlöst – Elvis trallar på medan Scotty Moore förtvivlat försöker hitta något vettigt att spela. Det verkar som att ingen visste riktigt vad de skulle göra när det kom till Harbor Lights.
Man kom heller aldrig längre än till detta taffliga, trevande försök. Harbor Lights släpptes av förståeliga skäl på sin tid varken på singel eller LP utan lades in i nåt arkiv och glömdes sen mer eller mindre bort. Först 22 år senare dök Harbor Lights upp här på vol. 2 i A Legendary Performer-serien.
När man lyssnar på Harbor Lights är det onekligen fascinerande att den här killen ett och ett halvt år senare skulle erövra en halv värld med sin sång. Det känns i det här läget väldigt avlägset.
Som tur var hittade killarna bara nån timme senare via nån Lidnersk knäpp just vad de sökte när de i en fikapaus började lattja med That’s Allright. Och tur var väl det.
2) Intervju
Den här intervjun gjordes av en Jay Thompson efter ett uppträdande i Wichita Falls, Texas och handlar om, ja, just ingenting.
Det enda intressanta som nämns är väl att Elvis här trodde att han skulle få spela mot Burt Lancaster och Katherine Hepburn i filmen Rainmaker. Så blev det nu inte då Parker tyckte att den rollen inte var lämplig för hans adept.
För övrigt kan man inte låta bli att slås av Elvis väldigt nedtonade person. Han verkar närmast blyg.
3) I Want You, I Need You, I Love You
Alternativ tagning av uppföljaren till Heartbreak Hotel. Den här versionen skiljer sig knappt alls från den officiella utgåvan. Frånsett ett litet extra ”wailande” på det första ”with all my heaaaaart” är det i stort sett bara en omkastning av texten på titelraden de två sista gångerna till ”I need you, I want you, I love you” som skiljer åt.
En riktigt bra version med andra ord.
Originalet toppade USA-listan i maj 1956.
4) Blue Suede Shoes
Taget från Elvis comeback-special.
Innan A Legendary Performer vol 2 släppts hade utgivet material från NCB TV-Special som inte hade fått plats i showen inskränkt sig till Tiger Man på plattan Singer Presents Elvis Singing Flaming Star samt Love Me, Trying To Get To You och Are You Lonesome Tonight på A Legendary Performer vol 1.
Självklart var det hur häftigt som helst att på den här plattan få ytterligare två outgivna låtar från ”specialen”.
Idag, när i stort sett varje inspelad sekund från evenemanget har släppts i ett otal former, är euforin över att få höra Blue Suede Shoes från Burbank 27 juni 1968 självfallet inte på samma nivå som när man som brinnande Elvisfan precis köpt sitt ex av vol 2 och kom hem och slängde plattan på skivspelaren.
Ändå kan man inte låta bli att var gång man lyssnar dras med i den energifontän som hette Elvis Presley under de där magiska inspelningsdagarna.
Blue Suede Shoes släpptes på singel 1956 men blev inte den monsterhit man kanske kunde tro. Den tog sig faktiskt inte högre upp än till plats 24 på USA-listan, enbart beroende på att RCA av något dimmigt skäl släppte samtliga tolv låtar från första LPn på sex singlar – samtidigt. Blue Suede Shoes kom alltså mer eller mindre bort i bruset.
Jo – kompositören Carl Perkins hade ett halvår tidigare toppat USA-listan med sitt original och även det kan ha legat Elvis version i fatet.
5) Blue Christmas
Originalversionen på Elvis julklassiker som först dök upp på Elvis Christmas Album från 1957.
Blue Christmas släpptes som singel 1964 tillsammans med Wooden Heart.
6) Jailhouse Rock
Titelspåret till Elvis tredje film. Jailhouse Rock släpptes på singel i september 1957 – en singel som gick rakt upp i topp på listorna i åtskilliga länder världen över.
Jailhouse Rock kom på sjuttiotalet att bli ett frekvent inslag i Elvis liverepertoar.
7) Its Now Or Never
Ännu en klassiker, inspelad i april 1960 under samma session då LPn Elvis Is Back men ”bara” släppt som singel. Som sådan kom It’s Now Or Never att bli en av Presleys största framgångar någonsin. Drygt tio miljoner sålda ex och topplaceringar på hitlistor världen över.
*
Sida B
*
1) A Cane and a High Starched Collar
Här har vi ytterligare ett tidigare outgivet spår, den här gången en låt tagen från filmen Flaming Star.
Ett ensamt dragspel inleder, en akustisk gitarr ansluter innan Elvis ramlar in i denna småtrevliga lilla ”trudelutt” som i ärlighetens namn inte är mycket att skriva hem om. Jämför man med de flertaliga monumentala mästerverk som Elvis spelade in 1960/61 så är det här självfallet bara skräp. Men – filmmusik är ju alltid filmmusik…
Att höra Elvis i den första tagningen mer eller mindre bryta ihop över den ”corny” texten är förstås en extra poäng.
2) Presentations of Awards to Elvis
Det här är ett utdrag från en presskonferens i Honolulu som gjordes i samband med välgörenhetskonserten på Hawaii den 25 mars 1961.
Dåligt ljud och ett inte direkt exalterande ämne gör de här en och en halv minuterna tämligen umbärliga. Ja, det är kul att få veta att det här överhuvudtaget ägde rum, men mer än en gång behöver man inte lyssna på det.
3) Blue Hawaii
Titellåten från Elvis åttonde film. Den här versionen, beskriven som ”live” på inneromslaget, är inspelad utan publik efter konserten 14 juni 1973 i Hawaii för TV-showen Aloha From Hawaii Via Satellite. Ytterst tveksamt om man kan kalla det för en liveinspelning.
Idén att spela in ytterligare fem låtar i en tom arena direkt efter en konsert som visats i direktsändning till utvalda delar av jordklotet känns rätt tveksam – men det var just vad man gjorde. Hur motiverad var Elvis och hans gäng efter den urladdningen? Inte mycket, och det hörs.
Jag tycker heller inte att Blue Hawaii var rätt val för den här skivan av de fem sånger som spelades in den kvällen. Rösten bär inte riktigt och Presley verkar, av lätt förståeliga skäl, lite trött och oengagerad. Mitt val från de publiklösa inspelningarna skulle ha varit Early Mornin’ Rain som närmast vinner på att framförandet är väldigt laidback, närmast avvaktande.
Men visst, Blue Hawaii är en fin låt och det är ett okay framförande som vi bjuds på.
4) Such A Night
Precis som It’s Now Or Never spelades Such A Night in i april 1960. I motsats till It’s Now Or Never, som ”bara” släpptes som singel, slängdes Such A Night in på LPn Elvis Is Back. Singelstatus fick Such A Night först fyra år senare. Lite synd – för runt 1964 var Elvis popularitet inne i en vågdal och Such A Night blev en mindre flop med en peak på position 16 i USA. Hade den släppts som singel 1960 hade den troligtvis toppat åtskilliga listor och blivit en av Presleys riktiga klassiker.
Innan låten kommer igång får vi två ”false starts” som båda avbryts efter bara några sekunder. Elvis sätter efter det den slutliga versionen på det tredje försöket. De två misslyckade tagningarna tillför tyvärr inte värst mycket. Kul första gången man lyssnar på skivan, efter det känns det ganska tjatigt.
5) Baby What You Want Me to Do
Ytterligare ett tidigare outgivet spår från -68 års TV-Special.
Det här låter som precis vad det är – ett litet ”jam” gamla polare emellan. Jag tycker ändå att den här versionen av Jimmy Reeds Baby What You Want Me To Do är klart vassare än den officiella som dök upp i TV-Specialen. Ett riktigt läckert elgitarrspel från Elvis själv ger låten ytterligare en dimension.
6) How Great Thou Art
How Great Thou Art är titellåten från 1967 års religiösa LP.
1969 släpptes den på singel parad med His Hand In Mine.
På sjuttiotalet dök How Great Thou Art ofta upp i Elvis live-akt. Med tiden blev den en av konserternas verkliga toppnummer.
Det här är dock originalversionen inspelad i studio.
7) If I Can Dream
Som de flesta vet avslutades 1968 års TV-special med den fina If I Can Dream. Släppt som singel femte november 1968, som en aperitif till specialen som sändes tredje december, peakade If I Can Dream i USA på en tolfte plats.
If I Can Dream blev en storslagen och bombastisk final på Elvis comeback-special, värdig en kungs återkomst – dessutom blev det en stilig avslutning på den här skivan.
*
*
*
Jag minns att en recensent i en kvällstidning skrev att A Legendary Performer vol 2 var en platta för både mini- och maxifansen. Tja, kanske det – men den som redan hade allt utgivet med Elvis behövde kanske inte ännu en skiva med It’s Now Or Never och Jailhouse Rock på. Och – den som var nyfiken på Elvis kanske inte över en natt blev ett hardcorefan efter att ha hört Harbor Light och A Cane And A Highstarched Collar…Lite av varje alltså, men kanske det blev så att ingen blev helt nöjd.
Men – självfallet är det här en helt okej platta att lyssna på. Det utförliga häftet som följer med, i stort sett unikt att RCA under Elvis levnad kostade på sig något sådant, höjer effektivt helhetsbilden.
Slutbetyg: en fyra!!!
Popularity: 5% [?]
Permalink
01.29.19
Posted in Min blogg
at 1:22 f m
Artisten Elvis Presley kom inte ens i närheten av en inspelningsstudio under hela 1974, något som av förklarliga skäl inte sågs med värst blida ögon och öron hos RCA, då deras adept faktiskt hade ett kontrakt som stipulerade ett visst antal plattor per år. Utöver Good Times prånglade man ut liveplattan från Memphis, samlingen A Legendary Performer vol 1 och snackskivan Having Fun With Elvis On Stage. Efter att att i januari 1975 ha gett ut Promised Land var ladorna tömda, det var nu upp till mr Presley att leva upp till sina åtaganden.
I mars 1975 gick så äntligen Elvis och hans gubbar in i RCAs studio i Hollywood för att spela in plattan Today. Tre dar höll man på, sen var det klart. Slutresultatet blev en av de starkare sjuttiotalsplattorna. Generellt sätt är den musikaliska nivån genomgående hög. Sida två är riktigt bra, faktiskt en av de bästa under hela Elvis karriär.
*
SIDA 1
*
1) T-R-O-U-B-L-E
Today får en rivstart med en snabb rockare, skriven av kompositören Jerry Cestnut, samme gubbe som bidrog med It’s Midnight på plattan Promised Land. Tungvrickaren T-R-O-U-B-L-E visar med eftertryck att Elvis även 1975 hade få övermän i genren rock’n roll.
T-R-O-U-B-L-E släpptes som singel i USA men den klev märkligt nog inte högre upp än till plats 35 på Billboardlistan.
2) And I Love You So
And I Love You So, skriven av Don McClean, hade varit en hit två år tidigare i USA med Perry Como.
För många är det här spåret säkert känslosamt och vackert, personligen kan jag tycka att det är aningens för släpigt, lite för blodfattigt för att hålla i längden. Arrangemanget är dessutom lite ”over the top”. Den som, felaktigt vill jag betona, påstår att Elvis i mitten av sjuttiotalet övergivit rocken för att, ackompanjerad av smäktande stråkar och körer, sjunga ballader fick nog vatten på sin kvarn här.
Elvis använde sig dock frekvent av And I Love You So från 1975 och framåt med i sin liverepertoar – något som tyder på att den låg honom nära hjärtat. Så – vem är jag att döma? Många av ni som läser det här tycker säkert också att det är en riktigt fin låt – och det har ni all rätt i världen att göra.
3) Susan When She Tried
Under åren har jag haft en del diskussioner i min butik huruvida Elvis någon gång spelade in låtar som kan klassas som ”country”. Min gode vän Lasse L, en av Sveriges tyngsta samlare i genren, hävdar bestämt att det inte finns mer än två fall där en sån etikett skulle kunna vara adekvat. Susan When She Tried fanns inte med på den lilla listan – men frågar ni mig så är det här en tvättäkta countrylåt.
Vara som det vill med det, det här var en hit inspelad året innan av gruppen Statler Brothers. Susan When She Tried är i den här versionen läckert spelad och framförd av Elvis och hans gubbar.
Helt klart ett av trumfkorten på Today.
4) Woman Without Love
För mig känns Woman Without Love som en tämligen meningslös låt för Elvis att spela in.
Allt är helt oklanderligt framfört men det är helt enkelt för tråkigt. Något roligare borde väl ändå ha kunnat skakats fram?
Woman Without Love är faktiskt kommer faktiskt även den från Jerry Chestnuts penna, alltså samma gubbe som stod bakom inledningsspåret.
5) Shake A Hand
Nja…inte dåligt, det är bara det att 50-talets bluesiga versioner av Shake A Hand av Faye Adams, Little Richard, Lavern Baker och Jackie Wilson gör det här till något som inte känns helt omistligt. Mot slutet blir det rent ut sagt tjatigt med alla omtagningar av refrängen.
Återigen – fanns det verkligen inga andra låtar att spela in?
*
SIDA 2
*
1) Pieces Of My Life
Pieces Of My Life är utan tvivel en av de mer gripande låtar Elvis spelade in. För – finns det nån som tvivlar på att det var sig själv och den trasiga relationen med Priscilla som Elvis hade i tankarna under inspelningen av Pieces of My Life?
Allt är väldigt väl framfört och Elvis kryddar med en stor dos av sig själv i det han gör. Låt mig säga det så här – han låter väldigt trovärdig.
Charlie Rich hade haft med Pieces Of My Life på plattan Silver Fox, släppt några månader innan inspelningarna till Today, och det är nog där som Elvis snappat upp den.
Pieces Of My Life, ett av plattans starkaste bidrag, hamnade som b-sida på Bringin’ It Back.
2) Fairytale
Fairytale var det första som spelades in under de här tre dagarnas session – och det satte kanske sina spår. Antingen var Elvis inte riktigt uppsjungen eller så hade man valt fel tonart – han låter rejält ansträngd flera gånger under låtens gång.
Allt det vägs ändå med råge upp av att han, även här, trycker in ett stort mått av sig själv i sitt framförande. Slutresultatet blir också det ett av plattans starkare spår.
Fairytale hade varit en stor hit för Pointer Sisters året innan.
3) I Can Help
Det här framförandet överträffar lätt Billy Swans original.
Som Elvis-fan kan det kännas lite deppigt att Swan fick en världshit med I Can Help medan Elvis, trots att han formligen pulvriserar föregångarens version, inte får till mer än ett halvanonymt albumspår som få människor utanför Elvis-kretsar ens vet existerar. Men – det är det öde man får räkna med när man spelar in en cover på en låt som kort innan varit en stor hit.
I Can Help blir ändå i Elvis händer ett riktigt trumfkort.
4) Bringin’ It Back
Bringin’It Back är ytterligare ett spår med en text som är som tagen från Elvis eget liv.
RCA släppte Bringin It Back som singel något som jag ändå känner mig tveksam till. Även om det är ett av skivans absolut bästa spår var det väl långt ifrån ett gjutet hitmaterial.
En peak i USA på plats sextiofem var nog vad man kunde vänta sig.
5) Green Green Grass Of Home
Åtta år tidigare hade Tom Jones haft en monsterhit med den här låten.
Självfallet är en jämförelse med Jones original ofrånkomlig. Jag har aldrig haft nåt alls till övers för Jones stundtals pinsamt överdrivna utspel, på Green Green Grass låter han dock kompositionen leva sitt eget liv och får därmed till en av sin karriärs främsta låtar. Lyckas Elvis då upprepa Toms bedrift eller kanske till och med överträffa den?
Tja, det finns det nog delade meningar om det, personligen föredrar jag alla dar i veckan Elvis version som känns mer äkta. Kanske är jag färgad av att jag hört den så mycket, jag står ändå för den åsikten.
Green Green Grass Of Home släpptes som singel i England och med Thinking About You från Promised Land som b-sida där den nådde plats 29.
Sida två är som jag skrev i inledningen en av de allra starkaste lp-sidor Elvis gjorde under sin karriär.
*
*
När jag 1975 köpte den här skivan tyckte jag att den var ett lyft jämfört med vad som getts ut åren innan – det tycker jag nog än idag. Bortser jag från gospelskivan He Touched Me så är det här kanske den starkaste plattan sen Elvis Country.
Promised Land är väl i stort sett lika bra, men där tycker jag att de överdrivna arrangemangen helt i onödan drar ner helhetsintrycket. Den biten är betydligt bättre på Today.
Produktionen är också helt lysande, Today har skivan igenom en smått fantastisk ljudbild och dynamik. Det är ytterst få plattor som Elvis gav ut som hade ett så fullödigt ljud som Today.
Det jag kan ifrågasätta är mest materialet och den lite nonchalanta inställningen. Det känns lite som en dikeskörning att när övriga pusselbitar fanns på plats – studio, producent, musiker, körsångare och den moderna musikhistoriens främsta sångare – så visste man, när alla väl var på plats knappt vad man skulle spela in. Som vanligt med andra ord.
Och när man väl valt i studion valt ut något ville Elvis den här gången knappt göra något åt det. Flera av skivans låtar gjordes det max tre tagningar på – sen fick det räcka. I Can Help och Woman Without Love körde man bara igenom en gång.
Snabbt skulle det gå. Pink Floyd, Queen, Bowie, ABBA, Bee Gees, Eagles osv hade jobbat i månader innan de gav ut en platta 1975.
Inte Elvis Presley inte.
Jag säger bara det – tänk hur överjävligt bra det här hade kunnat bli om man hade lagt ner typ tio dar på inspelningarna, om man på förhand prövat fram bra riktigt material, repat in låtarna, spelat in runt tjugofem spår och sen valt ut de tio starkaste låtarna för själva plattan!
Vilket mästerverk hade det inte blivit!?
Ett annat frågetecken är faktiskt Elvis röst.
På Stax-inspelningarna i december -73 var han i något av sitt livs form. Femton månader senare är hans röst fortfarande lysande, men inte riktigt lika vass som den varit kort innan. En viss trötthet och en liten oförmåga till att ta de högsta tonerna kan skönjas. Det kompenserar han dock med en inlevelse och närvaro som här är större än vad den brukar vara.
Något som är värt att poängtera är att Duke Bardwell spelade bas på inspelningarna, men – hans medverkan raderades i efterhand ut. I stället lät man Norbert Putnam, som bland annat spelat på Stax-inspelningarna, och Mike Leech gå in och lägga på ny bas enmånad senare.
Enda låten där Bardwell finns med är singeln T-R-O-U-B-L-E då RCA var så snabba med att ge ut den att man där inte hann med att lägga om nån bas.
På FTD-utgåvan finns de ursprungliga versionerna med – och jag kan förstå en viss kritik. Bardwell spelar korrekt men ganska trist. Norbert Putnams insats på Staxinspelningarna var briljant och gjorde mycket för att höja helheten flera snäpp.
Nu skiljer sig de två versionerna inte åt värst dramatiskt, men – Norbert Putnam var en tyngre basist, och det var det som Elvis ville ha.
Tänk ändå – vilken förnedring det blev för den gode Duke vars tid med Elvis var långt ifrån den triumfmarsch han nog på förhand hade trott att det skulle bli. På liveskivan från -74 blir han förnedrad av Elvis på scenen med frasen ”I’m not really talking to you Duke, I’m just killing time so I can drink water”, och ett år senare blev hans insats på Today sånär som på en låt utraderad. Det var också det sista som hände. En månad senare var Jerry Scheff tillbaka i bandet.
En annan sak som verkligen är värd att notera är att det här är den sista gången som Elvis Presley spelade in i en skivstudio. Året därpå spelade man in på Graceland, de så kallade ”Jungle Room Sessions”, men det var ju hemma hos Elvis och inte i nån studio…!
Slutbetyg: En Fyra
Popularity: 6% [?]
Permalink
01.25.19
Posted in Min blogg
at 1:48 f m
Så var det dags då för en ny övandring.
De kommer tätt men ska jag bli klar med alla femtio öar som ska avprickas så gäller det att ligga i.
Den här gången hade turen kommit till Lovön.
Lovön?
Just precis – Lovön, ön där Drottningholms Slott ligger. Lovön kan tyckas vara liten men är faktiskt i storleksordningen Sveriges fyrtiofemte största ö. Lite mindre än Lidingö men aningens större än Holmön utanför Umeå.
Så – jo, den skulle avverkas den med.
En övernattning skulle det bli också – det ingår ju i reglerna.
Nu blev det inget sovande på själva Lovön – så här års finns det nämligen inga möjligheter till det. Enligt de stadgar jag själv har satt upp fick det istället bli det närmast liggande alternativet, Mälarö Hotell på Ekerö beläget typ tre kilometer från Tappströmsbron mellan Ekerö och Lovön.
Kvällen innan promenaden fick jag skjuts av min kompis Ekeröbon Mattias Barder till Väringgårdens Kök och Bar, där jag åt en sen middag. Pasta och en (1) mellanöl.
Trots en riktigt kall kväll beslöt jag mig för att efter maten gå från restaurangen de tre kilometrarna till Mälarö Hotell.
Ingen match att tänkte jag, jag slår bara in adressen i mobilens gps.
Och vad händer då? Jo, halvvägs mot hotellet, alldeles efter att ha lämnat ett villaområde och kommit in på ett motionsspår, tar självfallet batteriet i min mobil slut.
Jaha – där stod jag halv tio på kvällen i tio minusgrader i en skogsbacke utan gps, utan adress till hotellet som var inskriven i mobilen, utan koden till ytterdörren som jag fått som sms och utan telefon för att ringa hotellet för att fråga hur jag skulle göra nu.
Alltså – hur kan man från ingenstans helt utan förvarning ramla in i en en dramatik av det slaget?
Suck.
Som tur var hade jag hyfsat memorerat ungefär var hotellet skulle ligga, jag förstod att det var någonstans rakt fram till en huvudväg och sen lite upp till vänster.
När jag tittade framåt såg jag att det på andra sidan en stor åker, en kilometer bort kanske, var bilar som åkte fram och tillbaka. Där borde det vara.
Väl framme vid vägen tog jag av till vänster, och se där efter typ femtio meter – precis där låg ju Mälarö Hotell.
Koden till dörren hade jag listigt nog lyckats lägga på minnet så det var bara att trava in.
Skönt…
Själva vandringen dan därpå innehöll inte alls lika mycket dramatik. Jag tog mig via Tappströmsbron över till själva Lovön.
Tornet i bakgrunden är Sätra vattentorn.
Efter bron tog jag av till höger och gick över en snöklädd åker.
Efter nån minut fick jag syn på Ekerös slalombacke med sina snökanoner. Det såg riktigt mäktigt ut, som något taget från Sagan Om Ringen…
Lite krångligt blev det dock när jag nån kilometer bort skulle ta mig ner till öns allra sydligaste punkt. Den platsen var belägen längst ner på en brant bergssluttning – det fanns inte tillstymmelse till stig dit och där berget slutade var det bara vatten.
Men – här ska det inte fuskas. Jag hasade mig alltså nerför berget tills jag enligt mobilens gps befann mig på Lovöns sydligaste punkt. Som tur var stack det ut en liten strandremsa, runt en meter bred, så det var möjligt att ställa sig just där.
Därifrån var det bara att klättra tillbaka upp för att sen starta marschen mot den nordligaste punkten.
På andra sidan berget kom jag till en biltunnel, men som tur är går det en cykel- och gångväg vid sidan om.
Därefter började på allvar den visserligen svinkalla men väldigt fina promenaden norrut i det trollskt vackra vinterlandskapet.
Det finns inte mycket att rapportera om då det hände nästan ingenting. Gårdar med hästhagar avlöstes av andra gårdar med hästhagar, snön låg fem centimeter tjock över det mesta, det var vindstilla och jag såg knappt en människa under hela vägen.
Om det nu var något så var det väldigt fridfullt och vackert – hela vägen.
Sista tre kilometrarna blev det helt tomt på hus. Ingenting fanns förutom skog på båda sidor. Jag visste från kartan att norra udden heter Lambarudd, men jag tänkte att det bara var ett namn på platsen och inget mer. Döm då om min förvåning när jag, då det bara var cirka femhundra meter kvar till nordspetsen, vid själva Lambarudd fick se en mindre by med runt femton byggnader…! Jag hade aldrig hört talas om Lambarudd innan vandringen startade – och nu stod jag där mitt i denna ”Bullerby” som gav intrycket av ett eget litet samhälle. Folk gick fram och tillbaka på väg mot nånting och barn lekte utomhus trots kylan. Lambarudd var faktiskt det mest levande stället under hela promenaden över Lovön – och jag hade aldrig hört talas om det innan.
Någonstans halvvägs fram laddade tyvärr min iPad ur sig – så från Lambarudd och själva udden allra längst ut har jag tyvärr bara några bilder jag i all hast tog med mobilen…
Tre timmar tog det, sen var ö fyrtiofem i storleksordningen avverkad. Gotland och Öland var såklart aningens mer tidskrävande, men vad då – det var en mycket fin och ytterst berikande upplevelse det här också.
Lambarudd – dit måste jag ta mig igen…!
Popularity: 4% [?]
Permalink
01.18.19
Posted in Boken, Min blogg
at 12:48 e m
December 1996
Så kom då den första julen med Mickes Serier,CD & Vinyl.
Efter fem veckors öppethållande, från måndag till söndag, belönade jag mig själv med att på julafton unna mig några timmars ledigt. Att butiken skulle vara öppen även den dan såg jag som helt självklart, det var bortom all diskussion, men efter några timmar med en helt godkänd dagskassa i ryggen fick det vara bra så. Runt klockan två bommade vi – till min dåvarande flickvän Stefkas påtagliga glädje.
Raskt därpå tog vi oss med tunnelbanan till centralen för att därifrån ta tåget hem till mina föräldrar, som då bodde i Enköping. Där mötte oss en ytterst lugn och stillsam julafton.
Dan därpå tog vi elva tåget tillbaka mot Stockholm. Min plan var ha öppet från ett och ett par timmar framöver.
Men – allteftersom vi närmade oss Centralen blev jag mer och mer tveksam. Funderingar på hur det skulle bli att ha öppet en dag som juldagen började krypa på mig. Mickes var vid det laget bara lite drygt en månad gammal och knappt nån av det fåtal människor som vid den tiden kände till butikens existens kunde ens drömma om att det kunde vara öppet även på juldan. (Idag är det självklart – men det är idag det).
Några julmätta flanörer på Långholmsgatan skulle det nog gå att lura in som skulle tycka att det var fantastiskt med en butik som har öppet tjugofemte december. En skiva eller två skulle nog också bli såld, kanske tre också – men värst många fler skulle det nog inte bli. Frågan var om det verkligen skulle var värt det…
Från tågets fönster målades det upp en fantastisk vinterdag med strålande sol och en hel del snö. I Enköping hade jag uppskattat temperaturen till runt fem grader minus.
På perrongen, efter att vi kommit fram till Centralen, tänkte jag igenom det hela i typ tio sekunder, sen fattade jag ett beslut – istället för att åka till Hornstull och dra in typ åttahundra spänn skulle vi den eftermiddan åka ut till Djurgården och gå på Skansen. Och så fick det bli.
Vi fick som en bonus en skön promenad genom Gamla Stan mot färjan och en bländande vacker överfart mot Djurgården.
Det är inte ofta jag är på Skansen, men var gång tänker jag att jag borde åka dit oftare än jag gör. Skansen är verkligen något unikt, vinterskruden gav den dagen en ny dimension till omgivningarna. Som vanligt var allt öppet, juldan till trots, så vi kunde nyfiket gå runt över hela området, både bland de gamla allmogehusen och hos djuren. Ett starkt minne är de ivriga små illrarna som hoppade ur en vak, rullade sig i snön under typ tjugo sekunder och sen hoppade tillbaka ner i vattnet. Om och om igen. Oförtröttligt.
Nej, nån Trollhätte-glass blev det inte den dan men väl två koppar varm choklad på ett av Skansens många fik.
Det satt väldigt bra.
När vi lätt stelfrusna kom tillbaka hem till Kristineberg framåt fem på eftermiddan klädde vi direkt av oss…för att sen gå in i badrummet och ta en lång varm dusch. Efter en hel dag utomhus i minusgrader var det inte bara vad vi behövde – det var närmast ett måste.
Upptinade och efter ombyte till mjukiskläder lagade vi sen till några varma mackor och satte på en kanna te. Efter att ha ätit och druckit och tittat på en film klättrade vi upp i min dubbelsäng. Där låg vi och kramades den sista timmen av kvällen innan vi fullt nöjda med allt i tillvaron somnade in runt midnatt.
Jaha.
Men det här kan man väl tycka inte var värst mycket att skriva hem om. Så här ser väl ändå en ledig dag ut för de flesta här i tillvaron.
Det var väl inget märkvärdigt alls kan man kanske tänka – men se det var det faktiskt!
Dagen jag just beskrivit, juldagen 1996, är nämligen den senaste dagen då jag var hemma i Stockholm men ändå hållit mig borta från butiken en hel dag – alltså inte ens stuckit in min fot för att kolla hur allting går. Det har faktiskt inte hänt sen dess.
Och så finns det folk som har fräckheten att berätta för mig att jag är arbetsnarkoman…
Ledig har jag såklart varit sen dess, men vid de tillfällena har jag alltid åkt bort.
Vara som det vill med det – dan efteråt, annandag jul, var tåget tillbaka på banan igen. Vid tolv slogs dörrarna på Mickes upp igen, röd dag eller inte – klart att businessen skulle rulla på.
Och det har den fortsatt att göra. Lite drygt ett år senare, nyårsdagen 1998, var jag i Tyskland och kunde retligt nog inte hitta nån som hade lust att hoppa in – så den dan var det också bommat.
De två dagarna är, tro det eller ej, de enda dagar då det varit helt stängt sen jag drog ner täckpappren för fönstren och invigde kalaset för drygt tjugotvå år sen.
Devisen som jag myntade för några decennier sen lyder ju också: ”varför ha stängt när man kan ha öppet?”.
Varför det är så är förstås en helt annan historia…
Popularity: 3% [?]
Permalink
01.14.19
Posted in Min blogg
at 1:33 f m
Den här texten lade jag ut på min facebooksida i höstas.
I lätt redigerad form och med lite fotografier lägger jag nu upp den här på min blogg.
Det som hände i den här lilla berättelsen inträffade i augusti 2018.
Klickar ni på fotografierna så kommer de upp i fullskärmsformat.
Att vandra på öar i Sverige – är det så kul det?
Tja, kul och kul – det är mest bara en knäpp idé jag fått. Projektet jag sparkade igång för nåt år sen går alltså ut på följande: att till fots korsa Sveriges femtio största öar från deras nordligaste punkt till den sydligaste eller från väst till öst, det ska vara den sträcka som är längst som ska avverkas.
Listan på öarna börjar med vår Gotland, den största, och slutar med Sollerön i sjön Siljan som har plats femtio i storleksordning.
Alla femtio öar ska alltså korsas. Minst en övernattning på varje ö i samband med vandringen måste också genomföras för att det ska räknas. Jag hoppas kunna bli klar med alla femtio innan jag fyller sjuttio, ingen större stress alltså…
Låter det tossigt? Nja, det är ju faktiskt rätt kul – det är ett utmärkt sätt för att ta mig till platser jag annars aldrig skulle satt min fot på. Visst kan det ibland bli småtrista upplevelser som regnskurar, skavsår, undermåliga vandrarhem och ibland till och med lite enformiga landskap, men det positiva överväger alltid.
En parallell, kanske lätt långsökt, är att på måfå i en reaback på en loppis köpa tjugo lp-skivor med artister man aldrig hört talas om för att sen under en vecka fokuserat lyssna igenom alltihopa.
Det lär bli några stolpskott att traggla sig igenom men man kommer garanterat även att hitta skivor som får en att tänka ”wow, det här har jag missat!”.
Ungefär så känner jag nästan alltid när jag kommer till en ö som jag åkt till av den enda enkla anledningen att den är med på listan över Sveriges femtio största öar. ”Vilken tur att ödet släpade hit mig!” har jag tänkt både en och två gånger.
Nu i helgen stod Holmön, belägen en mil utanför Umeå, på tur för en erövring. Det är ingen av Sveriges större öar, en dags vandring räcker gott och väl för att korsa Holmön, sträckan från syd till norr är bara två mil. Kort innan avfärd ringde jag och bokade ett boende på något som heter Kaplangården.
I lördags förmiddag åkte jag iväg. Avfärden skedde från Bromma, en timme senare blev jag upphämtad på Umeå Flygplats av min gode vän Umeåbon Staffan Westfal som jag kontaktat dan innan. Staffan hade erbjudit mig skjuts till färjeläget mot Holmön vilket jag tacksamt tog emot. (Alternativet hade varit en och en halv mil med taxi – det går inga bussar till färjan på lördagar…!)
Då vi hade ett par timmar över innan färjan skulle gå bad jag Staffan att köra till Öbackavägen 24b. Som barn bodde jag nämligen med mina föräldrar på den gatan i Umeå, från hösten 1960 till sommaren 1962. När jag nu ändå var i stan för första gången sen flyttlasset rullade iväg ville jag absolut göra ett återbesök.
Staffan körde till Öbackavägen och parkerade på andra sidan gatan, jag klev ur bilen och efter hisnande 56 år stod jag återigen utanför det som en gång var mitt hem.
Tyvärr blev upplevelsen en rejäl besvikelse då knappt nånting såg ut som det gjorde då. Alla fina gamla trähus från förra sekelskiftet som på den tiden hade omgett vårt hus var rivna och ersatta av nya moderna byggnader.
En snorkig tjej som stod i porten och visade upp ett totalt ointresserad för min berättelse om att jag som barn bott i hennes port gjorde inte saken värst roligare.
Nåja – det var bara att rycka på axlarna, inse att tiden haft sin gång och åka vidare.
Ett besök på Burmans, Umeås legendariska skivaffär, och varsin pizza-slice hann vi med innan det bar av till färjeläget beläget 15 kilometer från centrum.
Väl framme avtackade jag Staffan och klev sen ombord på den gulmålade färjan – modell ungefär den som åker i Vaxholm.
Färden över till Holmön började förrädiskt lugnt. När vi efter fem minuter kom ut på öppet vatten och möttes av meterhöga vågor blev det desto svajigare.
Båten började kränga så pass att jag ett tag undrade jag om det kanske fanns risk att vi skulle sjunka. Efteråt fick jag av öbor veta att färjans konstruktion gör att den är så gott som osänkbar även om den av sina passagerare kan upplevas ungefär lika stabil som en badboll – men det visste ju inte jag.
Hyfsat välbehållna kom vi ändå fram till den lilla hamnen på Holmön helt enligt tidtabell.
Självfallet hade jag inte på förhand tagit reda på exakt var på Holmön som Kaplangården låg. Jag kände trots det på mig att den biten nog skulle ordna sig. Nån kilometer söder om hamnen skulle stället ligga, så mycket visste jag, så jag började knalla bort från färjeläget på den enda väg som ledde därifrån.
Runt tvåhundra meter från färjan, vid öns mataffär, kom dock till min förvåning en yngre kvinna med ett vänligt leende på läpparna emot mig. Hon presenterade sig som Clarissa och undrade försynt om det händelsevis var jag som skulle bo på Kaplangården.
Just det. Clarissa – tjejen jag pratade med på telefon när jag bokade stället.
”Japp, det stämmer. Det är jag.”
”Hoppa in i min jeep så kör jag dig dit!”
Sådär, precis som jag förutspått så var det problemet snabbt löst.
I jeepen kunde jag inte låta bli att fråga Clarissa varför hon gått fram till just mig av alla som klev av färjan. Var det jag som såg mest vilsen ut?
”Nja, alla andra kom i sällskap. Du var den ende som gick ensam”.
Det vete fan, tänkte jag. Hon tog det nog på att jag verkade vara en riktig 08-jävel…
Så fort vi kom fram till Kaplansgården såg jag att det var ett sjysst ställe, något av en mini-herrgård. Byggnaden, en gammal sexrums villa, var i ett plan men med väl tilltagna utrymmen och ett stort kök. Dessutom påtagligt rent och fräscht.
Första kvällen slutade i lugnets tecken med en middag på Novas Inn, öns enda restaurang alldeles vid hamnen, och en fin kvällspromenad på nån timme längs havet med en fin sensommar-solnedgång som kuliss.
På tillbakavägen gick jag in igen på Novas Inn och tog en öl. En, bara en. Landsdelen till ära fick det bli en Norrlands Guld.
Efter det blev det en promenad tillbaka till Kaplangården och därpå en natts sömn som uppladdning för den kommande dagen.
Redan på telefon veckan innan hade jag frågat Clarissa om det fanns möjlighet att få skjuts till ner till Holmöns sydspets, och det fanns det. Hon erbjöd sig att göra det själv. Taxi finns inte på Holmön men den här servicen gjorde hon då och då. Jag var långt ifrån den första att fråga om den saken.
Klockan tio på morgonen kom Clarissa som uppgjort med sin jeep.
Jag hoppade in och direkt därpå styrde hon söderut – på den påvert underhållna vägen.
Alltså – på Holmön finns det i stort sett bara en huvudväg och den går genom hela ön. För att komma till bostadshusen finns det ett antal små avtagsvägar, de flesta är bara några hundra meter långa.
Snabbt förstod jag också att större delen av Holmön är inget annat än ren vildmark. Efter bara tre minuter hade vi lämnat själva byn och därifrån fram till södra udden såg jag inte ett enda boningshus längs den smala vägen. Det bjöds istället på en synnerligen tät, vildvuxen skog – här och där avlöst av små, svarta tjärnar. I en av tjärnarna kunde man se två svanar.
”Titta vilka märkliga moln!”. Clarissa avbröt mitt betraktande av terrängen. Hon pekade på himlen rakt framför oss.
Och visst såg molnen udda ut – ovanligt höga och lätt cylinderformade. (Senare gjorde jag en googling och fick reda på att den molnformationen kallas för Cumulomnibus.)
Jodå, de var väldigt vackra…
Alldles vid udden fanns en vändplan och där stannade vi. Entusiastiskt studsade jag ut ur jeepen. Skogen hade upphört och ett pampigt panorama öppnade sig mot grannöarna Grossgrunden och Holmögadd. Nu fyllde inspirationen hela mitt väsen – här skulle det vandras!
Ganska precis när fötterna nådde marken hajade jag dock till. Vad var det – en blixt…? Ett högt muller två sekunder senare talade sitt tydliga språk – en åskknall.
Okej – de ack så tjusiga molnformationerna fick nu med sitt mullrande sin konkreta förklaring. Det var ett par präktiga åskmoln vi sett…
Jag tackade hjärtligt för skjutsen och efter det stack Clarissa iväg. Just som baklyktorna försvann runt kröken så träffade de första regndropparna min kind. De följdes snabbt av fler.
Oj då…
Men stopp där! Väderleksrapporten hade sagt att det skulle bli uppehåll hela dan. Nåt regn ställer jag inte upp på, tänkte jag.
Lätt modstulen tog jag mig de femtio metrarna ner till den lilla stenbryggan, öns sydligaste punkt, medans det började åska rejält. Knallarna kom alldeles efter blixtarna och epicentrum var nog bara några hundra meter bort. Mäktigt men onekligen också lite läskigt.
Efter att ha gått allra längst ut på stenbryggan, trots att en skylt markerade ”rasrisk”, vände jag om och började min vandring norrut i det tilltagande duggandet.
I början var regnet uthärdligt, men det blev snabbt intensivare, det tog inte lång tid innan det hade trängt igenom min tunna sportjacka. Inom kort var varenda klädesplagg jag hade på mig dyblött.
Och regnet bara tilltog.
Visst, naturen behöver rejäla vattenmängder, inte minst efter sommaren 2018 – men var det här nödvändigt just nu…?
Åskan fortsatte men som tur var verkade den nu befinna sig längre bort än vad den hade varit vid udden.
Regnet upphörde dock inte. Efter en timme såg jag mig piskad att byta till reservkläderna i ryggsäcken.
Så lätt skulle det nu inte gå…
När jag öppnade ryggan upptäckte jag att kläderna som låg i den var nästan lika blöta som de jag hade på mig. Min på Claes Ohlson nyinköpta ryggsäck var tydligen inte regntät…!
Tja, tänkte jag, kunde jag inte bli blötare än jag redan var så var det väl bara att fortsätta att mala på norrut. Sett från den ljusa sidan fick jag onekligen rikligt med frisk syremättad luft på min färd och skogens vanliga aromer blandades upp med den behagliga doften av regnvåt asfalt.
Det trista i kråksången var att jag från början skissat på en längre väg längs öns utsida, något som jag skippade när det nu var som det var – så jäkla kul var det inte att traska där på vägen med dyngsura kläder. Riktigt synd för det hade nog kunnat bli en magnifik upplevelse, nu fick jag nöja mig med landsvägen och den lummiga, fina skogen som inramning.
Malde på gjorde jag alltså, och kilometrarna åts upp en efter en. Efter tre dyblöta timmar var jag tillbaka vid Kaplangården. Grinigt nog upphörde regnet mer eller mindre samtidigt som jag kom fram.
Det var som en regisserad fars. Här hade jag jobbat varje dag under denna sommar då det knappt regnat en endaste liten droppe, och när jag äntligen skulle göra något alldeles innan sommaren är slut, ja då måste det ju såklart hällregna…
Som tur var hade jag torra kläder och skor på Kaplangården att byta om till.
Efter bytet bar det iväg igen – vandringen var ännu inte fullbordad. Holmöns nordspets, Trappudden, var belägen runt en halvmil bort.
I början följde jag vägen som gick till färjeläget, väl framme tog jag av på en mindre skogsväg, som efter ett tag blev en liten stig. Den smalnade i sin tur av såpass att det är osäkert om det fortfarande var en stig. Under de avslutande femhundra metrarna försvann sen allt vad som skulle kunna kallas för väg eller stig. Det blev istället ett hoppande från klippa till klippa med mina småstela ben.
Inom kort var jag ändå framme vid udden allra längst ut. Symboliskt gick jag ner på knä, lutade mig fram och doppade handen i vattnet. De två milen från Holmöns sydspets till norrudden var avverkade. Ännu ett kryss på listan över korsade öar hade avverkats.
Efter fullbordat uppdrag var det bara att knalla tillbaka samma väg som jag kommit. Halvvägs till Kaplangården slank jag in på Novas Inn för en middag. Jag unnade mig en lax som jag lovar smakade inget annat än helt ljuvligt.
Efter en djup natts sömn blev det på måndagseftermiddan färjan tillbaka mot fastlandet. Staffan hade återigen snällheten att hämta mig för att köra till flygplatsen. Kort senare gick jag ombord på flyget mot Bromma.
Runt nio på kvällen var jag ”hemma” i butiken igen.
Blev resan till Holmön en positiv upplevelse då? Absolut – det var ett möte med klar mersmak. Kanske kommer jag en dag tillbaka och går den kustväg som jag nu skippade när det regnade som det gjorde.
En övernattning på Kaplangården och en lax på Novas Inn ligger nära till hands i så fall.
Popularity: 4% [?]
Permalink
